Katastrofens år
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KATASTROFENS ÅR
Av docent TORVALD T:SON HÖJER, Uppsala
REDAN mot slutet av 1938 började det bliva uppenbart, att
Miinchenuppgörelsen icke var den inledning till en period av
bättre mellanfolkliga förbindelser, som man på många håll hoppats. I själva verket hade de båda parterna säkerligen från början helt olika meningar om det träffade avtalets innebörd. Västmakterna väntade – och de kunde för sin förväntan åberopa
många och bindande försäkringar från Hitler själv- att de tunga
offer, som de bragt i Miinchen, också skulle vara de sista och att
listan över Tysklands krav nu i stort” sett skulle vara avslutad.
Det tredje rikets behärskare åter menade, att överenskommelsen
inneburit, att England och Frankrike hade frånsagt sig all rätt
till inblandning i händelserna öster om Rhen och att Tyskland
därstädes numera ägde fria händer. Liknande meningsskiljaktigheter synas hava förelegat i fråga om de förhållanden, som utgjorde den egentliga bakgrunden till vad som skett i Miinchen,
nämligen västmakternas bristande beredskap på det militära området. I Tyskland väntade man, att den ingångna förlikningen
skulle innebära, att ett så förmånligt sakernas tillstånd skulle lämnas i huvudsak orubbat. I London och Paris åter fann man i det
timade starka skäl att rusta sig bättre för framtiden, så att man
ej en gång till skulle behöva sätta sig vid förhandlingsbordet un-.
der så ogynnsamma förhållanden som nyss i Miinchens Fuhrerbau.
Det tyska missnöjet med Englands energiskt pådrivna rustningar framträdde öppet redan i flere av Hitlers tal under hösten.
De stora pogromerna i Tyskland den 10 november förstörde det
mesta av den försonliga stämningen från början av oktober och
öppnade klyftan mellan nationalsocialistisk och hävdvunnen västerländsk åskådning i hela dess vidd. Det plötsliga och högljudda
framförandet av italienska krav på Korsika och Tunis i början
av december visade ytterligare, hur bedrägliga utsikterna till ett
varaktigt lugn hade varit. Under sådana omständigheter kunde
försonliga gester, t. ex. Ribbentrops besök i Paris den 6 december
18
llatastrofens år
med ty åtföljande undertecknande av en fredsdeklaration samt
Chamberlains och Halifax’ Romresa en månad senare, icke skapa
någon varaktig trygghetskänsla ute i det förskrämda Europa. Besöken syntes dessutom väl kunna foga sig som led i de engelska
strävandena att frigöra Mussolini från hans tyska band och i de
tyska försöken att driva en kil mellan de båda västmakterna genom att stimulera fransk misstro mot det perfida Albion.
Händelserna kring årsskiftet och i början av 1939 syntes ytterligare förbättra de båda axelmakternas strategiska och politiska
ställning, då avgörandet nu omsider föll i det långa och blodiga
spanska inbördeskriget. Francos länge förberedda stora offensiv
i Katalonien blev en lysande militär framgång, och den 26 januari intogs Barcelona. Det isolerade Madrids fall blev blott en
tidsfråga.
Den 20 januari kom emellertid ett stormtecken från Tyskland,
bådande en ytterligare radikalisering. Hjalmar Schacht, den sista
av de konservativa garantierna från 1933, följde i Neuraths, Blombergs och Fritschs spår. Han entledigades från chefskapet för riksbanken för att efterträdas av partimannen, riksekonomiminister
Funck. I sitt med stor spänning avvaktade riksdagstal tio dagar
senare nyttjade rikskanslern visserligen i allmänhet fredliga talesätt. Men Tysklands kolonikrav framfördes i bestämda ordalag.
Likaså betonade Hitler dess solidaritet med Italien, vars motsättning till Frankrike vid denna tid tedde sig hotande. Det internationella läget hade sålunda knappast klarnat efter talet, och dess
allvar underströks ytterligare av Chamberlains svar. Premierministern hävdade, att England ej kunde nöja sig med fredliga ord
utan ville se verkliga bevis på samförståndsvilja, särskilt i rustningsfrågan. Skedde detta, skulle England vara redo att lämna
sitt bidrag till fredsverket.
Emellertid förflöto februari och början av mars utan nya stö-
rande händelser av större vikt. I London började mer och mer den
meningen göra sig gällande, att den egentliga farozonen nu vore
lyckligt passerad tack vare Chamberlains politik, Englands forcerade rustningar och det allt intimare engelsk-franska samförståndet. I pressen framträdde i början av mars öppet denna förhoppning, som även närdes av regeringens talesmän vid officiella
presskonferenser i Downing Street. Händelserna skulle emellertid snart visa, att den byggde på en fullständigt felaktig uppfattning av läget.
19
.-
Torvald T:son Höjer
Den 10 mars avsatte den tjecko-slovakiske statspresidenten
Hacha den slovakiska regeringen Tiso. Härmed bröt ånyo en svår
akut kris in över Europa. Den reststat, som uppstått vid stympningen av Masaryks och Benesjs republik, hade organiserats som
en federation av tre i fråga om storlek, kulturell nivå och ekonomiska tillgångar högst olikartade områden: Tjeckien, Slovakiet och
Karpato-Ukraina. Förhållandet mellan centralregeringen i Prag
och de makthavande i de två sistnämnda självstyrande områdena
var rätt oklart, och de slovakiska och karpatoukrainska regeringarna sökte, förvissade om Berlins mäktiga stöd, på allt sätt utvidga sina maktområden och försvaga riksenheten. De konflikter,
som härav vållades, medförde i början av mars, att Prag ombildade den karpatoukrainska ministären. Därpå följde prelaten
Tisos ovannämnda avskedande.
Att president Hacha och hans rådgivare skulle hava vågat sig
på denna kraftyttring, om de ej räknat på Berlins tysta samtycke,
förefaller uteslutet. Det vore därför av största intresse att äga
närmare kännedom om förbindelserna mellan Prag, Pressburg och
Berlin under dagarna närmast före Tisos avskedande. I alla händelser visade utgången, att Hacha räknat fel. Efter några förvecklingar i Slovakiet for Tiso den 13 mars till Berlin och begärde
Hitlers stöd. Följande dag förklarade den slovakiska lantdagen
sitt land oberoende. På kvällen begav sig Hacha med sin utrikesminister till Berlin under ännu outredda omständigheter. Där
fördes under natten förhandlingar, om vilkas förlopp åtskilliga
uppgifter äro gängse. Tidigt på morgonen den 15 satte de båd,!l
tjeckiska statsmännen sina namn under ett dokument, enligt vilket
de »förtroendefullt lade det tjeckiska folkets och landets öde i
Tyska Rikets ledares händer». Hitler mottog det tjeckiska folket
i tyskt skydd. Redan på kvällen den 14 hade tyska trupper börjat
inmarschen, och under loppet av den 15- innan Hachas tåg hunnit fram – besattes Prag liksom Briinn, Olmiitz och Pilsen.
De tjeckiska områdena införlivades såsom protektoratet Böhmen
och Mähren med Tyskland. Deras tyska invånare blevo tyska medborgare, medan den övriga befolkningen tillförsäkrades en lokal
självstyrelse, vars omfattning under den följande tiden torde hava
visat sig vara alltmer begränsad. Det nya, självständiga Slovakiet
trädde vidare i skyddsförhållande till Tyskland, dock utan att
formellt införlivas med Riket, och mottog tyska trupper. Vilka
planer som man i Berlin hyst rörande Karpatoukrainas framtida
20
l(atastrofens år
öde, är okänt. Emellertid skyndade ungrarna redan den 14 att inmarschera i landet, och den 16 nådde de på flere punkter Polens
gräns, varpå hela området införlivades med Ungern. Denna lösning godkändes av Tyskland och övriga grannstater.
En vecka efter inmarschen i Prag vann Tyskland ännu en framgång. Litauens utrikesminister fann vid ett besök i Berlin klokast
att underteckna ett fördrag rörande Memelområdets återgång i
tysk ägo. Litauen behöll vissa företrädesrättigheter i fråga om
hamnförhållandena.
