Carl XIIs ensamma kamp
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL XII:s
ENSAMMA KAMP
Av professor NILS HERLITZ, Djursholm
1\1AN har ofta iakttagit samtidspolitikens sammanhang med
historieforskningen. Detta sammanhang är ganska naturligt, då
historikern på sitt arbetsfält möter problem, som erbjuda likhet
med dem, som sysselsätta honom som medborgare; det gäller särskilt, då han i en förfluten tid tycker sig möta just dessa samma
problem. Men alldeles ofrånkomligt är sammanhanget, då man
förnimmer nuets kausalsammanhang med de händelseförlopp det
gäller att utforska.
Erfarenheten må här få tala. Den som för 25 år sedan sysslade
med Carl XII:s politik under hans polska fälttåg förnam på ett
intensivt sätt det samband som här antytts. Det var ju vid den
tid då Tyskland utkämpade sitt tvåfrontskrig. För första gången
på långliga tider stodo tyska trupper i fält mot ryssarna. Den motsättning mot Polen, som vid så många tidigare tillfällen utgjort
ett bindeled mellan tysk och rysk politik, hade skjutits åt sidan.
Under sommaren och hösten 1915 drevos ryssarna tillbaka från de
polska positioner, där de sedan ett århundrade suttit fast. Möjligheten av Polens återuppståndelse med Tysklands stöd började
skymta. Vid slutet av året stodo de tyska armeerna vid gränsen
till de gamla svenska »Östersjöprovinserna», som under 200 år lytt
under ryskt herravälde. För den som misströstat om Tysklands
vilja och förmåga att träda upp till den europeiska kulturens värn
mot de makthavare från öster, som inkräktat på dess gamla marker, var det en tid full av förväntningar.
En sådan situation gav en särskild stimulans åt studiet av
Carl XII:s öden. Från sina nyckelpositioner i Polen förde också
han ett tvåfrontskrig. På sätt och vis var hans ställning lysande.
Men den var farlig. Ryssarna trängde småningom framåt; 1703
nådde de Nevamynningen, och 1704-05 bredde de ut sig över ganska stora delar av de svenska östersjöprovinserna, Kurland och
Litauen. Men Carl XII hade svårt att på samma sätt som Macken- 132
Carl Xll:s ensamma kamp
sen gå dem inpå livet. Icke blott därför att planer på en nationell
restauration i Polen under Stanislav Leszczynski höllo honom bunden, utan framför allt därför att han hade varjehanda öppna och
hemliga vedersakare vid rikets västra och södra gränser att taga
hänsyn till – makter, som voro eller kunde bliva lika villiga som
England och Frankrike under världskriget att gå i förbund med
den moskovitiska makten. Det var framför allt kung August av
Sachsen-Polen, den förste av de tyska statsmän, som sig till hjälp
och stöd lockat Ryssland mot väster. Det var också Danmark –
ty rivaliteten mellan de nordiska kronorna var vid den tiden ännu
icke övervunnen. Det var England och Holland, vilkas hållning
åtminstone var högeligen oviss. Och det var Preussen, vars ambitioner på många punkter korsade de svenska.
Sverige och Preussen voro rivale.r sedan gammalt. Men under
Carl XII:s polska fälttåg skärptes motsättningen. Preussen hade
av många skäl svårt att förlika sig med den svenska maktställningen i Polen. Då för tiden liksom mellan 1918 och 1939 bildade
det polska Västpreussen med Danzig en kil mellan de tyska besittningarna: Brandenburg och Ostpreussen. Det var en naturlig
strävan för Berlinhovet att på något sätt förena dessa besittningar. Liksom under tiden före krigsutbrottet 1939 gällde det
närmast att förvärva ett stycke land, som kunde förbinda dem
– fastän ordet »korridor» ännu icke var uppfunnet. Och liksom
då hade Berlinpolitiken sina tentakler ute i Danzig. Men just
dessa trakter voro också av avgörande betydelse för den svenska
krigföringen; ty över dem gick förbindelsen mellan hemlandet och
den polska krigsskådeplatsen.
