FInlands vapenbrödraförbund (S.A.L.)

FINLANDS
VAPENBRÖDRAFÖRBUND (S. A. L.)
Av Dr. res. kapten L. ARVI P. POJJ,lRVI, I!clsingjors
FINLANDS folkarme kämpade under vinterkriget 1939-40 i 105
ärofulla dagar mot en väldig övermakt. Då det även finnes gränser för den mänskliga uthålligheten och då det finska folket i
kriget nästan helt och hållet var hänvisat till sig självt, blev
armen slutligen tvungen att draga sig tillbaka, men bröts därigenom dock icke samman. När den tunga dagen för fredsslutet,
den 13 mars, grydde, befunno sig de finska divisionerna fullkomligt ordnade och obesegrade.
Vi hade hållit stånd i den jättelika kraftmätningen. Det hade
nog utmattat hundratusentals finska män, till det yttersta, men
tillika utlöst hos dem hittills oanade krafter. Det hade i alla
vapenbröder från högste officeren till gemene man, från den lärde
i vapenrock till den enkla bonden, uppväckt en sådan känsla av
samhörighet och brödraskap, att alla gamla motsatser, sociala
gränser och samhällsfördomar såväl på stridsplatsen som på hemfronten voro som bortstrukna. En ny finsk man, prövad i strid
och socialt väckt, hade uppstått, en man, som gärna redligt utan
hänsyn till rang och ställning oegennyttigt samarbetar med varje
annan finsk man och som önskar uppbygga ett nytt Finland, en
värdefull nordisk medlem i det nya Europa.
Det var därför helt naturligt, att fältmarskalk Mannerheim
kort efter krigsslutet, då vårt hårt prövade folk bäddat ned sina
fallna i fosterjorden (under de 105 dagarna stupade i kriget 25,000,
dessutom sårades cirka 45,000, vilket sammanlagt utgör 70,000
eller 2 Ofo av landets hela befolkning) och då vardagslivet åter begynte gå i de gamla spåren, utfärdade ett upprop att grunda ett
vapenbrödernas riksförbund, ett förbund, som även i fortsättningen skulle förena alla under de blodiga krigsdagarna sammans!utna männen i Finland.
Det konstituerande mötet för »Finlands Vapenbrödraförbund»
(Suomen Aseveljien Liitto, S.A.L.) hölls den 14 aug. 1940. Till
138
Finlands V apenbrödraförbund
ordförande valdes den genom striderna vid Tolvajärvi berömde
generalmajor i.a. Paavo Talvela, som från sin viktiga civila
befattning hade inträtt i armens tjänst och efter ett glansfullt
fullgörande av sina åligganden efter fredsslutet återvände till sin
förra civiltjänst. Ett bevis för den nya finsk-nationella och sociala
andan var, att som medlemmar av styrelsen valdes män från alla
samhällsklasser och alla militära grader.1
Finlands Vapenbrödraförbund har under de fem månaderna
sedan tillkomsten snabbt tillvuxit. För tillfället höra 550 föreningar till förbundet, bland dessa talrika med ansenligt medlemsantal. Det sammanlagda antalet förbundsmedlemmar kan
svårligen uppskattas, då det dagligen ökas. Utan att överdriva
kan det dock nu uppgivas till c :a 200,000. Föreningar finnas i hela
landet, såväl i städer som på landsbygden. På grund av tidigare
erfarenheter har man allt bestämdare börjat hålla fast vid, att de
enskilda föreningarna grundas på den lokala samhörigheten, enär
endast sålunda förbundets mångsidiga verksamhet kan organiseras klart och effektivt (till en början uppstodo föreningar på
basen av truppförband, frontavsnitt och vapenslag).
S.A.L:s ledning består av direktionen, som vid behov sammankallas för avgörande av viktiga frågor. Den egentliga ledningen
ligger hos arbetsutskottet, vilket tillsatt två särskilda utskott,
nämligen byråutskottet och ekonomiutskottet.2 Förbundets verksamhet utgrenar sig genom centralkansliet över hela landet. Finland är indelat i 18 vapenbrödradistrikt, som huvudsakligen stödja
sig på indelningen i län. I varje distrikt finnas en distriktsstyrelse
och en distriktsbyrå.
1 Sålunda höra till förbundets styrelse utom ordföranden, general Talvela, som
medlemmar general W. E. Tuompo, anföraren för operationerna i Nord-Finland,
godsägaren, 1·es. scrg. :i\L Asunta, snickaren, res. korp. V. Helle, red., res. löjtn.
