Samhällsanda och Anjalaanda
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SAMHÄLLSANDA
OCH ANJALAANDA
.HuR många gånger har man inte citerat »Eniga vi stå, söndrade
vi falla.» Men har satsen någonsin haft bistrare giltighet än nu~
Man har sett, hur små vilseförda klickar i de baltiska länderna
lyckats över hövan i sitt undermineringsarbete och därigenom blivit redskap för den nationella frihetens förintelse. Man har sett
Rumänien skakas av hetsiga inbördesstrider, ägnade att försvaga
motståndet mot närgångna och glupska grannstater, som också till
slut fått sitt lystmäte. Man har sett Tjeckoslovakiets slaviska folk
efter sudetfrågans lösning falla varandra i ryggen, med följd att
landet brakade samman motståndslöst. Man ser Norge för när- >arande sönderfrätas av den tysta, nackstyva striden mellan en
tilltagsen minoritet och de stora folkgrupper, som ändock skapat
det moderna Norge med alla dess både storslagna och svaga sidor.
Spåren måste förskräcka. Man märker trots detta även i Finland
centripetala krafter i nymornad aktivitet, så mycket svårbegripligare som just den obrottsliga nationella enigheten i vintras räddade landet. Och man vet, att även i Sverige åtskilliga trott sin
chans plötsligt yppa sig och rättat sin handel och vandel därefter.
Ett nära, farligt krig skärper alltid spänningen mellan den enskilde medborgarens iver och hinder att agera. Det politiska intresset, som kanske sovit tungt under långa år, flammar plötsligen upp, men samtidigt skärper staten fordringarna på den enskildes disciplin gentemot lagliga myndigheter och plikt att tränga
sina egna känslor i bakgrunden. I vårt land ha dock de demokratiska friheterna i ganska ringa utsträckning antastats under
detta krig. Många hålla med rätta före att friheterna i ett avseende kunnat beskäras mera, nämligen för att stävja landsförrädisk verksamhet. Rätten att kritisera myndigheterna för inrikespolitiska åtgöranden har veterligen vidmakthållits ända till
kverulansens yttersta gräns; återhållsamhet i tal och skrift har
däremot ålagts i frågor om förhållandet till främmande makter
och i vissa försvars- eller försörjningsangelägenheter, som böra
hemliga hållas. Gränsdragningen för denna återhållsamhet kan
alltid bli föremål för delade meningar. Såvitt känt finnes det
577
Samhällsanda och Anjalaanda
dock intet europeiskt land, där yttrandefriheten för närvarande
är större än i vårt land. Ingen kan i princip önska vår fria opinionsrätt beskuren. Men ingen lärer tro, att vi frälsa oss ur tidens
ondska genom att »käfta» som om ingen ondska funnes.
Det har icke lyckats regeringen att dämpa all oro och rörelse.
Tvärtom kannstöpes det mer än någonsin, i de flesta fall i lojalaste
syfte och av ädlaste patriotiska motiv. Mycket av oron har sin
rot i bristfälliga informationer till folket. Ibland frågar man sig
verkligen, om inte den officiella förtegenheten drives onödigt långt.
Ä andra sidan måste man förutsätta starka skäl för sekretessen,
eftersom ett lyftande av denna skulle bespara de styrande mycken
ilska och smälek från folket – verkligheten är nog oftast ej lika
underbar som ryktenas dikt. Mångas oro bottnar i en lätt förklarlig misstro till de män, som först åstadkommit nedrustningen och
sedan länge spjärnade mot försvarets stärkande men som fortfarande ehuru i ny anda leda landets öden. Säkerligen skulle många
dessutom ha förhållit sig tålmodigare, om statsministern i sina
tal tillnationen varit mindre dekreterande och polemiserande men
mera vägledande och vädjande. Det är en stor brist hos vår ministärs chef, att han har ett så litet nationellt register att spela
på; i motsats till en del andra arbetarledare har han aldrig mäktat
ge värmande och sammansvetsande uttryck åt det historiska arvet
och den historiska nutidsuppgiften, och sällan har han sagt de
förlösande och tändande orden, när det gällt att forma vår vardagliga pliktmedvetna strävan till ett led i en nationell renässans.
Och ändock har man icke rätt att tvivla på hans ärlighet i omsorgen om den nationella samling, som vars främste målsman han
icke minst efter valutgången framträtt.
