Exportproblemet utomlands och hemma
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EXPORTPROBLEMET
UTOMLANDS OCH HEMMA
Av sekreteraren i Industriens utredningsinstitut,
jur. kand. RAGNAR SUNDE’N, Stockholm
DET är av stort intresse att konstatera, hur allmänheten i vårt
land reagerat inför de svårigheter som stormaktskriget uppställt
för den svenska utrikeshandeln.1 Under de första veckorna efter
krigsutbrottet grepos de flesta, som tänkte över detta problem, av
en känsla av hopplöshet eller resignation. Den totala avspärrningen tedde sig som ett sannolikt alternativ, för att icke säga
det sannolikaste. Veckorna gingo emellertid utan a tt pessimisterna syntes få rätt. Tvärtom, efter en kort tid löstes den förlamning, varmed utbrottet av den stora katastrofen slagit näringslivet
även i vårt land, och med märklig anpassningsförmåga återknöto
industriföretagare, köpmän och redare de gamla förbindelserna
med yttervärlden och började även se sig om efter nya verksamhetsfält. Handelsstatistiken kunde såsom facit redan av den första
krigsmånaden inregistrera, att importen i värdesiffror räknat hållit sig uppe på ungefär samma nivå som under fjolåret och att
nedgången i exporten höll sig inom relativt moderata gränser. Vi
kunna numera överblicka utrikeshandeln under perioden september-december och anställa jämförelser mellan dessa fyra första
krigsmånader och samma period under ett fredsår. Vid denna
jämförelse synes det lämpligare att icke välja år 1938, då importsiffrorna starkt påverkades av redan igångsatta lagringsköp, utan
i stället 1937 års siffror. Man finner därvid, att importen under
perioden september-december vuxit från 760,5 milj. kr. till 930,4;
exporten åter har glidit tillbaka från 778,4 milj. kr. till 626,o milj.
kr. Detta innebär, att vi i stället för ett exportöverskott år 1937
på 17,9 milj. kr. nu fått ett importöverskott på 304,4 milj. kr.
Man kan ännu icke säga, att den svenska allmänheten visat nå-
gon särskild oro i anledning av denna utveckling. Icke heller sy- ’ .b’örf. är Dr. Phil. E. Heinertz tacksam för värdefull hjälp vid sanunanställandet av det utländska materialet.
31
3- 40~0. Svensk T’idskrift 1940.
•
Ragnar Sunden
nes, när detta skrives, utvecklingen ha från nationalekonomiskt
håll föranlett pessimistiska kommentarer. Kanske har man ansett
saken vara i sin ordning. För dem som främst se till den reala
sidan i det ekonomiska skeendet ligger det ock nära att som en
enbart gynnsam omständighet betrakta, att landet blir rikare på
varor, vare sig vi importera mer från utlandet eller i stigande utsträckning själva behålla, vad vi producerat härhemma. I den
mån en sådan inställning är till finnandes, kan den utan tvivel
hämta visst stöd av utvecklingen härhemma under förra världskriget, då varubristen och den därmed sammanhängande prisstegringen otvivelaktigt skärptes genom en forcerad export av vissa
förnödenheter. Man är med hänsyn härtill kanhända icke benägen
att hysa större bekymmer för att fjolårets utrikeshandel slutat på
ett importöverskott om 610 milj. kr. Men saken har en allvarlig
sida, och denna framträder med skarp relief mot bakgrunden av
det förhållandet, att vår reserv av guld och utländska valutor i
närvarande stund icke rör sig om ett större belopp än cirka 1,500
milj. kr. Sorglösheten kontrasterar ock på ett mycket egendomligt
sätt mot de febrila ansträngningarna, icke blott inom de krigfö-
rande utan i lika grad inom vissa av de neutrala länderna att upprätthålla och utveckla exporten. Några uppgifter till belägg för
denna sats må här lämnas.
I England föres för närvarande i parlamentet och pressen en
ytterst livlig diskussion om den ekonomiska politikens mål, medel
och möjligheter under rådande krigsförhållanden. Intresset koncentrerar sig på de handelspolitiska åtgärderna såsom ett direkt
eller indirekt verkande vapen i kriget mot Tyskland. Hur oerhört
viktig man i England anser den handelspolitiska sidan av striden
vara, framgår bl. a. av ett radioanförande av Chamberlain i slutet
av december. Premierministern framhöll, att tillförsikten till en
slutlig seger i stor utsträckning grundar sig på att England skall
kunna avskära Tysklands möjligheter att täcka sitt behov av rå-
varor, medan inte endast det brittiska rikets och Frankrikes utan
även hela den övriga världens tillgångar stå engelsmännen öppna.