K. r~ehmus, red., res. korp. V. Lehtonen, stud., res. löjtn. V. Leskinen, prof. dr., res.
kapten K. Osara, rektor, res. löjtn. J. Saukkonen, militärprästen, riksdagsmannen
A. Rantamaa, dr., res. kapten J. Gallen, organisationssekreteraren, riksdagsmannen,
res. artilleristen J. Tuominen, generalmajor A. F. Airo, arbetaren, reservisten
J. Hippolin, jur. dr., res. löjtn. G. Palmgren och dr. ministerialrådet, res. kapten
L. Arvi P. Poijärvi.
2 Byråutskottet bildas av den ledande tjänstemannen vid förbundets centralkansli, nämligen förbundets generaldirektör Dr. ministerialrådet, res. kapten
L. A. P. Poijärvi som ordförande, vidare kontorschefen för centralkansliet, Dr. res.
löjtnant V. Loppi som sekreterare och från förbundets ekonomiska ledning, direktören res. Penna Tervo. Ordförande i ekonomiutskottet är översten i. a. V. A. ~L
Karikoski och sekreterare ekonomiledaren Tervo.
139
·.!’· .
L. Arvi P. Poijärvi
För tillfället är visserligen organisationen inte så klart uppbyggd, då redan före förbundets grundande och kort därefter föreningar, bildade på grundvalen av frontavsnitt och vapenslag, i
viss mån genombröto systemet. Utvecklingen går dock snabbt
framåt i riktning mot en på principen av den lokala samhörigheten uppbyggd organisation, och de nämnda frontavsnitts- och
vapenslagssammanslutningarna förbliva endast ideella föreningar
för de vapenbröder, som de direkt beröra, och som i sin tur själva
höra till sina lokala föreningar och genom dessa och distrikten
till riksförbundet.
På senaste tid har även kvinnorna begynt samarbeta med vapenbrödraorganisationen. På en del orter har sida vid sida med
vapenbrödraföreningarna uppstått kvinnliga avdelningar, som på
sitt program upptagit speciellt viktiga delar från vapenbrödernas
ideella och praktiska program. Det har dock icke grundats något
kvinnligt riksförbund. I Finland verkar ju Lotta-riksorganisationen. Syftet med vapenbrödernas kvinnliga avdelningar är endast
att väcka den sociala känslan och ingjuta en fosterländsk anda
hos alla de kvinnor, som hittills levat endast för sig själva eller
för sitt hem och ställt sig utanför den nationella gemenskapens·
gränser.
Kriget har under den gångna vintern förstört mycket i vårt
land. Ruinerna i byarna, köpingarna och städerna, de förstörda
åkrarna och skogarna, de dödade kreaturen, en halv miljon flyktingar, vilka likt en folkvandring strömmade in till den nuvarande
statens område och vilka nu i en handvändning under nya och
främmande förhållanden skola erhålla inkomstbringande arbete,
allt detta utgör problem, som måste lösas. Man frågar sig, om ett
litet folk nu mitt under brinnande världskrig har möjligheter att
klara sig ur sådana kriser. Härpå svara vapenbröderna: »Vi veta
att vi måste offra oerhört mycket för att rädda vårt land. Vi veta
att vi ställas framför det oundvikliga, vilket fordrar av oss helt
nya arbetsmetoder, ja rent av grundarrdet av en ny samhällsordning. Vi veta dock, att vi ha möjlighet att genomföra denna
förnyelse.»
Svårigheter kunna aldrig övervinnas med materialistiska och
egoistiska ideal. Den nya andan, väckelsen som uppfyller landet,
gör det möjligt att fördraga en förändrad levnadsstandard och de
hårda prövningarna. Finlands Vapenbrödraförbund vill vara föregångare för denna anda i hela landet. I detta syfte har förbundet
två olika verksamhetsområden, en andlig och en materiell.
140
Finlands Vapenbrödraförbund
Den andliga verksamheten avser att genom en målmedveten
propaganda stärka och sprida den genom kriget skapade sociala
och nationella väckelsen bland alla folkklasser, utan hänsyn till
ställning och rang. Väckelsens innehåll är kortfattat följande:
Varje finsk man och kvinna är en värdefull och självmedveten
medlem av nationen. Varje medborgare, vilket arbete han än
utför, vilken skolbildning han än har och hur stor hans förmögenhet än må vara, har rätt att lära känna sitt eget värde och sin betydelse i den stora organisation, som nationen bildar, men han
har även den ovillkorliga skyldigheten att med uthållighet arbeta
för folket i dess helhet och alla dess medborgare. Han måste lära
sig förstå, att ett arbete utfört i egennytta och med strävan till
egna fördelar är fördärvligt för hela folket och därigenom också
för honom själv. Han måste komma till insikt om, att endast ett
för nationens bästa planerat och utfört arbete sist och slutligen
kan förskaffa honom bestående förtjänster.