Den enighet, som tidsläget uppfordrar till, är givetvis intet självändamål. Och den har sitt givna syftemål: att bevara det yttre
oberoendet. Det måste därutöver finnas en sfär för individer och
grupper att tycka och tänka fritt. De vid valen besegrade partierna ha visserligen plikt att lära av tiden men även plikt att
till det yttersta hävda sin övertygelse om försvaret, om finansoch näringspolitiken o. s. v. De, som aldrig trott på klasspolitikens
välsignelser, ha icke blivit omvända, därför att ett klassparti nu
triumferat. Men de ha i det svåra läget en skyldighet att eftersträva samarbete med detta parti, så länge det avstår från att
driva en ensidig klasspolitik och så länge de yttre trångmålen bedömas efter samma svenska måttstock och i samma anda av an- 578
Samhällsanda och Anjalaanda
svar. Samlingstanken i aktuell svensk politik betyder icke för de
borgerliga något slags inmalningstvång. Den kan dock icke heller
förmälas med en längtan tillbaks till den gamla vanemässiga partiförbistringen med alla dess bruk och missbruk. Samling är en
krafternas koncentration på enande vitala uppgifter i nuet.
Samling innebär framför allt att landets utrikespolitik i förhållande till de stora makterna är en och odelbar. Detta är ej
detsamma som ett undertryckande av individuella känslor för den
ena eller andra maktgruppen. Sympatier och antipatier kan statsmakten icke förkväva. Men den har rätt att dämpa den. Det är
icke säkert att det gagnar men det kan ändock icke vara förmätet
att lojalt och sakligt påyrka en orientering till den ena eller andra
konstellationen. Det kan rent av vara önskligt att det intima kulturella samarbetet med främmande makter upprätthålles såsom
under fred. Men det finns ingen rätt för icke legitimerade att
träda i kontakt med de stora makterna i utrikes- och än mer i inrikespolitiska ting. Härvid måste de lagliga organen vara de enda
organen. Det är egentligen en truism att framhålla detta. Och
ändock lärer ingen kännare vilja påstå, att denna truistiska sats
i dessa dagar är opåkallad.
Vi ha med avsikt sagt de stora makterna. Med Nordens livsproblem är förhållandet ett annat. Åtminstone före Nasjonal Samlings makttillträde ha vi alltid uppfattat medborgarskapet i ett
nordiskt land som ett medborgarskap också i hela den nordiska
kulturkretsen. Och vi ha varit vanda sedan mer än ett sekel att
fritt dryfta nordiska problem med nordbor. Det skulle vara en
andlig reaktion i Norden, om detta öppna språk skulle tystas ned
och skyhöga gränsmurar byggas upp för att stäcka den hjärtliga
kontakten. Grundvalen för denna har varit och måste bli gemensam för alla: att hävda och säkra Nordens integritet. Men självklart är, att ett krigsläge åvälver den enskilde ett ökat mått av
ansvar och lojalitet även i den fria nordiska samvaron. Och så
länge den nordiska trygghetsfrågan av makterna ej uppfattas enbart som en inre nordisk angelägenhet, måste alla de, som arbeta
för att på solidarisk väg stärka den samfällda tryggheten, i sina
egna strävandens intresse frivilligt vinnlägga sig om återhållsamhet i den konkreta diskussionen, därest de frukta att eljest faktiskt
motverka vad de åstunda.
I dessa dagar äro missnöjets pyrande härdar många, fastän vi
ej hunnit genomgå mer än ett krigsårs vedermödor. Några önska
579
…… ’”-.
Samhällsanda och Anjalaanda
»korsdrag» i landet för mjölkprisets skull, andra för lantarbetstidslagens, ytterligare en grupp för att fruarna ej kunna få hembiträden o. s. v.- för att inte tala om dem, som känna sig personligt förbigångna eller förfördelade. På ett högre plan stå de, som
ha bagaget fullt med nya programsatser, visserligen oftast en
gros hämtade utomlands men likväl utgörande ett legitimt gods
i ett fritt folkstyre. Representera dessa grupper likväl någon enhetligare vilja, något bärande alternativ till den av folket valda
regimen? Vad andligt och timligt förenar nationalsocialister och
kommunister, Nils Flyg och Per Engdahl, Kreuger och Johansson
i Lövnäs. Ingen torde ha kännedom om detta. Det var inte en
dag för tidigt, när hr Wigforss erkände att något gott även kan
komma från Tyskland. Men inte kan ett av utländska diktaturideologier inspirerat program kallas svenskare än det nuvarande
samlingsprogrammet, med dess anknytning till en organisk svensk
författningsutveckling och traditionell svensk folkfrihet.