Från många håll påyrkas emellertid en ännu mera aktiv insats,
än ett dylikt blockadkrig skulle innebära, och vid många tillfällen
påtalas bristen på en utarbetad plan, vilken beaktar den stora vä-
senskillnaden mellan det ekonomiska kriget i våra dagar och under 1914-18 års världskrig. Mycket märklig i sådant hänseende
32
Exportproblemet utomlands och hemma
är främst en artikel i Times (d. 30/11 1939), ur vilken följande huvudpunkter må återges:
Under förra världskriget voro centralmakterna nästan helt och
hållet omringade; Tyskland av i dag har däremot en betydligt större
»neutral marginal». Den utgör i själva verket hela den europeiska
kontinenten öster om Frankrike jämte en stor del av Asien. När det
gäller en så stor del av världen, som dessutom i betydande utsträckning är självförsörjande och sammansatt av många, däribland flera
mäktiga stater, kan man icke, såsom tidigare med Holland och
Schweiz, ransonera tillförseln; exporthandeln kan ej heller kontrolleras lika effektivt. Denna situation kräver nya metoder. Förutom de
gamla negativa metoderna, blockad av och »ransonering» för de neutrala, behöves en ny positiv och stridbar teknik. England får icke
nöja sig med att hindra Tyskland från att köpa de varor, över vilka
direkt kontroll kan utövas. Där det inte är möjligt att utöva denna
kontroll, måste England förekomma Tyskland genom att självt köpa
upp de varor, som tyskarna behöva, och genom att förse de neutrala
med varor, som de eljest skaffa sig från Tyskland. England måste
härvid överbjuda Tyskland som importör och underbjuda det som
exportör. Det gäller att lämna de normala, på högsta möjliga vinst
inriktade affärsprinciperna och införa en inköps- och försäljningsteknik, som åsidosätter privata intressen och målmedvetet arbetar för
landets bästa. Då Englands ekonomiska resurser för genomförandet
av ett dylikt handelskrig äro avsevärt sämre nu än 1914, finnes det
endast ett sätt att lösa problemet, nämligen att till varje pris vidmakthålla och om möjligt öka exporten och samtidigt nedbringa
hemmakonsumtionen. Segern kan icke betalas ur ett samlat kapital,
utan man måste förtjäna och spara för att ernå den. »För att nå
vårt mål är det för oss lika viktigt att exportera och åter exportera,
som att vi ha tillräckligt med granater och tanks, bombplan och jagare.» Vad exporten beträffar måste denna sålunda icke blott tilllåtas och befrias från olika hinder, som nu rests i dess väg,. utan
även direkt subsidieras i en eller annan form – fraktlättnader, utsträckta exportkrediter och restitution av erlagda tullar för råvaror,
ingående i den exporterade varan, nämnas såsom exempel.
Denna plan för en aktiv handelskrigföring med tyngdpunkten
på exportsidan sammanfaller i sina huvudlinjer med önskemål,
som gå igen i ett flertal artiklar i denna fråga i den ekonomiska
pressen i England och bland vilka en uppmärksammad serie i
Economist intar en förgrundsplats. Allmänt synes man vara av
den åsikten, att betydande organisatoriska brister för närvarande
resa hinder mot planens förverkligande, och man kräver med
skärpa undanröjandet av dessa svårigheter. Den apparat, som för
närvarande handhar den ekonomiska krigföringen, består av ett
Ragnar Sunden
konglomerat av mer eller mindre samverkande institutioner med
olika befogenheter på begränsade arbetsområden och olika intressen. Board of Trade har den högsta tillsynen över importen, Department of Overseas Trade utövar samma funktion i fråga om
exporten, Ministry of Food sköter allt som rör livsmedel, Ministry
of Supply krigsförråden och Treasury finansfrågorna. Möjligheten för Ministry of Economic Warfare att i någon mån självständigt och effektivt utföra uppgiften att ej endast upprätthålla blockaden utan framför allt med aktiva insatser föra handelskriget
mot Tyskland äro alltså begränsade. Som ett belysande exempel
på den engelska regeringens obenägenhet till en positiv aktion
nämner Economist den vid krigsutbrottet vidtagna åtgärden att
reducera tjänstemannastaben i ))Department of Overseas Trade))
med omkring två tredjedelar. Tidskriften ifrågasätter, huruvida
icke ettdera av de båda handelsdepartementen borde utrustas med
nödvändiga fullmakter för att centralt handha de exportfrämjande
åtgärderna. Tidskriften framhåller vidare, att detta centrala organ måste sättas i stånd att engagera villiga exportörer i tillräcklig utsträckning och om så erfordras tvinga de ovilliga, potentiella
exportörerna att producera varor för utförsel i nödig omfattning.
Självfallet måste härför till departementets förfogande ställas erforderliga belopp av allmänna medel till subventioner.
Kritiken går emellertid ett steg längre och hävdar, att exportnäringen icke blott försummats utan också direkt hämmats. I en
parlamentsdebatt den 18 oktober yttrade förrådsministern Burgin
att exportindustrien skulle tilldelas tredje rummet i den rangordning, som man ansåg nödvändigt att inrätta för att kunna rättvist avväga anspråken på arbetskraft, råvaror och transportmedel.
De två första rummen i denna rangordning skulle intagas av industrier, arbetande för rent militära beställningar respektive för
civilförsvaret i hemorten; till fjärde platsen, efter exportindustrierna, hänvisades åter företag, som arbetade för den civila förbrukningen inom landet. För prövning av prioritetsfrågorna ha tillsatts två kommitteer, dels en ministeriell under ordförandeskap av
koordinationsministern, dels en departemental under ordförandeskap av förrådsministeriets parlamentariske statssekreterare. Den
angivna prioritetsordningen synes nu, efter den kritik den varit
utsatt för, hålla på att genombrytas, såvitt gäller exportindustrien.
