Dagens frågor
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 16 nov. 1940.
Några sifferkommen- Vid riksdagsmannavalet den 15 september avtarer till röststrejken. gåvos 2,874,183 godkända röster. För att kunna
mäta den verkliga röstfrekvensen skall detta tal höjas något, dels på
grund av de tydligen ganska talrika kassationerna av röstlängdsutdrag, dels på grund av röstningen med blank sedel. Med ledning av
1936 års officiella valstatistik och vissa kända uppgifter från årets
val torde antalet godkända sedlar böra höjas med några tusen, sannolikt dock högst 15,000. Vid 1936 års val var antalet godkända röster
2,917,753, d. v. s. 43,570 fler än nu. Antalet röstberättigade i år är ej
känt; det var 1936 3,992,970 och torde väl denna gång hålla sig omkring
4,1 milj. Såsom det framhölls i förra häftet av Svensk Tidskrift, måste
valdeltagandet i år ha utgjort omkring 70 procent eller kanske någon
procent därutöver. (Andra, higre uppgifter voro synliga i pressen
omedelbart efter valet.)
Med hänsyn till de kända omständigheterna vid årets samlingsval
kan man hysa olika meningar, huruvida väljarnas uppslutning kan
betecknas som stor eller inte; den var dock den näst högsta sedan
kvinnorösträtten införts och överträffas endast av 1936 års val, då
röstprocenten var 74,5. I jämförelse med valdeltagandet i en del andra
länder eller nu senast med det amerikanska presidentvalet är den
svenska valmannens plikttrohet ej över sig imponerande. Alldeles oberoende av skiftande omdömen härav kan det likväl vara av ett visst
intresse att ställa valskolkandct i siffrornas ljus. Många vilja kanske
i soffliggarnas parti se dolda reserver, villiga att engagera sig för
en annan politik än som nu föres.
Enligt de siffror, som anförts här ovan, skulle i runt tal 1,2 miljoner
väljare ha uraktlåtit att rösta. Av dessa måste ett visst antal förutsättas ha haft faktiska mer eller mindre starka skäl för sin röstskolkning. :Man har tidigare försökt beräkna de »legalt» röststrejkandes
andel i valmanskåren (här kan hänvisas bl. a. till en uppsats av Elis
Båstad i statsvetenskaplig Tidskrift, 1936, häfte 4). Det har beräknats
att minst 10 procent antingen varit helt oförmögna till eller också
haft vissa förklarliga skäl att uraktlåta att rösta. Röstlängden grundar sig på den mantalsskrivna befolkningen den l januari, alltså
ungefär tre kvarts år före valet. På grund av dödsfall sedan dess
faller inemot l procent bort. En annan kategori ~ir de sjuka och ålderstigna, som inte kunna rösta med äktamakekuvert. En tredje grupp
hänför sig till dem, som med hänsyn till sitt arbete som sjömän e. dyl.,
L ex. på grund av utlandsvistelse, äro urståndsatta att rösta. Tidigare
fanns som fjärde grupp – och kanske den viktigaste – den kategori
människor, som flyttat sedan mantalsskrivningen eller också trots
flyttning underlåtit att skriva sig på den nya orten. De nya vallagsbf:stämmelserna om röstlängdsutdrag åsyfta visserligen att eliminera
626
Dagens frågor
dessa hinder, men antalet röstlängdsutdrag i år (c:a 40,000) var uppenbarligen vida mindre än omflyttningen enligt den officiella statistiken,
allrahelst om man beaktar att röstning genom röstlängdsutdrag i år
även tillämpades i stor utsträckning av de inkallade Som en femte
grupp skulle man möjligen kunna registrera sådana, som kvitta; detta
föga rationella förfarande torde väl ej förekomma ofta men är icke
alldeles okänt. För åtskilliga bland dessa grupper finnas visserligen
intet absolut hinder mot att fullgöra röstningen, men denna är förenad med ett besvär, som de icke gittat underkasta sig. I vart fall
torde orsaken till dessa väljares skolkning icke ligga på det ideologiska planet. Om den antagna siffran 10 procent »legala» röstskolkare
till följd av de nya vallagsbestämmelserna nu skulle kunna betraktas
såsom för hög, motväges dock detta i år av bensinrestriktionerna och
inkallelserna; de förra lära enligt en del iakttagares mening inverkat
mer än man trott, när det gällt de avlägset boende på landsbygden,
särskilt i mellersta och norra Sverige. Enligt dessa uppskattningar
skulle ungefär 400,000 fallit bort utan att de levande av dessa kunna
antas företräda någon utpräglad ny mening i den ena eller andra riktningen.
De »verkliga» röstskolkarna skulle följaktligen kunna i år uppskattas till ungefär 20 procent eller i grova tal 800,000. Det är väl också
inom denna krets, som nedgången i röstfrekvensen främst bör sökas;
om man kunde anta att fallen av hinder för fullgörande av valrätten
till antalet voro ungefär desamma nu som 1936, skulle de »verkliga»
röstskolkarnas numerär sedan 1936 ha stegrats med ungefär 150,000.
Det är känt, att valdeltagandet bland männen alltid varit högre än
bland kvinnorna, och i stort sett torde nog detta fenomen ha upprepats i år. Vid 1936 års val voro bland samtliga icke röstande c:a
410,000 män och c:a 592,000 kvinnor. Om man med utgångspunkt från
1936 års siffror skulle göra ett antagande beträffande de presumerade
800,000 »verkliga» röstskolkarnas fördelning på män och kvinnor,
skulle man närmast komma till talen 330,000 män och 470,000 kvinnor.
Med hänsyn till att de problem, rörande vilka valmansreserven nu
har något större intresse, huvudsakligast röra utrikespolitiska och
konstitutionella ting, må det vara berättigat att göra en uppdelning
av väljarna efter kön; kvinnorna ha – med några få undantag – i
det politiska livet ägnat sitt mesta intresse åt sociala, religiösa och
kulturella frågor samt åt de nu så brännande folkförsörjningsproblemen, men låtit männen ha ledningen i fråga om utrikespolitik och
författningslivet; i vart fall har man knappast försport någon starkare kvinnlig opinion för en annan utrikespolitisk orientering än den
som statsmakterna nu omfatta.
Om man alltså blott håller sig till männen, hur fördela sig de antagna »verkliga» röstskolkarna på olika socialklasser~ För att fortsätta kalkylerandet har man även härvid en viss ledning av 1936 års
officiella valstatistik. Enligt denna skulle de manliga röstskolkarna
över huvudtaget fördela sig – allt i grova tal – med 3 procent på
socialgrupp I, 35 procent på socialgrupp II och 62 procent på social- 627
” ’
Dagens frågor
grupp III; i absoluta tal voro siffrorna c:a 13,000, 141,000 resp. 253,000.
Under antagande att proportionerna mellan de olika socialgrupperna
inom elektoratet varit densamma 1940 som 1936 och att även röstskolkr..ingen relativt varit densamma nu och då, skulle bland de 330,000
»verkliga» manliga röstskolkarna cirka 10,000 höra till socialgrupp I,
115,000 till socialgrupp II och 205,000 till socialgrupp III. (Till grupp
l räknas bl. a. godsägare, direktörer, högre iimbets- och tjänstemän,
husägare m. fl.; till grupp II hemmansägare och arrendatorer jämte
söner, hantverkare och handlande, handelsbiträden, kontorister och
verkmästare, tjänstemän av mellangrad, skollärare m. fl.; till grupp
III arbetare, rättare och förmän, lägenhetsägare, tjänstemän av lägre
grad, lägre huslig tjänst m. fl.) Naturligtvis kan en viss förskjutning i dessa tal ha inträffat, att döma av partiernas röstetal troligen
i sådan riktning, att röstningen i den oroliga socialklass II något
minskats. Så stor som lagbundenheten vid valen är torde det dock
vara föga antagligt att några större förskjutningar ens i år ägt rum.
Denna sifferlek har blott åsyftat att genom en analys av valskolkningens äldre siffror göra en ungefärlig uppskattning av de tal, som
i nuvarande läge erbjuda intresse. Den gör åtminstone två allmänna
slutsatser befogade. För det första skall man icke ge några vittsvä-
vande proportioner åt röstskolkarnas parti och den statsvilja, som
de förborga; vid närmare undersökning låta siffrorna ganska långt
förklara sig annorlunda än som ett slags tyst, meningsfull obstruktion. För det andra torde det vara antagligt, att bland de »verkliga»
röstskolkarna socialgrupp III är minst lika stark som socialgrupperna I och II tillhopa äro. Och man kan knappast föreställa sig, att
röstskolkarna inom socialgrupp III å ena sidan och inom de bägge
övriga socialgrupperna å andra sidan företräda någon enhetligare
mening om exempelvis vår utrikesorientering. Snarast kan man väl i
dagens läge förmoda, att många inom grupp III tvekat mellan de tre
arbetarpartierna och därför funnit det hela tämligen likgiltigt. Och
liksom säkerligen åtskilliga främst i de bägge högre socialklasserna
på grund av sin mentala tyskorientering avstått från att rösta, ha
säkerligen andra hållit sig borta därför att de tvärtom funnit regeringens anpassningspolitik för tyskvänlig eller också därför att de
tyckt att de fyra partierna företett samma odifferentierade gråa·
massa. Hur man än kalkylerar kvarstår dock att de bägge högre socialklassernas »verkliga» manliga röstskolkare enligt de ovan gjorda
antagandena utgöra blott c:a 3 procent av hela väljarkåren och c:a
6 procent inom det manliga elektoratet. Så stora kunna de legioner
därför omöjligen vara, som de till röststrejk uppmanande skulle ha
kunnat mobilisera, ifall de ställt upp i valrörelsen.
En invändning låter sig göra: många av dem, som nu röstade på
de borgerliga partierna, skulle icke ha gjort det av förkUrlek för dessa
eller för det s. k. »systemet» utan främst av motvilja mot kommunisterna. Otvivelaktigt har denna sinnesstämning i viss utsträckning varit för handen. stabiliteten i röstetalen måste dock visa,
att dessa valmäns antal icke kan vara stort. I vart fall är det mycket
628
-~~——~—— ..___
Dagens frågor
diskutabelt, om dessas antal överstiger deras, vilka mycket väl varit
i stånd att rösta men icke – utan att önska någon ändrad politisk
kurs – likväl funnit sin inställelse i vallokalen obehövlig. Ehuru
manifestationen av svensk livsvilja den 15 september kunnat vara
större, var den dock imposant nog i jämförelse med de svårbestämda,
sinsemellan säkerligen högst skiftande grupper, som rekryterade soffliggarnas parti. Det måste därför bli svårt för dem, som spekulera
i röstskolkningen, att av de röststrejkandes tal hämta något mandat
eller se någon entydig dold statsvilja. Det troligaste – och väl också
det sorgligaste – är att de flesta skolkarna icke representerade nå-
gon vilja alls.
studenternas Erfarenheterna av över ett års militär beredskap sykrigsuppgifter. nas bekräfta, att studentvärnplikten är en bland de
mera lyckade delarna av den svenska försvarsorganisationen. Trots
obestridliga svagheter och trots på flera punkter mycket stor underlägsenhet i jämförelse med fast anställd personal i motsvarande grad
ha studenterna i stort sett tillfredsställande löst svåra befälsuppgifter
som plutonchefer, gruppchefer, stabsfurirer o. s. v. vid mobiliserade
truppförband och i viss utsträckning kunnat användas även för
trupputbildning. Svagheterna i militär utbildning och den fullständiga bristen på rutin ha delvis kunnat uppvägas genom deras förmåga av anpassning i de ovana förhållandena och ej minst deras fallenhet och intresse för organisation och arbetsledning samt den lätthet, med vilken oftast de vunnit underställd personals förtroende.