Ofta spela missnöjesgrupperna på melodien, att det skulle vara
>>SOinething rottem i Sverige, och de utställa gärna detta betyg
till beskådande både för infödingar och främlingar. Är det befogat att fälla en sådan dom’? Är den inte i hög grad förlegad?
Naturligtvis kan idealstaten aldrig nås, för övrigt ej ens där staten hänsynslöst nyttjar sin oinskränkta tvångsmakt mot individen. .Men det har ändock skett mycket under de senaste åren.
Det fanns en efterkrigsmentalitet med mycket sant och ärligt socialt patos men också med ljumhet för de nationella värdena, med
andlig pietetslöshet, med förhärligande av en osvensk arbetarkultur av typen W edekind, med ensidigt framhävande av välfärdspolitiken på bekostnad av individuellt självansvar, med lovprisande av klasskampsheroismen. Hur klandrades icke dessa tendenser från konservativt håll och hur länge skedde detta icke förgäves! Men under samma tid byggdes det upp ett starkt välstånd,
av vilket alla parter hade del både i mödan och utbytet. Det mesta
av denna fadda, falskt internationalistiska anda har nu inför krigets föraningar och slutliga verklighet förflyktigats – djupare
än så satt den icke. Folket var gott i sin innersta rot. I högre
grad än på många årtionden bekänner sig det överväldigande folkflertalet till gemensamma livsvärden. Endast partigängaren kan
med besvikelse iaktta denna djupgående förändring. A andra sidan finna vi intet skäl att lovprisa socialdemokraterna, därför att
de sent omsider kommit till en riktigare insikt om tingens sam- 580
Samhällsanda och Anjalaanda
manhang. Men det vore i sanning en underlig statskonst, att icke
knyta an till deras nya, nationellt själv- och ansvarsmedvetna
anda. Det finnes ännu mycket att bättra. Men icke betyder detta,
att tvära neurotiska konstitutionella omkastningar a la Rumänien
hjälpa oss till rätta eller stärka vårt historiska självmedvetande.
Ingen vill för framtiden avstå från den legitima rätten att reformera. Men det bör ske i rättan tid och helst sedan vi först
skådat den värld, efter vilken vårt eget fria politiska, ekonomiska
och sociala livs behov skola anpassas.
Vi avvisa stolt talet om att vårt nyväckta land skulle vara ruttet och dekadent. Vårt folk uthärdar väl jämförelser med andra
folk, även om vi ännu ha mycket att lära från skilda håll icke
minst i hållning, i tålamod och i samkänsla. Vårt folks livsstyrka
är icke anfrätt; de missnöjeselement, bland vilka defaitismens
anda frodas, borde sannerligen vara de sista att tala om anfrätning. Utan fast tro på folkets inre kraft vore dagen energiska
yttre och inre försvarsarhete det rena spegelfäkteriet.
Och utåU Det finns faktiskt svenskar, som påstå sig vara
hundraprocentiga ryssar eller tyskar eller engelsmän. Det finns
åtskilliga, som ej dra sig för att upprätthålla egna osvenska förbindelser eller låna sig åt att driva en främmande propaganda.
Det finns andra, som ej skulle ha satt sig i rörelse, om de inte
hoppades på det stöd utifrån, som de hemma aldrig kunna vänta.
Det finns naturligtvis också många, som trots sina öppna eller
dolda sympatier och trots sin önskan av »korsdrag» aldrig någonsin skulle begå den minsta nationellt osolidariska handling. De
tre försia gruppernas verksamhet – påminner den icke på ett
skrämmande sätt om den Anjalaanda, som hade sitt upphov i frihetstidens partiförvildning och som tog sig sitt sista utlopp i förräderiet i Sveaborg~ Ä.ven de svenska och finska officerare, som
i strid mot Gustaf III ville paktera med fienden och gjorde sin
försvarsplikt villkorlig, föregåvo patriotiska motiv. Och landsförrädarna i Liikala – förspelet till Anjala – sökte skyla sina
egna egoistiska maktintressen med allehanda förespeglingar om
frihet och rikedom åt den riksdel, som de ville prisge till den stora
grannstaten. Finlands ofärd under tsarernas spira är historiens
rättframma svar på deras förespeglingar. Mot vår tids Anjalamän och den självuppgivelseanda, som de sprida omkring sig, ha
vi ej blott rätt utan även plikt att vända oss och vid behov värja
oss. Vi vilja icke förrådas. »Eniga vi stå, söndrade vi falla.»
