Svensk patriotism

SVENSK
P.ATRIOTISM
Av lektorn docent EDVARD THERM.IENIUS, Göteborg
AMNET är brännande aktuellt, ej minst av det skäl, att fosterlandskärleken i våra dagar ovedersägligen gripit hela folket.
Patriotismen – tidigare ofta förhånad – har blivit en självklar
sak. Fosterlandskärleken har blivit enkel och enhetlig, aktiv och
offervillig som icke i mannaminne och kanhända som aldrig förr
i vår historia.
Den svenska patriotismen, den mer eller mindre medvetna
känslan för det stora gemensamma fäderneslandet Sverige kan
dateras till Engelbrekts tid. Dess första egentliga litterära uttryck är biskop Tomas’ Engelbrektsvisa och Frihetssång.
Men redan före denna patriotism i modern mening fanns
-naturligtvis, bör man väl tillägga- en känsla för och en kärlek till det lilla fädernesland som var det enda man kände och
ägde: landskapsstaten. Och där bakom spåras en fosterlandskänsla som helt enkelt består i individens samhörighet med sin
släkt, sin ätt, med folket i den bygd där han bor; en samhörighet, som helt enkelt har sin grund i människornas behov att sluta
sig samman till gemensamt skydd. Tvånget att hålla ihop till
försvar mot fienden är patriotismens mest ursprungliga, man kan
säga lika väl primära som primitiva orsak eller motiv.
Landskapspatriotismen och den därur sakta men säkert framväxande »riks»-patriotismen har fått ett klassiskt uttryck i Västgötalagens berömda gradering av mansboten. Enligt denna
kostade det 21 marker att döda en västgöte- en landsman! Men
sedan blev det billigare. Dräpte man »man från Svealand eller
smålänning», d. v. s. en annan svensk än västgöte, kostade det
13 marker och 8 örtugar; dräpte man norsk eller dansk man, var
priset 9 marker, och för övriga utlänningar (söderman, d. v. s.
tysk, och engelsman äro de enda i lagen angivna) var beloppet
6 marker.
Under Engelbrekts tid slår som sagt den riks- eller helsvenska
534
Svensk patriotism
patriotismen ut i full låga och blir klart medveten. Skälet är
enkelt och påtagligt; det gällde den egna existensen. I ett gammaldags fritt Sverige var det jämförelsevis lätt att leva; i ett
av danska och tyska fogdar styrt var det långt mera dyrbart och
otryggt. Jösse Eriksson, den elake fogden, han som tog dragaren
från bönderna och sedan spände dem själva för plogen och deras
hustrur för hölasset, har gjort mer än de flesta för den svenska
patriotismens framväxt.
Under ett århundrades strider för svensk frihet och självbestämningsrätt vidmakthölls och befästes patriotismen, till icke
ringa del på negativ väg; genom att så småningom framskapa ett
nationalhat, riktat mot de främmande förtryckarna. Både härigenom och genom bondehärarnas positiva insatser blev patriotismen
folklig. Fosterlandsmedvetandet genomsyrade de dåtida breda
lagren, medan vissa grupper av den högsta överklassen som bekant ur nationell synpunkt voro tämligen tvivelaktiga.
En annan, länge synnerligen viktig ingrediens i svenskt nationalmedvetande var den gemensamma religionen; den lutherska
lära som man hastigt och lätt anammat men därefter fick arbeta
och kämpa för att få behålla. »Nu är Sverige vordet en man, och
alla hava vi en Gud!» var Uppsala möte slutparoll; denna tilldragelse och dess lösensord betecknar en viktig fas i den svenska
patriotismens utveckling.
Stormaktstidens Sverige var fyllt av en ny, kraftfull, målmedveten fosterlandskänsla. Den var präglad av stolthet och aktivitet.
