Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 16 dec. 1940.
Växande De senaste fyra krigsmånaderna ha i mycket haft en
svårigheter. annan prägel än den närmast föregående perioden. Vå-
ren och försommaren stodo helt under intryck av de tätt på varandra
följande, oerhörda tyska framgångarna på slagfälten i Norge, Holland, Belgien och Frankrike. Enligt mångas uppfattning var kriget
redan avgjort.
Det saknas nu tillräckligt material- och kommer kanske alltid att
saknas – för att bedöma, både i vad mån England under juni och
juli ägde resurser till sjöss, till lands och i luften för att möta ett
stort invasionsföretag och i vilken utsträckning tyskarnas dispositioner möjliggjorde en sådan operation efter Dunkerque eller omedelbart efter vapenstilleståndet med Frankrike. I alla händelser gjordes
intet försök, det må sedan ha berott på att förberedelser ej vidtagits
i tid eller på att man i Berlin räknade med att England skulle giva
upp spelet dessförutan.
Då i augusti operationerna mot England på allvar inleddes, var
läget ett annat. Till lands hade den brittiska beredskapen i alla händelser avsevärt ökats kring den hemförda expeditionsarmen såsom
kärna. Till sjöss hade läget ur engelsk synpunkt förbättrats i och
med att den franska flottans huvudkrafter oskadliggjordes. Och i
luften visade sig Englands slagstyrka vida överträffa de flestas förväntningar. Det torde väl ej längre råda något tvivel om att de under augusti utförda tyska massanfallen vid dagsljus slutade med
mycket allvarliga motgångar för angriparen. Denne lyckades ingalunda vinna det herravälde i luften över England, som var en oundgänglig förutsättning för en överskeppning. Den akuta faran i denna
form hade avvärjts av Churchill och hans män.
Det skedda innebar naturligtvis ingalunda, att Englands läge kunde
anses såsom alltför mycket ljusnat. Den taktik, som tyskarna valde
efter motgångarna vid dagsljus, d. v. s. nattangrepp på stor höjd med
bombfällning mot städerna i deras helhet utan särskild inriktning
mot militära mål, har otvivelaktigt kostat talrika liv bland civilbefolkningen och vållat oerhörd förstörelse av byggnader liksom även
mycken skadegörelse på hamnar, lager och viktiga industrier. Att
sådana bombardemang som de av Coventry, Southampton och Bristol
måste utgöra en svår påfrestning på det engelska folket, är uppenbart. Moralen har dock hittills icke sviktat, att döma av alla neutrala
iakttagares skildringar. Svårare är det att bilda sig en mening om
angreppens verkan på direkt krigsviktiga industrier och kommunika- ”tioner. De neutrala rapporterna tyda dock på att dylika skador äro
mindre omfattande, än man vore frestad att tro i första ögonblicket.
Farligare för England förefaller faktiskt för ögonblicket en annan
695
–·.
Dagens frågor
tysk angreppsmetod, nämligen den kamp, som ubåtar, flyg och i enstaka fall även övervattensfartyg föra mot de brittiska sjötransporterna. Siffrorna gå alltför mycket isär för att tillåta en klar uppfattning om förlusternas storlek. De tyska uppgifterna iiro dessutom
så beskaffade, att samma sänkningar skildras flera gånger, först genom förhandsmeddelanden och sedan i officiella kommunikeer, vilket
lätt förvillar tidningsläsaren. Metoden att undan för undan meddela
totalsumman av samma ubåts sänkningar försvårar ytterligare en
överblick och driver vid en flyktig granskning siffrornas storlek i
höjden. Tydligt är emellertid — och det medgives också utan tvekan
på engelskt håll – att det är fråga om en mycket omfattande förstörelse, som betydligt måste försvåra den oundgängliga tillförseln
till de brittiska hamnarna. Siffrorna för sänkt tonnage ha åtminstone
ännu åtskilligt kvar till de svåraste siffrorna under förra kriget, men
hänsyn måste dessutom tagas till att Englands transportvägar över
havet nu förlängts. A andra sidan behöver England denna gång icke
uppehålla tillförseln till en millionarme på kontinenten.
Ä ven om det engelska moderlandet obestridligen är hårt pressat av
flyg och ubåtar, talar dock sannolikheten knappast för att dessas
verkan under den niirmaste tiden skulle kunna framtvinga ett avgörande. A andra sidan är det väl känt, att ett långvarigt krig ingalunda ligger i axelmakternas intresse. Den ena av dem, Italien, är
högeligen sårbar både militärt, ekonomiskt, industriellt och moraliskt;
Ä ven enligt välvilliga bedömares uppfattning torde den vara ur stånd
att föra ett mer omfattande krig under någon liingre tidrymd.
Men även för Tyskland är ett långvarigt krig allt annat än
lockande. Den tyska produktionen av flygplan och mindre krigsfartyg är visserligen högst betydande oeh vad flyget beträffar vida
överlägsen åtgången, men Englands resurser torde med Amerikas
hjälp undan för undan växa på ett sätt, vartill Tyskland knappast
kan finna någon motsvarighet. Folkpsykologiskt är en ny krigsvinter en svår belastning, allra helst sedan man tid igare så pass bestämt
utlovat en segerrik fred till hösten. Hur stora oljelager Tyskland
iiger för sin krigföring, är ovisst. Säkert är, att importen från Rumänien och – i den mån sådan förekormner – Ryssland icke tillniirmelsevis kan Hicka förbrukningen. Allt visar dock, att kriget över
huvud taget varit förberett med sådan grundlighet och skicklighet,
att man bör räkna med att mycket omfattande oljereserver lagrats
och att ersättningsindustrier planmässigt uppbyggts. Tydligt är
emellertid också, att det engelska flyget med ihärdighet oeh åtskillig framgång insatts just mot oljelager och raffinaderier. Blir kriget
långt, måste oljeproblemet bliva mycket allvarligt för Tyskland, om
det tyska inflytandet ej utsträckes över nya produktionsområden.
Det blev tydligt ett stycke in på hösten, att man inom axelns ledning icke räknade med att kunna vinna en snabb seger medelst enbart bombardemang och blockad utan planerade en annan operation
för att avgöra kriget, nämligen att driva engelsmännen ur Medelhavet och bemäktiga sig Egypten, Suezkanalen och oljefälten i Irak
696
J
Dagens frågor
och Persien. Företaget kunde ske över endera av de tre stora sydeuropeiska halvöarna eller över flera av dem samtidigt. Alla tre vä-
garna tyckas ha prövats men hittills med mycket ringa synbara resultat. Den från början naturligaste, en invasion i Egypten från väster, föreföll vida underlättad, då den franska armen i Tunis försvann
som aktiv kraft. Men trots detta och trots alla utfästelser i den inspirerade pressen har marskalk Graziani endast hunnit ett kort stycke
över gränsen och nu mycket länge stått still. Om orsakerna därtill
är intet känt. Säkert är emellertid, att de brittiska försvarskrafterna
i Egypten ständigt växa tack vare transporter från imperiets olika
delar och att Grazianis uppgift vida försvårats av den förskjutning,
som den sjöstrategiska maktbalansen i Medelhavet på sistone undergått. Att även det aldrig särskilt kraftiga italienska trycket från
Abessinien och Eritrea mot Sudan numera till synes så gott som försvunnit, hör också till bilden, som onekligen företer åtskilliga gåtfulla drag. De perspektiv, som den nya, hittills av allt att döma framgångsrika, engelska offensiven i den egyptiska öknen öppnar, äro
ännu för plötsliga för att kunna överblickas.
