Dagens frågor
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 26 januari 1940.
Luftkriget De styrkor, som av ryssarna insatts emot Finland, torde
i Finland. röra sig omkring 1,000 krigsflygplan, av vilka minst en
tredjedel äro två- eller fyrmotoriga bombplan. Såsom basområde användes främst Ingermanland, som rymmer en mängd flygplatser
mellan Leningrad och estniska gränsen. Mindre styrkor synas vara
förlagda utefter finska östgränsen upp till Murmansk. På sista tiden
har livlig flygverksamhet förekommit från baser i Estland. Anfallen mot kusttrakterna i sydvästra Finland härstamma sannolikt
härifrån. Detta tyder på att ryssarna redan lyckats färdigställa flygfält inom de områden (Ösel-Baltischport), som disponeras enligt
avtalet med Estland. Anläggningen har i så fall gått anmärkningsvärt hastigt. Räckviddsförhållandena äro sådana, att Leningradsområdet väl kan användas även för företag mot sydvästra Finland,
även om baser i Estland äro fördelaktigare. Brådskan med de estniska baserna tyder på att man gör sig beredd operera icke blott
norrut utan även västerut, en operationsriktning, för vilken de
nämnda områdena ligga mycket gynnsamt till. Denna riktning har
f. ö. redan prövats genom anfall på Åland och på fartyg i trakten
av Aland. Den för operationer västerut erforderliga räckvidden
finnes också; Vasa, som utsattes för kraftiga anfall, ligger på samma
avstånd från Baltischport som t. ex. Västerås.
Det ryska flygvapnets låga kvalitet har omvittnats av alla korrespondenter och framgår även av de utförda operationerna. Främst
kan man konstatera en mycket omodern strategisk tankegång, vilken såsom betvingelsemetod räknar med skövling av icke militära
värden och av värden utan större betydelse för hushållningen. De
terroriserande företagen mot hemorten ha givits största uppmärksamheten i kommunikeerna och i pressen. Mycket starka krafter ha
emellertid samtidigt nästan dagligen insatts gentemot militära mål
i anslutning till fronterna, dock i regel utan avgörande verkan. Det
taktiska uppträdandet och färdigheten i vapnens bruk – skjutning
och bombfällning – ha oftast varit undermåliga. Måhända ligger
en förklaring till den pågående bombarderingen av civilbefolkningen
däri att precisionen icke är stor nog för verkan mot bestämda mål
av påtaglig betydelse. Möjligt är också, att de bomber, som träffat
civilbefolkningen, oftast varit riktade mot verkliga mål i hemorten,
främst järnvägar och hamnar. Andan och disciplinen lär vara klen.
Emellertid får man icke förbise, att varje företag ger ökad övning
och – om motståndet är ringa – måhända också ökad självtillit.
Det förefaller som om effekten i anfallen redan hade ökat betydligt
jämförd med företagen under de första veckorna.
Flygmaterielens dåliga egenskaper ha även påtalats. De böra emel- 72
Dagens frågor
lertid icke överdrivas. En stor del av de flygplan, som användas,
äro dock av samma typer, som gjorde stor nytta hos de röda i Spanien. Bombplanens försvar mot jaktplan har emellertid visat sig
vara svagt. Den tekniska tjänsten på marken har mot förmodan
fungerat väl såtillvida, att man stundom kunnat hålla i gång 400-
500 flygplan på en dag, trots den rådande kylan. A andra sidan
tyder det stora antalet »blindgänger» bland de fällda bomberna på
brister i materielen eller dess handhavande. Åtskilliga utrustningsdetaljer ha visat sig antingen illa gjorda och opålitliga eller också
tillverkade i utlandet. Uteblir ersättningen av dessa delar, minskar
nytillverkade flygplans användbarhet. Industriens kapacitet är
stor. Det är ovisst, huruvida den verkligen är tillräcklig för att ersätta förluster, om dessa inträffa såsom hittills. 1938 lära sammanlagt 250 krigsflygplan av alla typer per månad ha utgjort indu- ·
striens prestation, d. v. s. lika mycket som nu förbrukats i Finland
på sju veckor, varvid huvuddelen av förlusterna är bombplan. Det
förefaller knappast troligt att en planerad ökning av industrien till
en kapacitet av 500 flygplan per månad varit möjlig, samtidigt som
man likviderat både de främsta inhemska industriledarna och de utländska experterna. Sannolikt ersättas förlusterna i första hand genom att nya flygplan med besättningar eller hela förband tillföras
från andra delar av riket. Om detta är riktigt och de månatliga förlusterna kunde bibehållas vid nuvarande omfattning, skulle det ryska
flygvapnet efter ytterligare några månaders krig ha förlorat det
mesta av sin slagkraft. En sådan verkan skulle bli av utomordentlig betydelse icke blott för utgången av attacken mot Norden utan
även för Sovjets hela militära maktställning.
Den tuva, som skall viilta lasset, är de försvarande flygstridskrafterna och luftvärnet. Det finska flygvapnet hade vid krigsutbrottet
– liksom det svenska enligt 1936 års försvarsbeslut – endast en jaktflottilj. Även luftvärnet var relativt fåtaligt. Det förefaller som om
jaktförbanden huvudsakligen användas i sydöstra Finland gentemot
de bombförband, som insättas mot mål närmast bakom fronten samt
mot denna trakt av hemorten. Huvuddelen av hemortsförsvaret
måste nu – vid sidan av luftskyddet – bäras av luftvärnet. I övrigt måste man låta de härjande bomförbanden ha sin gång, så länge
de jaktförband saknas, som skulle kunna avdelas för hemortens
skydd. Även om Finland icke kan betvingas enbart genom luftanfall
mot hemorten, vilket förefaller osannolikt, så skulle tillskott av jaktplan och luftvärn vara av ovärderlig nytta. Skadegörelsen skulle
kunna minskas, pressen på befolkningens nerver lätta och till sist
måhända det ryska flygvapnets slagkraft tunnas ut.
Det allvarligaste hotet mot Nordens frihet utgör emellertid icke
det ryska flygvapnet utan de ryska lantstridskrafterna, »lemmeltåget», som väller fram mot väster. I försöken att hejda dessa trupper skulle flygstridskrafter, främst lätta bombförband och jaktförband, kunna göra stor nytta genom ett ständigt guerillakrig emot
etapplinjerna. På så sätt skulle det bli möjligt att skapa nya situa- 73
Dagens frågor
tioner, liknande dem som förekommit vid Suomussalmi, Tolvajärvi
etc. Särskilt under sommaren, då framkomligheten i de sumpiga skogarna blivit mindre, skulle försök till »omfattning från luften» kunna
lyckas. Behovet att understödja Finland med flyg grundar sig alltså
på hänsyn både till försvaret mot de ryska flygstridskrafterna och
till egna företag mot de ryska lantstridskrafterna. Ju mindre tillskott i mannakraft som kan tillföras Finland, desto starkare blir
önskemålet att kompensera denna brist med flyg.
Tidningarna ha meddelat, att den svenska frikåren i norra Finland också omfattar en avdelning svenska flygare. Dessa ha redan
berett fienden avsevärt avbräck på Sallafronten, men de ha också fått
erlägga sin blodiga tribut. Måtte denna insats icke framkalla klenmod utan i stället vara en påminnelse om att dessa fåtaliga flygare
– jämte handelsflottans män – i själva verket just nu äro Sveriges
främsta försvarslinje.
Vad som under de gångna veckorna utförts av det finska flygvapnet är just operationer av här antytt slag. .Jaktplanen ha säkert sin
stora andel i de 250 nedskjutna ryska flygplanen, medan spaningsplan och bombplan arbetat mera i det tysta men därför icke mindre
effektivt i fiendens rygg. Det förefaller, som om man skickligt lyckats förena god verkan med undvikande av förluster. Om, såsom
man har anledning hoppas, det finska flygvapnet erhåller förstärkningar, komma frukterna av denna strategi att bli ännu påtagligare.
Utan Arets remissdebatt om samlingsregeringens statsverksopposition. proposition motsågs knappast med några större förväntningar, förrän det blev bekant att hr Sandler efter resan till
Finland och fältmarskalken Mannerheim tänkte inställa sig i riksdagen för att göra ett utrikespolitiskt och finlandspolitiskt inlägg.
Genom hr Sandlers anförande och den efterföljande debatten- varom
mera på annan plats – uppstod i första kammaren den intensivaste
remissdebatt, som hållits på mycket liinge. Riksdagen framträdde
för ett kort ögonblick återigen i nationens medvetande, sedan händelserna ute i världen länge pockat på det primära intresset och regeringssystemets art under flera år avskärmat riksdagens arbete.
Med en viss undran hade man avvaktat samlingsregeringens framträdande inför kamrarna. Utom den nye excellensen Giinther deltogo dock endast koalitionsregeringens resterande ministrar i debatten. Hr Giinthers stillsamma och flärdfria uppträdande kontrasterade starkt mot den brio, som alltid utmärkte företrädaren, men
det väckte uppenbarligen icke desto mindre – eller i vissa kretsar
kanske just därför – förtroende bland riksdagsmännen. Eljest tog
statsministern ensam helt hand om den yttre ledningen av regeringen, och han uttalade sig för första gången mera öppet om Finlandshjälpen och den nordiska politiken. Han gjorde det med sedvanlig auktoritet, men många skulle ha önskat än varmare tonfall.
De nya statsrådens delvis undanskymda departement kommo icke i
skottgluggen. Fraktionsordförandenas anföranden innefattade åtskil- 74
Dagens frågor
liga speciella önskemål och avspeglade vissa meningsmotsatser och
åsiktsskiftningar bland regeringspartierna i fråga om den aktuella
politiken. Men den brett dimensionerade regeringen undgick att uppvisa någon rämna.