För studenternas personlighetsutveckling har militärtjänsten i åtskilliga fall säkerligen varit av värde. De ha i många fall fått en
mera verklighetsbetonad syn på politiken, ej minst på de sociala problemen, och de ha fått ägna mera tid och uppmärksamhet än vanligt
åt sin fysiska utbildning. Det har sagts att »den akademiska opinionen i vårt land för närvarande bär sergeantuniform», och det är ej
osannolikt att den akademiska opinionen på detta sätt förvärvar både
ökad stadga och ökad auktoritet. A andra sidan åtnjuta studenterna
i militärtjänsten inga fördelar framför andra värnpliktiga; med befälsställningen följa alltid ökat ansvar och längre arbetstid, men endast si:illan yttre förmåner av motsvarande värde.
Flertalet av studenterna torde visserligen befinna sig i den ålder,
när den civila utbildningen är avslutad, men för den återstående,
långt ifrån obetydliga minoriteten innebära dessa långa avbrott i studierna större tidsförlust än själva tjänstgöringstiden utvisar: man
återupptar icke utan vidare sina studier på den punkt där de oväntat
fingo avbrytas för sex eller nio månader sedan. Blott i högst sällsynta undantagsfall torde det vara möjligt att under fältförhållanden
bedriva ordnade högre studier. Det högsta som kan åsyftas är att studenterna, bl. a. genom att de utnyttjas i truppförbandens egen studieoch föredragsverksamhet, skola kunna bevara sin intellektuella spänstighet och bevara intresset för sina särskilda studieområden.
Vissa omständigheter äro vidare ägnade att göra militärtjänsten
629
-··
Dagens frågor
mera betungande här än eljest. studenternas och de akademiskt utbildades ekonomi bygger, såsom ofta framhållits, i vårt land till stor
del på lån. Eftersom studentbefälet, liksom andra värnpliktiga inom
både linje och landstorm, i stor utsträckning bildat familj och inrättat
sin ekonomi efter den ordinarie, civila inkomsten, betyder övergången
till den jämförelsevis knappa ersättning som utbetalas under militärtjänsten ett särdeles svårt avbräck. Därtill kommer, att studenterna,
vilka i synnerligen stor utsträckning kommenderas till befälskurser
vid Krigsskolan eller annorstädes, genomsnittligt få tjänstgöra avsevärt längre än andra värnpliktiga, men även efter genomgången kurs
och vunnen befordran avlönas som värnpliktiga, icke i likhet med
fast anställda officerare respektive underofficerare.
,Otvivelaktigt innebära dessa omständigheter en allvarlig fara. Det
är ur samhällets synpunkt icke likgiltigt, om dess nuvarande eller
blivande lärare, ämbetsmän o. s. v. bli intellektuellt avvanda, ej heller
om de bli ekonomiskt missgynnade i jämförelse med andra medborgargrupper. Bland annat kan detta komma att minska deras motståndskraft mot den osvenska propaganda, vilken redan nu vunnit
beklaglig spridning och framdeles kan komma att översvämma vårt
land. Ej heller kan samhället framdeles undvara studenterna i dessa
civila uppgifter. Den större sociala jämlikhet, som ur så många synpunkter är eftersträvansvärd, måste nås genom att demokratisera
bildningsmöjligheterna, icke genom att demokratisera bort bildningen.
Med allt erkännande av den kunskapstörst och den förmåga av självbildning, vilka i vårt land utmärka alla samhällsklasser, ej minst bönder och industriarbetare, och med all respekt för det folkbildningsarbete som bedrivits och bedrives kan man likväl ej helt undertrycka
tanken, att det politiska och sociala kvacksalveriets utbredning sannolikt till någon del har sin orsak i en ytlig samhällelig bildning och
förakt för grundliga, »tunga» kunskaper. Vi kunna ej undvara en ledande klass, och den ledande klassen kan ej undvara den grundliga
bildningen. Fattar man studenternas uppgift i underkant, blir den
likväl alltid att »educate our masters»; tar man saken mera konkret,
är det obestridligt att oskolade politiker mer än några andra ha behov
av grundligt skolade och omdömesgilla ämbetsmän.
Till stor del är det för övrigt alldeles samma egenskaper, vilka göra
studenterna värdefulla både i det civila samhällsarbetet och i den militära organisationen. Det är följaktligen i högsta grad önskvärt, att
denna deras mångsidiga användbarhet icke länder dem till förlust.
Därtill kommer, att inom de intellektuella yrkena konkurrensen från
kvinnlig och annan icke krigstjänstskyldig personal är särskilt betungande. Det synes vara klart, att dessa omständigheter förtjäna att
tagas i allvarligt övervägande.
Vad kan då göras för studenterna? Frågan dryftades för en tid sedan med stor grundlighet och förståelse av krigsarkivarien Birger
Steckzen i Ny Militär Tidskrift. Nyligen har överbefälhavaren gjort
en behjärtansvärd framställning i ~imnet. För vår del vilja vi särskilt
framhålla följande.
630
Dagens frågor
Till en början får deras användbarhet i det militära arbetet icke
hindra, att även fullt vapenföra studenter och likställda befrias från
militärtjänst, där deras civila uppgifter äro av sådan art att detta är
nödvändigt. En professor är lika samhä!Jsnyttig och nödvändig som
en skogs- eller jordbruksarbetare. Där civila befattningar, vare sig
tillfälliga eller permanenta, äro av den art att deras innehavare måste
tjänstgöra även under krig får detta icke leda till att de reserveras
för »sökande, vilka äro befriade från militärtjänst», utan endast till
att vederbörande icke inkallas till krigstjänstgöring. Det finländska
exemplet visar ej blott studentbefälets värde och insatser vid fronten,
utan även att en krigsorganisation, byggd på sådant befäl, ej lider avgörande skada av ens ganska omfattande frikallelser av studenter,
vilka behövas i det civila arbetet. Att. såsom fröken Ebon Andersson
nyligen påtalat, en statlig institution annonserar efter kronvrak för
en välbetald tjänst, är varken mer eller mindre än otillständigt.
För de studenter, vilkas utbildning är avslutad, synes eljest föga stå
att göra. De torde i allmänhet få behålla en större eller mindre del
av sin civila lön och i stats- eller motsvarande tjänst räkna de tjänstår
ä,ven under krigstjänstgöringen. I övrigt få de stå sitt kast tillsammans med andra värnpliktiga.
Annorlunda ligger det till för dem som fortfarande studera. Det har
redan framhållits, att militärtjänsten för dem betydde ett högst allvarligt avbräck, samt att de icke kunna räkna med att bedriva studier
i fält. A andra sidan äro varken de själva eller samhället betjänta av
att vederbörande läroanstalter för deras del knappa in på kunskapsfordringarna mer än eljest – det gäller just att hindra att de komma
att utgöra något slags intellektuell kristidsprodukt. Deras examina
måste bli lika mycket värda, följaktligen också lika »svåra» som deras
hemmavarande kamraters.
En annan sak är, att de yttre kraven böra kunna lättas – att utbildningskurser dubbleras, att den som lyckas skaffa sig erforderliga kunskaper utan att deltaga i undervisningen också får dem rättvist prö-
vade, att kursavgifter eftergivas o. s. v. Mycket kan därvid vinnas
helt enkelt genom att vederbörande lärare få klart för sig, att de här
· ha ett problem som det är deras skyldighet att lösa, och att de gå till
verket utan fördomar och utan att i onödan hålla på sin värdighet.
I det relativt sällsynta fall då en student blir tentamensfärdig i fält
utan att kunna få tjänstledighet, få sålunda inga bekvämlighetshänsyn och ingen formalism hindra att han får tentera t. ex. under en
tjänstledighet på en dag eller några timmar; det bör t. ex. kunna
komma i fråga att tentator reser till tentanden i stället för omvänt.
Även föreliggande behov av kursböcker och kompendier torde utan
svårighet kunna fyllas. Något har i dessa avseenden gjorts av våra
läroanstalter, men mera kan nog åstadkommas med litet god vilja
och frihet från formalism.
Kvar står dock en betydande tidsförlust. Det är svårt att inse, varför icke denna i allmän tjänst skall kunna kompenseras vid lönetursberäkningen. I de fall där en viss tjänstetid ställts som kompetenskrav
631
Dagens frågor
kan man möjligen, om också med en viss tvekan, erkänna att generella tjänstårsbestämmelser icke kunna genomföras. Däremot synes
intet annat än de obotfärdigas förhinder stå i vägen för en bestämmelse exempelvis av innehåll att en tjänsteman för uppflyttning i
högre löneklass må tillgodoräkna sig den tid, under vilken han före
inträdet i statens tjänst fullgjort militärtjänstgöring till följd av mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, därest skäl föreligger att
antaga att denna tjänstgöring i väsentlig mån fördröjt hans utbildning, eller för att han i motsvarande fall skall få tillgodoräkna sig
tjänstgöringen som merit för befordran. Fråga är för övrigt, om icke
t. o. m. vanlig fredstjänstgöring borde tas i betraktande på motsvarande sätt.
Harald Hjärne Aldrig under sin månghundraåriga historia har det
och England. brittiska väldet befunnit sig i större fara än nu.
Ännu omedelbarare än under Napoleonskrigen reser sig inför det
engelska folket hotet av ett sammanbrott, som skulle innebära slutet
ej blott för dess maktställning i världen utan också för dess oberoende och för alla de ideal, som det omfattat under en sällsynt enhetlig och kontinuerlig utveckling. Utgången är alltjämt i högsta grad
oviss. Men för andra folk bör det vara en bjudande plikt att söka
göra klart för sig, vad Englands och dess ideals nederlag skulle innebära för världen i övrigt.
Den svenska allmänheten har också under den senaste tiden fått
flera tillfällen att göra sig förtrogen med omfattningen och arten av
]Jnglands kulturella och politiska insatser. Här må blott erinras om
det lilla samlingsverket Det isolerade öriket och om docenten C. A.
Hesslers nyligen utkomna välskrivna och stimulerande bok Engelskt
statsliv – ett perspektiv (Natur och Kultur, pris kr 5: 75), som ger
en översikt av Englands inrikespolitiska och sociala struktur. Av
ännu större intresse i detta sammanhang är dock det urval ur Harald
Hjärnes essayistiska författarskap, som under titeln Engelsk imperialism och parlamentarism (Bonniers förlag, pris kr. 3: -) nyss utgivits av Gustaf Stridsberg, själv den kanske främste bäraren av den
Hjärneska traditionen inom vår publicistik.
Huvudparten av den lilla volymen utgöres av två uppsatsserier.
Den ena, förut utgiven i bokform i Blandade spörsmål (1903), är en av
Hjärnes på sin tid mest uppmärksammade och livligast diskuterade,
nämligen hans artiklar i Svenska Dagbladet 1899-1900 rörande den
sydafrikanska frågan, vilken då satte hela världens känslor i svallning.
Hjärnes inlägg väckte på många håll ond blod på grund av hans
fränt realistiska syn på boerna- »den patriarkaliska enkelhetens, gudfruktighetens och skjutskicklighetens mönsterbilder» för att nyttja
Hjärnes egen bistert ironiska karakteristik. Sydafrikas senare historia har på det mest övertygande sätt visat, att det var han, som
bedömde läget rätt, medan den övervägande svenska opinionen under
intryck av i och för sig aktningsvärda känslostämningar samt av
en skicklig och obesvärad propaganda felbedömde frågeställningen.
632
Dagens frågor
1\!Ien då boerkriget nu återigen -liksom under det förra världskriget
– börjar spöka i den aktuella agitationen, är det värdefullt att få
bekväm tillgång till Hjärnes kyliga och grundliga utredning av hur
förhållandena tedde sig, sedan de befriats från alla sentimentala dimbildningar. Då framträder den verkliga sydafrikanska frågan. Skulle
ett område, som innesluter några av jordens viktigaste naturtillgångar, förbehållas åt ett par små – visserligen patriotiska och
krigsdugliga – jägar- och slavägarklickar, vilka i realiteten utövade
ett kulturfientligt och hänsynslöst utsugarvälde över mångdubbelt
talrikare vita och svarta folk och själva höllos under armarna av vissa
militärmakter~ Eller skulle landet tillfalla en annan stormakt, visserligen lika klart imperialistisk även den men villig att upplåta landet för den fria världshushållningen, att skydda urbefolkningen mot
dPss förtryckare och att medgiva alla vita invånare, boer lika väl
som engelsmän, en fri styrelse under eget ansvar~ Så ställd synes
frågan lättlöst, men för fyrtio år sedan var det ej många, som i likhet med Hjärne urskilde det väsentliga bakom propagandans molnstoder. Också rent litterärt höra dessa uppsatser till hans förnämligaste.
