Kristidskommisionerna och näringslivet
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
– – – – – – – – –
KRISTIDSKOMMISSIONERNA
OCH NÄRINGSLIVET
NÅGRA RANDANTECKNINGAR TILL SAMHÄLLSOMVANDLINGEN SEDAN VÄRLDSKRIGETS TID
Av envoyen EINAR MODIG,
ordförande i statens handelskommission
DET fanns en tid – inte så förfärligt längesedan – då varje
»näringsvänlig» artikelförfattare eller föredragshållare ansåg det
nödvändigt att krydda sitt tal med några glosor om benhårda frihandelsteoretiker och manchesterliberaler, dessa fiender till de inhemska näringarnas trivsel och förkovran. Talet har tystnat
– visserligen långt efter sedan den siste manchesterliberalen samlats till sina fäder. Det frihandelspatos, som i Sverige längst dröjt
sig kvar hos de »frisinnade» partiorganisationerna – och kanske
ännu mera renodlat hos några individualister i andra partier –
yttrade sig på senare tid egentligen endast i en hovsam kritik av
de ofta en smula andfådda förslag om diverse skydd för olika
näringsintressen, som med jämna mellanrum döko upp i den politiska diskussionen. Säkerligen har denna kritik varit till nytta för
det svenska samhället och förhindrat många illa övervägda uppslag att ta gestalt i form av riksdagsbeslut. Men om man erkänner detta måste man samtidigt konstatera att den s. k. utvecklingen helt undanryckt grunden för varje ansats till en konsekvent
genomförd frihandelspolitik, både i Sverige och andra länder och
både i fråga om utrikeshandeln och i vidare mening. Redan
långt före det senaste krigsutbrottet var tendensen till ett allt
mera utvidgat statligt ingripande på folkhushållningens alla områden omisskännlig, och världskrisen 1929-32 gjorde genom the
New Deal slut på det liberala, eller non-interventionistiska systemets epok i dess sista stora maktområde Förenta staterna.
Om nu någon av de stackars förkättrade manchesterliberalerna
återuppväcktes tilllivet och finge ta en överblick över det svenska
folkhushållets nuvarande organisation, så skulle han säkerligen bli
så förfärad, att han snart åter uppsökte Cobdens och Brights
106
Kristidskommissionerna och näringslivet
skuggvärld. Det skulle sannolikt inte så mycket vara de vidtagna
statsåtgärderna såsom sådana som väckte hans fasa. Ty trots allt
vad som sagts om demvorode gamla liberalerna ganska praktiskt
folk som väl kunde förstå, att ett världskrig måste draga med sig
åtskilliga avvikelser från vad de betraktade som en sund ekonomisk politik. Snarare skulle hans häpnad och ovilja framkallas av
den förändring i det allmänna tänkesättet som gör att näringslivets
egna män utan större motstånd eller protester foga sig i de djupt
ingripande restriktionerna i den enskildes rörelsefrihet och i
grund och botten finna det vara en helt naturlig sak att de blivit
satta under förmynderskap. Han skulle- och med rätta -säga
sig att som förklaring härför icke räcker att hänvisa till vederbörandes patriotism och insikt om dagslägets krav, utan att deras
foglighet måste bero på att hela problemställningen statsingripande gent emot individuell frihet undergått så radikala förändringar att de väl kunna förliknas vid ett jordskred.
För oss som fått genomleva den utveckling före och under kriget
som för tillfället kulminerat i krishushållningen är sammanhanget
mera begripligt. Men det kan måhända ha ett visst intresse att
just vid denna tidpunkt göra några antydningar om hur långt vi
hunnit och på vilka vägar vi kommit dit.
Den första frågan kan besvaras med följande korta sammanfattning av dagsläget i fråga om statskontrollen övor folkhushållningen.
Vad produktionen angår, är det ingenting att förvåna sig över
att jordbruksnäringen ligger som god etta i fråga om den statliga
regleringen. Det var ju denna närings utövare, som på sin tid
under aktionen för spannmålstullarna på 80-talet sköto den första
bräschen i den liberala systembyggnaden. Det primitiva vapen
för jordbruksskyddet, som tullarna utgjorde, har längesedan kompletterats med ett konstrikt system av prisgarantier och andra bestämmelser, avsett att för de olika grenarna av näringen uppnå
ett »justum pretium» som kunde skapa existensmöjligheter för
yrkesutövarna. Men detta system har under kriget ändrat karaktär så till vida att det icke längre är jordbrukarnas intressen som
sådana vilka äro ledmotivet, utan hänsynen till hela folkets försörjning just nu. Detta är också ganska självklart. Det enda fullt
allmängiltiga motivet för den tidigare positiva jordbrukspolitiken
med dess mångahanda subventioner och för konsumenterna s’å-
väl som övriga näringsintressen betungande prisregleringar har
varit att endast på sådant sätt Sverige kunde räddas från
107
—- __ ..
-·- — -·—————————
Einar Modig
hungersnöd vid en avspärrning av importvägarna. Då nu just
denna situation inträtt är det icke längre fråga om att hålla jordbruket vid liv för framtida behov; det är i dag det skall visa sig
att offren icke varit förgäves och att vårt livsmedelsförsvar är
funktionsdugligt. Lyckligtvis tycks detta åtminstone i de väsentliga avseendena vara fallet, om också kraftfoderbristen måste nödvändiggöra ganska vittgående omläggningar.
Den krismyndighet som de facto dirigerar vår jordbruksnäring
är statens livsmedelskommission och då denna i personliga och
andra avseenden bevarar kontinuiteten från den tidigare regleringsapparaten för jordbruket har övergången kunnat ske på ett
mycket naturligt sätt.
Man kan därför säga att jordbruket ganska omärkligt glidit in
·i statens modersfamn, vilket dock ej utesluter att en del missnöje
med ett och varje kommit till uttryck; naturligt nog med hänsyn
till den ovan antydda motivförskjutningen, som medfört att de
statliga åtgärderna måst ställa vissa krav på näringen i stället
för att som förut endast underlätta dess existensvillkor.
Mera påfallande är förändringen i förädlingsindustriens situation. Denna hade hittills, frånsett å den positiva sidan tullskyddet för hemmamarknaden, och å den negativa arbetstidslagen och
annan sociallagstiftning, varit ganska oberoende av både positiva
och negativa ingrepp från statens sida. Kristidsregleringen har
nu starkt beskurit industriens rörelsefrihet. Visserligen är det
ännu för tidigt att tala om en helt statsdirigerad industri, men
med förfogandelagen och annan krislagstiftning har industrikommissionen erforderliga maktmedel i sin hand och har redan
kommit ganska långt på väg. Först och främst har nödvändigheten att ge beställningar för försvarets räkning förtursrätt framtvungit en vittgående omställning i vissa branscher. statsbeslagen
på nyckelråvaror ger kommissionen möjlighet att gynna sådan
produktion som är betydelsefull för landet på bekostnad av annan.
För samma ändamål ha frikallelserna från militärtjänstgöring i
viss mån kunnat användas. Och om arbetsmarknadskommissionen
en gång får tillgripa sin stora klubba, tjänstepliktslagen, så kommer all tillgänglig arbetskraft att integralt kunna dirigeras till de
punkter allmännyttan kan påfordra. Icke heller i fråga om sin
kapitalanskaffning lär industrien numera vara helt oberoende.
Vad avsättningsförhållandena angår karakteriseras läget bäst
därav att c:a 85 °/o av vår totalexport f. n. äger rum med stöd av
handelskommissionens licenser, vid vilkas beviljande dels det in- 108
K ristidskommissionerna och näringslivet
hemska försörjningsläget, dels hänsynen till förpliktelser ådragna
genom handelsavtal med olika länder spela in.
