Samlingsregeringen och den nationella samlingen

SAMLINGsREGERINGEN
OCH DEN NATIONELLA SAMLINGEN
Av professor GEORG ANDREN, Lerum
SEDAN sekler tillbaka har svensk frihet byggt på maktdelningens princip. Konung har stått mot riksdag, stånd har stått
mot stånd, kammare mot kammare och parti mot parti. Ingen
makt i samhället har varit helt dominerande och kunnat övergå
»från makt till våld», från övermakt till övervåld. Under brytning
mellan skilda intressen har statsviljan utformats. Långt innan en
nyare tids maktdelningsteorier kunde öva något inflytande på det
svenska statsskickets utveckling har det svenska folkets sunda
politiska instinkt förstått de faror, som hotade från enväldet –
vare sig detta haft monarkiska, aristokratiska eller demokratiska
förtecken. Endast tillfälligt och under trycket av stora nationella
uppgifter ha dessa farhågor kunnat sövas. Såväl 1R09 som 1866
ha de svenska grundlagsstiftarna varit angelägna att grundlägga
eller befästa en balans mellan statsmakterna. 1809 års konstitutionsutskott framhöll – med Hans .Järtas förnämliga formuleringskonst– att det icke ville uppoffra »kommande släkters frihet,
säkerhet och odling åt samhällets närvarande behov av en kraftfull styrande makt» och ville därför rikta de olika statsmakterna
»till inbördes bevakning, till inbördes återhåll». Och Louis de Geer
framhöll i sin motivering till representationsförslaget 1R63: »varje
mänsklig makt behöver vid sin sida en jämlike för att icke, förr
eller senare, urarta till ett envälde, som sätter sin egen maktfullkomlighet framför sanningens och rättvisans». Det är i hägnet av
detta balanssystem, som den svenska friheten har vuxit sig stark.
Detta balanssystem synes nu statt på avskrivning. I parlamentarismens namn ha motsättningarna mellan konung och riksdag
försvunnit; därmed har helt visst också den svenska statsmakbn
vunnit i snabbhet och effektivitet. Från och med denna riksdag
behärskas båda kamrarna av samma parti, och ledarna för detta
majoritetsparti har det avgörande inflytandet i regeringen. Socialdemokraterna ha icke blott de flesta utan också de viktigaste
ministerposterna. Denna radikala förändring har dessutom skett
vid en tidpunkt, då den politiska ledningen i växande utsträck- 100
Samlingsregeringen och den nationella samlingen
ning famlar efter ledningen också över vårt ekonomiska liv- och
på grund av förhållandenas tryck måste i större omfattning än
eljest dirigera samhällsekonomiens krafter. Vi möta hos vår nuvarande ledning en koncentration av politisk och ekonomisk makt,
som aldrig tillförne i svensk historia. Och denna makt är icke i
detta kommunikationernas tidevarv – som ofta tidigare –
mildrad av de stora avståndens svårigheter.
Nyckelpositionen i vårt nuvarande system intages av statsministern, ledaren för det maktägande socialdemokratiska partiet.
Sedan Gustav IV Adolfs fall har ingen man i detta land intagit
en liknande maktställning.
Genom samlingsregeringen och det ganska goda samarbetet
mellan riksdagspartierna är denna nya maktkonstellation för tillfället undanskymd. Men såväl i ministärens camera obscura som
i utskottens konklaver kan man väl knappast undgå att känna,
att svensk politik för närvarande behärskas av en maktfaktor, som
man icke kan komma förbi: det socialdemokratiska partiet och
dess ledning. Utan stöd av någon författningsändring har vårt
konstitutionella läge i grund förändrats. Vi stå inför en »författningsförvandling» av djupt ingripande betydelse. Framtiden får
avgöra, om det blott är fråga om en episod eller om det gäller inledningen till en ny epok.