Dessa händelser kommo att bilda den viktigaste vändpunkten i
de senaste årens europeiska historia. Så länge som Hitlers utrikespolitiska aktioner haft till syfte att med Tyskland förena tyskspråkiga befolkningar utanför Rikets gränser, hade han kunnat
räkna på betydande sympatier ej blott i de mindre staterna i NordEuropa utan även på åtskilliga inflytelserika håll i England. Den
tyska politiken hade ansetts blott verkställa nödiga ändringar i
det av Versailleskonferensen med föga klokhet rekonstruerade
Europa. Nu hade plötsligt ett talrikt slaviskt folk utan synbar
anledning berövats sin frihet. Ett häftigt stämningsomslag inträdde, naturligt nog starkast i de anglosaxiska länderna, och
Tyskland kom att framstå som den rena erövrarstaten, misstänkt
för att eftersträva världsherraväldet.
Vidare hade Tyskland godtyckligt sönderslitit de för blott några
månader sedan under stora svårigheter skapade Mtinchenavtalen,
som nu i viss mån kommo att framstå som ett blodigt hån mot
England. Detta förlopp synes hava gjort det djupaste intryck på
den brittiske premierministern och hans omgivning. Allt tyder
på att Chamberlain uppriktigt menat sig kunna nå en lösning i
godo av de europeiska konflikterna medelst lämpliga eftergifter
för Tyskland. Mtinchen hade varit den stora triumfen för denna
fredspolitik. Nu visade det sig, att Chamberlain där hade förts
bakom ljuset på ett hänsynslöst sätt. Med denna sakernas vändning voro de psykologiska grundvalarna för försoningsarbetet raserade. Hitler framstod i London som en motståndare, som utan
några skrupler bröt alla sina löften, när helst det passade honom.
Denna den brittiska regeringens personliga reaktion – och de
prestigeskäl, som talade i samma riktning – hava säkerligen spelat en stor roll för den vidare händelseutvecklingen.
Omedelbart efter Prags och Memels erövring rullade Hitler,
21
Torvald T:son Höjer
utan vidare hänsyn till det tioåriga tysk-polska avtalet, offentligen
upp Danzig- och korridorfrågorna, som redan sedan någon tid
hade varit föremål för diplomatisk diskussion. De tyska förslag,
som framställts, synas hava innefattat Danzigs återgång till riket
samt »en korridor genom korridoren» för att sammanbinda östprenssen med det övriga Tyskland. Dessa krav avslogos av den
polska regeringen. Tysklands hållning hade sedan mitten av mars
blivit alltmer hotfull, och en omedelbar militär aktion syntes ingalunda utesluten. Då visade det sig, hur Tjecko-Slovakiets undergång förändrat läget. Tidigare hade överste Becks samverkan med
Tyskland alltmer fjärmat Polen från Västmakterna, och polackernas deltagande i plundringen av tjeckerna på hösten 1938 hade
ytterligare ökat kylan mot dem i London och Paris. Det torde
knappast lida något tvivel, att om Tyskland på våren 1939 upptagit Danzigfrågan tilllösning i stället för att krossa den tjeckiska
reststaten, Polen icke skulle funnit stöd någonstädes utan ensamt
ställts inför valet mellan underkastelse och en utsiktslös kamp.
Nu var ställningen en helt annan, och den omständigheten, att
den tyska ståndpunkten i fråga om Danzig i och för sig kunde
stödjas på starka skäl, betydde föga för händelsernas utveckling.
Inför det tyska hotet förklarade vid mars’ utgång England och
Frankrike sig redo att med all makt stödja Polen, om dess oavhängighet hotades. Förbindelsen var så avfattad, att det i största
utsträckning lämnades i Warschauregeringens hand att avgöra,
när ett sådant hot skulle anses föreligga. Överste Beck hade så-
lunda förstått att i London utverka utfästelser av ett slag, som
är mycket sällsynt i Englands historia.
Emellertid följde omedelbart en utmaning mot England självt
på helt annat håll. På långfredagen landsatte Italien en arme på
sin bundsförvants, Albaniens, kust och erövrade på någon dag hela
det lilla landet. Orsaken till detta företag är alltjämt okänd, och
i och för sig ändrade den föga maktläget i Europa, eftersom Albanien sedan åtskilliga år var en italiensk vasallstat. Men indirekt
innebar den en stark ökning av de båda diktaturmakternas tryck
mot Balkan, i främsta rummet mot Jugoslavien och Grekland. Då
flere tecken syntes tyda på att Italien omedelbart skulle fortsätta
sitt härnadståg och angripa sistnämnda land, förklarade Västmakterna den 13 april sig garantera även Greklands och Rumäniens
oavhängighet. Spänningen i Europa hade ytterligare ökats, och
presidenten Roosevelt inskred med en fredsvädjan, vars udd otve- 22
-~~~-~——~~-~— -~—-
llatastrofens år
tydigt var riktad mot Hitler. situationens allvar underströks ytterligare av att det engelska kabinettet den 26 april framlade förslag om allmän värnplikt, något som aldrig tidigare förekommit
i Englands historia under fredstid. Ett svar på de engelska kraftåtgärderna följde omedelbart från tysk sida, då Hitler den 28 april
i ett stort riksdagstal förklarade den tysk~polska pakten och det
tysk~engelska flottavtalet uppsagda.
Det tillstånd, som genom alla dessa händelser uppkommit i Eu~
ropa, innebar ett egendomligt mellanstadium mellan krig och fred.
Motsättningarna mellan de ledande makterna voro så starka, att
normala förbindelser voro uteslutna. Utom de nyss nämnda en~
sidiga uppsägningarna av långfristiga fördrag är att märka, att
Västmakterna, Förenta Staterna och Ryssland vägrade att erkänna det nya läget i Tjecko~Slovakiet och att även de diplomatiska förbindelserna tidtals voro i viss mån hävda genom ambassadörernas återkallande. A andra sidan hade inga fientligheter ut~
brutit. Sedan den första skarpa krisen i april syntes överstånden,
föreföll det därför ej helt osannolikt, att ett krigsutbrott länge
skulle kunna undvikas, med hänsyn till den fruktansvärda omfattning, som fientligheterna kunde väntas få, och till de svårberäkneliga styrkeförhållandena.
Under denna tid av »vitt krig» sökte bägge sidor genom diplo~
matiska åtgärder förbättra sin ställning. England vann en syn~
neriigen viktig framgång, då det i mitten av maj lyckades komma
till ett preliminärt avtal med Turkiet. Därmed tryggade det sig
vägen in i Svarta havet och möjligheten att verkligen infria löf~
tena åt Rumänien samt att öppna förbindelser med Polen och
Ryssland, även om Östersjön vore stängd. På tyskt håll under~
ströks vid samma tid vänskapen med Italien genom det med stora
yttre manifestationer förbundna undertecknandet av en ny allians~
traktat, den s. k. stålpakten.
Det var tydligt, att om Västmakternas stöd åt Polen verkligen
skulle bliva effektivt i tid, hjälp måste sökas hos Polens andra
stora granne, Tysklands dittills häftigaste motståndare, Ryssland.
Detta påpekades också från början i England och Frankrike, och
underhandlingar inleddes under våren i Kreml. Emellertid talar
mycket för att trådar redan på ett tidigt stadium i hemlighet bör~
jade spinnas mellan Berlin och Moskva. I Tyskland fanns, särskilt
i högre officerskretsar, en stark tradition för vänskap med Ryss~
land. Samarbetet hade under 1920-talet varit mycket livligt, och
23
Torvald T:son Höjer
nödvändigheten att undvika ett långvarigt tvåfrontskrig stod klar
för den tyska armeledningen. Den inre utvecklingen i båda länderna hade under de sista åren företett alltmer djupgående likheter, och därmed bortföll förutsättningen för den starka ideologiska motsättning, som båda parterna tidigare med mycken framgång använt som propagandamedel i utlandet.
I början av maj avskedades den ryske utrikesministern Litvinov,
folkförbundets och den kollektiva säkerhetens man och redan på
grund av sin börd Tysklands motståndare. Omständigheterna vid
hans ersättande med den utrikespolitiskt färglöse Molotov äro alltjämt okända, och hans ställning var troligen sedan lång tid undergrävd, men hans avgång framstår dock i ljuset av senare händelser som en av de stora vändpunkterna i de sista årens historia.