Emellertid gjordes det från svensk sida ett försök att åstadkomma en koordinering av svenska och preussiska krafter. Planen – som utformades på senhösten 1704 – gick ut på att de
svenska trupperna skulle på allvar taga upp kampen med ryssarna
och driva ut dem ur de gränsmarker de inkräktat. Detta innebar
att Carl XII måste lämna sina polska positioner. Men Preussen
skulle i stället påtaga sig att upprätthålla det bräckliga herradöme, som kung Stanislav etablerat. Det var sålunda en försoning
mellan den hohenzollernska monarkien och ett självständigt Polen, som den svenska politiken siktade till – samma mål, som
tycktes hägra 1915. Tanken kunde tyckas djärv, men den byggde
på en förväntan att man i Berlin liksom på svenskt håll skulle
till sitt rätta värde uppskatta de faror, som hotade hela den europeiska kulturvärlden från den ryska expansionen. En säregen
133
.. ’ ,.· . ….
Nils Herlitz
glans fingo i belysningen från 1915 de manande orden i en av
Carl XII utfärdad instruktion för hans underhandlare i Berlin
(31 dec. 1704): borde icke den preussiske konungen »hjälpa till att
tränga och utdriva tsaren icke allenast utur Polen utan också utur
livländska orterna, varest hans begynnande är utsett på sådana
saker, som i längden skulle lända konungen i Preussen till största
skada och osäkerhet»~
ödet har fogat det så, att studiet av de händelseförlopp, som inleddes med denna instruktion, tagits upp i en situation, som kastar
en lika skarp och lika eggande belysning över Carl XII:s politik
som det förra världskriget. Det är fil. lic. Stig Backman, som med
sin avhandling »Från Rawicz till Fraustadt. Studier i det stora
nordiska krigets diplomati 1704-1706»1 fortsätter vid den punkt i
det stora nordiska krigets historia, där förf. av dessa rader för 25
år sedan slutade. Det på omfattande forskningar byggda gedigna
arbetet för oss in i ett förvirrat och svåröverskådligt diplomatiskt
spel med många aktörer: i huvudrollerna Carl XII och tsar Peter,
dessutom tyska furstar med växlande makt och betydenhet, polska
magnater av skilda meningsflockar. I bakgrunden skymtar
engelsk och holländsk, men framför allt fransk diplomati. Åven
så avlägsna potentater som kosackgeneralen vid Dnjepr, Mazepa,
den ungerske rebellhövdingen Rakoczi och den turkiske sultanen
hade biroller i det stora skådespelet. Med särskild styrka faller
emellertid belysningen över den preussiska politiken, ty i Berlin
löpte trådar från alla håll tillsammans. Det är icke lätt att få
klart för sig, vad som i alla dessa förhandlingar och sonderingar
-med Carl XII och tsar Peter, med kung August och hans medtävlare Stanislav, med polacker ur skilda läger, med Frankrike
och dess fiender – var enbart spegelfäkteri och vad som ger uttryck åt Berlinhovets verkliga vilja och strävan. Icke heller kan
man med visshet fastslå, vad det var som vid olika tillfällen förmådde det att slå in på den ena eller andra vägen. Men man kan
icke taga miste på att Preussens hållning blev av avgörande betydelse. Och något så när kan man urskilja de motiv som be- :Stämt den.
Så vitt man kan förstå, var det för Carl XII av allra största
vikt att få till stånd en preussisk förlängning av den svensk-polska
axeln – för att tala i modernt diplomatiskt språk. Och förhandlingar därom fyllde hela den tid, som Backmans avhandling över- 1 Stig Baclcman: Från Rawicz till Fraustadt. Studier i det stora nordiska krigets
diplomati 1704-1706. Ak. avh. Lund 1940.
