Frankrikes sammanbrott
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANKRIKEs
SAMMANBROTT
Av docenten N. G. EHRNROOTfJ, Helsingfors
PÅ ’rAL om det romerska rikets undergång har det någon gång
sagts, att det egentligen rör sig om att förklara hur riket kunnat
hålla ihop så länge som det gjorde. Det är icke utan att en liknande aspekt kan anläggas på det franska problemet. Den slutliga upplösningen kom, åtminstone militärt sett, snabbare än man
rimligtvis kunnat förutse, men att Frankrike som sådant icke
ägde de nödvändiga förutsättningarna för att med framgång
hävda sig i en kris av den omfattning det här gällde, var icke
någon hemlighet för initierade observatörer vare sig i Frankrike
eller annorstädes.
Någon entydig förklaring till det franska misslyckandet kan
det naturligtvis icke vara tal om, och marskalk Petain har även
i sitt berömda tal framhållit några omständigheter, som utan
tvivel haft fundamental betydelse. Det är i själva verket icke
omöjligt att katastrofen i sista hand går tillbaka till en »kris i
befolkningsfrågan». Det rent franska elementet i nationen, d. v. s.
dess ojämförligt mest kvalitativa beståndsdel och den egentliga
bäraren av fransk tradition och kultur, har uppenbarligen i betänklig grad förtunnats. De militära konsekvenserna av en
dylik utveckling äro uppenbara. Det är möjligt att man häri kan
finna en av orsakerna till den av Gamelin inaugurerade försvarsstrategin. Till en del var väl denna betingad av den ytterliga
konservatism, som ganska genomgående kännetecknat den franska
högsta armeledningen genom tiderna (t. ex. konstellationen Joffre
-Grandmaison 1914). Men det är sannolikt att den extremt defensiva anda, som utmärker Maginotpsykologien och som är fullkomligt främmande för den franske soldatens psyke, odlades och
vidmakthölls, dels emedan man i möjligaste mån var tvungen att
spara på det dyrbara franska folkelementet, dels emedan man
icke tilltrodde det alltmera heterogena människomaterial man
551
.~· . …….,.—-·—·
N. G. Ehrnrooth
kunde disponera över de kvaliteter som fordras för en offensiv
krigföring.
De militära orsakerna till Frankrikes nederlag skola dock i
detta sammanhang lämnas på sidan, i synnerhet som de, åtminstone i den mån de ha avseende på landets bristfälliga krigsberedskap, i betydande utsträckning ha politiska och ekonomiska
grunder.
Frankrikes utrikespolitik skall här icke närmare beröras. A v
olika anledningar kom den under en lång följd av år, lika litet
som f. ö. den tyska, att bidraga till ett närmande de två länderna
emellan. Under tiden närmast efter världskriget fördes den faktiska europeiska samförståndspolitiken i Englands namn. Den
franska utrikespolitiken fick vidkännas en hel rad motgångar, av
vilka Tjeckoslovakiets annektering ovedersägligt var den mest
eklatanta. A v synnerligen stor betydelse blev här den verkan
Miinchenavtalet kom att få för fransk opinionsbildning. Den
franska politiken har sedan gammalt varit känd för noggrannhet
vid uppfyllandet av ingångna förbindelser och medvetandet härom
har till en viss grad gått den franska allmänheten i blodet. »Sveket» mot Tjeckoslovakiet hade uppenbart en djupgående psykologisk effekt och tog vinden ur seglen för det polska kriget. Den
stora framgång ambassadören Massigli uppnådde, då han i Ankara
fullständigt utspelade v. Papen och vann Turkiet för de allierade,
kunde icke uppväga Miinchen och dess konsekvenser.
Tyngdpunkten i en undersökning av Frankrikes »short comings»
faller emellertid utan vidare på inrikespolitiken. Sett rent politiskt har domstolen i Riom icke svårt att finna den huvudskyldige. Det är den egendomliga organism, som utgjort den döda
vikten i franskt politiskt liv under de senaste decennierna och.
som i sig förkroppsligat de mest eklatanta olägenheterna av ett
parlamentariskt styrelsesätt – det socialradikala partiet. Det är
icke egentligen konstitutionella brister som berett detta parti
möjlighet att göra den franska parlamentarismen till en ren
parodi; dock har det haft betydelse, att presidenten saknat rätt
att upplösa parlamentet. Det är i tillämpningen av den franska
konstitutionen ödesdigra fel begåtts. Som det nu var manifesterade sig den socialradikala statsmannakonsten framför allt i
virtuosmässiga regeringsombildningar, ett politiskt hokus-pokus
som understundom antog groteska former. Finurliga ombyten av
taburetter och portföljer var det dominerande draget i de franska
552
Frankrikes sammanbrott
regeringsskiftena, särskilt under det senaste decenniet. De per- .