Om sålunda exporthandeln är tämligen fullständigt reglerad så
gälla också starka restriktioner för importhandeln. Importförbuden omfatta visserligen, frånsett de förbud, som sammanhänga
med jordbruksregleringen eller bränsleförsörjningen, ännu blott
ett begränsat antal s. k. överflödsvaror, för vilka handelskommissionen utfärdar importlicenser – även här med tillämpning av
ingångna handelsavtal. Men tendensen mot en mera vittgående
importreglering är påtaglig, allt efter som fler och fler under
offentlig kontroll stående importföreningar komma till stånd. För
övrigt förekommer också en statligt ransonerad import på vissa
mera extraordinära importvägar. Och slutligen erbjuder valutaregleringer.. vissa möjligheter att öva inflytande på importens
gestaltning.
Att den inrikes handeln icke är fri i fråga om de varor som omfattas av konsumtionsregleringen (alltså åtskilliga inhemska livsmedel, kaffe, te och kakao, bränslen och drivmedel etc.), samt i
fråga om varor under beslag behöver icke särskilt framhållas.
Och över den inhemska prisbildningen vakar priskontrollnämndens argusöga. Med fasthet och mjukhet blandad i lämpliga doser
kämpar nämnden sin kamp mot det hotande prisstegringsspökeL
Aven sjöfarten har omhändertagits av statens ledande hand.
Trafikkommissionens licenser fordras för resor till utländska
hamnar, och fraktsatserna bestämmas av samma myndighet.
Om man slutligen erinrar om att handeln med utländska valutor
är fullständigt reglerad, och att valutakontoret helt behärskar
kapitalrörelserna från och till Sverige så torde de stora dragen i
vår moderna krishushållning vara tecknade, givetvis utan anspråk på någon fullständighet.
Nu låter det naturligtvis säga sig att hela denna regleringsapparat tillkommit för bemästrande av en tillfällig situation, och
att den kommer att försvinna lika restlöst som krislagstiftningen
och dess organ efter förra världskriget. Det första påståendet är
givetvis riktigt; om det andra kan man kanske däremot hysa delade meningar. ]’ör att kunna bedöma dessa frågor är det emellertid nödvändigt att kasta en blick tillbaka i tiden, och särskilt att
undersöka om icke utgångsläget i augusti 1939 varit ett helt annat
än i augusti 1914.
109
.. . ,.,-· .-..
Einar Modig
Den som från tiden före 1914 har personliga erfarenheter från
de statsmyndigheter, vilkas ämbetsutövning bragte dem i kontakt
med näringslivet, måste bevara ett starkt intryck av den valhänthet, som präglade ämbetsmännens umgängelse med ekonomiska
frågor och svårigheten att finna en gemensam plattform vid
diskussioner med affärsmän. En av grundorsakerna härtill var
säkerligen det sätt varpå förvaltningens tjänstemän rekryterades.
Den allena saliggörande utbildningen för de högre befattningarna
var då i vida högre grad än nu juridisk examen plus tingstjänstgöring; för en person med sådan utbildning framstod i regel en
domstolskarriär, som eventuellt kunde föra fram till och över justitierevisionen, såsom det eftersträvansvärda. Det uppstod därför
en kategoriklyvning, som medförde att administrationen ofta fick
nöja sig med dem som ej lyckats i hovrätten eller som ej ansågo
det lönt att försöka sin lycka där. De som lyckats kommo stundom
via revisionen tillbaka och besatte då de högsta posterna- expe- . ditionschefer etc. I viss mån består samma förhållande än i dag,
men det är dock icke längre ett axiom att en domstolsjurist lämpar
sig bättre än andra för alla förvaltningsposter, oavsett arbetsområdet. Man eftersträvar åtminstone att erhålla folk med en viss
specialutbildning eller åtminstone en speciellläggning för de uppgifter det gäller. Nationalekonomer och handelshögskoliter, på
sistone också de nya pol. mag., ha trängt in i förvaltningen och
skapat en bredare grund för urvalet.
Domstolsjuristernas erfarenhet av affärslivet var ju huvudsakligen hämtad från rättegångsprotokollen och alltså av tämligen
negativ art. För de ekonomiska sammanhangen och för näringslivets arbetsvillkor hade de som regel föga förståelse.
Den statliga utrustningen med organ för näringsfrågor var som.
bekant vid århundradets början mycket knapphändig. För jordbruket fanns lantbruksstyrelsen och från sekelskiftet även ett eget
statsdepartement. Däremot tillkom handelsdepartementet först
efter världskriget. Det gamla traditionsrika kommerskollegium,
som svarade för handel, industri och sjöfart samt – efter sammanslagningen på 1800-talet med det kanske ännu mera ärorika
bergskollegium – även för gruvhanteringen, sorterade under
finansdepartementet. Det vördnadsvärda kollegiet hade emellertid under frihandelsregimen sett sin stjärna dala så långt ner att
man under en lång period av förra seklet till och med allvarligt
diskuterade dess indragning. Rekryteringen till detta näringsbefrämjande verk var också stundom ganska bisarr. Vad som
no
…
.
–
’
.
~
~
–
–
–
–
–
·
~
~
. – ’ _____.__________..
Kristidskommissionerna och näringslivet
ovan sagts om juristernas predominans belyses kanske bäst av att
den tjänsteman, vilken vid världskrigets början beklädde befattningen som chef för kollegii byrå för utrikes handel och sjöfart,
tjänat sina sporrar i hovrätten och därefter som särskild brottmålsdomare i ett på sin tid mycket observerat kriminalmåL Hans
eminenta förmåga att skriva utslag kunde på en sådan post knappast ersätta bristen på ekonomisk eller kommersiell utbildning
och på språkkunskaper. Tjänstemän med ekonomisk skolning
förekommo egentligen blott på verkets statistiska avdelningar, av
vilka arbetsstatistiken utgjorde det blygsamma embryot till vad
som sedan under Henning Elmqvists kraftiga ledning skulle växa
fram till ett stort modernt ämbetsverk, utrustat för den nya tidens
krav: socialstyrelsen.
Den man som tog till sin uppgift att ingjuta en ny anda i det
åldriga kollegiet var förre utrikesministern Alfred Lagerheim, en
av vårt lands skickligaste och mest framsynta ämbetsmän i nyare
tid. Men innan han tillträdde posten som generaldirektör i kommerskollegium hade han även på sitt ursprungliga verksamhetsfält uppträtt som banbrytare. Det var under hans utrikesministertid som utrikesdepartementets s. k. konsulatavdelning ersattes
med en handelsavdelning såsom ett uttryck för tidens förändrade
anspråk på vår utrikesrepresentation och dess centrala ledning.
Tillkomsten av U. D :s handelsavdelning kan i själva verket sägas
vara det första steget på vägen till vår förvaltnings utrustande
för de nya uppgifter som utvecklingen av Sveriges transoceana
sjöfart och världsfamnande exportindustri skulle komma att föra
med sig.
Men utrustningen skedde mycket långsamt och hade icke avancerat särdeles långt vid världskrigets utbrott; den är i själva verket ännu ej avslutad.
Om man sedan frågar sig i vad mån näringslivet självt vid
denna tidpunkt var rustat för samverkan med det allmännas
representanter, så skall man finna att även här förutsättningarna
ofta saknades. Man levde ännu i individualismens tidsålder, de
stora affärsföretagen leddes såsom privatfirmor eller familjebolag.