Emellertid fortsatte, trots oron kring Litvinovs fall, Västmakternas underhandlingar i Moskva. Om något ryskt närmande till
Tyskland var intet känt, fastän de tyska angreppen i tal och skrift
på de röda makthavarna på ett märkligt vis dogo bort.
Under sommaren växte den europeiska spänningen. Englands
hållning mot fortsatta tyska utvidgningsförsök styvnade, allteftersom den egna försvarsberedskapen växte. Den brittiska beslutsamheten kom till uttryck i lord Halifax’ stora tal i slutet av juni.
Underhandlingarna i Moskva syntes emellertid, trots upprepade
nya instruktioner från London och Paris, ej komma ur fläcken.
Det blev så småningom känt, att stötestenen utgjordes av ryska
krav på garantier mot tyska »indirekta angrepp». Säkerheten
skulle bestå i politiska och militära företrädesrättigheter i Polen,
i de baltiska staterna och i Finland. Full klarhet om dessa fordringars dåvarande art och omfattning har ännu ej skapats, men
senare händelser berättiga till vittgående slutsatser. I alla händelser funno sig Västmakterna icke kunna godtaga dessa krav.
Spänningens medelpunkt var alltjämt Danzig. Medan sommaren skred fram, blev det uppenbart, att tyskarna företogo omfattande militära åtgärder i den fria staden. Därigenom miste polackerna den trumf, som de haft vid krisens början, nämligen möjligheten att kunna hindra ett fait accompli och att vid krigsutbrott
omedelbart kunna bemäktiga sig tvisteföremålet. Emellertid såg
sig den polska regeringen tydligen ur stånd att göra något. Polen
var helt beroende av sina bundsförvanters goda vilja. Alltjämt
var M. Bonnet Frankrikes utrikesminister och sir John Simon
Chamberlains närmaste man. I Frankrike fördes på sina håll en
24
llatastrofens år
energisk propaganda mot tanken »att dö för Danzig». Det gällde
därför för Warschauregeringen att undvika allt, som kunde stämplas som polska utmaningar och giva bundsförvanterna möjlighet
att draga sig tillbaka. Samma tankegång synes senare på ett ur
polsk synpunkt ödesdigert sätt hava fördröjt mobiliseringen.
I augusti skärptes konflikten ytterligare, och från de tjeckiska
kriserna välbekanta drag i den tyska presspropagandan bebådade,
att en eruption snart vore att vänta. Underhandlingarna i Moskva
voro alltjämt resultatlösa, och för att påskynda dem avgick i början av augusti en engelsk-fransk militärmission till Ryssland. Den
11-13 augusti sammanträffade Ribbentrop och greve Ciano i Salzburg. Om utbytet av deras möte blev då föga känt, men den senare utvecklingen synes visa, att allvarliga meningsskiljaktigheter yppat sig och att Italien uttalat sig mot ett omedelbart tyskt
angrepp på Polen.
Den 20-21 augusti överraskades världen av två nyheter, som
väckte oerhört uppseende. Den första var ett ryskt-tyskt handelsoch kreditavtal, den andra en nonaggressionspakt mellan samma
makter. Härmed hade Västmakternas försök att sluta ringen av
makter till Polens stöd slutgiltigt misslyckats, och det stod klart,
att Warschau icke inom kortare tidrymder skulle kunna få någon
hjälp. För Tysklands del var ryggen tryggad. Ribbentrops diplomati hade triumferat.
Troligen hade man i Berlin räknat med att nyheten om det rysktyska avtalet skulle nödga England uppgiva sin dittillsvarande
politik och förmå Polen att kapitulera för de tyska kraven, vilka
numera omfattade ej blott Danzig utan i sak även korridoren utom
Gdynia. I så fall skulle Tyskland utan att behöva använda sin
nya, farliga medspelare skörda en framgång av samma slag som
året förut i Miinchen men av vida större omfattning. Den skulle
innebära den engelsk-franska garantipolitikens fullständiga sammanbrott och krossarrdet av Västmakternas återstående prestige.
Dylika beräkningar slogo likväl fel. England insåg, att hela dess
stormaktställning hade engagerats i saken. Kabinettet meddelade,
att den nya traktaten icke ändrade den brittiska politiken, och det
slutgiltiga ömsesidiga garantifördraget med Polen undertecknades
den 25 augusti. Möjligen hoppades man i London, att Hitler inför
denna fasta hållning skulle tveka att gå till det yttersta och gå
med på någon kompromiss.
Den tyske ledarens beslut var emellertid oåterkalleligt. Möjli- 25
Torvald T:son Höjer
gen har Ribbentrop in i det sista försäkrat honom, att England
till slut skulle falla undan. Vissa omständigheter hava ansetts
tyda på att Hitler ursprungligen avsett att släppa lös sin arme
några dagar tidigare, än verkligen skedde, men skjutit på de sista
befallningarna i hopp att i elfte timmen nå en uppgörelse med
Chamberlain. Alla underhandlingar visade sig dock fåfänga, och
tydligen ansåg sig den tyska härledningen icke kunna vänta
längre, av fruktan att höstregnen skulle göra de mekaniserade
trupperna mindre användbara. Den slutliga brytningen forcerades fram, den l september började angreppet på Polen, den 3 följde
Englands och Frankrikes krigsförklaringar. De närmare omständigheterna hava tidigare skildrats i denna tidskrift.t
.På fyra veckor nedbröts allt motstånd i Polen. Den tyska framgången var snabbare och fullständigare, än världen i allmänhet
väntat. Härtill bidrogo flere omständigheter – Polens ogynnsamma strategiska läge, krigsskådeplatsens beskaffenhet, militära
och politiska missförhållanden i Polen, det förut antydda dröjsmålet med den polska uppmarschen samt, allra främst, den utomordentliga kraften och skickligheten i det tyska angreppet.
Däremot hava som bekant krigsföretagen mellan de tre stormakterna hittills inskränkt sig till föga omfattande sjö- och luftstrider
av växlande framgång. Orsakerna härtill låta sig ännu blott delvis överblickas. I Berlin torde man i det längsta hava hoppats,
att England efter Polens undergång skulle finna sig i det skedda
och sluta en för Tyskland förmånlig fred. I London och Paris
åter ville man först fullborda sin krigsberedskap, som av naturliga skäl icke var jämförlig med den tyska, samt överföra den
engelska armen till Frankrike. Vidare torde man särskilt i början
hava menat, att tiden uteslutande arbetade till Tysklands skada
och de allierades fördel, en uppfattning, som på sista tiden börjat
bestridas på flere håll. Man ansåg vidare, att erfarenheterna från
det föregående kriget talade för en defensiv strategi, och slutligen
gjorde man sig troligen överdrivna förhoppningar om en snar
inre omvälvning i Tyskland. Hur operationerna komma att utveckla sig på våren 1940, kan ännu ej förutses. Skilda möjligheter
kunna tänkas, från en direkt strid på liv och död längs Maginotoch siegfriedlinjerna till stort anlagda försök att överflygla fien- 1 Dessutom hänvisas till den mycket förtjänstfulla (och prisbilliga) serien
»Krigsutbrottet i dokumentens belysning», som utgivits av K. F :s förlag.
26
}(atastrofens år
den genom företag på Balkan, i Främre Orienten eller i Skandinavien.
Under denna egendomliga vapenvila i väster har uppmärksamheten varit fäst på andra faktorer. En är Italiens hållning. Stålpakten till trots har Mussolini hållit sig neutral. Hur hans neutralitet uppfattas i Berlin och hur den stämmer med de båda diktatorernas tidigare inbördes överenskommelser, vet ingen. Mycket
tyder likväl på att förhållandet mellan Italien och Västmakterna,
som på våren 1939 var mycket spänt, under hösten avsevärt förbättrats. För en från Tyskland skild italiensk politik synas många
skäl tala. Italien behöver troligen en tid av militär och ekonomisk
återhämtning efter de abessinska och spanska företagen. Vänskapen med Tyskland är allt annat än populär och har icke tillnärmelsevis bragt Mussolini några fördelar, jämförliga med de av
Hitler vunna. De båda makternas intressen på Balkan äro knappast förenliga. Italiens ställning efter en gemensamt med Tyskland vunnen seger skulle te sig skäligen blygsam och osäker vid
sidan av förbundsbroderns och Rysslands. Under själva kriget
skulle den fascistiska stormakten löpa fruktansvärda risker mot
den engelska flottan och den franska armen.
