Några språkförsiktighetsfrågor
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÅGRA
SPRÅKRIKTIGHETSFRÅGOR
Av professor ERIK NOREEN, Lund
INNEBÖRDEN i ordet s p r å k r i k t i g h e t torde för ett par
generationer i väsentlig mån ha bestämts av Adolf Noreon genom
hans berömda skrift »Om språkriktighet» (1885). .Jag skulle tro,
att Noreen fått mycket av sin syn på frågan från sin lärare
Mårten B. Richert, ett ljust huvud och en stimulerande personlighet, om vilken Noreen alltid uttalade sig i mycket uppskattande
ordalag.
Den idehistoriska bakgrunden till »Om språkriktjghet» skall jag
inte gå in på. Det faller numera i ögonen, i hur hög grad den
lära, som här framföres, är ett barn av sin tid. Det är betecknande, att Noreens något äldre samtida Esaias Tegner d. y. kom
fram till nästan samma norm för språkriktighet, fastän de bägge
stora språkmännen i en hithörande specialfråga, rättstavningsfrågan, sammandrabbade med betydande buller och brak. Noreen
kallade sin ståndpunkt »den rationella». Tegner formulerade
normen så: »bäst är det som lättast givet lättast förstås». Här
framträder en tidstypisk ensidighet: man utgår ifrån att språket
blott och bart är ett m e d d e l e l s e medel.
Som mörk bakgrund till den »rationella» ståndpunkten ställde
Noreen dels den »litterärhistoriska», dels den »naturhistoriska»
ståndpunkten. Den förras norm är en viss förfluten periods
språkbruk. Denna period brukar få namnet »klassisk». Den senare riktningen uppställer b r u k e t (usus) som högsta norm.
Det är klart, att dessa båda ståndpunkter i princip är nästan
identiska. Det är det faktiska bruket, just nu eller vid någon
förfluten tidpunkt (som icke behöver vara avlägsen) som avgör
frågan: vad är riktigt1 Om alla bildade nu känns vid ordet meddela, så är detta »riktig» svenska. Om alla bildade år 1820 kändes
vid ordet ambradoft, så var det år 1820 riktig svenska, och traditionalisten menar, att det är så fortfarande.
För att få dessa båda ståndpunkter att framstå som orimliga
596
Några språkriktighetsfrågor
företar Noreen i första hand det lilla greppet, att han ersätter
»riktig» och »oriktig» med »bättre» och »sämre». Det är också
en viktig fråga, vad som är bättre och sämre svenska, men det
är strängt taget en annan fråga. Rullföringsområdesbefälhavare
är utan tvivel riktig svenska, men b ä t t r e vore ett ord rullchef,
som än så länge tillhör de fromma önskningarnas värld.
För att avgöra både vad som är riktigt och oriktigt och vad
som är bättre och sämre behöver man anlägga alla tre synpunk~
terna – och fler till. För kontinuiteten i ett kulturspråk är det
nödvändigt att ta hänsyn till äldre tiders språkbruk, ofta fastslaget i »klassisk», ännu på sitt sätt l e v a n d e litteratur. Det
är nödvändigt att ta hänsyn till bruket just nu. Det är nödvändigt att ta hänsyn till frågan, om ett uttryck smidigt fyller språ-
kets icke enda men viktigaste uppgift: att meddela ett innehåll
till andra individer.
År 1940 är den naturliga utgångspunkten för en diskussion av
svenska språkriktighetsfrågor Erik W ellanders »Riktig svenska»
(1939). Wellander är -liksom jag- en lärjunge av Adolf Noreen,
och man återfinner hos honom bristen på distinktion mellan »riktig» och »bättre», »oriktig» och »sämre». Låt vara att skarp
distinktion i ett otal fall aldrig skall kunna genomföras. Det är
dock i ett annat otal fall önskvärt och möjligt att ge klart besked.