Tidigare under hösten utlovade Berlinkorrespondenterna i samband
med Serrano Snuers resor Spaniens snara uppslutning vid axelmakternas sida och ett blixtangrepp mot Gibraltar. På sista tiden har
därom intet försports. Detta behöver naturligtvis icke innebära, att
tanken uppgivits. Men mycket synes antyda, att Franco inför de synnerligen akuta försörjningssvårigheterna och av hänsyn till Spaniens
utsatta militärgeografiska läge och dess ännu öppna inre sår ej har
velat lyssna till sina diktatorskollegers lockrop utan föredrager att
se tiden an, med sin prestige ökad tack vare Tangers ockupation.
Överraskningar från spansk sida äro dock när som helst tänkbara.
Italiens exempel från förra vintern visar, hur lätt en makt av denna
typ kan hissa nya signaler.
Märkligast är dock utvecklingen på Balkan. Där går den kortaste
vägen från Berlin till främre Asien, och där borde Tysklands egna
oerhörda maktresurser lättast kunna sättas in. Den tyska diplomatiska ryktespropagandan har såsom ett led i nervkriget också sysslat
flitigare med dessa länder än med något annat. Men allt detta till
trots är resultatet iin så länge knappast överväldigande. Att Ungern,
Slovakiet och Antonescus sönderslitna Rumänien högtidligen biträtt
den nya tremaktspakten, varken ändrar de europeiska maktförhållandena från sommaren eller innebär något nytt i fråga om de
nämnda tre staternas egen hållning. Bulgariens och Jugoslaviens
flera gånger i utsikt ställda anslutning har däremot hittills uteblivit.
I det förra fallet synas de ändrade signalerna främst bero på Rysslands hållning. I så fall vore detta ett belägg – även andra finnas
-på att Molotovs mångomskrivna Berlinbesök knappast haft några
politiska verkningar av betydelse, ehuru ekonomiska uppgörelser
möjligen kunna ha träffats.
Det märkligaste på Balkan är dock utvecklingen av Italiens angrepp på Grekland. Sätt och tidpunkt för aktionen voro helt valda
697
Dagens frågor
av Mussolini – Tysklands ställning till Grekland är alltjämt oklar
-och brådskan var så stor, att Atenregeringen aldrig ens lär ha fått
veta, vilka platser som Roms ultimatum gällde. Man borde därför
haft rätt att vänta sig, att maskineriet skulle vara väl smort. Men
i stället har krigets första skede blivit ännu ett av de blad, på vilka
Italiens krigshistoria är rikare än något annat lands. Om orsaken
– vid sidan av grekernas beundransvärda militära prestationer och
goda nationella anda – är dåligt förutseende, transportsvårigheter
eller svaga militära prestationer på italiensk sida, är okänt. I alla
händelser är det inträffade föga gynnsamt för stormakten Italiens
prestige. De personskiften, som ägt rum där de sista dagarna, liksom ordalagen i Mussolinis senaste tal tyda på ganska stora inre
återverkningar. Utåt ha grekernas framgångar naturligtvis stärkt
Turkiets och Jugoslaviens självförtroende samtidigt som de blivit
ett memento för bulgariska aktivister. Rent strategiskt har Greklands indragande i kriget avsevärt förbättrat läget för Englands Medelhavsflotta och flyg, som fått nya goda baser på mycket kortare
avstånd från Italien. De allvarliga förluster, som ovedersägligen
ehuru av omstridd storleksordning drabbat Italiens slagflotta i Taranto, och den italienska huvudeskaderns därpå följande överflyttning till det lugnare Cagliari på Sardinien understryka ytterligare
denna förändring i Medelhavsläget.
Att under sådana förhållanden de italienska stridskrafternas läge
i det numera energiskt angripna Albanien med dess få och av engelsmännen oavlåtligt bombarderade hamnar blivit föga angenämt, är
tydligt. Det stora frågetecknet är, om och när tyskarna skola finna
sig föranlåtna att skynda till sina hårt ansatta bundsförvanters hjälp.
Men även en framtida fullständig framgång för axeln i själva Hellas
skulle knappast längre kunna beröva engelsmännen deras nya och
värdefulla baser på Kreta och bland Cykladerna.
Skönjbart är, att båda de krigförande parterna för närvarande dragas med betydande och växande svårigheter och vidare att i flera
avseenden ett jämviktsläge uppstått, som för några månader sedan
föreföll mindre troligt. ]’rågan blir sedan, om detta skall leda till
större ömsesidig benägenhet för en fredlig uppgörelse eller om regeringarna med stöd av det växande nationalhatet var på sitt håll
skola uppehålla kravet på en fullständig seger. Att tyskarna under
hösten ej nöjt sig med en rent militär ockupation i Norge, Holland
och Belgien utan där även företagit inrikespolitiska åtgärder av mycket ingripande natur och i uppenbar strid med en överväldigande
folkmening, har emellertid i viss mån bundit Berlinregeringens händer för framtiden. Utsikterna ha därigenom avsevärt minskats för en
uppgörelse av sådan art, att den skulle kunna godtagas av ett obesegrat England. Englands ställning till andra storstaters maktutvidgning längs Nordsjökusten är känd från tre och ett halvt århundrades historia.
698
Dagens frågor
Kriget i Luftkriget mot England är jämte ubåtskriget alltjämt det
luften. huvudsakliga medel varmed axelstaterna, som alltmera
konsoliderat sin ställning på kontinenten, söka tvinga det motspänstiga brittiska folket till underkastelse. En av historiens största kraftmätningar utkämpas med- relativt sett- blott en handfull män och
maskiner som agerande. Under augusti, september och början av
oktober försökte man med alla medel att sätta det engelska flygvapnet ur spelet för att sedan lätt kunna avgöra spelet genom luftanfall
eller genom invasion. Det gick emellertid icke att besegra det
engelska flygvapnet. Bombflyget vidmakthöll sin operationsduglighet. Jaktflyget höll sig vid liv och kunde under dager tillfoga angriparen sådana förluster, att denne såg sig nödsakad att mer och
mer övergå till nattliga företag.
