Nativitet och familjelön
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
——· —-……—-~·· ·- ..–·–~-~-~~
NATIVITET
OCH FAMILJELÖN
UNDER många år har likalönsprincipen kontra familjelönsprincipen diskuterats. Mestadels har debatten dock förts på det
akademiska planet. För de styrande i landet har den egentligen
aldrig varit någon stor fråga, allra minst på sista tiden. Det lilla
familjelönsinslag, som fr. o. m. världskriget i form av tillägg till
dyrtidstillägg kännetecknade den statliga lönesättningen, togo ju
statsmakterna nästan restlöst bort 1938. Så vitt man förstår
skedde operationen dock mindre på grund av någon stark inre
övertygelse att den vore en befriande handling än på grund av
statstjänareorganisationernas starka tryck på finansministern,
som startade med en »familjetilläggsvänlig» uppfattning. Beslutet var anmärkningsvärt framför allt därför att det skedde vid
samma tidpunkt som de befolkningspolitiska slagorden plötsligen
vunnit allmän sanktion: på den kanske viktigaste punkten retirerade med andra ord statsmakterna i fråga om statstjänarna från
en tidigare intagen, åtminstone till principen positivt familjevårdande politik. Måhända har opinionen påverkats av att befolkningskommissionen – uppenbarligen till följd av det befarade
motståndet från L. O. – helt förbigick löneproblemet, d. v. s. underlät att gå till grunden med den stora förelagda uppgiften;
enskilda ledamöter av kommissionen voro dock intresserade av
spörsmålet, något som framgår bl. a. av hr Magnussons i Skövde
motion vid årets lagtima riksdag till förmån för en beredskapsutredning rörande familjelönen, avseende framför allt det fall att
krigets verkningar och en hotande inflation skulle nedpressa
statstjänarnas reallön. Familjelönefrågan har emellertid så vitt
man vet icke blivit aktuellare på grund av det försämrade finansoch försörjningsläget: i propositionen om statstjänarelönerna har
den ej ens såsom ett alternativ bragts på tal, och vid de pågående
förhandlingarna om industriens s. k. ramavtal torde diskussionen
uteslutande handla om att på samma generella sätt som i fjol
reglera kompensationen.
641
Nativitet och familjelön
Ehuru familjelönsfrågan officiellt alltså synes högeligen inaktuell, är den det knappast i diskussionen. Man kan erinra om
lektor Erik Arrhens i fjol julas utgivna skrift Behovslön eller
likalön, i vilken även förhållandena utomlands dryftades, och
f. undervisningsrådet Sven Nylunds nyligen utkomna arbete
Behovsprincipen i svensk lönelagstiftning. Problemet har även
kort vidrörts i de yngre akademikernas skrift Den svenska linjen.1
De synpunkter, som författarna framfört, äro till sina huvuddrag
ingalunda nya för läsare av denna tidskrift, vilken under de
gångna åren upprepade gånger förfäktat familjelönspolitiska
tankegångar.
I likhet med vad Nylund säger bör det slås fast, att den nu
hyllade likalönsprincipen vad det statliga lönesystemet beträffar
icke konsekvent genomförts. Det finnes nämligen ålderstillägg,
dyrortsgradering och familjepensionering samt dessutom familjeavdrag vid beskattningen. Sakläget är kort sagt, att man i flera
viktiga hänseenden inlagt en behovsprincip i likalönen, ehuru man
vid lönesättningen tvekat att konsekvent erkänna att även försörjningsplikt skapar behov. Det må vara nog att göra detta
konstaterande gentemot dem, som doktrinärt tro att likalönsprincipen gäller oskärad och inte vilja ge efter ens en mymy på denna
princip. Härutöver vilja vi till utgångspunkt ta det nuvarande
ekonomiska läget med dess stora påfrestningar för löntagare.