Sverige hade blivit ett stort och mäktigt rike, och medvetandet
härom gav hos oss, som alltid under likartade förhållanden, sin
färg åt patriotismen. De ständigt nödvändiga ansträngningarna
·för att bevara rikets styrka och storhet hade i detta slags
patriotism en mäktig drivkraft; allra helst som de ledande genom
skicklig propaganda vidmakthöllo och förökade denna andliga
tillgång.
Mot storhetstidens slut nådde den svenska patriotismen sin
höjdpunkt. Det skedde dels i teorien, dels – och kanske i huvudsak oberoende härav – i praktiken. Vad den första angår beteckna Olaus Rudbecks »yverborna» läror kulmen, som kunde
sägas vara komisk om den-icke bottnade i en så lågande kärlek till
det egna landet och folket. Karl XII och hans karoliner representera praktiken; en patriotism vida över gränserna för vad s. k.
vanligt sunt förstånd finner 1 imligt och lyckligt.
535
… ..·~·—-_….,……_
Edvard Thermcenius
Reaktionen kom med Frihetstiden, som på det ideella området
liksom på så många andra medför en nedskrivning och konsolidering på ett lägre plan. Nyttan och förnuftet sattes i högsätet på
känslans och viljans bekostnad. Patriotismen försvann naturligtvis ingalunda, men man kan säga att den »klövs». Mössorna hade
sin uppfattning om vad rikets väl och ära krävde, hattarna en
annan.
Vid 1800-talets början blev den svenska staten yttermera förminskad. Med nätt nöd räddades den från undergång. Samtidigt
blev den mera enhetlig än tidigare både vad land, folk och språk
beträffar.
Nederlaget och den nationella smäleken föranledde Tegner och
göterna att rikta flammande appeller till folkets fosterlandskärlek. I själva verket blev denna deras strävan blott en episod. De
bistra sanningarna och de vältaliga maningarna i Svea förklingade; icke ohörda, men utan effekt. I själva verket har denna
storsvenska, högpatriotiska dikt givit lösen för StormaktsSveriges resignation och för folkets inriktning på praktiska uppgifter i det mindre fäderneslandet.
Låt, Svea dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomma opp i dina skogars natt;
led flodens böljor kring som tamda undersåter
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!
Så skedde. Konsoliderat inom sina naturliga gränser levde
Sverige vidare, skyddat och i stillhet, förkovrande sig på alla det
materiella livets områden. Men samtidigt »sov det över nationalismens århundrade». Sverige blev aldrig helt delaktigt i den
aktiva patriotism på gott och ont som varit den främsta ideella
drivkraften i Europas utveckling under 1800-talet.
Det gamla slaget av patriotism falnade bort. Man var skandinav, man var europe eller- och i regel- man var helt enkelt
slö. Ån värre; man kunde till och med skämmas för att vara
svensk, som den klassisk vordna skylten »Utländska lumpaffären»
symboliskt fick utvisa. På många och tongivande håll gjorde
man sig medvetet urarva; föraktade och förlöjligade den traditionsbundna svenska fosterlandskänslan, »punschpatriotismen»,
som den i värsta fall med en viss r ätt kunde kallas.
Men fosterlandskärleken var naturligtvis inte död, ehuru den
vid en jämförelse med folkstämningar, ide- och viljeliv i de flesta
536
Svensk patriotism
andra stater – däribland även våra närmaste grannar i väster
och öster – föreföll sovande. I denna stillhet uppstår emellertid,
eller rättare sagt förberedes en ny, en rikare facetterad patriotism.
En bekant dikt av Bernhard Elis Malmström, tillägnad Södermanlands nation i Uppsala, börjar så:
Känner du landet, det härliga, rika,
badat av Mälar- och östersjövåg,
hemmet för skördar och minnen tillika,
fredliga bragder och vikingatåg~
Med dessa inspirerade ord har skalden antytt patriotismens
olika motiv, i själva verket de tre viktigaste näst det första och
främsta, det som rör gemensamt skydd. Först sätter han den
kärlek till naturen, som mer och mer kommit att prägla modern
fosterlandskärlek i de nordiska länderna. Därnäst följer vad man
helt schematiskt uttryckt kunde kalla mössornas patriotism;
känslan för den bygd, där vi utföra vårt fredliga arbete och där
vi vinna vårt dagliga bröd. Slutligen hattarnas fosterlandskänsla, som främst fått sitt innehåll ur traditionsarvet från den
tid, då vårt land var stort och aktivt på den yttre fronten, och
därtill mäktigt en beundransvärd och grundläggande inre organisatorisk omdaning.