Den andra artikelserien, även den ursprungligen tryckt i Svenska
Dagbladet, blir nu för första gången tillgänglig i bokform. Den utgår
från det uppE.eende, som 1903 väcktes av Joe Chamberlains protektionistiska framstöt. Också dessa essayer äro utomordentliga vittnesbörd om sin författares förmåga att svepa undan dimbildningar och
känslobetonade konstruktioner – i detta fall den klassiska liberalismens och den ortodoxa parlamentarismens a la Karl Staaff – och
tränga fram till statslivets verkliga uppgifter och realiteter. Det
engelska statsskickets beundransvärda förmåga av självförnyelse i
svåra situationer – senast skådad i maj 1940, ehuru det ännu är
ovisst, om den då ur engelsk synpunkt skedde i tid- och dess växelverkan mellan utrikes- och inrikespolitik samt mellan den ekonomiska utvecklingen och partiförhållandena belysas liksom det brittiska imperiets egendomliga blandning av löslighet i form och fast
sammanhållning i realiteter.
Till denna svit ansluter sig en åtskilligt senare artikel, från den
Asquithska liberalismens tid (1911), som i viss mån ger uttryck åt en
mindre hoppfull syn på den brittiska författningens utvecklingsmöjligheter. Det var den på obegränsad rösträtt vilande demokratins
problem, som här sysselsatte Hjärne- svårigheten att i tid klargöra
de hotande yttre farorna för de av löften om ekonomiska och sociala
förmåner hypnotiserade massorna av politiska analfabeter. För nutiden går tanken lätt till »de år, som gräshopporna åto», den Baldwinska och MacDonaldska illusionspolitikens era, som England nu
– i bästa fall – får betala med blod och tårar. Och man påminner
sig kanske även det svenska folkhemmet av modell 1925-1938 och
spörjer sig, vad historiens dom däröver en gång månde bliva.
Som inledning till dessa båda större serier har stridsberg satt två
andra Hjärne-artiklar av största aktualitet just nu. Den ena, »Natio- 633
.·.:-.
…
– – – – – – ~—————–
Dagens frågor
nalismens århundrade» av den 31 december 1899, är ett bland de egendomliga, nästan skrämmande vittnesbörden om författarens divinatoriska förmåga. Mitt i den tid, då Europa, såsom vi nu kunna skönja
det, stod på toppunkten av en i världshistorien enastående andlig och
materiell utveckling, och då ingen ända tycktes skymta på framstegen, visade Hjärne på de fruktansvärda faror, som lågo inneslutna i
tidens moderiktning, den stegrade nationalismen, och på de rent kulturfientliga dragen i dennas anlete. Vid slutet av det nittonde århundradet såg han nationalismen bära i sitt sköte »katastrofer i
samma stil som trettioåriga kriget och franska revolutionen». Att
en överdriven nationalkänsla till sist i »livsrums»- och »nyordnings»-
teorierna slagit över i sin motsats är en annan historia.
Den andra inledningsartikeln, »Folkraser och politik», är en uppgörelse med raslärorna i deras då gängse former, ett kraftfullt inlägg mot den naturvetenskapliga fatalismens inblandning i den fria
samhällsdebatten och mot »det naiva maktbegtiret i förening med
halvbildningens smak för de besynnerligaste avfallen från den moderna forskningens arbetsbord». Man skulle önska, att utrymmet lämnat plats för ytterligare två artiklar ur Blandade spörsmål, »Lånade
fördomar» och »Germansk samkänsla», båda om möjligt mer aktuella
i dag, än då de skrevos.
I våra dagar är propagandan hänsynslösare än någonsin förr och
slagorden, även de allra meningslösaste, visa sig ofta öva en förunderlig makt på människornas sinnen. Det är därför av största vikt,.
dt vår allmänhet erbjudes tillfälle att se de världspolitiska sammanhangen belysta och analyserade av en svensk bedömare, som med den
högsta sakkunskap förenade otillgänglighet för all påverkan från de
stridande parternas sida. Gustaf stridsberg har gjort sig väl förtjänt
om vår andliga beredskap, då han sammanställde detta urval ur Harald Hjärnes historisk-politiska författarskap.
Den nya första Med de val, som landstingen i september hade att förkammaren. rätta, får första kammaren fr. o. m. 1941 socialdemokratisk majoritet. Visserligen ha socialdemokraterna blott hälften av
mandaten eller 75, men i kammaren finnes dessutom en kommunist,
varjämte talmannen f. landshövding Johan Nilsson – som troligen
återväljes trots partiförskjutningen – enligt grundlagen ej får rösta.
Även om ändringen av maktinnehavet kunnat förutberäknas alltsedan
1938, då valen till landstingen och stadsfullmäktige höllos, och därför
nu inte väcker något uppseende – allra helst som andra händelser
pocka på förstahandsintresset – är det epok som om några veckor
går i graven. Tillfället skulle i och för sig fresta till en teckning av
den gamla första kammarens insatser både på ont och gott, vilka
från tidslägets utkikspunkt dock alls icke te sig så ensidigt negativa
som det hetat i vulgäragitationen. Men tillfället må uppskjutas tills
man med större behållning än nu kan diskutera svensk inrikespolitik
före och efter sekelskiftet.
Arets förstakammarval erbjödo få överraskningar. ’l’re av kamma- 634
Dagens frågor
rens mest kända mänfölloför åldersstrecket. En av dem, borgmästare
Lindhagen, försökte in i det sista spjärna mot udden, trots sina 80 år
och trots att han under lång tid endast förmått upprepa sig själv.
Såsom den siste av dem, som sutto i riksdagen under det förra seklet,
skulle den begåvade och fantasifulle borgmästaren ha kunnat sluta
sin riksdagsbana som en vördad åldring från det demokratiska
genombrottets dagar. Hans verklighetsfrämmande läggning, hans
enorma egocentricitet och hans tyranniska sinnelag ha emellertid
gjort avslutningen till en tragik, eller kanske rättare en fars. Få
riksdagsmän ha under de bägge sista decennierna lyckats göra mindre
positiv nytta i riksdagen än hr Lindhagen, hur små pund de än haft
att förvalta. Men ingen har burit sig mera affekterat åt.
De bägge andra äro f. statsrådet David Petterson i Bjälbo och borgmästare G. A. Björkman i Norrköping. Fr. o. m. världskriget t. o. m.
de första åren på 30-talet spelade den självständige »Bjälbojarlen» en
stor roll bland högerns lantmän; det har sagts att han kanske mer än
någon annan av dem bidrog till sammanhållningen mellan partiets
stadsrepresentanter och lantmän under åren efter världskriget, då
bondeförbundet gjorde sin första frammarsch. Borgmästare Björkman har under sin tjuguåriga riksdagstid varit vice ordförande både
i första lagutskottet och konstitutionsutskottet; med sitt vinnande sätt
och sin medryckande talegåva har han som en domare ägnar från
sin kulturkonservativa plattform ofta fört försonlighetens och humanitetens talan.
Genom 1907 och 1918 års författningsreformer demokratiserades den
gamla första kammaren. Socialdemokratiens framryckning och sociala
faktorer ha sedan fortsatt demokratiseringsprocessen. I det av professor Axel Brusewitz ledda samlingsarbetet »Studier över den svenska
riksdagens sociala sammansättning» har fil. lic. I. N. Sandström sammanställt tabellariska uppgifter om senatorernas yrken (eller förutvarande yrken), avseende åren 1870, 1890, 1910 och 1930. En liknande
sammanställning göres här nedan för den nya första kammaren, samtidigt som lic. Sandströms tabeller återges för jämförelse. Den reservationen göres, att bestämningen av yrke möjligen i något fall här
sker efter andra principer; i några fall kan nämligen tvekan råda,
huruvida vederbörande skall hänföras till den ena eller andra kategorien. Särskilt kan detta gälla f. d. arbetare, som faktiskt försörja sig
på kommunala och andra uppdrag utan att detta särskilt angives och
därför kanske ej borde ha förts under grupp V utan under grupp
I B g). ’fvekan kan vidare råda vad näringsmän beträffar mellan
IV a) och IV b); här nedan ha till den senare gruppen förts bl. a.
försäkringsdirektörer och direktörer i arbetsgivareorganisationer.
Tabellen tarvar inte många kommentarer. Den bekräftar den länge
iakttagna tendensen att högre ämbetsmän, som förut i hög grad gåvo
första kammaren dess överhuskaraktär, alltmer sällan hänge sig åt
parlamentariskt arbete. I stället ha kommit de lägre tjänstemännen,
särskilt då skollärare och anställda vid trafikverken, mindre såsom
fackmän än som representanter för personalorganisationer. Jordbru- 635
Dagens frågor
1870 1890 1910 1930 1940
l. Allmän tjänst 51 59 62 63 53
A. Förtroende ämbetsmän och likställda 34 l 28 25 15 9
a) civila • i 22 21 19 11 i 7
b) domare . 4 l 2 2 2
c) officerare 7 i 4 3 l
d) biskopar l 2 l l
B. Övriga ämbets- och tjänstemän 17 31 37 48 44
a) civila 3 7 8 8 9
b) domare . 9 14 15 11 2
c) officerare l 4 l
d) präster l 6 2 l
e) vetensk.män o. lär. v. h. undervisn.anst. . 3 6 8 13 lO
f) folkskollärare 8 5
g) div. tjänstemän av lägre grad 6 16
2. Fria yrken. l 3 6 15 18
a) advokater 2 l 2
b) läkare, apotekare . 2 2
c) tidn.män och litterata l 2 14 16
3. Jordbruk 46 49 42 43 41
a) godsägare . . 46 44 35 8 8
b) hemmans1ig. och mindre lantbr. 5 7 35 33
4. Handel och inchtstri . 28 34 40 21 23
a) bruks- och fabriksidk.. 22 27 30 8 5
b) grossb. och chefer f. bank- och större
affärsföretag • • o o • • o • o 6 7 7 6 6
c) mindre företagare och anställda :l 6 11
d) hantverkare l l
5. Arbetare och jöril·oendemiin inom arb.org. J – : 6 16
( Ovriga. 2
Summa i 126 145 150 150 150
karnas antal har hållit sig jämförelsevis konstant, ehuru med en
kraftig förskjutning efter valbarhetscensus’ slopande till godsägarnas nackdel. De fria yrkena representeras numera huvudsakligen av
de många redaktörerna, vilka till största delen äro att finna inom
socialdemokratien. Däremot har näringslivets män och framför allt
industriens blivit allt fåtaligare. Gruppen »arbetare och förtroendemän» innefattar huvudsakligast f. d. arbetare samt fackföreningsfunktionärer. Och medan antalet utanför valkretsen valda senatorer
för ett decennium sedan utgjorde ett trettiotal, är antalet numera reducerat till ett tjugutal. I stort sett är det numera icke mycket, som
skiljer första och andra kammaren åt. I ett hänseende råder dock
en viss ganska prononcerad skillnad: även sedan socialdemokraterna
fått makten i första kammaren, ligger den sociala tyngdpunkten bland
ledamöterna hos medelklassen. Denna kammarens sociala karaktär
är – vill man hoppas – ej utan betydelse för vårt politiska livs utveckling.
636
Dagens frågor
Disciplin och Vid varje arbetsplats, inom alla samhällsgrupper är
lojalitet. disciplin nödvändig. Individens vilja att frivilligt
underkasta sig vissa allmännyttiga regler och bestämmelser är en
av hörnstenarna i vårt samhälle.