Det heter hos Wellander, att pluraländelsen -or är »olämplig»
vid neutrala substantiv: kommor (av ett komma), dramor, panoramor, dilemmor. Varför icke fastslå, att dramor överhuvud
taget icke är riktig svenska~ – Den s. k. agenten vid en passiv
verbform anknytes regelbundet genom prepositionen av: »bilen
fördes av ägaren». Men om verbet icke har passiv form, säger
Wellander, »är av merendels m i n d r e l ä m p l i g t». De två
första exemplen lyder: »Astolf vaknar av nyfikna sylfiders
röster»; »han hade berusat sig av starka drycker». Mig synes det
uppenbart, att dessa båda meningar icke är riktig svenska. –
Wellander konstaterar, att meningen »Zeppelin startar i dag för
U. S. A.» icke är »god svenska». Det är icke ens riktig svenska.
Emellertid har jag tyckt mig märka, att W ellander i sitt arbetes senare delar blir mer positiv på denna punkt, alltså oftare än
i början med för mig tilltalande bestämdhet fastslår, att det och
det är »fel». Så på sidan 323: »Bland nyttjas ofta o r i k t i g t i
stället för inom eller i… F e l: ’Han har motståndare b l a n d
l ä r a r k å r e n (skriv bland lärarna eller inom lärarkåren).»
597
Erik Noreen
På tal om verbens böjning uttalar Wellander, att »former som
väljde väljt, sväljde sväljt, vänjde ’lJänjt, smörjde smörjt tillhöra
framför allt barnspråket och böra ej uppmuntras». Låt oss stanna
inför sväljde sväljt och något granska dessa formers »riktighet»
och »godhet». De bör enligt W ellander icke uppmuntras. Varför
icke~ Ett löst påstående är det enligt min uppfattning, att de
skulle framför allt tillhöra barnspråket. Wellander menar tydligen, att vuxna individer skulle säga och skriva svalde svalt,
men han torde vara på villospår. De flesta svenskar använder
säkerligen formerna sväljde sväljt. Majoritetens bruk talar så-
lunda för sväljde. På historiska grunder kommer man till samma
form. Under det att väljde, 11änjde, smörjde är sena analogiska
ombildningar av valde, vande, smorde, är sväljde äldre än svalde
(äldst synes verbet i svenskan blott böjas starkt; jämför Karlfeldts
svulgne i Jonre havsfärd). Den som håller på kontinuitet i språkutvecklingen finner alltså sväljde bättre än svalde. Och företrä-
daren för den »rationella» ståndpunkten~ Bör han icke säga, att
sväljde som representant för en vida vanligare och regelbundnare
böjningstyp är en bättre form~ Härtill kommer ytterligare en
synpunkt, som icke alls har beaktats av Wellander men som
måste med all makt skjutas fram vid diskussion av språkvårdsfrågor: vilken form passar bäst för h e l a det nordiska språkområdeU Det är dumt och omoraliskt att åtminstone i tvivelaktiga fall icke ta hänsyn till Danmark och Norge. Vi måste
vårda, till det yttersta vårda den nordiska språkgemenskap, som
svävar i uppenbar fara att gå förlorad. Och när nu danskan har
svmlgede, norskan svelget, kan valet mellan sväljde och svalde
icke bli svårt.
»Det vanligaste och väl även riktigaste» är enligt W ollander
tre och en halv månader (icke tre och en halv månad). J ag betvivlar blankt den faktiska uppgiften, och jag kan icke inse, varför månader skulle vara riktigare än månad. Mitt språksinne
stötes av tre och ett halvt äpplen. Svenska Akademiens ordbok
menar tydligen, att singularform av substantivet är det vanligaste (och väl även riktigaste), då den formulerar: »tre och en
halv dag, även dagar.»
Den historiska bakgrunden är i korthet följande. Bruket har
sedan århundraden varit vacklande. Man kan sålunda redan
under medeltiden finna fraser som 11 1/2 gamla alnar, 15 1/2 alnar
(Stockholms jordebok 1450, 1493), men de är i försvinnande mino- 598
Några språkriktighetsfrågor
ritet; den vanliga uttryckstypen är 2 1/2 tunna 1471, 29 1/2 aln 1519
(båda i Arboga tänkebok), 3 1/2 fjärding 1502 (Vadstena klosters
jordebok). Men det kan också heta 1/2 aln och 30 1447 (Stockholms
jordebok), 1/2 aln och 20 1498 (Arboga tänkebok), halvfjärde
(= 8 1/2) aln och tjugu 1494 (Stockholms jordebok) eller tre dagar
och en halv Nya testamentet 1526 (Uppb. 11: 9). I det sista fallet
har bibeln 1917 tre och en halv dagar (så som Wellander vill ha
det). Möjligheterna är emellertid inte ens härmed uttömda. Det
kan heta 20 alnar och 1/2 aln 1448, 29 alnar och 1/2 aln 1478 (båda
fraserna i Stockholms jordebok). Här har vi tydligen utgångspunkten för typen 29 1/2 aln. Det är sålunda historiskt sett riktigt
med singularform: tre och en halv månad, ty frasen har uppstått
genom förkortning av tre månader och en halv månad.