Slutligen synes Hitlers plötsliga vänskap med Stalin, varom
Mussolini att döma av Cianos nyligen hållna tal blev mycket sent
varskodd, hava vållat mycken förstämning och ovilja i Italien.
Än mer förödande har Hitlers omkastning av sin ryska politik
naturligt nog varit för de tyska sympatierna i Japan, Spanien
och Ungern. Under sådana förhållanden har antikominternblocket
sprängts, och dess medlemmars, främst Italiens, vidare politik ter
sig högeligen oviss. I stor utsträckning torde den traditionsenligt
komma att bestämmas av konjunkturerna. Det är farligt att spå
i politik, men det är likväl kanske ej för djärvt att förutsäga, att
oavsett krigets utgång Italien kommer att återfinnas bland segrarna. Med hänsyn till dess utsatta läge och begränsade resurser
torde en sådan statskonst för övrigt vara den naturliga.
Än mer uppmärksammad har Rysslands roll varit under hösten.
När Stalin slöt sin pakt med Hitler, tolkades den på två sätt. Enligt den ena läsarten innebar den en återgång till fullständig isolering och neutralitet; i avvaktan på krigets utgång, enligt den
andra en nära samverkan med Tyskland, i första hand mot Polen.
Den senare lösningen på gåtan visade sig vara den riktiga. Den
27
Torvald T:son Höjer
17 september överskredo ryssarna Polens gräns och föllo de redan
slagna, med förtvivlans mod kämpande polska armeerna i ryggen.
Detta oblodiga och riskfria krig inbragte på några få dagar oerhörda vinster – de stora östpolska områdena med deras till största
delen ryska och ukrainska befolkning. Den polska överklassen
därstädes tyckes man snabbt och effektivt hava »likviderat».
Men detta var blott början. Konjunkturerna voro för Ryssland
sällsynt gynnsamma. Västmakterna voro avskurna från Östeuropa
och ur stånd att där öva något inflytande. Tyskland, invecklat i
en kamp på liv och död, hade satsat allt på det ryska kortet och
kunde icke längre motsätta sig rysk utpressning och riskera ett
tvåfrontskrig eller avspärrning från Rysslands råvarutillgångar.
Sålunda kunde Stalin hänsynslöst begagna detta förmånliga läge
till att på ett par veckor i slutet av september och början av oktober utmanövrera Tyskland ur ett av dess äldsta och mest älskade
expansionsområden och återställa viktiga ryska maktpositioner,
som gått förlorade 1918. Genom fördrag med Estland, Lettland och
Litauen tvungos dessa stater att mottaga betydande ryska truppstyrkor inom sina gränser och att upplåta örlogshamnar och flygplatser åt Ryssland längs efter östersjökusten från Libau till
Baltischport och Reval. I en handvändning hade maktläget i Östersjön så gott som återställts till 1914 års status. Tysklands utdrivning ur Baltikum underströks av tyskbalternas plötsliga och
i största hast utförda avflyttning ur de länder, där de i över sjuhundra år varit det härskande skiktet och de främsta kulturbä-
rarna- det hela en av de märkligaste och kusligaste händelserna
i den nyare historien.
Hårdare motstånd mötte emellertid Stalin på två andra håll,
nämligen i Turkiet och i Finland. De utdragna underhandlingar,
som den turkiske utrikesministern förde i Moskva, gåvo intet som ·
helst resultat, och det är ännu okänt, vilka krav, som därvid framställdes av de ryska underhandlarna. Säkert är blott, att de möttes
av ett bestämt avvisande och att turkarna därefter ytterligare
befäst sina avtal med Västmakterna. Hur Finland avvisade det
med dess frihet oförenliga kravet på en rysk örlogs- och flygbas
vid Hangö, samtidigt som det under de långa och svåra förhandlingarna visade en konsekvent villighet till samförstånd och till
uppoffringar i fredens intresse, det veta vi alla. Och än bättre
veta vi, hur de otroliga bragder, som den finska armen utfört under de sex veckorna efter det upprörande ryska överfallet den 30
28
llatastrofens år
november, tyckas giva världshistorien en ny vändning. Rysslands
svaghet har blivit uppenbar, förlamningen inför den så jämmerligt avslöjade röda armen har släppt, och Tyskland har fått fullgoda skäl att taga upp sin öst- och nordeuropeiska politik till omprövning från nya utgångspunkter. Under alla omständigheter
måste de finska händelserna hava stärkt Hitlers ställning i den
besynnerliga alliansen med Ryssland. Men fråga är vidare, om
man i besinningsfulla kretsar i Tyskland ämnar fortsätta den nuvarande kursen med en enda bundsförvant, vars svaghet numera
ligger i öppen dag för all världen. Denna fråga ställer sig så mycket mer, som den antikommunistiska tendensen i Italien blivit
alltmer markerad efter överfallet på Finland. Ett fortsatt tyskryskt samröre synes därför kunna få mycket betydelsefulla konsekvenser för vänskapsbandet mellan axelmakterna.
* *
*
De sista månadernas tilldragelser hava ställt Sverige inför fruktansvärda avgöranden. Pressen mot de neutrala har denna gång,
särskilt från tysk sida, blivit vida svårare än under föregående
världskrig. Flygvapnets utveckling har försämrat vårt strategiska
läge. Allvarligast är dock utom all jämförelse hotet österifrån.
En studie av Rysslands taktik vid mellanhavandena med Polen,
de baltiska staterna och Finland ger klart vid handen, att det vore
ansvarslöst att hålla det för annat än sannolikt, att turen snart
skulle komma till oss efter Finlands fall, om samma världspolitiska konjunkturer då alltjämt förelåge. Finlands räddning blir
därför den angelägnaste av alla uppgifter för svensk statskonst.
Och händelserna i Karelen och i nordöstra Finland hava tydligt
visat, att den uppgiften är väl lösbar med de maktresurser, varöver vi gemensamt förfoga. Den närmare formen för denna hjälp
måste till viss del även bli beroende av i vad mån Sverige har sin
rygg fri. Skulle en öppen intervention visa sig omöjlig – några
bevis därför hava emellertid hittills icke förebragts men torde
måhända icke lämpligen kunna framläggas offentligt – har dock
de senaste årens historia visat, att många andra former äro möjliga och att inom folkrätten begreppet fred har en annan och vidsträcktare innebörd än tidigare. Det är ett mycket tungt ansvar,
som den svenska samlingsregeringen åtagit sig, och svenska folket
har rätt att kräva, att intet tänkbart medel för stöd åt Finland
29
Torvald T:son Höjer
försummas. Ryska avskräckningsförsök böra snarast verka stimulerande – såsom påminnelser om det läge, vari vi skulle råka, om
ett självständigt Finland ej längre funnes till.
Man får ej heller sluta ögonen för det faktum, att Sverige, om
det av lättförståelig hänsyn till sin neutralitet i stormaktskriget
skulle spärra sitt territorium för hjälpsändningar till Finland,
även om de kunde bliva av för det finsk-ryska kriget avgörande
omfattning, åtager sig en klar plikt att självt skänka Finland
en motsvarande hjälp. Om Sverige i detta fall handlade annorlunda, skulle dess neutralitet knappast kunna betecknas såsom
annat än mot Stalin välvillig.
Finlands kamp har emellertid redan klart visat, att en småstat
i ett gynnsamt geografiskt läge – och så länge Finland står, är
Sveriges och Norges läge det bästa i Europa – har goda möjligheter att försvara sig även mot en stormakt, om den fasta viljan
därtill finnes och om de militära förberedelserna äro tillfredsställande. Under sådana förhållanden tala fullgoda skäl för ett kraftigt hävdande av våra livsintressen. Det bör ej heller glömmas,
att våra utsikter att i längden bevara vår neutralitet i stormaktskriget i hög grad bero av vår förmåga att övertyga alla makter
om att vi verkligen äro i stånd att taga vara på oss själva och att
vi icke vika för något främmande tryck, det må sedan vara riktat
mot vår yttre neutralitets- och självständighetspolitik eller mot
rikets värdighet och vår självklara rätt att efter eget gottfinnande
ordna våra inre förhållanden. Den stora faran kommer, om vi
visa oss beredda till eftergifter i dessa avseenden.