Formerna för disciplinen ha under århundradenas lopp avsevärt
varierat. Vi ha sett prov på individernas frivilliga underkastelse
under en självvald hövding, men vi ha även sett den »gammalpreussiska kadaverdisciplinen», var och en med sina f!Jl och förtjänster.
Hur är förhållandet inom vår arme i detta avseende~ Man torde
obetingat kunna svara, att det är gott. Dock – intet är så bra, att
det icke kan bliva bättre och en kritisk självprövning då och då
synes heller icke kunna skada.
I inledningen till Fältreglementet för armen uttryckes på ett klart
och väl formulerat sätt de fordringar, som ställas på individen, vilken
befattning han än innehar. Några av de däri fastslagna principerna
förtjäna att citeras: »Chef skall äga ett klart och självständigt omdöme, vilket vinnes genom militära kunskaper och människokännedom, grundad främst på personliga iakttagelser.
Chef vinner truppens förtroende genom sitt personliga föredöme.
Krigstukten vidmakthålles säkrast, även i de farligaste lägen, om
den bygges på ömsesidig tillit.
Mod, viljekraft, uthållighet, rådighet och samhörighetskänsla äro
de egenskaper, vilka i krig väga tyngst.
Genom den enskildes och truppens fostran till orubblig pliktuppfyllelse skapas förband med förmåga att fylla sin uppgift att värna
fäderneslandets frihet.»
Tyvärr är det nog så, att det – särskilt inom truppförbanden –
ännu förefinnas enstaka individer inom de flesta befälskategorier, för
vilka »nicht-räsonnieren-nur-marschieren»-mentaliteten blivit högsta
rättesnöret. Till all lycka äro de icke alltför överväldigande till
antalet, men var de än påträffas måste de bekämpas – icke med
hårda ord och paragrafrytteri- utan med saklighet och övertygelse.
Ordet saklighet kan lätt få en torr anstrykning över sig, det ger
lätt en vision av diagram, statistiker och tabeller. Sådan slags saklighet är förvisso icke den rätta i här berört avseende. Tvärtom
skall sakligheten bestå i eget och andras föredömen samt i att peka
på de praktiska resultat, som vinnas genom att tillämpa en »levande»
disciplin.
Den för svenska förhållanden långa tid, under vilken en stor del
av vårt lands manliga befolkning varit inkallad under fanorna, har
förvisso bidragit till att framdriva en ömsesidig förståelse och uppskattning mellan befäl och meniga. Icke minst har det förhållandet
bidragit härtill, att så många av truppbefälet i normala tider äro
civila, själva i över- eller underordnad ställning och i kontakt med
andra civila.
Utan ait på ringaste sätt underskatta den aktiva befälskaderns
stundom mycket framstående förmåga att analysera trupper, måste
man dock hålla i minnet, att en värnpliktsarme under fältförhållan- 637
Dagens frågor
den kanske ända till 90 °/o består av individer, vilka helt visst icke
förlorat sin civila mentalitet i och med det att vapenrocken axlats.
Detta torde vara ett av skälen till det för yrkesmilitärer stundom
oväntade sätt, varpå truppen reagerar under det ena eller andra förhållandet.
Å ven om en man till det yttre antager en militär skepnad i och
med uniformens påtagande, torde det dock dröja viss tid, innan hans
tankeverksamhet omändras till att bli rent militär. Det gives exempel från förra världskriget, då gamla stridsvana soldater ännu efter
fyra års vistelse vid fronten reagerade typiskt civilt.
Här nedan skola vi försöka att konkretisera de ovan behandlade
synpunkterna. Det är några allmänna reflexioner, som gälla gårdagens och dagens »frontsoldat», det är dock icke uteslutet, att helt
andra synpunkter bliva de riktiga beträffande morgondagens, ty
generationernas mentalitet kan växla. Den nutida soldaten liknar
mycket mera övriga civila svenska medborgare än den fordomtima
yrkesarmens soldat någonsin gjort. Han tillhör icke längre en bestämd, etikettförsedd grupp, han är i själva verket en civilperson.
Hur skulle det för övrigt kunna vara annorlunda, då en nutida försvarsmakt vid mobilisering ställer praktiskt taget hela landets befolkning på krigsfot. Mobiliseringen har tagit bonden från sin plog,
arbetaren från sin maskin, och dessa män kunna helt naturligt icke
glömma, att de en dag skola återgå till sina respektive yrken. -Det
är därför så mycket viktigare, att befälet nedlägger all sin energi
på att av dessa individer skapa goda soldater.
Vare härmed icke sagt, att han oavbrutet tänker på sitt förra liv
som bonde, arbetare eller tjänsteman. Tvärtom händer det nog oftast,
att stundens sysselsättning tränger tanken på hemmet, arbetet och
de enskilda intressena i bakgrunden. Där finnas luckor i hans tankegång. Ofta »kopplar han av» under intrycket av trötthet eller nervdepression. Ett monotont, strängt lagbundet, ofta initiativlöst liv,
kanske ytterligare skärpt av tanken på den omedelbara livsfaran,
vänder tankarna bort från minnet av det förflutna eller drömmen
om framtiden.
Ett av de egendomligaste dragen i soldatens tankeliv är den blandning av psykiska fenomen, som härstammar från hans föregående
livsföring och det själstillstånd i vilket han försättes i fält. Den
uniform han har på sig, den uppgift han har att fylla, den militära
atmosfär, i vilken han befinner sig, kommer honom att känna sig
olik den civile han var i går, blir i morgon, men innerst inne alltjämt är i dag.
Soldaten har två personligheter inom sig, en ny, ytlig men behärskande, som täcker en äldre, som visserligen är djupt rotfästad,
men nu tillfälligt förlamad.
På så sätt kunna de motsägelser, som märkas i hans uppträdande,
förklaras.
Soldaten skyltar understundom med ett suveränt förakt för allt
civilt, vilket inte hindrar honom att vara ytterligt fästad därvid,
638
Dagens frågor
först och främst vid familjen. En man, som är i stånd att under
händelsernas tryck med hjältemod storma fiendelinjerna, återfinner
vardagslivets hela småborgerliga sinne för detaljer när han skriver
hem till familjen angående skörden eller affärerna.
Han driver obarmhärtigt med »etappsvinen» och »malajer» – det
är hans soldatnatur som tar sig uttryck – men samtidigt gör han
allt för att bliva hemförlovad eller åtminstone bliva kommenderad
till en tjänstgöring i hemorten – där skymtar »civilisten» fram.
Han har tillägnat sig den forne yrkessoldatens mod, förslagenhet
och bohemartade driftlynne, men hans horisont sträcker sig vida
bortom skyttegraven eller skyddsrummet, han är på något vis fångad
av det liv ur hand i mun, som föres vid fronten, men han har icke
frivilligt valt det, och underkastar sig det endast i förhoppning om,
att i framtiden få njuta av lugnare förhållanden. ·Man torde därför
kunna påstå- utan överdrivet subtila forskningar efter paradoxeratt denne, stundom sä utomordentlige soldat, i grund och botten är
en ganska medelmåttig militär.
Hur skulle han förresten kunnat bliva annat med den uppfattning
han har, att han endast har en tillfällig uppgift att fylla~ Han betraktar sig själv, kamraterna och befälet – åtminstone det befäl,
som tillhör reservkadrarna – såsom fria män, vilka till följd av
utomordentliga förhållanden mobiliserats på viss tid. Han glömmer
aldrig sin egenskap av fri medborgare. Om han sålunda gör vissa
uppoffringar utan att klaga, så anser han dock att dessa uppoffringar
göra honom förtjänt av vissa hänsyn och fördelar – ett förhållande,
som han, då tillfälle bjuds, icke underlåter att påpeka.
Han har även en ganska vid och mycket personligt färgad uppfattning av disciplinen. Dessa arbetare eller bönder, som kriget ryckt
bort från den vanliga verksamheten, begränsa i viss mån efter eget
tycke sin medverkan i krigsoperationerna, ja de visa stundom en
ganska frän inställning mot militärlivets tusen och en detaljer av
mindre betydelse. I deras sinne äro de kallade för att kasta tillbaka
en inkräktare, och de underkasta sig gärna det hårda och farliga
· liv, som ålägges dem, men man bör helt visst akta sig för att missbruka deras tjänstvillighet genom att tråka ut dem med pedantiskt
tillämpade reglementariska detaljbestämmelser eller obegripliga order,
vilka i en given situation äro betydelselösa.
Vi finna även en annan, fullt naturlig förklaring till att mentaliteten hos den inkallade truppen är avsevärt olika mot den befälet
är van att finna hos rekryterna. I fredstid får truppbefälet att göra
med unga pojkar, ännu knappast formade av livets skola. Redan
hos dem märkes en skillnad från yrkessoldaten, som med en lätt
överdrift skulle kunna betecknas av följande exempel.
Om man frågar en i stel bokstavsanda tänkande individ varför en
sak göres så eller så, får man nog ofta svaret: »Det står i reglementet.» Därmed låter han sig nöjas. En helt annan sak är det med
den värnpliktige rekryten, som ehuru ung, likväl tagit några intryck
från sin civila verksamhet. Var och en, som utbildat rekryter, vet
639
45- 406Ds. Sven,.~k J’idslc1·i[t 1910.
·…..
Dagens frågor
hur viktigt det är, att förklara orsakerna till att en sak utföres på
visst sätt. Det är svenskens naturliga vetgirighet, som sålunda tar
sig uttryck. I än högre grad gäller detta den äldre, av utomordentliga förhållandens betingelser, inkallade soldaten.
Och här komma vi till ordet lojalitet, som hittills bara återfunnits
i rubriken. Om det kräves disciplin, obrottslig lydnad för givna
order nedifrån och uppåt, så kräves det i lika hög grad att lojalitet
visas uppifrån och nedåt. Härmed förstå vi i detta fall, att befälet
visar intresse och förståelse för sitt folk, samt bemödar sig om att
söka fatta vilka bevekelsegrunder, som ligga bakom truppens tänkande och handlande.
Det är sålunda alls icke säkert att disciplinen är dålig, därför att
en trupp finner anledning framföra anmärkningar mot ett eller
annat inom det militära. Finner man bara orsaken tlll varför den
gör så, är det ytterst sannolikt att en enkel förklaring får andan att
slå om och truppen villig att utföra det, som den nyss ställde sig
skeptisk emot.
I detta sammanhang torde det vara på sin plats att framhålla, att
svenska folkets inställning till disciplin är – i motsats till de flesta
andra nationers – betingad av 1000-årig självstyrelse och av en, på
grund av landets glesa bebyggelse och utpräglade skogsnatur, starkt
markerad individualism. Det måste dock erkännas, att skogsmänniskans i regel framträdande initiativkraft icke alltid gjort sig gällande under den period av mobilisering vi senast kunna hämta
erfarenheter från.
Vi böra även hålla i minnet, att det ofta kan vara en god »säkerhetsventil» att låta trupper fritt framföra sina synpunkter om det
ena eller andra. Därmed kan anledningen till eventuella missförstånd i regel snabbt elimineras och hela episoden faller i glömska.
Betydligt farligare än det, då truppen »surar>> och knotar dovt.
Vår militära ledning har helt visst insett detta, då det bl. a. tilllåtits, att på fältteatern och på av vår neutralitetsvakt framförda
spex i grund och botten oförarglig men stundom rätt träffande
kritik framförts, icke blott mot kamrater, utan ä.ven mot befälet.
Sådan slags kritik är långt ifrån skadlig, tvärtom benister den i
regel det goda kamratskap och den samhörighetskänsla, som bör
finnas mellan trupp och befäl.
I alla de fall där befälet städse kommer ihåg, att det är gamla förståndiga män, ofta sjiilva i ansvarig ställning i civila livet, det har
att göra med, kan man vara förvissad om att striing disciplin och
god anda konuner att förefinnas. Svensken är van vid disciplin, men
han kräver lojalitet.
Roland Gylden.