Det kan tilläggas, att danskan och norskan, som tidigare liksom
svenskan företett någon vacklan, numera som det riktiga fixerat
femogtyve (og) en halv dag (icke dage[r]). Jag finner alltså
för min del, att flera olika skäl talar för en ståndpunkt motsatt
Wellanders: det vanligaste och även riktigaste är tre och en halv
månad.
Ordbildningsfrågor befattar sig W ellander i allmänhet icke
med. Det är skada. Omsorgsfulla materialsamlingar och direktiv
av en omdömesgill person som W ellander har på detta område
stora uppgifter att fylla för svensk språkvård. Blott ett exempel.
En kaka gjord i panna hette under medeltiden pannokaka. I
Västergötland heter ordet nu pannekaka, i Uppsverige och skriftspråket pannkaka. Alla dessa tre metoder att behandla sammansättningsfogen finns representerade i modern bildad svenska:
kyrkogård, flickebarn, klockkläpp. Att behålla grundordets a i
fogen har hittills icke varit brukligt annat än i fråga om uppenbart utländska ord, t. ex. kassabok, firmaregister, operatext, villastad (jämför villospår). Särskilt anmärkningsvärda är de många
sammansättningarna med massa- i betydelsen ’pappersmassa’:
massabruk, massalastning o. s. v. Det är av stort värde att kunna
skilja massafabrikation från massfabrikation (men man kan naturligtvis också ställa massefabrikation mot massfabrikation).
På de sista åren har emellertid dykt upp former som flundrafile. Så heter det nu i regel på restaurangernas matsedlar, såväl
i Stockholm som i landsorten. När Fredrik Tamm år 1900 publicerade en stor bok om »Sammansatta ord i nutida svenskan»,
kände han icke till en enda dylik bildning. Svenska Akademiens
599
…
Erik Noreen
ordbok kände år 1925 endast till bildningar som flundrenät (och
flundernät), med ett intressant undantag: en författare redan
1784 talar om flundrasläktet. Det frågas alltså: hur gammal och
hur spridd är sammansättningstypen flundrafile? Formen verkar
på mig stötande, men hur reagerar andra svenskar~ När dessa
frågor har besvarats, kan vi ställa nästa: är flundrafile riktig
svenska~
Som den drivne syntaktiker han är, ägnar Wellander stor uppmärksamhet åt frågor hörande till satsläran. Här finns många
utomordentligt lärorika och till eftertanke stimulerande utredningar.
Så behandlas frågan om »gruppgenitiv» utförligt på två ställen.
Den är bra som exempel på hur svåra problem som ofta föreligger. Heter det storhertiginnans av Geralstein juveler eller
storhertiginnan av Geralsteins juveler? Bägge delarna kan sägas
vara svenska, men det ena stelbent, det andra vårdslös svenska.
Folkets på gatan omdöme är omöjligt, folket på gatans omdöme
starkt talspråkligt (ett annat berömt typexempel: gubben med
röda näsans hatt). Man kommer att tänka på det klassiska norska
uttalandet: »Hvis noen spör, hvem der er störst, Ibsen eller Björnson, da må man svare: neppe.»
Det svarar också Wellander. »l mera kräsen stil undvikes så-
väl denna stela uttryckstyp (kyrkoherdens i Tierp änka) som talspråkets gruppgenitiv.» Ä ven den historiska bakgrunden har
Wellander i detta fall gett med tillräcklig utförlighet. Han på-
pekar, att man fordom skrev kyrkoherdens änka i Tierp. Så heter
det troligen undantagslöst under medeltiden. En känd ballad har
titeln Töres döttrar i Vänge, och rådhusrättsprotokollen från 1400-
talet överflödar av fraser som Jons hustru i Berga, vilket betyder
’hustrun till J on i Berga’. Ett sent exempel på denna typ erinrar
W ellander om, Bellmans drottningens polska i Polen. Bellmans
språkbruk är i många stycken för sin tid ålderdomligt.
Ovanstående rader har ett dubbelt syfte. Dels har jag velat
fästa uppmärksamheten på, vilken tillgång för svensk kultur
Weilanders stora arbete utgör; dels har jag velat stimulera bildad
svensk allmänhet till iakttagelser, anteckningar och diskussion
rörande ett ämne, som bör ligga oss alla varmt om hjärtat: det
svenska språkets renhet, styrka och höghet.
