Medelhavsproblem

MEDELHAVSPROBLEM
Av kommendörkapten STIG H:SON-ERICSON, Stockholm
EFTER ett par århundradens avspänning har Medelhavet under
de sista decennierna åter laddats med en snabbt växande politisk
energi. I och med Suezkanalens öppnande 1869 inlemmades Medelhavet i det moderna Storbritanniens intressesfär, främst såsom en
ytterst betydelsefull del av färdvägen till och från Främre Orienten, Indien och Australien. Redan på ett tidigt stadium hade England försäkrat sig om kontrollen över såväl tillfartsvägarna som
andra viktiga stödjepunkter i detta hav. Gibraltar besattes redan
1704, Malta 1800, Aden 1839, Perim 1857 och Cypern 1878. Under
decenniet närmast före det pågående kriget sökte England på
olika sätt tillförsäkra sig även land- och luftförbindelser över
Främre Orienten.
Samtidigt som Medelhavets betydelse avsevärt stegrades såsom
förmedlare av den enorma samfärdseln mellan östern och Västern
utbildades så småningom ett politiskt aktionscentrum kring dess
stränder. Italien, som först 1861 blev en enhetlig stat, lyckades
vid den koloniala exploateringen av Nordafrika endast förvärva
Tripolis. I motsats härtill framstodo fransmännen såsom »beati
possidentes» med ett betydande afrikanskt kolonialvälde. Världskrigets fredsslut tillfredsställde icke de italienska expansionsbegären, grundade bl. a. på nödvändigheten att placera landets
relativt stora befolkningsöverskott. Först med Mussolinis erövring
av Abessinien lyckades Italien bryta sig loss ur trängseln vid
Medelhavet. Efter detta krig lämnades ingen i tvivelsmål om
den italienska uppfattningen av begreppet »mare nostrum». I
november 1936 förklarade Mussolini: »Italien är en ö, som stiger
upp ur Medelhavet. Detta hav är för Storbritannien en route bland
många router, en genväg, på vilken det kan nå sina avsides belägna
territorier snabbare än på andra vägar. Men om Medelhavet för
andra nationer är en trafikled- så är det för oss ett livsvillkor.»
Åven engelska röster förklarade, att Medelhavsvägen ur imperiets
handelssynpunkt icke är absolut behövlig så länge vägen runt
Godahoppsudden alltjämt står öppen. Däremot ansågs brittiska
sjöförsvarets hela struktur vila på att brittiska örlogsfartyg fritt
kunde röra sig i Medelhavet. Genom ett engelskt-italienskt avtal
163
··….·~··
,.· …
Stig H:son-Ericson
i april 1938 inträdde emellertid en viss avspänning mellan dessa
båda länder. Under tiden fortsatte de latinska systernationernas
dragkamp om inflytandet i Medelhavets olika delar intill dess
bristningsgränsen överskreds i och med Italiens inträde i det stora
kriget den 11 juni 1940. Dessförinnan hade Italien genom sin
neutrala position – så småningom >>nonbelligeranza» – hållit en
synnerligen värdefull inkörsport i blockadspärren öppen för axelbrodern.
Det fransk-italienska kriget blev kortvarigt. Med Frankrikes
sammanbrott och den franska flottans oskadliggörande skapades
en helt ny situation. England fann sig plötsligt lämnad ensam i
Medelhavet med de sjöstridskrafter, som kunde avdelas till denna
krigsskådeplats. Maktbalansen pendlade t. o. m. över till Italiens
fördel. Antalet för britterna användbara baser och stödjepunkter
reducerades högst avsevärt, och Englands flygstrategiska situation
undergick en avgjord försämring. I samma mån förbättrades
Italiens sjöstrategiska läge.
Den politiska dynamiken tog sig också snart nya vägar med
Italiens angrepp på Grekland och Egypten. Båda dessa företag
ha hittills lett till allvarliga bakslag för de italienska vapnen.
Bortsett från händelserna till lands, i och för sig tämligen oväsentliga, ha engelska sjö- och flygstridskrafter genom dessa företag
beretts tillfälle att skjuta fram sina baser dels till grekiskt territorium och dels längs den nordafrikanska kusten fram emot Tripolis.
Storbritannien har således hittills med framgång försvarat sina
marina intressen i Medelhavsområdet.