Föregångsmännen i expansionen vid århundradets början- män
som John Bernström på Separator, Oscar Carlsson i Superfosfatbolaget, Axel Johnson I till Avesta och Nordstjernan – voro kraftnaturer, som helst gingo sina egna vägar och hade föga sympatier
för organisationer som kunde binda deras rörelsefrihet eller myndigheter som kunde vilja sticka näsan i deras affärer. De stora bo- 111
Einar Modig
lagen med massor av anonyma aktieägare, där ledarna äro mera
funktionärer än företagare, hade ännu ej kommit till (utom möjligen Grängesberg) och föreningsväsendet låg i sin linda. Handelskamrarna stodo vid början av sin bana, Exportföreningen hade
nyligen kommit i gång och varken Industriförbundet eller de
oräkneliga branschorganisationerna hade sett dagen. Endast Jornkontoret med sin åldriga patina (vilken vanligen sträckte sig även
till herrar fullmäktige) existerade som ett förbindelseled mellan
gammal och ny tid i vår ekonomiska historia.
Det är tydligt att någon egentlig växelverkan icke kunde äga
rum mellan dessa styvnackade affärs- och industrimän av pionjärtyp och juristerna i verken, för vilka affärsverksamhet gärna
tedde sig som något, inte precis ohederligt, men en smula suspekt,
och i varje fall socialt mindervärdigt, varvid man dock traditionsmässigt gjorde undantag för brukspatronerna i Bergslagen. J u
mindre staten befattade sig med allt detta, dess bättre; sådan var
nog egentligen båda parternas uppfattning.
Om man nu bär i minnet att mycket få människor i Sverige
före juli 1914 trodde på att ett allmänt europeiskt krig var möjligt, och att man därför icke ens gjort något försök att tänka sig
in i de ekonomiska problem, som ett sådant skulle medföra för vårt
land, kan man icke förvåna sig över att den krisorganisation som
växte fram efter krigsutbrottet fick en helt och hållet imiJI”oviserad
karaktär, och att åtminstone den första perioden karakteriserades
av en viss yrvakenhet.
Det är möjligt att om man 1914 infört en lika effektiv kontroll
över utrikeshandeln, eller i varje fall dess exportsida, som 1939,
den sorgligt beryktade gulaschtrafiken aldrig hade kommit i gång.
De tidigare gulaschbaronernas vapensköldar förvärvades genom
den omfattande reexport till Tyskland och Ryssland, som fick äga
rum under den första tiden av kriget, och vilken som bekant fördärvade vårt rykte hos västmakterna och försvårade vår egen försörjning så länge kriget varade. De jättelika vinster som då
gjordes utövade ett mycket skadligt inflytande på nationens affärsmoral och väckte till liv en ))get rich quick»-anda som blev svår
att få bukt med. Sedan transitvägarna stoppats eller bragts under kontroll kastade sig vederbörande över de inhemska affärerna
och satte i gång en kedjohandel som länge trotsade myndigheternas alla åtgärder. Smyghandeln med ransonerade varor florerade
i en enorm omfattning och gent emot den hamstring i stor skala i
spekulativt syfte som då förekom te sig nutidens husmödrars små
112
K ristidskommissionerna och näringslivet
hamstringsförsök såsom någonting ganska oskyldigt. Ingenting
kännetecknar bättre skillnaden mellan då och nu än den fullständiga frånvaron i dag av någonting motsvarande den svampvegetation av kristidsfirmor, som utbredde sig över det svenska
affärslivet under åren 1914-18 och framkallade den förgiftade
atmosfär av osund spekulation som småningom angrep även en
del av de legitima affärsmännen. Bakgrunden till denna utveckling var dock naturligtvis den ständiga försämringen av penningvärdet, mot vilken maximipriser utgjorde ett högst illusoriskt
skydd. När en gång den verkliga inflationen och flykten till sakvärden börjat, försvinner varje möjlighet att hindra spekulationssmittan att sprida sig. Från världskrigets senare år minnes man
det hejdlösa börsjobberiet under Grunder-perioden med dess otal
på lösaste sand vilande krisindustriföretag och emissionsbolag,
där som bekant icke så få gamla och hedervärda banker, tack vare
sina styrelseledamöters spekulationslust, brände fingrarna ganska
ordentligt.
Allt detta utgjorde en stark påfrestning på det gamla svenska
samhället och det knakade också en smula i fogarna. Klasskampsmentaliteten levde ännu och fick ny näring av kontrasten mellan
brackvräkigt slöseri på ena sidan och nöd och umbäranden på den
andra. Inflationen försämrade oavbrutet reallönerna, och de ständiga länetvisterna som tarvades för att åter skapa jämvikt höllo
samhället i gungning. När slutligen livsmedelsbristen på allvar
satte in samtidigt som landet upplystes av de röda reflexerna från
branden i öster, såg det en tid ganska oroligt ut. Men ovädret gick
över, författningsreformen tog udden av den politiska agitationen,
och landet hämtade sig småningom, berett att svälja deflationstidens beska piller.
Den allmänna parollen under första världskriget var: tillbaka
till 1914. Man föreställde sig att kriget var en isolerad episod;
när freden kom skulle man taga vid där man måst bryta av efter
Sarajevo. Följaktligen avlägsnades också så fort sig göra lät hela
krisapparaten, på vilken alla människor ju också voro hjärtligt
leda. Det allmänna skränet över kommissionsherrarna, då som nu
understött av kverulanter och kåsörer, dog småningom bort och
en riktigare värdesättning gjorde sig gällande. Man uttalade
t. o. m. här och där sin aktning för det jättearbete som utförts
för att under de vanskligaste förhållanden rädda landet från en
ekonomisk kollaps; att enstaka misstag och felbedömningar härvid ägt rum var naturligtvis ovedersägligt.
113
” . .-· …
’.
Einar Modig
Det skulle emellertid snart visa sig, att tidens ur inte kunde
vridas tillbaka, och att den gyllne fredens tid gått till ända 1914.
Tjugotalet blev visserligen, sedan deflationskrisen väl gått över,
ett optimismens och förhoppningarnas decennium. Det var de f. d.
neutrala småstaternas guldålder, både politiskt och ekonomiskt.
Som likaberättigade med de krigsförödda stormakternas representanter sutto deras män i Geneve och bestämde över världens
öden. Och bland de ekonomiska stormakterna framträdde i främsta ledet småstaten Sverige, det land som först åter infört guldmyntfoten. Det var den tiden då man hoppades på sunda förnuftets seger och på de små nationernas roll som förmedlare mellan
stormaktsgrupperna.
Från de rosiga framtidsdrömmar, som uppfyllde 20-talets senare
del och där Ivar Kreugers magiska personlighet spelade en så
dominerande roll, vaknade nationen först av skottet i Paris; börskrisen 1929 i New York hade gått ganska spårlöst förbi här
hemma. Med Ivar Kreuger gick en epok i graven, och det gällde
att åter finna sig till rätta med den hårda verkligheten. Det är
emellertid ett gott bevis på styrkan och sundheten i vårt ekonomiska liv, att återhämtningen från Kreugerkraschen blev så snabb
att decenniets senare år kunnat betecknas som en högkonjunktur
– låt vara rustningsbetonad och fylld av en stigande oro för
de utrikespolitiska stormar som i varje ögonblick hotade att
bryta löst.
Under och bakom konjunkturväxlingarna pågick emellertid en
successiv omvandling, en nyordning av den svenska nationalhushållningen och dess förbindelser med statsmakterna. Folkhemmet
Sverige, »Sweden the middle way», växte fram; det var detta
Sverige som mötte det nya kriget.