soner som berördes härav voro i överväldigande majoritet medlemmar av det radikalsociala partiet. Daladier bytte med
Chautemps, Chautemps med Sarraut, Sarrant med Frot, Frot
med Cot, Cot med Guy la Chambre, Guy la Chambre med
Patenötre o. s. v. i en oändlig serie. Under alla dessa interna
förändringar, vilka i själva verket inga förändringar voro, förändrades den franska inrikespolitiken högst obetydligt. Socialpolitiken ägnades föga intresse, i stället florerade på handelns
och industrins område ett slags nymerkantilism. Det är fråga
om icke det franska parlamentet, trots att även de mest reaktionära partierna försett sig med etiketter, däri radikal eller åtminstone republikansk eller demokratisk ingå, var den mest konservativa folkrepresentationen i världen.
Emellertid kännetecknades det politiska och ekonomiska livet i
de sista årens Frankrike av allehanda utväxter, som medförde
grava konsekvenser. Korruptionen, ehuru ingalunda så utan motstycke i andra länder som ofta gjorts gällande, började icke desto
mindre antaga betänkliga proportioner. Osunda finansspekulationer bidrogo att försämra läget. Oustric-, Hatry- och framför
allt Staviskyskandalerna äro bekanta. Till samma kategori hör
Nathan-affären, som var den sista före kriget. Utom i Oustricaffären, där högern var komprometterad, var det socialradikalerna
som råkade i skottlinjen. Här finna vi den djupast liggande orsaken till att Frankrike, då det bäst behövde det, saknade en stark
regering. staviskyaffären gav upphov till de svåra oroligheter,
som kulminerade den makabra »6 fevrier» (1934), då republikanska
gardet med nöd och näppe och några i hast uppmonterade kulsprutor kunde hindra eldkorsets anhängare att från Place de la
Concorde storma deputeradekammaren i Palais Bourbon. Att det
var på håret att reguljära trupper fått taga till bajonetten mot
demonstranterna och att senegalesiska skyttar till yttermera visso
stodo uppmarscherade bakom Invaliddomen, har aldrig glömts av
socialradikalernas vedersakare. Det är förståeligt att Daladier,
såsom en av syndabockarna från »6 fevrier», aldrig kunde bli ett
samlande namn, varjämte hans kända indolens lade betydliga
hinder i vägen för de diktatoriska ansatser han onekligen visade
vid olika till fällen. Den mest komprometterade av alla socialradikala ministrar var dock Camille Chautemps, och det verkar
onekligen föga förtroendeingivande att finna denne prototyp för
553
H ’
N. G. Ehrnrooth
socialradikal statskonst bland Frankrikes »nya herrar’> efter
katastrofen av år 1940.
Till det politiska underbetyg som det socialradikala partiet
ådragit sig har ingen bidragit i högre grad än Pierre Cot. Det
är han, vilken som luftfartsminister introducerade ett system,
som blev lika ödesdigert för Frankrikes militära som civila luftfart. Att härvid fullkomligt skandalösa transaktioner ägde rum
är numera bekant. För betydliga leveranser av flygmaskinsmotorer erlades likvid, men några motorer syntes icke till.
Automatkanoner av franskt patent, som av Cot överlämnats till
Sovjetryssland, hittades i oktober 1939 i nedskjutna tyska maskiner på västfronten.
Många av de socialradikala politikernas machinationer äro numera bekanta, ännu flera äro det icke. På tal om dessa frågor
får man ha klart för sig att en dominerande roll spelades av
några politiker, som under de senaste åren av olika skäl helt höllo
sig i bakgrunden. Den främste av dessa var Malvy, samme man
som under världskriget dömdes för landsförräderi. I det politiska
intrigspelet har denne otroligt verserade, fullkomligt skrupelfria
personlighet spelat en central roll.
De franska regeringarnas ekonomiska politik, som givetvis bort
skapa förutsättningar för en fullgod försvarsberedskap, är av
större intresse än den allmänna politiken, emedan tillgången på
ovedersägliga fakta här är ojämförligt mycket större.
Det ekonomiska livet i Frankrike var ingalunda rationaliserat
i form av ett slags latent krigsberedskap motsvarande det tyska
»Wehrwirtschaft», vilket i fall av krig omedelbart antog karaktären av »Kriegswirtschaft». En ur militär synpunkt lika stor
effektivitet som i Tyskland kunde man följaktligen rimligtvis icke
vänta sig. Att resultatet blev så underhaltigt som fallet var, tarvar dock sin speciella förklaring.