581
-~·.•
..
OCH ANJALAANDA
.HuR många gånger har man inte citerat »Eniga vi stå, söndrade
vi falla.» Men har satsen någonsin haft bistrare giltighet än nu~
Man har sett, hur små vilseförda klickar i de baltiska länderna
lyckats över hövan i sitt undermineringsarbete och därigenom blivit redskap för den nationella frihetens förintelse. Man har sett
Rumänien skakas av hetsiga inbördesstrider, ägnade att försvaga
motståndet mot närgångna och glupska grannstater, som också till
slut fått sitt lystmäte. Man har sett Tjeckoslovakiets slaviska folk
efter sudetfrågans lösning falla varandra i ryggen, med följd att
landet brakade samman motståndslöst. Man ser Norge för när- >arande sönderfrätas av den tysta, nackstyva striden mellan en
tilltagsen minoritet och de stora folkgrupper, som ändock skapat
det moderna Norge med alla dess både storslagna och svaga sidor.
Spåren måste förskräcka. Man märker trots detta även i Finland
centripetala krafter i nymornad aktivitet, så mycket svårbegripligare som just den obrottsliga nationella enigheten i vintras räddade landet. Och man vet, att även i Sverige åtskilliga trott sin
chans plötsligt yppa sig och rättat sin handel och vandel därefter.
Ett nära, farligt krig skärper alltid spänningen mellan den enskilde medborgarens iver och hinder att agera. Det politiska intresset, som kanske sovit tungt under långa år, flammar plötsligen upp, men samtidigt skärper staten fordringarna på den enskildes disciplin gentemot lagliga myndigheter och plikt att tränga
sina egna känslor i bakgrunden. I vårt land ha dock de demokratiska friheterna i ganska ringa utsträckning antastats under
detta krig. Många hålla med rätta före att friheterna i ett avseende kunnat beskäras mera, nämligen för att stävja landsförrädisk verksamhet. Rätten att kritisera myndigheterna för inrikespolitiska åtgöranden har veterligen vidmakthållits ända till
kverulansens yttersta gräns; återhållsamhet i tal och skrift har
däremot ålagts i frågor om förhållandet till främmande makter
och i vissa försvars- eller försörjningsangelägenheter, som böra
hemliga hållas. Gränsdragningen för denna återhållsamhet kan
alltid bli föremål för delade meningar. Såvitt känt finnes det
577
Samhällsanda och Anjalaanda
dock intet europeiskt land, där yttrandefriheten för närvarande
är större än i vårt land. Ingen kan i princip önska vår fria opinionsrätt beskuren. Men ingen lärer tro, att vi frälsa oss ur tidens
ondska genom att »käfta» som om ingen ondska funnes.
Det har icke lyckats regeringen att dämpa all oro och rörelse.
Tvärtom kannstöpes det mer än någonsin, i de flesta fall i lojalaste
syfte och av ädlaste patriotiska motiv. Mycket av oron har sin
rot i bristfälliga informationer till folket. Ibland frågar man sig
verkligen, om inte den officiella förtegenheten drives onödigt långt.
Ä andra sidan måste man förutsätta starka skäl för sekretessen,
eftersom ett lyftande av denna skulle bespara de styrande mycken
ilska och smälek från folket – verkligheten är nog oftast ej lika
underbar som ryktenas dikt. Mångas oro bottnar i en lätt förklarlig misstro till de män, som först åstadkommit nedrustningen och
sedan länge spjärnade mot försvarets stärkande men som fortfarande ehuru i ny anda leda landets öden. Säkerligen skulle många
dessutom ha förhållit sig tålmodigare, om statsministern i sina
tal tillnationen varit mindre dekreterande och polemiserande men
mera vägledande och vädjande. Det är en stor brist hos vår ministärs chef, att han har ett så litet nationellt register att spela
på; i motsats till en del andra arbetarledare har han aldrig mäktat
ge värmande och sammansvetsande uttryck åt det historiska arvet
och den historiska nutidsuppgiften, och sällan har han sagt de
förlösande och tändande orden, när det gällt att forma vår vardagliga pliktmedvetna strävan till ett led i en nationell renässans.
Och ändock har man icke rätt att tvivla på hans ärlighet i omsorgen om den nationella samling, som vars främste målsman han
icke minst efter valutgången framträtt.