30
Av docent TORVALD T:SON HÖJER, Uppsala
REDAN mot slutet av 1938 började det bliva uppenbart, att
Miinchenuppgörelsen icke var den inledning till en period av
bättre mellanfolkliga förbindelser, som man på många håll hoppats. I själva verket hade de båda parterna säkerligen från början helt olika meningar om det träffade avtalets innebörd. Västmakterna väntade – och de kunde för sin förväntan åberopa
många och bindande försäkringar från Hitler själv- att de tunga
offer, som de bragt i Miinchen, också skulle vara de sista och att
listan över Tysklands krav nu i stort” sett skulle vara avslutad.
Det tredje rikets behärskare åter menade, att överenskommelsen
inneburit, att England och Frankrike hade frånsagt sig all rätt
till inblandning i händelserna öster om Rhen och att Tyskland
därstädes numera ägde fria händer. Liknande meningsskiljaktigheter synas hava förelegat i fråga om de förhållanden, som utgjorde den egentliga bakgrunden till vad som skett i Miinchen,
nämligen västmakternas bristande beredskap på det militära området. I Tyskland väntade man, att den ingångna förlikningen
skulle innebära, att ett så förmånligt sakernas tillstånd skulle lämnas i huvudsak orubbat. I London och Paris åter fann man i det
timade starka skäl att rusta sig bättre för framtiden, så att man
ej en gång till skulle behöva sätta sig vid förhandlingsbordet un-.
der så ogynnsamma förhållanden som nyss i Miinchens Fuhrerbau.
Det tyska missnöjet med Englands energiskt pådrivna rustningar framträdde öppet redan i flere av Hitlers tal under hösten.
De stora pogromerna i Tyskland den 10 november förstörde det
mesta av den försonliga stämningen från början av oktober och
öppnade klyftan mellan nationalsocialistisk och hävdvunnen västerländsk åskådning i hela dess vidd. Det plötsliga och högljudda
framförandet av italienska krav på Korsika och Tunis i början
av december visade ytterligare, hur bedrägliga utsikterna till ett
varaktigt lugn hade varit. Under sådana omständigheter kunde
försonliga gester, t. ex. Ribbentrops besök i Paris den 6 december
18
llatastrofens år
med ty åtföljande undertecknande av en fredsdeklaration samt
Chamberlains och Halifax’ Romresa en månad senare, icke skapa
någon varaktig trygghetskänsla ute i det förskrämda Europa. Besöken syntes dessutom väl kunna foga sig som led i de engelska
strävandena att frigöra Mussolini från hans tyska band och i de
tyska försöken att driva en kil mellan de båda västmakterna genom att stimulera fransk misstro mot det perfida Albion.
Händelserna kring årsskiftet och i början av 1939 syntes ytterligare förbättra de båda axelmakternas strategiska och politiska
ställning, då avgörandet nu omsider föll i det långa och blodiga
spanska inbördeskriget. Francos länge förberedda stora offensiv
i Katalonien blev en lysande militär framgång, och den 26 januari intogs Barcelona. Det isolerade Madrids fall blev blott en
tidsfråga.
Den 20 januari kom emellertid ett stormtecken från Tyskland,
bådande en ytterligare radikalisering. Hjalmar Schacht, den sista
av de konservativa garantierna från 1933, följde i Neuraths, Blombergs och Fritschs spår. Han entledigades från chefskapet för riksbanken för att efterträdas av partimannen, riksekonomiminister
Funck. I sitt med stor spänning avvaktade riksdagstal tio dagar
senare nyttjade rikskanslern visserligen i allmänhet fredliga talesätt. Men Tysklands kolonikrav framfördes i bestämda ordalag.
Likaså betonade Hitler dess solidaritet med Italien, vars motsättning till Frankrike vid denna tid tedde sig hotande. Det internationella läget hade sålunda knappast klarnat efter talet, och dess
allvar underströks ytterligare av Chamberlains svar. Premierministern hävdade, att England ej kunde nöja sig med fredliga ord
utan ville se verkliga bevis på samförståndsvilja, särskilt i rustningsfrågan. Skedde detta, skulle England vara redo att lämna
sitt bidrag till fredsverket.
Emellertid förflöto februari och början av mars utan nya stö-
rande händelser av större vikt. I London började mer och mer den
meningen göra sig gällande, att den egentliga farozonen nu vore
lyckligt passerad tack vare Chamberlains politik, Englands forcerade rustningar och det allt intimare engelsk-franska samförståndet. I pressen framträdde i början av mars öppet denna förhoppning, som även närdes av regeringens talesmän vid officiella
presskonferenser i Downing Street. Händelserna skulle emellertid snart visa, att den byggde på en fullständigt felaktig uppfattning av läget.
19
.-
Torvald T:son Höjer
Den 10 mars avsatte den tjecko-slovakiske statspresidenten
Hacha den slovakiska regeringen Tiso. Härmed bröt ånyo en svår
akut kris in över Europa. Den reststat, som uppstått vid stympningen av Masaryks och Benesjs republik, hade organiserats som
en federation av tre i fråga om storlek, kulturell nivå och ekonomiska tillgångar högst olikartade områden: Tjeckien, Slovakiet och
Karpato-Ukraina. Förhållandet mellan centralregeringen i Prag
och de makthavande i de två sistnämnda självstyrande områdena
var rätt oklart, och de slovakiska och karpatoukrainska regeringarna sökte, förvissade om Berlins mäktiga stöd, på allt sätt utvidga sina maktområden och försvaga riksenheten. De konflikter,
som härav vållades, medförde i början av mars, att Prag ombildade den karpatoukrainska ministären. Därpå följde prelaten
Tisos ovannämnda avskedande.
Att president Hacha och hans rådgivare skulle hava vågat sig
på denna kraftyttring, om de ej räknat på Berlins tysta samtycke,
förefaller uteslutet. Det vore därför av största intresse att äga
närmare kännedom om förbindelserna mellan Prag, Pressburg och
Berlin under dagarna närmast före Tisos avskedande. I alla händelser visade utgången, att Hacha räknat fel. Efter några förvecklingar i Slovakiet for Tiso den 13 mars till Berlin och begärde
Hitlers stöd. Följande dag förklarade den slovakiska lantdagen
sitt land oberoende. På kvällen begav sig Hacha med sin utrikesminister till Berlin under ännu outredda omständigheter. Där
fördes under natten förhandlingar, om vilkas förlopp åtskilliga
uppgifter äro gängse. Tidigt på morgonen den 15 satte de båd,!l
tjeckiska statsmännen sina namn under ett dokument, enligt vilket
de »förtroendefullt lade det tjeckiska folkets och landets öde i
Tyska Rikets ledares händer». Hitler mottog det tjeckiska folket
i tyskt skydd. Redan på kvällen den 14 hade tyska trupper börjat
inmarschen, och under loppet av den 15- innan Hachas tåg hunnit fram – besattes Prag liksom Briinn, Olmiitz och Pilsen.
De tjeckiska områdena införlivades såsom protektoratet Böhmen
och Mähren med Tyskland. Deras tyska invånare blevo tyska medborgare, medan den övriga befolkningen tillförsäkrades en lokal
självstyrelse, vars omfattning under den följande tiden torde hava
visat sig vara alltmer begränsad. Det nya, självständiga Slovakiet
trädde vidare i skyddsförhållande till Tyskland, dock utan att
formellt införlivas med Riket, och mottog tyska trupper. Vilka
planer som man i Berlin hyst rörande Karpatoukrainas framtida
20
l(atastrofens år
öde, är okänt. Emellertid skyndade ungrarna redan den 14 att inmarschera i landet, och den 16 nådde de på flere punkter Polens
gräns, varpå hela området införlivades med Ungern. Denna lösning godkändes av Tyskland och övriga grannstater.
En vecka efter inmarschen i Prag vann Tyskland ännu en framgång. Litauens utrikesminister fann vid ett besök i Berlin klokast
att underteckna ett fördrag rörande Memelområdets återgång i
tysk ägo. Litauen behöll vissa företrädesrättigheter i fråga om
hamnförhållandena.
