Inför den andra krigsvåren
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INFÖR DEN ANDRA KRIGSVÅREN
KRIGET har nu rasat i hela nitton månader. Perioder av intensiva strider ha växlat med perioder av intensiva förberedelser.
Så fort har tiden skyndat, att redan ungefär ett år förflutit sedan
det ryska kriget mot Finland och den tyska ockupationen av Danmark och Norge – händelser, som så skakade vårt eget land att
de leva kvar i minnet såsom om de inträffat i går.
Få krig ha så omkullkastat mänskliga profetior som det på-
gående. Själva upptakten – pakten mellan nationalsocialismens
Tyskland och Stalins Ryssland – var ehuru visserligen tänkbar
dock knappast föranad. Och sedan! Vem trodde, att tyskarna
skulle offra sina folkhypotek i Balticum~ Vem trodde, att det
lilla Finlands folk skulle hävda sig mot det omätliga Rysslands
Röda arme~ Vem trodde, att Norge trots varningar skulle genom
’l’ysklands dristiga kupp erövras praktiskt taget på en enda natt~
Vem trodde, att engelsmännen med sin marina överlägsenhet
skulle släppa fotfästet i Nord-Norge~ Vem trodde, att Frankrike
med sin Maginotlinje skulle nedkämpas på ett par veckor~ Vcm
trodde, att Engl<1nd efter det första krigsårets ideliga motgångar
skulle trots sin ensamhet bli mäktigt höstens och vinterns kraftanspänning7 Vem trodde, att England, som i fjol somras nödgades utrymma Somaliland, efter nio månader skulle ha nästan
fullsHindigt utplånat Italiens afrikanska imperium och oskadliggjort större delen av den italienska flottan~ Vem trodde, att den
grekiska nationen skulle förmå tränga det överfallande Italiens
divisioner tillbaka halvvägs in i Albanien~ Vem trodde, att
Jugoslavien, niistan innan bläcket på akten om anslutning till
tremaktspakten hunnit torka, skulle genomgå en regimförändring,
som med ett slag rubbade läget på Dalkan~ Och hittills har Ryssland, mest genom walk-over, territoriellt profiterat kanske mer
av kriget än det segerrika Tyskland. Det stora frågetecknet är,
om Ryssland, som 1917 var den första stat,.som drog sig ur kriget,
nu skall vara den sista, som kastar sig in i det nu pågående kriget.
Det är det nuvarande krigets ständigt expansiva och ständigt oberäkneliga karaktär, som gör Sveriges läge om inte för
ögonblicket direkt hotat så dock laddat med de allvarligaste
risker. Det är lätt att föreställa sig olika händelseförlopp och
olika kombinationer, som äro ägnade att utsätta vårt land för
161
Inför den andra krigsvåren
de största faror att dras in i kriget eller bli en bricka i stormakternas spel. Ett hot, som i dag ter sig avlägset, kan i morgon
vara akut. Den som inte blint tror på det privilegierade fredstillståndets mirakel, måste se att kraftlinjerna i skilda väderstreck kunna komma att dragas även över Sverige. Enär kriget
föres på liv och död, utan att någon tanke på en fredlig uppgörelse
får göra sig hörd, kan en neutral stat icke lita på skonsamhet.
Svensk utrikespolitik måste vara oföränderligt rätlinjig och
bestämd. Sverige är en gammal nation, äldre än de allra flesta;
vår vilja till självhävdelse och våra krav på respekt för vär
historiska, politiska, kulturella och ekonomiska egenart kunna ej
modifieras konjunkturmässigt. Sverige har proklamerat neutralitet i stormaktskriget och till det yttersta försökt hävda denna;
men neutraliteten vore föga aktningsvärd, om den – efter stormakternas omtolkningar av folkrätten – förvandlas till ett okrigiskt tjänande av en parts krigiska intressen. Sverige kan aldrig
frångå en nordisk intressepolitik; Sverige förklarade sig icke
heller neutralt i det rysk-finska kriget utan valde ställningen som
icke krigförande. Sverige kan aldrig avstå från att vara övriga
nordiska folks talesman, så framt det vill motsvara dessas förtroende och så länge det självt äger en fri stämma. Högt talas
det för dagen föga om gemensam nordisk politik utåt, men medvetandet om förpliktelsen att hävda Nordons rätt att förbli ett
frihetens och fredens Norden utbredes för var dag hos vårt folk
(åtminstone utanför Västerbotten) och det kan bli en folkmakt,
som är starkare än avtalsparagrafer.
Endast ett ting är visst i det nuvarande kaotiska Europa: folkens längtan till nationell frihet skall leva, så länge människor
bo på denna jord. Vart man än lyssnar i tiden, hörs det röster,
som bära denna längtan, högt eller förkvävt.
Ibland undrar man, om vårt folk trots alla stora prov på nyvaknad samhällsanda verkligen fattat vidden och djupet av en
frihetskärlek, som mäktar överskugga vardagens bekymmer och
förtret. Inte alla tidens tecken äro hoppingivande, t. ex. upprorsandan i en del fackföreningar, byggnadsarbetarnas oresonlighet,
betodlarnas fordringar på staten och överträdelserna av prisöverenskommelserna. Vi måste i tid ta oss i akt för ett nytt orons och
splittringens 1917. Det behövs ständiga påminnelser om att detta
krig är ej det gamla stillastående skyttegravskriget likt, att ingen
ännu skönjt slutet på fientligheterna och att farorna för vårt
land snarare skärpas för var dag som kriget fortsätter.