Arbetet, av vilket slag det vara må, bör hållas i ära. Man måste
lära sig inse, att varje arbetsgren, varje enskilt utförande av ett
arbete, är en del av det stora hela. Intet arbete får ringaktas, om
det utföres i uppbyggande anda till folkets bästa. Det finnes intet
uppbyggande arbete, som inte skulle lända varje medborgare till
ära. En minister förlorar intet av sitt värde, om han sopar gator
eller gräver gravar, industriledarens värdighet blir icke lidande
om han någon tid med egna händer i fabrikens arbetssal tillsammans med timlöntagaren deltar i arbetet, den höge officeren förlorar intet av sin auktoritet, om han halva dagarna med spaden i
handen knogar med dikningsarbete tillsammans med sitt manskap,
om han bor i samma kåk och äter samma kost som manskapet.
Tvärtom växer endast auktoriteten och ledareförmågan genom en
sådan utvidgad verksamhet. Den finska mannen och kvinnan
böra framträda som fria, självständiga och i all sin anspråkslöshet
självmedvetna människor. De önska intet högre än att kunna
känna sig som myndiga, värdefulla medlemmar av nationen, de
önska i praktiken, att deras arbete värderas och att de själva som
dess utförare få aktning och förståelse. De måste känna, att arbetet inte gives dem som allmosor, som någon gång igen kan fråntagas dem. Arbetet får inte vara förslavande, utan måste tvärtom
lända mannen och kvinnan till ära och prydnad. Arbetet är trollformeln, med vilken en lyckligare framtid för hela folket grundas.
Prisandet av arbetet måste ljuda över hela landet, en sång om den
redbare arbetarens värde och ära.
141
··.
L. Arvi P. Poijärvi
Det ovan anförda fordrar dock som komplettering grundsatsen,
att arbetaren, särskilt i dessa tider, även måste antaga arbetet,
när det erbjudes honom, om det ger honom en skälig, om än till
följd av de rådande svåra tiderna anspråkslös förtjänst. Nu får
man inte vara alltför kräsen och ställa fordringar som beröra
privata önskningar. Allmänt bör begreppet »vi fordra» lämnas
bort. Det bör såväl av arbetsgivaren som av arbetarna i lika hög
grad motarbetas. I stället bör som ledmotiv gälla: »Vi vilja tjäna,
vi vilja giva.» Varje arbete, vi utföra, kommer att främja nationens väl och framför allt dess mindre bemedlade folklager.
Varje medborgare måste lära sig att ställa sig positivt gent
emot andra och gent emot varje uppbyggande arbete. Det har
varit en av finnarnas egenskaper att kritisera varandra. En sådan
inställning är ofruktbar och leder till ödslig passivitet av blotta
rädslan för kritik. överdriven kritik och därigenom föranledd obeslutsamhet är nutidens största försyndelser. Det enda rätta sättet
är, om det fordras, självkritik, en djärv beslutsamhet, vilken utan
fruktan för eventuella misstag och felgrepp vågar något. Man
måste som dagliga ledmotiv minnas: »Svårigheter finnas uteslutande till för att övervinnas.»
Beslutsamheten är sund och fruktbringande endast då man tillägnat sig principen om personligt ansvar. Varje medborgare, var
helst han för tillfället må arbeta, bör lära sig, att han personligen bär ansvaret för att hans arbete lyckas. »Jag måste göra
det, jag måste se till .att det lyckas, jag får vid detta arbete inte
gömma mig bakom en annans rygg, jag får inte skymfa någon.»
I detta avseende ha vi mycket att bättra. I vår regering, i vår
riksdag, i hela ämbetsmaskineriet, har det ofta rått en beklaglig
brist på ansvarskänsla. Man har ofta vid svåra avgöranden gömt
sig bakom någon annans rygg. Så kan det inte fortgå. Hos var
och en som innehar en ledande ställning, bör en gnista av ansvarsglädje tändas. Gillar någon detta icke, så bör han i all stillhet
ersättas med en ny man. Och denna gnista måste småningom
bringas att flamma upp inom alla befolkningslager.
strävandet efter personliga eller kotterifördelar och -ära bör
ovillkorligen brännmärkas. Hans privata framgångar, hans stolthet och egenkärlek måste träda tillbaka.
För det oerhört myckna återuppbyggnadsarbetet äro på olika
livsområden redan talrika organisationer sysselsatta. Finlands
Vapenbrödraförbund strävar till att begränsa sin egen andel i
142
Finlands Vapenbrödraförbund
detta arbete till bestämda arbetsdistrikt. Förbundet överväger
speciellt att förverkliga de ovannämnda principerna vid sin egen
verksamhet och samtidigt överföra dessa principer på andra organisationers arbetssätt.