640
Den 16 nov. 1940.
Några sifferkommen- Vid riksdagsmannavalet den 15 september avtarer till röststrejken. gåvos 2,874,183 godkända röster. För att kunna
mäta den verkliga röstfrekvensen skall detta tal höjas något, dels på
grund av de tydligen ganska talrika kassationerna av röstlängdsutdrag, dels på grund av röstningen med blank sedel. Med ledning av
1936 års officiella valstatistik och vissa kända uppgifter från årets
val torde antalet godkända sedlar böra höjas med några tusen, sannolikt dock högst 15,000. Vid 1936 års val var antalet godkända röster
2,917,753, d. v. s. 43,570 fler än nu. Antalet röstberättigade i år är ej
känt; det var 1936 3,992,970 och torde väl denna gång hålla sig omkring
4,1 milj. Såsom det framhölls i förra häftet av Svensk Tidskrift, måste
valdeltagandet i år ha utgjort omkring 70 procent eller kanske någon
procent därutöver. (Andra, higre uppgifter voro synliga i pressen
omedelbart efter valet.)
Med hänsyn till de kända omständigheterna vid årets samlingsval
kan man hysa olika meningar, huruvida väljarnas uppslutning kan
betecknas som stor eller inte; den var dock den näst högsta sedan
kvinnorösträtten införts och överträffas endast av 1936 års val, då
röstprocenten var 74,5. I jämförelse med valdeltagandet i en del andra
länder eller nu senast med det amerikanska presidentvalet är den
svenska valmannens plikttrohet ej över sig imponerande. Alldeles oberoende av skiftande omdömen härav kan det likväl vara av ett visst
intresse att ställa valskolkandct i siffrornas ljus. Många vilja kanske
i soffliggarnas parti se dolda reserver, villiga att engagera sig för
en annan politik än som nu föres.
Enligt de siffror, som anförts här ovan, skulle i runt tal 1,2 miljoner
väljare ha uraktlåtit att rösta. Av dessa måste ett visst antal förutsättas ha haft faktiska mer eller mindre starka skäl för sin röstskolkning. :Man har tidigare försökt beräkna de »legalt» röststrejkandes
andel i valmanskåren (här kan hänvisas bl. a. till en uppsats av Elis
Båstad i statsvetenskaplig Tidskrift, 1936, häfte 4). Det har beräknats
att minst 10 procent antingen varit helt oförmögna till eller också
haft vissa förklarliga skäl att uraktlåta att rösta. Röstlängden grundar sig på den mantalsskrivna befolkningen den l januari, alltså
ungefär tre kvarts år före valet. På grund av dödsfall sedan dess
faller inemot l procent bort. En annan kategori ~ir de sjuka och ålderstigna, som inte kunna rösta med äktamakekuvert. En tredje grupp
hänför sig till dem, som med hänsyn till sitt arbete som sjömän e. dyl.,
L ex. på grund av utlandsvistelse, äro urståndsatta att rösta. Tidigare
fanns som fjärde grupp – och kanske den viktigaste – den kategori
människor, som flyttat sedan mantalsskrivningen eller också trots
flyttning underlåtit att skriva sig på den nya orten. De nya vallagsbf:stämmelserna om röstlängdsutdrag åsyfta visserligen att eliminera
626
Dagens frågor
dessa hinder, men antalet röstlängdsutdrag i år (c:a 40,000) var uppenbarligen vida mindre än omflyttningen enligt den officiella statistiken,
allrahelst om man beaktar att röstning genom röstlängdsutdrag i år
även tillämpades i stor utsträckning av de inkallade Som en femte
grupp skulle man möjligen kunna registrera sådana, som kvitta; detta
föga rationella förfarande torde väl ej förekomma ofta men är icke
alldeles okänt. För åtskilliga bland dessa grupper finnas visserligen
intet absolut hinder mot att fullgöra röstningen, men denna är förenad med ett besvär, som de icke gittat underkasta sig. I vart fall
torde orsaken till dessa väljares skolkning icke ligga på det ideologiska planet. Om den antagna siffran 10 procent »legala» röstskolkare
till följd av de nya vallagsbestämmelserna nu skulle kunna betraktas
såsom för hög, motväges dock detta i år av bensinrestriktionerna och
inkallelserna; de förra lära enligt en del iakttagares mening inverkat
mer än man trott, när det gällt de avlägset boende på landsbygden,
särskilt i mellersta och norra Sverige. Enligt dessa uppskattningar
skulle ungefär 400,000 fallit bort utan att de levande av dessa kunna
antas företräda någon utpräglad ny mening i den ena eller andra riktningen.
De »verkliga» röstskolkarna skulle följaktligen kunna i år uppskattas till ungefär 20 procent eller i grova tal 800,000. Det är väl också
inom denna krets, som nedgången i röstfrekvensen främst bör sökas;
om man kunde anta att fallen av hinder för fullgörande av valrätten
till antalet voro ungefär desamma nu som 1936, skulle de »verkliga»
röstskolkarnas numerär sedan 1936 ha stegrats med ungefär 150,000.
Det är känt, att valdeltagandet bland männen alltid varit högre än
bland kvinnorna, och i stort sett torde nog detta fenomen ha upprepats i år. Vid 1936 års val voro bland samtliga icke röstande c:a
410,000 män och c:a 592,000 kvinnor. Om man med utgångspunkt från
1936 års siffror skulle göra ett antagande beträffande de presumerade
800,000 »verkliga» röstskolkarnas fördelning på män och kvinnor,
skulle man närmast komma till talen 330,000 män och 470,000 kvinnor.
Med hänsyn till att de problem, rörande vilka valmansreserven nu
har något större intresse, huvudsakligast röra utrikespolitiska och
konstitutionella ting, må det vara berättigat att göra en uppdelning
av väljarna efter kön; kvinnorna ha – med några få undantag – i
det politiska livet ägnat sitt mesta intresse åt sociala, religiösa och
kulturella frågor samt åt de nu så brännande folkförsörjningsproblemen, men låtit männen ha ledningen i fråga om utrikespolitik och
författningslivet; i vart fall har man knappast försport någon starkare kvinnlig opinion för en annan utrikespolitisk orientering än den
som statsmakterna nu omfatta.
Om man alltså blott håller sig till männen, hur fördela sig de antagna »verkliga» röstskolkarna på olika socialklasser~ För att fortsätta kalkylerandet har man även härvid en viss ledning av 1936 års
officiella valstatistik. Enligt denna skulle de manliga röstskolkarna
över huvudtaget fördela sig – allt i grova tal – med 3 procent på
socialgrupp I, 35 procent på socialgrupp II och 62 procent på social- 627
” ’
Dagens frågor
grupp III; i absoluta tal voro siffrorna c:a 13,000, 141,000 resp. 253,000.
Under antagande att proportionerna mellan de olika socialgrupperna
inom elektoratet varit densamma 1940 som 1936 och att även röstskolkr..ingen relativt varit densamma nu och då, skulle bland de 330,000
»verkliga» manliga röstskolkarna cirka 10,000 höra till socialgrupp I,
115,000 till socialgrupp II och 205,000 till socialgrupp III. (Till grupp
l räknas bl. a. godsägare, direktörer, högre iimbets- och tjänstemän,
husägare m. fl.; till grupp II hemmansägare och arrendatorer jämte
söner, hantverkare och handlande, handelsbiträden, kontorister och
verkmästare, tjänstemän av mellangrad, skollärare m. fl.; till grupp
III arbetare, rättare och förmän, lägenhetsägare, tjänstemän av lägre
grad, lägre huslig tjänst m. fl.) Naturligtvis kan en viss förskjutning i dessa tal ha inträffat, att döma av partiernas röstetal troligen
i sådan riktning, att röstningen i den oroliga socialklass II något
minskats. Så stor som lagbundenheten vid valen är torde det dock
vara föga antagligt att några större förskjutningar ens i år ägt rum.
Denna sifferlek har blott åsyftat att genom en analys av valskolkningens äldre siffror göra en ungefärlig uppskattning av de tal, som
i nuvarande läge erbjuda intresse. Den gör åtminstone två allmänna
slutsatser befogade. För det första skall man icke ge några vittsvä-
vande proportioner åt röstskolkarnas parti och den statsvilja, som
de förborga; vid närmare undersökning låta siffrorna ganska långt
förklara sig annorlunda än som ett slags tyst, meningsfull obstruktion. För det andra torde det vara antagligt, att bland de »verkliga»
röstskolkarna socialgrupp III är minst lika stark som socialgrupperna I och II tillhopa äro. Och man kan knappast föreställa sig, att
röstskolkarna inom socialgrupp III å ena sidan och inom de bägge
övriga socialgrupperna å andra sidan företräda någon enhetligare
mening om exempelvis vår utrikesorientering. Snarast kan man väl i
dagens läge förmoda, att många inom grupp III tvekat mellan de tre
arbetarpartierna och därför funnit det hela tämligen likgiltigt. Och
liksom säkerligen åtskilliga främst i de bägge högre socialklasserna
på grund av sin mentala tyskorientering avstått från att rösta, ha
säkerligen andra hållit sig borta därför att de tvärtom funnit regeringens anpassningspolitik för tyskvänlig eller också därför att de
tyckt att de fyra partierna företett samma odifferentierade gråa·
massa. Hur man än kalkylerar kvarstår dock att de bägge högre socialklassernas »verkliga» manliga röstskolkare enligt de ovan gjorda
antagandena utgöra blott c:a 3 procent av hela väljarkåren och c:a
6 procent inom det manliga elektoratet. Så stora kunna de legioner
därför omöjligen vara, som de till röststrejk uppmanande skulle ha
kunnat mobilisera, ifall de ställt upp i valrörelsen.
En invändning låter sig göra: många av dem, som nu röstade på
de borgerliga partierna, skulle icke ha gjort det av förkUrlek för dessa
eller för det s. k. »systemet» utan främst av motvilja mot kommunisterna. Otvivelaktigt har denna sinnesstämning i viss utsträckning varit för handen. stabiliteten i röstetalen måste dock visa,
att dessa valmäns antal icke kan vara stort. I vart fall är det mycket
628
-~~——~—— ..___
Dagens frågor
diskutabelt, om dessas antal överstiger deras, vilka mycket väl varit
i stånd att rösta men icke – utan att önska någon ändrad politisk
kurs – likväl funnit sin inställelse i vallokalen obehövlig. Ehuru
manifestationen av svensk livsvilja den 15 september kunnat vara
större, var den dock imposant nog i jämförelse med de svårbestämda,
sinsemellan säkerligen högst skiftande grupper, som rekryterade soffliggarnas parti. Det måste därför bli svårt för dem, som spekulera
i röstskolkningen, att av de röststrejkandes tal hämta något mandat
eller se någon entydig dold statsvilja. Det troligaste – och väl också
det sorgligaste – är att de flesta skolkarna icke representerade nå-
gon vilja alls.
studenternas Erfarenheterna av över ett års militär beredskap sykrigsuppgifter. nas bekräfta, att studentvärnplikten är en bland de
mera lyckade delarna av den svenska försvarsorganisationen. Trots
obestridliga svagheter och trots på flera punkter mycket stor underlägsenhet i jämförelse med fast anställd personal i motsvarande grad
ha studenterna i stort sett tillfredsställande löst svåra befälsuppgifter
som plutonchefer, gruppchefer, stabsfurirer o. s. v. vid mobiliserade
truppförband och i viss utsträckning kunnat användas även för
trupputbildning. Svagheterna i militär utbildning och den fullständiga bristen på rutin ha delvis kunnat uppvägas genom deras förmåga av anpassning i de ovana förhållandena och ej minst deras fallenhet och intresse för organisation och arbetsledning samt den lätthet, med vilken oftast de vunnit underställd personals förtroende.