134
·•
Carl XII:s ensamma kamp
spänner. Men preussarna voro ej hågade, i varje fall ej till det
pris som Carl XII ville bjuda. Visst togo de starka intryck av
tsar Peters nyvunna maktställning i trakterna mellan Riga och
Königsberg. Men det var inga behjärtade rådslag, som föddes ur
dessa intryck. Man var ganska oroad av utsikten att genom alltför intima förbindelser med den svenske konungen ådraga sig
ryska repressalier i Ostpreussen. Man tyckte sig icke heller hava
någon anledning att utmana ödet. Ty ryska och preussiska intressen hade ännu aldrig på allvar kolliderat. Sverige var egentligen den enda makt, som vid denna tid ägde en på erfarenhet
grundad insikt om vad moskovitisk makt betydde i den europeiska
kulturens gränsområden. Det föll sig naturligare för den preussiske konungen att till det yttersta värna sin neutralitet- vilket
visserligen på grund av bristfällig beredskap var ganska vanskligt, då det artade sig till en kraftmätning just i trakterna öster
och söder om Ostpreussen. Neutraliteten förbands med mångahanda förhandlingar om någon sorts fredsmedling; vad Backman
har att meddela om dessa försök- i vilka den livländske äventyraren Patkul spelade en aktiv, men högst tvetydig roll – hör till
det intressantaste i hans avhandling. Man har svårt att föreställa
sig, att preussarne på allvar trodde på framgång i detta stycke.
De erforo nämligen, att viljorna stodo ganska oförsonliga mot varandra. Men de gjorde sitt bästa att för båda parterna beslöja
svårigheterna och fingo därigenom lättare att undgå engagement
åt vare sig det ena eller andra hållet. Neutraliteten var emellertid, om man så vill, aktiv. Man spejade med outtröttlig iver efter
alla möjligheter till makttillväxt för den preussiska staten.
Blickarna riktades mot Kurland men framför allt mot det polska
Västpreussen. Det gällde att om möjligt skapa sådana politiska
kombinationer, att de eftertraktade landvinningarna under en
eller annan form kunde ernås utan att man behövde stöta någon
av de kämpande makterna för huvudet; det var sålunda tal om
»tillfälliga» ockupationer, »sekvestreringar» och dylikt i »fredens»
eller »båda de krigförande parternas» intresse – av samma art
som den »sekvester» som några år senare blev ett medel att föra
över större delen av det svenska Pommern till preussiskt herravälde.
Carl XII gav icke sådan uppmuntran åt de preussiska aspirationerna, att denna politik med trånga perspektiv – alltigenom i
släkt med ·de tyska furstarnas försiktiga arronderingspolitik –
kunde vändas till en aktiv statskonst av hans eget kynne.
135
lO- 41104. S·vensTc Tidskrift 1941.
Nils Herlitz
Hade han då behövt böja sig för de polska politikernas envetna
ovilja mot varje koncession åt de preussiska anspråken~ Borde
han icke med större fördomsfrihet hava uppoffrat de polska intressena~ Och skulle han icke därmed hava nått ett annat resultaU
Det är gamla tvistefrågor. Backman avstår med berömvärd försiktighet från att fälla bestämda omdömen. Men ju mer han
blottar av den varsamma och i många stycken tvetydiga preussiska politiken, dess starkare blir intrycket, att den svenska kungstanken icke ens med ett långt större mått av tillmötesgående skulle
stått att realisera. Den bars upp av gamla traditioner i svensk
politik, och den ter sig i belysning av senare tiders omskiften i
Östeuropas historia allt meningsfullare. Men den hade intet fotfäste hos politiska krafter, som voro riktade mot begränsade mål
och fångna i nedärvda rivaliteter.
Det blev alltså icke något av med den samverkan mellan Sverige och Preussen, som Carl XII eftertraktat. Efter ett år av
fruktlösa underhandlingar bröt han ensam – med en del av sin
arme- upp mot de ryska trupperna i Litauen, medan en annan
svensk styrka under Rehnschiöld fick detacheras för att, i stället
för preussarna, stänga vägen för kung August, då han sökte begagna tillfället att åter vinna fotfäste i Polen. Det blev (under de
första månaderna av 1706) lysande framgångar. De ryska trupperna skingrades hastigt och försvunna från de polska landamärena. Rehnschiöld segrade vid Fraustadt. Men något avgörande blev det icke. Och nu mognade hos Carl XII insikten, att
han stod ensam- åtminstone inom den europeiska kulturvärlden.
Utan att kunna räkna på stöd från annat håll- om icke möjligen
från sådana främmande element som just under dessa år började
framträda vid den politiska horisonten: kosacker och turkar –
fick han söka mobilisera all den kraft, som Sverige kunde uppbjuda. Efter ett förberedelsernas år (1706-1707) i Bachsen- det
land som utgjort den ryska expansionens förnämsta stödjepunkt
i Europa- gick hans väg mot hjärtat av Ryssland, tills han hejdades vid Poltava.