Då den ekonomiska världskrisen år 1933-34 började vika för
en stigande konjunktur var det två av de ekonomiska stormakterna som endast delvis drogo ekonomisk nytta av konjunkturförbättringen, nämligen Tyskland och Frankrike. I det förra fallet
äger detta sin riktighet i full utsträckning först f. o. m. år 1935,
då landets produktiva krafter i allt större utsträckning började
tagas i anspråk för upprustningen. I Frankrike åter satte den
ekonomiska krisen in senare än i de flesta länder, varför även konjunkturförbättringen uppvisade en viss eftersläpning. Av orsaker
554
Frankrikes sammanbrott
som vi genast skola komma till blev den i själva verket icke aktuell
förrän 1936-37.
För de ekonomiska fataliteter, vilka verksamt bidragit till det
franska misslyckandet, har den s. k. »folkfronten» och särskilt
dess ledare Leon Blum gjorts ansvariga. En uppgift av intresse
är alltså att undersöka riktigheten av detta· påstående, varvid
dock bör framhållas att det klander som eventuellt kan falla på
regimen Blum i sin mån även drabbar socialradikalerna vilka
under den kritiska tiden tillsammans med socialisterna konstituerade »Front populaire».
År 1935 kännetecknades, internationellt sett, av stigande konjunkturer. Frankrike hade visserligen senare än t. ex. England
och Tyskland fått känning av den världsekonomiska depressionen,
men den återhämtning som redan i aderton månader gjort sig
märkbar i England och efter devalveringen även i Belgien, var
inom räckhåll också i Frankrike. I juli 1935 låg prisnivån i Frankrike nästan i nivå med utlandets; skillnaden var knappast 9 %.
Under sådana omständigheter hade en devalvering av francen på
15-20 % otvivelaktigt lett till en fullständig återhämtning av det
ekonomiska livet. Av politiskt-psykologiska skäl vågade regeringen Laval dock icke vidtaga åtgärder i sådan riktning. I stället slog man in på en politik som kännetecknades av förhöjda
priser på jordbruksprodukter, utan samtidig devalvering. Att en
dylik politik måste tendera till att driva levnadskostnaderna i
höjden, samtidigt som klyftan mellan prisnivån i Frankrike och
utlandet vidgades är evident, och särskilt den förra omständigheten är en förklaring till folkfrontens seger i juni 1936, då regeringen Blum övertog styret. Det ekonomiska läget vid denna tid
kännetecknades bl. a. av att turisttrafiken, jämfört med 1929,
minskats med åtminstone hälften och att järnvägarnas deficit
höll sig omkring 4 miljarder francs om året.
När Blum trädde till hade klyftan mellan de franska och utländska (främst engelska) grosshandelspriserna vidgats till c:a
25 %. Blum vågade i minnet av franc-kollapsen av 1924-26 lika
litet som Laval tillgripa en devalvering. I stället genomfördes en
allmän löneförhöjning på 12 % och sedan systemet med två veckors
betald ledighet införts, har man beräknat att arbetsgivarnas lönekostnader stegrades med 18-20 %. Arbetsmarknaden kännetecknades av tidtals rent kaotiskt tillstånd, strejker, besättande av
fabriker etc. Medan såväl export- som produktionsvolymen upp- 555
.·
N. G. Ehrnrooth
visade ett kraftigt fall, steg arbetslöshetsindex från maj till september från 163 till 173. I denna situation företogs slutligen en
devalvering av francen och denna medförde en genomgående lättnad av landets ekonomiska läge. I oktober 1936 lågo sålunda
endast detaljhandelspriserna något över sina engelska motsvarigheter (3 %), medan grosshandelspriserna redan sjunkit 6% under
de engelska. Under tiden oktober 1936-april 1937 steg exportvolymen från 74 till 88, den industriella produktionsvolymen (fr.
nov.) från 99 till105, medan arbetslöshetsindex sjönk från 173 till
143. Med andra ord, en betydlig ekonomisk återhämtning hade
ovedersägligen ägt rum. Att huvudorsaken till denna stod att
finna i de starkt förbättrade världskonjunkturerna är uppenbart,
och något resultat av regeringen Blums ekonomiska politik skall
man akta sig att utläsa härur. Det märkliga är nämligen att den
uppåtgående trenden helt plötsligt upphörde våren 1937, utan att
denna företeelse hade någon motsvarighet i världskonjunkturernas utveckling. Orsaken var den, att den ekonomiska politik, som
inaugurerats av Blum och hans finansminister Vincent Auriol,
vid denna tid genomförts i vissa huvudpunkter och började visa
sina verkningar.
Här finnes icke anledning att i detalj behandla de blumska
reformerna, men särskilt två av dem förtjäna att framhållas i
detta sammanhang, nämligen införandet av 40-timmarsveckan och
nationaliseringen av det franska järnvägsnätet.