Det innebär naturligtvis en medveten och ganska grov schematisering att var för sig följa dessa här antydda linjer i patriotismens utveckling. Otvivelaktigt kunna de dock skönjas sida vid
sida å vår historia från och med 1800-talets mitt, under dess slut
och därtill en lång följd av år under 1900-talets början. Först
under trycket av oerhörda faror, med andra ord i de yttersta
av dessa dagar, synas de ha ingått en verklig och, som man får
hoppas, icke alltför lättlöslig förening. Framställningsmetoden
är även därför berättigad, att en utredning, som årtionde för
årtionde sökte följa dessa faktorers samspel och växelverkan,
skulle bygga på ett ännu allt för okänt och i varje fall obearbetat
material.
Den esteticerande eller naturlyriska- ur en viss synpunkt den
»hembygdsbetonade» patriotismen (om nu detta ord må tillåtas),
framträder under 1800-talets början och mitt icke blott hos oss,
utan även och ej mindre i våra grannländer. Det finns ett kanhända något kuriöst, men dock på det hela taget mycket talande
tecken härpå, nämligen de nordiska nationalsångerna. De äro alla
537
Edvard Thermmnius
barn av någorlunda samma tid och i varje fall samma anda som
Malmströms vackra nationssång.
Man behöver bara lyssna till anslagen. De ange grundtonen:
kärleken till landet, naturen, landskapet, även om »minnen från
fornstora dar», samkänslan med gångna och kommande släkten
eller patriotiska framtidsförhoppningar fogas in som bi-motiv.
Särskilt påfallande blir detta, om man jämför de små nordiska ländernas fosterlandshymner med de stora staternas – Deutschland
iiber alles, God save the King eller Rule Britannia, Allons enfants
de la patrie – vilka alltigenom handla om krigiska bragder,
makt och ära.
I de nordiska sångerna är som sagt naturkänslan det helt dominerande temat; i varje fall i de levande, sjungna stroferna. Den
danska börjar:
Den norska:
Den svenska:
Der er et yndigt Land,
det staar med brede Böge
mer salten österstrand; …
J a vi elsker dette landet
som det stiger frem
furet, vrerbitt over vandet
med de tusind hjem.
Du gamla, du friska, du fjällhöga Nord,
du tysta, du glädjerika sköna!
J ag hälsar dig, vänaste land uppå jord,
din sol, din himmel, dina ängder gröna!
Slutligen Finlands:
Vårt land, vårt land, vårt fosterland!
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand
mer älskad än vår bygd i Nord,
än våra fäders jord.
Det är de pacificerade, »färdiga», i sin litenhet förnöjda eller
resignerade småstaternas patriotism, som här förkunnas; en
patriotism för en fredlig tid i den bästa av världsdelar. I denna
form kunde fosterlandskänslan bärgas över den krassa inter- 538
Svensk patriotism
nationalismens årtionden i vårt land, och vad mer är, den kunde
uppväckas i samhällslager, där den tidigare knappast existerat,
och i sådana kretsar, vilka i sitt armod blivit mer eller mindre
lättköpta offer för slagord av typen arbetaren har intet fädernesland. På många håll har denna 1800-talets specifika, man frestas
säga litterära patriotism fått kraftig förstärkning eller rentav
uppstått ur hembygdskärleken i trängre mening. Mången radikal
ande, som trott eller förklarat sig fosterlandslös, har via känslan
för sin egen hemtrakts skönhet och behag (ty det är ju så, att för
det stora flertalet sunda människor hembygden är fagrast och
vänast!) kommit att uppskatta den större hembygden, Sverige.