För omvårdnaden av de genom kriget nödlidande vapenbröderna
och deras familjer upprätthåller vapenbrödraförbundet social
hjälpverksamhet. Förbundet har grundat hjälpbyråer, insamlat
penningmedel och ger snabb hjälp och lån åt nödlidande vapenbröder, krigsänkor och föräldralösa barn. Ett särskilt ändamål
tjänar systemet med gudbarn och omvårdnadsgemenskapen. Det
första betyder, att vapenbröderna försöka övertala någon firma,
ett industriföretag eller en sammanslutning att taga ett föräldralöst barn till gudbarn och bestrida barnets levnadskostnader och
uppfostran tills det är fullvuxet. Det andra avser, att de vid en
firma eller bank anställda eller eljest någon folkgrupp bilda en
omvårdnadsgemenskap, vars medlemmar förplikta sig att genom
en månatlig inbetalning av ett visst belopp i en gemensam kassa
sörja för underhållet av en familj, en arbetslös eller en krigsänka.
Då emellertid direkta penningunderstöd uppenbart skulle bliva
en snabbt demoraliserande form av hjälp, vill man så snabbt som
möjligt upphöra härmed. Det första steget därtill är, att vapenbrödernas hjälpbyrå avbetalar på räkningar och andra skulder
för de nödlidande vapenbröderna, det andra steget är, att man
förmedlar arbete åt de nödlidande i samarbete med statens och
kommunens arbetsförmedlingsplatser.
En viktig form för vapenbrödraföreningarnas arbete är även
anskaffningen av jord för mindre bemedlade vapenbröder, huvudsakligast för sådana med stora familjer, likaså för krigsänkor,
såframt de icke äga jord. Genom mången vapenbrödraförenings
arbete har sådant också redan lyckats. Större resultat komma
snart att noteras. Likaså ingår det i vapenbrödernas program att
sörja för, att krigsänkor och mindre bemedlade vapenbröder, som
redan tidigare varit ägare till en liten parcell, men under den
hårda tidens tryck äro i fara att förlora denna, hjälpas ur sitt
nödläge.
En synnerligen viktig faktor i vapenbrödernas program börjar
medborgarens frivilliga »talkoo»-arbete bliva. Initiativet togs i
studentkretsar. Det grundades ett gemensamt »Finlands-Talkoob
av olika ekonomiska kretsar i landet för att organisera en offentlig, frivillig arbetstjänst enligt en i Finland sedan gammalt känd
och omhuldad form. Den andliga grunden för detta företag är
143
…. .-· …
L. Arvi P. Poijärvi
vapenbrödraförbundets anda. Initiativtagaren är den på orten befintliga vapenbrödraföreningen, vilken såsom neutral och genomströmmad av en ny anda bättre än någon annan instans lämpar
sig för denna uppgift. På initiativ av ortens vapenbrödraförening
väljes en »talkoo»-ledare, denna åter samlar ihop ett »talkoo»-
utskott och så uppbådas hela den lediga eller från sin tjänst permitterade arbetskraften för att göra en gemensam insats i de frivilliga återuppbyggnads- eller röjningsarbetena. Så skola för
flyktingarna vägar byggas, åkrar brytas, byggnader uppresas och
åt fattiga torpare iordningställas små odlingsbara parceller; åt
krigsänkor skola åkrar plöjas, som annars efter mannens hjältedöd möjligen hade fått ligga obrukade.
Detta konkreta arbete, om vilket det hittills varit tal, är intimt
förbundet med begreppet broderskap; det är ett avgjort fredstidsarbete, genom vilket krigets sår och den genom strider utmattade
fosterländska tanken stärkes.
Men det hör även till vapenbrödraförbundets verksamhet att
inte glömma tanken på vapnen. Nu skola de mera uttröttade
andarna återväckas till djärv beslutsamhet, vars huvudmål är
ovillkorligt försvar av landet. Kraftig propaganda för spridning
av försvarstanken hör till vapenbrödernas program. I försvarsanda hålles fester och möten. I samma anda inleddes även ett
närmare samarbete med Skyddskårsorganisationen, vars medlemmar ju till största delen – frånsett de äldsta och yngsta – höra
till vapenbrödraförbundet. Som ett avlägset mål föresvävar vapenbrödraförbundets och skyddskårens ledning det tillstånd, att
varje finsk vapenbroder strävar till att som skyddskårist också
deltaga i frivilligt försvarsarbete i landet.
Finlands Vapenbrödraförbund torde med alla sina föreningar
nu bilda en så kraftfull nationell organisation, att dess betydelse
som den inre disciplinens och statsviljans företrädare är utslagsgivande för folket. Det är den organisationen, som kommer att
föra Finlands folk oskadat och obrutet genom de svåraste krigstiderna.
144