Fraktionsordförandenas inlägg -liksom motionsverksamheten före
den ordinarie motionstidens utgång – markerade den allmänna
önskan att tills vidare icke riva upp några partipolitiska strider,
fastän den gamla oppositionen genom en eftergranskning skulle ha
rikligare stoff därtill än på länge; hr Ohlins kritiska yttrande
om det länge försummade krigsindustriena förberedelsearbetet må
dock nämnas. Värda att observeras voro föresatserna på många håll
att hävda riksdagens inflytande. Det skulle förvåna på det högsta,
om icke lagtimans arbete komme att präglas av en på senare år
icke alltid sedd eller välsedd saklig frispråkighet. Såsom ett hälsotecken vill man även inregistrera, att valdemagogin fått mycket litet
utrymme i årets motionsflod.
Samlingsparlamentarismens väsensart blev föga dryftad. Man fö-
redrar att vänta och se, att handla i stället för att teoretisera. Själva
strukturen hos samlingsregeringen utsattes uppenbarligen endast
från ett håll från en postum kritik: det var disponenten Sundberg i
överum, som klandrade det mot konstitutionell sedvänja stridande
tillvägagångssättet vid ministärens tillkomst och dess alltför starkt
partipolitiska sammansättning. Med anledning av vad vi i förra
häftet yttrade i den konstitutionella frågan, må det nu tilläggas att
även talmännen denna gång på sedvanligt sätt vid ministärskiften
lära ha tillfrågats av konungen, ehuru detta förhållande av obekant
anledning ej bragtes till offentligheten.
Debatten om budgeten trädde starkt i bakgrunden, och hr Wigforss blev icke som vanligt en av dagens huvudtalare. Företeelsen kunde icke förvåna. Sällan har ett så ovisst riksstatförslag
framlagts. Närmast är budgeten blott en alternativ sannolikhetskalkyl – hr Skoglund förliknade den vid en frötall – och enär den
avser en tid, som sträcker sig till 30 juni 1941, vore annat otänkbart.
Allt hänger på den internationella utvecklingen, och man får en god
föreställning om osäkerhetsmarginalerna, när man kan räkna ut att
de nuvarande extra inkallelserna per dag kosta statsverket inemot
2 milj. kronor. Trots lovvärda ansträngningar har också besparingsaktionen visat sin synnerligen begränsade räckvidd. För stunden
och i avvaktan på den närmaste tidens händelser synes regeringen
icke vilja gå för bröstgänges fram mot skattedragarna eller den sociala välfärden. Den vill av allt att döma uppskjuta en eventuell
social nedrustning tills det blir tvingande nödvändigt. Men ingen
är längre blind för att en förlängning av kriget även för ett neutralt Sverige kan nödvändiggöra statliga tvångsåtgärder av ett omfång, som man under 1930-talets optimistiska skede ej ville tro på
möjligheten av. De nu ofrånkomliga försvarskostnaderna och den
moderna sociala standarden ha gjort vårt land vida mer känsligt
för en europeisk konflikt än på 1910-talet. Redan under fjolårets ur- 75
Dagens frågor
tima riksdag beslöts genom en serie nya eller stegrade skatter framskaffa ett belopp av beräknade 300 milj. kronor. Under världskriget
dröjde det till maj 1915, innan någon ny skatt ansågs behövlig; den
då beslutade krigskonjunkturskatten gav under första året omkring
2 milj. kr. Denna jämförelse är belysande för skillnaden mellan förr
och nu.
Järnverket i Norrbottens ekonomiska problem ha länge varit föreNorrbotten. mål för den svenska riksdagens uppmärksamhet, där
de bl. a. under de gångna åren föranlett åtskilliga motioner från hö-
gerhåll. Otvivelaktigt har denna landsända rätt att kräva statsmakternas intresse. Såväl dess belägenhet som en gränsmark som dess
i vissa avseenden säregna sociala struktur kräva det. Skattebördan
är högre än i det övriga riket och i motsats till landet i övrigt gör
sig här ett visst befolkningstryck kännbart.
Med hänsyn till de rika naturliga tillgångar, som föreligga i Norrbottensmalmen, är det lättförklarligt, att önskemålen skulle koncentrera sig på statens medverkan till en norrländsk förädlingsindustri
inom järnhanteringen. Förkämparna härför, varibland främst återfinnes Norrbottens läns energiske hövding, hava emellertid förbisett
de förutsättningar för järnhantering, som enligt all erfarenhet världen runt varit de avgörande för uppkomsten av en järnhantering
– tillgången till billigt bränsle. Malmen tål långt bättre de stora
frakterna än kolen. Ingenstädes ha järnverken geografiskt grupperat sig efter malmfyndigheterna. På detta enkla faktum ha också
alla hittillsvarande försök att åstadkomma en bärande järnhantering
i Norrbotten strandat.
När saken nu åter tagits upp och avgjorts av den urtima riksdag – till vars behandling en fråga av denna natur väl minst av
allt bort höra -har det varit under förutsättningar och med kalkyler, som inom alla initierade kretsar väckt den största förvåning.
Kungl. Maj :t begärde ett anslag av 10 miljoner kronor för grundande
av ett aktiebolag för järnverksdrift i Norrbotten och däröver 3 miljoner som driftskapital. Järnverket skulle avse tillverkning av kokseller träkolstackjärn och bereda sysselsättning åt något över 100
man; i senare fallet ansåge man ytterligare 500 man skulle kunna beredas sysselsättning inom skogsväsendet för framställande av trä-
kol. De arbetslöshetsminskande åtgärderna skulle alltså vad själva
järnverket beträffar kräva en kapitalinvestering av omkring 100,000
kr. per sysselsatt man (då emellertid hälften av järnverkets arbetarstam måste tagas bland yrkeskunniga i Mellansverige får denna
summa fördubblas i vad den avser att bereda sysselsättning åt Norrbottens befolkning vid järnverket); belopp som äro så exorbitanta, att
de sociala skälen icke kunna åberopas, om icke mycket gynnsamma
ekonomiska förutsättningar för en dylik anläggning äro för handen.
Handelsminister Möller kunde icke heller grunda sin framställning på
förslag av de sakkunniga, som utrett frågan, och vilkas avstyrkande
var ovanligt väl dokumenterat. Det visades, att tillverkningen av
76
~———–~·-··~··
Dagens frågor
kokstackjärn med visshet icke skulle bära frakterna av kol till produktionsorten och av den färdiga produktionen till konsumtionsorten, varför varje konkurrens med importerat tackjärn skulle bliva
utesluten. För träkolstackjärnet fanns under vanliga förhållanden
icke heller tillräcklig avsättningsmöjlighet; den mellansvenska järnhanteringen, där stora kapital äro investerade, arbetar som alla kännare veta med en masugnskapacitet, som ännu icke på långa vägar
kunnat till fullo utnyttjas. När härtill kommer den ringa verkan i arbetsskapande syfte, som uppstår genom ett järnverk med dess begränsade arbetarantal, kunna inga sociala skäl anföras, som skulle eliminera de ekonomiska betänkligheterna av denna felinvestering av betydande mått.
Handelsministern ansåg sig emellertid kunna åstadkomma andra
kalkyler och häri ligger i själva verket det mest uppseendeväckande.
Med stöd av åren 1934-1938 sökte hr Möller uppvisa, att järnverket skulle giva genomsnittsvinst, som emellertid grundade sig endast på resultatet av åren 1937-1938, vilka skulle giva överskott på
en beräknad förlust åren 1934-1936. Oavsett att själva kalkylerna
grundades på förutsättningar, som redan underkänts av de sakkunniga och icke blivit starkare för att de upprepats, är ändock handelsministerns förfaringssätt anmärkningsvärt. Varje kännare av
svensk järnhanterings ekonomiska struktur vet nämligen, att åren
1934-1938 icke tidigare haft sin motsvarighet i svensk järnhanterings
historia, att dc kännetecknats av förut aldrig uppnådda produktionsrekord för stål, som i stort sett snabbt slagits det ena året efter det
andra och att diirför en kalkyl, som bygger endast på dessa år, utan
vidare på förhand måste avvisas som vilseledande. För statsdriften
är det sannerligen ingen rekommendation att man till de anslagsbeviljande organen kan framkomma med och – än mera – kan
vinna gehör för kalkylationer, som aldrig ett ögonblick skulle kunna
godtagas av något ekonomiskt ansvarigt organ inom det förkättrade
enskilda näringslivet. Ingen vet när och hur det nuvarande kriget
kommer att sluta. Ett kan väl emellertid med tämlig säkerhet förutses – att efter kriget kan förväntas en långvarig kris, villren siirskilt hårt drabbar den konjunkturkänsliga järnindustrin. 1920-talet
var för den svenska järnhanteringen en svår och plågsam anpassningsperiod efter dc förändrade förhållanden, som fredsslutet medförde, och kännetecknades av katastrofalt sänkt produktion, arbetslöshet och lönereduktioner. Den definitiva ändringen kom med de
begynnande rustningarna. De naturliga framtidsutsikterna för ett
järnverk i Norrbotten efter dess färdigställande bygga sannerligen
ej i förutsättningar, som kunna grundas på förhållandena 1934-1938,
då f. ö. även enligt handelsministern endast två år skulle giva vinst,
utan måste bedömas efter dess livsmöjligheter under ett långt kärvare ekonomiskt klimat. Att svenska riksdagen nöjt sig med att tillhandahållas produktionskalkyler endast för en tid, som kännetecknats av den mest utpräglade högkonjunktur, som varit, är en säregen,
låt oss hoppas numera icke längre möjlig, följd av den svenska ma- 77
Dagens frågor
joritetsparlamentarismen, där det parlamentariska förtroendet fått
ersätta även den mest motiverade sakliga skepsis.
Inom riksdagen gjordes försök att begränsa förslaget till ett verk
för tillverkning av järnsvamp, varför möjligen ett större berättigande skulle vara för handen än för den redan på förhand dömda
tackjärnstillverkningen.
Riksdagsheslutet gick ut på anvisande av aktiekapitalet 10 miljoner kronor med uppdrag för det nya bolagets styrelse att undersöka lämpliga verksamhetsformer för det nya företaget.
Anslaget är sålunda beviljat – i en tid, då sparsamhet mera än
någonsin är ett trängande behov för att kunna bemästra allt annat
överskyggande problem. En viss möjlighet föreligger dock ännu
att det ekonomiska förnuftets röst skall kunna komma till tals.