Den starka brittiska ställningen i Medelhavet grundar sig dels
på behärskandet av de båda inloppen, dels på dess starka Medelhavsflotta- överlägsen den italienska efter Tarantoanfallet, varvid icke mindre än tre italienska slagskepp, låt vara tillfälligt,
sattes ur stridsdugligt skick.
För all sjökrigföring spela baserna en avgörande roll. Utan
gynnsamt belägna, väl utrustade baser kunna sjöstridskrafterna
icke sättas in på rätt plats i rätt ögonblick. Klart är emellertid
att ett område eller en färdväg till sjöss icke kan behärskas med
enbart baser. Härtill fordras rörliga sjöstridskrafter, som kunna
och vilja operera från dessa baser.
Gibraltar utgör den mest framträdande hörnpunkten i det
brittiska bassystemet. I den 425 m. höga klippan äro talrika
batterier insprängda och på toppen ha mycket grova pjäser pla- 164
Medelhavsproblem
cerats i vridbara pansartorn. Fästningens besättning lär vara
försedd med ammunition och förnödenheter för många års belägring. Från tyskt håll (General der Artillerie Paul Hasse) har
dock gjorts gällande, att Gibraltars motståndskraft mot luftanfall
är begränsad, icke minst med hänsyn till att utrymmet icke medgivit anläggande av landflygfält för jaktflygplan. Kalkklippornas
motståndskraft mot moderna artilleriprojektiler dragas också i
tvivelsmål. Härtill kommer fördelen för en anfallande att med
lätthet kunna bedöma verkan av en artilleribeskjutning mot
Gibraltarklippan, under det att det anfallande artilleriet kan
undandragas direkt insyn. Om ett anfall kan genomföras så långt
att ett stormningsförsök blir möjligt, anser nämnde författare intet
tvivel råda om utgången, enär den anfallande ständigt kan sätta
in nya utvilade trupper mot en så småningom uttröttad försvarare.
Det engelska sjöherraväldet i Medelhavet är i hög grad beroende
av basen Gibraltar. I nuvarande läge står ingen annan stödjepunkt till engelsmännens förfogande i hela västra Medelhavet.
En framstöt från Gibraltar mot förträngningen mellan Sicilien
och Tunisien- Sicilianska sundet- kan göras på cirka 30 timmar
med hög fart. Från närmaste brittiska bas utanför Gibraltar krävs
mer än dubbelt så lång tid. Ehuru de starka havsströmmarna i
Gibraltarsund icke medge utläggande av minspärrar och ubåtsnät
behärskas den cirka 15 km. breda porten till Atlanten av de i
Gibraltar stationerade fartygen och fästningens artilleri.
Mycket stark är den brittiska ställningen i Medelhavets östra
inlopp, Suezkanalen, kring vilket England förfogar över de befästade Alexandria, Port Said och Haifa, samtliga goda baser för
sjöstridskrafter. Avståndet från förstnämnda hamn till Sicilianska
sundet är ungefär lika stort som mellan Gibraltar och sundet.
Mitt på vägen mellan Gibraltar och Alexandria ligger Malta med
örlogshamnen La Valetta. Före krigets utbrott ansågs tämligen
allmänt, att de italienska flygstridskrafterna skulle omöjliggöra
Maltas utnyttjande som stödjepunkt för sjöstridskrafter. Maltas
närhet till de italienska sjöförbindelserna mellan moderlandet och
de afrikanska kolonierna väntades leda till intensiva italienska
anfall mot den brittiska basen. Ett visst belägg härpå ansåg man
sig finna, då den brittiska flottan lämnade Malta vid den engelskitalienska spänningens höjdpunkt under Abessinienkriget. Närmast före 1939 års krigsutbrott »reaktiviserades» emellertid Malta
genom förstärkning av luftförsvaret, anläggande av flygbaser
m. m. Det har t. o. m. gjorts gällande, att Malta numera är mot- 165
··.
·”
-~· ..
r RANKRIKE
”’
SPANIEN
TUNISIEN
5 00 1000
KM
,,”
,,,”
,i’,’ TRIFOL!S
l
l
’
../(;
Gos
’- -1 v
l(’1\1
C YRENAICA
EGYPTEN
LIBYEN
Medelhavsproblem
ståndskraftigare än Gibraltar. I varje fall har den starka stödjepunkten trots nära 200 flyganfall icke visat tecken till begynnande
svaghet. Det vill även synas som om hamnen numera i större
utsträckning än under krigets början utnyttjades som bas av
örlogsfartyg.