Dessa händelser kommo att bilda den viktigaste vändpunkten i
de senaste årens europeiska historia. Så länge som Hitlers utrikespolitiska aktioner haft till syfte att med Tyskland förena tyskspråkiga befolkningar utanför Rikets gränser, hade han kunnat
räkna på betydande sympatier ej blott i de mindre staterna i NordEuropa utan även på åtskilliga inflytelserika håll i England. Den
tyska politiken hade ansetts blott verkställa nödiga ändringar i
det av Versailleskonferensen med föga klokhet rekonstruerade
Europa. Nu hade plötsligt ett talrikt slaviskt folk utan synbar
anledning berövats sin frihet. Ett häftigt stämningsomslag inträdde, naturligt nog starkast i de anglosaxiska länderna, och
Tyskland kom att framstå som den rena erövrarstaten, misstänkt
för att eftersträva världsherraväldet.
Vidare hade Tyskland godtyckligt sönderslitit de för blott några
månader sedan under stora svårigheter skapade Mtinchenavtalen,
som nu i viss mån kommo att framstå som ett blodigt hån mot
England. Detta förlopp synes hava gjort det djupaste intryck på
den brittiske premierministern och hans omgivning. Allt tyder
på att Chamberlain uppriktigt menat sig kunna nå en lösning i
godo av de europeiska konflikterna medelst lämpliga eftergifter
för Tyskland. Mtinchen hade varit den stora triumfen för denna
fredspolitik. Nu visade det sig, att Chamberlain där hade förts
bakom ljuset på ett hänsynslöst sätt. Med denna sakernas vändning voro de psykologiska grundvalarna för försoningsarbetet raserade. Hitler framstod i London som en motståndare, som utan
några skrupler bröt alla sina löften, när helst det passade honom.
Denna den brittiska regeringens personliga reaktion – och de
prestigeskäl, som talade i samma riktning – hava säkerligen spelat en stor roll för den vidare händelseutvecklingen.
Omedelbart efter Prags och Memels erövring rullade Hitler,
21
Torvald T:son Höjer
utan vidare hänsyn till det tioåriga tysk-polska avtalet, offentligen
upp Danzig- och korridorfrågorna, som redan sedan någon tid
hade varit föremål för diplomatisk diskussion. De tyska förslag,
som framställts, synas hava innefattat Danzigs återgång till riket
samt »en korridor genom korridoren» för att sammanbinda östprenssen med det övriga Tyskland. Dessa krav avslogos av den
polska regeringen. Tysklands hållning hade sedan mitten av mars
blivit alltmer hotfull, och en omedelbar militär aktion syntes ingalunda utesluten. Då visade det sig, hur Tjecko-Slovakiets undergång förändrat läget. Tidigare hade överste Becks samverkan med
Tyskland alltmer fjärmat Polen från Västmakterna, och polackernas deltagande i plundringen av tjeckerna på hösten 1938 hade
ytterligare ökat kylan mot dem i London och Paris. Det torde
knappast lida något tvivel, att om Tyskland på våren 1939 upptagit Danzigfrågan tilllösning i stället för att krossa den tjeckiska
reststaten, Polen icke skulle funnit stöd någonstädes utan ensamt
ställts inför valet mellan underkastelse och en utsiktslös kamp.
Nu var ställningen en helt annan, och den omständigheten, att
den tyska ståndpunkten i fråga om Danzig i och för sig kunde
stödjas på starka skäl, betydde föga för händelsernas utveckling.
Inför det tyska hotet förklarade vid mars’ utgång England och
Frankrike sig redo att med all makt stödja Polen, om dess oavhängighet hotades. Förbindelsen var så avfattad, att det i största
utsträckning lämnades i Warschauregeringens hand att avgöra,
när ett sådant hot skulle anses föreligga. Överste Beck hade så-
lunda förstått att i London utverka utfästelser av ett slag, som
är mycket sällsynt i Englands historia.
Emellertid följde omedelbart en utmaning mot England självt
på helt annat håll. På långfredagen landsatte Italien en arme på
sin bundsförvants, Albaniens, kust och erövrade på någon dag hela
det lilla landet. Orsaken till detta företag är alltjämt okänd, och
i och för sig ändrade den föga maktläget i Europa, eftersom Albanien sedan åtskilliga år var en italiensk vasallstat. Men indirekt
innebar den en stark ökning av de båda diktaturmakternas tryck
mot Balkan, i främsta rummet mot Jugoslavien och Grekland. Då
flere tecken syntes tyda på att Italien omedelbart skulle fortsätta
sitt härnadståg och angripa sistnämnda land, förklarade Västmakterna den 13 april sig garantera även Greklands och Rumäniens
oavhängighet. Spänningen i Europa hade ytterligare ökats, och
presidenten Roosevelt inskred med en fredsvädjan, vars udd otve- 22
-~~~-~——~~-~— -~—-
llatastrofens år
tydigt var riktad mot Hitler. situationens allvar underströks ytterligare av att det engelska kabinettet den 26 april framlade förslag om allmän värnplikt, något som aldrig tidigare förekommit
i Englands historia under fredstid. Ett svar på de engelska kraftåtgärderna följde omedelbart från tysk sida, då Hitler den 28 april
i ett stort riksdagstal förklarade den tysk~polska pakten och det
tysk~engelska flottavtalet uppsagda.
Det tillstånd, som genom alla dessa händelser uppkommit i Eu~
ropa, innebar ett egendomligt mellanstadium mellan krig och fred.
Motsättningarna mellan de ledande makterna voro så starka, att
normala förbindelser voro uteslutna. Utom de nyss nämnda en~
sidiga uppsägningarna av långfristiga fördrag är att märka, att
Västmakterna, Förenta Staterna och Ryssland vägrade att erkänna det nya läget i Tjecko~Slovakiet och att även de diplomatiska förbindelserna tidtals voro i viss mån hävda genom ambassadörernas återkallande. A andra sidan hade inga fientligheter ut~
brutit. Sedan den första skarpa krisen i april syntes överstånden,
föreföll det därför ej helt osannolikt, att ett krigsutbrott länge
skulle kunna undvikas, med hänsyn till den fruktansvärda omfattning, som fientligheterna kunde väntas få, och till de svårberäkneliga styrkeförhållandena.
Under denna tid av »vitt krig» sökte bägge sidor genom diplo~
matiska åtgärder förbättra sin ställning. England vann en syn~
neriigen viktig framgång, då det i mitten av maj lyckades komma
till ett preliminärt avtal med Turkiet. Därmed tryggade det sig
vägen in i Svarta havet och möjligheten att verkligen infria löf~
tena åt Rumänien samt att öppna förbindelser med Polen och
Ryssland, även om Östersjön vore stängd. På tyskt håll under~
ströks vid samma tid vänskapen med Italien genom det med stora
yttre manifestationer förbundna undertecknandet av en ny allians~
traktat, den s. k. stålpakten.
Det var tydligt, att om Västmakternas stöd åt Polen verkligen
skulle bliva effektivt i tid, hjälp måste sökas hos Polens andra
stora granne, Tysklands dittills häftigaste motståndare, Ryssland.
Detta påpekades också från början i England och Frankrike, och
underhandlingar inleddes under våren i Kreml. Emellertid talar
mycket för att trådar redan på ett tidigt stadium i hemlighet bör~
jade spinnas mellan Berlin och Moskva. I Tyskland fanns, särskilt
i högre officerskretsar, en stark tradition för vänskap med Ryss~
land. Samarbetet hade under 1920-talet varit mycket livligt, och
23
Torvald T:son Höjer
nödvändigheten att undvika ett långvarigt tvåfrontskrig stod klar
för den tyska armeledningen. Den inre utvecklingen i båda länderna hade under de sista åren företett alltmer djupgående likheter, och därmed bortföll förutsättningen för den starka ideologiska motsättning, som båda parterna tidigare med mycken framgång använt som propagandamedel i utlandet.
I början av maj avskedades den ryske utrikesministern Litvinov,
folkförbundets och den kollektiva säkerhetens man och redan på
grund av sin börd Tysklands motståndare. Omständigheterna vid
hans ersättande med den utrikespolitiskt färglöse Molotov äro alltjämt okända, och hans ställning var troligen sedan lång tid undergrävd, men hans avgång framstår dock i ljuset av senare händelser som en av de stora vändpunkterna i de sista årens historia.