Tanken vill gärna syssla med de möjligheter som skymta under
det skenbart så händelsefattiga. men i grunden så skickelsedigra
året 1705. Det är frestande att sätta sig till doms över dem som
buro skulden till att de försummades. Carl XIn De polska politikerna~ Den preussiske konungen~ Men något sådant försök
skall icke här göras. »Historiens dom» har ofta fällts med alltför
otillräcklig utredning och med alltför ofullkomlig insikt i beve- 136
Carl XII:s ensamma kamp
kelsegrunder, ställningar och förhållanden, och den som håller
före att dylika domar, ju~t då det gällt Carl XII:s politik, ofta
varit orättfärdiga, bör akta sig för tvärsäkra domslut i annan
riktning. Men man kan icke släppa tanken på vad som kunde
hava hänt. Hur skulle det hava gått, om det slocknade medvetandet om det västerländska kultursamhällets samhörighet kunnat
bryta igenom, vinna herravälde över sinnena och åstadkomma en
samling till värn mot »rumsfrämmande» krafter, som begagnade
söndringen~ Frågan är av påtaglig betydelse ur svensk synpunkt.
Men den är icke mindre viktig ur polsk och tysk. Det var
Carl XII:s misslyckande, som öppnade vägen för den ryska penetration i Polen, vilken omsider kom detta gamla bålverk för västeuropeisk kultur att vittra sönder. Därmed fick också förhållandet mellan ryskt och tyskt under långliga tider samma prägel,
som då de ryska armeerna 1705 för första gången etablerade sig
i närheten av de preussiska gränserna. Vid hur många avgörande
tillfällen har det icke kännetecknats å ena sidan av ett tungt, ofta
förlamande tryck från öster, å andra sidan av det gemensamma
intresset att kväsa Polen, som för Preussen var en ständig, av
naturen och historien utpekad rival, för Ryssland den naturliga
plattformen för dess maktställning i Europa! Endast glimtvis
– såsom under åren 1914-17- tecknade sig andra riktlinjer för
tysk politik, besläktade med dem, som Carl XII på sin tid följt.
137
··…. ·.-……-
ENSAMMA KAMP
Av professor NILS HERLITZ, Djursholm
1\1AN har ofta iakttagit samtidspolitikens sammanhang med
historieforskningen. Detta sammanhang är ganska naturligt, då
historikern på sitt arbetsfält möter problem, som erbjuda likhet
med dem, som sysselsätta honom som medborgare; det gäller särskilt, då han i en förfluten tid tycker sig möta just dessa samma
problem. Men alldeles ofrånkomligt är sammanhanget, då man
förnimmer nuets kausalsammanhang med de händelseförlopp det
gäller att utforska.
Erfarenheten må här få tala. Den som för 25 år sedan sysslade
med Carl XII:s politik under hans polska fälttåg förnam på ett
intensivt sätt det samband som här antytts. Det var ju vid den
tid då Tyskland utkämpade sitt tvåfrontskrig. För första gången
på långliga tider stodo tyska trupper i fält mot ryssarna. Den motsättning mot Polen, som vid så många tidigare tillfällen utgjort
ett bindeled mellan tysk och rysk politik, hade skjutits åt sidan.
Under sommaren och hösten 1915 drevos ryssarna tillbaka från de
polska positioner, där de sedan ett århundrade suttit fast. Möjligheten av Polens återuppståndelse med Tysklands stöd började
skymta. Vid slutet av året stodo de tyska armeerna vid gränsen
till de gamla svenska »Östersjöprovinserna», som under 200 år lytt
under ryskt herravälde. För den som misströstat om Tysklands
vilja och förmåga att träda upp till den europeiska kulturens värn
mot de makthavare från öster, som inkräktat på dess gamla marker, var det en tid full av förväntningar.
En sådan situation gav en särskild stimulans åt studiet av
Carl XII:s öden. Från sina nyckelpositioner i Polen förde också
han ett tvåfrontskrig. På sätt och vis var hans ställning lysande.