Mycket vilar här på den behandling ärendet får i fortsättningen.
Den nye handelsministern torde kunna förviintas i frågan hava en
mera realistisk syn än den avgångne, efter vilken Norrbottens järnverk står som monument över hans verksamhet inom ett departement, »varav han ännu icke visste vad han skulle göra». Sveriges
näringsliv har emellertid rätt att kräva att, innan den beslutade investeringen bindes i fasta anläggningar, de ekonomiska förutsättningarna hiirför ånyo göras till föremål för en omsorgsfull och noggrann prövning. Vårt nationella liv har icke längre utrymme för
den lösaktighet, som iin i det sista präglat statsmakternas åtgärder
på det ekonomiska området och åt vilka alltför Hinge givits skenet
av dådkraft, då de i själva verket icke inneburit annat än brist på
ansvarskänsla.
Norrbottens försörjningsproblem kräva andra lösningar, diir erfarenheten och viljan att genomtränga ekonomiska sammanhang få
utrymme i en ärlig strävan att skapa livskraftiga näringsgrenar.
Härtill torde Svensk Tidskrift i den närmaste framtiden få tillfälle
återkomma.
Finland och Finlands hjältekamp slår bryggor över århundraden
Västerlandet. och årtusenden tillbaka till krigshistoriens heroiska
åldrar, då numerär underlägsenhet kunde i rent av obegränsad grad
uppvägas av kvalitativ styrka. Kulturfolkens militära överlägsenhet, säger Xenofon, bestod däri, att de, till skillnad från barbarerna,
kunde strida i rotar och led. Alexander kunde med en liten men
högt kvalificerad arme framtränga från Hellesponten ända bort till
Indiens gräns; Cmsar kunde med några legioner göra sig till herre
över de vidsträckta och folkrika germanländerna. Långt in i nyare
tid ha Alexandertåg förekommit, ej minst i Sveriges historia. Kulturfolkens kamp mot barbariet bildar en hela historien genomlöpande,
ständigt upprepad serie, karakteriserad av mindretalets seger över
en till synes förkrossande övermakt. Då intet annat hjälpte, uppsökte man det onda i dess rot. Man tillgrep korståg för att kristna
och civilisera de folkhärdar, som icke på annat sätt kunde avvänjas
från härjning och brand. Man tillämpade kolonisationens princip att
78
Dagens frdgor
leda in den farliga massans utflöde i nyttiga kanaler, att söka få
inflytande på dess ledning.
För Sverige-Finland var ända sedan medeltiden det slaviska grannskapet det stora problemet. De första Vasarnas politik betecknar
övergången från kolonisations- eller utanverkssystemet, sedan det
visat sig fåfängt att annorledes värja Finland mot de ständiga överfallen. En gång försöktes till och med, under Jakob de la Gardie,
en odysse mot tsarernas huvudstad, syftande till regimskifte. Nå-
got liknande föresvävade Karl XII, sedan han först med framgång
tillämpat denna metod mot August II. Utanverken ha vidgats och
åter sammanträngts; ett helt århundrade stod massans rike tätt inpå
Sveriges gräns men måste åter vika under världskriget. Nu väller
det åter fram mot Finland och mot oss. Härjning, brand och barbari
beteckna som förr dess väg.
På längre sikt sett är det en ovan roll för oss svenskar att icke
från början vara med därborta. Följer jag mitt truppförbands
historia genom seklerna, tycks det nästan, att jag finner det oftare
östanhavs än hemma på roten, allt ifrån Långe Bengts fänika år
1551 till den sista vargeringsbataljonen år 1809.
Men än reder sig Finland ensamt. Förhållandet är så mycket
märkligare, som Xenofons tider för länge sedan äro förbi. Åven
barbarerna hava numera lärt sig strida i rotar och led. Atenarnas
övertag blev möjligt därför att perserna icke kunde utnyttja sina
myllrande miljoner; de kunde i själva verket icke organisera, leda
och livnära avsevärt större styrka än atenarna själva hade. Nu är
allt annorlunda. Västerlandet har lärt slaverna organisation och teknik; kontinentens största massa pressas in i rotar och led och har
fått i händerna hela den fruktansvärda apparat, som kulturen uppfunnit till gissel åt sig själv.
Skall under sådana förhållanden kulturens tappra utpost därborta
i längden kunna motstå trycket~ Kunna i längden tapperhet, krigskonst, odödliga bragder förslå mot den osjäliska materiens häxdans~
Skall icke massan, den organiserade massan vältra sig över allt
detta och döda det med sin råa tyngd~ Här föreligger i sanning ett
mene tekel för Västerlandet. Ty Västerlandet bär självt i eminent
mening skillden till det som sker. Spengler har sagt om steppernas
och tundrornas folk, att de sakna sinne för teknik, och att i deras
kommande världsrike all Västerlandets härlighet en gång skall försvinna för den återvändande primitivismen. Men hjälpsamma västerländska händer och hjärnor hava lärt dem maskinernas hemlighet.
Och mer än så. Västerlandet har visat vägarna och medlen, genom
vilka en ohämmad förstörelseinstinkt kan sopa undan ända till de
sista resterna av all Västerlandets odling. Västerländsk härorganisation satte masshären i system, formade det oformliga. Västerländsk teknik lärde ut hur man försätter krigets heroiska dygder
ur spelet genom pansarvidunder, som utspy död över de tappre, ett
ojämnt spel, där den fege vinner och den modige dör. Västerlandet
har så länge i sina krigsakademier predikat krig mot civilbefolk- 79
6-4020. Svensk Tidskrift 1940.
,-·
Dagens frägor
ningen, att det icke har riitt att förundra sig över, att lärdomen funnit villiga adepter där borta på andra sidan kulturgränsen, änskönt
man på denna sidan ännu tvekar att tillämpa den. Västerlandet har
visat hur det går till att trampa ned småstater med soldatstövlar.
Västerlandets krigsvetenskap iir det, som givit den råa massan dc
flesta chanserna i spelet och därigenom underminerat grunden för
de små kulturfolkens självförsvar. Bör icke detta giva Västerlandets hiirförarc av i dag något att tänka på? Går icke i dag ett bud
ur tiden själv till krigets män i dc stora kulturnationcnra, till dem
som befalla över de väldiga uppbåden av levande och döda maktmedel, till herrefolken, som bära riddare- och korstågsarvet i sitt
blod’? Finns det inte i dag en större, en heligare uppgift för dem
än att sarga varandra eller att i overksamhet åse hur den lilla skaran därborta ensam uppbär hela tyngden av den fruktansviirda anstormen~
Budet från Finland bär trots allt något hoppfullt med sig. Massan
och stålet betyda dock icke allt; det fordras även i maskinåldern en själ
i själva kriget, och kanske skall hjältesjälen till slut segra över masssjälen. Men därför fordras att allas våra sjiilar brinna. En världs
avsky har hopats över österns barbarer, men det riicker icke med
avsky allena. Annu alltjämt svartnar himlen av deras bombers rök,
iinnu bär varje dag vittne om nya illdåd. Angriparnas hiinder och
tungor förlamas icke, ty än brinna icke sjiilarna från Nordkap till
Trafalgar, från lVIasurcrna till Västerhavet, av helig eld som i korstågens tid.
Den svenska folksjäl, som en gång brann för andens frihet och under århundraden drog svärd mot snöda jiittar utan att räkna deras
antal, denna själ är dock ännu icke död. Den förskräckes icke inför
det viixandc hotet. Den utmanar icke ödet, den rör sig icke med
stora ord. Men när stunden kommer, skall den känna sig buren av
den urgamla plikten oeh rätten att på fiidernas vis utan frågor och
utan tvekan gå till strids för friheten. En tröst hava vi alltid, en
sista men orygglig: angriparna skola försvinna spårlöst och deras
verk med dem, men de som dö för friheten, skola leva, såsom frihetssången från Maraton oeh från Salamis lever ännu efter årtusenden.
Så låt oss ej sörja över att vi äro ett litet folk utan glädjas över
att vi hava något stort att dö för och att leva för, att vi icke tillhöra dem, vilka fösas såsom boskap till nesliga handlingar oeh en
neslig död. Låt det bli slut med ofiirdsprofctiorna från predikstolarna! Lägg i stället in i tal och handling något av atenarnas glada
kampsång. Låt oss tro med karolinen: »Ingen kula träffar människan
utan Guds vilja, antingen man går riitter eller lutad, och haver en
sådan god resolution den nyttan med sig, att fienden kan i anseende
till sådana tallpre furicusc krigsrniin bliva förskriickte och bevekte
att förlåta deras poster oeh artolleri.>>
T. Holm.
80
Dagens frågor
Giuseppe Giuseppe Motta avled den 23 januari. Med honom förMotta. svann en av de sista bland de markanta idealistiska europeerna från folkförbundets teatraliska tid under 1920-talet. Briand,
Balfour, Benesj, Scialoja, lord Robert Cecil, Stresemann, Hymans,
Nansen och Branting- alla ha de före honom antingen gått ur tiden
eller dragit bort från scenen. Som Schweiz’ president 1920 tilldelades Motta den historiska rollen att öppna den första folkförbundsassemblen. Med ett Dantecitat ställde han förbundets verksamhet under hägnet av den makt, vars >>kärlek styr solen och de andra
stjärnorna». Hans och andras förtröstan gick icke i uppfyllelse. Uthålligt men med tiden alltmer resignerande kvarstod han som Schweiz’
främste Genevedelegat ända tills det europeiska sammanbrottet kom
i höstas. Han fick ej se krigets slut eller det nya Europa, som skall
byggas upp ur ruinhögarna. Denne 20-talist fick blott uppleva katastrofen för de ideer, han kiimpat för med hela sin eldsjiil.