Mången har först på den vägen nått fram till upptäckten att man
samtidigt kan känna och tro nationellt och internationellt; alltså
samtidigt vara en god svensk patriot och en god europe eller
världsmedborgare. Denna patriotismens framväxt ur hembygdskärleken har otvivelvaktigt ökat alltmer ju mer resemöjligheterna ökats och reselivet blivit modernt; den poetiska patriotismen har fått en mycket tydligt turistisk anstrykning.
Den fosterlandskänsla, som nyss kallats för mössornas, karakteriseras av skalden genom de vackra, suggestiva orden skördar
och fredliga bragder. Den har ock sedan gammalt- sedan antikens dagar -burit en annan, mera känd och mindre tilltalande
hallstämpel, präglad i den beryktade frasen: Ubi bene, ibi patria,
– där jag har det bra där är mitt fädernesland.
För millioner av emigranter till Amerika under 1800-talets goda
år måste patriotismen väsentligen ha varit av detta slag, liksom
den var för mången främling, som slagit sig fram i antikens stolta
· världsrike, Rom.
Då detta exempel anföres, är därmed emellertid icke sagt, och
ej heller insinuerat, att en sådan fosterlandskärlek – man skulle
kunna kalla den »praktisk patriotism» -i och för sig skulle vara
klandervärd. Kan det vara något nedsättande för odlaren, som
·brutit bygd, eller för den medborgare, som eljest skapat åt sig
och de sina en tryggad existens, att känna särskilt varmt för den
provins eller det rike, i vilket hans livsverk utförts~
För vårt lands vidkommande är det utomordentligt naturligt,
att den praktiska patriotismen blivit allt starkare och mer på-
taglig. Efter stormaktstidens slut har det hos oss icke givits
många tillfällen till annat än fredliga bragder. Men dessa möj- 539
;:
Edvard Thermcenius
ligheter ha i rikt mått utnyttjats. Ingen vill eller kan förneka
att vi rätt väl förvaltat våra pund, vilka därtill, ju mer tiden
gått, befunnits vara oss givna i vida rikare mått än svenska folket
tidigare vetat.
Den strof av Tegner, som lästes här ovan, var ett handlingsprogram, som genast började efterlevas. Hur fullständigt har det
icke förverkligats! J a, till den grad, att man frestas kalla dessa
inspirerade ord en profetia, som gått i uppfyllelse långt mer än
skalden kunde ana. Vi grunda vårt stabila och välskötta rikshushåll på bergen, jorden, skogen och floderna; just de faktorer
Tegner nämner. Men han kunde icke veta, att skogen skulle
komma att ge egna skördar, värda lika mycket som åkerns, och
lika litet att flodens böljor kunde tämjas till den grad, som skett
i vårt elektrifierade land.
Den höga materiella kultur vi ernått tack vare väldiga naturskatter och folkets viljekraft och intelligens har icke blivit självändamål. Vår andliga odling, rik redan då Sverige var ett jämförelsevis fattigt land och hotade att så förbli, har vidmakthållits
och förkovrats. Utan vare sig tvekan eller självförhävelse kunna
vi säga, att vi i förhållande till folkets storlek mer än väl fullgjort vår anpart i världsutvecklingen, det må gälla vetenskap och
konst, tekniska och organisatoriska framsteg, moralisk standard
eller sociala och politiska nydaningar.
Det kan för övrigt vara onödigt med fler exempel. Endast ett
skall ytterligare andragas; just därför, att vår insats på det område, som här åsyftas, haft en särskilt påtaglig betydelse för den
svenska patriotismens återuppståndelse. De fredliga bragderna
på idrottens fält ha, man må tycka eller säga därom vad man
vill, för tusentals svenska medborgare framställt det gemensamma
fosterlandet på ett mer konkret sätt än kanske någon annan upplevelse. Samhörigheten med Sverige och stoltheten över att vara
svensk har för mången först och främst upplivats på idrottsbanorna.