Men den var farlig. Ryssarna trängde småningom framåt; 1703
nådde de Nevamynningen, och 1704-05 bredde de ut sig över ganska stora delar av de svenska östersjöprovinserna, Kurland och
Litauen. Men Carl XII hade svårt att på samma sätt som Macken- 132
Carl Xll:s ensamma kamp
sen gå dem inpå livet. Icke blott därför att planer på en nationell
restauration i Polen under Stanislav Leszczynski höllo honom bunden, utan framför allt därför att han hade varjehanda öppna och
hemliga vedersakare vid rikets västra och södra gränser att taga
hänsyn till – makter, som voro eller kunde bliva lika villiga som
England och Frankrike under världskriget att gå i förbund med
den moskovitiska makten. Det var framför allt kung August av
Sachsen-Polen, den förste av de tyska statsmän, som sig till hjälp
och stöd lockat Ryssland mot väster. Det var också Danmark –
ty rivaliteten mellan de nordiska kronorna var vid den tiden ännu
icke övervunnen. Det var England och Holland, vilkas hållning
åtminstone var högeligen oviss. Och det var Preussen, vars ambitioner på många punkter korsade de svenska.
Sverige och Preussen voro rivale.r sedan gammalt. Men under
Carl XII:s polska fälttåg skärptes motsättningen. Preussen hade
av många skäl svårt att förlika sig med den svenska maktställningen i Polen. Då för tiden liksom mellan 1918 och 1939 bildade
det polska Västpreussen med Danzig en kil mellan de tyska besittningarna: Brandenburg och Ostpreussen. Det var en naturlig
strävan för Berlinhovet att på något sätt förena dessa besittningar. Liksom under tiden före krigsutbrottet 1939 gällde det
närmast att förvärva ett stycke land, som kunde förbinda dem
– fastän ordet »korridor» ännu icke var uppfunnet. Och liksom
då hade Berlinpolitiken sina tentakler ute i Danzig. Men just
dessa trakter voro också av avgörande betydelse för den svenska
krigföringen; ty över dem gick förbindelsen mellan hemlandet och
den polska krigsskådeplatsen.
Emellertid gjordes det från svensk sida ett försök att åstadkomma en koordinering av svenska och preussiska krafter. Planen – som utformades på senhösten 1704 – gick ut på att de
svenska trupperna skulle på allvar taga upp kampen med ryssarna
och driva ut dem ur de gränsmarker de inkräktat. Detta innebar
att Carl XII måste lämna sina polska positioner. Men Preussen
skulle i stället påtaga sig att upprätthålla det bräckliga herradöme, som kung Stanislav etablerat. Det var sålunda en försoning
mellan den hohenzollernska monarkien och ett självständigt Polen, som den svenska politiken siktade till – samma mål, som
tycktes hägra 1915. Tanken kunde tyckas djärv, men den byggde
på en förväntan att man i Berlin liksom på svenskt håll skulle
till sitt rätta värde uppskatta de faror, som hotade hela den europeiska kulturvärlden från den ryska expansionen. En säregen
133
.. ’ ,.· . ….
Nils Herlitz
glans fingo i belysningen från 1915 de manande orden i en av
Carl XII utfärdad instruktion för hans underhandlare i Berlin
(31 dec. 1704): borde icke den preussiske konungen »hjälpa till att
tränga och utdriva tsaren icke allenast utur Polen utan också utur
livländska orterna, varest hans begynnande är utsett på sådana
saker, som i längden skulle lända konungen i Preussen till största
skada och osäkerhet»~
ödet har fogat det så, att studiet av de händelseförlopp, som inleddes med denna instruktion, tagits upp i en situation, som kastar
en lika skarp och lika eggande belysning över Carl XII:s politik
som det förra världskriget. Det är fil. lic. Stig Backman, som med
sin avhandling »Från Rawicz till Fraustadt. Studier i det stora
nordiska krigets diplomati 1704-1706»1 fortsätter vid den punkt i
det stora nordiska krigets historia, där förf. av dessa rader för 25
år sedan slutade. Det på omfattande forskningar byggda gedigna
arbetet för oss in i ett förvirrat och svåröverskådligt diplomatiskt
spel med många aktörer: i huvudrollerna Carl XII och tsar Peter,
dessutom tyska furstar med växlande makt och betydenhet, polska
magnater av skilda meningsflockar. I bakgrunden skymtar
engelsk och holländsk, men framför allt fransk diplomati. Åven
så avlägsna potentater som kosackgeneralen vid Dnjepr, Mazepa,
den ungerske rebellhövdingen Rakoczi och den turkiske sultanen
hade biroller i det stora skådespelet. Med särskild styrka faller
emellertid belysningen över den preussiska politiken, ty i Berlin
löpte trådar från alla håll tillsammans. Det är icke lätt att få
klart för sig, vad som i alla dessa förhandlingar och sonderingar
-med Carl XII och tsar Peter, med kung August och hans medtävlare Stanislav, med polacker ur skilda läger, med Frankrike
och dess fiender – var enbart spegelfäkteri och vad som ger uttryck åt Berlinhovets verkliga vilja och strävan. Icke heller kan
man med visshet fastslå, vad det var som vid olika tillfällen förmådde det att slå in på den ena eller andra vägen. Men man kan
icke taga miste på att Preussens hållning blev av avgörande betydelse. Och något så när kan man urskilja de motiv som be- :Stämt den.