Emellertid fortsatte, trots oron kring Litvinovs fall, Västmakternas underhandlingar i Moskva. Om något ryskt närmande till
Tyskland var intet känt, fastän de tyska angreppen i tal och skrift
på de röda makthavarna på ett märkligt vis dogo bort.
Under sommaren växte den europeiska spänningen. Englands
hållning mot fortsatta tyska utvidgningsförsök styvnade, allteftersom den egna försvarsberedskapen växte. Den brittiska beslutsamheten kom till uttryck i lord Halifax’ stora tal i slutet av juni.
Underhandlingarna i Moskva syntes emellertid, trots upprepade
nya instruktioner från London och Paris, ej komma ur fläcken.
Det blev så småningom känt, att stötestenen utgjordes av ryska
krav på garantier mot tyska »indirekta angrepp». Säkerheten
skulle bestå i politiska och militära företrädesrättigheter i Polen,
i de baltiska staterna och i Finland. Full klarhet om dessa fordringars dåvarande art och omfattning har ännu ej skapats, men
senare händelser berättiga till vittgående slutsatser. I alla händelser funno sig Västmakterna icke kunna godtaga dessa krav.
Spänningens medelpunkt var alltjämt Danzig. Medan sommaren skred fram, blev det uppenbart, att tyskarna företogo omfattande militära åtgärder i den fria staden. Därigenom miste polackerna den trumf, som de haft vid krisens början, nämligen möjligheten att kunna hindra ett fait accompli och att vid krigsutbrott
omedelbart kunna bemäktiga sig tvisteföremålet. Emellertid såg
sig den polska regeringen tydligen ur stånd att göra något. Polen
var helt beroende av sina bundsförvanters goda vilja. Alltjämt
var M. Bonnet Frankrikes utrikesminister och sir John Simon
Chamberlains närmaste man. I Frankrike fördes på sina håll en
24
llatastrofens år
energisk propaganda mot tanken »att dö för Danzig». Det gällde
därför för Warschauregeringen att undvika allt, som kunde stämplas som polska utmaningar och giva bundsförvanterna möjlighet
att draga sig tillbaka. Samma tankegång synes senare på ett ur
polsk synpunkt ödesdigert sätt hava fördröjt mobiliseringen.
I augusti skärptes konflikten ytterligare, och från de tjeckiska
kriserna välbekanta drag i den tyska presspropagandan bebådade,
att en eruption snart vore att vänta. Underhandlingarna i Moskva
voro alltjämt resultatlösa, och för att påskynda dem avgick i början av augusti en engelsk-fransk militärmission till Ryssland. Den
11-13 augusti sammanträffade Ribbentrop och greve Ciano i Salzburg. Om utbytet av deras möte blev då föga känt, men den senare utvecklingen synes visa, att allvarliga meningsskiljaktigheter yppat sig och att Italien uttalat sig mot ett omedelbart tyskt
angrepp på Polen.
Den 20-21 augusti överraskades världen av två nyheter, som
väckte oerhört uppseende. Den första var ett ryskt-tyskt handelsoch kreditavtal, den andra en nonaggressionspakt mellan samma
makter. Härmed hade Västmakternas försök att sluta ringen av
makter till Polens stöd slutgiltigt misslyckats, och det stod klart,
att Warschau icke inom kortare tidrymder skulle kunna få någon
hjälp. För Tysklands del var ryggen tryggad. Ribbentrops diplomati hade triumferat.
Troligen hade man i Berlin räknat med att nyheten om det rysktyska avtalet skulle nödga England uppgiva sin dittillsvarande
politik och förmå Polen att kapitulera för de tyska kraven, vilka
numera omfattade ej blott Danzig utan i sak även korridoren utom
Gdynia. I så fall skulle Tyskland utan att behöva använda sin
nya, farliga medspelare skörda en framgång av samma slag som
året förut i Miinchen men av vida större omfattning. Den skulle
innebära den engelsk-franska garantipolitikens fullständiga sammanbrott och krossarrdet av Västmakternas återstående prestige.
Dylika beräkningar slogo likväl fel. England insåg, att hela dess
stormaktställning hade engagerats i saken. Kabinettet meddelade,
att den nya traktaten icke ändrade den brittiska politiken, och det
slutgiltiga ömsesidiga garantifördraget med Polen undertecknades
den 25 augusti. Möjligen hoppades man i London, att Hitler inför
denna fasta hållning skulle tveka att gå till det yttersta och gå
med på någon kompromiss.
Den tyske ledarens beslut var emellertid oåterkalleligt. Möjli- 25
Torvald T:son Höjer
gen har Ribbentrop in i det sista försäkrat honom, att England
till slut skulle falla undan. Vissa omständigheter hava ansetts
tyda på att Hitler ursprungligen avsett att släppa lös sin arme
några dagar tidigare, än verkligen skedde, men skjutit på de sista
befallningarna i hopp att i elfte timmen nå en uppgörelse med
Chamberlain. Alla underhandlingar visade sig dock fåfänga, och
tydligen ansåg sig den tyska härledningen icke kunna vänta
längre, av fruktan att höstregnen skulle göra de mekaniserade
trupperna mindre användbara. Den slutliga brytningen forcerades fram, den l september började angreppet på Polen, den 3 följde
Englands och Frankrikes krigsförklaringar. De närmare omständigheterna hava tidigare skildrats i denna tidskrift.t
.På fyra veckor nedbröts allt motstånd i Polen. Den tyska framgången var snabbare och fullständigare, än världen i allmänhet
väntat. Härtill bidrogo flere omständigheter – Polens ogynnsamma strategiska läge, krigsskådeplatsens beskaffenhet, militära
och politiska missförhållanden i Polen, det förut antydda dröjsmålet med den polska uppmarschen samt, allra främst, den utomordentliga kraften och skickligheten i det tyska angreppet.
Däremot hava som bekant krigsföretagen mellan de tre stormakterna hittills inskränkt sig till föga omfattande sjö- och luftstrider
av växlande framgång. Orsakerna härtill låta sig ännu blott delvis överblickas. I Berlin torde man i det längsta hava hoppats,
att England efter Polens undergång skulle finna sig i det skedda
och sluta en för Tyskland förmånlig fred. I London och Paris
åter ville man först fullborda sin krigsberedskap, som av naturliga skäl icke var jämförlig med den tyska, samt överföra den
engelska armen till Frankrike. Vidare torde man särskilt i början
hava menat, att tiden uteslutande arbetade till Tysklands skada
och de allierades fördel, en uppfattning, som på sista tiden börjat
bestridas på flere håll. Man ansåg vidare, att erfarenheterna från
det föregående kriget talade för en defensiv strategi, och slutligen
gjorde man sig troligen överdrivna förhoppningar om en snar
inre omvälvning i Tyskland. Hur operationerna komma att utveckla sig på våren 1940, kan ännu ej förutses. Skilda möjligheter
kunna tänkas, från en direkt strid på liv och död längs Maginotoch siegfriedlinjerna till stort anlagda försök att överflygla fien- 1 Dessutom hänvisas till den mycket förtjänstfulla (och prisbilliga) serien
»Krigsutbrottet i dokumentens belysning», som utgivits av K. F :s förlag.
26
}(atastrofens år
den genom företag på Balkan, i Främre Orienten eller i Skandinavien.
Under denna egendomliga vapenvila i väster har uppmärksamheten varit fäst på andra faktorer. En är Italiens hållning. Stålpakten till trots har Mussolini hållit sig neutral. Hur hans neutralitet uppfattas i Berlin och hur den stämmer med de båda diktatorernas tidigare inbördes överenskommelser, vet ingen. Mycket
tyder likväl på att förhållandet mellan Italien och Västmakterna,
som på våren 1939 var mycket spänt, under hösten avsevärt förbättrats. För en från Tyskland skild italiensk politik synas många
skäl tala. Italien behöver troligen en tid av militär och ekonomisk
återhämtning efter de abessinska och spanska företagen. Vänskapen med Tyskland är allt annat än populär och har icke tillnärmelsevis bragt Mussolini några fördelar, jämförliga med de av
Hitler vunna. De båda makternas intressen på Balkan äro knappast förenliga. Italiens ställning efter en gemensamt med Tyskland vunnen seger skulle te sig skäligen blygsam och osäker vid
sidan av förbundsbroderns och Rysslands. Under själva kriget
skulle den fascistiska stormakten löpa fruktansvärda risker mot
den engelska flottan och den franska armen.