I ett anförande i underhuset den 7 december förklarade sålunda
chefen för Overseas Trade Department, Mr. Hudson, att handels- 34
Exportproblemet utomlands och hemma
ministern nyligen i syfte att så mycket som möjligt undvika onö-
diga svårigheter för exporten utfärdat den instruktionen, att ingen
utförsellicens skulle utan vidare vägras på begäran av något av
försvarsverken utan att saken underställts antingen handelsministern själv eller Mr. Hudson.
Vad den engelska regeringens politik i övrigt beträffar, synes
den hittills ha präglats av en viss skepsis inför yrkandena på en
bred exportoffensiv. För att förbättra handels- och betalningsbalanserna synes man i första hand vilja rekommendera en beskärning av den lyxbetonade eller eljest icke strängt nödvändiga
importen. Ett färskt och representativt uttryck för denna stånd-·
punkt föreligger i premierministerns tal i Mansion House den 9
januari. Mr. Stanley, den förutvarande handelsministern, numera
som bekant Hor-Belishas efterträdare på krigsministerposten, har
å sin sida framhållit, att man icke finge glömma, att exporthandelns främsta uppgift vore att förse landet med utländska valutor
för inköp av de varor, landet behövde. Om man gjorde för stora
ansträngningar för att tvinga exporten in på nya och oprövade
vägar, förelåge risk för att man stängde de gamla banade leder,
där den stora massan av exporten hittills gått och alltjämt komme
att gå. För en stor del av exporthandeln härrörde svårigheterna
för närvarande icke från bristen på efterfrågan eller produktionskapacitetens otillräcklighet utan främst från bristen på råvaror.1
Trots dessa och liknande uttalanden från officiellt håll har man
likväl en känsla av att opinionen till förmån för en aktivare, på
exportframstötar inriktad politik vunnit avsevärd terräng under
de senaste veckorna.
Liknande strömningar förmärkas ock i Frankrike, där den officiella politiken å detta område synes ha tagit ett steg längre än
i England. För att intensifiera utrikeshandeln och särskilt exporten har bildats ett nytt organ, Direction du Commerce Exterieur.
Om riktlinjerna för den aktuella handelspolitiken lämnade finansminister Reynaud en del intressanta antydningar under budgetdebatten den 23 december. Finansministern underströk vikten av
att landet finge tillgång till främmande valutor i erforderlig omfattning för betalningen av de enorma inköp, som under rådande
1 Denna brist söka engelsmännen emellertid i stigande utsträckning avhjälpa
genom råvaruinköp, vilka understundom tagit sådant omfång, att de givit anledning till icke obefogade farhågor för att bakom dessa uppköp dölja sig strävanden
att monopolisera vissa varumarknader_
35
,…
Ragnar Sunden
förhållanden måste verkställas i utlandet. Det lämpligaste tillvägagångssättet för erhållande av utländska betalningsmedel vore
att tillämpa principen: stor export- möjligast reducerade import.
Uppmaningen »köp franska varor» borde i krigstid icke riktas till
fransmännen utan i främsta rummet till utlänningarna. För de
förstnämndas vidkommande vore varje onödig utgift att betrakta
såsom en förseelse mot fosterlandet (faute contre le pays).
För Tysklands vidkommande har krigsutbrottet måhända i princip betytt mindre rubbningar på det handelspolitiska området än
fallet varit med västmakterna. Ä ven på utrikeshandelns område
mötte Tyskland upp i kriget med en noga förberedd »Wehrwirtschaft». Trots sina autarkisträvanden har Det tredje riket i själva
verket sedan länge ägnat den aktiva exportpolitiken ett förgrundsintresse, vilket slagordsmässigt tillspetsats i Hitlers bekanta paroll
för ett år sedan: »Exportera eller dö.» I fråga om metoderna för
en aktiv exportpolitik ha de tyska myndigheterna och de tyska
företagarna sedan flera år samlat en betydande erfarenhet; det
är karakteristiskt, att man i den engelska diskussionen vid mer
än ett tillfälle pekat på dessa metoder såsom användbara och
lämpliga förebilder. Trots den organisatoriska beredskapen måste
dock givetvis de allierades handelskrigföring hårt träffa den tyska
exporten, vilken i stigande utsträckning blir hänvisad till de närmaste neutrala grannländerna. En särskild betydelse få därvid
de skandinaviska marknaderna, och man torde icke allt för mycket
misstaga sig om man utgår ifrån, att Yärdet av den tyska utförseln till dessa länder under det senaste året och i all synnerhet
under de senaste månaderna avsevärt ökats.
De neutrala staterna beröras av denna moderna handelskrigfö-
ring i två olika hänseenden. Å ena sidan öppnas nya potentiella
marknader för de neutrala i den mån, de krigförandes negativa
åtgärder, d. v. s. deras blockadhandlingar krönas med framgång.
Å andra sidan ökas konkurrenskampen för de neutrala, i den mån
handelskrigets positiva framstötar, eller m. a. o. de krigförandes
exportfrämjande åtgärder, leda till åsyftat resultat. Båda dess
omständigheter ha uppmärksammats av de icke krigförande stormakterna. Att Förenta Staterna begagna situationen i Europa
till att förstärka och utbygga sina ekonomiska positioner i Syrlarnerika och i viss utsträckning även i Fjärran östern framgår
av många rapporter. Av stort intresse äro också de åtgärder, som
å italiensk sida efter krigsutbrottet vidtagits i syfte att utnyttja
36
Exportproblemet utomlands och hemma
möjligheterna till en vidgad export. De ha på senare tid forcerats
och ha lett till avslutandet av handelsöverenskommelser med bl. a.
de viktigaste balkanländerna samt Ungern, Schweiz, Portugal och
Paraguay. Inom ministeriet för utrikeshandeln har skapats en ny
avdelning med enda uppgift att arbeta för en ökning av exporten.