För studenternas personlighetsutveckling har militärtjänsten i åtskilliga fall säkerligen varit av värde. De ha i många fall fått en
mera verklighetsbetonad syn på politiken, ej minst på de sociala problemen, och de ha fått ägna mera tid och uppmärksamhet än vanligt
åt sin fysiska utbildning. Det har sagts att »den akademiska opinionen i vårt land för närvarande bär sergeantuniform», och det är ej
osannolikt att den akademiska opinionen på detta sätt förvärvar både
ökad stadga och ökad auktoritet. A andra sidan åtnjuta studenterna
i militärtjänsten inga fördelar framför andra värnpliktiga; med befälsställningen följa alltid ökat ansvar och längre arbetstid, men endast si:illan yttre förmåner av motsvarande värde.
Flertalet av studenterna torde visserligen befinna sig i den ålder,
när den civila utbildningen är avslutad, men för den återstående,
långt ifrån obetydliga minoriteten innebära dessa långa avbrott i studierna större tidsförlust än själva tjänstgöringstiden utvisar: man
återupptar icke utan vidare sina studier på den punkt där de oväntat
fingo avbrytas för sex eller nio månader sedan. Blott i högst sällsynta undantagsfall torde det vara möjligt att under fältförhållanden
bedriva ordnade högre studier. Det högsta som kan åsyftas är att studenterna, bl. a. genom att de utnyttjas i truppförbandens egen studieoch föredragsverksamhet, skola kunna bevara sin intellektuella spänstighet och bevara intresset för sina särskilda studieområden.
Vissa omständigheter äro vidare ägnade att göra militärtjänsten
629
-··
Dagens frågor
mera betungande här än eljest. studenternas och de akademiskt utbildades ekonomi bygger, såsom ofta framhållits, i vårt land till stor
del på lån. Eftersom studentbefälet, liksom andra värnpliktiga inom
både linje och landstorm, i stor utsträckning bildat familj och inrättat
sin ekonomi efter den ordinarie, civila inkomsten, betyder övergången
till den jämförelsevis knappa ersättning som utbetalas under militärtjänsten ett särdeles svårt avbräck. Därtill kommer, att studenterna,
vilka i synnerligen stor utsträckning kommenderas till befälskurser
vid Krigsskolan eller annorstädes, genomsnittligt få tjänstgöra avsevärt längre än andra värnpliktiga, men även efter genomgången kurs
och vunnen befordran avlönas som värnpliktiga, icke i likhet med
fast anställda officerare respektive underofficerare.
,Otvivelaktigt innebära dessa omständigheter en allvarlig fara. Det
är ur samhällets synpunkt icke likgiltigt, om dess nuvarande eller
blivande lärare, ämbetsmän o. s. v. bli intellektuellt avvanda, ej heller
om de bli ekonomiskt missgynnade i jämförelse med andra medborgargrupper. Bland annat kan detta komma att minska deras motståndskraft mot den osvenska propaganda, vilken redan nu vunnit
beklaglig spridning och framdeles kan komma att översvämma vårt
land. Ej heller kan samhället framdeles undvara studenterna i dessa
civila uppgifter. Den större sociala jämlikhet, som ur så många synpunkter är eftersträvansvärd, måste nås genom att demokratisera
bildningsmöjligheterna, icke genom att demokratisera bort bildningen.
Med allt erkännande av den kunskapstörst och den förmåga av självbildning, vilka i vårt land utmärka alla samhällsklasser, ej minst bönder och industriarbetare, och med all respekt för det folkbildningsarbete som bedrivits och bedrives kan man likväl ej helt undertrycka
tanken, att det politiska och sociala kvacksalveriets utbredning sannolikt till någon del har sin orsak i en ytlig samhällelig bildning och
förakt för grundliga, »tunga» kunskaper. Vi kunna ej undvara en ledande klass, och den ledande klassen kan ej undvara den grundliga
bildningen. Fattar man studenternas uppgift i underkant, blir den
likväl alltid att »educate our masters»; tar man saken mera konkret,
är det obestridligt att oskolade politiker mer än några andra ha behov
av grundligt skolade och omdömesgilla ämbetsmän.
Till stor del är det för övrigt alldeles samma egenskaper, vilka göra
studenterna värdefulla både i det civila samhällsarbetet och i den militära organisationen. Det är följaktligen i högsta grad önskvärt, att
denna deras mångsidiga användbarhet icke länder dem till förlust.
Därtill kommer, att inom de intellektuella yrkena konkurrensen från
kvinnlig och annan icke krigstjänstskyldig personal är särskilt betungande. Det synes vara klart, att dessa omständigheter förtjäna att
tagas i allvarligt övervägande.
Vad kan då göras för studenterna? Frågan dryftades för en tid sedan med stor grundlighet och förståelse av krigsarkivarien Birger
Steckzen i Ny Militär Tidskrift. Nyligen har överbefälhavaren gjort
en behjärtansvärd framställning i ~imnet. För vår del vilja vi särskilt
framhålla följande.
630
Dagens frågor
Till en början får deras användbarhet i det militära arbetet icke
hindra, att även fullt vapenföra studenter och likställda befrias från
militärtjänst, där deras civila uppgifter äro av sådan art att detta är
nödvändigt. En professor är lika samhä!Jsnyttig och nödvändig som
en skogs- eller jordbruksarbetare. Där civila befattningar, vare sig
tillfälliga eller permanenta, äro av den art att deras innehavare måste
tjänstgöra även under krig får detta icke leda till att de reserveras
för »sökande, vilka äro befriade från militärtjänst», utan endast till
att vederbörande icke inkallas till krigstjänstgöring. Det finländska
exemplet visar ej blott studentbefälets värde och insatser vid fronten,
utan även att en krigsorganisation, byggd på sådant befäl, ej lider avgörande skada av ens ganska omfattande frikallelser av studenter,
vilka behövas i det civila arbetet. Att. såsom fröken Ebon Andersson
nyligen påtalat, en statlig institution annonserar efter kronvrak för
en välbetald tjänst, är varken mer eller mindre än otillständigt.
För de studenter, vilkas utbildning är avslutad, synes eljest föga stå
att göra. De torde i allmänhet få behålla en större eller mindre del
av sin civila lön och i stats- eller motsvarande tjänst räkna de tjänstår
ä,ven under krigstjänstgöringen. I övrigt få de stå sitt kast tillsammans med andra värnpliktiga.
Annorlunda ligger det till för dem som fortfarande studera. Det har
redan framhållits, att militärtjänsten för dem betydde ett högst allvarligt avbräck, samt att de icke kunna räkna med att bedriva studier
i fält. A andra sidan äro varken de själva eller samhället betjänta av
att vederbörande läroanstalter för deras del knappa in på kunskapsfordringarna mer än eljest – det gäller just att hindra att de komma
att utgöra något slags intellektuell kristidsprodukt. Deras examina
måste bli lika mycket värda, följaktligen också lika »svåra» som deras
hemmavarande kamraters.
En annan sak är, att de yttre kraven böra kunna lättas – att utbildningskurser dubbleras, att den som lyckas skaffa sig erforderliga kunskaper utan att deltaga i undervisningen också får dem rättvist prö-
vade, att kursavgifter eftergivas o. s. v. Mycket kan därvid vinnas
helt enkelt genom att vederbörande lärare få klart för sig, att de här
· ha ett problem som det är deras skyldighet att lösa, och att de gå till
verket utan fördomar och utan att i onödan hålla på sin värdighet.
I det relativt sällsynta fall då en student blir tentamensfärdig i fält
utan att kunna få tjänstledighet, få sålunda inga bekvämlighetshänsyn och ingen formalism hindra att han får tentera t. ex. under en
tjänstledighet på en dag eller några timmar; det bör t. ex. kunna
komma i fråga att tentator reser till tentanden i stället för omvänt.
Även föreliggande behov av kursböcker och kompendier torde utan
svårighet kunna fyllas. Något har i dessa avseenden gjorts av våra
läroanstalter, men mera kan nog åstadkommas med litet god vilja
och frihet från formalism.
Kvar står dock en betydande tidsförlust. Det är svårt att inse, varför icke denna i allmän tjänst skall kunna kompenseras vid lönetursberäkningen. I de fall där en viss tjänstetid ställts som kompetenskrav
631
Dagens frågor
kan man möjligen, om också med en viss tvekan, erkänna att generella tjänstårsbestämmelser icke kunna genomföras. Däremot synes
intet annat än de obotfärdigas förhinder stå i vägen för en bestämmelse exempelvis av innehåll att en tjänsteman för uppflyttning i
högre löneklass må tillgodoräkna sig den tid, under vilken han före
inträdet i statens tjänst fullgjort militärtjänstgöring till följd av mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap, därest skäl föreligger att
antaga att denna tjänstgöring i väsentlig mån fördröjt hans utbildning, eller för att han i motsvarande fall skall få tillgodoräkna sig
tjänstgöringen som merit för befordran. Fråga är för övrigt, om icke
t. o. m. vanlig fredstjänstgöring borde tas i betraktande på motsvarande sätt.
Harald Hjärne Aldrig under sin månghundraåriga historia har det
och England. brittiska väldet befunnit sig i större fara än nu.
Ännu omedelbarare än under Napoleonskrigen reser sig inför det
engelska folket hotet av ett sammanbrott, som skulle innebära slutet
ej blott för dess maktställning i världen utan också för dess oberoende och för alla de ideal, som det omfattat under en sällsynt enhetlig och kontinuerlig utveckling. Utgången är alltjämt i högsta grad
oviss. Men för andra folk bör det vara en bjudande plikt att söka
göra klart för sig, vad Englands och dess ideals nederlag skulle innebära för världen i övrigt.
Den svenska allmänheten har också under den senaste tiden fått
flera tillfällen att göra sig förtrogen med omfattningen och arten av
]Jnglands kulturella och politiska insatser. Här må blott erinras om
det lilla samlingsverket Det isolerade öriket och om docenten C. A.
Hesslers nyligen utkomna välskrivna och stimulerande bok Engelskt
statsliv – ett perspektiv (Natur och Kultur, pris kr 5: 75), som ger
en översikt av Englands inrikespolitiska och sociala struktur. Av
ännu större intresse i detta sammanhang är dock det urval ur Harald
Hjärnes essayistiska författarskap, som under titeln Engelsk imperialism och parlamentarism (Bonniers förlag, pris kr. 3: -) nyss utgivits av Gustaf Stridsberg, själv den kanske främste bäraren av den
Hjärneska traditionen inom vår publicistik.
Huvudparten av den lilla volymen utgöres av två uppsatsserier.
Den ena, förut utgiven i bokform i Blandade spörsmål (1903), är en av
Hjärnes på sin tid mest uppmärksammade och livligast diskuterade,
nämligen hans artiklar i Svenska Dagbladet 1899-1900 rörande den
sydafrikanska frågan, vilken då satte hela världens känslor i svallning.
Hjärnes inlägg väckte på många håll ond blod på grund av hans
fränt realistiska syn på boerna- »den patriarkaliska enkelhetens, gudfruktighetens och skjutskicklighetens mönsterbilder» för att nyttja
Hjärnes egen bistert ironiska karakteristik. Sydafrikas senare historia har på det mest övertygande sätt visat, att det var han, som
bedömde läget rätt, medan den övervägande svenska opinionen under
intryck av i och för sig aktningsvärda känslostämningar samt av
en skicklig och obesvärad propaganda felbedömde frågeställningen.
632
Dagens frågor
1\!Ien då boerkriget nu återigen -liksom under det förra världskriget
– börjar spöka i den aktuella agitationen, är det värdefullt att få
bekväm tillgång till Hjärnes kyliga och grundliga utredning av hur
förhållandena tedde sig, sedan de befriats från alla sentimentala dimbildningar. Då framträder den verkliga sydafrikanska frågan. Skulle
ett område, som innesluter några av jordens viktigaste naturtillgångar, förbehållas åt ett par små – visserligen patriotiska och
krigsdugliga – jägar- och slavägarklickar, vilka i realiteten utövade
ett kulturfientligt och hänsynslöst utsugarvälde över mångdubbelt
talrikare vita och svarta folk och själva höllos under armarna av vissa
militärmakter~ Eller skulle landet tillfalla en annan stormakt, visserligen lika klart imperialistisk även den men villig att upplåta landet för den fria världshushållningen, att skydda urbefolkningen mot
dPss förtryckare och att medgiva alla vita invånare, boer lika väl
som engelsmän, en fri styrelse under eget ansvar~ Så ställd synes
frågan lättlöst, men för fyrtio år sedan var det ej många, som i likhet med Hjärne urskilde det väsentliga bakom propagandans molnstoder. Också rent litterärt höra dessa uppsatser till hans förnämligaste.