Så vitt man kan förstå, var det för Carl XII av allra största
vikt att få till stånd en preussisk förlängning av den svensk-polska
axeln – för att tala i modernt diplomatiskt språk. Och förhandlingar därom fyllde hela den tid, som Backmans avhandling över- 1 Stig Baclcman: Från Rawicz till Fraustadt. Studier i det stora nordiska krigets
diplomati 1704-1706. Ak. avh. Lund 1940.
134
·•
Carl XII:s ensamma kamp
spänner. Men preussarna voro ej hågade, i varje fall ej till det
pris som Carl XII ville bjuda. Visst togo de starka intryck av
tsar Peters nyvunna maktställning i trakterna mellan Riga och
Königsberg. Men det var inga behjärtade rådslag, som föddes ur
dessa intryck. Man var ganska oroad av utsikten att genom alltför intima förbindelser med den svenske konungen ådraga sig
ryska repressalier i Ostpreussen. Man tyckte sig icke heller hava
någon anledning att utmana ödet. Ty ryska och preussiska intressen hade ännu aldrig på allvar kolliderat. Sverige var egentligen den enda makt, som vid denna tid ägde en på erfarenhet
grundad insikt om vad moskovitisk makt betydde i den europeiska
kulturens gränsområden. Det föll sig naturligare för den preussiske konungen att till det yttersta värna sin neutralitet- vilket
visserligen på grund av bristfällig beredskap var ganska vanskligt, då det artade sig till en kraftmätning just i trakterna öster
och söder om Ostpreussen. Neutraliteten förbands med mångahanda förhandlingar om någon sorts fredsmedling; vad Backman
har att meddela om dessa försök- i vilka den livländske äventyraren Patkul spelade en aktiv, men högst tvetydig roll – hör till
det intressantaste i hans avhandling. Man har svårt att föreställa
sig, att preussarne på allvar trodde på framgång i detta stycke.
De erforo nämligen, att viljorna stodo ganska oförsonliga mot varandra. Men de gjorde sitt bästa att för båda parterna beslöja
svårigheterna och fingo därigenom lättare att undgå engagement
åt vare sig det ena eller andra hållet. Neutraliteten var emellertid, om man så vill, aktiv. Man spejade med outtröttlig iver efter
alla möjligheter till makttillväxt för den preussiska staten.
Blickarna riktades mot Kurland men framför allt mot det polska
Västpreussen. Det gällde att om möjligt skapa sådana politiska
kombinationer, att de eftertraktade landvinningarna under en
eller annan form kunde ernås utan att man behövde stöta någon
av de kämpande makterna för huvudet; det var sålunda tal om
»tillfälliga» ockupationer, »sekvestreringar» och dylikt i »fredens»
eller »båda de krigförande parternas» intresse – av samma art
som den »sekvester» som några år senare blev ett medel att föra
över större delen av det svenska Pommern till preussiskt herravälde.
Carl XII gav icke sådan uppmuntran åt de preussiska aspirationerna, att denna politik med trånga perspektiv – alltigenom i
släkt med ·de tyska furstarnas försiktiga arronderingspolitik –
kunde vändas till en aktiv statskonst av hans eget kynne.
135
lO- 41104. S·vensTc Tidskrift 1941.
