Trycket mot norden
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TRYCKET
MOT NORDEN
DE SENASTE månadernas världshändelserha-förutom i det
intensiva luftkriget mellan England och Tyskland – förtätats i
Brennermötet, där de bägge axelmakternas diktatorer sammanträffade, och den tremaktspakt, som dessa stater och Japan kort
efteråt avslöto i Berlin. Kriget tenderar att dragas mot Orienten
och Nordafrika, där axelmakterna måhända finna en sårbar punkt
i det engelska imperieväldet. Som ett led häri har axelns pressning mot Balkan ytterligare skärpts. Men även utvecklingen i
Fjärran östern har fått en ökad vikt i den stora kraftmätningen,
sedan U. S. A., som trots presidentkampanjen får allt svårare att
föra en isolationistisk politik, skridit till hårda repressalier mot
Japan och England åter öppnat Birrnavägen för vapentransporter
till Kina. Vare sig ett förödande vinterkrig förestår eller de stridande äro beredda till fredsförhandlingar ha axelmakterna förbättrat sitt utgångsläge på den europeiska kontinenten.
Oss svenskar närmast om hjärtat ligga de nordiska grannstaternas öde. Norge har i september tills vidare som ett protektorat
inlemmats i det tyska livsrummet, och under den tyska militärmaktens skydd har Nasjonal Samling etablerat en autoritär regim.
Efter heprövat ceremoniel ha de gamla partierna upplösts, och
därefter har en social reformaera bebådats. Klappjakt på oliktänkande har begynt, med häktningar och konfiskeringar. Blott_
fackföreningarna ha unnats ett förlängt liv, under ledning av en
ny, förut kommunistorienterad ordförande. Den fria folkstyrelse,
som särpräglat Norden, har därmed på utländsk tillskyndan
kastats över ända i en nordisk stat, vars hundraåriga frihetshistoria fyllts både av den mest harmsna reaktion mot det minsta
nationella »övergrepp» och av målet att göra folket till herre i
eget hus. Det må antecknas, att Nasjonal Samling vid 1936 års
stortingsval erhöll 26,000 av 1,455,000 avgivna röster, vilket t. o. m.
var lägre än vid nästföregående val.
Utan att vi här vilja ingå på de motiv, som föranledde Tysk- 503
·~·
—–~~~··~
Trycket mot Norden
land att i stormakternas intressekamp om Norge skrida till en
ockupation, kan vår neutralitet dock ej hindra oss som grannfolk att med smärta beklaga både att Tyskland tog detta steg
och att Tyskland trots löften inte respekterat det norska folkets rätt att vidmakthålla sina lagenliga institutioner och sin
traditionsbundna folkfrihet. Lika bestörta iaktta vi svenskar,
huru i en prövande tid, då sann nationell samling verkligen varit
av nöden, en handfull män stått redo att prisge den nordiska kultur, som många generationer av norrmän stolta uppbyggt. Värdigare synes oss det svar, som Åboprofessorn Matthias Calonius
gav de ryska ockupationstrupperna 1808, när Finlands framtida
öde ännu var ovisst: »Låt vara att krigslyckan velat att kropparna skulle råka i fiendens våld och tvingas att gå dit hans beväpnade befallningar släpa dem, så äro själarna icke underkastade ödets växlingar; de förbliva vad de varit, nämligen
med omutlig trohet och orubblig lydnadsplikt sin laglige furste
undergivne. Ty så länge ännu med osäker utgång kämpas om
herraväldet, och tills ett fördrag mellankommit, varigenom fursten
själv avsäger sig sin rätt, beror det icke på deras godtycke, så
framt de icke vilja befläcka sig med avfallets ärelösa brott, att
– – – lösa sig från förbindelsen med sitt fädernesland.»
Även Finland har på sistone ytterligare pressats, först i sammanhang med den tyska transiteringen Petsamo-Vasa och sedan genom avtalet med Sovjet om den restlösa demoleringen av Ålandsöarnas försvar. Måhända kan man i händelsekedjan utläsa en viss
tysk borgen åt Finland mot nya Sovjetframstötar. Men det skedda
är dock en uppfordran till Sverige att i sitt eget livsintresse besinna det månghundraåriga svensk-finska fostbrödralaget och det
gemensamma ansvaret för nationell frihet. Vi måste rannsaka
oss själva för att fatta vår svenska uppgift österut och våra historiska förpliktelser. Vårt folk kommer kanske sent till klarhet, men
det väsentligaste är att det ej kommer dit för sent. Det går för
närvarande många strömningar genom Sveriges och särskilt Finlands folk men de starkaste strömmarna borde vara de, som leda
tillbaka till deras samfällda historia.