Tvärtemot ledande politikers Bragelöften har det icke lyckats
att hindra en ganska avsevärd inflation. För att hjälpa de barnrika familjerna ha statsmakterna både före och under krisen lagt
upp ett socialpolitiskt program. Detta har icke skett i något systematiskt sammanhang utan styckevis och stötvis. Utom skatteavdragen finns det sålunda främst barnrikehus samt nu gällande
rabattkort å smör. Projekten om kostnadsfria skolfrukostar och
särskilda barnbidrag ha ännu ej lett till någon åtgärd. Mot själva
tendensen härvidlag är givetvis intet att invända. Så hårt som
krisen gått fram över statsfinanserna måste det dock antas, att
denna stödpolitik i dessa tider ej kan nämnvärt utvidgas, ja, att
risk snarare föreligger för en större återhållsamhet än även den
från början mest tvehågsne velat. stödpolitiken måste sålunda
komma en mycket begränsad del av de hjälpbehövande familjeförsörjarna till godo. Vad smörrabatteringen beträffar utmätes
1 Frågan behandlas även i Gunnar Björcks »Vårt folk och vår framtid», som
utkommit sedan detta skrivits.
642
Nativitet och familjelön
denna efter en behovsprövning, som i sin tur till huvudsaklig del
bygger på taxeringsuppgifter. Redan de nu frampressade enorma
skattekraven måste mer än eljest fresta skattebetalarna till mindre
noggrannhet, när de skola författa deklarationen. Skola falskdeklaranterna nu ej blott få en lägre skattebörda utan även uppmuntras med lägre livsmedelspriser, undrar man verkligen om
det ideala systemet är nått. Hur svårt det än må vara att konstruera en annan mätare för behovsprövningen, kan man icke
undgå att påvisa det nuvarande systemets betänkliga sidor. I
vart fall premierar systemet de ohederliga, vilket tyvärr ej gäller
enbart denna socialpolitiska hjälpverksamhet.
Ur rationell synpunkt måste det betvivlas att de nu genomförda
familjestödjande åtgärderna ge rättvisa dels åt de stora familjerna gentemot andra samhällslager och dels åt de stora familjerna inbördes. Detta gäller oavsett uppfattningen, om det i längden kan vara psykologiskt klokt och rättmätigt att göra de stora
familjerna till ett slags socialhjon, vilka dagligen och stundligen
skola hjälpas genom att t. ex. kaserneras i särskilda hus eller utrustas med allehanda kuponger, medan andra människor kunna
leva som vanligt och klara sig utan att behöva bli objekt för samhällets omvårdnad.
Nu när de stora familjerna med sin ringa marginal måste till
följd av den reducerade lönekompensationen komma att pressas
ännu hårdare än tidigare, borde tidpunkten vara inne att fördomsfritt dryfta hela löneprincipen. Så starkt som samhällsintresset eljest framhäves i dessa dagar, borde det ej vara verklighetsfrämmande att hoppas på ett allmänt erkännande av att en
barnskaras fostran är en lika samhällsgagnande och lika nödvändig gärning som att arbeta. Den individualism, som ligger bakom
likalönsresonemangen, tillhör inte den sorts individualism, som
ovillkorligen måste överleva denna tid: likalönsprincipen skapar
ju olika reallönenivåer alltefter försörjningsbörda inom samma
grupp, och kunna dessa nivåskillnader av statsfinansiella skäl ej
utjämnas på annat sätt, innebär ett nackstyvt vidhållande av
likalönsprincipen ingenting annat än ett medvetet, nästan cyniskt
konserverande av de stora familjernas merbelastning.
Man kan visserligen förstå statstjänarna, om de ej ensamma
vilja bli avlönade efter familjelönsprincipen och ställas i särklass.
Det kan dock icke hjälpas, att deras motargument verkar quand
meme. Det viktigaste nu borde vara att söka inom de realistiska
643
Nativitet och familjelön
fackföreningarna få till stånd en objektiv debatt i frågan, helst
också direkta sonderande överläggningar mellan arbetsmarknadens parter. Det synes bland motståndarna till familjelönen råda
många gammaldags missförstånd om dennas innebörd. Systemet
har förvisso diskrediterats genom att länder med svaga fackföreningsorganisationer och låga löner praktiserat det. På arbetaroch löntagarhåll hör man sålunda ofta invändningen att systemet
skulle vara ett bekvämt medel för arbetsgivarna att utsuga de
anställda, samtidigt som det skulle försvåra för familjeförsörjarna
att få eller behålla en anställning. Även om spörsmålet givetvis
inte är löst i en handvändning och involverar många besvärliga
detaljproblem, kan dock familjelöneprincipen väl tänkas genomförd på ett sådant sätt, att bägge dessa invändningar förfalla.