Den enighet, som tidsläget uppfordrar till, är givetvis intet självändamål. Och den har sitt givna syftemål: att bevara det yttre
oberoendet. Det måste därutöver finnas en sfär för individer och
grupper att tycka och tänka fritt. De vid valen besegrade partierna ha visserligen plikt att lära av tiden men även plikt att
till det yttersta hävda sin övertygelse om försvaret, om finansoch näringspolitiken o. s. v. De, som aldrig trott på klasspolitikens
välsignelser, ha icke blivit omvända, därför att ett klassparti nu
triumferat. Men de ha i det svåra läget en skyldighet att eftersträva samarbete med detta parti, så länge det avstår från att
driva en ensidig klasspolitik och så länge de yttre trångmålen bedömas efter samma svenska måttstock och i samma anda av an- 578
Samhällsanda och Anjalaanda
svar. Samlingstanken i aktuell svensk politik betyder icke för de
borgerliga något slags inmalningstvång. Den kan dock icke heller
förmälas med en längtan tillbaks till den gamla vanemässiga partiförbistringen med alla dess bruk och missbruk. Samling är en
krafternas koncentration på enande vitala uppgifter i nuet.
Samling innebär framför allt att landets utrikespolitik i förhållande till de stora makterna är en och odelbar. Detta är ej
detsamma som ett undertryckande av individuella känslor för den
ena eller andra maktgruppen. Sympatier och antipatier kan statsmakten icke förkväva. Men den har rätt att dämpa den. Det är
icke säkert att det gagnar men det kan ändock icke vara förmätet
att lojalt och sakligt påyrka en orientering till den ena eller andra
konstellationen. Det kan rent av vara önskligt att det intima kulturella samarbetet med främmande makter upprätthålles såsom
under fred. Men det finns ingen rätt för icke legitimerade att
träda i kontakt med de stora makterna i utrikes- och än mer i inrikespolitiska ting. Härvid måste de lagliga organen vara de enda
organen. Det är egentligen en truism att framhålla detta. Och
ändock lärer ingen kännare vilja påstå, att denna truistiska sats
i dessa dagar är opåkallad.
Vi ha med avsikt sagt de stora makterna. Med Nordens livsproblem är förhållandet ett annat. Åtminstone före Nasjonal Samlings makttillträde ha vi alltid uppfattat medborgarskapet i ett
nordiskt land som ett medborgarskap också i hela den nordiska
kulturkretsen. Och vi ha varit vanda sedan mer än ett sekel att
fritt dryfta nordiska problem med nordbor. Det skulle vara en
andlig reaktion i Norden, om detta öppna språk skulle tystas ned
och skyhöga gränsmurar byggas upp för att stäcka den hjärtliga
kontakten. Grundvalen för denna har varit och måste bli gemensam för alla: att hävda och säkra Nordens integritet. Men självklart är, att ett krigsläge åvälver den enskilde ett ökat mått av
ansvar och lojalitet även i den fria nordiska samvaron. Och så
länge den nordiska trygghetsfrågan av makterna ej uppfattas enbart som en inre nordisk angelägenhet, måste alla de, som arbeta
för att på solidarisk väg stärka den samfällda tryggheten, i sina
egna strävandens intresse frivilligt vinnlägga sig om återhållsamhet i den konkreta diskussionen, därest de frukta att eljest faktiskt
motverka vad de åstunda.
I dessa dagar äro missnöjets pyrande härdar många, fastän vi
ej hunnit genomgå mer än ett krigsårs vedermödor. Några önska
579
…… ’”-.
Samhällsanda och Anjalaanda
»korsdrag» i landet för mjölkprisets skull, andra för lantarbetstidslagens, ytterligare en grupp för att fruarna ej kunna få hembiträden o. s. v.- för att inte tala om dem, som känna sig personligt förbigångna eller förfördelade. På ett högre plan stå de, som
ha bagaget fullt med nya programsatser, visserligen oftast en
gros hämtade utomlands men likväl utgörande ett legitimt gods
i ett fritt folkstyre. Representera dessa grupper likväl någon enhetligare vilja, något bärande alternativ till den av folket valda
regimen? Vad andligt och timligt förenar nationalsocialister och
kommunister, Nils Flyg och Per Engdahl, Kreuger och Johansson
i Lövnäs. Ingen torde ha kännedom om detta. Det var inte en
dag för tidigt, när hr Wigforss erkände att något gott även kan
komma från Tyskland. Men inte kan ett av utländska diktaturideologier inspirerat program kallas svenskare än det nuvarande
samlingsprogrammet, med dess anknytning till en organisk svensk
författningsutveckling och traditionell svensk folkfrihet.