Hur har då denna maktkoncentration blivit möjlig~ Att besvara den frågan innebär att lösa ett av de mest intressanta och
betydelsefulla kapitlen i Sveriges nyaste historia. Endast några
antydningar kunna här givas. Betydande naturtillgångar, framstående företagare och dugliga arbetare ha tillsammans skapat en
högkonjunktur för svensk industri och svenskt hantverk. Skickliga yrkespolitiker ha sedan tagit hand om industriens, hantverkets och kommunikationsväsendets arbetare. Men dessa professionella konster hade knappast räckt till för att av detta klientel
skapa en svensk majoritet. Erövringar måste göras även inom
andra socialgrupper. Lantarbetare, torpare, tjänstemän och olika
grupper av s. k. intellektuella måste dessutom vinnas – och detta
konststycke har lyckats. Begreppet »kohandel» ger någon antydan om de metoder som praktiserats. Den engelske politikern
Joseph Chamberlain – den berömde fadern till de berömda politikerna Ansten och Neville -har i ett tal i Birmingham (18 nov.
1891) beskrivit metoden som »a gigantic system of logrolling, in
which everyone is to vote for something which he does not want,
and which he does not approve, in order to get something else,
101
” ’
Georg Andren
w hich hc especially desires». Vad de svenska väljarna icke ha
önskat har bl. a. varit socialism och envälde; vad dc däremot livligt åtrått har varit de mest skilda ting: löneförhöjningar,
socialhjälp i olika former, förstärkt jordbruksstöd, förhöjda
ålderdornspensioner m. m. och dessutom låga skatter. I denna s. k.
välfärdspolitik ha idedebatten förtvinat och försvaret försummats.
Före varje val har den socialdemokratiska ledningen lagt fram ett
större socialt reformförslag, som lockat väljarna. Först efter
valen ha efterräkningarna kommit på kronoskattsedlarna. Men hur
många tänka på så obehagliga ting som skattsedlar under valrörelsens livliga auktionerande~ En välsmord och vältrimmad
socialdemokratisk vartiapparat, inspirerad både av social reformvilja och politisk rnaktvilja, har under valen gjort ett perfekt
arbete. Och i denna reklampsykologiens tidsälder ha de politiskt
erfarna socialdemokratiska ledarna precis vetat vad man skall
säga- och icke säga – till väljarna. Herr Wigforss lilla oförsiktighet från 1928 om den lika delade fattigdomen ~ir i sitt slag
mycket sällsynt. Särskilt statsministern har givit prov på en sällsynt förmåga att klä upp- ibland blir man frestad säga: klä uten sak. T. o. m. Nationernas förbund har som socialdemokratiskt
utstyrselstycke sett fullt förtroendeingivande ut för flertalet
svenska väljare. Det kan knappast förnekas att det under mer än
ett par decennier vilat en klang av vällingklocka och en doft av
valfläsk över svensk politik. Sistnämnda doft har kommit ur olika
partipolitiska kök. Men de starkaste och mest aptitretande dofterna ha kommit från det kök, där de socialdemokratiska ledarna
ha varit mästerkockar.
Så kom det stora kriget. I många hänseenden var Sveriges beredskap allt annat än god. Det var framför allt försvaret och
finanserna, som voro försummade. För att förbättra vår militära
och ekonomiska försvarsberedskap ha sedan mycket stora insatser
blivit gjorda – att statsfinanserna icke därigenom kommit i ett
gynnsammare läge är allom bekant. Försummelserna och försyndelserna i fråga om försvaret före krigsutbrottet är ett allvarligt
kapitel. Ansvaret faller framför allt på den socialdemokratiska
ledningen – ty det råder intet tvivel om, att denna redan 1937
och 1938 hade kunnat få nästan hela riksdagen med på en betydande upprustning, om den då sittande regeringen blott velat
föreslå en sådan. Men den var måhända själv offer för de utrikesoch försvarspolitiska synvillor och vanföreställningar, som ha
kostat våra danska och norska grannar friheten och som varit så
102
Samlingsregeringen och den nationella samlingen
dyrbara för oss själva. I sina bekymmer för valmanskåren och
valrörelserna glömde man i alltför hög grad omsorgerna om riket.