162
KRIGET har nu rasat i hela nitton månader. Perioder av intensiva strider ha växlat med perioder av intensiva förberedelser.
Så fort har tiden skyndat, att redan ungefär ett år förflutit sedan
det ryska kriget mot Finland och den tyska ockupationen av Danmark och Norge – händelser, som så skakade vårt eget land att
de leva kvar i minnet såsom om de inträffat i går.
Få krig ha så omkullkastat mänskliga profetior som det på-
gående. Själva upptakten – pakten mellan nationalsocialismens
Tyskland och Stalins Ryssland – var ehuru visserligen tänkbar
dock knappast föranad. Och sedan! Vem trodde, att tyskarna
skulle offra sina folkhypotek i Balticum~ Vem trodde, att det
lilla Finlands folk skulle hävda sig mot det omätliga Rysslands
Röda arme~ Vem trodde, att Norge trots varningar skulle genom
’l’ysklands dristiga kupp erövras praktiskt taget på en enda natt~
Vem trodde, att engelsmännen med sin marina överlägsenhet
skulle släppa fotfästet i Nord-Norge~ Vem trodde, att Frankrike
med sin Maginotlinje skulle nedkämpas på ett par veckor~ Vcm
trodde, att Engl<1nd efter det första krigsårets ideliga motgångar
skulle trots sin ensamhet bli mäktigt höstens och vinterns kraftanspänning7 Vem trodde, att England, som i fjol somras nödgades utrymma Somaliland, efter nio månader skulle ha nästan
fullsHindigt utplånat Italiens afrikanska imperium och oskadliggjort större delen av den italienska flottan~ Vem trodde, att den
grekiska nationen skulle förmå tränga det överfallande Italiens
divisioner tillbaka halvvägs in i Albanien~ Vem trodde, att
Jugoslavien, niistan innan bläcket på akten om anslutning till
tremaktspakten hunnit torka, skulle genomgå en regimförändring,
som med ett slag rubbade läget på Dalkan~ Och hittills har Ryssland, mest genom walk-over, territoriellt profiterat kanske mer
av kriget än det segerrika Tyskland. Det stora frågetecknet är,
om Ryssland, som 1917 var den första stat,.som drog sig ur kriget,
nu skall vara den sista, som kastar sig in i det nu pågående kriget.
Det är det nuvarande krigets ständigt expansiva och ständigt oberäkneliga karaktär, som gör Sveriges läge om inte för
ögonblicket direkt hotat så dock laddat med de allvarligaste
risker. Det är lätt att föreställa sig olika händelseförlopp och
olika kombinationer, som äro ägnade att utsätta vårt land för
161
Inför den andra krigsvåren
de största faror att dras in i kriget eller bli en bricka i stormakternas spel. Ett hot, som i dag ter sig avlägset, kan i morgon
vara akut. Den som inte blint tror på det privilegierade fredstillståndets mirakel, måste se att kraftlinjerna i skilda väderstreck kunna komma att dragas även över Sverige. Enär kriget
föres på liv och död, utan att någon tanke på en fredlig uppgörelse
får göra sig hörd, kan en neutral stat icke lita på skonsamhet.
Svensk utrikespolitik måste vara oföränderligt rätlinjig och
bestämd. Sverige är en gammal nation, äldre än de allra flesta;
vår vilja till självhävdelse och våra krav på respekt för vär
historiska, politiska, kulturella och ekonomiska egenart kunna ej
modifieras konjunkturmässigt. Sverige har proklamerat neutralitet i stormaktskriget och till det yttersta försökt hävda denna;
men neutraliteten vore föga aktningsvärd, om den – efter stormakternas omtolkningar av folkrätten – förvandlas till ett okrigiskt tjänande av en parts krigiska intressen. Sverige kan aldrig
frångå en nordisk intressepolitik; Sverige förklarade sig icke
heller neutralt i det rysk-finska kriget utan valde ställningen som
icke krigförande. Sverige kan aldrig avstå från att vara övriga
nordiska folks talesman, så framt det vill motsvara dessas förtroende och så länge det självt äger en fri stämma. Högt talas
det för dagen föga om gemensam nordisk politik utåt, men medvetandet om förpliktelsen att hävda Nordons rätt att förbli ett
frihetens och fredens Norden utbredes för var dag hos vårt folk
(åtminstone utanför Västerbotten) och det kan bli en folkmakt,
som är starkare än avtalsparagrafer.
Endast ett ting är visst i det nuvarande kaotiska Europa: folkens längtan till nationell frihet skall leva, så länge människor
bo på denna jord. Vart man än lyssnar i tiden, hörs det röster,
som bära denna längtan, högt eller förkvävt.
Ibland undrar man, om vårt folk trots alla stora prov på nyvaknad samhällsanda verkligen fattat vidden och djupet av en
frihetskärlek, som mäktar överskugga vardagens bekymmer och
förtret. Inte alla tidens tecken äro hoppingivande, t. ex. upprorsandan i en del fackföreningar, byggnadsarbetarnas oresonlighet,
betodlarnas fordringar på staten och överträdelserna av prisöverenskommelserna. Vi måste i tid ta oss i akt för ett nytt orons och
splittringens 1917. Det behövs ständiga påminnelser om att detta
krig är ej det gamla stillastående skyttegravskriget likt, att ingen
ännu skönjt slutet på fientligheterna och att farorna för vårt
land snarare skärpas för var dag som kriget fortsätter.
162