Till dessa tre huvudstödjepunkter kommer den brittiska basen
på Cypern – enligt Disraeli »nyckeln till Främre Asien». 1936
påbörjades anläggandet av en örlogsbas i Famagusta och flera
flygfält vid huvudstaden Nicosia. Cypern utgör en utomordentligt
fördelaktig centralposition i östra Medelhavet. Innanför en 500
km.-cirkel med ön som medelpunkt ligga Port Said, Haifa med
dess oljeledningar från Mossulområdet, Beirut, Alexandretta och
– i det italienska basområdet Dodekaneserna – Rhodos.
Efter det grekisk-italienska krigets utbrott ha engelsmännen
även inrättat en sekundär bas i Budabukten på Kreta. Från denna
bas förkortas de engelska sjöstridskrafternas operationslinjer till
de aktuella operationsområdena i Sicilianska sundet och vid
Italiens kuster högst avsevärt. Det är mer än sannolikt, att även
andra grekiska öar och ankarsättningar såväl i Egeiska som
Joniska havet numera utnyttjas av engelska sjöstridskrafter. Detsamma torde vara fallet med de från italienarna erövrade Tobruk,
Derna och Bengasi i Cyrenaica.
Det engelska bassystemet i östra Medelhavet är sålunda mycket
gott, under det att ställningen i västra Medelhavet står och faller
med den enda basen Gibraltar. Bortsett från sjöförbindelserna som
en del av Indienrouten äro Storbritanniens marinpolitiska intressen
i det västra Medelhavsbäckenet dock avgjort mindre än i det östra.
Englands förnämsta motståndare i Medelhavet är Italien. Den
italienska marinpolitiken har i viss mån, ehuru i mindre skala,
sökt sig fram efter samma vägar som den engelska. Skapandet
av ett bassystem har gått hand i hand med sjöstridskrafternas
tillväxt. Det italienska stödjepunktsystemet är koncentrerat till
dels den sektor, som bildas av Sardinien, Sicilien och Tripolis, dels
linjen mellan Dodekaneserna och Cyrenaica, nu mer eller mindre
uppbruten. Härtill kommer det numera mindre effektiva låset
mellan den apenninska stövelhälen och Albanien.
Särskilt viktigt är givetvis det förstnämnda bassystemet, som
bildar skiljemur mellan östra och västra Medelhavet och som skär
-och skäres av- den brittiska ost-västvägen. Utan tvivel utgör
den italienska centralpositionen en utomordentligt gynnsam utgångspunkt för den Medelhavspolitik, vars mål är, enkelt uttryckt,
167
.. ’ .-·.
. – _______……,__
Stig H:son-Ericson
»mare nostrum». Med imperiepolitikens utvidgning söderut har
Sicilien med dess många starkt skyddade hamnar och flygfält
blivit ett marint basområde av första ordningen. Tillsammans med
klippön Pantelleria med nyanlagda flyg- och ubåtsbaser bildar
Sicilien en brygga till Italiens afrikanska besittningar. Förhoppningarna på att kunna helt behärska centralpassagen ha dock icke
infriats. De engelska konvojerna ha, om än icke obehindrat, dock
utan större svårigheter och förluster tagit sig fram genom den
italienska krafttriangeln.
Den italienska annektionen av Dodekaneserna under Tripoliskriget 1912, stadfäst i Lansannefördraget 1923, fick sin strategiska
betydelse först med ögruppens befästande och utbyggande till
örlogs- och flygbas av relativt stora mått. Förutsättningar skapades härigenom för en viss neutralisering av de engelska positionerna i östra Medelhavet. Avståndet från Rhodos till Bardia i
Cyrenaica är 520 km., till Alexandria 550 km. och till Cypern 400
km. En viss nackdel innebär öarnas närhet till Mindre Asiens
kust. På vissa ställen kunna de t. o. m. nås av artillerield härifrån.
I varje fall äro de mycket utsatta för överraskande flyganfall
österifrån. Efter det turkisk-engelska avtalet i oktober 1939 måste
en viss försiktighet iakttagas, när det gäller basernas utnyttjande·.