I främsta rummet kännetecknades detta nya Sverige av en utjämning av parti- och klassmotsatser som torde sakna motstycke
i något annat land- naturligtvis med undantag av de totalitära
staterna, där resultatet vunnits genom att ett parti undertryckt
alla de andra och mer eller mindre fullständigt upphävt klassgränserna. Hos oss skedde processen genom partiernas egen fria
evolution. I samma mån som socialdemokraternas maktställning
ökades förvandlades de från ett revolutionärt klasskampsparti till
ett socialt reformparti icke utan en viss konservativ anstrykning.
Den gamla högerns die-hards försvunno den ene efter den andre
och ersattes med män av försonligare och modernare läggning.
Kommunismen förlorade sin expansionskraft och övergick till att
114
Kristidskommissionerna och näringslivet
bli en halvt religiös renlärighetssekt. Endast bondeförbundet har
då och då hissat klasskampssignaler men den svenske bondens
medfödda besinningsfullhet har utgjort en hämsko på sprakfålarna. Det sista hindret för en verklig samhällssolidaritet i
Sverige bortföll, då socialdemokraterna efter 1933 och under intrycket av nationalsocialismens seger i Tyskland successivt uppgåvo sin ovilja mot försvaret och förvandlades till ett nationellt parti.
En förutsättning för denna fredliga utveckling har emellertid
utan tvivel varit att landet arbetat under så gynnsamma ekonomiska betingelser- obehindrad avsättning och gynnsamma pris
på exportvarorna etc.- att en standardhöjning för arbetareklassen
i stor skala kunnat äga rum samtidigt som den sociala omvårdnaden utsträckts till allt vidare områden. Härigenom, och genom
den skärpta beskattningen på högre inkomster och förmögenheter
ha de mest stötande olikheterna i inkomstfördelningen avlägsnats utan att – hittills åtminstone – den enskilda företagsamheten paralyserats.
Ett gemensamt drag för alla grupper inom det svenska samhället
under de senare decennierna har varit organisationernas utveckling och ökade betydelse- organisationer som dock föga ha gemensamt med kooperationsstatens tvångsinrättningar. De som först
uppfattade organisationens betydelse voro kroppsarbetarna; fackföreningarna framkallade i sin tur företagarnas organiserande i
egenskap av arbetsgivare. Men numera omfattas hela näringslivet av ett nätverk av föreningar, som skänka den enskilde yrkesutövaren skydd och ökad styrka, men också i viss mån begränsa
hans handlingsfrihet. Kontakten mellan myndigheterna och
näringslivet sker allt oftare genom förmedling av dess organisationer; dessas funktionärer få en mellanhandsställning, de verkställa undersökningar och utredningar som underlätta myndigheternas uppgifter och kunna i viss utsträckning övertaga dessa;
genom sin förhandlingsvana och allmänna överblick över nä-
ringens arbetsvillkor kunna de representera branschens intressen
på ett helt annat sätt än som varit möjligt för de oorganiserade
näringsidkarna själva.
På tal om organisationerna är det omöjligt att förbigå kooperationen, låt vara att denna icke kvantitativt har en så dominerande
ställning i vårt näringsliv, som man synes föreställa sig på visst
håll. Men kvalitativt har dess betydelse för skapande av den nya
samhällssolidariteten varit av högt värde. Det är också påfallande
115
-~-
Einar Modig
hur motsatsställningen mellan kooperationen och de privata
affärsföretagen på senare tid förmildrats allt efter som köpmännen
själva börjat använda kooperativa eller kollektiva metoder.
Sannolikt har väl också kooperationen lärt en del från den andra
sidan. Å ven här ha kampställningarna till stor del uppgivits.
Genom samarbetet i organisationerna och genom dessas inlemmande i samhällsorganismen ha affärslivets män fått en mera
positiv inställning till staten och dess representanter och en starkare känsla för sin egen sociala funktion. Detta är otvivelaktigt
en stor vinst för folkhushållningen. Man får dock inte förbise
att även organiserandet kan drivas för långt och att det kan uppstå en fara för näringslivets byråkratisering, som skulle förkväva
de initiativrika och mera självständigt lagda företagarnas verksamhetslust – till obotlig skada för det hela.
Vad nu beträffar de statsmyndigheter som behandla näringslivets problem har redan antytts att dessas rekrytering och personalbesättning blivit en annan och bättre förberedd än förut. De
formal-juridiska synpunkterna dominera icke längre; kontakten
är vida intimare och präglas av större förståelse. En uppgift återstår emellertid: att skänka handelsdepartementet en annan ställning och en bättre utrustning än det hittills erhållit. Att de handelspolitiska problemen under kriget spela en mycket stor roll har
redan antytts och är för övrigt väl känt; de komma säkerligen att
bli av ej mindre betydelse efter freden. Den andel av arbetet härmed som åvilar utrikesdepartementets handelsavdelning har sin
naturliga begränsning, redan därför att denna avdelning tillhör
ett verk med en rörlig och ofta växlande personal. Före kriget
hade man för handelsavtalsfrågor inrättat ett interdepartementalt
organ, den s. k. traktatberedningen, vilken för tillfället uppgått i.
handelskommissionen. Någon systematisk arbetsfördelning finnes
emellertid ej, och kan kanske icke genomföras under kriget, då
man måste laga efter lägligheten. Men för framtiden kan man
icke undvara ett verkligt centrum för vår handelspolitik, och ingen
lösning är då naturligare än att för ändamålet reorganisera och
utbygga handelsdepartementet, varigenom nytt blod skulle ingjutas i detta för ögonblicket något atrofierade statsorgan.
I en krissituation som den nuvarande ligger det i sakens natur
att de ordinarie myndigheterna, som ha sina löpande förvaltningsgöromål, icke kunna räcka till för att behärska de alldeles nya
och vittomfattande uppgifter som framträda; därav nödvändigheten att för dessa ändamål skapa nya tillfälliga organ, nämnder
116
K ristidskommissionerna och näringslivet
eller kommissioner, till vilkas ledande platser kallats personer så-
väl från ämbetsmännens krets som från affärslivet, kooperationen
och arbetarorganisationerna.
Den erfarenhet som hittills vunnits under de nya kommissionernas arbetstid torde ha bekräftat riktigheten av de uttalanden som
ovan gjorts; både i fråga om den ökade samhällssolidariteten och
affärslivets stegrade självdisciplin och i fråga om näringsorganisationernas betydelse. I vad mån kommissionerna skola lyckas
fullgöra sina uppgifter står ännu i vida fältet och beror till stor
del av faktorer, över vilka de ej kunna råda. Kritik lär icke
komma att saknas; den är ibland befogad, eftersom misstag ej
kunna undvikas; ofta är den dock endast ett uttryck för en oreflekterad olust över den påtvingade reglementeringen.
Huru det Sverige kommer att se ut som möter freden då den en
gång kommer, däröver lönar sig ej att profetera. Att krigstidskommissionerna skulle bibehållas är väl uteslutet. Men efterkrigstidens Europa kommer knappast att bli sådant att en intim
samverkan mellan staten och näringslivet skulle kunna undvaras.
Kanske kommer denna samverkan att få formen av en statsdirigerad handel och industri; kanske komma vi även då att kunna
följa the middle way och nöja oss med mindre radikala anordningar. Men under alla förhållanden vore det önskvärt att andan
från 1939 och 1940 kunde leva kvar. Och därom finnes gott hopp
förutsatt att vi få lösa våra uppgifter på egen hand, utan främmande inblandning.