600
SPRÅKRIKTIGHETSFRÅGOR
Av professor ERIK NOREEN, Lund
INNEBÖRDEN i ordet s p r å k r i k t i g h e t torde för ett par
generationer i väsentlig mån ha bestämts av Adolf Noreon genom
hans berömda skrift »Om språkriktighet» (1885). .Jag skulle tro,
att Noreen fått mycket av sin syn på frågan från sin lärare
Mårten B. Richert, ett ljust huvud och en stimulerande personlighet, om vilken Noreen alltid uttalade sig i mycket uppskattande
ordalag.
Den idehistoriska bakgrunden till »Om språkriktjghet» skall jag
inte gå in på. Det faller numera i ögonen, i hur hög grad den
lära, som här framföres, är ett barn av sin tid. Det är betecknande, att Noreens något äldre samtida Esaias Tegner d. y. kom
fram till nästan samma norm för språkriktighet, fastän de bägge
stora språkmännen i en hithörande specialfråga, rättstavningsfrågan, sammandrabbade med betydande buller och brak. Noreen
kallade sin ståndpunkt »den rationella». Tegner formulerade
normen så: »bäst är det som lättast givet lättast förstås». Här
framträder en tidstypisk ensidighet: man utgår ifrån att språket
blott och bart är ett m e d d e l e l s e medel.
Som mörk bakgrund till den »rationella» ståndpunkten ställde
Noreen dels den »litterärhistoriska», dels den »naturhistoriska»
ståndpunkten. Den förras norm är en viss förfluten periods
språkbruk. Denna period brukar få namnet »klassisk». Den senare riktningen uppställer b r u k e t (usus) som högsta norm.
Det är klart, att dessa båda ståndpunkter i princip är nästan
identiska. Det är det faktiska bruket, just nu eller vid någon
förfluten tidpunkt (som icke behöver vara avlägsen) som avgör
frågan: vad är riktigt1 Om alla bildade nu känns vid ordet meddela, så är detta »riktig» svenska. Om alla bildade år 1820 kändes
vid ordet ambradoft, så var det år 1820 riktig svenska, och traditionalisten menar, att det är så fortfarande.
För att få dessa båda ståndpunkter att framstå som orimliga
596
Några språkriktighetsfrågor
företar Noreen i första hand det lilla greppet, att han ersätter
»riktig» och »oriktig» med »bättre» och »sämre». Det är också
en viktig fråga, vad som är bättre och sämre svenska, men det
är strängt taget en annan fråga. Rullföringsområdesbefälhavare
är utan tvivel riktig svenska, men b ä t t r e vore ett ord rullchef,
som än så länge tillhör de fromma önskningarnas värld.
För att avgöra både vad som är riktigt och oriktigt och vad
som är bättre och sämre behöver man anlägga alla tre synpunk~
terna – och fler till. För kontinuiteten i ett kulturspråk är det
nödvändigt att ta hänsyn till äldre tiders språkbruk, ofta fastslaget i »klassisk», ännu på sitt sätt l e v a n d e litteratur. Det
är nödvändigt att ta hänsyn till bruket just nu. Det är nödvändigt att ta hänsyn till frågan, om ett uttryck smidigt fyller språ-
kets icke enda men viktigaste uppgift: att meddela ett innehåll
till andra individer.
År 1940 är den naturliga utgångspunkten för en diskussion av
svenska språkriktighetsfrågor Erik W ellanders »Riktig svenska»
(1939). Wellander är -liksom jag- en lärjunge av Adolf Noreen,
och man återfinner hos honom bristen på distinktion mellan »riktig» och »bättre», »oriktig» och »sämre». Låt vara att skarp
distinktion i ett otal fall aldrig skall kunna genomföras. Det är
dock i ett annat otal fall önskvärt och möjligt att ge klart besked.