För de italienska exportörerna ha möjligheter öppnats att genom statsmyndigheternas försorg erhålla kursförlustgarantier
ävensom försäkringar mot andra slag av risker. Den italienska
pressen följer med vaksamhet situationen på exportmarknaderna
och framhåller, att det i rådande läge vore enfaldigt att avstå
från att fatta fotfäste på de platser, som medtävlarna måste över-.
giva. Detta gäller icke så mycket exporten till clearingländerna
som framför allt till länder, vilka alltjämt betala i fri valuta.
Denna översikt har markerat den vikt, man överallt tillmäter
exportens upprätthållande som ett led i den allmänna krigsberedskapen. Vilka slutsatser kunna härur dragas för vårt lands
vidkommande~
Av den inledningsvis lämnade siffran för värdet av våra aktuella guld- och valutareserver, jämfört med fjolårets importöverskott, framgår, att det är en trängande uppgift för vårt land att
försvara och stärka denna reserv. Detta kan ske på olika vägar,
och ingen bör lämnas oförsökt. I första hand bör givetvis prövas,
i vilken mån importsidan i handelsbalansen kan avlastas från de
onödiga varor, söm nu tynga densamma. Man kan därvid icke
hålla sig blott till de uppenbara lyxartiklarna; en sådan rensning
skulle sannolikt icke giva annat resultat, än att importen reducerades med, låt oss säga, ett sjuttiotal miljoner kronor. Ginge
·man något strängare fram, skulle beskärningen kanhända resultera i en minskning på ett par hundra miljoner. Varje begränsning, som sträcker sig längre, måste räkna med ett icke oväsentligt motstånd från stora intressegruppers sida. Detta betyder givetvis icke, att man ej bör gå vidare även på den vägen, men alla
skäl tala för att parallellt med en sådan besparingsaktion böra
sorgfälligt prövas alla möjligheter, som kunna erbjuda sig för att
genom exportbefrämjande åtgärder minska trycket på valutareserven. Den utländska diskussionen i ämnet har erbjudit en hel
provkarta på utvägar, som härvid äro tänkbara. Självfallet måste
dock frågan prövas främst ur rent svenska utgångspunkter och
på basis av de erfarenheter, vi här hemma vunnit på detta om- 37
Ragnar Sunden
råde. Därför har man först att söka bilda sig en uppfattning om de
olika hämningar, som exporten f. n. är utsatt för eller hotas av.
Dessa torde väsentligen hänföra sig till fyra olika omständigheter. Den första ligger i de hinder, som handelskriget uppställer
för sjötransporterna. En annan svårighet möter sannolikt i bestämmelserna uti de olika krigshandelsavtalen. Ett tredje hinder
ligger i den tillkrångling av den administrativa apparaten, som
krigsförhållandena medfört. Den fjärde svårigheten slutligen erbjuder sig för de företag, vilka måste upplåta sin kapacitet för
inhemsk produktion i stället för att arbeta på export. – Till dessa
akuta svårigheter komma även sådana, som hänföra sig till den
skärpta konkurrensen från länder, vilka nu till varje pris söka
öka sin export – icke alltid enbart på motståndares bekostnad.
Å ven andra svårigheter tillstöta, som ha sin grund i de sedan flera
år framträdande tendenserna inom många länder, exempelvis Förenta staterna, att på bekostnad av importen driva fram en vidgad
inhemsk produktion.
Vi torde kunna göra föga för att undanröja den först antydda
av dessa svårigheter. Icke heller mot den andra i ordningen torde
på detta stadium mycket kunna åtgöras; framtiden får utvisa,
huruvida man här på förhandlingsvägen eller i den praktiska tilllämpningen av avtalen kan ernå någon förbättring. De svårigheter åter, som den tungrodda kristidsapparaten medför, böra så-
som varande av organisatorisk art kunna övervinnas; säkerligen
sker detta dock icke genom tillskapandet av nya statliga organ
med särskild uppgift att främja exportens intressen, utan den utväg, som i främsta hand synes böra prövas, är ett intimare samarbete mellan krisorganen själva samt mellan dessa och näringslivets egna instanser, särskilt dess branschorganisationer.
Frågan om prioriteten mellan exportbeställningar och försvarets behov blir till sist troligtvis den, som även hos oss – liksom
i England- kommer att te sig som den vanskligaste. Här finnas
inga färdiga recept att erbjuda; vad som för närvarande kan
göras, är näppeligen mer än att fästa uppmärksamhet å det avvägningsproblem, som på denna punkt föreligger, och där å ena
sidan försvarets effektivitet och å andra sidan under åratal med
stora kostnader uppbyggda exportmarknader stå på spel. Det är
onödigt tillägga, att denna avvägning bör ske under ständig kontakt mellan statsmakterna och näringslivet och under noggrant
aktgivande på den utrikespolitiska händelseutvecklingen.