117
KRISTIDSKOMMISSIONERNA
OCH NÄRINGSLIVET
NÅGRA RANDANTECKNINGAR TILL SAMHÄLLSOMVANDLINGEN SEDAN VÄRLDSKRIGETS TID
Av envoyen EINAR MODIG,
ordförande i statens handelskommission
DET fanns en tid – inte så förfärligt längesedan – då varje
»näringsvänlig» artikelförfattare eller föredragshållare ansåg det
nödvändigt att krydda sitt tal med några glosor om benhårda frihandelsteoretiker och manchesterliberaler, dessa fiender till de inhemska näringarnas trivsel och förkovran. Talet har tystnat
– visserligen långt efter sedan den siste manchesterliberalen samlats till sina fäder. Det frihandelspatos, som i Sverige längst dröjt
sig kvar hos de »frisinnade» partiorganisationerna – och kanske
ännu mera renodlat hos några individualister i andra partier –
yttrade sig på senare tid egentligen endast i en hovsam kritik av
de ofta en smula andfådda förslag om diverse skydd för olika
näringsintressen, som med jämna mellanrum döko upp i den politiska diskussionen. Säkerligen har denna kritik varit till nytta för
det svenska samhället och förhindrat många illa övervägda uppslag att ta gestalt i form av riksdagsbeslut. Men om man erkänner detta måste man samtidigt konstatera att den s. k. utvecklingen helt undanryckt grunden för varje ansats till en konsekvent
genomförd frihandelspolitik, både i Sverige och andra länder och
både i fråga om utrikeshandeln och i vidare mening. Redan
långt före det senaste krigsutbrottet var tendensen till ett allt
mera utvidgat statligt ingripande på folkhushållningens alla områden omisskännlig, och världskrisen 1929-32 gjorde genom the
New Deal slut på det liberala, eller non-interventionistiska systemets epok i dess sista stora maktområde Förenta staterna.
Om nu någon av de stackars förkättrade manchesterliberalerna
återuppväcktes tilllivet och finge ta en överblick över det svenska
folkhushållets nuvarande organisation, så skulle han säkerligen bli
så förfärad, att han snart åter uppsökte Cobdens och Brights
106
Kristidskommissionerna och näringslivet
skuggvärld. Det skulle sannolikt inte så mycket vara de vidtagna
statsåtgärderna såsom sådana som väckte hans fasa. Ty trots allt
vad som sagts om demvorode gamla liberalerna ganska praktiskt
folk som väl kunde förstå, att ett världskrig måste draga med sig
åtskilliga avvikelser från vad de betraktade som en sund ekonomisk politik. Snarare skulle hans häpnad och ovilja framkallas av
den förändring i det allmänna tänkesättet som gör att näringslivets
egna män utan större motstånd eller protester foga sig i de djupt
ingripande restriktionerna i den enskildes rörelsefrihet och i
grund och botten finna det vara en helt naturlig sak att de blivit
satta under förmynderskap. Han skulle- och med rätta -säga
sig att som förklaring härför icke räcker att hänvisa till vederbörandes patriotism och insikt om dagslägets krav, utan att deras
foglighet måste bero på att hela problemställningen statsingripande gent emot individuell frihet undergått så radikala förändringar att de väl kunna förliknas vid ett jordskred.
För oss som fått genomleva den utveckling före och under kriget
som för tillfället kulminerat i krishushållningen är sammanhanget
mera begripligt. Men det kan måhända ha ett visst intresse att
just vid denna tidpunkt göra några antydningar om hur långt vi
hunnit och på vilka vägar vi kommit dit.
Den första frågan kan besvaras med följande korta sammanfattning av dagsläget i fråga om statskontrollen övor folkhushållningen.
Vad produktionen angår, är det ingenting att förvåna sig över
att jordbruksnäringen ligger som god etta i fråga om den statliga
regleringen. Det var ju denna närings utövare, som på sin tid
under aktionen för spannmålstullarna på 80-talet sköto den första
bräschen i den liberala systembyggnaden. Det primitiva vapen
för jordbruksskyddet, som tullarna utgjorde, har längesedan kompletterats med ett konstrikt system av prisgarantier och andra bestämmelser, avsett att för de olika grenarna av näringen uppnå
ett »justum pretium» som kunde skapa existensmöjligheter för
yrkesutövarna. Men detta system har under kriget ändrat karaktär så till vida att det icke längre är jordbrukarnas intressen som
sådana vilka äro ledmotivet, utan hänsynen till hela folkets försörjning just nu. Detta är också ganska självklart. Det enda fullt
allmängiltiga motivet för den tidigare positiva jordbrukspolitiken
med dess mångahanda subventioner och för konsumenterna s’å-
väl som övriga näringsintressen betungande prisregleringar har
varit att endast på sådant sätt Sverige kunde räddas från
107
—- __ ..
-·- — -·—————————
Einar Modig
hungersnöd vid en avspärrning av importvägarna. Då nu just
denna situation inträtt är det icke längre fråga om att hålla jordbruket vid liv för framtida behov; det är i dag det skall visa sig
att offren icke varit förgäves och att vårt livsmedelsförsvar är
funktionsdugligt. Lyckligtvis tycks detta åtminstone i de väsentliga avseendena vara fallet, om också kraftfoderbristen måste nödvändiggöra ganska vittgående omläggningar.
Den krismyndighet som de facto dirigerar vår jordbruksnäring
är statens livsmedelskommission och då denna i personliga och
andra avseenden bevarar kontinuiteten från den tidigare regleringsapparaten för jordbruket har övergången kunnat ske på ett
mycket naturligt sätt.
Man kan därför säga att jordbruket ganska omärkligt glidit in
·i statens modersfamn, vilket dock ej utesluter att en del missnöje
med ett och varje kommit till uttryck; naturligt nog med hänsyn
till den ovan antydda motivförskjutningen, som medfört att de
statliga åtgärderna måst ställa vissa krav på näringen i stället
för att som förut endast underlätta dess existensvillkor.
Mera påfallande är förändringen i förädlingsindustriens situation. Denna hade hittills, frånsett å den positiva sidan tullskyddet för hemmamarknaden, och å den negativa arbetstidslagen och
annan sociallagstiftning, varit ganska oberoende av både positiva
och negativa ingrepp från statens sida. Kristidsregleringen har
nu starkt beskurit industriens rörelsefrihet. Visserligen är det
ännu för tidigt att tala om en helt statsdirigerad industri, men
med förfogandelagen och annan krislagstiftning har industrikommissionen erforderliga maktmedel i sin hand och har redan
kommit ganska långt på väg. Först och främst har nödvändigheten att ge beställningar för försvarets räkning förtursrätt framtvungit en vittgående omställning i vissa branscher. statsbeslagen
på nyckelråvaror ger kommissionen möjlighet att gynna sådan
produktion som är betydelsefull för landet på bekostnad av annan.
För samma ändamål ha frikallelserna från militärtjänstgöring i
viss mån kunnat användas. Och om arbetsmarknadskommissionen
en gång får tillgripa sin stora klubba, tjänstepliktslagen, så kommer all tillgänglig arbetskraft att integralt kunna dirigeras till de
punkter allmännyttan kan påfordra. Icke heller i fråga om sin
kapitalanskaffning lär industrien numera vara helt oberoende.
Vad avsättningsförhållandena angår karakteriseras läget bäst
därav att c:a 85 °/o av vår totalexport f. n. äger rum med stöd av
handelskommissionens licenser, vid vilkas beviljande dels det in- 108
K ristidskommissionerna och näringslivet
hemska försörjningsläget, dels hänsynen till förpliktelser ådragna
genom handelsavtal med olika länder spela in.