Man kan – för att konkretisera – skissera en lösning efter följande linjer:
Vid faststållandet av avtal reglerastim-och ackordslöner precis
som nu vid uppgörandet av riksavtal, d. v. s. företagens förmåga
att betala löner och konjunkturutsikterna bli allenabestämmande.
Av lönen, vare sig det är fråga om tim- eller ackordslön, innehålles dock ett visst belopp, t. ex. 10 eller 15 procent. Den innehållna summan fördelas sedan vecko- eller månadsvis efter närmare bestämda grunder till familjeförsörjare efter familjetaL
Utjämningen borde ske icke inom samma företag, ty då skulle
frestelsen uppstå för företagarna att anställa ungkarlar eller
barnlösa, utan inom vederbörande riksorganisationer, vad större
fack beträffar möjligen uppdelade kretsvis. Så genomorganiserat
som svenskt näringsliv nu är, borde det vara vida lättare än tidigare att bygga upp dylika riksomfattande »allocations». I Frankrike har även jordbrukets anställda på dylikt sätt inlemmats i·
det lagligen reglerade lönchiståndet till »les familles nombreuses»
– ehuru den låga avdragsprocenten och den ringa utjämningssumman överhuvud taget gjort familjelönen där föga effektiv.
Teoretiskt skulle det ej vara någon omöjlighet att genomföra en
utjämning t. o. m. bland jordbrukarna, sedan dessa nu i stort sett
allmänt låtit immatrikulera sig i sina organisationer. Även om
organisationsväsendet effektivt utnyttjas, skulle det visserligen
uppstå en rest, huvudsakligen att hänföra till de fria yrkena, för
vilka svaga organisationer eller inga organisationer alls finnas.
Men de flesta bland dessa yrkesutövare ha en jämförelsevis stor
inkomst, d. v. s. ett mindre stödbehov, och dessutom bör denna
644
Nativitet och familjelön
rest ej få hindra att någonting i och för sig önskvärt åstadkommes för det överväldigande flertalet. Svensk organisationsförmåga har på många andra områden visat sin styrka, och den
skulle säkerligen även i fråga om lönen vara mäktig något nyskapande och hållbart.
Om man, såsom befolkningskommissionen på sin tid gjorde, helt
skulle falla till föga för befarat motstånd och kända stämningar i
starka grupper, kunde inte mycket nytt åstadkommas. Det finns
dock mångfaldiga exempel på att ett till skenet kompakt motstånd ofta bottnar enbart i grumliga fördomar. Motviljan mot
kollektivavtalslagen på 20-talet är det kanske mest flagrania
exemplet på ett ovist nit till förfång för egna intressen. Feltron
i försvarsfrågan är ett annat, som alla – d. v. s. även arbetare
och tjänstemän- nu dyrt få sota för. Därest man är övertygad
om, att familjelönsprincipen just för de lägst avlönade måste vara
en högre social rättvisa än den s. k. likalönsprincipen, och när
man vet, att nativiteten är starkt avhängig även av ekonomiska
faktorer, är det rimligt att äntligen hoppas på en fördomsfri diskussion. Det borde finnas åtminstone vilja att inse det trängande
samhällsintresset och den enskildes plikt att underordna sig detta.
Hittills ha vi märkt för litet av denna förståelse och sett för mycket av övertro på den hittillsvarande socialpolitikens effektivitet.
Hur starkt nativitetens beroende av ekonomiska faktorer är får
man avläsa, när födelsesiffrorna för 1940 publiceras; sannolikt
kommer det sista halvåret att redovisa mycket låga tal. Detta
måste uppfattas såsom känslighet ej blott för tidens psykiska
tryck utan även för det tyngande och ovissa ekonomiska läget.
Och redan torde ett maximalt bosättningslån blott räcka till
att täcka ungefär kostnadsstegringen för uppsättningen av ett
ordinärt bo. .Ändock befinna vi oss kanske blott i krisens begynnelse, där framtidens slagskuggor just ur nativitetens synpunkt
te sig dystrare och mer allvarsbådande än på länge.