38
UTOMLANDS OCH HEMMA
Av sekreteraren i Industriens utredningsinstitut,
jur. kand. RAGNAR SUNDE’N, Stockholm
DET är av stort intresse att konstatera, hur allmänheten i vårt
land reagerat inför de svårigheter som stormaktskriget uppställt
för den svenska utrikeshandeln.1 Under de första veckorna efter
krigsutbrottet grepos de flesta, som tänkte över detta problem, av
en känsla av hopplöshet eller resignation. Den totala avspärrningen tedde sig som ett sannolikt alternativ, för att icke säga
det sannolikaste. Veckorna gingo emellertid utan a tt pessimisterna syntes få rätt. Tvärtom, efter en kort tid löstes den förlamning, varmed utbrottet av den stora katastrofen slagit näringslivet
även i vårt land, och med märklig anpassningsförmåga återknöto
industriföretagare, köpmän och redare de gamla förbindelserna
med yttervärlden och började även se sig om efter nya verksamhetsfält. Handelsstatistiken kunde såsom facit redan av den första
krigsmånaden inregistrera, att importen i värdesiffror räknat hållit sig uppe på ungefär samma nivå som under fjolåret och att
nedgången i exporten höll sig inom relativt moderata gränser. Vi
kunna numera överblicka utrikeshandeln under perioden september-december och anställa jämförelser mellan dessa fyra första
krigsmånader och samma period under ett fredsår. Vid denna
jämförelse synes det lämpligare att icke välja år 1938, då importsiffrorna starkt påverkades av redan igångsatta lagringsköp, utan
i stället 1937 års siffror. Man finner därvid, att importen under
perioden september-december vuxit från 760,5 milj. kr. till 930,4;
exporten åter har glidit tillbaka från 778,4 milj. kr. till 626,o milj.
kr. Detta innebär, att vi i stället för ett exportöverskott år 1937
på 17,9 milj. kr. nu fått ett importöverskott på 304,4 milj. kr.
Man kan ännu icke säga, att den svenska allmänheten visat nå-
gon särskild oro i anledning av denna utveckling. Icke heller sy- ’ .b’örf. är Dr. Phil. E. Heinertz tacksam för värdefull hjälp vid sanunanställandet av det utländska materialet.
31
3- 40~0. Svensk T’idskrift 1940.
•
Ragnar Sunden
nes, när detta skrives, utvecklingen ha från nationalekonomiskt
håll föranlett pessimistiska kommentarer. Kanske har man ansett
saken vara i sin ordning. För dem som främst se till den reala
sidan i det ekonomiska skeendet ligger det ock nära att som en
enbart gynnsam omständighet betrakta, att landet blir rikare på
varor, vare sig vi importera mer från utlandet eller i stigande utsträckning själva behålla, vad vi producerat härhemma. I den
mån en sådan inställning är till finnandes, kan den utan tvivel
hämta visst stöd av utvecklingen härhemma under förra världskriget, då varubristen och den därmed sammanhängande prisstegringen otvivelaktigt skärptes genom en forcerad export av vissa
förnödenheter. Man är med hänsyn härtill kanhända icke benägen
att hysa större bekymmer för att fjolårets utrikeshandel slutat på
ett importöverskott om 610 milj. kr. Men saken har en allvarlig
sida, och denna framträder med skarp relief mot bakgrunden av
det förhållandet, att vår reserv av guld och utländska valutor i
närvarande stund icke rör sig om ett större belopp än cirka 1,500
milj. kr. Sorglösheten kontrasterar ock på ett mycket egendomligt
sätt mot de febrila ansträngningarna, icke blott inom de krigfö-
rande utan i lika grad inom vissa av de neutrala länderna att upprätthålla och utveckla exporten. Några uppgifter till belägg för
denna sats må här lämnas.
I England föres för närvarande i parlamentet och pressen en
ytterst livlig diskussion om den ekonomiska politikens mål, medel
och möjligheter under rådande krigsförhållanden. Intresset koncentrerar sig på de handelspolitiska åtgärderna såsom ett direkt
eller indirekt verkande vapen i kriget mot Tyskland. Hur oerhört
viktig man i England anser den handelspolitiska sidan av striden
vara, framgår bl. a. av ett radioanförande av Chamberlain i slutet
av december. Premierministern framhöll, att tillförsikten till en
slutlig seger i stor utsträckning grundar sig på att England skall
kunna avskära Tysklands möjligheter att täcka sitt behov av rå-
varor, medan inte endast det brittiska rikets och Frankrikes utan
även hela den övriga världens tillgångar stå engelsmännen öppna.