Två mera vägande förhållanden ha medfört, att bassystemet på
Dodekaneserna icke kunnat spela sin tilltänkta roll. Med Cyrenaicas fall miste den italienska kraftlinjen i östra Medelhavet sin
ena stödjepunkt. Till yttermera visso innebar överfallet på Grekland ögruppens fullständiga avskärande från moderlandet. enär
brittiska stridskrafter härigenom bereddes tillfälle att basera sig
längs förbindelselinjen Dodekaneserna-Italien. Den andra orsaken till att Dodekaneserna blivit en quantitee negligeable har varit
frånvaron av slagkraftiga rörliga stridskrafter förlagda till dess
välorganiserade baser. Ett bassystem utan rörliga stridskrafter
har ingen betydelse. Dodekaneserna äro i den nuvarande situationen oförargliga och utgöra intet hinder för de brittiska sjöstridskrafterna. Skulle öarna komma till användning som tysk ubåtsbas – rykten härom ha gått i London i samband med frågan om
tysk framryckning till Saloniki – skulle situationen bli en helt
annan. Häftiga flyganfall mot Rhodos i slutet av februari voro
måhända en följd av dessa rykten.
För att fullständiga bilden av Medelhavets bassystem må i korthet framhållas, att Spanien är i besittning av en rad betydelsefulla
baser såväl på fastlandet, Cadiz, Cartagena och Melilla, som även
168
Medelhavsproblem
och icke minst på Balearerna. Landets öppna partitagande i stormaktskonflikten i den ena eller andra riktningen kan medföra
betydande fördelar för dess allierade. Beskäftiga rykten i samband
med det spansk-italienska statsmannamötet sistlidna februari
visste berätta, att Mussolini krävde marin- och flygbaser på
Balearerna. Eftergifter för ett sådant krav skulle i hög grad inskränka engelsmännens rörelsefrihet i västra Medelhavet.
Jugoslavien med dess undandragna kuststräcka i Adriatiska
havets innersta del spelar ingen nämnvärd maritim roll i den
aktuella Medelhavssituationen. Detta kan däremot bli fallet med
Turkiet, vars position kring Dardanellerna vid alla krig i Sydosteuropa haft ett avgörande inflytande på operationerna. Åven de
-turkiska hamnarna på mindre Asiens kuster kunna få en viss
betydelse för marinstrategin i östra Medelhavet. Särskilt bleve
detta fallet, om kriget till lands sprede sig till Främre Orienten.
Slutligen är det givet, att man i fråga om den nuvarande Medelhavssituationen icke kan bortse från de franska baserna. Krigets
växlingar utesluta ingalunda, att de återigen kunna spela en betydande roll, antingen för någon av de nu krigförande stormaktsflottorna eller för den franska flottan, därest denna åter skulle
kastas i den ena eller andra vågskålen. En fransk uppslutning
på axelmakternas sida skulle skapa en synnerligen allvarlig
situation för engelsmännen i västra Medelhavet och för den genomgående trafiken, under det att östra Medelhavet i mindre grad
bleve berört härav. Skulle den franska flottan och dess nordafrikanska baser ställas till Storbritanniens förfogande, finge Italien
i betydligt större utsträckning än vad nu är fallet avstå från
sjöförbindelser i Medelhavet. Dessutom skulle möjligheten att med
framgång operera i Sicilianska sundet mot de engelska förbindelserna bli mycket små. De franska baserna i Tunisien kunna med
andra ord åter bli- och äro måhända- en betydelsefull faktor
i dragkampen om Medelhavsväldet.
De viktigaste strategiska faktorerna i den aktuella striden om
herraväldet över Medelhavsområdet äro otvivelaktigt de italienska
och engelska flottorna. Den dominerande roll, som vissa skolor
-tillmätt det italienska flygvapnet, har ännu icke visat sig motsvara verkligheten.
Den italienska flottan har under de senaste decennierna befunnit
sig i snabb tillväxt. Dess huvuduppgifter kunna i korthet sägas
vara att skydda moderlandet och dess förbindelser. För detta
169
··–…
,•
Stig H:son-Ericson
ändamål fordras bl. a. att upprätthålla herraväldet i Adriatiska
havet samt att säkra sjövägarna till de afrikanska kolonierna.