645
NATIVITET
OCH FAMILJELÖN
UNDER många år har likalönsprincipen kontra familjelönsprincipen diskuterats. Mestadels har debatten dock förts på det
akademiska planet. För de styrande i landet har den egentligen
aldrig varit någon stor fråga, allra minst på sista tiden. Det lilla
familjelönsinslag, som fr. o. m. världskriget i form av tillägg till
dyrtidstillägg kännetecknade den statliga lönesättningen, togo ju
statsmakterna nästan restlöst bort 1938. Så vitt man förstår
skedde operationen dock mindre på grund av någon stark inre
övertygelse att den vore en befriande handling än på grund av
statstjänareorganisationernas starka tryck på finansministern,
som startade med en »familjetilläggsvänlig» uppfattning. Beslutet var anmärkningsvärt framför allt därför att det skedde vid
samma tidpunkt som de befolkningspolitiska slagorden plötsligen
vunnit allmän sanktion: på den kanske viktigaste punkten retirerade med andra ord statsmakterna i fråga om statstjänarna från
en tidigare intagen, åtminstone till principen positivt familjevårdande politik. Måhända har opinionen påverkats av att befolkningskommissionen – uppenbarligen till följd av det befarade
motståndet från L. O. – helt förbigick löneproblemet, d. v. s. underlät att gå till grunden med den stora förelagda uppgiften;
enskilda ledamöter av kommissionen voro dock intresserade av
spörsmålet, något som framgår bl. a. av hr Magnussons i Skövde
motion vid årets lagtima riksdag till förmån för en beredskapsutredning rörande familjelönen, avseende framför allt det fall att
krigets verkningar och en hotande inflation skulle nedpressa
statstjänarnas reallön. Familjelönefrågan har emellertid så vitt
man vet icke blivit aktuellare på grund av det försämrade finansoch försörjningsläget: i propositionen om statstjänarelönerna har
den ej ens såsom ett alternativ bragts på tal, och vid de pågående
förhandlingarna om industriens s. k. ramavtal torde diskussionen
uteslutande handla om att på samma generella sätt som i fjol
reglera kompensationen.
641
Nativitet och familjelön
Ehuru familjelönsfrågan officiellt alltså synes högeligen inaktuell, är den det knappast i diskussionen. Man kan erinra om
lektor Erik Arrhens i fjol julas utgivna skrift Behovslön eller
likalön, i vilken även förhållandena utomlands dryftades, och
f. undervisningsrådet Sven Nylunds nyligen utkomna arbete
Behovsprincipen i svensk lönelagstiftning. Problemet har även
kort vidrörts i de yngre akademikernas skrift Den svenska linjen.1
De synpunkter, som författarna framfört, äro till sina huvuddrag
ingalunda nya för läsare av denna tidskrift, vilken under de
gångna åren upprepade gånger förfäktat familjelönspolitiska
tankegångar.
I likhet med vad Nylund säger bör det slås fast, att den nu
hyllade likalönsprincipen vad det statliga lönesystemet beträffar
icke konsekvent genomförts. Det finnes nämligen ålderstillägg,
dyrortsgradering och familjepensionering samt dessutom familjeavdrag vid beskattningen. Sakläget är kort sagt, att man i flera
viktiga hänseenden inlagt en behovsprincip i likalönen, ehuru man
vid lönesättningen tvekat att konsekvent erkänna att även försörjningsplikt skapar behov. Det må vara nog att göra detta
konstaterande gentemot dem, som doktrinärt tro att likalönsprincipen gäller oskärad och inte vilja ge efter ens en mymy på denna
princip. Härutöver vilja vi till utgångspunkt ta det nuvarande
ekonomiska läget med dess stora påfrestningar för löntagare.