Bombfällning under mörker göres på ett helt annat sätt än under
dager. Under mörker kan man icke annat än i klart månsken urskilja
målet så tydligt, att bomberna kunna fällas med någorlunda precision, såvida icke målet är en lysande punkt. För att kunna urskilja
målet i bombsiktet använder man fallskärmsljus, som under sin färd
mot marken upplysa den underliggande terrängen under den tid, som
behövs för inriktning. Svagheten härmed är emellertid att även fallskärmsljusen helt naturligt måste fällas över rätt plats för att de
skola bli av värde. Om icke navigeringen är säker, även i detalj,
kunna bomberna lätt fällas mot fel mål – något som torde förekommit ofta både vid tyska och engelska bombföretag. Ett annat
sätt att erhålla riktpunkter under mörker är att i skymni:ugen fälla
brandbomber, som framkalla eldsvådor, mot vilka huvudanfallet sedan riktas. Svårigheterna i fråga om orientering och riktning äro
emellertid sådana, att man måste räkna med vida mindre precision
och träffsannolikhet under mörker än under dager. Härtill kommer
att spärrballonger och luftvärn – alltefter deras bedömda styrka –
tvinga de anfallande planen upp på stor höjd, varifrån moln och dis
ofta skymma sikten. Den tyska krigsledningen synes inom kort ha
insett detta och dragit konsekvenserna. Från att tidigare ha sökt ut
de »militära målen» i detalj och utfört precisionsbombfällning mot
dem synes man numera ha övergått till att fälla över större områden
inom de städer, vilka utsetts till mål. Skillnaden mellan å ena sidan
fabriks- och hamnområden, å andra sidan bostads- och affärskvarteren plånas ut, även om geografiskt sett dessa områden ligga skilda
från varandra. I många städer ligga f. ö. fabrikerna även inom de
centrala delarna. Så är t. ex. fallet med Coventry och i viss mån
Birmingham (svenska motsvarigheter härtill äro Norrköping och
Eskilstuna). Följden av övergången till anfall under mörker har så-
lunda blivit, att bombanfallen i allt högre grad drabba civilbefolkningen direkt mera än produktionskällorna. Resultatet av att luftförsvaret under dager visat sig vara gott har sålunda, paradoxalt
nog, blivit att civilbefolkningen fått det svårare. De hemlösas skara
växer, och det synes vara den tyska krigsledningens förhoppning, att
denna så småningom skall växa den brittiska regeringen över hu- 699
. ·~
Dagens frågor
vudet. Något som helst tecken härpå föreligger emellertid icke
ännu.
Anfallen mot städerna ha naturligen också indirekta följder för
produktionen inom dessa städer. Även om fabrikerna och deras maskiner eller hamnarna med deras kranar o. dyl. skulle vara i behåll,
måste arbetet bli lidande på att de anställdas hem förstöras och livsmedelsförsörjningen rubbas. Dessa anfall tjäna alltså fortfarande att
hämma näringslivet i landet, ej blott att skrämma invånarna. Säkerligen kan segern icke heller vinnas enbart med skrämseltaktik. Det
brittiska folket ser icke ut att kunna betvingas annat iin genom att
produktion och tillförsel hejdas i tillräcklig skala, varpå invasion
kan kröna verket.
Så länge det brittiska flygvapnet är oslaget torde det emellertid
icke bli något invasionsförsök. Intet tecken tyder på, att det brittiska
flygvapnet skulle vara utmattat. Tyska anfall under dager mötas
alltjämt av jaktflyg och bombflyget är i verksamhet nästan varje
natt. Till följd av att uppträdandet numera huvudsakligen förlagts
till mörkret, bli förlusterna betydligt mindre. Visserligen är det troligt, att flygindustrien i hemlandet, särskilt motortillverkningen, blivit lidande på de stora anfallen mot Coventry, Birmingham och
Bristol, men samtidigt börjar hjälpen från Amerika att göra sig gällande. Ett allvarligt hinder för importen är onekligen ubåtskriget
mot atlantkonvojerna. Ubåtarna samarbeta med fjärrspaningsplan,
som leda dem fram till målen. Särskilda bombförband med stor
aktionsradie operera också mot atlantförbindelserna. De största
amerikanska bombplanen kunna visserligen flyga över Atlanten; det
vida övervägande flertalet av flygmaterielen måste dock skeppas
båtledes och trotsa den tyska motblockaden. I vad mån det brittiska flygvapnet kan vidmakthållas och förstärkas under dessa omständigheter kan icke bedömas. Några svaghetssymptom föreligga
dock icke.
Något effektivt medel mot bombanfall under mörker i stor skala synes ännu icke vara uppfunnet. Flygplanen flyga under mörker icke i
samlade förband utan i ström och på varierande kurser, höjder och
tider inom samma målområde. Upp till 700 flygplan ha förekommit·
på en natt emot samma mål, d. v. s. en frekvens av två flygplan i minuten, om anfallet pågår i 6 timmar. Luftvärn och strålkastare ha
visserligen gjort verkan, men några avskräckande förluster ha icke
åstadkommits. Nattjaktplan användas också i kombination med
strålkastare, men vid de molniga och dimmiga förhållanden, som äro
vanliga så här års, blir deras uppgift svår. Helt naturligt gör emellertid luftförsvaret så småningom framsteg och ökar i motståndskraft; kanske komma helt nya metoder att växa fram. Tills vidare
synes emellertid bombförbandens värsta fiende under mqrker vara
väderleken. Säkerligen inträffa på båda sidor om Kanalen ofta
olyckor förorsakade av snabb väderleksförsämring, som hindra flygplanen att återvända till sina baser. En nyligen i Sverige inträffad
ödesdiger nattflygning ger tankeställare i detta avseende. Dylika
700
Dagens frågor
haverier höra emellertid till dem, som icke bli bekanta för motståndaren och därför knappast offentliggöras.
Man kan sålunda emotse, att raseringen av brittiska städer kommer att fortsätta parallellt med flyg- och ubåtskriget mot sjöfarten
-ett långsamt verkande nötningskrig. En av tyskarna offentliggjord
statistik över anfallsverksamheten under november ger en god uppfattning om den vändning luftkriget nu tagit.
Sammanlagt fälldes under november över England 6,747 ton minoch sprängbomber, vartill kommer ett otal brandbomber. Härav föll
på London 3,187, Birmingham (Englands främsta vapensmedja) 825,
Southampton (hamn och flygindustri) 567, Coventry (motorindustri)
552, Liverpool (hamn och industrier) 376, Bristol (hamn och flygindustri) 178 och Plymouth (örlogshamn) 117 ton. Mot andra orter i
land fälldes 604, mot konvojer och fartyg till sjöss 246, mot flyg·platser
59 och mot övriga mål 36 ton. Anfallen på de nämnda städerna ha
tagit nära 9/1o av hela verksamheten i anspråk. Verkan förhöjes genom att tyskarna- i motsats till engelsmännen -börjat koncentrera
sig till huvudsakligen ett mål i sänder, vilket måste i hög grad försvåra luftskyddsarbetet. På 23 stora, koncentrerade anfall fälldes i
genomsnitt 220 ton bomber per anfall. Några hundra bombplan torde
i genomsnitt varit i gång varje natt. Det är i beaktande av tyska
flygvapnets förmodade styrka närmast förvånansvärt, att kraftinsatsen icke varit större än så, och man får antaga, att det tyska
flygvapnet väl mäktar hålla denna frekvens tillsvidare. Natten 8-9
december gjordes det hittills största företaget, varvid 700 ton bomber
fälldes över London, företrädesvis över City, regeringskvarteren och
Eastend.
Tiden niirmast före och efter fullmåne ser naturligt nog de största
företagen i luftkriget. Eljest är en viss minskning måhända att
emotse på grund av ökade klimatiska svårigheter. I övrigt må beträffande statistiken endast konstateras, att man nu börjat räkna
resultaten i ton fällda bomber, icke i uppnådda resultat, nedkämpade fientliga stridskrafter e. dyl. – ett utslag av den strategiska dekadens, som, om man så vill, valet av operationsföremål i
detta krigsskede kan sägas utgöra. Det lönar föga mödan att spekulera i frågan om avgörandet kan åvägabringas på detta sätt. Man
får åtnöja sig med att – såsom engelsmännen – vänta och se.