Giuseppe Mottas levnadsöde kan förtjäna några ord. Han var född
1871, i den italienska delen av SchY:eiz, högt upp i Alperna vid Airola
i Ticino. Uppmärksamma resande på S:t Gotthardbanan kunna ännu
se »Rotel Motta» i stora bokstäver på ett enkelt hus – hans moder
lär ännu sedan han blivit förbundspresident ha fortsatt sitt värv som
utskänkerska. Motta studerade både i franska Schwei11 och vid tyska
högskolor och förviirvade vid unga år juris doktors titel i Heidelberg. Han blev advokat i sin hemkanton och invaldes redan vid 22
års ålder i dess parlament. 1899 befordrades han till nationalråd,
d. v. s. ledamot av förbundets andra kammare, och i december 1911
valdes han till det katolsk-konservativa partiets då ende medlem av
förbundsrådet, d. v. s. förbundsregeringen. I nära trettio år och ända
till sin död tillhörde han regeringen, till 1920 som finansminister
och därefter som utrikesminister.
Dessa korta notiser äro ganska tyr1iska för en framstående schweiJ~isk politikers karriär – blott den tidiga starten och den långa oavbrutna tjänstetiden i regeringen äro exceptionella. Det kunde knappast sägas, att Motta vid inträdet i regeringen 1911 tillhörde det ka·
talska partiets absolut ledande miin. Hans inval dikterades främst av
statsräsonen eller, kanske riktigare sagt, förbundsstatsriisonen.•Just
under åren före världskriget hade den irredentistiska rörelsen i Ticino
sin högflod; den soliga men fattiga italiensktalande kantonen hade
liinge varit orepresenterad i Bernregeringen, och Mottas inval utgjorde ett försök att gjuta olja på den nationalistiska vågen. Det
är i högsta grad Mottas förtjiinst att försöket lyckades. Medan de
flesta andra italienska irredentakrav realiserats, har Ticino blivit
Schweiz troget, ja, allt trofastare med åren. Även under abessinska
kriget lyckades Motta med uppbjudande av all sin diplomatiska virtuositet gå en medelväg mellan Geneve och Rom, därmed förebyggande en italiensk aggr;;ssion. Men i fjol hölls för första gången den
stora schweiziska manövern i ’l’ieino, som ligger oskyddat framför
Alpkedjans både naturliga och militariserande fästningsvall.
Endast två schweiziska förbundsråd ha suttit i regeringen under
81
Dagens frågor
längre tid än Motta. Men det var längre tillbaka i tiden och innan
de nu gällande, låt vara icke tvingande, bestämmelserna om pension
införts. Sannolikt kommer det att dröja innan någon i framtiden
kan överträffa Mottas regeringsår. Förbundsrådets till tjänsteåren
nu äldste medlem, den fransktalande trafikministern Pilet-Golaz
(designerad som den nye utrikesministern), tillträdde sålunda sin
tjänst först den l januari 1929. Själv gjorde Motta ett slags ideologi
av personstabiliteten i Schweiz, men det vore att inge oriktiga föreställningar, om Mottas många år finge anses som typiska.
Att Motta för en månad sedan för nionde gången återvaldes av
parlamentet hade framför allt sin grund i den sällsynta makt och
charm, soni hans personlighet utstrålade. Han var en symbol för
»sensus helveticus», för federalismens ide, för enheten i landets språkliga och konfessionella splittring. Med osviklig energi och kompromissförmåga verkade han för sammanhållning, utjämning och tolerans. Vältaligare än andra förfäktade han alltifrån begynnelsen
till ändan av sitt politiska liv 1800-talets humanitetsideal, och även
i den schweiziska demokratiens väsen inlade han den »humanitas»,
som han ständigt predikade; som folkförbundspolitiker ville han ofta
överflytta det 600-åriga edsförbundets dyrköpta historiska lärdomar
på Wilsons överstatliga skapelse. Även som katolsk-konservativ
partipolitiker var Motta fredsstiftare, icke minst i hemkantonen, där
Vetterligeväret tidigare varit ett alltför ofta anlitat argument i
striden mellan höger och vänster. Som katolik företrädde Motta den
fattigaste och väl också den förnöjsammaste delen av befolkningen
i Schweiz, och hans politiska trosbekännelse med sin blida antikapitalism, moderna »mondism» och gammaldags auktoritetslära var nästan ordagrant hämtad ur de påvliga encyklikorna 1891 och 1931. Han
var andligen befryndad med Briining, Seipel, Dollfuss och andra,
som velat i praktisk politisk handling omsätta katolicismens världsliga ideer. Han har med oavbruten framgång fullföljt verket att försona landets protestanter och katoliker efter 1840-talets inbördeskrig
och 1870-talets kulturkamp genom att söka återskänka katolikerna
den gamla pariteten från tiden före Napoleon; kronan på verket var
återinförandet 1920 av nuntiaturen i Bern med dess icke oavsiktliga
följdverkan: de tysktalande katolikernas för positivt beslut oundgängliga uppslutning vid de fransk- och italiensktalande schweizarnas sida i folkomröstningen om Schweiz’ inträde i folkförbundet.
Motta var säkerligen sitt lands förnämligaste politiske talare. När
man läser hans tal, utgivna i tvenne band 1931 och 1936 under titeln
»Testimonia temporum», göra de måhända inte – såsom oftast när
det gäller tribunens stora män – samma mäktiga och bedövande
intryck som när man hört dem eller sett den flammande latinaren i
talarstolen. Men få av samtidens mera kända politiker torde så suveränt ha behärskat talandets konst som denne schweizare. Icke minst
anmärkningsvärd var Mottas språkskicklighet, ovanlig t. o. m. i
Schweiz. Trots att italienska var hans modersmål talade han i parlamentet alltid franska, och ingen fransktalande kunde överbjuda ho- 82
Dagens frågor
En numera sällsynt familjebild. Motta och hans hustru i kretsen av sin stora
barnskara på silverbröllopsdagen 1924. (En av döttrarna har f. ö. genomgått
utbildning till sjukgymnast i Stockholm.)
nom i oratoriska effekter på detta språk. Mera sällan men även mästerligt talade han tyska – alltid vid föredrag i tyska Schweiz – och
det sades om honom, att han i religiösa frågor t. o. m. föredrog tyskan, det språk som hans universitetslärare talat. Hans retorik hade
ofta advokatens etsande skärpa men var särskilt på hans äldre dar
icke fritt från ett rutinmässigt blomsterspråk, där citat från de stora
romarna eller teologiska tänkare oftast insprängdes. Icke heller saknade de en personlig självmedvetenhet, som ibland kunde bli huvudsak i stället för bisak.
Det som gjorde Motta till en fängslande politiker av stort format
var föreningen hos honom av juridisk exakticitet och idealistiskt
patos. Hans katolska tro var inte en tom bekännelse – ständigt återkom han i sina tal till satsen »stat crux dum volvitur orbis», och
hans gravskrift över systern-abbedissan var en kristligt-litterär rangprestation. Han optimistiska idealism hade denna starka religiösa
grund. När man på senare år såg honom, med livligheten i rörelserna
och harmonien i de spelande ögonen, tänkte man osökt på Nathan
Söderblom. Med sitt lyriska temperament, sin improvisationskonst
och sin generösa mänsklighet företrädde Motta Söderblomstypen
kanske i högre grad än någon annan på våra breddgrader bekant
politiker. ’l’rots att mannen i åtta långa år sattes att prosaiskt syssla
med Schweiz’ av världskriget svårt derangerade finanser var hans
egentliga kallelse etikerns och profetens; därför blev han heller aldrig
83
f
”
Dagens frågor
en partiledare i vanlig mening men väl en ovärderlig moralisk tillgång för regimen under en tid, då även den schweiziska demokratiens
principer ställdes under intensiv kritisk debatt av en yngre generation.
För Motta var det mellanfolkliga samarbetets nödvändighet en religion. Den som vägrar att erkänna denna nödvändighet upphör att
förtjäna namnet »creatrice divine», yttrade han i Geneve en gång.
Han vakade sorgfälligt över den särställning inom N. F., som Schweiz
erhöll genom 1920 års Londondeklaration i anslutning till Wienerfreden. Han tillhörde samtidigt länge dem, som ville bygga ut och
bygga på Versaillestraktatens skröpliga skapelse, men han hämmades i denna strävan även av mot N. F. fientliga tyskschweizare, och
i början av 1920-talet var hans politiska position tidvis ganska svag
i Schweiz. De inre stridigheterna bilades dock, och med tiden blev han
av sina »confreres» alltmer erkänd och uppburen som edsrepublikens
stämma i världen. Sin största oration i Geneve höll han, när SovjetRyssland ansökte om medlemskap i förbundet. Vid 1918 års storstrejk
i Schweiz hade han som regeringsledamot varit med om att hastigt
förpassa den sovjetryske ministern i bil över gränsen till Tyskland.
Misstron till Sovjet efter denna ryskt inspirerade öppna klasskamp
har aldrig fördunstat, och förbundsrådet har oeftergivligt sagt sitt
nej till alla förslag att återknyta de diplomatiska förbindelserna.
Några meningar ur det manliga, avstyrkande tal, den schweiziske
statsmannen höll när den ryska ansökan om medlemskap behandlades,
äro i dag föga mindre aktuella än 1934. »Kommunismen är på varje
område – religiöst, moraliskt, socialt, politiskt, ekonomiskt – den
radikalaste negation av alla de ideer, som äro vår grundval och på
vilka vi stå. – – – Sovjetkommunismen bekämpar religionens ide
och det översinnliga i alla dess former. Lenin har jämfört religionen med opium. Trosfriheten är endast ett sken. Prästerna och deras familjer ha berövats livsmedelskort. Templen äro härjade och
ligga i ruiner. Det fanns i Moskva femhundra kyrkor och kapell;
blott fyrtio finnas kvar. – – – Flera frågor inför rådet och församlingen iiro ännu olösta. Församlingens resolutioner beträffande Georgiens oavhängighet sova icke under döden. Armeniens, Ukrainas och
andra nationaliteters folk skola en gång se män, som med hela sin
själ skola taga itu med dem. Hela den civiliserade världens sympatier följa de hjältar, som försvara sitt liv och sin frihet. För
dessa frågor kan ej finnas någon preskription.»
Elis Håstad.