Från många håll påyrkas emellertid en ännu mera aktiv insats,
än ett dylikt blockadkrig skulle innebära, och vid många tillfällen
påtalas bristen på en utarbetad plan, vilken beaktar den stora vä-
senskillnaden mellan det ekonomiska kriget i våra dagar och under 1914-18 års världskrig. Mycket märklig i sådant hänseende
32
Exportproblemet utomlands och hemma
är främst en artikel i Times (d. 30/11 1939), ur vilken följande huvudpunkter må återges:
Under förra världskriget voro centralmakterna nästan helt och
hållet omringade; Tyskland av i dag har däremot en betydligt större
»neutral marginal». Den utgör i själva verket hela den europeiska
kontinenten öster om Frankrike jämte en stor del av Asien. När det
gäller en så stor del av världen, som dessutom i betydande utsträckning är självförsörjande och sammansatt av många, däribland flera
mäktiga stater, kan man icke, såsom tidigare med Holland och
Schweiz, ransonera tillförseln; exporthandeln kan ej heller kontrolleras lika effektivt. Denna situation kräver nya metoder. Förutom de
gamla negativa metoderna, blockad av och »ransonering» för de neutrala, behöves en ny positiv och stridbar teknik. England får icke
nöja sig med att hindra Tyskland från att köpa de varor, över vilka
direkt kontroll kan utövas. Där det inte är möjligt att utöva denna
kontroll, måste England förekomma Tyskland genom att självt köpa
upp de varor, som tyskarna behöva, och genom att förse de neutrala
med varor, som de eljest skaffa sig från Tyskland. England måste
härvid överbjuda Tyskland som importör och underbjuda det som
exportör. Det gäller att lämna de normala, på högsta möjliga vinst
inriktade affärsprinciperna och införa en inköps- och försäljningsteknik, som åsidosätter privata intressen och målmedvetet arbetar för
landets bästa. Då Englands ekonomiska resurser för genomförandet
av ett dylikt handelskrig äro avsevärt sämre nu än 1914, finnes det
endast ett sätt att lösa problemet, nämligen att till varje pris vidmakthålla och om möjligt öka exporten och samtidigt nedbringa
hemmakonsumtionen. Segern kan icke betalas ur ett samlat kapital,
utan man måste förtjäna och spara för att ernå den. »För att nå
vårt mål är det för oss lika viktigt att exportera och åter exportera,
som att vi ha tillräckligt med granater och tanks, bombplan och jagare.» Vad exporten beträffar måste denna sålunda icke blott tilllåtas och befrias från olika hinder, som nu rests i dess väg,. utan
även direkt subsidieras i en eller annan form – fraktlättnader, utsträckta exportkrediter och restitution av erlagda tullar för råvaror,
ingående i den exporterade varan, nämnas såsom exempel.
Denna plan för en aktiv handelskrigföring med tyngdpunkten
på exportsidan sammanfaller i sina huvudlinjer med önskemål,
som gå igen i ett flertal artiklar i denna fråga i den ekonomiska
pressen i England och bland vilka en uppmärksammad serie i
Economist intar en förgrundsplats. Allmänt synes man vara av
den åsikten, att betydande organisatoriska brister för närvarande
resa hinder mot planens förverkligande, och man kräver med
skärpa undanröjandet av dessa svårigheter. Den apparat, som för
närvarande handhar den ekonomiska krigföringen, består av ett
Ragnar Sunden
konglomerat av mer eller mindre samverkande institutioner med
olika befogenheter på begränsade arbetsområden och olika intressen. Board of Trade har den högsta tillsynen över importen, Department of Overseas Trade utövar samma funktion i fråga om
exporten, Ministry of Food sköter allt som rör livsmedel, Ministry
of Supply krigsförråden och Treasury finansfrågorna. Möjligheten för Ministry of Economic Warfare att i någon mån självständigt och effektivt utföra uppgiften att ej endast upprätthålla blockaden utan framför allt med aktiva insatser föra handelskriget
mot Tyskland äro alltså begränsade. Som ett belysande exempel
på den engelska regeringens obenägenhet till en positiv aktion
nämner Economist den vid krigsutbrottet vidtagna åtgärden att
reducera tjänstemannastaben i ))Department of Overseas Trade))
med omkring två tredjedelar. Tidskriften ifrågasätter, huruvida
icke ettdera av de båda handelsdepartementen borde utrustas med
nödvändiga fullmakter för att centralt handha de exportfrämjande
åtgärderna. Tidskriften framhåller vidare, att detta centrala organ måste sättas i stånd att engagera villiga exportörer i tillräcklig utsträckning och om så erfordras tvinga de ovilliga, potentiella
exportörerna att producera varor för utförsel i nödig omfattning.
Självfallet måste härför till departementets förfogande ställas erforderliga belopp av allmänna medel till subventioner.
Kritiken går emellertid ett steg längre och hävdar, att exportnäringen icke blott försummats utan också direkt hämmats. I en
parlamentsdebatt den 18 oktober yttrade förrådsministern Burgin
att exportindustrien skulle tilldelas tredje rummet i den rangordning, som man ansåg nödvändigt att inrätta för att kunna rättvist avväga anspråken på arbetskraft, råvaror och transportmedel.
De två första rummen i denna rangordning skulle intagas av industrier, arbetande för rent militära beställningar respektive för
civilförsvaret i hemorten; till fjärde platsen, efter exportindustrierna, hänvisades åter företag, som arbetade för den civila förbrukningen inom landet. För prövning av prioritetsfrågorna ha tillsatts två kommitteer, dels en ministeriell under ordförandeskap av
koordinationsministern, dels en departemental under ordförandeskap av förrådsministeriets parlamentariske statssekreterare. Den
angivna prioritetsordningen synes nu, efter den kritik den varit
utsatt för, hålla på att genombrytas, såvitt gäller exportindustrien.