Men hela denna goda, ofta lysande utveckling skulle ej till~
fyllest förklara den praktiska patriotismens spridning, om icke
ännu en faktor vore förhanden: den allt jämnare fördelningen av
alla värden, som de fredliga bragderna skapat. Den ekonomiska,
sociala och politiska utjämning, som utan svårare strider och
brytningar ägt rum i vårt land, har gjort hela folket delaktigt
av de materiella och kulturella framstegen. Proletärerna – om
540
Svensk patriotism
nu detta slagord accepteras som rättvisande – ha fått egendom
att försvara, mången gång ett »eget hem» med allt vad det innebär av rotfasthet; i varje fall en levnadsstandard som i gemen ej
står efter något annat folks. Alla, även de ringaste, medborgare
ha sin lika andel i styrelsen. Bildningen är ej ett fåtals privilegium utan står öppen för envar, som har vilja och förmåga av
tillägnelse. Följden har blivit att svenska folket, först smått
generat, därefter allt mer öppet vänt sig bort från den utländska
lumpaffären och så småningom, låt vara först efter mycken inoch utländsk propaganda, lärt tillfullo uppskatta, ja till sist i
vissa fall kanske t. o. m. något överskatta sig själv och sitt eget.
Därmed har ock en väg banats för förståelsen och anarurnandet
av det slags fosterlandskänsla och fosterlandskärlek, som har sin
grund däri, att individen känner och erkänner förbundenheten
med land och folk icke blott därför att han nu och här har det
bra, utan även därför, att han förstår sin delaktighet i folkets
öden och sin plikt att bidraga till rikets bevarande åt kommande
släkten. Det är historiens och traditionens, uppgiftens och pliktens, stolthetens och viljans patriotism.
Det är den som lätt glider över i nationalism eller med ett ännu
skarpare ord, i nationell chauvinism. Det är den, som hos stormakterna lätt- somliga säga med naturnödvändighet- övergår
till imperialism; till en aktiv makt- och härsklystnad, högst
riskabel för andra folk. Det är detta slag av patriotism, som förmått Europas ledande stater till 1900-talets ödsedigra kapprustning och som i småstaterna utgjort den ideologiska grundvalen
för de partier, som ville ett starkt försvar. Det var den sortens
fosterlandskärlek, som de stolta, sabelskramlande hattarna hyste
till skillnad från de kloka, beskedliga nattmössorna.
År inte patriotismen av denna på samma gång traditionsbundna
och aktiva typ löjlig i och farlig för en småstaU Kan den inte
lätt föra det lilla livet vilse i världen~ Så kan man fråga. Ett
entydigt, allmängiltigt svar är svårt att ge, allra helst i dessa
dagar. Men några exempel kunna i stället få tala.
Finlands är ett av dem. Det är ingen tillfällighet, att den mest
märgfulla av de nordiska nationalsångerna kom till öster om
Bottenhavet, i det blott till hälften fria, till själva sin existens
hotade landet.
541
Edvard Thermcenius
Här striddes våra fäders strid
med tanke, svärd och plog.
Här, här i klar som mulen tid
med lycka hård, med lycka blid,
det finska folkets hjärta slog.
Här bars vad det fördrog.
Vem täljde väl de striders tal,
som detta folk bestod,
då kriget röt från dal till dal,
då frosten kom med hungerns kval~
Vem mätte allt dess spillda blod
och allt dess tålamod~
Dess skald, Johan Ludvig Runeberg, en sannskyldig fosterlandets fader, gav överhuvud åt sitt folk den mest storslagna och
den mest verkningsfulla patriotiska diktning, som väl världslitteraturen har att uppvisa, Fänrik Ståls sägner. Den grundar
sig helt på och för i idealiserad form vidare de oupplösligt förenade svenska och finska statstraditionerna; själva den nordiska
stormaktens anda.