Tvärtemot ledande politikers Bragelöften har det icke lyckats
att hindra en ganska avsevärd inflation. För att hjälpa de barnrika familjerna ha statsmakterna både före och under krisen lagt
upp ett socialpolitiskt program. Detta har icke skett i något systematiskt sammanhang utan styckevis och stötvis. Utom skatteavdragen finns det sålunda främst barnrikehus samt nu gällande
rabattkort å smör. Projekten om kostnadsfria skolfrukostar och
särskilda barnbidrag ha ännu ej lett till någon åtgärd. Mot själva
tendensen härvidlag är givetvis intet att invända. Så hårt som
krisen gått fram över statsfinanserna måste det dock antas, att
denna stödpolitik i dessa tider ej kan nämnvärt utvidgas, ja, att
risk snarare föreligger för en större återhållsamhet än även den
från början mest tvehågsne velat. stödpolitiken måste sålunda
komma en mycket begränsad del av de hjälpbehövande familjeförsörjarna till godo. Vad smörrabatteringen beträffar utmätes
1 Frågan behandlas även i Gunnar Björcks »Vårt folk och vår framtid», som
utkommit sedan detta skrivits.
642
Nativitet och familjelön
denna efter en behovsprövning, som i sin tur till huvudsaklig del
bygger på taxeringsuppgifter. Redan de nu frampressade enorma
skattekraven måste mer än eljest fresta skattebetalarna till mindre
noggrannhet, när de skola författa deklarationen. Skola falskdeklaranterna nu ej blott få en lägre skattebörda utan även uppmuntras med lägre livsmedelspriser, undrar man verkligen om
det ideala systemet är nått. Hur svårt det än må vara att konstruera en annan mätare för behovsprövningen, kan man icke
undgå att påvisa det nuvarande systemets betänkliga sidor. I
vart fall premierar systemet de ohederliga, vilket tyvärr ej gäller
enbart denna socialpolitiska hjälpverksamhet.
Ur rationell synpunkt måste det betvivlas att de nu genomförda
familjestödjande åtgärderna ge rättvisa dels åt de stora familjerna gentemot andra samhällslager och dels åt de stora familjerna inbördes. Detta gäller oavsett uppfattningen, om det i längden kan vara psykologiskt klokt och rättmätigt att göra de stora
familjerna till ett slags socialhjon, vilka dagligen och stundligen
skola hjälpas genom att t. ex. kaserneras i särskilda hus eller utrustas med allehanda kuponger, medan andra människor kunna
leva som vanligt och klara sig utan att behöva bli objekt för samhällets omvårdnad.
Nu när de stora familjerna med sin ringa marginal måste till
följd av den reducerade lönekompensationen komma att pressas
ännu hårdare än tidigare, borde tidpunkten vara inne att fördomsfritt dryfta hela löneprincipen. Så starkt som samhällsintresset eljest framhäves i dessa dagar, borde det ej vara verklighetsfrämmande att hoppas på ett allmänt erkännande av att en
barnskaras fostran är en lika samhällsgagnande och lika nödvändig gärning som att arbeta. Den individualism, som ligger bakom
likalönsresonemangen, tillhör inte den sorts individualism, som
ovillkorligen måste överleva denna tid: likalönsprincipen skapar
ju olika reallönenivåer alltefter försörjningsbörda inom samma
grupp, och kunna dessa nivåskillnader av statsfinansiella skäl ej
utjämnas på annat sätt, innebär ett nackstyvt vidhållande av
likalönsprincipen ingenting annat än ett medvetet, nästan cyniskt
konserverande av de stora familjernas merbelastning.
Man kan visserligen förstå statstjänarna, om de ej ensamma
vilja bli avlönade efter familjelönsprincipen och ställas i särklass.
Det kan dock icke hjälpas, att deras motargument verkar quand
meme. Det viktigaste nu borde vara att söka inom de realistiska
643
Nativitet och familjelön
fackföreningarna få till stånd en objektiv debatt i frågan, helst
också direkta sonderande överläggningar mellan arbetsmarknadens parter. Det synes bland motståndarna till familjelönen råda
många gammaldags missförstånd om dennas innebörd. Systemet
har förvisso diskrediterats genom att länder med svaga fackföreningsorganisationer och låga löner praktiserat det. På arbetaroch löntagarhåll hör man sålunda ofta invändningen att systemet
skulle vara ett bekvämt medel för arbetsgivarna att utsuga de
anställda, samtidigt som det skulle försvåra för familjeförsörjarna
att få eller behålla en anställning. Även om spörsmålet givetvis
inte är löst i en handvändning och involverar många besvärliga
detaljproblem, kan dock familjelöneprincipen väl tänkas genomförd på ett sådant sätt, att bägge dessa invändningar förfalla.