Den andra artikelserien, även den ursprungligen tryckt i Svenska
Dagbladet, blir nu för första gången tillgänglig i bokform. Den utgår
från det uppE.eende, som 1903 väcktes av Joe Chamberlains protektionistiska framstöt. Också dessa essayer äro utomordentliga vittnesbörd om sin författares förmåga att svepa undan dimbildningar och
känslobetonade konstruktioner – i detta fall den klassiska liberalismens och den ortodoxa parlamentarismens a la Karl Staaff – och
tränga fram till statslivets verkliga uppgifter och realiteter. Det
engelska statsskickets beundransvärda förmåga av självförnyelse i
svåra situationer – senast skådad i maj 1940, ehuru det ännu är
ovisst, om den då ur engelsk synpunkt skedde i tid- och dess växelverkan mellan utrikes- och inrikespolitik samt mellan den ekonomiska utvecklingen och partiförhållandena belysas liksom det brittiska imperiets egendomliga blandning av löslighet i form och fast
sammanhållning i realiteter.
Till denna svit ansluter sig en åtskilligt senare artikel, från den
Asquithska liberalismens tid (1911), som i viss mån ger uttryck åt en
mindre hoppfull syn på den brittiska författningens utvecklingsmöjligheter. Det var den på obegränsad rösträtt vilande demokratins
problem, som här sysselsatte Hjärne- svårigheten att i tid klargöra
de hotande yttre farorna för de av löften om ekonomiska och sociala
förmåner hypnotiserade massorna av politiska analfabeter. För nutiden går tanken lätt till »de år, som gräshopporna åto», den Baldwinska och MacDonaldska illusionspolitikens era, som England nu
– i bästa fall – får betala med blod och tårar. Och man påminner
sig kanske även det svenska folkhemmet av modell 1925-1938 och
spörjer sig, vad historiens dom däröver en gång månde bliva.
Som inledning till dessa båda större serier har stridsberg satt två
andra Hjärne-artiklar av största aktualitet just nu. Den ena, »Natio- 633
.·.:-.
…
– – – – – – ~—————–
Dagens frågor
nalismens århundrade» av den 31 december 1899, är ett bland de egendomliga, nästan skrämmande vittnesbörden om författarens divinatoriska förmåga. Mitt i den tid, då Europa, såsom vi nu kunna skönja
det, stod på toppunkten av en i världshistorien enastående andlig och
materiell utveckling, och då ingen ända tycktes skymta på framstegen, visade Hjärne på de fruktansvärda faror, som lågo inneslutna i
tidens moderiktning, den stegrade nationalismen, och på de rent kulturfientliga dragen i dennas anlete. Vid slutet av det nittonde århundradet såg han nationalismen bära i sitt sköte »katastrofer i
samma stil som trettioåriga kriget och franska revolutionen». Att
en överdriven nationalkänsla till sist i »livsrums»- och »nyordnings»-
teorierna slagit över i sin motsats är en annan historia.
Den andra inledningsartikeln, »Folkraser och politik», är en uppgörelse med raslärorna i deras då gängse former, ett kraftfullt inlägg mot den naturvetenskapliga fatalismens inblandning i den fria
samhällsdebatten och mot »det naiva maktbegtiret i förening med
halvbildningens smak för de besynnerligaste avfallen från den moderna forskningens arbetsbord». Man skulle önska, att utrymmet lämnat plats för ytterligare två artiklar ur Blandade spörsmål, »Lånade
fördomar» och »Germansk samkänsla», båda om möjligt mer aktuella
i dag, än då de skrevos.
I våra dagar är propagandan hänsynslösare än någonsin förr och
slagorden, även de allra meningslösaste, visa sig ofta öva en förunderlig makt på människornas sinnen. Det är därför av största vikt,.
dt vår allmänhet erbjudes tillfälle att se de världspolitiska sammanhangen belysta och analyserade av en svensk bedömare, som med den
högsta sakkunskap förenade otillgänglighet för all påverkan från de
stridande parternas sida. Gustaf stridsberg har gjort sig väl förtjänt
om vår andliga beredskap, då han sammanställde detta urval ur Harald Hjärnes historisk-politiska författarskap.
Den nya första Med de val, som landstingen i september hade att förkammaren. rätta, får första kammaren fr. o. m. 1941 socialdemokratisk majoritet. Visserligen ha socialdemokraterna blott hälften av
mandaten eller 75, men i kammaren finnes dessutom en kommunist,
varjämte talmannen f. landshövding Johan Nilsson – som troligen
återväljes trots partiförskjutningen – enligt grundlagen ej får rösta.
Även om ändringen av maktinnehavet kunnat förutberäknas alltsedan
1938, då valen till landstingen och stadsfullmäktige höllos, och därför
nu inte väcker något uppseende – allra helst som andra händelser
pocka på förstahandsintresset – är det epok som om några veckor
går i graven. Tillfället skulle i och för sig fresta till en teckning av
den gamla första kammarens insatser både på ont och gott, vilka
från tidslägets utkikspunkt dock alls icke te sig så ensidigt negativa
som det hetat i vulgäragitationen. Men tillfället må uppskjutas tills
man med större behållning än nu kan diskutera svensk inrikespolitik
före och efter sekelskiftet.
Arets förstakammarval erbjödo få överraskningar. ’l’re av kamma- 634
Dagens frågor
rens mest kända mänfölloför åldersstrecket. En av dem, borgmästare
Lindhagen, försökte in i det sista spjärna mot udden, trots sina 80 år
och trots att han under lång tid endast förmått upprepa sig själv.
Såsom den siste av dem, som sutto i riksdagen under det förra seklet,
skulle den begåvade och fantasifulle borgmästaren ha kunnat sluta
sin riksdagsbana som en vördad åldring från det demokratiska
genombrottets dagar. Hans verklighetsfrämmande läggning, hans
enorma egocentricitet och hans tyranniska sinnelag ha emellertid
gjort avslutningen till en tragik, eller kanske rättare en fars. Få
riksdagsmän ha under de bägge sista decennierna lyckats göra mindre
positiv nytta i riksdagen än hr Lindhagen, hur små pund de än haft
att förvalta. Men ingen har burit sig mera affekterat åt.
De bägge andra äro f. statsrådet David Petterson i Bjälbo och borgmästare G. A. Björkman i Norrköping. Fr. o. m. världskriget t. o. m.
de första åren på 30-talet spelade den självständige »Bjälbojarlen» en
stor roll bland högerns lantmän; det har sagts att han kanske mer än
någon annan av dem bidrog till sammanhållningen mellan partiets
stadsrepresentanter och lantmän under åren efter världskriget, då
bondeförbundet gjorde sin första frammarsch. Borgmästare Björkman har under sin tjuguåriga riksdagstid varit vice ordförande både
i första lagutskottet och konstitutionsutskottet; med sitt vinnande sätt
och sin medryckande talegåva har han som en domare ägnar från
sin kulturkonservativa plattform ofta fört försonlighetens och humanitetens talan.
Genom 1907 och 1918 års författningsreformer demokratiserades den
gamla första kammaren. Socialdemokratiens framryckning och sociala
faktorer ha sedan fortsatt demokratiseringsprocessen. I det av professor Axel Brusewitz ledda samlingsarbetet »Studier över den svenska
riksdagens sociala sammansättning» har fil. lic. I. N. Sandström sammanställt tabellariska uppgifter om senatorernas yrken (eller förutvarande yrken), avseende åren 1870, 1890, 1910 och 1930. En liknande
sammanställning göres här nedan för den nya första kammaren, samtidigt som lic. Sandströms tabeller återges för jämförelse. Den reservationen göres, att bestämningen av yrke möjligen i något fall här
sker efter andra principer; i några fall kan nämligen tvekan råda,
huruvida vederbörande skall hänföras till den ena eller andra kategorien. Särskilt kan detta gälla f. d. arbetare, som faktiskt försörja sig
på kommunala och andra uppdrag utan att detta särskilt angives och
därför kanske ej borde ha förts under grupp V utan under grupp
I B g). ’fvekan kan vidare råda vad näringsmän beträffar mellan
IV a) och IV b); här nedan ha till den senare gruppen förts bl. a.
försäkringsdirektörer och direktörer i arbetsgivareorganisationer.
Tabellen tarvar inte många kommentarer. Den bekräftar den länge
iakttagna tendensen att högre ämbetsmän, som förut i hög grad gåvo
första kammaren dess överhuskaraktär, alltmer sällan hänge sig åt
parlamentariskt arbete. I stället ha kommit de lägre tjänstemännen,
särskilt då skollärare och anställda vid trafikverken, mindre såsom
fackmän än som representanter för personalorganisationer. Jordbru- 635
Dagens frågor
1870 1890 1910 1930 1940
l. Allmän tjänst 51 59 62 63 53
A. Förtroende ämbetsmän och likställda 34 l 28 25 15 9
a) civila • i 22 21 19 11 i 7
b) domare . 4 l 2 2 2
c) officerare 7 i 4 3 l
d) biskopar l 2 l l
B. Övriga ämbets- och tjänstemän 17 31 37 48 44
a) civila 3 7 8 8 9
b) domare . 9 14 15 11 2
c) officerare l 4 l
d) präster l 6 2 l
e) vetensk.män o. lär. v. h. undervisn.anst. . 3 6 8 13 lO
f) folkskollärare 8 5
g) div. tjänstemän av lägre grad 6 16
2. Fria yrken. l 3 6 15 18
a) advokater 2 l 2
b) läkare, apotekare . 2 2
c) tidn.män och litterata l 2 14 16
3. Jordbruk 46 49 42 43 41
a) godsägare . . 46 44 35 8 8
b) hemmans1ig. och mindre lantbr. 5 7 35 33
4. Handel och inchtstri . 28 34 40 21 23
a) bruks- och fabriksidk.. 22 27 30 8 5
b) grossb. och chefer f. bank- och större
affärsföretag • • o o • • o • o 6 7 7 6 6
c) mindre företagare och anställda :l 6 11
d) hantverkare l l
5. Arbetare och jöril·oendemiin inom arb.org. J – : 6 16
( Ovriga. 2
Summa i 126 145 150 150 150
karnas antal har hållit sig jämförelsevis konstant, ehuru med en
kraftig förskjutning efter valbarhetscensus’ slopande till godsägarnas nackdel. De fria yrkena representeras numera huvudsakligen av
de många redaktörerna, vilka till största delen äro att finna inom
socialdemokratien. Däremot har näringslivets män och framför allt
industriens blivit allt fåtaligare. Gruppen »arbetare och förtroendemän» innefattar huvudsakligast f. d. arbetare samt fackföreningsfunktionärer. Och medan antalet utanför valkretsen valda senatorer
för ett decennium sedan utgjorde ett trettiotal, är antalet numera reducerat till ett tjugutal. I stort sett är det numera icke mycket, som
skiljer första och andra kammaren åt. I ett hänseende råder dock
en viss ganska prononcerad skillnad: även sedan socialdemokraterna
fått makten i första kammaren, ligger den sociala tyngdpunkten bland
ledamöterna hos medelklassen. Denna kammarens sociala karaktär
är – vill man hoppas – ej utan betydelse för vårt politiska livs utveckling.
636
Dagens frågor
Disciplin och Vid varje arbetsplats, inom alla samhällsgrupper är
lojalitet. disciplin nödvändig. Individens vilja att frivilligt
underkasta sig vissa allmännyttiga regler och bestämmelser är en
av hörnstenarna i vårt samhälle.