Men även vår högsta militära ledning har ett betydande ansvar.
Den måste på väsentliga punkter antingen ha haft en dilettantisk
uppfattning om vad ett modernt krig kräver – eller också har
den offrat plikten att säga den nakna sanningen på den politiska
kompromissens altare.
Det är uppenbart, att en starkt kritisk inställning började växa
fram i den svenska opinionen under hösten 1939. Först bensinkrisen, sedan bränslekrisen blottade allvarliga brister i vår ekonomiska rustning. Långt ned i arbetarklassen spred sig missnöjet.
Bondeförbundet ville icke längre vara med om att dela ansvaret
– och socialdemokraterna ville dela det med flera, helst med alla.
statsministern var givetvis angelägen att i den nationella solidaritetens namn dämpa den växande kritiken. Man förstod att en
samlingsregering kunde bliva ett utmärkt politiskt skyddsrum för
den socialdemokratiska ledningen. Man fruktade att opponenterna i press och riksdag kunde bliva ett gissel för den sittande
regeringen. Man föredrog då att ha dem som gisslan i ministären.
En allvarlig utrikespolitisk situation gjorde på sitt, mera sakliga
sätt en nationell samlingsregering aktuell. Så fingo vi en partiernas samregering under den gamla ledningen. I Finlandskrigets
hårda klimat vissnade kritiken mot den tidigare förda politiken.
Tiden krävde att man såg framåt; det blev en nationell plikt att
blunda för det förgångna. Och dock voro försummelserna i det
förgångna skrämmande aktuella.
Svensk politik har åren 1909-1939 gjort en stor sak: den har gjort
alla medborgare och alla klasser meddelaktiga och medansvariga
i det svenska samhället och den svenska staten. I detta gemensamma ansvar hade den nationella samlingens ide ett länge fördolt rotfäste. När den stora prövningen kom för Finlands folk
– och när Danmarks och Norges folk förlorade sin frihet – dä
blev den nationella samlingen något mera än en taktisk manöver;
den hårdnade till en realitet.
Samlingsregeringen hade från sin föregångare mottagit ett arv
av misstag och missgrepp, av försummelser och försyndelser,
framför allt på det nationella försvarets område. Samlingsregeringen har med oförneklig energi gripit sig an med upygiften att
bota revorna. Den raskhet och den energi, som särskilt statsrådet
Sköld visat när det gällt att övergiva gamla vanföreställningar,
förtjäna allt erkännande. Valmanskåren visade sig också i sep- 103
8- 41104. Svensic Tidskrift 1941.
.-·
Georg Andren
ternber 1940 gärna glömma de gamla misstagen för de nya
krafttagen, vilket så mycket lättare kunde ske, som vi fingo en
valrörelse i den inställda polemikens och den förbjudna kritikens
tecken. Vårt största parti fick full och tacksam ansvarsfrihet
– utan revision och revisionsberättelse – och blev än större. Vi
fingo en segrande socialdemokrati- med säker ledning i regering
och riksdag.