Ofta spela missnöjesgrupperna på melodien, att det skulle vara
>>SOinething rottem i Sverige, och de utställa gärna detta betyg
till beskådande både för infödingar och främlingar. Är det befogat att fälla en sådan dom’? Är den inte i hög grad förlegad?
Naturligtvis kan idealstaten aldrig nås, för övrigt ej ens där staten hänsynslöst nyttjar sin oinskränkta tvångsmakt mot individen. .Men det har ändock skett mycket under de senaste åren.
Det fanns en efterkrigsmentalitet med mycket sant och ärligt socialt patos men också med ljumhet för de nationella värdena, med
andlig pietetslöshet, med förhärligande av en osvensk arbetarkultur av typen W edekind, med ensidigt framhävande av välfärdspolitiken på bekostnad av individuellt självansvar, med lovprisande av klasskampsheroismen. Hur klandrades icke dessa tendenser från konservativt håll och hur länge skedde detta icke förgäves! Men under samma tid byggdes det upp ett starkt välstånd,
av vilket alla parter hade del både i mödan och utbytet. Det mesta
av denna fadda, falskt internationalistiska anda har nu inför krigets föraningar och slutliga verklighet förflyktigats – djupare
än så satt den icke. Folket var gott i sin innersta rot. I högre
grad än på många årtionden bekänner sig det överväldigande folkflertalet till gemensamma livsvärden. Endast partigängaren kan
med besvikelse iaktta denna djupgående förändring. A andra sidan finna vi intet skäl att lovprisa socialdemokraterna, därför att
de sent omsider kommit till en riktigare insikt om tingens sam- 580
Samhällsanda och Anjalaanda
manhang. Men det vore i sanning en underlig statskonst, att icke
knyta an till deras nya, nationellt själv- och ansvarsmedvetna
anda. Det finnes ännu mycket att bättra. Men icke betyder detta,
att tvära neurotiska konstitutionella omkastningar a la Rumänien
hjälpa oss till rätta eller stärka vårt historiska självmedvetande.
Ingen vill för framtiden avstå från den legitima rätten att reformera. Men det bör ske i rättan tid och helst sedan vi först
skådat den värld, efter vilken vårt eget fria politiska, ekonomiska
och sociala livs behov skola anpassas.
Vi avvisa stolt talet om att vårt nyväckta land skulle vara ruttet och dekadent. Vårt folk uthärdar väl jämförelser med andra
folk, även om vi ännu ha mycket att lära från skilda håll icke
minst i hållning, i tålamod och i samkänsla. Vårt folks livsstyrka
är icke anfrätt; de missnöjeselement, bland vilka defaitismens
anda frodas, borde sannerligen vara de sista att tala om anfrätning. Utan fast tro på folkets inre kraft vore dagen energiska
yttre och inre försvarsarhete det rena spegelfäkteriet.
Och utåU Det finns faktiskt svenskar, som påstå sig vara
hundraprocentiga ryssar eller tyskar eller engelsmän. Det finns
åtskilliga, som ej dra sig för att upprätthålla egna osvenska förbindelser eller låna sig åt att driva en främmande propaganda.
Det finns andra, som ej skulle ha satt sig i rörelse, om de inte
hoppades på det stöd utifrån, som de hemma aldrig kunna vänta.
Det finns naturligtvis också många, som trots sina öppna eller
dolda sympatier och trots sin önskan av »korsdrag» aldrig någonsin skulle begå den minsta nationellt osolidariska handling. De
tre försia gruppernas verksamhet – påminner den icke på ett
skrämmande sätt om den Anjalaanda, som hade sitt upphov i frihetstidens partiförvildning och som tog sig sitt sista utlopp i förräderiet i Sveaborg~ Ä.ven de svenska och finska officerare, som
i strid mot Gustaf III ville paktera med fienden och gjorde sin
försvarsplikt villkorlig, föregåvo patriotiska motiv. Och landsförrädarna i Liikala – förspelet till Anjala – sökte skyla sina
egna egoistiska maktintressen med allehanda förespeglingar om
frihet och rikedom åt den riksdel, som de ville prisge till den stora
grannstaten. Finlands ofärd under tsarernas spira är historiens
rättframma svar på deras förespeglingar. Mot vår tids Anjalamän och den självuppgivelseanda, som de sprida omkring sig, ha
vi ej blott rätt utan även plikt att vända oss och vid behov värja
oss. Vi vilja icke förrådas. »Eniga vi stå, söndrade vi falla.»
581
-~·.•
..