40-timmarsveckan antogs i juni 1936 och genomfördes små-
ningom inom hela industrien, så att den i maj 1937 tillämpades
överallt. Genom den minskades den effektiva arbetsveckan med
c:a 17 %. Blum hade som ett huvudnummer upptagit arbetslöshetens bekämpande, utan att detta problem i betydelse kunde
mäta sig med sin motsvarighet i England eller Tyskland. Ar 1936
uppgick antalet arbetslösa i :B-,rankrike till 823,000 eller 4 % av arbetarstammen (mot c:a 15% i England 1932); genom 40-timmarsveckan ökade starkt behovet av arbetskraft och de arbetslösas
antal hade 1937 kunnat nedbringas till c:a 400,000. Nu förelåg
emellertid den situationen att landets så gott som totala utbildade
arbetskraft var engagerad i industrin, utan att denna på grund
av 40-timmarsveckan kunde nå full kapacitet. Härtill bidrog att
man under depressionen underlåtit att anställa lärlingar, och följden blev nu, att säskilt kol-, metall-, motor- och mekanisk industri
var ur stånd att exekvera alla order. Produktionsvolymen för- 556
Frankrikes sammanbrott
blev någotsånär konstant, liksom arbetslösheten, men exportvolymen föll från 88 till 81 under april-november, trots att de
franska priserna i f’örhållande till utiandspriserna befunno sig i
ett fördelaktigt läge.
Regeringens läge försvårades yttermera av situationen inom
järnvägsväsendet. De franska järnvägarna, fem privata och två
statliga företag, hade samt och synnerligen gått med betydlig förlust, praktiskt taget sedan 1929. Genom en sammanslagning i
form av socialisering ville Blum åstadkomma en rationalisering
av driften och utmönstring av privata ekonomiska intressen. Häri
misslyckades han fullständigt. De små besparingar man kunde
göra på fusionen sedan den första förvirringen övervunnits, kompenserades vida av de ökade utgifter 40-timmarsveckan drog med
sig. När den blumska eran tog slut uppgick de franska järnvägarnas kumulerade deficit till nära 40 miljarder francs.
Regeringen Blum visade en ytterlig oförmåga i att täcka sina
utgifter med ordinarie inkomster. År 1937 utgav den icke mindre
än 86 miljarder francs, varav 42 förskaffats genom lån eller inflation. I utlandet förlorade Blum allt förtroende och en betydlig
kapitalexport från Frankrike tog vid. Denna kapitalexport motsvarades av en ökning i sedelstocken på c:a 32 miljarder francs.
Därutöver blev regeringen tvungen att upplåna praktiskt taget
hela det tillgängliga sparkapitalet.
Vi komma nu till det som givit anledningen till föregående
långa expose av regeringen Blums politik. När alltså senaten
vägrade Blum de utökade fullmakter han fordrade och efter hans
fall begåvade regeringen Daladier, och särskilt dess finansminister
Reynaud, med vida längre gående, var chansen till ekonomisk
»recovery» redan försutten. Världskonjunkturerna tenderade
nedåt och Reynauds väl genomtänkta reformer kunde endast giva
ett begränsat resultat.
Medan detta skedde i Frankrike hade Tyskland väl icke dragit
direkt ekonomisk nytta av högkonjunkturen, men sedan 1935 systematiskt engagerat landets produktiva krafter i en allt mera omfattande upprustning, som sommaren 1938 i alla delar var fullföljd. När krisen utbröt den l september 1939 genom anfallet mot
Polen befann sig den tyska industrien, sedan länge ordnad i
»Wehrwirtschaft», omedelbart i högsta beredskap. I Frankrike
hade Reynaud ännu icke hunnit sopa igen spåren efter Blum.
Industrien saknade organisation, utbildad arbetskraft och solida- 557
·>
….·.
N. G. Ehrnrooth
ritet mellan arbetsgivare och arbetare. Den var i intet avseende
vuxen sin uppgift. Detsamma var fallet med transportväsendet,
där 40-timmarsveckans införande och därpå följande avskaffande
under Reynaud utlöst en betydlig förvirring.
Förutsättningar för en återhämtning efter socialradikalernas
och socialisternas vanstyre saknades helt visst icke och det skall
heller icke sägas att dessa båda partier helt saknat förmågor,
till och med av betydande mått. Koloniministern Mandel utförde
sålunda ett högst betydande arbete inom sin ressort och bidrog
mer än någon annan politiker till skapandet av en ny, fördjupad
uppfattning av det franska folkets uppgifter som imperiebyggare
i I-yauteys och Gallienis anda. Åven Reynaud gjorde vad som i
mänsklig makt stod för att reparera vad andra försummat. Fällas
dessa två av domstolen i Riom sker en eklatant orättvisa. Sett
som helhet kan dock varken det socialradikala eller socialistiska
partiet fråntagas ett drygt ansvar i katastrofen av år 1940. Frankrike var icke rustat för ett företag av den omfattning en väpnad
konflikt med Tyskland måste utgöra, vare sig ekonomiskt, politiskt eller militärt och därom kunde dess valda ledare knappast
ha svävat i okunnighet.