Om sålunda exporthandeln är tämligen fullständigt reglerad så
gälla också starka restriktioner för importhandeln. Importförbuden omfatta visserligen, frånsett de förbud, som sammanhänga
med jordbruksregleringen eller bränsleförsörjningen, ännu blott
ett begränsat antal s. k. överflödsvaror, för vilka handelskommissionen utfärdar importlicenser – även här med tillämpning av
ingångna handelsavtal. Men tendensen mot en mera vittgående
importreglering är påtaglig, allt efter som fler och fler under
offentlig kontroll stående importföreningar komma till stånd. För
övrigt förekommer också en statligt ransonerad import på vissa
mera extraordinära importvägar. Och slutligen erbjuder valutaregleringer.. vissa möjligheter att öva inflytande på importens
gestaltning.
Att den inrikes handeln icke är fri i fråga om de varor som omfattas av konsumtionsregleringen (alltså åtskilliga inhemska livsmedel, kaffe, te och kakao, bränslen och drivmedel etc.), samt i
fråga om varor under beslag behöver icke särskilt framhållas.
Och över den inhemska prisbildningen vakar priskontrollnämndens argusöga. Med fasthet och mjukhet blandad i lämpliga doser
kämpar nämnden sin kamp mot det hotande prisstegringsspökeL
Aven sjöfarten har omhändertagits av statens ledande hand.
Trafikkommissionens licenser fordras för resor till utländska
hamnar, och fraktsatserna bestämmas av samma myndighet.
Om man slutligen erinrar om att handeln med utländska valutor
är fullständigt reglerad, och att valutakontoret helt behärskar
kapitalrörelserna från och till Sverige så torde de stora dragen i
vår moderna krishushållning vara tecknade, givetvis utan anspråk på någon fullständighet.
Nu låter det naturligtvis säga sig att hela denna regleringsapparat tillkommit för bemästrande av en tillfällig situation, och
att den kommer att försvinna lika restlöst som krislagstiftningen
och dess organ efter förra världskriget. Det första påståendet är
givetvis riktigt; om det andra kan man kanske däremot hysa delade meningar. ]’ör att kunna bedöma dessa frågor är det emellertid nödvändigt att kasta en blick tillbaka i tiden, och särskilt att
undersöka om icke utgångsläget i augusti 1939 varit ett helt annat
än i augusti 1914.
109
.. . ,.,-· .-..
Einar Modig
Den som från tiden före 1914 har personliga erfarenheter från
de statsmyndigheter, vilkas ämbetsutövning bragte dem i kontakt
med näringslivet, måste bevara ett starkt intryck av den valhänthet, som präglade ämbetsmännens umgängelse med ekonomiska
frågor och svårigheten att finna en gemensam plattform vid
diskussioner med affärsmän. En av grundorsakerna härtill var
säkerligen det sätt varpå förvaltningens tjänstemän rekryterades.
Den allena saliggörande utbildningen för de högre befattningarna
var då i vida högre grad än nu juridisk examen plus tingstjänstgöring; för en person med sådan utbildning framstod i regel en
domstolskarriär, som eventuellt kunde föra fram till och över justitierevisionen, såsom det eftersträvansvärda. Det uppstod därför
en kategoriklyvning, som medförde att administrationen ofta fick
nöja sig med dem som ej lyckats i hovrätten eller som ej ansågo
det lönt att försöka sin lycka där. De som lyckats kommo stundom
via revisionen tillbaka och besatte då de högsta posterna- expe- . ditionschefer etc. I viss mån består samma förhållande än i dag,
men det är dock icke längre ett axiom att en domstolsjurist lämpar
sig bättre än andra för alla förvaltningsposter, oavsett arbetsområdet. Man eftersträvar åtminstone att erhålla folk med en viss
specialutbildning eller åtminstone en speciellläggning för de uppgifter det gäller. Nationalekonomer och handelshögskoliter, på
sistone också de nya pol. mag., ha trängt in i förvaltningen och
skapat en bredare grund för urvalet.
Domstolsjuristernas erfarenhet av affärslivet var ju huvudsakligen hämtad från rättegångsprotokollen och alltså av tämligen
negativ art. För de ekonomiska sammanhangen och för näringslivets arbetsvillkor hade de som regel föga förståelse.
Den statliga utrustningen med organ för näringsfrågor var som.
bekant vid århundradets början mycket knapphändig. För jordbruket fanns lantbruksstyrelsen och från sekelskiftet även ett eget
statsdepartement. Däremot tillkom handelsdepartementet först
efter världskriget. Det gamla traditionsrika kommerskollegium,
som svarade för handel, industri och sjöfart samt – efter sammanslagningen på 1800-talet med det kanske ännu mera ärorika
bergskollegium – även för gruvhanteringen, sorterade under
finansdepartementet. Det vördnadsvärda kollegiet hade emellertid under frihandelsregimen sett sin stjärna dala så långt ner att
man under en lång period av förra seklet till och med allvarligt
diskuterade dess indragning. Rekryteringen till detta näringsbefrämjande verk var också stundom ganska bisarr. Vad som
no
…
.
–
’
.
~
~
–
–
–
–
–
·
~
~
. – ’ _____.__________..
Kristidskommissionerna och näringslivet
ovan sagts om juristernas predominans belyses kanske bäst av att
den tjänsteman, vilken vid världskrigets början beklädde befattningen som chef för kollegii byrå för utrikes handel och sjöfart,
tjänat sina sporrar i hovrätten och därefter som särskild brottmålsdomare i ett på sin tid mycket observerat kriminalmåL Hans
eminenta förmåga att skriva utslag kunde på en sådan post knappast ersätta bristen på ekonomisk eller kommersiell utbildning
och på språkkunskaper. Tjänstemän med ekonomisk skolning
förekommo egentligen blott på verkets statistiska avdelningar, av
vilka arbetsstatistiken utgjorde det blygsamma embryot till vad
som sedan under Henning Elmqvists kraftiga ledning skulle växa
fram till ett stort modernt ämbetsverk, utrustat för den nya tidens
krav: socialstyrelsen.
Den man som tog till sin uppgift att ingjuta en ny anda i det
åldriga kollegiet var förre utrikesministern Alfred Lagerheim, en
av vårt lands skickligaste och mest framsynta ämbetsmän i nyare
tid. Men innan han tillträdde posten som generaldirektör i kommerskollegium hade han även på sitt ursprungliga verksamhetsfält uppträtt som banbrytare. Det var under hans utrikesministertid som utrikesdepartementets s. k. konsulatavdelning ersattes
med en handelsavdelning såsom ett uttryck för tidens förändrade
anspråk på vår utrikesrepresentation och dess centrala ledning.
Tillkomsten av U. D :s handelsavdelning kan i själva verket sägas
vara det första steget på vägen till vår förvaltnings utrustande
för de nya uppgifter som utvecklingen av Sveriges transoceana
sjöfart och världsfamnande exportindustri skulle komma att föra
med sig.
Men utrustningen skedde mycket långsamt och hade icke avancerat särdeles långt vid världskrigets utbrott; den är i själva verket ännu ej avslutad.
Om man sedan frågar sig i vad mån näringslivet självt vid
denna tidpunkt var rustat för samverkan med det allmännas
representanter, så skall man finna att även här förutsättningarna
ofta saknades. Man levde ännu i individualismens tidsålder, de
stora affärsföretagen leddes såsom privatfirmor eller familjebolag.