84
Den 26 januari 1940.
Luftkriget De styrkor, som av ryssarna insatts emot Finland, torde
i Finland. röra sig omkring 1,000 krigsflygplan, av vilka minst en
tredjedel äro två- eller fyrmotoriga bombplan. Såsom basområde användes främst Ingermanland, som rymmer en mängd flygplatser
mellan Leningrad och estniska gränsen. Mindre styrkor synas vara
förlagda utefter finska östgränsen upp till Murmansk. På sista tiden
har livlig flygverksamhet förekommit från baser i Estland. Anfallen mot kusttrakterna i sydvästra Finland härstamma sannolikt
härifrån. Detta tyder på att ryssarna redan lyckats färdigställa flygfält inom de områden (Ösel-Baltischport), som disponeras enligt
avtalet med Estland. Anläggningen har i så fall gått anmärkningsvärt hastigt. Räckviddsförhållandena äro sådana, att Leningradsområdet väl kan användas även för företag mot sydvästra Finland,
även om baser i Estland äro fördelaktigare. Brådskan med de estniska baserna tyder på att man gör sig beredd operera icke blott
norrut utan även västerut, en operationsriktning, för vilken de
nämnda områdena ligga mycket gynnsamt till. Denna riktning har
f. ö. redan prövats genom anfall på Åland och på fartyg i trakten
av Aland. Den för operationer västerut erforderliga räckvidden
finnes också; Vasa, som utsattes för kraftiga anfall, ligger på samma
avstånd från Baltischport som t. ex. Västerås.
Det ryska flygvapnets låga kvalitet har omvittnats av alla korrespondenter och framgår även av de utförda operationerna. Främst
kan man konstatera en mycket omodern strategisk tankegång, vilken såsom betvingelsemetod räknar med skövling av icke militära
värden och av värden utan större betydelse för hushållningen. De
terroriserande företagen mot hemorten ha givits största uppmärksamheten i kommunikeerna och i pressen. Mycket starka krafter ha
emellertid samtidigt nästan dagligen insatts gentemot militära mål
i anslutning till fronterna, dock i regel utan avgörande verkan. Det
taktiska uppträdandet och färdigheten i vapnens bruk – skjutning
och bombfällning – ha oftast varit undermåliga. Måhända ligger
en förklaring till den pågående bombarderingen av civilbefolkningen
däri att precisionen icke är stor nog för verkan mot bestämda mål
av påtaglig betydelse. Möjligt är också, att de bomber, som träffat
civilbefolkningen, oftast varit riktade mot verkliga mål i hemorten,
främst järnvägar och hamnar. Andan och disciplinen lär vara klen.
Emellertid får man icke förbise, att varje företag ger ökad övning
och – om motståndet är ringa – måhända också ökad självtillit.
Det förefaller som om effekten i anfallen redan hade ökat betydligt
jämförd med företagen under de första veckorna.
Flygmaterielens dåliga egenskaper ha även påtalats. De böra emel- 72
Dagens frågor
lertid icke överdrivas. En stor del av de flygplan, som användas,
äro dock av samma typer, som gjorde stor nytta hos de röda i Spanien. Bombplanens försvar mot jaktplan har emellertid visat sig
vara svagt. Den tekniska tjänsten på marken har mot förmodan
fungerat väl såtillvida, att man stundom kunnat hålla i gång 400-
500 flygplan på en dag, trots den rådande kylan. A andra sidan
tyder det stora antalet »blindgänger» bland de fällda bomberna på
brister i materielen eller dess handhavande. Åtskilliga utrustningsdetaljer ha visat sig antingen illa gjorda och opålitliga eller också
tillverkade i utlandet. Uteblir ersättningen av dessa delar, minskar
nytillverkade flygplans användbarhet. Industriens kapacitet är
stor. Det är ovisst, huruvida den verkligen är tillräcklig för att ersätta förluster, om dessa inträffa såsom hittills. 1938 lära sammanlagt 250 krigsflygplan av alla typer per månad ha utgjort indu- ·
striens prestation, d. v. s. lika mycket som nu förbrukats i Finland
på sju veckor, varvid huvuddelen av förlusterna är bombplan. Det
förefaller knappast troligt att en planerad ökning av industrien till
en kapacitet av 500 flygplan per månad varit möjlig, samtidigt som
man likviderat både de främsta inhemska industriledarna och de utländska experterna. Sannolikt ersättas förlusterna i första hand genom att nya flygplan med besättningar eller hela förband tillföras
från andra delar av riket. Om detta är riktigt och de månatliga förlusterna kunde bibehållas vid nuvarande omfattning, skulle det ryska
flygvapnet efter ytterligare några månaders krig ha förlorat det
mesta av sin slagkraft. En sådan verkan skulle bli av utomordentlig betydelse icke blott för utgången av attacken mot Norden utan
även för Sovjets hela militära maktställning.
Den tuva, som skall viilta lasset, är de försvarande flygstridskrafterna och luftvärnet. Det finska flygvapnet hade vid krigsutbrottet
– liksom det svenska enligt 1936 års försvarsbeslut – endast en jaktflottilj. Även luftvärnet var relativt fåtaligt. Det förefaller som om
jaktförbanden huvudsakligen användas i sydöstra Finland gentemot
de bombförband, som insättas mot mål närmast bakom fronten samt
mot denna trakt av hemorten. Huvuddelen av hemortsförsvaret
måste nu – vid sidan av luftskyddet – bäras av luftvärnet. I övrigt måste man låta de härjande bomförbanden ha sin gång, så länge
de jaktförband saknas, som skulle kunna avdelas för hemortens
skydd. Även om Finland icke kan betvingas enbart genom luftanfall
mot hemorten, vilket förefaller osannolikt, så skulle tillskott av jaktplan och luftvärn vara av ovärderlig nytta. Skadegörelsen skulle
kunna minskas, pressen på befolkningens nerver lätta och till sist
måhända det ryska flygvapnets slagkraft tunnas ut.
Det allvarligaste hotet mot Nordens frihet utgör emellertid icke
det ryska flygvapnet utan de ryska lantstridskrafterna, »lemmeltåget», som väller fram mot väster. I försöken att hejda dessa trupper skulle flygstridskrafter, främst lätta bombförband och jaktförband, kunna göra stor nytta genom ett ständigt guerillakrig emot
etapplinjerna. På så sätt skulle det bli möjligt att skapa nya situa- 73
Dagens frågor
tioner, liknande dem som förekommit vid Suomussalmi, Tolvajärvi
etc. Särskilt under sommaren, då framkomligheten i de sumpiga skogarna blivit mindre, skulle försök till »omfattning från luften» kunna
lyckas. Behovet att understödja Finland med flyg grundar sig alltså
på hänsyn både till försvaret mot de ryska flygstridskrafterna och
till egna företag mot de ryska lantstridskrafterna. Ju mindre tillskott i mannakraft som kan tillföras Finland, desto starkare blir
önskemålet att kompensera denna brist med flyg.
Tidningarna ha meddelat, att den svenska frikåren i norra Finland också omfattar en avdelning svenska flygare. Dessa ha redan
berett fienden avsevärt avbräck på Sallafronten, men de ha också fått
erlägga sin blodiga tribut. Måtte denna insats icke framkalla klenmod utan i stället vara en påminnelse om att dessa fåtaliga flygare
– jämte handelsflottans män – i själva verket just nu äro Sveriges
främsta försvarslinje.
Vad som under de gångna veckorna utförts av det finska flygvapnet är just operationer av här antytt slag. .Jaktplanen ha säkert sin
stora andel i de 250 nedskjutna ryska flygplanen, medan spaningsplan och bombplan arbetat mera i det tysta men därför icke mindre
effektivt i fiendens rygg. Det förefaller, som om man skickligt lyckats förena god verkan med undvikande av förluster. Om, såsom
man har anledning hoppas, det finska flygvapnet erhåller förstärkningar, komma frukterna av denna strategi att bli ännu påtagligare.
Utan Arets remissdebatt om samlingsregeringens statsverksopposition. proposition motsågs knappast med några större förväntningar, förrän det blev bekant att hr Sandler efter resan till
Finland och fältmarskalken Mannerheim tänkte inställa sig i riksdagen för att göra ett utrikespolitiskt och finlandspolitiskt inlägg.
Genom hr Sandlers anförande och den efterföljande debatten- varom
mera på annan plats – uppstod i första kammaren den intensivaste
remissdebatt, som hållits på mycket liinge. Riksdagen framträdde
för ett kort ögonblick återigen i nationens medvetande, sedan händelserna ute i världen länge pockat på det primära intresset och regeringssystemets art under flera år avskärmat riksdagens arbete.
Med en viss undran hade man avvaktat samlingsregeringens framträdande inför kamrarna. Utom den nye excellensen Giinther deltogo dock endast koalitionsregeringens resterande ministrar i debatten. Hr Giinthers stillsamma och flärdfria uppträdande kontrasterade starkt mot den brio, som alltid utmärkte företrädaren, men
det väckte uppenbarligen icke desto mindre – eller i vissa kretsar
kanske just därför – förtroende bland riksdagsmännen. Eljest tog
statsministern ensam helt hand om den yttre ledningen av regeringen, och han uttalade sig för första gången mera öppet om Finlandshjälpen och den nordiska politiken. Han gjorde det med sedvanlig auktoritet, men många skulle ha önskat än varmare tonfall.
De nya statsrådens delvis undanskymda departement kommo icke i
skottgluggen. Fraktionsordförandenas anföranden innefattade åtskil- 74
Dagens frågor
liga speciella önskemål och avspeglade vissa meningsmotsatser och
åsiktsskiftningar bland regeringspartierna i fråga om den aktuella
politiken. Men den brett dimensionerade regeringen undgick att uppvisa någon rämna.