Det engelska flygvapnets största problem för närvarande är – vid
sidan av anskaffningsfrågorna – skyddet av konvojerna och effektivisering av bombanfallen mot Tyskland. Konvojskyddet kräver
dels ökat antal flygplan för ubåtsjakt, dels tillgång till tunga jaktplan, som kunna eskortera även på långt avstånd, 500-600 km., från
kusten. Någon för den senare uppgiften lämplig flygplantyp har
ännu icke framkommit. Anfallen mot den tyska försörjningen, som
utförts regelbundet sedan i maj, ha knappast lett till några påtagliga
resultat. strävan nu synes vara att få fram bombplan med så stor
aktionsradie att anfallen kunna utsträckas även till östra Tyskland,
Polen och Böhmen, där krigsindustrien eljest arbetar i lugn och ro.
701
Dagens frågor
På sista tiden synas de engelska nattanfallen ha blivit mer koncentrerade än tidigare, då det närmast förefallit som om man sökt anfalla så många platser som möjligt utan att sätta in tillräcklig kraft
på någon punkt. Den engelska bombanfallsstatistiken uppger, att hittills 261 orter i Tyskland bombats, 235 i ockuperade länder och 17 i
Italien. Antalet företag fördelat på olika slag av anfallsmål var:
mot hamnar och sjöfart 554 (25 %), mot oljemål 277 (13 %), mot järnvägsmål 475 (22 %), mot fabriker 218 (10 %), och mot flygplatser 641
(30 %). Uppgift om genomsnittligt antal flygplan och fälld bombmängd saknas. Tyskarna bestrida bestämt att Rkadorna haft någon
betydelse; neutrala tidningsmän ha tillåtits att besöka vissa platser
och bestyrka påståendena beträffande dessa platser.
I Medelhavet har kriget en helt annan karaktär. Här användes
flyget mot fiendens stridskrafter till lands, till sjöss och i luften.
Man kunde väntat att det italienska anfallet på Grekland skulle åtföljts av en offensiv i luften mot de brittiska stridskrafterna i Egypten och Sudan för att binda dessa och hindra förstärkningar till Grekland. Emellertid har luftkriget under november i dessa trakter snarare av- än tilltagit. Brittiska flygstridskrafter överfördes redan i
början av november under skydd av flottan till grekiska baser på fastlandet. Även på Kreta har en flygbas upprättats, samtidigt med en örlogsbas i Sudabukten. Det svaga grekiska flygvapnet har fått mycket
verksam hjälp av dessa flygförband. Efter två veckors krigföring
upphörde praktiskt taget alla italienska bombföretag mot mål på stort
avstånd från fronten, säkerligen på grund av respekt för de engelska
jaktförbanden, som torde försvara Aten-, Saloniki- och Larissaområ-
dena. Det italienska flygvapnet har under slutet av november och
början av december helt ägnat sig åt att understödja trupperna och
hindra grekisk framryckning. Ett par hundra flygplan uppges vara
i verksamhet i Albanien för denna uppgift. Terrängen och årstiden
tillsammans erbjuda emellertid exceptionella svårigheter för italienska flygvapnet att göra sin överlägsenhet gällande och utsätta
de grekiska trupperna för sådant tryck, som tyskarna läto de allierade erfara i Norge och i väster. De fåtaliga flygplatserna kanske
bli uppmjukade av regn, bergen ligga säkerligen ofta helt eller delvis
i moln, de framskjutna flygplatserna vid Koritza och Argyrokastro
ha tagits av grekerna o. s. v. De brittiska flygarna ha också bidragit
till motgångarna, främst genom anfall på flygplatserna och på hamnarna Durazzo, Valona och Santi Quaranta, över vilka underhåll och
förstärkningar måste gå.
De underlägsna engelsk~grekiska flygförbandens verkningsförmåga
utgör en uppmuntran för dem, som efter vårens erfarenheter blivit
pessimistiska med avseende på ett litet lands möjligheter att försvara
sig, icke minst i luften.
I kampen om sjöherraväldet i Medelhavet delta flygstridskrafterna
å ömse håll. Många strider flyg-flotta ha förekommit, varvid utgången som vanligt är högeligen omstridd. Märkligast är det anfall,
702
r
Dagens frågor
som den brittiska flottans flygvapen, baserat på två hangarfartyg,
utförde i månsken natten 14-15 november mot italienska flottan i
Taranto. Resultatet – tre skadade slagskepp, varav ett troligen för
mycket lång tid framåt- är den största framgång, som hittills vunnits av flyg i strid mot flotta. Den vanns av torped- och störtbombförband, varvid det troligen varit flygtorpedträffar, som haft största
verkan. Senare, i striden söder om Sardinien den 27 november, anse
sig engelsmännen ha träffat ett slagskepp och en kryssare med flygtorped och en kryssare med bomb, fortfarande från flygplan på
hangarfartyg. A andra sidan tillskriva sig italienarna betydande
träffresultat mot engelska flottan; bl. a. skulle en kryssare ha träffats
av flygtorped den 14 oktober och vid striden den 27 november ett slagskepp, ett hangarfartyg och en kryssare ha träffats av bomber. Två
kryssare i Sudabukten skulle vidare ha torpederats från flygplan. Medan det i våras utanför Norge var engelska flottan, som fick vika
för tyska flygvapnet, synes det nu i Medelhavet vara de engelska
flygstridskrafterna, som hålla undan den italienska flottan så, att de
engelska sjöstridskrafterna få mera tillfälle att göra sig gällande.
Engelska flottan, vars representanter i det längsta torde ha bestritt
flygvapnets verkningsförmåga mot fartyg, får nu med hjälp av sina
egna flygförband bevisa motsatsen. Medelhavet som italienskt Mare
Nostrum är tillsvidare ett mycket avlägset perspektiv, som endast
det italienska flygvapnet- eventuellt förstärkt med tyska förbandmöjligen skulle kunna förverkliga. Därtill erfordras emellertid en
kraftig offensiv i luften från italiensk sida. För att vinna något
måste man här som eljest offra något.
Initiativet i Nordafrika greps emellertid i stället av engelsmännen,
som den 9 december gingo till anfall på marken, understödda av flyget och flottan. Även här är klimatet – hetta och sand – ogynnsamt för luftkrig. Det återstår att se om det kvantitativt överlägsna
italienska eller det initiativkraftigare engelska flygvapnet skall
kunna bli tungan på vågen i ökenkriget och göra insatser liknande
det tyska flygvapnets under våroffensiven i väster.
12/12 1940.
Asiens oro- Förr i världen brukade man kalla Balkan Europas oroliga hörn. liga hörn. Men under de senaste tjugo åren ha förhållandena där varit så stabila, att denna beteckning haft föga skäl för
sig – ända tills genom yttre tryck en slumrande oro frigjorts och
den gamla häxkitteln börjat koka på nytt. Det är också ett motsvarande yttre tryck, det japanska, som kommit Bortre Indien och angränsande områden, den geografiskt motsvarande delen av Asien,
att nu te sig som denna världsdels oroliga hörn.
Den japanska politiken förefaller i högre grad än någon annan
vara inställd på att följa minsta motståndets lag. Och det är tydligt
att den japanska expansionens riktningsaxel under det senaste halvåret – närmare bestämt allt sedan det franska sammanbrottet –
703
150-40787. Svens”k Tidskrift 1940.
…:;…,.__
Dagens frågor
vridits ytterligare ett par tiotal grader söderut. Den pekar nu mot
Sydostasien.