Föregångsmännen i expansionen vid århundradets början- män
som John Bernström på Separator, Oscar Carlsson i Superfosfatbolaget, Axel Johnson I till Avesta och Nordstjernan – voro kraftnaturer, som helst gingo sina egna vägar och hade föga sympatier
för organisationer som kunde binda deras rörelsefrihet eller myndigheter som kunde vilja sticka näsan i deras affärer. De stora bo- 111
Einar Modig
lagen med massor av anonyma aktieägare, där ledarna äro mera
funktionärer än företagare, hade ännu ej kommit till (utom möjligen Grängesberg) och föreningsväsendet låg i sin linda. Handelskamrarna stodo vid början av sin bana, Exportföreningen hade
nyligen kommit i gång och varken Industriförbundet eller de
oräkneliga branschorganisationerna hade sett dagen. Endast Jornkontoret med sin åldriga patina (vilken vanligen sträckte sig även
till herrar fullmäktige) existerade som ett förbindelseled mellan
gammal och ny tid i vår ekonomiska historia.
Det är tydligt att någon egentlig växelverkan icke kunde äga
rum mellan dessa styvnackade affärs- och industrimän av pionjärtyp och juristerna i verken, för vilka affärsverksamhet gärna
tedde sig som något, inte precis ohederligt, men en smula suspekt,
och i varje fall socialt mindervärdigt, varvid man dock traditionsmässigt gjorde undantag för brukspatronerna i Bergslagen. J u
mindre staten befattade sig med allt detta, dess bättre; sådan var
nog egentligen båda parternas uppfattning.
Om man nu bär i minnet att mycket få människor i Sverige
före juli 1914 trodde på att ett allmänt europeiskt krig var möjligt, och att man därför icke ens gjort något försök att tänka sig
in i de ekonomiska problem, som ett sådant skulle medföra för vårt
land, kan man icke förvåna sig över att den krisorganisation som
växte fram efter krigsutbrottet fick en helt och hållet imiJI”oviserad
karaktär, och att åtminstone den första perioden karakteriserades
av en viss yrvakenhet.
Det är möjligt att om man 1914 infört en lika effektiv kontroll
över utrikeshandeln, eller i varje fall dess exportsida, som 1939,
den sorgligt beryktade gulaschtrafiken aldrig hade kommit i gång.
De tidigare gulaschbaronernas vapensköldar förvärvades genom
den omfattande reexport till Tyskland och Ryssland, som fick äga
rum under den första tiden av kriget, och vilken som bekant fördärvade vårt rykte hos västmakterna och försvårade vår egen försörjning så länge kriget varade. De jättelika vinster som då
gjordes utövade ett mycket skadligt inflytande på nationens affärsmoral och väckte till liv en ))get rich quick»-anda som blev svår
att få bukt med. Sedan transitvägarna stoppats eller bragts under kontroll kastade sig vederbörande över de inhemska affärerna
och satte i gång en kedjohandel som länge trotsade myndigheternas alla åtgärder. Smyghandeln med ransonerade varor florerade
i en enorm omfattning och gent emot den hamstring i stor skala i
spekulativt syfte som då förekom te sig nutidens husmödrars små
112
K ristidskommissionerna och näringslivet
hamstringsförsök såsom någonting ganska oskyldigt. Ingenting
kännetecknar bättre skillnaden mellan då och nu än den fullständiga frånvaron i dag av någonting motsvarande den svampvegetation av kristidsfirmor, som utbredde sig över det svenska
affärslivet under åren 1914-18 och framkallade den förgiftade
atmosfär av osund spekulation som småningom angrep även en
del av de legitima affärsmännen. Bakgrunden till denna utveckling var dock naturligtvis den ständiga försämringen av penningvärdet, mot vilken maximipriser utgjorde ett högst illusoriskt
skydd. När en gång den verkliga inflationen och flykten till sakvärden börjat, försvinner varje möjlighet att hindra spekulationssmittan att sprida sig. Från världskrigets senare år minnes man
det hejdlösa börsjobberiet under Grunder-perioden med dess otal
på lösaste sand vilande krisindustriföretag och emissionsbolag,
där som bekant icke så få gamla och hedervärda banker, tack vare
sina styrelseledamöters spekulationslust, brände fingrarna ganska
ordentligt.
Allt detta utgjorde en stark påfrestning på det gamla svenska
samhället och det knakade också en smula i fogarna. Klasskampsmentaliteten levde ännu och fick ny näring av kontrasten mellan
brackvräkigt slöseri på ena sidan och nöd och umbäranden på den
andra. Inflationen försämrade oavbrutet reallönerna, och de ständiga länetvisterna som tarvades för att åter skapa jämvikt höllo
samhället i gungning. När slutligen livsmedelsbristen på allvar
satte in samtidigt som landet upplystes av de röda reflexerna från
branden i öster, såg det en tid ganska oroligt ut. Men ovädret gick
över, författningsreformen tog udden av den politiska agitationen,
och landet hämtade sig småningom, berett att svälja deflationstidens beska piller.
Den allmänna parollen under första världskriget var: tillbaka
till 1914. Man föreställde sig att kriget var en isolerad episod;
när freden kom skulle man taga vid där man måst bryta av efter
Sarajevo. Följaktligen avlägsnades också så fort sig göra lät hela
krisapparaten, på vilken alla människor ju också voro hjärtligt
leda. Det allmänna skränet över kommissionsherrarna, då som nu
understött av kverulanter och kåsörer, dog småningom bort och
en riktigare värdesättning gjorde sig gällande. Man uttalade
t. o. m. här och där sin aktning för det jättearbete som utförts
för att under de vanskligaste förhållanden rädda landet från en
ekonomisk kollaps; att enstaka misstag och felbedömningar härvid ägt rum var naturligtvis ovedersägligt.
113
” . .-· …
’.
Einar Modig
Det skulle emellertid snart visa sig, att tidens ur inte kunde
vridas tillbaka, och att den gyllne fredens tid gått till ända 1914.
Tjugotalet blev visserligen, sedan deflationskrisen väl gått över,
ett optimismens och förhoppningarnas decennium. Det var de f. d.
neutrala småstaternas guldålder, både politiskt och ekonomiskt.
Som likaberättigade med de krigsförödda stormakternas representanter sutto deras män i Geneve och bestämde över världens
öden. Och bland de ekonomiska stormakterna framträdde i främsta ledet småstaten Sverige, det land som först åter infört guldmyntfoten. Det var den tiden då man hoppades på sunda förnuftets seger och på de små nationernas roll som förmedlare mellan
stormaktsgrupperna.
Från de rosiga framtidsdrömmar, som uppfyllde 20-talets senare
del och där Ivar Kreugers magiska personlighet spelade en så
dominerande roll, vaknade nationen först av skottet i Paris; börskrisen 1929 i New York hade gått ganska spårlöst förbi här
hemma. Med Ivar Kreuger gick en epok i graven, och det gällde
att åter finna sig till rätta med den hårda verkligheten. Det är
emellertid ett gott bevis på styrkan och sundheten i vårt ekonomiska liv, att återhämtningen från Kreugerkraschen blev så snabb
att decenniets senare år kunnat betecknas som en högkonjunktur
– låt vara rustningsbetonad och fylld av en stigande oro för
de utrikespolitiska stormar som i varje ögonblick hotade att
bryta löst.
Under och bakom konjunkturväxlingarna pågick emellertid en
successiv omvandling, en nyordning av den svenska nationalhushållningen och dess förbindelser med statsmakterna. Folkhemmet
Sverige, »Sweden the middle way», växte fram; det var detta
Sverige som mötte det nya kriget.