558
SAMMANBROTT
Av docenten N. G. EHRNROOTfJ, Helsingfors
PÅ ’rAL om det romerska rikets undergång har det någon gång
sagts, att det egentligen rör sig om att förklara hur riket kunnat
hålla ihop så länge som det gjorde. Det är icke utan att en liknande aspekt kan anläggas på det franska problemet. Den slutliga upplösningen kom, åtminstone militärt sett, snabbare än man
rimligtvis kunnat förutse, men att Frankrike som sådant icke
ägde de nödvändiga förutsättningarna för att med framgång
hävda sig i en kris av den omfattning det här gällde, var icke
någon hemlighet för initierade observatörer vare sig i Frankrike
eller annorstädes.
Någon entydig förklaring till det franska misslyckandet kan
det naturligtvis icke vara tal om, och marskalk Petain har även
i sitt berömda tal framhållit några omständigheter, som utan
tvivel haft fundamental betydelse. Det är i själva verket icke
omöjligt att katastrofen i sista hand går tillbaka till en »kris i
befolkningsfrågan». Det rent franska elementet i nationen, d. v. s.
dess ojämförligt mest kvalitativa beståndsdel och den egentliga
bäraren av fransk tradition och kultur, har uppenbarligen i betänklig grad förtunnats. De militära konsekvenserna av en
dylik utveckling äro uppenbara. Det är möjligt att man häri kan
finna en av orsakerna till den av Gamelin inaugurerade försvarsstrategin. Till en del var väl denna betingad av den ytterliga
konservatism, som ganska genomgående kännetecknat den franska
högsta armeledningen genom tiderna (t. ex. konstellationen Joffre
-Grandmaison 1914). Men det är sannolikt att den extremt defensiva anda, som utmärker Maginotpsykologien och som är fullkomligt främmande för den franske soldatens psyke, odlades och
vidmakthölls, dels emedan man i möjligaste mån var tvungen att
spara på det dyrbara franska folkelementet, dels emedan man
icke tilltrodde det alltmera heterogena människomaterial man
551
.~· . …….,.—-·—·
N. G. Ehrnrooth
kunde disponera över de kvaliteter som fordras för en offensiv
krigföring.
De militära orsakerna till Frankrikes nederlag skola dock i
detta sammanhang lämnas på sidan, i synnerhet som de, åtminstone i den mån de ha avseende på landets bristfälliga krigsberedskap, i betydande utsträckning ha politiska och ekonomiska
grunder.
Frankrikes utrikespolitik skall här icke närmare beröras. A v
olika anledningar kom den under en lång följd av år, lika litet
som f. ö. den tyska, att bidraga till ett närmande de två länderna
emellan. Under tiden närmast efter världskriget fördes den faktiska europeiska samförståndspolitiken i Englands namn. Den
franska utrikespolitiken fick vidkännas en hel rad motgångar, av
vilka Tjeckoslovakiets annektering ovedersägligt var den mest
eklatanta. A v synnerligen stor betydelse blev här den verkan
Miinchenavtalet kom att få för fransk opinionsbildning. Den
franska politiken har sedan gammalt varit känd för noggrannhet
vid uppfyllandet av ingångna förbindelser och medvetandet härom
har till en viss grad gått den franska allmänheten i blodet. »Sveket» mot Tjeckoslovakiet hade uppenbart en djupgående psykologisk effekt och tog vinden ur seglen för det polska kriget. Den
stora framgång ambassadören Massigli uppnådde, då han i Ankara
fullständigt utspelade v. Papen och vann Turkiet för de allierade,
kunde icke uppväga Miinchen och dess konsekvenser.
Tyngdpunkten i en undersökning av Frankrikes »short comings»
faller emellertid utan vidare på inrikespolitiken. Sett rent politiskt har domstolen i Riom icke svårt att finna den huvudskyldige. Det är den egendomliga organism, som utgjort den döda
vikten i franskt politiskt liv under de senaste decennierna och.
som i sig förkroppsligat de mest eklatanta olägenheterna av ett
parlamentariskt styrelsesätt – det socialradikala partiet. Det är
icke egentligen konstitutionella brister som berett detta parti
möjlighet att göra den franska parlamentarismen till en ren
parodi; dock har det haft betydelse, att presidenten saknat rätt
att upplösa parlamentet. Det är i tillämpningen av den franska
konstitutionen ödesdigra fel begåtts. Som det nu var manifesterade sig den socialradikala statsmannakonsten framför allt i
virtuosmässiga regeringsombildningar, ett politiskt hokus-pokus
som understundom antog groteska former. Finurliga ombyten av
taburetter och portföljer var det dominerande draget i de franska
552
Frankrikes sammanbrott
regeringsskiftena, särskilt under det senaste decenniet. De per- .