Man kan – för att konkretisera – skissera en lösning efter följande linjer:
Vid faststållandet av avtal reglerastim-och ackordslöner precis
som nu vid uppgörandet av riksavtal, d. v. s. företagens förmåga
att betala löner och konjunkturutsikterna bli allenabestämmande.
Av lönen, vare sig det är fråga om tim- eller ackordslön, innehålles dock ett visst belopp, t. ex. 10 eller 15 procent. Den innehållna summan fördelas sedan vecko- eller månadsvis efter närmare bestämda grunder till familjeförsörjare efter familjetaL
Utjämningen borde ske icke inom samma företag, ty då skulle
frestelsen uppstå för företagarna att anställa ungkarlar eller
barnlösa, utan inom vederbörande riksorganisationer, vad större
fack beträffar möjligen uppdelade kretsvis. Så genomorganiserat
som svenskt näringsliv nu är, borde det vara vida lättare än tidigare att bygga upp dylika riksomfattande »allocations». I Frankrike har även jordbrukets anställda på dylikt sätt inlemmats i·
det lagligen reglerade lönchiståndet till »les familles nombreuses»
– ehuru den låga avdragsprocenten och den ringa utjämningssumman överhuvud taget gjort familjelönen där föga effektiv.
Teoretiskt skulle det ej vara någon omöjlighet att genomföra en
utjämning t. o. m. bland jordbrukarna, sedan dessa nu i stort sett
allmänt låtit immatrikulera sig i sina organisationer. Även om
organisationsväsendet effektivt utnyttjas, skulle det visserligen
uppstå en rest, huvudsakligen att hänföra till de fria yrkena, för
vilka svaga organisationer eller inga organisationer alls finnas.
Men de flesta bland dessa yrkesutövare ha en jämförelsevis stor
inkomst, d. v. s. ett mindre stödbehov, och dessutom bör denna
644
Nativitet och familjelön
rest ej få hindra att någonting i och för sig önskvärt åstadkommes för det överväldigande flertalet. Svensk organisationsförmåga har på många andra områden visat sin styrka, och den
skulle säkerligen även i fråga om lönen vara mäktig något nyskapande och hållbart.
Om man, såsom befolkningskommissionen på sin tid gjorde, helt
skulle falla till föga för befarat motstånd och kända stämningar i
starka grupper, kunde inte mycket nytt åstadkommas. Det finns
dock mångfaldiga exempel på att ett till skenet kompakt motstånd ofta bottnar enbart i grumliga fördomar. Motviljan mot
kollektivavtalslagen på 20-talet är det kanske mest flagrania
exemplet på ett ovist nit till förfång för egna intressen. Feltron
i försvarsfrågan är ett annat, som alla – d. v. s. även arbetare
och tjänstemän- nu dyrt få sota för. Därest man är övertygad
om, att familjelönsprincipen just för de lägst avlönade måste vara
en högre social rättvisa än den s. k. likalönsprincipen, och när
man vet, att nativiteten är starkt avhängig även av ekonomiska
faktorer, är det rimligt att äntligen hoppas på en fördomsfri diskussion. Det borde finnas åtminstone vilja att inse det trängande
samhällsintresset och den enskildes plikt att underordna sig detta.
Hittills ha vi märkt för litet av denna förståelse och sett för mycket av övertro på den hittillsvarande socialpolitikens effektivitet.
Hur starkt nativitetens beroende av ekonomiska faktorer är får
man avläsa, när födelsesiffrorna för 1940 publiceras; sannolikt
kommer det sista halvåret att redovisa mycket låga tal. Detta
måste uppfattas såsom känslighet ej blott för tidens psykiska
tryck utan även för det tyngande och ovissa ekonomiska läget.
Och redan torde ett maximalt bosättningslån blott räcka till
att täcka ungefär kostnadsstegringen för uppsättningen av ett
ordinärt bo. .Ändock befinna vi oss kanske blott i krisens begynnelse, där framtidens slagskuggor just ur nativitetens synpunkt
te sig dystrare och mer allvarsbådande än på länge.
645