Formerna för disciplinen ha under århundradenas lopp avsevärt
varierat. Vi ha sett prov på individernas frivilliga underkastelse
under en självvald hövding, men vi ha även sett den »gammalpreussiska kadaverdisciplinen», var och en med sina f!Jl och förtjänster.
Hur är förhållandet inom vår arme i detta avseende~ Man torde
obetingat kunna svara, att det är gott. Dock – intet är så bra, att
det icke kan bliva bättre och en kritisk självprövning då och då
synes heller icke kunna skada.
I inledningen till Fältreglementet för armen uttryckes på ett klart
och väl formulerat sätt de fordringar, som ställas på individen, vilken
befattning han än innehar. Några av de däri fastslagna principerna
förtjäna att citeras: »Chef skall äga ett klart och självständigt omdöme, vilket vinnes genom militära kunskaper och människokännedom, grundad främst på personliga iakttagelser.
Chef vinner truppens förtroende genom sitt personliga föredöme.
Krigstukten vidmakthålles säkrast, även i de farligaste lägen, om
den bygges på ömsesidig tillit.
Mod, viljekraft, uthållighet, rådighet och samhörighetskänsla äro
de egenskaper, vilka i krig väga tyngst.
Genom den enskildes och truppens fostran till orubblig pliktuppfyllelse skapas förband med förmåga att fylla sin uppgift att värna
fäderneslandets frihet.»
Tyvärr är det nog så, att det – särskilt inom truppförbanden –
ännu förefinnas enstaka individer inom de flesta befälskategorier, för
vilka »nicht-räsonnieren-nur-marschieren»-mentaliteten blivit högsta
rättesnöret. Till all lycka äro de icke alltför överväldigande till
antalet, men var de än påträffas måste de bekämpas – icke med
hårda ord och paragrafrytteri- utan med saklighet och övertygelse.
Ordet saklighet kan lätt få en torr anstrykning över sig, det ger
lätt en vision av diagram, statistiker och tabeller. Sådan slags saklighet är förvisso icke den rätta i här berört avseende. Tvärtom
skall sakligheten bestå i eget och andras föredömen samt i att peka
på de praktiska resultat, som vinnas genom att tillämpa en »levande»
disciplin.
Den för svenska förhållanden långa tid, under vilken en stor del
av vårt lands manliga befolkning varit inkallad under fanorna, har
förvisso bidragit till att framdriva en ömsesidig förståelse och uppskattning mellan befäl och meniga. Icke minst har det förhållandet
bidragit härtill, att så många av truppbefälet i normala tider äro
civila, själva i över- eller underordnad ställning och i kontakt med
andra civila.
Utan ait på ringaste sätt underskatta den aktiva befälskaderns
stundom mycket framstående förmåga att analysera trupper, måste
man dock hålla i minnet, att en värnpliktsarme under fältförhållan- 637
Dagens frågor
den kanske ända till 90 °/o består av individer, vilka helt visst icke
förlorat sin civila mentalitet i och med det att vapenrocken axlats.
Detta torde vara ett av skälen till det för yrkesmilitärer stundom
oväntade sätt, varpå truppen reagerar under det ena eller andra förhållandet.
Å ven om en man till det yttre antager en militär skepnad i och
med uniformens påtagande, torde det dock dröja viss tid, innan hans
tankeverksamhet omändras till att bli rent militär. Det gives exempel från förra världskriget, då gamla stridsvana soldater ännu efter
fyra års vistelse vid fronten reagerade typiskt civilt.
Här nedan skola vi försöka att konkretisera de ovan behandlade
synpunkterna. Det är några allmänna reflexioner, som gälla gårdagens och dagens »frontsoldat», det är dock icke uteslutet, att helt
andra synpunkter bliva de riktiga beträffande morgondagens, ty
generationernas mentalitet kan växla. Den nutida soldaten liknar
mycket mera övriga civila svenska medborgare än den fordomtima
yrkesarmens soldat någonsin gjort. Han tillhör icke längre en bestämd, etikettförsedd grupp, han är i själva verket en civilperson.
Hur skulle det för övrigt kunna vara annorlunda, då en nutida försvarsmakt vid mobilisering ställer praktiskt taget hela landets befolkning på krigsfot. Mobiliseringen har tagit bonden från sin plog,
arbetaren från sin maskin, och dessa män kunna helt naturligt icke
glömma, att de en dag skola återgå till sina respektive yrken. -Det
är därför så mycket viktigare, att befälet nedlägger all sin energi
på att av dessa individer skapa goda soldater.
Vare härmed icke sagt, att han oavbrutet tänker på sitt förra liv
som bonde, arbetare eller tjänsteman. Tvärtom händer det nog oftast,
att stundens sysselsättning tränger tanken på hemmet, arbetet och
de enskilda intressena i bakgrunden. Där finnas luckor i hans tankegång. Ofta »kopplar han av» under intrycket av trötthet eller nervdepression. Ett monotont, strängt lagbundet, ofta initiativlöst liv,
kanske ytterligare skärpt av tanken på den omedelbara livsfaran,
vänder tankarna bort från minnet av det förflutna eller drömmen
om framtiden.
Ett av de egendomligaste dragen i soldatens tankeliv är den blandning av psykiska fenomen, som härstammar från hans föregående
livsföring och det själstillstånd i vilket han försättes i fält. Den
uniform han har på sig, den uppgift han har att fylla, den militära
atmosfär, i vilken han befinner sig, kommer honom att känna sig
olik den civile han var i går, blir i morgon, men innerst inne alltjämt är i dag.
Soldaten har två personligheter inom sig, en ny, ytlig men behärskande, som täcker en äldre, som visserligen är djupt rotfästad,
men nu tillfälligt förlamad.
På så sätt kunna de motsägelser, som märkas i hans uppträdande,
förklaras.
Soldaten skyltar understundom med ett suveränt förakt för allt
civilt, vilket inte hindrar honom att vara ytterligt fästad därvid,
638
Dagens frågor
först och främst vid familjen. En man, som är i stånd att under
händelsernas tryck med hjältemod storma fiendelinjerna, återfinner
vardagslivets hela småborgerliga sinne för detaljer när han skriver
hem till familjen angående skörden eller affärerna.
Han driver obarmhärtigt med »etappsvinen» och »malajer» – det
är hans soldatnatur som tar sig uttryck – men samtidigt gör han
allt för att bliva hemförlovad eller åtminstone bliva kommenderad
till en tjänstgöring i hemorten – där skymtar »civilisten» fram.
Han har tillägnat sig den forne yrkessoldatens mod, förslagenhet
och bohemartade driftlynne, men hans horisont sträcker sig vida
bortom skyttegraven eller skyddsrummet, han är på något vis fångad
av det liv ur hand i mun, som föres vid fronten, men han har icke
frivilligt valt det, och underkastar sig det endast i förhoppning om,
att i framtiden få njuta av lugnare förhållanden. ·Man torde därför
kunna påstå- utan överdrivet subtila forskningar efter paradoxeratt denne, stundom sä utomordentlige soldat, i grund och botten är
en ganska medelmåttig militär.
Hur skulle han förresten kunnat bliva annat med den uppfattning
han har, att han endast har en tillfällig uppgift att fylla~ Han betraktar sig själv, kamraterna och befälet – åtminstone det befäl,
som tillhör reservkadrarna – såsom fria män, vilka till följd av
utomordentliga förhållanden mobiliserats på viss tid. Han glömmer
aldrig sin egenskap av fri medborgare. Om han sålunda gör vissa
uppoffringar utan att klaga, så anser han dock att dessa uppoffringar
göra honom förtjänt av vissa hänsyn och fördelar – ett förhållande,
som han, då tillfälle bjuds, icke underlåter att påpeka.
Han har även en ganska vid och mycket personligt färgad uppfattning av disciplinen. Dessa arbetare eller bönder, som kriget ryckt
bort från den vanliga verksamheten, begränsa i viss mån efter eget
tycke sin medverkan i krigsoperationerna, ja de visa stundom en
ganska frän inställning mot militärlivets tusen och en detaljer av
mindre betydelse. I deras sinne äro de kallade för att kasta tillbaka
en inkräktare, och de underkasta sig gärna det hårda och farliga
· liv, som ålägges dem, men man bör helt visst akta sig för att missbruka deras tjänstvillighet genom att tråka ut dem med pedantiskt
tillämpade reglementariska detaljbestämmelser eller obegripliga order,
vilka i en given situation äro betydelselösa.
Vi finna även en annan, fullt naturlig förklaring till att mentaliteten hos den inkallade truppen är avsevärt olika mot den befälet
är van att finna hos rekryterna. I fredstid får truppbefälet att göra
med unga pojkar, ännu knappast formade av livets skola. Redan
hos dem märkes en skillnad från yrkessoldaten, som med en lätt
överdrift skulle kunna betecknas av följande exempel.
Om man frågar en i stel bokstavsanda tänkande individ varför en
sak göres så eller så, får man nog ofta svaret: »Det står i reglementet.» Därmed låter han sig nöjas. En helt annan sak är det med
den värnpliktige rekryten, som ehuru ung, likväl tagit några intryck
från sin civila verksamhet. Var och en, som utbildat rekryter, vet
639
45- 406Ds. Sven,.~k J’idslc1·i[t 1910.
·…..
Dagens frågor
hur viktigt det är, att förklara orsakerna till att en sak utföres på
visst sätt. Det är svenskens naturliga vetgirighet, som sålunda tar
sig uttryck. I än högre grad gäller detta den äldre, av utomordentliga förhållandens betingelser, inkallade soldaten.
Och här komma vi till ordet lojalitet, som hittills bara återfunnits
i rubriken. Om det kräves disciplin, obrottslig lydnad för givna
order nedifrån och uppåt, så kräves det i lika hög grad att lojalitet
visas uppifrån och nedåt. Härmed förstå vi i detta fall, att befälet
visar intresse och förståelse för sitt folk, samt bemödar sig om att
söka fatta vilka bevekelsegrunder, som ligga bakom truppens tänkande och handlande.
Det är sålunda alls icke säkert att disciplinen är dålig, därför att
en trupp finner anledning framföra anmärkningar mot ett eller
annat inom det militära. Finner man bara orsaken tlll varför den
gör så, är det ytterst sannolikt att en enkel förklaring får andan att
slå om och truppen villig att utföra det, som den nyss ställde sig
skeptisk emot.
I detta sammanhang torde det vara på sin plats att framhålla, att
svenska folkets inställning till disciplin är – i motsats till de flesta
andra nationers – betingad av 1000-årig självstyrelse och av en, på
grund av landets glesa bebyggelse och utpräglade skogsnatur, starkt
markerad individualism. Det måste dock erkännas, att skogsmänniskans i regel framträdande initiativkraft icke alltid gjort sig gällande under den period av mobilisering vi senast kunna hämta
erfarenheter från.
Vi böra även hålla i minnet, att det ofta kan vara en god »säkerhetsventil» att låta trupper fritt framföra sina synpunkter om det
ena eller andra. Därmed kan anledningen till eventuella missförstånd i regel snabbt elimineras och hela episoden faller i glömska.
Betydligt farligare än det, då truppen »surar>> och knotar dovt.
Vår militära ledning har helt visst insett detta, då det bl. a. tilllåtits, att på fältteatern och på av vår neutralitetsvakt framförda
spex i grund och botten oförarglig men stundom rätt träffande
kritik framförts, icke blott mot kamrater, utan ä.ven mot befälet.
Sådan slags kritik är långt ifrån skadlig, tvärtom benister den i
regel det goda kamratskap och den samhörighetskänsla, som bör
finnas mellan trupp och befäl.
I alla de fall där befälet städse kommer ihåg, att det är gamla förståndiga män, ofta sjiilva i ansvarig ställning i civila livet, det har
att göra med, kan man vara förvissad om att striing disciplin och
god anda konuner att förefinnas. Svensken är van vid disciplin, men
han kräver lojalitet.
Roland Gylden.
640