Slutligen synes Hitlers plötsliga vänskap med Stalin, varom
Mussolini att döma av Cianos nyligen hållna tal blev mycket sent
varskodd, hava vållat mycken förstämning och ovilja i Italien.
Än mer förödande har Hitlers omkastning av sin ryska politik
naturligt nog varit för de tyska sympatierna i Japan, Spanien
och Ungern. Under sådana förhållanden har antikominternblocket
sprängts, och dess medlemmars, främst Italiens, vidare politik ter
sig högeligen oviss. I stor utsträckning torde den traditionsenligt
komma att bestämmas av konjunkturerna. Det är farligt att spå
i politik, men det är likväl kanske ej för djärvt att förutsäga, att
oavsett krigets utgång Italien kommer att återfinnas bland segrarna. Med hänsyn till dess utsatta läge och begränsade resurser
torde en sådan statskonst för övrigt vara den naturliga.
Än mer uppmärksammad har Rysslands roll varit under hösten.
När Stalin slöt sin pakt med Hitler, tolkades den på två sätt. Enligt den ena läsarten innebar den en återgång till fullständig isolering och neutralitet; i avvaktan på krigets utgång, enligt den
andra en nära samverkan med Tyskland, i första hand mot Polen.
Den senare lösningen på gåtan visade sig vara den riktiga. Den
27
Torvald T:son Höjer
17 september överskredo ryssarna Polens gräns och föllo de redan
slagna, med förtvivlans mod kämpande polska armeerna i ryggen.
Detta oblodiga och riskfria krig inbragte på några få dagar oerhörda vinster – de stora östpolska områdena med deras till största
delen ryska och ukrainska befolkning. Den polska överklassen
därstädes tyckes man snabbt och effektivt hava »likviderat».
Men detta var blott början. Konjunkturerna voro för Ryssland
sällsynt gynnsamma. Västmakterna voro avskurna från Östeuropa
och ur stånd att där öva något inflytande. Tyskland, invecklat i
en kamp på liv och död, hade satsat allt på det ryska kortet och
kunde icke längre motsätta sig rysk utpressning och riskera ett
tvåfrontskrig eller avspärrning från Rysslands råvarutillgångar.
Sålunda kunde Stalin hänsynslöst begagna detta förmånliga läge
till att på ett par veckor i slutet av september och början av oktober utmanövrera Tyskland ur ett av dess äldsta och mest älskade
expansionsområden och återställa viktiga ryska maktpositioner,
som gått förlorade 1918. Genom fördrag med Estland, Lettland och
Litauen tvungos dessa stater att mottaga betydande ryska truppstyrkor inom sina gränser och att upplåta örlogshamnar och flygplatser åt Ryssland längs efter östersjökusten från Libau till
Baltischport och Reval. I en handvändning hade maktläget i Östersjön så gott som återställts till 1914 års status. Tysklands utdrivning ur Baltikum underströks av tyskbalternas plötsliga och
i största hast utförda avflyttning ur de länder, där de i över sjuhundra år varit det härskande skiktet och de främsta kulturbä-
rarna- det hela en av de märkligaste och kusligaste händelserna
i den nyare historien.
Hårdare motstånd mötte emellertid Stalin på två andra håll,
nämligen i Turkiet och i Finland. De utdragna underhandlingar,
som den turkiske utrikesministern förde i Moskva, gåvo intet som ·
helst resultat, och det är ännu okänt, vilka krav, som därvid framställdes av de ryska underhandlarna. Säkert är blott, att de möttes
av ett bestämt avvisande och att turkarna därefter ytterligare
befäst sina avtal med Västmakterna. Hur Finland avvisade det
med dess frihet oförenliga kravet på en rysk örlogs- och flygbas
vid Hangö, samtidigt som det under de långa och svåra förhandlingarna visade en konsekvent villighet till samförstånd och till
uppoffringar i fredens intresse, det veta vi alla. Och än bättre
veta vi, hur de otroliga bragder, som den finska armen utfört under de sex veckorna efter det upprörande ryska överfallet den 30
28
llatastrofens år
november, tyckas giva världshistorien en ny vändning. Rysslands
svaghet har blivit uppenbar, förlamningen inför den så jämmerligt avslöjade röda armen har släppt, och Tyskland har fått fullgoda skäl att taga upp sin öst- och nordeuropeiska politik till omprövning från nya utgångspunkter. Under alla omständigheter
måste de finska händelserna hava stärkt Hitlers ställning i den
besynnerliga alliansen med Ryssland. Men fråga är vidare, om
man i besinningsfulla kretsar i Tyskland ämnar fortsätta den nuvarande kursen med en enda bundsförvant, vars svaghet numera
ligger i öppen dag för all världen. Denna fråga ställer sig så mycket mer, som den antikommunistiska tendensen i Italien blivit
alltmer markerad efter överfallet på Finland. Ett fortsatt tyskryskt samröre synes därför kunna få mycket betydelsefulla konsekvenser för vänskapsbandet mellan axelmakterna.
* *
*
De sista månadernas tilldragelser hava ställt Sverige inför fruktansvärda avgöranden. Pressen mot de neutrala har denna gång,
särskilt från tysk sida, blivit vida svårare än under föregående
världskrig. Flygvapnets utveckling har försämrat vårt strategiska
läge. Allvarligast är dock utom all jämförelse hotet österifrån.
En studie av Rysslands taktik vid mellanhavandena med Polen,
de baltiska staterna och Finland ger klart vid handen, att det vore
ansvarslöst att hålla det för annat än sannolikt, att turen snart
skulle komma till oss efter Finlands fall, om samma världspolitiska konjunkturer då alltjämt förelåge. Finlands räddning blir
därför den angelägnaste av alla uppgifter för svensk statskonst.
Och händelserna i Karelen och i nordöstra Finland hava tydligt
visat, att den uppgiften är väl lösbar med de maktresurser, varöver vi gemensamt förfoga. Den närmare formen för denna hjälp
måste till viss del även bli beroende av i vad mån Sverige har sin
rygg fri. Skulle en öppen intervention visa sig omöjlig – några
bevis därför hava emellertid hittills icke förebragts men torde
måhända icke lämpligen kunna framläggas offentligt – har dock
de senaste årens historia visat, att många andra former äro möjliga och att inom folkrätten begreppet fred har en annan och vidsträcktare innebörd än tidigare. Det är ett mycket tungt ansvar,
som den svenska samlingsregeringen åtagit sig, och svenska folket
har rätt att kräva, att intet tänkbart medel för stöd åt Finland
29
Torvald T:son Höjer
försummas. Ryska avskräckningsförsök böra snarast verka stimulerande – såsom påminnelser om det läge, vari vi skulle råka, om
ett självständigt Finland ej längre funnes till.
Man får ej heller sluta ögonen för det faktum, att Sverige, om
det av lättförståelig hänsyn till sin neutralitet i stormaktskriget
skulle spärra sitt territorium för hjälpsändningar till Finland,
även om de kunde bliva av för det finsk-ryska kriget avgörande
omfattning, åtager sig en klar plikt att självt skänka Finland
en motsvarande hjälp. Om Sverige i detta fall handlade annorlunda, skulle dess neutralitet knappast kunna betecknas såsom
annat än mot Stalin välvillig.
Finlands kamp har emellertid redan klart visat, att en småstat
i ett gynnsamt geografiskt läge – och så länge Finland står, är
Sveriges och Norges läge det bästa i Europa – har goda möjligheter att försvara sig även mot en stormakt, om den fasta viljan
därtill finnes och om de militära förberedelserna äro tillfredsställande. Under sådana förhållanden tala fullgoda skäl för ett kraftigt hävdande av våra livsintressen. Det bör ej heller glömmas,
att våra utsikter att i längden bevara vår neutralitet i stormaktskriget i hög grad bero av vår förmåga att övertyga alla makter
om att vi verkligen äro i stånd att taga vara på oss själva och att
vi icke vika för något främmande tryck, det må sedan vara riktat
mot vår yttre neutralitets- och självständighetspolitik eller mot
rikets värdighet och vår självklara rätt att efter eget gottfinnande
ordna våra inre förhållanden. Den stora faran kommer, om vi
visa oss beredda till eftergifter i dessa avseenden.
30