soner som berördes härav voro i överväldigande majoritet medlemmar av det radikalsociala partiet. Daladier bytte med
Chautemps, Chautemps med Sarraut, Sarrant med Frot, Frot
med Cot, Cot med Guy la Chambre, Guy la Chambre med
Patenötre o. s. v. i en oändlig serie. Under alla dessa interna
förändringar, vilka i själva verket inga förändringar voro, förändrades den franska inrikespolitiken högst obetydligt. Socialpolitiken ägnades föga intresse, i stället florerade på handelns
och industrins område ett slags nymerkantilism. Det är fråga
om icke det franska parlamentet, trots att även de mest reaktionära partierna försett sig med etiketter, däri radikal eller åtminstone republikansk eller demokratisk ingå, var den mest konservativa folkrepresentationen i världen.
Emellertid kännetecknades det politiska och ekonomiska livet i
de sista årens Frankrike av allehanda utväxter, som medförde
grava konsekvenser. Korruptionen, ehuru ingalunda så utan motstycke i andra länder som ofta gjorts gällande, började icke desto
mindre antaga betänkliga proportioner. Osunda finansspekulationer bidrogo att försämra läget. Oustric-, Hatry- och framför
allt Staviskyskandalerna äro bekanta. Till samma kategori hör
Nathan-affären, som var den sista före kriget. Utom i Oustricaffären, där högern var komprometterad, var det socialradikalerna
som råkade i skottlinjen. Här finna vi den djupast liggande orsaken till att Frankrike, då det bäst behövde det, saknade en stark
regering. staviskyaffären gav upphov till de svåra oroligheter,
som kulminerade den makabra »6 fevrier» (1934), då republikanska
gardet med nöd och näppe och några i hast uppmonterade kulsprutor kunde hindra eldkorsets anhängare att från Place de la
Concorde storma deputeradekammaren i Palais Bourbon. Att det
var på håret att reguljära trupper fått taga till bajonetten mot
demonstranterna och att senegalesiska skyttar till yttermera visso
stodo uppmarscherade bakom Invaliddomen, har aldrig glömts av
socialradikalernas vedersakare. Det är förståeligt att Daladier,
såsom en av syndabockarna från »6 fevrier», aldrig kunde bli ett
samlande namn, varjämte hans kända indolens lade betydliga
hinder i vägen för de diktatoriska ansatser han onekligen visade
vid olika till fällen. Den mest komprometterade av alla socialradikala ministrar var dock Camille Chautemps, och det verkar
onekligen föga förtroendeingivande att finna denne prototyp för
553
H ’
N. G. Ehrnrooth
socialradikal statskonst bland Frankrikes »nya herrar’> efter
katastrofen av år 1940.
Till det politiska underbetyg som det socialradikala partiet
ådragit sig har ingen bidragit i högre grad än Pierre Cot. Det
är han, vilken som luftfartsminister introducerade ett system,
som blev lika ödesdigert för Frankrikes militära som civila luftfart. Att härvid fullkomligt skandalösa transaktioner ägde rum
är numera bekant. För betydliga leveranser av flygmaskinsmotorer erlades likvid, men några motorer syntes icke till.
Automatkanoner av franskt patent, som av Cot överlämnats till
Sovjetryssland, hittades i oktober 1939 i nedskjutna tyska maskiner på västfronten.
Många av de socialradikala politikernas machinationer äro numera bekanta, ännu flera äro det icke. På tal om dessa frågor
får man ha klart för sig att en dominerande roll spelades av
några politiker, som under de senaste åren av olika skäl helt höllo
sig i bakgrunden. Den främste av dessa var Malvy, samme man
som under världskriget dömdes för landsförräderi. I det politiska
intrigspelet har denne otroligt verserade, fullkomligt skrupelfria
personlighet spelat en central roll.
De franska regeringarnas ekonomiska politik, som givetvis bort
skapa förutsättningar för en fullgod försvarsberedskap, är av
större intresse än den allmänna politiken, emedan tillgången på
ovedersägliga fakta här är ojämförligt mycket större.
Det ekonomiska livet i Frankrike var ingalunda rationaliserat
i form av ett slags latent krigsberedskap motsvarande det tyska
»Wehrwirtschaft», vilket i fall av krig omedelbart antog karaktären av »Kriegswirtschaft». En ur militär synpunkt lika stor
effektivitet som i Tyskland kunde man följaktligen rimligtvis icke
vänta sig. Att resultatet blev så underhaltigt som fallet var, tarvar dock sin speciella förklaring.