I främsta rummet kännetecknades detta nya Sverige av en utjämning av parti- och klassmotsatser som torde sakna motstycke
i något annat land- naturligtvis med undantag av de totalitära
staterna, där resultatet vunnits genom att ett parti undertryckt
alla de andra och mer eller mindre fullständigt upphävt klassgränserna. Hos oss skedde processen genom partiernas egen fria
evolution. I samma mån som socialdemokraternas maktställning
ökades förvandlades de från ett revolutionärt klasskampsparti till
ett socialt reformparti icke utan en viss konservativ anstrykning.
Den gamla högerns die-hards försvunno den ene efter den andre
och ersattes med män av försonligare och modernare läggning.
Kommunismen förlorade sin expansionskraft och övergick till att
114
Kristidskommissionerna och näringslivet
bli en halvt religiös renlärighetssekt. Endast bondeförbundet har
då och då hissat klasskampssignaler men den svenske bondens
medfödda besinningsfullhet har utgjort en hämsko på sprakfålarna. Det sista hindret för en verklig samhällssolidaritet i
Sverige bortföll, då socialdemokraterna efter 1933 och under intrycket av nationalsocialismens seger i Tyskland successivt uppgåvo sin ovilja mot försvaret och förvandlades till ett nationellt parti.
En förutsättning för denna fredliga utveckling har emellertid
utan tvivel varit att landet arbetat under så gynnsamma ekonomiska betingelser- obehindrad avsättning och gynnsamma pris
på exportvarorna etc.- att en standardhöjning för arbetareklassen
i stor skala kunnat äga rum samtidigt som den sociala omvårdnaden utsträckts till allt vidare områden. Härigenom, och genom
den skärpta beskattningen på högre inkomster och förmögenheter
ha de mest stötande olikheterna i inkomstfördelningen avlägsnats utan att – hittills åtminstone – den enskilda företagsamheten paralyserats.
Ett gemensamt drag för alla grupper inom det svenska samhället
under de senare decennierna har varit organisationernas utveckling och ökade betydelse- organisationer som dock föga ha gemensamt med kooperationsstatens tvångsinrättningar. De som först
uppfattade organisationens betydelse voro kroppsarbetarna; fackföreningarna framkallade i sin tur företagarnas organiserande i
egenskap av arbetsgivare. Men numera omfattas hela näringslivet av ett nätverk av föreningar, som skänka den enskilde yrkesutövaren skydd och ökad styrka, men också i viss mån begränsa
hans handlingsfrihet. Kontakten mellan myndigheterna och
näringslivet sker allt oftare genom förmedling av dess organisationer; dessas funktionärer få en mellanhandsställning, de verkställa undersökningar och utredningar som underlätta myndigheternas uppgifter och kunna i viss utsträckning övertaga dessa;
genom sin förhandlingsvana och allmänna överblick över nä-
ringens arbetsvillkor kunna de representera branschens intressen
på ett helt annat sätt än som varit möjligt för de oorganiserade
näringsidkarna själva.
På tal om organisationerna är det omöjligt att förbigå kooperationen, låt vara att denna icke kvantitativt har en så dominerande
ställning i vårt näringsliv, som man synes föreställa sig på visst
håll. Men kvalitativt har dess betydelse för skapande av den nya
samhällssolidariteten varit av högt värde. Det är också påfallande
115
-~-
Einar Modig
hur motsatsställningen mellan kooperationen och de privata
affärsföretagen på senare tid förmildrats allt efter som köpmännen
själva börjat använda kooperativa eller kollektiva metoder.
Sannolikt har väl också kooperationen lärt en del från den andra
sidan. Å ven här ha kampställningarna till stor del uppgivits.
Genom samarbetet i organisationerna och genom dessas inlemmande i samhällsorganismen ha affärslivets män fått en mera
positiv inställning till staten och dess representanter och en starkare känsla för sin egen sociala funktion. Detta är otvivelaktigt
en stor vinst för folkhushållningen. Man får dock inte förbise
att även organiserandet kan drivas för långt och att det kan uppstå en fara för näringslivets byråkratisering, som skulle förkväva
de initiativrika och mera självständigt lagda företagarnas verksamhetslust – till obotlig skada för det hela.
Vad nu beträffar de statsmyndigheter som behandla näringslivets problem har redan antytts att dessas rekrytering och personalbesättning blivit en annan och bättre förberedd än förut. De
formal-juridiska synpunkterna dominera icke längre; kontakten
är vida intimare och präglas av större förståelse. En uppgift återstår emellertid: att skänka handelsdepartementet en annan ställning och en bättre utrustning än det hittills erhållit. Att de handelspolitiska problemen under kriget spela en mycket stor roll har
redan antytts och är för övrigt väl känt; de komma säkerligen att
bli av ej mindre betydelse efter freden. Den andel av arbetet härmed som åvilar utrikesdepartementets handelsavdelning har sin
naturliga begränsning, redan därför att denna avdelning tillhör
ett verk med en rörlig och ofta växlande personal. Före kriget
hade man för handelsavtalsfrågor inrättat ett interdepartementalt
organ, den s. k. traktatberedningen, vilken för tillfället uppgått i.
handelskommissionen. Någon systematisk arbetsfördelning finnes
emellertid ej, och kan kanske icke genomföras under kriget, då
man måste laga efter lägligheten. Men för framtiden kan man
icke undvara ett verkligt centrum för vår handelspolitik, och ingen
lösning är då naturligare än att för ändamålet reorganisera och
utbygga handelsdepartementet, varigenom nytt blod skulle ingjutas i detta för ögonblicket något atrofierade statsorgan.
I en krissituation som den nuvarande ligger det i sakens natur
att de ordinarie myndigheterna, som ha sina löpande förvaltningsgöromål, icke kunna räcka till för att behärska de alldeles nya
och vittomfattande uppgifter som framträda; därav nödvändigheten att för dessa ändamål skapa nya tillfälliga organ, nämnder
116
K ristidskommissionerna och näringslivet
eller kommissioner, till vilkas ledande platser kallats personer så-
väl från ämbetsmännens krets som från affärslivet, kooperationen
och arbetarorganisationerna.
Den erfarenhet som hittills vunnits under de nya kommissionernas arbetstid torde ha bekräftat riktigheten av de uttalanden som
ovan gjorts; både i fråga om den ökade samhällssolidariteten och
affärslivets stegrade självdisciplin och i fråga om näringsorganisationernas betydelse. I vad mån kommissionerna skola lyckas
fullgöra sina uppgifter står ännu i vida fältet och beror till stor
del av faktorer, över vilka de ej kunna råda. Kritik lär icke
komma att saknas; den är ibland befogad, eftersom misstag ej
kunna undvikas; ofta är den dock endast ett uttryck för en oreflekterad olust över den påtvingade reglementeringen.
Huru det Sverige kommer att se ut som möter freden då den en
gång kommer, däröver lönar sig ej att profetera. Att krigstidskommissionerna skulle bibehållas är väl uteslutet. Men efterkrigstidens Europa kommer knappast att bli sådant att en intim
samverkan mellan staten och näringslivet skulle kunna undvaras.
Kanske kommer denna samverkan att få formen av en statsdirigerad handel och industri; kanske komma vi även då att kunna
följa the middle way och nöja oss med mindre radikala anordningar. Men under alla förhållanden vore det önskvärt att andan
från 1939 och 1940 kunde leva kvar. Och därom finnes gott hopp
förutsatt att vi få lösa våra uppgifter på egen hand, utan främmande inblandning.
117