Före kriget höll Italien i allmänhet en eskader av lätta fartyg i
Tarento och en annan tyngre eskader i Spezia. Den förstnämnda
hade till huvuduppgift skyddet mot öster, den sistnämnda skyddet
mot väster, och båda i förening skulle svara för förbindelserna
med Afrika. Sedan Frankrike besegrats flyttades den italienska
flottans tyngdpunkt till Tarento. Någon direkt fara för anfall
västifrån ansågs icke längre föreligga. Till kusternas direkta
skydd finnas även lokalstyrkor med alla slag av fartyg från äldre
slagskepp till ubåtar och minsvepare. Efter Italiens inträde i
kriget mot England tillkom en rad offensiva uppgifter riktade
mot Englands fria utnyttjande av Medelhavet. Dessa uppgifter
ha dock, som bekant, hittills endast i ringa utsträckning blivit
föremål för operationer till sjöss.
Italiens flotta, som under en följd av år tenderade till att övergå
till en lätt flotta, återgick 1934 till den traditionella slagskeppslinjen i och med stapelsättandet av två 35,000-tons slagskepp.
Vid Italiens inträde i kriget förfogade flottan över 5 slagskepp
och 1 pansarkryssare, 21 kryssare, 123 större och mindre jagare,
113 ubåtar, 43 motortorpedbåtar och cirka 300 fartyg i andra linjen.
Särskilt väl tillgodosedd var den italienska flottan i fråga om
ubåtar. Observeras bör emellertid, att ubåtarnas effektiva utnyttjande i hög grad försvåras av Medelhavets klara och genomskinliga vatten, som möjliggör deras iakttagande även på stora djup.
På sista tiden har ett relativt stort antal italienska ubåtar med
tillfällig basering på den franska västkusten kunnat göra större
nytta i Atlanten.
Den engelska Medelhavsflottans styrka och dislokation är svå-
rare att bedöma, då styrkeförskjutningar och ombyten av fartyg
ofta förekomma. Vid krigsutbrottet torde den ha bestått av 5 slagskepp, 6 kryssare och ’cirka 40 jagare förutom mindre fartyg och
hjälpfartyg. Med den franska flottans utträde ur kriget ha förstärkningar tillförts de engelska sjöstridskrafterna i Medelhavet
bl. a. av två hangarfartyg, vilka i avsaknad av lämpliga flygbaser
spelat stor roll i operationerna. Enligt tysk uppfattning ha engelsmännen tidvis haft ända upp till sju slagskepp, fyra hangarfartyg
och tolv kryssare i Medelhavet. De brittiska stridskrafterna äro
delade i två grupper, baserade på Alexandria och Gibraltar. I
östra Medelhavet ligga sannolikt huvudstridskrafterna. Deras
uppgift är främst att behärska sjövägarna, d. v. s. förhindra itali- 170
Medelhavsproblem
enska transporter till sjöss och skydda de egna, särskilt konvojerna
från Atlanten på routen Gibraltar-Malta-Egypten och Grekland.
I stor utsträckning har den engelska flottan hittills kunnat lösa
sina uppgifter. Ett framgångsrikt konvojsystem har utnyttjats
för de egna transporterna. I princip har härvid ostgående handelskonvojer skyddats av Gibraltarstyrkan intill Sicilianska sundet,
där Alexandriaflottan varit till mötes. Den kraftsamling, som
sålunda ägt rum i Medelhavets mitt, när konvojerna passerat det
farligaste stället, har dels inneburit en garanti mot obehagliga
överraskningar från italiensk sida, dels medgivit utförandet av
snabba operationer mot de italienska kusterna, såsom Tarentoanfallet, inträngarrdet genom Otrantosundet och bombardemanget
av Genua. Den italienska flottans motverkan har varit obetydlig.