Fraktionsordförandenas inlägg -liksom motionsverksamheten före
den ordinarie motionstidens utgång – markerade den allmänna
önskan att tills vidare icke riva upp några partipolitiska strider,
fastän den gamla oppositionen genom en eftergranskning skulle ha
rikligare stoff därtill än på länge; hr Ohlins kritiska yttrande
om det länge försummade krigsindustriena förberedelsearbetet må
dock nämnas. Värda att observeras voro föresatserna på många håll
att hävda riksdagens inflytande. Det skulle förvåna på det högsta,
om icke lagtimans arbete komme att präglas av en på senare år
icke alltid sedd eller välsedd saklig frispråkighet. Såsom ett hälsotecken vill man även inregistrera, att valdemagogin fått mycket litet
utrymme i årets motionsflod.
Samlingsparlamentarismens väsensart blev föga dryftad. Man fö-
redrar att vänta och se, att handla i stället för att teoretisera. Själva
strukturen hos samlingsregeringen utsattes uppenbarligen endast
från ett håll från en postum kritik: det var disponenten Sundberg i
överum, som klandrade det mot konstitutionell sedvänja stridande
tillvägagångssättet vid ministärens tillkomst och dess alltför starkt
partipolitiska sammansättning. Med anledning av vad vi i förra
häftet yttrade i den konstitutionella frågan, må det nu tilläggas att
även talmännen denna gång på sedvanligt sätt vid ministärskiften
lära ha tillfrågats av konungen, ehuru detta förhållande av obekant
anledning ej bragtes till offentligheten.
Debatten om budgeten trädde starkt i bakgrunden, och hr Wigforss blev icke som vanligt en av dagens huvudtalare. Företeelsen kunde icke förvåna. Sällan har ett så ovisst riksstatförslag
framlagts. Närmast är budgeten blott en alternativ sannolikhetskalkyl – hr Skoglund förliknade den vid en frötall – och enär den
avser en tid, som sträcker sig till 30 juni 1941, vore annat otänkbart.
Allt hänger på den internationella utvecklingen, och man får en god
föreställning om osäkerhetsmarginalerna, när man kan räkna ut att
de nuvarande extra inkallelserna per dag kosta statsverket inemot
2 milj. kronor. Trots lovvärda ansträngningar har också besparingsaktionen visat sin synnerligen begränsade räckvidd. För stunden
och i avvaktan på den närmaste tidens händelser synes regeringen
icke vilja gå för bröstgänges fram mot skattedragarna eller den sociala välfärden. Den vill av allt att döma uppskjuta en eventuell
social nedrustning tills det blir tvingande nödvändigt. Men ingen
är längre blind för att en förlängning av kriget även för ett neutralt Sverige kan nödvändiggöra statliga tvångsåtgärder av ett omfång, som man under 1930-talets optimistiska skede ej ville tro på
möjligheten av. De nu ofrånkomliga försvarskostnaderna och den
moderna sociala standarden ha gjort vårt land vida mer känsligt
för en europeisk konflikt än på 1910-talet. Redan under fjolårets ur- 75
Dagens frågor
tima riksdag beslöts genom en serie nya eller stegrade skatter framskaffa ett belopp av beräknade 300 milj. kronor. Under världskriget
dröjde det till maj 1915, innan någon ny skatt ansågs behövlig; den
då beslutade krigskonjunkturskatten gav under första året omkring
2 milj. kr. Denna jämförelse är belysande för skillnaden mellan förr
och nu.
Järnverket i Norrbottens ekonomiska problem ha länge varit föreNorrbotten. mål för den svenska riksdagens uppmärksamhet, där
de bl. a. under de gångna åren föranlett åtskilliga motioner från hö-
gerhåll. Otvivelaktigt har denna landsända rätt att kräva statsmakternas intresse. Såväl dess belägenhet som en gränsmark som dess
i vissa avseenden säregna sociala struktur kräva det. Skattebördan
är högre än i det övriga riket och i motsats till landet i övrigt gör
sig här ett visst befolkningstryck kännbart.
Med hänsyn till de rika naturliga tillgångar, som föreligga i Norrbottensmalmen, är det lättförklarligt, att önskemålen skulle koncentrera sig på statens medverkan till en norrländsk förädlingsindustri
inom järnhanteringen. Förkämparna härför, varibland främst återfinnes Norrbottens läns energiske hövding, hava emellertid förbisett
de förutsättningar för järnhantering, som enligt all erfarenhet världen runt varit de avgörande för uppkomsten av en järnhantering
– tillgången till billigt bränsle. Malmen tål långt bättre de stora
frakterna än kolen. Ingenstädes ha järnverken geografiskt grupperat sig efter malmfyndigheterna. På detta enkla faktum ha också
alla hittillsvarande försök att åstadkomma en bärande järnhantering
i Norrbotten strandat.
När saken nu åter tagits upp och avgjorts av den urtima riksdag – till vars behandling en fråga av denna natur väl minst av
allt bort höra -har det varit under förutsättningar och med kalkyler, som inom alla initierade kretsar väckt den största förvåning.
Kungl. Maj :t begärde ett anslag av 10 miljoner kronor för grundande
av ett aktiebolag för järnverksdrift i Norrbotten och däröver 3 miljoner som driftskapital. Järnverket skulle avse tillverkning av kokseller träkolstackjärn och bereda sysselsättning åt något över 100
man; i senare fallet ansåge man ytterligare 500 man skulle kunna beredas sysselsättning inom skogsväsendet för framställande av trä-
kol. De arbetslöshetsminskande åtgärderna skulle alltså vad själva
järnverket beträffar kräva en kapitalinvestering av omkring 100,000
kr. per sysselsatt man (då emellertid hälften av järnverkets arbetarstam måste tagas bland yrkeskunniga i Mellansverige får denna
summa fördubblas i vad den avser att bereda sysselsättning åt Norrbottens befolkning vid järnverket); belopp som äro så exorbitanta, att
de sociala skälen icke kunna åberopas, om icke mycket gynnsamma
ekonomiska förutsättningar för en dylik anläggning äro för handen.
Handelsminister Möller kunde icke heller grunda sin framställning på
förslag av de sakkunniga, som utrett frågan, och vilkas avstyrkande
var ovanligt väl dokumenterat. Det visades, att tillverkningen av
76
~———–~·-··~··
Dagens frågor
kokstackjärn med visshet icke skulle bära frakterna av kol till produktionsorten och av den färdiga produktionen till konsumtionsorten, varför varje konkurrens med importerat tackjärn skulle bliva
utesluten. För träkolstackjärnet fanns under vanliga förhållanden
icke heller tillräcklig avsättningsmöjlighet; den mellansvenska järnhanteringen, där stora kapital äro investerade, arbetar som alla kännare veta med en masugnskapacitet, som ännu icke på långa vägar
kunnat till fullo utnyttjas. När härtill kommer den ringa verkan i arbetsskapande syfte, som uppstår genom ett järnverk med dess begränsade arbetarantal, kunna inga sociala skäl anföras, som skulle eliminera de ekonomiska betänkligheterna av denna felinvestering av betydande mått.
Handelsministern ansåg sig emellertid kunna åstadkomma andra
kalkyler och häri ligger i själva verket det mest uppseendeväckande.
Med stöd av åren 1934-1938 sökte hr Möller uppvisa, att järnverket skulle giva genomsnittsvinst, som emellertid grundade sig endast på resultatet av åren 1937-1938, vilka skulle giva överskott på
en beräknad förlust åren 1934-1936. Oavsett att själva kalkylerna
grundades på förutsättningar, som redan underkänts av de sakkunniga och icke blivit starkare för att de upprepats, är ändock handelsministerns förfaringssätt anmärkningsvärt. Varje kännare av
svensk järnhanterings ekonomiska struktur vet nämligen, att åren
1934-1938 icke tidigare haft sin motsvarighet i svensk järnhanterings
historia, att dc kännetecknats av förut aldrig uppnådda produktionsrekord för stål, som i stort sett snabbt slagits det ena året efter det
andra och att diirför en kalkyl, som bygger endast på dessa år, utan
vidare på förhand måste avvisas som vilseledande. För statsdriften
är det sannerligen ingen rekommendation att man till de anslagsbeviljande organen kan framkomma med och – än mera – kan
vinna gehör för kalkylationer, som aldrig ett ögonblick skulle kunna
godtagas av något ekonomiskt ansvarigt organ inom det förkättrade
enskilda näringslivet. Ingen vet när och hur det nuvarande kriget
kommer att sluta. Ett kan väl emellertid med tämlig säkerhet förutses – att efter kriget kan förväntas en långvarig kris, villren siirskilt hårt drabbar den konjunkturkänsliga järnindustrin. 1920-talet
var för den svenska järnhanteringen en svår och plågsam anpassningsperiod efter dc förändrade förhållanden, som fredsslutet medförde, och kännetecknades av katastrofalt sänkt produktion, arbetslöshet och lönereduktioner. Den definitiva ändringen kom med de
begynnande rustningarna. De naturliga framtidsutsikterna för ett
järnverk i Norrbotten efter dess färdigställande bygga sannerligen
ej i förutsättningar, som kunna grundas på förhållandena 1934-1938,
då f. ö. även enligt handelsministern endast två år skulle giva vinst,
utan måste bedömas efter dess livsmöjligheter under ett långt kärvare ekonomiskt klimat. Att svenska riksdagen nöjt sig med att tillhandahållas produktionskalkyler endast för en tid, som kännetecknats av den mest utpräglade högkonjunktur, som varit, är en säregen,
låt oss hoppas numera icke längre möjlig, följd av den svenska ma- 77
Dagens frågor
joritetsparlamentarismen, där det parlamentariska förtroendet fått
ersätta även den mest motiverade sakliga skepsis.
Inom riksdagen gjordes försök att begränsa förslaget till ett verk
för tillverkning av järnsvamp, varför möjligen ett större berättigande skulle vara för handen än för den redan på förhand dömda
tackjärnstillverkningen.
Riksdagsheslutet gick ut på anvisande av aktiekapitalet 10 miljoner kronor med uppdrag för det nya bolagets styrelse att undersöka lämpliga verksamhetsformer för det nya företaget.
Anslaget är sålunda beviljat – i en tid, då sparsamhet mera än
någonsin är ett trängande behov för att kunna bemästra allt annat
överskyggande problem. En viss möjlighet föreligger dock ännu
att det ekonomiska förnuftets röst skall kunna komma till tals.