Då den ekonomiska världskrisen år 1933-34 började vika för
en stigande konjunktur var det två av de ekonomiska stormakterna som endast delvis drogo ekonomisk nytta av konjunkturförbättringen, nämligen Tyskland och Frankrike. I det förra fallet
äger detta sin riktighet i full utsträckning först f. o. m. år 1935,
då landets produktiva krafter i allt större utsträckning började
tagas i anspråk för upprustningen. I Frankrike åter satte den
ekonomiska krisen in senare än i de flesta länder, varför även konjunkturförbättringen uppvisade en viss eftersläpning. Av orsaker
554
Frankrikes sammanbrott
som vi genast skola komma till blev den i själva verket icke aktuell
förrän 1936-37.
För de ekonomiska fataliteter, vilka verksamt bidragit till det
franska misslyckandet, har den s. k. »folkfronten» och särskilt
dess ledare Leon Blum gjorts ansvariga. En uppgift av intresse
är alltså att undersöka riktigheten av detta· påstående, varvid
dock bör framhållas att det klander som eventuellt kan falla på
regimen Blum i sin mån även drabbar socialradikalerna vilka
under den kritiska tiden tillsammans med socialisterna konstituerade »Front populaire».
År 1935 kännetecknades, internationellt sett, av stigande konjunkturer. Frankrike hade visserligen senare än t. ex. England
och Tyskland fått känning av den världsekonomiska depressionen,
men den återhämtning som redan i aderton månader gjort sig
märkbar i England och efter devalveringen även i Belgien, var
inom räckhåll också i Frankrike. I juli 1935 låg prisnivån i Frankrike nästan i nivå med utlandets; skillnaden var knappast 9 %.
Under sådana omständigheter hade en devalvering av francen på
15-20 % otvivelaktigt lett till en fullständig återhämtning av det
ekonomiska livet. Av politiskt-psykologiska skäl vågade regeringen Laval dock icke vidtaga åtgärder i sådan riktning. I stället slog man in på en politik som kännetecknades av förhöjda
priser på jordbruksprodukter, utan samtidig devalvering. Att en
dylik politik måste tendera till att driva levnadskostnaderna i
höjden, samtidigt som klyftan mellan prisnivån i Frankrike och
utlandet vidgades är evident, och särskilt den förra omständigheten är en förklaring till folkfrontens seger i juni 1936, då regeringen Blum övertog styret. Det ekonomiska läget vid denna tid
kännetecknades bl. a. av att turisttrafiken, jämfört med 1929,
minskats med åtminstone hälften och att järnvägarnas deficit
höll sig omkring 4 miljarder francs om året.
När Blum trädde till hade klyftan mellan de franska och utländska (främst engelska) grosshandelspriserna vidgats till c:a
25 %. Blum vågade i minnet av franc-kollapsen av 1924-26 lika
litet som Laval tillgripa en devalvering. I stället genomfördes en
allmän löneförhöjning på 12 % och sedan systemet med två veckors
betald ledighet införts, har man beräknat att arbetsgivarnas lönekostnader stegrades med 18-20 %. Arbetsmarknaden kännetecknades av tidtals rent kaotiskt tillstånd, strejker, besättande av
fabriker etc. Medan såväl export- som produktionsvolymen upp- 555
.·
N. G. Ehrnrooth
visade ett kraftigt fall, steg arbetslöshetsindex från maj till september från 163 till 173. I denna situation företogs slutligen en
devalvering av francen och denna medförde en genomgående lättnad av landets ekonomiska läge. I oktober 1936 lågo sålunda
endast detaljhandelspriserna något över sina engelska motsvarigheter (3 %), medan grosshandelspriserna redan sjunkit 6% under
de engelska. Under tiden oktober 1936-april 1937 steg exportvolymen från 74 till 88, den industriella produktionsvolymen (fr.
nov.) från 99 till105, medan arbetslöshetsindex sjönk från 173 till
143. Med andra ord, en betydlig ekonomisk återhämtning hade
ovedersägligen ägt rum. Att huvudorsaken till denna stod att
finna i de starkt förbättrade världskonjunkturerna är uppenbart,
och något resultat av regeringen Blums ekonomiska politik skall
man akta sig att utläsa härur. Det märkliga är nämligen att den
uppåtgående trenden helt plötsligt upphörde våren 1937, utan att
denna företeelse hade någon motsvarighet i världskonjunkturernas utveckling. Orsaken var den, att den ekonomiska politik, som
inaugurerats av Blum och hans finansminister Vincent Auriol,
vid denna tid genomförts i vissa huvudpunkter och började visa
sina verkningar.
Här finnes icke anledning att i detalj behandla de blumska
reformerna, men särskilt två av dem förtjäna att framhållas i
detta sammanhang, nämligen införandet av 40-timmarsveckan och
nationaliseringen av det franska järnvägsnätet.