Förhållandet mellan regering och riksdag kan i nuvarande läge
synas enkelt nog, men innesluter i själva verket ömtåliga och
väsentliga problem. Om partiledarna i regeringen skulle kräva
en obetingad lydnad av sina parlamentariska följeslagare, om de
rent av skulle inleda en inbördes tävlan om vilken som bäst kan
disciplinera och kommendera sina trupper – då hamnar vårt
parlamentariska system i en allvarlig kris. Regeringen måste
kunna finna sig i att dess förslag underkastas en saklig granskning och en saklig revision. Det berättas om en engelsk minister,
att han, när han hade lagt fram ett ytterst misslyckat förslag,
helt frankt förklarade: »l den här frågan måste vi använda vår
majoritet.» En sådan attityd är i sig själv förkastlig och strider
mot alla svenska riksdagstraditioner. Metoden skulle till äventyrs
kunna leda till en tillfällig seger – men skulle skada regeringens
auktoritet mera än ett nederlag. De ställföreträdande partiledarna
i riksdagen äro helt visst icke heller benägna att ägna sig åt en
dylik inpiskning. Skulle riksdagen icke kunna hävda en självständig mening, komma kamrarnas ledamöter snart nog att säga
sig själva att de lika gärna kunna sätta en tändsticka i ja-knappen
och resa hem som att vara ett osjälvständigt finger i regeringens
voteringsmaskineri. Det skall helt visst icke heller bliva möjligt
att för svenskt riksdagsarbete vinna betydande personligheter eller
politiker, om riksdagen själv blir skäligen betydelselös. Och det
svenska folket skulle finna en riksdag fullständigt överflödig,
om den icke kan ha en egen mening och göra en egen insats. Tidens starka, antiparlamentariska strömningar, märkbara även i
vårt land, skulle få ett välkommet argument från en svag, en
hållningslös och osjälvständig riksdag. Riksdagen står här inför
ett val, som icke borde vara svårt: Det är möjligt att den blir till
förargelse i regeringskretsar om den hävdar sin egen mening; det är
säkert, att den anses överflödig hos folket, om den icke gör det. Den
som något känner svenska traditioner vågar förmoda, att det även
framgent skall bestå en skillnad mellan riksdag och- Reichstag.
Även förhållandet mellan regeringen och den allmänna opinio- 104
Samlingsregeringen och den nationella samlingen
nen är ett problem. Vi ha en nationell samlingsregering – men
ha vi alltjämt en aktiv och positiv nationell samling7 Det finns
ingen organiserad opposition, som det är värt att tala om. Men
det finns i stället åtskillig villrådighet och osäkerhet. Denna villrådighet beror icke på åsikternas mångfald och rikedom. Folket
reagerar icke mot ledningen – men det väntar verklig ledning.
Det är stora ting, som dessa år måste fordras av det svenska
folket, som länge fört en bekväm tillvaro på historiens solbelysta
och idylliska sida. Regeringen kunde kanske ha gott av att minnas
ett ord av Hegel, att »nichts Grosses in der Welt ohne Leidenschaft
vollbracht worden ist». I en kritisk tid kommer det icke bara an
på opinionens samstämmighet utan också på dess kraft och
lidelsefullhet.
statsministern har till mästerskap uppdrivit konsten att med
hänvisning till materiella intressen mobilisera en klass och utbygga och utvidga ett parti. Men nu gäller det andra ting. Det
gäller att kring nationella och ideella värden samla ett folk. Det
gäller att mobilisera det och att – i ordets egentligaste mening –
nobilisera det. »Ideer äro starkare än armeer», har en av 1800-
talets skickligaste realpolitiker sagt. Ha vi icke under de gångna
åren många gånger fått denna sats bekräftad7 Har regeringens
psykologiska konst icke brustit när det gällt att mobilisera ideer
till stöd för våra armeer~ Väntar den måhända på informationsstyrelsen och de eggande och väckande signaler, som den kan
komma med’?
Det har sagts, att vår självständighet måste försvaras – med
självständighet. Det är icke mindre sant, att vår självstyrelse
måste upprätthållas- med självstyrelse. Det kan i vårt land icke
komma i fråga att med diktat och tvång söka likrikta tänkesätten.
Endast då opinioner fritt kunna bildas och fritt få göra sig gällande, endast då argumentet och kritiken ännu har ett ämbete,
först då föreligger en fri styrelse. Endast inom den fria opinionsbildningens ram bör den svenska regeringen ha möjligheter att
göra sina egna meningar gällande. Med den auktoritet, som regeringens medlemmar åtnjuta i skilda samhällslager, torde några
särskilda privilegier ej behövas, för att regeringen skall få den
opinion den behöver för sin politik.
”Bttl
Vi ha en nationell samlingsregering. Vi föra efter råd och lä-
genhet en nationell politik. Regeringen har ännu oförbrukade
möjligheter att kring sin nationella politik skapa en levande
nationell samling.
105
”” jr’-•··