Tremaktspakten garanterar Japan hegemoni och full handlingsfrihet inom »storostasiatiska» livsrummet. Men redan innan pakten
högtidligt undertecknades i Berlin, hade den japanska aktionen i
Sydostasien satts igång. J apanska statsmän proklamerade åtskilliga
gånger under sommarens och höstens lopp J apans intressen i det
»sydostasiatiska rummet», och de läto världen förstå, att detta
måste betraktas som en del av det blivande »storostasiatiska rummet» utan att dock precisera arten och omfånget av sina anspråk.
Sydostasien är ju också i sig själv ett ganska vagt begrepp:
man brukar dock i allmänhet räkna dit Burma, som 1937 bröts
ut ur kejsardömet Indien och gjordes till en brittisk kronkoloni,
Thailand (Siam) som är områdets enda självständiga rike, Malackahalvön med den brittiska kolonin Straits settlements kring marinHistningen Singapore och Malajstaterna, som stå under brittiskt pro·
tektorat, samt Franska Indokina, alla på fastlandet. Därtill kommer
den stora och rika övärlden mellan Asien och Australien, där Narra
Borneo och östra delen av Nya Guinea tillhöra England respektive
Australien, den lilla ön Timar Portugal och hela arkipelagen i övrigt
Holland.
Sydostasien torde i sin helhet kunna anses som Asiens rikaste del.
Det har en utomordentlig stor produktion av tropiska jordbruks- OGh
bruksalster – i vissa fall 75 %-100 % av världsproduktionen; det
skulle givetvis föra för långt att här lämna detaljuppgifter. Mineraltillgångarna äro också mycket betydande och omfatta både guld
och ädelstenar, stenkol, järnmalm och andra malmer, som ännu blott
brytas i ringa utsträckning. Utvecklingsmöjligheterna för bergsbruket förefalla nästan obegränsade, men hittills har endast tenn och olja
utnyttjats i större omfattning: över 50% av världsproduktionen av
tenn faller på Malajstaterna, Nederländska Indien och Siam i nu
nämnd ordning; Nederländska Indien är den fjärde i ordningen av
världens stora oljeexportörer, men petroleum utvinnes även i Burma,
Brittiska Borneo och Nya Guinea.
Därtill kommer att befolkningstätheten i Sydostasien – med undantag blott för J ava – är påfallande låg. Burma, Siam och Indokina ha tillsammans en areal av 1,s miljoner kvkm. med endast omkring 50 milj. invånare, medan Brittiska Indien på en 2 1/2 gånger så
stor yta rymmer nära 400 miljoner, och det egentliga Japan, som är
föga mer än sjättedelen så stort (330,000 kvkm.), hyser nära 75 miljoner människor.
Det är ovisst, om de klimatiska förhållandena i det tropiskt varmfuktiga Syrlostasien verkligen skulle möjliggöra japansk bosättning
i stor skala. Säkert är dock, att områdets stora naturtillgångar och
låga befolkningstäthet måste göra det till ett lockande mål för japansk
expansion. Och under japanskt välde skulle det i alla händelser
kunna bilda en brygga till det folkfattiga Australien, som lätt kunde
absorbera det japanska befolkningsöverskottet.
704
Dagens frågor
När England och Frankrike genom kriget med Tyskland helt engagerades i Europa, började man därför i Tokio kasta längtande blickar
söderut, och efter Hollands och Frankrikes sammanbrott ansåg man
sig kunna övergå till handling. Att Englands motståndskraft ännu
icke är bruten och att Förenta Staterna otvetydigt tillkännagivit sin
avsikt att försvara den vita rasens position i Fjärran östern har visserligen hittills avhållit Japan från en väpnad aktion i stor stil. Som
vanligt pröva sig dock japanerna nu sakta och försiktigt men samtidigt beslutsamt och målmedvetet fram söderut.
Den första stöten har riktats mot Indokina. Formellt har den japanska aktionen framställts som riktad mot Chiang Kai Shek. Redan
i februari 1939 besattes den stora ön Hainan i Tonkinbukten, vilket
formellt innebar en klar kränkning av den fransk-japanska pakten
av 1907, som otvetydigt fastställde och avgränsade de båda ländernas
intressesfärer i denna del av världen. Fransmännen kände sig mycket illa berörda och dolde det icke heller, men japanska utrikesministeriet försökte lugna den franska opinionen med försäkringar om
att ockupationen av Hainan bara var ett led i kriget mot Kina och
syftade att »förebygga oroligheter» i de sydkinesiska provinserna
som gränsa till Indokina – den skulle alltså närmast vara i Frankrikes eget intresse! Efter en rad demarcher, protester och förklaringar blev det tyst kring affären. Men i somras efter det franska
sammanbrottet fordrade ’l’okio att den maktlösa Vichyregeringen
skulle fullständigt spärra den redan tidigare hårt åtsnörda transitotrafiken till Kina på järnvägen Haiphong-Hanoi-Yunnanfu. Och
ehuru denna begäran uppfylldes, landsattes japanska trupper, marscherade upp till Hanoi, Indokinas huvudstad, besatte gränsen till
Kina och anlade åtskilliga flygbaser på indokinesiskt område. Blodiga sammanstötningar kunde inte undvikas trots den franska förvaltningens undfallenhet – synbarligen voro en del högre tjänstemän
och officerare anhängare till de Gaulle och benägna att göra motstånd; de ha senare avskedats. På japanskt håll har man på sistone
velat göra gällande att i Saigon i Kochinkina, landets största stad
och numera dess administrativa centrum, »kineser, engelsmän, amerikaner och anhängare till de Gaulle i samarbete med judiska finansmän på alla siitt försöka lägga hinder i vägen för nyordningen i
Sydostasien». Detta och annat synes antyda att den japanska aktionen i Indokina kommer att fortsättas mot söder och åsyftar hela landets annekterande och införlivande i det japanska imperiet.
På sistone har Indokina dessutom utsatts för ett annat tryck, nämligen västerifrån- från Muan_q Thai (De Frias Land), som Siam numera officiellt kallas. Nästan dagligen ha telegrammen haft att berätta om gränsintermez11on i huvudsak i form av smärre siamesiska
framstötar mot och över Indokinas gräns, ja, till och med om bombflygraider företagna av bägge parterna.
.Motsättningen Siam-Frankrike har gamla djupa rötter. När Hå-
kan Mörne för ett tiotal år sedan bereste Bortre Indien betonade den
första siames han träffade med stort eftertryck, att han »tyckte om
705
—~~~~~~~~~~-
Dagens frågor
alla utlänningar – utom fransmännen». Siameserna anses i allmän··
het vara ganska indolenta, snarast stora, snälla barn utan något som
helst aggressivt drag i sin läggning. Men de ha aldrig kunnat smälta
det ganska bryska sätt på vilket fransmännen 1893 tvingade dem att
avstå sitt lands östliga provinser, Laos och övre Kambodsja till Indokina, som därigenom avrundades på ett behagligt sätt och fick en
god naturlig gräns i den väldiga Mekongfloden. Och det ligger nära
till hands, att de nu skulle vilja utnyttja tillfället att återta dessa distrikt – innan J apan tar dem.
Den viktigaste frågan är om Thailands aktion mot Indokina inspirerats utifrån eller inte. Och i så fall varifrån~ Det antas ibland,
att japanskt inflytande står bakom den siamesiska aggressiviteten, men
å andra sidan har i uppgifter från Tokio gjorts gällande att den föranletts av engelsk-amerikanska intriger och till och med vore följden
av en nyligen ingången allians mellan ’l’hailand, England och U. S. A.