504
MOT NORDEN
DE SENASTE månadernas världshändelserha-förutom i det
intensiva luftkriget mellan England och Tyskland – förtätats i
Brennermötet, där de bägge axelmakternas diktatorer sammanträffade, och den tremaktspakt, som dessa stater och Japan kort
efteråt avslöto i Berlin. Kriget tenderar att dragas mot Orienten
och Nordafrika, där axelmakterna måhända finna en sårbar punkt
i det engelska imperieväldet. Som ett led häri har axelns pressning mot Balkan ytterligare skärpts. Men även utvecklingen i
Fjärran östern har fått en ökad vikt i den stora kraftmätningen,
sedan U. S. A., som trots presidentkampanjen får allt svårare att
föra en isolationistisk politik, skridit till hårda repressalier mot
Japan och England åter öppnat Birrnavägen för vapentransporter
till Kina. Vare sig ett förödande vinterkrig förestår eller de stridande äro beredda till fredsförhandlingar ha axelmakterna förbättrat sitt utgångsläge på den europeiska kontinenten.
Oss svenskar närmast om hjärtat ligga de nordiska grannstaternas öde. Norge har i september tills vidare som ett protektorat
inlemmats i det tyska livsrummet, och under den tyska militärmaktens skydd har Nasjonal Samling etablerat en autoritär regim.
Efter heprövat ceremoniel ha de gamla partierna upplösts, och
därefter har en social reformaera bebådats. Klappjakt på oliktänkande har begynt, med häktningar och konfiskeringar. Blott_
fackföreningarna ha unnats ett förlängt liv, under ledning av en
ny, förut kommunistorienterad ordförande. Den fria folkstyrelse,
som särpräglat Norden, har därmed på utländsk tillskyndan
kastats över ända i en nordisk stat, vars hundraåriga frihetshistoria fyllts både av den mest harmsna reaktion mot det minsta
nationella »övergrepp» och av målet att göra folket till herre i
eget hus. Det må antecknas, att Nasjonal Samling vid 1936 års
stortingsval erhöll 26,000 av 1,455,000 avgivna röster, vilket t. o. m.
var lägre än vid nästföregående val.
Utan att vi här vilja ingå på de motiv, som föranledde Tysk- 503
·~·
—–~~~··~
Trycket mot Norden
land att i stormakternas intressekamp om Norge skrida till en
ockupation, kan vår neutralitet dock ej hindra oss som grannfolk att med smärta beklaga både att Tyskland tog detta steg
och att Tyskland trots löften inte respekterat det norska folkets rätt att vidmakthålla sina lagenliga institutioner och sin
traditionsbundna folkfrihet. Lika bestörta iaktta vi svenskar,
huru i en prövande tid, då sann nationell samling verkligen varit
av nöden, en handfull män stått redo att prisge den nordiska kultur, som många generationer av norrmän stolta uppbyggt. Värdigare synes oss det svar, som Åboprofessorn Matthias Calonius
gav de ryska ockupationstrupperna 1808, när Finlands framtida
öde ännu var ovisst: »Låt vara att krigslyckan velat att kropparna skulle råka i fiendens våld och tvingas att gå dit hans beväpnade befallningar släpa dem, så äro själarna icke underkastade ödets växlingar; de förbliva vad de varit, nämligen
med omutlig trohet och orubblig lydnadsplikt sin laglige furste
undergivne. Ty så länge ännu med osäker utgång kämpas om
herraväldet, och tills ett fördrag mellankommit, varigenom fursten
själv avsäger sig sin rätt, beror det icke på deras godtycke, så
framt de icke vilja befläcka sig med avfallets ärelösa brott, att
– – – lösa sig från förbindelsen med sitt fädernesland.»
Även Finland har på sistone ytterligare pressats, först i sammanhang med den tyska transiteringen Petsamo-Vasa och sedan genom avtalet med Sovjet om den restlösa demoleringen av Ålandsöarnas försvar. Måhända kan man i händelsekedjan utläsa en viss
tysk borgen åt Finland mot nya Sovjetframstötar. Men det skedda
är dock en uppfordran till Sverige att i sitt eget livsintresse besinna det månghundraåriga svensk-finska fostbrödralaget och det
gemensamma ansvaret för nationell frihet. Vi måste rannsaka
oss själva för att fatta vår svenska uppgift österut och våra historiska förpliktelser. Vårt folk kommer kanske sent till klarhet, men
det väsentligaste är att det ej kommer dit för sent. Det går för
närvarande många strömningar genom Sveriges och särskilt Finlands folk men de starkaste strömmarna borde vara de, som leda
tillbaka till deras samfällda historia.
504