40-timmarsveckan antogs i juni 1936 och genomfördes små-
ningom inom hela industrien, så att den i maj 1937 tillämpades
överallt. Genom den minskades den effektiva arbetsveckan med
c:a 17 %. Blum hade som ett huvudnummer upptagit arbetslöshetens bekämpande, utan att detta problem i betydelse kunde
mäta sig med sin motsvarighet i England eller Tyskland. Ar 1936
uppgick antalet arbetslösa i :B-,rankrike till 823,000 eller 4 % av arbetarstammen (mot c:a 15% i England 1932); genom 40-timmarsveckan ökade starkt behovet av arbetskraft och de arbetslösas
antal hade 1937 kunnat nedbringas till c:a 400,000. Nu förelåg
emellertid den situationen att landets så gott som totala utbildade
arbetskraft var engagerad i industrin, utan att denna på grund
av 40-timmarsveckan kunde nå full kapacitet. Härtill bidrog att
man under depressionen underlåtit att anställa lärlingar, och följden blev nu, att säskilt kol-, metall-, motor- och mekanisk industri
var ur stånd att exekvera alla order. Produktionsvolymen för- 556
Frankrikes sammanbrott
blev någotsånär konstant, liksom arbetslösheten, men exportvolymen föll från 88 till 81 under april-november, trots att de
franska priserna i f’örhållande till utiandspriserna befunno sig i
ett fördelaktigt läge.
Regeringens läge försvårades yttermera av situationen inom
järnvägsväsendet. De franska järnvägarna, fem privata och två
statliga företag, hade samt och synnerligen gått med betydlig förlust, praktiskt taget sedan 1929. Genom en sammanslagning i
form av socialisering ville Blum åstadkomma en rationalisering
av driften och utmönstring av privata ekonomiska intressen. Häri
misslyckades han fullständigt. De små besparingar man kunde
göra på fusionen sedan den första förvirringen övervunnits, kompenserades vida av de ökade utgifter 40-timmarsveckan drog med
sig. När den blumska eran tog slut uppgick de franska järnvägarnas kumulerade deficit till nära 40 miljarder francs.
Regeringen Blum visade en ytterlig oförmåga i att täcka sina
utgifter med ordinarie inkomster. År 1937 utgav den icke mindre
än 86 miljarder francs, varav 42 förskaffats genom lån eller inflation. I utlandet förlorade Blum allt förtroende och en betydlig
kapitalexport från Frankrike tog vid. Denna kapitalexport motsvarades av en ökning i sedelstocken på c:a 32 miljarder francs.
Därutöver blev regeringen tvungen att upplåna praktiskt taget
hela det tillgängliga sparkapitalet.
Vi komma nu till det som givit anledningen till föregående
långa expose av regeringen Blums politik. När alltså senaten
vägrade Blum de utökade fullmakter han fordrade och efter hans
fall begåvade regeringen Daladier, och särskilt dess finansminister
Reynaud, med vida längre gående, var chansen till ekonomisk
»recovery» redan försutten. Världskonjunkturerna tenderade
nedåt och Reynauds väl genomtänkta reformer kunde endast giva
ett begränsat resultat.
Medan detta skedde i Frankrike hade Tyskland väl icke dragit
direkt ekonomisk nytta av högkonjunkturen, men sedan 1935 systematiskt engagerat landets produktiva krafter i en allt mera omfattande upprustning, som sommaren 1938 i alla delar var fullföljd. När krisen utbröt den l september 1939 genom anfallet mot
Polen befann sig den tyska industrien, sedan länge ordnad i
»Wehrwirtschaft», omedelbart i högsta beredskap. I Frankrike
hade Reynaud ännu icke hunnit sopa igen spåren efter Blum.
Industrien saknade organisation, utbildad arbetskraft och solida- 557
·>
….·.
N. G. Ehrnrooth
ritet mellan arbetsgivare och arbetare. Den var i intet avseende
vuxen sin uppgift. Detsamma var fallet med transportväsendet,
där 40-timmarsveckans införande och därpå följande avskaffande
under Reynaud utlöst en betydlig förvirring.
Förutsättningar för en återhämtning efter socialradikalernas
och socialisternas vanstyre saknades helt visst icke och det skall
heller icke sägas att dessa båda partier helt saknat förmågor,
till och med av betydande mått. Koloniministern Mandel utförde
sålunda ett högst betydande arbete inom sin ressort och bidrog
mer än någon annan politiker till skapandet av en ny, fördjupad
uppfattning av det franska folkets uppgifter som imperiebyggare
i I-yauteys och Gallienis anda. Åven Reynaud gjorde vad som i
mänsklig makt stod för att reparera vad andra försummat. Fällas
dessa två av domstolen i Riom sker en eklatant orättvisa. Sett
som helhet kan dock varken det socialradikala eller socialistiska
partiet fråntagas ett drygt ansvar i katastrofen av år 1940. Frankrike var icke rustat för ett företag av den omfattning en väpnad
konflikt med Tyskland måste utgöra, vare sig ekonomiskt, politiskt eller militärt och därom kunde dess valda ledare knappast
ha svävat i okunnighet.
558