I ett anförande i underhuset den 7 december förklarade sålunda
chefen för Overseas Trade Department, Mr. Hudson, att handels- 34
Exportproblemet utomlands och hemma
ministern nyligen i syfte att så mycket som möjligt undvika onö-
diga svårigheter för exporten utfärdat den instruktionen, att ingen
utförsellicens skulle utan vidare vägras på begäran av något av
försvarsverken utan att saken underställts antingen handelsministern själv eller Mr. Hudson.
Vad den engelska regeringens politik i övrigt beträffar, synes
den hittills ha präglats av en viss skepsis inför yrkandena på en
bred exportoffensiv. För att förbättra handels- och betalningsbalanserna synes man i första hand vilja rekommendera en beskärning av den lyxbetonade eller eljest icke strängt nödvändiga
importen. Ett färskt och representativt uttryck för denna stånd-·
punkt föreligger i premierministerns tal i Mansion House den 9
januari. Mr. Stanley, den förutvarande handelsministern, numera
som bekant Hor-Belishas efterträdare på krigsministerposten, har
å sin sida framhållit, att man icke finge glömma, att exporthandelns främsta uppgift vore att förse landet med utländska valutor
för inköp av de varor, landet behövde. Om man gjorde för stora
ansträngningar för att tvinga exporten in på nya och oprövade
vägar, förelåge risk för att man stängde de gamla banade leder,
där den stora massan av exporten hittills gått och alltjämt komme
att gå. För en stor del av exporthandeln härrörde svårigheterna
för närvarande icke från bristen på efterfrågan eller produktionskapacitetens otillräcklighet utan främst från bristen på råvaror.1
Trots dessa och liknande uttalanden från officiellt håll har man
likväl en känsla av att opinionen till förmån för en aktivare, på
exportframstötar inriktad politik vunnit avsevärd terräng under
de senaste veckorna.
Liknande strömningar förmärkas ock i Frankrike, där den officiella politiken å detta område synes ha tagit ett steg längre än
i England. För att intensifiera utrikeshandeln och särskilt exporten har bildats ett nytt organ, Direction du Commerce Exterieur.
Om riktlinjerna för den aktuella handelspolitiken lämnade finansminister Reynaud en del intressanta antydningar under budgetdebatten den 23 december. Finansministern underströk vikten av
att landet finge tillgång till främmande valutor i erforderlig omfattning för betalningen av de enorma inköp, som under rådande
1 Denna brist söka engelsmännen emellertid i stigande utsträckning avhjälpa
genom råvaruinköp, vilka understundom tagit sådant omfång, att de givit anledning till icke obefogade farhågor för att bakom dessa uppköp dölja sig strävanden
att monopolisera vissa varumarknader_
35
,…
Ragnar Sunden
förhållanden måste verkställas i utlandet. Det lämpligaste tillvägagångssättet för erhållande av utländska betalningsmedel vore
att tillämpa principen: stor export- möjligast reducerade import.
Uppmaningen »köp franska varor» borde i krigstid icke riktas till
fransmännen utan i främsta rummet till utlänningarna. För de
förstnämndas vidkommande vore varje onödig utgift att betrakta
såsom en förseelse mot fosterlandet (faute contre le pays).
För Tysklands vidkommande har krigsutbrottet måhända i princip betytt mindre rubbningar på det handelspolitiska området än
fallet varit med västmakterna. Ä ven på utrikeshandelns område
mötte Tyskland upp i kriget med en noga förberedd »Wehrwirtschaft». Trots sina autarkisträvanden har Det tredje riket i själva
verket sedan länge ägnat den aktiva exportpolitiken ett förgrundsintresse, vilket slagordsmässigt tillspetsats i Hitlers bekanta paroll
för ett år sedan: »Exportera eller dö.» I fråga om metoderna för
en aktiv exportpolitik ha de tyska myndigheterna och de tyska
företagarna sedan flera år samlat en betydande erfarenhet; det
är karakteristiskt, att man i den engelska diskussionen vid mer
än ett tillfälle pekat på dessa metoder såsom användbara och
lämpliga förebilder. Trots den organisatoriska beredskapen måste
dock givetvis de allierades handelskrigföring hårt träffa den tyska
exporten, vilken i stigande utsträckning blir hänvisad till de närmaste neutrala grannländerna. En särskild betydelse få därvid
de skandinaviska marknaderna, och man torde icke allt för mycket
misstaga sig om man utgår ifrån, att Yärdet av den tyska utförseln till dessa länder under det senaste året och i all synnerhet
under de senaste månaderna avsevärt ökats.
De neutrala staterna beröras av denna moderna handelskrigfö-
ring i två olika hänseenden. Å ena sidan öppnas nya potentiella
marknader för de neutrala i den mån, de krigförandes negativa
åtgärder, d. v. s. deras blockadhandlingar krönas med framgång.
Å andra sidan ökas konkurrenskampen för de neutrala, i den mån
handelskrigets positiva framstötar, eller m. a. o. de krigförandes
exportfrämjande åtgärder, leda till åsyftat resultat. Båda dess
omständigheter ha uppmärksammats av de icke krigförande stormakterna. Att Förenta Staterna begagna situationen i Europa
till att förstärka och utbygga sina ekonomiska positioner i Syrlarnerika och i viss utsträckning även i Fjärran östern framgår
av många rapporter. Av stort intresse äro också de åtgärder, som
å italiensk sida efter krigsutbrottet vidtagits i syfte att utnyttja
36
Exportproblemet utomlands och hemma
möjligheterna till en vidgad export. De ha på senare tid forcerats
och ha lett till avslutandet av handelsöverenskommelser med bl. a.
de viktigaste balkanländerna samt Ungern, Schweiz, Portugal och
Paraguay. Inom ministeriet för utrikeshandeln har skapats en ny
avdelning med enda uppgift att arbeta för en ökning av exporten.