Nils Herlitz
Hade han då behövt böja sig för de polska politikernas envetna
ovilja mot varje koncession åt de preussiska anspråken~ Borde
han icke med större fördomsfrihet hava uppoffrat de polska intressena~ Och skulle han icke därmed hava nått ett annat resultaU
Det är gamla tvistefrågor. Backman avstår med berömvärd försiktighet från att fälla bestämda omdömen. Men ju mer han
blottar av den varsamma och i många stycken tvetydiga preussiska politiken, dess starkare blir intrycket, att den svenska kungstanken icke ens med ett långt större mått av tillmötesgående skulle
stått att realisera. Den bars upp av gamla traditioner i svensk
politik, och den ter sig i belysning av senare tiders omskiften i
Östeuropas historia allt meningsfullare. Men den hade intet fotfäste hos politiska krafter, som voro riktade mot begränsade mål
och fångna i nedärvda rivaliteter.
Det blev alltså icke något av med den samverkan mellan Sverige och Preussen, som Carl XII eftertraktat. Efter ett år av
fruktlösa underhandlingar bröt han ensam – med en del av sin
arme- upp mot de ryska trupperna i Litauen, medan en annan
svensk styrka under Rehnschiöld fick detacheras för att, i stället
för preussarna, stänga vägen för kung August, då han sökte begagna tillfället att åter vinna fotfäste i Polen. Det blev (under de
första månaderna av 1706) lysande framgångar. De ryska trupperna skingrades hastigt och försvunna från de polska landamärena. Rehnschiöld segrade vid Fraustadt. Men något avgörande blev det icke. Och nu mognade hos Carl XII insikten, att
han stod ensam- åtminstone inom den europeiska kulturvärlden.
Utan att kunna räkna på stöd från annat håll- om icke möjligen
från sådana främmande element som just under dessa år började
framträda vid den politiska horisonten: kosacker och turkar –
fick han söka mobilisera all den kraft, som Sverige kunde uppbjuda. Efter ett förberedelsernas år (1706-1707) i Bachsen- det
land som utgjort den ryska expansionens förnämsta stödjepunkt
i Europa- gick hans väg mot hjärtat av Ryssland, tills han hejdades vid Poltava.
Tanken vill gärna syssla med de möjligheter som skymta under
det skenbart så händelsefattiga. men i grunden så skickelsedigra
året 1705. Det är frestande att sätta sig till doms över dem som
buro skulden till att de försummades. Carl XIn De polska politikerna~ Den preussiske konungen~ Men något sådant försök
skall icke här göras. »Historiens dom» har ofta fällts med alltför
otillräcklig utredning och med alltför ofullkomlig insikt i beve- 136
Carl XII:s ensamma kamp
kelsegrunder, ställningar och förhållanden, och den som håller
före att dylika domar, ju~t då det gällt Carl XII:s politik, ofta
varit orättfärdiga, bör akta sig för tvärsäkra domslut i annan
riktning. Men man kan icke släppa tanken på vad som kunde
hava hänt. Hur skulle det hava gått, om det slocknade medvetandet om det västerländska kultursamhällets samhörighet kunnat
bryta igenom, vinna herravälde över sinnena och åstadkomma en
samling till värn mot »rumsfrämmande» krafter, som begagnade
söndringen~ Frågan är av påtaglig betydelse ur svensk synpunkt.
Men den är icke mindre viktig ur polsk och tysk. Det var
Carl XII:s misslyckande, som öppnade vägen för den ryska penetration i Polen, vilken omsider kom detta gamla bålverk för västeuropeisk kultur att vittra sönder. Därmed fick också förhållandet mellan ryskt och tyskt under långliga tider samma prägel,
som då de ryska armeerna 1705 för första gången etablerade sig
i närheten av de preussiska gränserna. Vid hur många avgörande
tillfällen har det icke kännetecknats å ena sidan av ett tungt, ofta
förlamande tryck från öster, å andra sidan av det gemensamma
intresset att kväsa Polen, som för Preussen var en ständig, av
naturen och historien utpekad rival, för Ryssland den naturliga
plattformen för dess maktställning i Europa! Endast glimtvis
– såsom under åren 1914-17- tecknade sig andra riktlinjer för
tysk politik, besläktade med dem, som Carl XII på sin tid följt.
137
··…. ·.-……-