Mycket vilar här på den behandling ärendet får i fortsättningen.
Den nye handelsministern torde kunna förviintas i frågan hava en
mera realistisk syn än den avgångne, efter vilken Norrbottens järnverk står som monument över hans verksamhet inom ett departement, »varav han ännu icke visste vad han skulle göra». Sveriges
näringsliv har emellertid rätt att kräva att, innan den beslutade investeringen bindes i fasta anläggningar, de ekonomiska förutsättningarna hiirför ånyo göras till föremål för en omsorgsfull och noggrann prövning. Vårt nationella liv har icke längre utrymme för
den lösaktighet, som iin i det sista präglat statsmakternas åtgärder
på det ekonomiska området och åt vilka alltför Hinge givits skenet
av dådkraft, då de i själva verket icke inneburit annat än brist på
ansvarskänsla.
Norrbottens försörjningsproblem kräva andra lösningar, diir erfarenheten och viljan att genomtränga ekonomiska sammanhang få
utrymme i en ärlig strävan att skapa livskraftiga näringsgrenar.
Härtill torde Svensk Tidskrift i den närmaste framtiden få tillfälle
återkomma.
Finland och Finlands hjältekamp slår bryggor över århundraden
Västerlandet. och årtusenden tillbaka till krigshistoriens heroiska
åldrar, då numerär underlägsenhet kunde i rent av obegränsad grad
uppvägas av kvalitativ styrka. Kulturfolkens militära överlägsenhet, säger Xenofon, bestod däri, att de, till skillnad från barbarerna,
kunde strida i rotar och led. Alexander kunde med en liten men
högt kvalificerad arme framtränga från Hellesponten ända bort till
Indiens gräns; Cmsar kunde med några legioner göra sig till herre
över de vidsträckta och folkrika germanländerna. Långt in i nyare
tid ha Alexandertåg förekommit, ej minst i Sveriges historia. Kulturfolkens kamp mot barbariet bildar en hela historien genomlöpande,
ständigt upprepad serie, karakteriserad av mindretalets seger över
en till synes förkrossande övermakt. Då intet annat hjälpte, uppsökte man det onda i dess rot. Man tillgrep korståg för att kristna
och civilisera de folkhärdar, som icke på annat sätt kunde avvänjas
från härjning och brand. Man tillämpade kolonisationens princip att
78
Dagens frdgor
leda in den farliga massans utflöde i nyttiga kanaler, att söka få
inflytande på dess ledning.
För Sverige-Finland var ända sedan medeltiden det slaviska grannskapet det stora problemet. De första Vasarnas politik betecknar
övergången från kolonisations- eller utanverkssystemet, sedan det
visat sig fåfängt att annorledes värja Finland mot de ständiga överfallen. En gång försöktes till och med, under Jakob de la Gardie,
en odysse mot tsarernas huvudstad, syftande till regimskifte. Nå-
got liknande föresvävade Karl XII, sedan han först med framgång
tillämpat denna metod mot August II. Utanverken ha vidgats och
åter sammanträngts; ett helt århundrade stod massans rike tätt inpå
Sveriges gräns men måste åter vika under världskriget. Nu väller
det åter fram mot Finland och mot oss. Härjning, brand och barbari
beteckna som förr dess väg.
På längre sikt sett är det en ovan roll för oss svenskar att icke
från början vara med därborta. Följer jag mitt truppförbands
historia genom seklerna, tycks det nästan, att jag finner det oftare
östanhavs än hemma på roten, allt ifrån Långe Bengts fänika år
1551 till den sista vargeringsbataljonen år 1809.
Men än reder sig Finland ensamt. Förhållandet är så mycket
märkligare, som Xenofons tider för länge sedan äro förbi. Åven
barbarerna hava numera lärt sig strida i rotar och led. Atenarnas
övertag blev möjligt därför att perserna icke kunde utnyttja sina
myllrande miljoner; de kunde i själva verket icke organisera, leda
och livnära avsevärt större styrka än atenarna själva hade. Nu är
allt annorlunda. Västerlandet har lärt slaverna organisation och teknik; kontinentens största massa pressas in i rotar och led och har
fått i händerna hela den fruktansvärda apparat, som kulturen uppfunnit till gissel åt sig själv.
Skall under sådana förhållanden kulturens tappra utpost därborta
i längden kunna motstå trycket~ Kunna i längden tapperhet, krigskonst, odödliga bragder förslå mot den osjäliska materiens häxdans~
Skall icke massan, den organiserade massan vältra sig över allt
detta och döda det med sin råa tyngd~ Här föreligger i sanning ett
mene tekel för Västerlandet. Ty Västerlandet bär självt i eminent
mening skillden till det som sker. Spengler har sagt om steppernas
och tundrornas folk, att de sakna sinne för teknik, och att i deras
kommande världsrike all Västerlandets härlighet en gång skall försvinna för den återvändande primitivismen. Men hjälpsamma västerländska händer och hjärnor hava lärt dem maskinernas hemlighet.
Och mer än så. Västerlandet har visat vägarna och medlen, genom
vilka en ohämmad förstörelseinstinkt kan sopa undan ända till de
sista resterna av all Västerlandets odling. Västerländsk härorganisation satte masshären i system, formade det oformliga. Västerländsk teknik lärde ut hur man försätter krigets heroiska dygder
ur spelet genom pansarvidunder, som utspy död över de tappre, ett
ojämnt spel, där den fege vinner och den modige dör. Västerlandet
har så länge i sina krigsakademier predikat krig mot civilbefolk- 79
6-4020. Svensk Tidskrift 1940.
,-·
Dagens frägor
ningen, att det icke har riitt att förundra sig över, att lärdomen funnit villiga adepter där borta på andra sidan kulturgränsen, änskönt
man på denna sidan ännu tvekar att tillämpa den. Västerlandet har
visat hur det går till att trampa ned småstater med soldatstövlar.
Västerlandets krigsvetenskap iir det, som givit den råa massan dc
flesta chanserna i spelet och därigenom underminerat grunden för
de små kulturfolkens självförsvar. Bör icke detta giva Västerlandets hiirförarc av i dag något att tänka på? Går icke i dag ett bud
ur tiden själv till krigets män i dc stora kulturnationcnra, till dem
som befalla över de väldiga uppbåden av levande och döda maktmedel, till herrefolken, som bära riddare- och korstågsarvet i sitt
blod’? Finns det inte i dag en större, en heligare uppgift för dem
än att sarga varandra eller att i overksamhet åse hur den lilla skaran därborta ensam uppbär hela tyngden av den fruktansviirda anstormen~
Budet från Finland bär trots allt något hoppfullt med sig. Massan
och stålet betyda dock icke allt; det fordras även i maskinåldern en själ
i själva kriget, och kanske skall hjältesjälen till slut segra över masssjälen. Men därför fordras att allas våra sjiilar brinna. En världs
avsky har hopats över österns barbarer, men det riicker icke med
avsky allena. Annu alltjämt svartnar himlen av deras bombers rök,
iinnu bär varje dag vittne om nya illdåd. Angriparnas hiinder och
tungor förlamas icke, ty än brinna icke sjiilarna från Nordkap till
Trafalgar, från lVIasurcrna till Västerhavet, av helig eld som i korstågens tid.
Den svenska folksjäl, som en gång brann för andens frihet och under århundraden drog svärd mot snöda jiittar utan att räkna deras
antal, denna själ är dock ännu icke död. Den förskräckes icke inför
det viixandc hotet. Den utmanar icke ödet, den rör sig icke med
stora ord. Men när stunden kommer, skall den känna sig buren av
den urgamla plikten oeh rätten att på fiidernas vis utan frågor och
utan tvekan gå till strids för friheten. En tröst hava vi alltid, en
sista men orygglig: angriparna skola försvinna spårlöst och deras
verk med dem, men de som dö för friheten, skola leva, såsom frihetssången från Maraton oeh från Salamis lever ännu efter årtusenden.
Så låt oss ej sörja över att vi äro ett litet folk utan glädjas över
att vi hava något stort att dö för och att leva för, att vi icke tillhöra dem, vilka fösas såsom boskap till nesliga handlingar oeh en
neslig död. Låt det bli slut med ofiirdsprofctiorna från predikstolarna! Lägg i stället in i tal och handling något av atenarnas glada
kampsång. Låt oss tro med karolinen: »Ingen kula träffar människan
utan Guds vilja, antingen man går riitter eller lutad, och haver en
sådan god resolution den nyttan med sig, att fienden kan i anseende
till sådana tallpre furicusc krigsrniin bliva förskriickte och bevekte
att förlåta deras poster oeh artolleri.>>
T. Holm.
80
Dagens frågor
Giuseppe Giuseppe Motta avled den 23 januari. Med honom förMotta. svann en av de sista bland de markanta idealistiska europeerna från folkförbundets teatraliska tid under 1920-talet. Briand,
Balfour, Benesj, Scialoja, lord Robert Cecil, Stresemann, Hymans,
Nansen och Branting- alla ha de före honom antingen gått ur tiden
eller dragit bort från scenen. Som Schweiz’ president 1920 tilldelades Motta den historiska rollen att öppna den första folkförbundsassemblen. Med ett Dantecitat ställde han förbundets verksamhet under hägnet av den makt, vars >>kärlek styr solen och de andra
stjärnorna». Hans och andras förtröstan gick icke i uppfyllelse. Uthålligt men med tiden alltmer resignerande kvarstod han som Schweiz’
främste Genevedelegat ända tills det europeiska sammanbrottet kom
i höstas. Han fick ej se krigets slut eller det nya Europa, som skall
byggas upp ur ruinhögarna. Denne 20-talist fick blott uppleva katastrofen för de ideer, han kiimpat för med hela sin eldsjiil.