Många spekulationer ha gjorts i fråga om den italienska flottans
relativa overksamhet. Ubåtarnas begränsade möjligheter i Medelhavet ha tidigare framhållits. En del håller före, att den italienska
flottan lider brist på bränsle, sedan drivmedelsimporten över sjön
praktiskt taget upphört. Andra anse, att Italien önskar i det
längsta bevara sin flotta som en värdefull maktfaktor vid kommande fredsförhandlingar. Det sägs även, att flottan i första hand
ålagts att lösa de rent defensiva försvarsuppgifterna, kustskyddet
och skyddet av förbindelserna med Nordafrika, medan de offensiva uppgifterna främst tillkomma de båda andra försvarsgrenarna. Från engelsk sida har framhållits, att den italienska flottan
endast tjänar som lockbete för att dra de engelska sjöstridskrafterna inom räckhåll för kustbaserade flygstridskrafter och lätta
sjöstridskrafter, baserade i de italienska »mosquito bases».
Det är i varje fall tydligt, att den engelska flottan praktiskt
taget oinskränkt behärskar östra Medelhavet och tämligen obehindrat kan röra sig i dess västra hälft. Endast i Tyrrenska och
Adriatiska haven härskar den italienska flottan, ehuru ingalunda
oinskränkt. I den centrala delen av Medelhavet är herraväldet
omstritt. Här korsa sig de engelska och italienska förbindelsevägarna med härav följande konfliktanledningar. Det är av stort
intresse att härvid konstatera artillerifartygens – slagskeppens
och kryssarnas – dominerande roll trots de trånga vattnen. Avståndet mellan Sicilien och afrikanska kusten är ej mer än 70
sjömil, eller detsamma som mellan Stockholms södra skärgård och
Visby. De starka italienska flygstridskrafterna ha icke kunnat
driva undan de engelska sjöstridskrafterna. Med de tyska stukaflygarnas ingripande ha de engelska fartygen tvingats till ett för- 171
——~…!.
Stig H:son-Ericson
siktigare uppträdande. Konvojeringen fortsättes emellertid. Åven
italienarna lyckas efter allt att döma att under starkt sjö- och
luftskydd föra fram sina nord-sydgående konvojer. Deras uppgift
är dock betydligt lättare, enär avståndet från de engelska baserna
till transportvägen är mycket längre än motsvarande avstånd från
de italienska baserna. En välorganiserad italiensk flygspaningstjänst har därför goda möjligheter att i tid varna transporterna
för annalkande brittiska sjöstridskrafter.
En ytterligare framskjutning av den engelska baseringen i
Libyen eller en ockupation av Frankrikes nordafrikanska baser
skulle sannolikt leda till ett absolut avbrott på vägen ItalienLibyen. A andra sidan skulle ett tyskt framträngande i Grekland
med slutmålet ockupation av de grekiska fastlandsbaserna innebära ett hot mot Englands herravälde i östra Medelhavet – allt
under förutsättning att starka sjöstridskrafter skulle kunna förläggas till dessa baser. Utsikterna för ett uppfyllande av sistnämnda villkor äro dock icke stora. På grund av östra Medelhavets
utsträckning synes den engelska flottan icke heller kunna neutraliseras med enbart flygstridskrafter. Åven om den engelska flottan
tvingas överge sina baser i Egeiska havet och på Kreta, är dess
dominerande roll i östra Medelhavet icke allvarligt hotad. Härför
kräves en dubbel omfattning över land genom dels Syrien och
Palestina, dels Cyrenaica och Egypten, från båda håll riktad mot
det engelska bassystemet Faller Italiens ostafrikanska välde har
dock den engelska Medelhavsflottan en säkrad reträttväg till
Indiska Oceanen.
Krigets avgörande lär knappast vara att vänta i detta operationsområde. Kring det brittiska moderlandet kommer efter allt
att döma slutakten att upprullas. Det våldsamma sjöhandelskriget
har åter satts igång med alla tillgängliga medel, och invasionen
får tills vidare vänta i kulissen. Allt kommer att bero på de engelska motåtgärdernas effektivitet. Indirekt övar dock aktiviteten
i Medelhavet ett icke obetydligt inflytande på händelserna i
Atlanten. De italienska sjöstridskrafterna tillsammans med mindre
tyska flygförband tvinga engelsmännen att splittra sig på många
håll. Samtidigt koncentrerar Tyskland alla tillgängliga kraftmedel till sjöss och stora delar av sin luftflotta kring huvuduppgiften att avskära de brittiska öarna från yttervärlden. Det föreligger otvivelaktigt ett inbördes sammanhang mellan pressen i
Medelhavet och tumskruven i farvattnen kring England.
22 mars 1941.
172