Detta har emellertid bestämt förnekats i både London, Washington
och Bangkok. Och i själva verket måste man erkänna att Thailand
på ett anmärkningsvärt sätt lyckats hålla sig fritt från främmande
inflytande; det starkaste har sedan en mansålder tillbaka varit –
det danska. Gamla etatsrådet H. N. Andersen är den främsta pionjären inom moderniseringen av det siamesiska näringslivet och hans
östasiatisk Kompagnie är alltjämt en av de viktigaste ekonomiska
faktorerna i landet; den försvarsmakt landet nu har är också organiserad och uppbyggd av danska militärer och sjöofficerare under
ledning av amiral Richelieu. Eljest har man i Bangkok förstått att
skickligt balansera mellan de olika stormaktsintressena utan att
lämna någon företräde.
Ett av Thailands viktigaste problem är emellertid det kinesiska.
Siameserna ha föga sinne för köpenskap och överhuvud ringa företagsamhet. Den kinesiska immigrationen till det fruktbara men efter
ostasiatiska förhållanden glest befolkade landet har därför fått en
kolossal omfattning. Under den senaste mansåldern har Siam fått
mottaga en aldrig sinande ström av kinesiska invandrare, som skaffat
sig sysselsättning som småhandlare, hantverkare, ockrare o. s. v., men
som aldrig assimilerat sig med den inhemska befolkningen. Immigranterna ha också behållit sin nationalitet och för övrigt givit prov
på stor lojalitet mot Chiang Kai Shek och det nationella Kina, som
de understött ekonomiskt. De ha vidare organiserat bojkotter mot
japanska varor i Thailand och bekämpat alla japanska försök att
vinna inflytande där. Näringslivet i Thailand ligger helt i kinesernas händer, och de ha givetvis förstått eller åtminstone försökt att
göra sin ekonomiska makt också politiskt gällande. A andra sidan
har den kinesiska minoriteten – som enligt vissa uppgifter lära
räkna 2-3 miljoner av landets i allt 15 miljoner innevånare – givit
Thailand en rasfråga. Ivriga unga nationalister föra en hänsynslös
agitation mot kineserna – till sina former osökt påminnande om
antisemitismen i Europa – och få med sig sådana element som anse
sig exploaterade. Denna rörelse har naturligtvis fått näring och un- 706
Dagens frågor
derstöd, antagligen också ekonomiskt, från Japan, som utnyttjar den
för sina syften. Hur maktbalansen för närvarande är inom landet
undandrar sig varje bedömande i brist på färska, objektiva och utförliga skildringar. Tydligt är blott att makten fortfarande ligger i
händerna på det triumvirat, de nuvarande premiär-, utrikes- och försvarsministrarna, som genomförde den oblodiga revolutionen 1932, då
den gamla feodalregimen störtades och fick ge plats för en konstitutionell demokratisk monarki – åtminstone på papperet.
Den nuvarande monarken är en omyndig ung man, som sedan åtta
år tillbaka uppfostras i Schweiz och som blott besökt sitt hemland
vid ett enda tillfälle – några veckor 1938. Regeringen har sitt stöd
i en klick av några tiotal i Europa och Amerika utbildade yngre nationalister. Att denna grupp skulle ha givit sig J apan i våld förefaller föga troligt. Hur mycket man i Bangkok än beundrar Japans
uppstigande till asiatisk stormakt och gärna vill ta dess prestationer
till föredöme, inser man nog att ett nära samgående med J apan lätt
skulle få till följd, att friheten i De Frias Land snart bleve lika illusorisk som i Korea, Manschukuo eller Nanking. Det sannolika är
väl att siameserna skola fortsätta sin gamla politik som går ut på
att bevara landets neutralitet och oberoende, omsorgsfullt undvika
alla farliga allianser med stormakterna men om möjligt utnyttja tillfället att få revansch på det maktlösa Frankrike.
Karl XII Det talas i våra dagar så mycket om behovet av samhällsår 1940. anda, offervilja och uthållighet, det varnas mot slapphet,
defaitism och feg självuppgivelse. I vår historia finns det en gestalt,
som kanske mer lin någon annan personifierar just de egenskaper,
som vår nation i niirvarande situation behöver. Det var »den herre
och konung, som gjorde de svenskes armod till deras prydnad», som
var i med- och motgång lika, sin lyckas överman. I högre grad än
på mycket länge borde Karl XII:s gestalt just nu stå manande och
eggande för det svenska folkets medvetande.
Men vad händer~ Huruvida en sammansvärjning år 1718 ingåtts
mot Karl XII:s liv, därom har i alla tider tvistats, och den tvisten
lär väl aldrig upphöra. Men vad som är säkert, det är att en sammansvärjning år 1940 ingåtts för att få honom förklarad lönnmördad.
Självklart ha vi ingenting att invända mot att Karl XII:s död, liksom alla andra historiska problem, göres till föremål för vetenskaplig
forskning. Det vetenskapliga ordet är fritt i vårt land, och vi hoppas,
att det alltid må så förbliva. Vi ha ingen förutfattad mening om
Karl XII:s dödssätt, vi ha alltid ansett och anse fortfarande, att skäl
och indicier tala i både den ena och den andra riktningen. Icke heller
kunna vi finna det vanhedrande för Karl XII:s minne, om han skulle
befinnas ha fallit för en lönnmördares kula. Han skulle i så fall ha
delat lott med många av historiens ryktbara och stora gestalter:
Julius Cmsar, Filip av Makedonien, Vilhelm av Oranien, Henrik IV,
Gustav III, Abraham Lincoln och åtskilliga andra. I alla tider och
707
Dagens frågor
hos alla folk kan det finnas missnöjda eller fanatiker, och en kraftmänniska av Karl XII:s typ väcker lätt opposition.
Det är sålunda ingalunda aktualiseringen av frågan om Karl XII:s
död, som enligt vår mening är ägnad att väcka oangenäma känslor
hos en svensk fosterlandsvän. Men det är sättet, varpå saken förts
fram, det är sensationslystnaden och reklamen, som är oss motbjudande. Man har betraktat Karl XII:s död som en spännande detektivhistoria, och för att få gehör hos allmänheten har man vädjat till de
hyeneinstinkter, som kunna finnas även där det historiska intresset
eljest lyser med sin frånvaro. Vi göra icke anspråk på sakkunskap i
detta högst komplicerade spörsmål, men vi ha icke kunnat undgå att
av den vetenskapliga kritik mot den nya Karl XII-boken, som redan
framförts t. ex. vid Karolinska förbundets årsmöte och som snart
skall göras tillgänglig· för offentligheten, få det intrycket, att man
här har att göra med en förening av kritiklöshet, lättsinniga slutsatser och fantastisk övertro. Med reklamens alla medel har man tutat i det svenska folket, att man nu äntligen kommit till den ovedersägliga och definitiva lösningen av problemet, och man söker på förhand stämpla eventuell opposition såsom grundad på fördomar och
okunnighet. Icke minst motbjudande är, att man, på som det synes
mycket lösa grunder, ansett sig kunna peka ut en bestämd person så-
som mördaren.