Giuseppe Mottas levnadsöde kan förtjäna några ord. Han var född
1871, i den italienska delen av SchY:eiz, högt upp i Alperna vid Airola
i Ticino. Uppmärksamma resande på S:t Gotthardbanan kunna ännu
se »Rotel Motta» i stora bokstäver på ett enkelt hus – hans moder
lär ännu sedan han blivit förbundspresident ha fortsatt sitt värv som
utskänkerska. Motta studerade både i franska Schwei11 och vid tyska
högskolor och förviirvade vid unga år juris doktors titel i Heidelberg. Han blev advokat i sin hemkanton och invaldes redan vid 22
års ålder i dess parlament. 1899 befordrades han till nationalråd,
d. v. s. ledamot av förbundets andra kammare, och i december 1911
valdes han till det katolsk-konservativa partiets då ende medlem av
förbundsrådet, d. v. s. förbundsregeringen. I nära trettio år och ända
till sin död tillhörde han regeringen, till 1920 som finansminister
och därefter som utrikesminister.
Dessa korta notiser äro ganska tyr1iska för en framstående schweiJ~isk politikers karriär – blott den tidiga starten och den långa oavbrutna tjänstetiden i regeringen äro exceptionella. Det kunde knappast sägas, att Motta vid inträdet i regeringen 1911 tillhörde det ka·
talska partiets absolut ledande miin. Hans inval dikterades främst av
statsräsonen eller, kanske riktigare sagt, förbundsstatsriisonen.•Just
under åren före världskriget hade den irredentistiska rörelsen i Ticino
sin högflod; den soliga men fattiga italiensktalande kantonen hade
liinge varit orepresenterad i Bernregeringen, och Mottas inval utgjorde ett försök att gjuta olja på den nationalistiska vågen. Det
är i högsta grad Mottas förtjiinst att försöket lyckades. Medan de
flesta andra italienska irredentakrav realiserats, har Ticino blivit
Schweiz troget, ja, allt trofastare med åren. Även under abessinska
kriget lyckades Motta med uppbjudande av all sin diplomatiska virtuositet gå en medelväg mellan Geneve och Rom, därmed förebyggande en italiensk aggr;;ssion. Men i fjol hölls för första gången den
stora schweiziska manövern i ’l’ieino, som ligger oskyddat framför
Alpkedjans både naturliga och militariserande fästningsvall.
Endast två schweiziska förbundsråd ha suttit i regeringen under
81
Dagens frågor
längre tid än Motta. Men det var längre tillbaka i tiden och innan
de nu gällande, låt vara icke tvingande, bestämmelserna om pension
införts. Sannolikt kommer det att dröja innan någon i framtiden
kan överträffa Mottas regeringsår. Förbundsrådets till tjänsteåren
nu äldste medlem, den fransktalande trafikministern Pilet-Golaz
(designerad som den nye utrikesministern), tillträdde sålunda sin
tjänst först den l januari 1929. Själv gjorde Motta ett slags ideologi
av personstabiliteten i Schweiz, men det vore att inge oriktiga föreställningar, om Mottas många år finge anses som typiska.
Att Motta för en månad sedan för nionde gången återvaldes av
parlamentet hade framför allt sin grund i den sällsynta makt och
charm, soni hans personlighet utstrålade. Han var en symbol för
»sensus helveticus», för federalismens ide, för enheten i landets språkliga och konfessionella splittring. Med osviklig energi och kompromissförmåga verkade han för sammanhållning, utjämning och tolerans. Vältaligare än andra förfäktade han alltifrån begynnelsen
till ändan av sitt politiska liv 1800-talets humanitetsideal, och även
i den schweiziska demokratiens väsen inlade han den »humanitas»,
som han ständigt predikade; som folkförbundspolitiker ville han ofta
överflytta det 600-åriga edsförbundets dyrköpta historiska lärdomar
på Wilsons överstatliga skapelse. Även som katolsk-konservativ
partipolitiker var Motta fredsstiftare, icke minst i hemkantonen, där
Vetterligeväret tidigare varit ett alltför ofta anlitat argument i
striden mellan höger och vänster. Som katolik företrädde Motta den
fattigaste och väl också den förnöjsammaste delen av befolkningen
i Schweiz, och hans politiska trosbekännelse med sin blida antikapitalism, moderna »mondism» och gammaldags auktoritetslära var nästan ordagrant hämtad ur de påvliga encyklikorna 1891 och 1931. Han
var andligen befryndad med Briining, Seipel, Dollfuss och andra,
som velat i praktisk politisk handling omsätta katolicismens världsliga ideer. Han har med oavbruten framgång fullföljt verket att försona landets protestanter och katoliker efter 1840-talets inbördeskrig
och 1870-talets kulturkamp genom att söka återskänka katolikerna
den gamla pariteten från tiden före Napoleon; kronan på verket var
återinförandet 1920 av nuntiaturen i Bern med dess icke oavsiktliga
följdverkan: de tysktalande katolikernas för positivt beslut oundgängliga uppslutning vid de fransk- och italiensktalande schweizarnas sida i folkomröstningen om Schweiz’ inträde i folkförbundet.
Motta var säkerligen sitt lands förnämligaste politiske talare. När
man läser hans tal, utgivna i tvenne band 1931 och 1936 under titeln
»Testimonia temporum», göra de måhända inte – såsom oftast när
det gäller tribunens stora män – samma mäktiga och bedövande
intryck som när man hört dem eller sett den flammande latinaren i
talarstolen. Men få av samtidens mera kända politiker torde så suveränt ha behärskat talandets konst som denne schweizare. Icke minst
anmärkningsvärd var Mottas språkskicklighet, ovanlig t. o. m. i
Schweiz. Trots att italienska var hans modersmål talade han i parlamentet alltid franska, och ingen fransktalande kunde överbjuda ho- 82
Dagens frågor
En numera sällsynt familjebild. Motta och hans hustru i kretsen av sin stora
barnskara på silverbröllopsdagen 1924. (En av döttrarna har f. ö. genomgått
utbildning till sjukgymnast i Stockholm.)
nom i oratoriska effekter på detta språk. Mera sällan men även mästerligt talade han tyska – alltid vid föredrag i tyska Schweiz – och
det sades om honom, att han i religiösa frågor t. o. m. föredrog tyskan, det språk som hans universitetslärare talat. Hans retorik hade
ofta advokatens etsande skärpa men var särskilt på hans äldre dar
icke fritt från ett rutinmässigt blomsterspråk, där citat från de stora
romarna eller teologiska tänkare oftast insprängdes. Icke heller saknade de en personlig självmedvetenhet, som ibland kunde bli huvudsak i stället för bisak.
Det som gjorde Motta till en fängslande politiker av stort format
var föreningen hos honom av juridisk exakticitet och idealistiskt
patos. Hans katolska tro var inte en tom bekännelse – ständigt återkom han i sina tal till satsen »stat crux dum volvitur orbis», och
hans gravskrift över systern-abbedissan var en kristligt-litterär rangprestation. Han optimistiska idealism hade denna starka religiösa
grund. När man på senare år såg honom, med livligheten i rörelserna
och harmonien i de spelande ögonen, tänkte man osökt på Nathan
Söderblom. Med sitt lyriska temperament, sin improvisationskonst
och sin generösa mänsklighet företrädde Motta Söderblomstypen
kanske i högre grad än någon annan på våra breddgrader bekant
politiker. ’l’rots att mannen i åtta långa år sattes att prosaiskt syssla
med Schweiz’ av världskriget svårt derangerade finanser var hans
egentliga kallelse etikerns och profetens; därför blev han heller aldrig
83
f
”
Dagens frågor
en partiledare i vanlig mening men väl en ovärderlig moralisk tillgång för regimen under en tid, då även den schweiziska demokratiens
principer ställdes under intensiv kritisk debatt av en yngre generation.
För Motta var det mellanfolkliga samarbetets nödvändighet en religion. Den som vägrar att erkänna denna nödvändighet upphör att
förtjäna namnet »creatrice divine», yttrade han i Geneve en gång.
Han vakade sorgfälligt över den särställning inom N. F., som Schweiz
erhöll genom 1920 års Londondeklaration i anslutning till Wienerfreden. Han tillhörde samtidigt länge dem, som ville bygga ut och
bygga på Versaillestraktatens skröpliga skapelse, men han hämmades i denna strävan även av mot N. F. fientliga tyskschweizare, och
i början av 1920-talet var hans politiska position tidvis ganska svag
i Schweiz. De inre stridigheterna bilades dock, och med tiden blev han
av sina »confreres» alltmer erkänd och uppburen som edsrepublikens
stämma i världen. Sin största oration i Geneve höll han, när SovjetRyssland ansökte om medlemskap i förbundet. Vid 1918 års storstrejk
i Schweiz hade han som regeringsledamot varit med om att hastigt
förpassa den sovjetryske ministern i bil över gränsen till Tyskland.
Misstron till Sovjet efter denna ryskt inspirerade öppna klasskamp
har aldrig fördunstat, och förbundsrådet har oeftergivligt sagt sitt
nej till alla förslag att återknyta de diplomatiska förbindelserna.
Några meningar ur det manliga, avstyrkande tal, den schweiziske
statsmannen höll när den ryska ansökan om medlemskap behandlades,
äro i dag föga mindre aktuella än 1934. »Kommunismen är på varje
område – religiöst, moraliskt, socialt, politiskt, ekonomiskt – den
radikalaste negation av alla de ideer, som äro vår grundval och på
vilka vi stå. – – – Sovjetkommunismen bekämpar religionens ide
och det översinnliga i alla dess former. Lenin har jämfört religionen med opium. Trosfriheten är endast ett sken. Prästerna och deras familjer ha berövats livsmedelskort. Templen äro härjade och
ligga i ruiner. Det fanns i Moskva femhundra kyrkor och kapell;
blott fyrtio finnas kvar. – – – Flera frågor inför rådet och församlingen iiro ännu olösta. Församlingens resolutioner beträffande Georgiens oavhängighet sova icke under döden. Armeniens, Ukrainas och
andra nationaliteters folk skola en gång se män, som med hela sin
själ skola taga itu med dem. Hela den civiliserade världens sympatier följa de hjältar, som försvara sitt liv och sin frihet. För
dessa frågor kan ej finnas någon preskription.»
Elis Håstad.
84