För de italienska exportörerna ha möjligheter öppnats att genom statsmyndigheternas försorg erhålla kursförlustgarantier
ävensom försäkringar mot andra slag av risker. Den italienska
pressen följer med vaksamhet situationen på exportmarknaderna
och framhåller, att det i rådande läge vore enfaldigt att avstå
från att fatta fotfäste på de platser, som medtävlarna måste över-.
giva. Detta gäller icke så mycket exporten till clearingländerna
som framför allt till länder, vilka alltjämt betala i fri valuta.
Denna översikt har markerat den vikt, man överallt tillmäter
exportens upprätthållande som ett led i den allmänna krigsberedskapen. Vilka slutsatser kunna härur dragas för vårt lands
vidkommande~
Av den inledningsvis lämnade siffran för värdet av våra aktuella guld- och valutareserver, jämfört med fjolårets importöverskott, framgår, att det är en trängande uppgift för vårt land att
försvara och stärka denna reserv. Detta kan ske på olika vägar,
och ingen bör lämnas oförsökt. I första hand bör givetvis prövas,
i vilken mån importsidan i handelsbalansen kan avlastas från de
onödiga varor, söm nu tynga densamma. Man kan därvid icke
hålla sig blott till de uppenbara lyxartiklarna; en sådan rensning
skulle sannolikt icke giva annat resultat, än att importen reducerades med, låt oss säga, ett sjuttiotal miljoner kronor. Ginge
·man något strängare fram, skulle beskärningen kanhända resultera i en minskning på ett par hundra miljoner. Varje begränsning, som sträcker sig längre, måste räkna med ett icke oväsentligt motstånd från stora intressegruppers sida. Detta betyder givetvis icke, att man ej bör gå vidare även på den vägen, men alla
skäl tala för att parallellt med en sådan besparingsaktion böra
sorgfälligt prövas alla möjligheter, som kunna erbjuda sig för att
genom exportbefrämjande åtgärder minska trycket på valutareserven. Den utländska diskussionen i ämnet har erbjudit en hel
provkarta på utvägar, som härvid äro tänkbara. Självfallet måste
dock frågan prövas främst ur rent svenska utgångspunkter och
på basis av de erfarenheter, vi här hemma vunnit på detta om- 37
Ragnar Sunden
råde. Därför har man först att söka bilda sig en uppfattning om de
olika hämningar, som exporten f. n. är utsatt för eller hotas av.
Dessa torde väsentligen hänföra sig till fyra olika omständigheter. Den första ligger i de hinder, som handelskriget uppställer
för sjötransporterna. En annan svårighet möter sannolikt i bestämmelserna uti de olika krigshandelsavtalen. Ett tredje hinder
ligger i den tillkrångling av den administrativa apparaten, som
krigsförhållandena medfört. Den fjärde svårigheten slutligen erbjuder sig för de företag, vilka måste upplåta sin kapacitet för
inhemsk produktion i stället för att arbeta på export. – Till dessa
akuta svårigheter komma även sådana, som hänföra sig till den
skärpta konkurrensen från länder, vilka nu till varje pris söka
öka sin export – icke alltid enbart på motståndares bekostnad.
Å ven andra svårigheter tillstöta, som ha sin grund i de sedan flera
år framträdande tendenserna inom många länder, exempelvis Förenta staterna, att på bekostnad av importen driva fram en vidgad
inhemsk produktion.
Vi torde kunna göra föga för att undanröja den först antydda
av dessa svårigheter. Icke heller mot den andra i ordningen torde
på detta stadium mycket kunna åtgöras; framtiden får utvisa,
huruvida man här på förhandlingsvägen eller i den praktiska tilllämpningen av avtalen kan ernå någon förbättring. De svårigheter åter, som den tungrodda kristidsapparaten medför, böra så-
som varande av organisatorisk art kunna övervinnas; säkerligen
sker detta dock icke genom tillskapandet av nya statliga organ
med särskild uppgift att främja exportens intressen, utan den utväg, som i främsta hand synes böra prövas, är ett intimare samarbete mellan krisorganen själva samt mellan dessa och näringslivets egna instanser, särskilt dess branschorganisationer.
Frågan om prioriteten mellan exportbeställningar och försvarets behov blir till sist troligtvis den, som även hos oss – liksom
i England- kommer att te sig som den vanskligaste. Här finnas
inga färdiga recept att erbjuda; vad som för närvarande kan
göras, är näppeligen mer än att fästa uppmärksamhet å det avvägningsproblem, som på denna punkt föreligger, och där å ena
sidan försvarets effektivitet och å andra sidan under åratal med
stora kostnader uppbyggda exportmarknader stå på spel. Det är
onödigt tillägga, att denna avvägning bör ske under ständig kontakt mellan statsmakterna och näringslivet och under noggrant
aktgivande på den utrikespolitiska händelseutvecklingen.
38