Ur denna kraftkälla närdes och förnyades finska folkets
patriotism. Dess kamp mot Ryssland var icke blott en instinktiv,
en förtvivlans kamp för livet, utan lika mycket eller mera en
medveten strid för traditionella ideal i dessa nötta ords vackraste
mening.
Jämte Finlands exempel, som i oberäkneligt hög grad bidragit
till den aktiva, offervilliga patriotismens återupplivande hos vårt
folk och som är det största och stoltaste, en liten nation under
århundraden presterat, kunna även andra nämnas. Schweiz med
sitt språkligt splittrade men nationellt eniga folk ger alltjämt ett
prov på målmedveten, seg självhävdelse. »Schweizerfolkets» fasta
frihetsvilja vilar på en patriotisk tradition, som väl också kan
kallas stolt, fastän den är fri från allt braverande; på samma
gång ideell och nyktert saklig.
Kanske även vårt land kan nämnas i detta sammanhang, trots
vår omisskännliga nationella förslappning under en följd av händelsedigra årtionden. Ty fosterlandskänslan av det slag, varom
här är fråga, har hos oss aldrig dött ut eller ens upphört att göra
sig gällande. Praktiskt har den tagit sig uttryck i en försvarsvilja, som ofta förhånats och förklarats vara självändamål. Försvarets förkämpar, främst att söka i våra konservativa kretsar
och partier, men tidtals även i läger, som borde bära den inter- 542
Svensk patriotism
nationella beteckningen national-liberala, ha i årtionden haft en
otacksam uppgift. Men till deras heder och rikets lycka ha de
icke förtröttats. Det är rimligt att deras agitation icke varit fri
från överdrifter. Så ha de ock fått heta punschpatrioter och norskätare, patentpatrioter, militarister och åtskilligt annat, som nu
bör vara lika glömt som de antimilitaristiska slagorden.
Var det verkligen någon »patent»-patriotism, som framdrev och
uppehöll försvarsrörelsen eller rättare försvarsrörelserna – varje
årtionde från 1860-talet hade ju i stort sett sin egen. J a, det var
en patriotism av särskilt slag, en patriotism, som den »kloke» och
»sansade», antingen hans idevärld var radikalt internationalistisk
eller inhemskt bondförnuftig, icke helt kunde eller ville förstå.
Det var traditionens och uppgiftens fosterlandskänsla och fosterlandskärlek: icke den naturlyriska, icke den praktiska utan främst
den historiska och etiska patriotismen. Dess bärare vågade känna
sig stolta – på det gammaldags, förkättrade sättet – över att
vara svenskar, och visste sig förpliktade att bidraga till Sveriges
fortbestånd som ett fritt rike.
Formellt sedan ett par år, reellt sedan några månader äro vi
svenskar ense om att anskaffa nya vapen och att välövade bruka
dem. De gisselslag, som skalden hoppades skulle driva oss samman till ett folk i ordets största och vackraste bemärkelse, ha
börjat vina i vår närmaste närhet, även om de icke ännu direkt
träffat oss. Med få undantag äro vi eniga. Vi vilja försvara vårt
land, bibehålla vår självständighet, vår inre och yttre frihet, vår
urgamla rättsordning, våra hem, vår goda bärgning. Alla
patriotismens motiv äro nu aktuella. Men märk, hur den »praktiska» synpunkten, liksom den litterära och turistiska, i denna
hårda tid komma något i bakgrunden! I stället framträder med
naturnödvändighet det mest ursprungliga av fosterlandskänslans
motiv: tvånget av sammanslutning till gemensamt skydd. Men
detta är ändå inte det främsta. Tyngd, halt och skärpa får ett
kulturfolks livsvilja först då fosterlandskärlekens alla fina trådar
tvinnas samman, då patriotismen blir enhetlig men likväl domineras av den på en gång instinktiva och klart fattade, på samma gång
spontana och pliktmedvetna kärleken till fäderneslandet; det land,
där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.
543