Till belysning av den absolut obegr~insade självtillit, varmed herr
Sandklef gått till sitt värv, må nämnas att han i sitt museum i Varberg åtminstone i somras ägnade en hel vägg åt »mordet». I en särskild nisch i väggens centrum och på ett sammetshyende låg den
kantstötta turkiska knappen från den halländska grustäkten, och i
decimeterhöga bokstäver överst på väggen stod att läsa, utan något
ödmjukt eller besvärande frågetecken: »Med denna knapp sköts
Karl XII den 30 november 1718 från den svenska sidan.» Äntligen
ett sätt att popularisera våra hedervärda bygdemuseer, vilket också
allvarligt imponerat på en professor i Turistföreningens månadshäfte!
Den seger, som herr Sandklef & comp. redan anse sig ha vunnit,
har tydligen inte lämnat Kungl. Dramatens ledning någon ro. Här
gällde det att arbeta i upplöjd mark. Nu skulle man också med sceniska hjälpmedel bibringa den svenska nationen övertygelsen, att
Karl XII inte alls var någon så stor man, som även sena tiders barn
ibland trott. På Karl XII:s dödsdag 1940 gick alltså premiären på
Strindbergs Karl XII av stapeln på vår nationalscen, och den beledsagades av hela den apparat av hyllningar och entusiastiska lovord,
som man anser sig skyldig August Strindbergs minne och Lars
Hansons scenkonst. Det brukar annars inte anses särskilt artigt att
fira en människas födelsedag eller dödsdag genom att hänga upp
karikatyrer över henne. Nu invänder man naturligtvis, att en skönlitterär författare har rätt att behandla ett historiskt motiv hur han
behagar. I denna mycket omdiskuterade principfråga är det oss ett
nöje att kunna instämma i vad en kitnd litteraturkritiker, Sten Se- 708
Dagens frågor
lander, nyligen skrev om en historisk roman, som enligt hans mening
icke höll måttet i fråga om tidstrohet. Sten Selander yttrade bl. a.:
»Gör sig en författare inte mödan att nå djupare historisk trohet,
då åstadkommer han endast en reproduktion av sin egen värld, nödtorftigt utstofferad i en gången tids dräkt. Och då kan vi med skäl
fråga oss: vad tjänar hela maskeraden till~ … Kravet på tidsfärg
och tidstrohet är därför inte ett utslag av pedantiskt lärdomssnobberi; det tar sikte på något väsentligt, utan vilket den historiska romanen som genre är meningslös . . . Man bevisar ingenting genom
att förvränga verkligheten, vare sig dagens eller historiens.»
Den gången gällde det en historisk roman med motiv från vikingatiden. Men när det var fråga om Strindbergs och Lars Hansons
Karl XII, hade Sten Selander tydligen släppt sina principer, ty då
deltog han oreserverat i den allmänna jubelkören. Och dock måste
sägas, att J. Fridegårds försök att skildra »proletär vikingatid» icke
kan vara mera avlägset från den historiska verkligheten än Strindbergs framställning av Karl XII. Till och med en så förstående
Strindbergstolkare som Martin Lamm måste erkänna, att Strindbergs
Karl XII är historiskt ohållbar. Enbart ett flyktigt studium av
Karl XII:s brev borde ha kunnat övertyga om att Karl XII knappast
i något avseende var sådan som Strindberg tecknat honom. Det är,
vi upprepa det, en vrångbild, delvis en ren karikatyr han givit. Naturligtvis har han inte valt att skildra den ungdomlige segraren vid
Narva eller Klissov eller den av Europas diplomater kringsvärmade
svenske konungen i Altranstädt. Det är en ödesmärkt, åt undergången hemfallen Karl XII, som är »hjälten» i Strindbergs drama.
Han är osäker på sig själv, försjunken i fatalistisk passivitet, omgiven av ränker och sjudande hat, bombarderad av ilskna anonyma
brev. Han är en blandning av kvinnatämjare och kvirrnoslav – precis som Strindberg själv. Han ställer till med »äktenskapliga» trätor,
men i brist på hustru får systern Ulrika Eleonora tjänstgöra som
andra part. Han behärskas av misstänksamhet och spionerar på sin
omgivning. Hans hjältemod är endast en mask för svaghet, han hänger sig åt obehärskade utfall, o. s. v. Så tecknas den man, som var
så fri från grälsjuka och obehärskat lynne som möjligt, som ärvt sin
moders milda väsen, som var »för konungslig att befalla» men ändå
vann ett underbart välde ()ver sina medmänniskor.
I själva verket är det ingenting märkvärdigt, att Strindberg kunnat till den grad felteckna Karl XII. Hans fantasi låg nu en gång
icke åt det historiska hållet; han saknade förmåga av inlevelse, han
kunde aldrig krypa ur sitt eget skinn, och hans bistoriska gestalter
blevo, liksom. alla andra, endast omklädnader för honom själv. Nå-
gon gång kunde han visserligen i någon mån träffa det riktiga, t. ex.
i teckningen av den primitive »dundergubbem Gustav Vasa. Men
. för övrigt, vilka vrångbilder har han icke skapat- av Erik XIV, av
Gustav II Adolf, av Gustav III. Men den som han hade minsta förutsättningen att förstå var väl ändå Karl XII. Den som det minsta
känner Strindberg, måste veta, att helhjärtad heroism var det som
709
””….._
Dagens frågor
låg mest avlägset från hans väsen. Han saknade helt enkelt organ
för att förstå en sådan man som Karl XII. När han icke desto mindre
tog sig för att behandla honom, kunde det inte bli något annat än
en felteckning. Att Dramatiska teatern på sitt program år 1940 upptagit detta av personlig upplösning, undergångsstämning och defaitism behärskade drama, vittnar knappast om att teaterns ledning
känner sig solidarisk med kravet på nationell uppryckning och andlig
upprustning i vårt land.
Academicus.
Omsättnings- Här skola icke rekapituleras de kända skäl, som
skatten i hamn. föranlett finansministern att välja formen av en
»osynlig» detaljhandelsskatt för den nya allmänna pålagan. Intressanta äro emellertid försöken att finna någon framkomlig alternativ väg, vilken skulle eliminera de betydande tekniska svårigheter,
som ovedersägligt äro förbundna med den nu beslutade skatteformen.
I detta hänseende har första särskilda utskottets bemödanden främst
inriktats på en undersökning av förutsättningarna för en producenteller partihandelsskatt, en form som åtminstone vid flyktigt påseende
skulle kunna tänkas innebära en väsentlig reducering av antalet försäljningsställen och skattepliktiga transaktioner och därmed en avsev~ird förenkling av kontrollen.