Det heter hos Wellander, att pluraländelsen -or är »olämplig»
vid neutrala substantiv: kommor (av ett komma), dramor, panoramor, dilemmor. Varför icke fastslå, att dramor överhuvud
taget icke är riktig svenska~ – Den s. k. agenten vid en passiv
verbform anknytes regelbundet genom prepositionen av: »bilen
fördes av ägaren». Men om verbet icke har passiv form, säger
Wellander, »är av merendels m i n d r e l ä m p l i g t». De två
första exemplen lyder: »Astolf vaknar av nyfikna sylfiders
röster»; »han hade berusat sig av starka drycker». Mig synes det
uppenbart, att dessa båda meningar icke är riktig svenska. –
Wellander konstaterar, att meningen »Zeppelin startar i dag för
U. S. A.» icke är »god svenska». Det är icke ens riktig svenska.
Emellertid har jag tyckt mig märka, att W ellander i sitt arbetes senare delar blir mer positiv på denna punkt, alltså oftare än
i början med för mig tilltalande bestämdhet fastslår, att det och
det är »fel». Så på sidan 323: »Bland nyttjas ofta o r i k t i g t i
stället för inom eller i… F e l: ’Han har motståndare b l a n d
l ä r a r k å r e n (skriv bland lärarna eller inom lärarkåren).»
597
Erik Noreen
På tal om verbens böjning uttalar Wellander, att »former som
väljde väljt, sväljde sväljt, vänjde ’lJänjt, smörjde smörjt tillhöra
framför allt barnspråket och böra ej uppmuntras». Låt oss stanna
inför sväljde sväljt och något granska dessa formers »riktighet»
och »godhet». De bör enligt W ellander icke uppmuntras. Varför
icke~ Ett löst påstående är det enligt min uppfattning, att de
skulle framför allt tillhöra barnspråket. Wellander menar tydligen, att vuxna individer skulle säga och skriva svalde svalt,
men han torde vara på villospår. De flesta svenskar använder
säkerligen formerna sväljde sväljt. Majoritetens bruk talar så-
lunda för sväljde. På historiska grunder kommer man till samma
form. Under det att väljde, 11änjde, smörjde är sena analogiska
ombildningar av valde, vande, smorde, är sväljde äldre än svalde
(äldst synes verbet i svenskan blott böjas starkt; jämför Karlfeldts
svulgne i Jonre havsfärd). Den som håller på kontinuitet i språkutvecklingen finner alltså sväljde bättre än svalde. Och företrä-
daren för den »rationella» ståndpunkten~ Bör han icke säga, att
sväljde som representant för en vida vanligare och regelbundnare
böjningstyp är en bättre form~ Härtill kommer ytterligare en
synpunkt, som icke alls har beaktats av Wellander men som
måste med all makt skjutas fram vid diskussion av språkvårdsfrågor: vilken form passar bäst för h e l a det nordiska språkområdeU Det är dumt och omoraliskt att åtminstone i tvivelaktiga fall icke ta hänsyn till Danmark och Norge. Vi måste
vårda, till det yttersta vårda den nordiska språkgemenskap, som
svävar i uppenbar fara att gå förlorad. Och när nu danskan har
svmlgede, norskan svelget, kan valet mellan sväljde och svalde
icke bli svårt.
»Det vanligaste och väl även riktigaste» är enligt W ollander
tre och en halv månader (icke tre och en halv månad). J ag betvivlar blankt den faktiska uppgiften, och jag kan icke inse, varför månader skulle vara riktigare än månad. Mitt språksinne
stötes av tre och ett halvt äpplen. Svenska Akademiens ordbok
menar tydligen, att singularform av substantivet är det vanligaste (och väl även riktigaste), då den formulerar: »tre och en
halv dag, även dagar.»
Den historiska bakgrunden är i korthet följande. Bruket har
sedan århundraden varit vacklande. Man kan sålunda redan
under medeltiden finna fraser som 11 1/2 gamla alnar, 15 1/2 alnar
(Stockholms jordebok 1450, 1493), men de är i försvinnande mino- 598
Några språkriktighetsfrågor
ritet; den vanliga uttryckstypen är 2 1/2 tunna 1471, 29 1/2 aln 1519
(båda i Arboga tänkebok), 3 1/2 fjärding 1502 (Vadstena klosters
jordebok). Men det kan också heta 1/2 aln och 30 1447 (Stockholms
jordebok), 1/2 aln och 20 1498 (Arboga tänkebok), halvfjärde
(= 8 1/2) aln och tjugu 1494 (Stockholms jordebok) eller tre dagar
och en halv Nya testamentet 1526 (Uppb. 11: 9). I det sista fallet
har bibeln 1917 tre och en halv dagar (så som Wellander vill ha
det). Möjligheterna är emellertid inte ens härmed uttömda. Det
kan heta 20 alnar och 1/2 aln 1448, 29 alnar och 1/2 aln 1478 (båda
fraserna i Stockholms jordebok). Här har vi tydligen utgångspunkten för typen 29 1/2 aln. Det är sålunda historiskt sett riktigt
med singularform: tre och en halv månad, ty frasen har uppstått
genom förkortning av tre månader och en halv månad.
Det kan tilläggas, att danskan och norskan, som tidigare liksom
svenskan företett någon vacklan, numera som det riktiga fixerat
femogtyve (og) en halv dag (icke dage[r]). Jag finner alltså
för min del, att flera olika skäl talar för en ståndpunkt motsatt
Wellanders: det vanligaste och även riktigaste är tre och en halv
månad.
Ordbildningsfrågor befattar sig W ellander i allmänhet icke
med. Det är skada. Omsorgsfulla materialsamlingar och direktiv
av en omdömesgill person som W ellander har på detta område
stora uppgifter att fylla för svensk språkvård. Blott ett exempel.
En kaka gjord i panna hette under medeltiden pannokaka. I
Västergötland heter ordet nu pannekaka, i Uppsverige och skriftspråket pannkaka. Alla dessa tre metoder att behandla sammansättningsfogen finns representerade i modern bildad svenska:
kyrkogård, flickebarn, klockkläpp. Att behålla grundordets a i
fogen har hittills icke varit brukligt annat än i fråga om uppenbart utländska ord, t. ex. kassabok, firmaregister, operatext, villastad (jämför villospår). Särskilt anmärkningsvärda är de många
sammansättningarna med massa- i betydelsen ’pappersmassa’:
massabruk, massalastning o. s. v. Det är av stort värde att kunna
skilja massafabrikation från massfabrikation (men man kan naturligtvis också ställa massefabrikation mot massfabrikation).
På de sista åren har emellertid dykt upp former som flundrafile. Så heter det nu i regel på restaurangernas matsedlar, såväl
i Stockholm som i landsorten. När Fredrik Tamm år 1900 publicerade en stor bok om »Sammansatta ord i nutida svenskan»,
kände han icke till en enda dylik bildning. Svenska Akademiens
599
…
Erik Noreen
ordbok kände år 1925 endast till bildningar som flundrenät (och
flundernät), med ett intressant undantag: en författare redan
1784 talar om flundrasläktet. Det frågas alltså: hur gammal och
hur spridd är sammansättningstypen flundrafile? Formen verkar
på mig stötande, men hur reagerar andra svenskar~ När dessa
frågor har besvarats, kan vi ställa nästa: är flundrafile riktig
svenska~
Som den drivne syntaktiker han är, ägnar Wellander stor uppmärksamhet åt frågor hörande till satsläran. Här finns många
utomordentligt lärorika och till eftertanke stimulerande utredningar.
Så behandlas frågan om »gruppgenitiv» utförligt på två ställen.
Den är bra som exempel på hur svåra problem som ofta föreligger. Heter det storhertiginnans av Geralstein juveler eller
storhertiginnan av Geralsteins juveler? Bägge delarna kan sägas
vara svenska, men det ena stelbent, det andra vårdslös svenska.
Folkets på gatan omdöme är omöjligt, folket på gatans omdöme
starkt talspråkligt (ett annat berömt typexempel: gubben med
röda näsans hatt). Man kommer att tänka på det klassiska norska
uttalandet: »Hvis noen spör, hvem der er störst, Ibsen eller Björnson, da må man svare: neppe.»
Det svarar också Wellander. »l mera kräsen stil undvikes så-
väl denna stela uttryckstyp (kyrkoherdens i Tierp änka) som talspråkets gruppgenitiv.» Ä ven den historiska bakgrunden har
Wellander i detta fall gett med tillräcklig utförlighet. Han på-
pekar, att man fordom skrev kyrkoherdens änka i Tierp. Så heter
det troligen undantagslöst under medeltiden. En känd ballad har
titeln Töres döttrar i Vänge, och rådhusrättsprotokollen från 1400-
talet överflödar av fraser som Jons hustru i Berga, vilket betyder
’hustrun till J on i Berga’. Ett sent exempel på denna typ erinrar
W ellander om, Bellmans drottningens polska i Polen. Bellmans
språkbruk är i många stycken för sin tid ålderdomligt.
Ovanstående rader har ett dubbelt syfte. Dels har jag velat
fästa uppmärksamheten på, vilken tillgång för svensk kultur
Weilanders stora arbete utgör; dels har jag velat stimulera bildad
svensk allmänhet till iakttagelser, anteckningar och diskussion
rörande ett ämne, som bör ligga oss alla varmt om hjärtat: det
svenska språkets renhet, styrka och höghet.
600