Icke enbart skattetekniska överväganden synas emellertid ha varitvägledande för det inom utskottet bedrivna utredningsarbetet. Vid
sidan därav torde på sina håll ha gjort sig starkt gällande en känsla
av nödvändigheten att i rådande pressade finanshige finna en skatteform, som erbjöde större utvecklingsmöjligheter än den föreslagna
dctaljhandelsskatten. Onekligen förslå de c:a 200 miljoner kronor per
år, som skatten gissningsvis kan väntas avkasta, icke långt i ett läge,
då budgetunderskottet uppskattas till den sexdubbla summan. Erfarenheterna från utlandet synas ge vid handen, att en höjning av en
omsättningsskatt av den svenska typen utöver den föreslagna procentsatsen (5 %) kraftigt påverkar konsumtionens omfattning och leder till att skatteintäkterna endast oväsentligt stegras även vid en
kraftig skatteökning. En uppfattning inom utskottet synes ha varit,
att en producentbeskattning i detta hänseende skulle vara ett betydligt tjänligare instrument för en bctr~ingd finansminister. Riktigheten av denna uppfattning kan starkt ifrågas~ittas; särskilt i lägen, då
de depressiva krafterna tendera att ta överhand inom näringslivet,
torde en allmän producentbeskattning framstå såsom en mycket
olämplig skatteform. Betecknande är också att under dc ekonomiska
krisåren i början på 1920-talet, liksom även under förra decenniets
depressionsår, tendensen flerstädes utomlands synes ha gått mot en
sänkning eller ett avskaffande av förekommande speciella fabrikationspålagor. Denna omständighet utesluter givetvis icke att det -,
om icke av andra, så åtminstone av sociala rättviscskäl, – kan framstå såsom berättigat, att den nu beslutade allmänna omsättningsskatten utbygges med förhöjda pålagor å vissa lyxbetonade eller umbär- 710
Dagens frågor
liga produkter, varvid det kan visa sig, att den mest rationella tekniska formen i flertalet fall utgöres av en producentbeskattning. Från
finansdepartementet har ju ock bebådats förslag till en dylik särskild
lyxbeskattning. Införandet av en sådan differentiering av den allmänna konsumtionsbeskattningen skulle innebära, att den av sociala
rättviseskäl uppburna progressionsprincipen vunne tillämpning även
på de indirekta skatternas område. I ännu mindre grad än den allmänna omsättningsskatten kan emellertid denna utbyggnad tänkas
täcka budgetbristen.
Av höstens skattedebatt är man måhända berättigad draga den finanspolitiskt icke betydelselösa slutsatsen, att tanken på en källbeskattning vunnit avsevärd terräng i den allmänna opinionen i vårt
land. Ty det är väl främst omsättningsskattens egenskap av »likvid»
skatt, som förmått övervinna det psykologiska motstånd den haft att
kämpa med. Andra steg i samma riktning skulle betecknas av ett
genomförande av obligatoriska skatteavdrag för löntagare, vilken
fråga för närvarande är föremål för principutredning inom finansdepartementet, liksom också liknande avdrag å aktie- och obligationsutdelningar. I ett Hige, då 40, kanske 50 % av nationalinkomsten måste
tagas i anspråk av det allmänna, råder det ej heller något tvivel om
att den angelägnaste skattereformen består i en omläggning av den
direkta beskattningen till en källbeskattning. Lyckas lagstiftaren
övervinna de praktiska olägenheter som äro förenade med en sådan
övergång, skulle också bekymren för den indirekta beskattningens
bristande utbyggnadsmöjligheter bringas ur världen, enär den speciella finanspolitiska uppgiften för konsumtionsbeskattningen –
nämligen att på ett tidigt stadium absorbera uppträdande köpkraftsöverskott — då skulle på ett lika effektivt sätt fyllas av den direkta
beskattningen.
En biprodukt – icke heller den betydelselös – av diskussionen
kring omsättningsskatten är den belysning, som denna skänkt solidaritetskänslan inom vissa grupper och argumenteringen hos vissa
politici. Den säregna axeln mellan de kommunistiska representanterna
och en del bondeförbundare, vilken demonstrerades i ett i kammardebatten framfört avslagsyrkande, kontrasterar på ett för parterna
i denna oheliga allians föga smickrande sätt mot den beredvillighet,
som från köpmannahåll visats att bära de mycket avsevärda praktiska svårigheter, som den nya skatten skulle medföra för detaljhandeln. Av alla de ändringsyrkanden, som framkomma, var också köpmännens framställning om skattens förvandling till en synlig pålaga
mest ägnad att inge respekt även hos dem, som i och för sig icke
kunna anse den synliga skatten såsom en praktiskt lycklig lösning.
Realiserandet av kravet skulle obestridligt medföra en ytterligare, avsevärd ökning av köpmannakårens besvär, men även denna merbelastning var kåren villig att påtaga sig.
Medan frågan om synlig och osynlig skatt under utskottsförhandlingens första skede intog en förgrundsställning, kom diskussionen
i fortsättningen att företrädesvis röra sig om möjliga alternativ till
711
Dagens frågor
propositionens linje. Herr Ohlin gjorde gällande, att riksdagen i
denna viktiga fråga försatts i ett tvångsläge på den grund, att regeringen endast låtit utreda ett alternativ, och han ansåg, att läget
skulle ha varit helt annorlunda, »om finansdepartementet ordentligt
undersökt tre andra linjer än propositionens, nämligen l) acciser på
vissa varuslag, kompletterade med lagerbeskattning på textilvaror
m. m., 2) partihandelsskatt samt 3) synlig detaljhandelsskatt».
Det torde icke nämnvärt löna sig att närmare ingå på frågan, huruvida det är i överensstämmelse med svensk parlamentarisk praxis
eller över huvud taget med praxis i något annat parlamentariskt
land att regeringen förelägger folkrepresentationen i en brådskande
angelägenhet ett flertal detaljerade, alternativa författningsförslag,
mellan vilka representationen skulle ha att välja. Om den tekniken
introduceras i vårt konstitutionella liv, skulle den näppeligen undgå
en kritik, som vore oändligt mycket mera välbefogad än den, som
herr Ohlin presterat. Ty hur orimligt skulle icke varje viktig fråga
fördröjas, därest ett tidsödande lagstiftningsarbete nedlades på ett
flertal olika förslag, om vilka man blott visste, att endast ett kunde
vinna bifall~ Men man kan för övrigt fråga sig, varför herr Ohlin
är så blygsam i sin önskelista, att han begränsat antalet alternativa
förslag till de tre nämnda. Med lika fog kunde han därutöver ha begärt ett förslag från regeringens sida om en i ordets egentliga bemärkelse allmän omsättningsskatt, d. v. s. en skatt, som träffar en·
vara vid varje omsättning, som denna undergår på sin väg från rå-
varustadiet och till dess den vandrar över disken till den slutliga
konsumenten. Ja, varför blott begära förslag om konsumtionsbeskattning, när med hänsyn till skattens syfte utredning också kunnat på-
kallas om andra såväl generella som speciella köpkraftsbegränsande
åtgärder, t. ex. en höjning av de direkta skatterna, en löneskatt, ett
tvångssparande, en kapitalkonfiskation~ Här är fältet fullkomligt
fritt för en man med uppslagsrikedom och fantasi.
Bortsett härifrån, kan man fråga sig, om det verkligen är alldeles
korrekt uttryckt, när herr Ohlin säger att man inom finansdepartementet före framläggandet av regeringsförslaget försummat att ordentligt undersöka möjliga alternativa linjer. Åtminstone gör omsättningsskattepropositionen, som inom parentes sagt i danska riksdagen åberopats såsom en mönstergill utredning, snarast det intrycket, ait de sakkunniga inlåtit sig på ganska omfattande komparativa
studier, innan de stannade för den i propositionen föreslagna linjen
såsom den lämpligaste – låt vara att man icke haft anledning förelägga riksdagen en hel bukett av författningsförslag att välja mellan.
Det är slutligen anmärkningsvärt, att herr Ohlin med fullständig
tystnad förbigår det uttalandet i utskottsutlåtandet, som visar, att
utskottet- sedan det med anlitande av finansdepartementets expertis
tagit under omprövning frågan om en producent- och partihandelsskatt – icke funnit stöd för att denna skatteform är att föredraga
framför den i propositionen föreslagna skatten å konsumenthandeln.
-n- 712