Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KAMPEN OM STORBRITANNIENS
SJÖFÖRBINDELSER
Av kaptenen vid flottan ERIK AF KLINT, Stockholm
FöR det brittiska världsväldet med dess vitt skilda delar ha
förbindelserna i alla tider varit av utomordentligt stor betydelse.
Detta gäller i främsta rummet moderlandet, som icke blott är
beroende av sjöförbindelserna för att importera råvaror till sina
industrier och åter exportera de färdiga industriprodukterna, utan
även är helt hänvisat till sjöförbindelserna för sin försörjning.
Visserligen har ett nytt transportmedel under senare tid tillkommit
i flygplanet och visserligen har ett nät av flyglinjer knutits mellan
imperiets olika länder, men flygplanet har än så länge icke kunnat
övertaga ens någon nämnvärd del av transporten av de stora varumängder, som i en jämn ström flyter fram mellan imperiets olika
delar. Dessa transporter gå alltjämt på det sjöburna tonnaget.
Sjöförbindelserna äro därför lika livsviktiga för imperiet i dag,
som de varit i alla tider.
Eftersom Englands insulära läge och dess starka flotta ständigt
gjort ett anfall mot själva öarna så gott som omöjligt, ha dess
motståndare i alla tider i stället sökt betvinga landet genom anfall
mot dess sjöförbindelser. Metoderna ha varierat, men målet har
alltid varit ett och detsamma, nämligen för Englands fiender att
anfalla och för England självt att försvara förbindelserna. För
att rätt kunna bedöma det nuvarande krigets händelseförlopp kan
det därför vara av värde att göra en återblick på tidigare krig,
som berört Englands sjöförbindelser.
Under Napoleonkrigen kom England, sin politiska tradition likmätigt, att stå som motståndare till den europeiska kontinentens
då starkaste militärmakt Frankrike. Såsom havens härskarinna
använde sig England i första hand av de tvångsmedel, som står
en sjömakt till buds, nämligen blockaden. Genom att blockera
Frankrike och förhindra införsel över haven av alla de varor, som
på den tiden ansågos nödvändiga för försörjningen av det franska
173
–· ..:
Erik af Klint
folket och för krigföringen, sökte England försvaga sin motståndare för att så småningom övergå till direkt ingripande med lantstridskrafter på den europeiska kontinenten.
Napoleon förstod aldrig denna form av krigföring och underskattade förvisso också dess värde. Den franska flottan var visserligen den engelska underlägsen, men icke i så hög grad, att den
icke under djärv och skicklig ledning kunde ha utgjort ett allvarligt hot mot England. En svaghet låg dock däri, att de franska
sjöstridskrafterna redan vid krigets början voro delade i en Brestflotta och en Toulonflotta. Den franska strategien under detta
krig gick också ut på att förena de båda flottorna i Engelska
kanalen för att där åstadkomma den överlägsenhet gentemot den
engelska flottan, som behövdes för att kunna föra de franska
härarna över på engelsk mark och betvinga landet. Innan föreningen hade åstadkommits vågade man dessutom icke upptaga
kamp med de engelska flottorna. Denna strategi genomfördes med
konsekvens av de franska amiralerna, vilket hade till följd, att
den franska flottan· kom att uppträda i högsta grad defensivt
under hela kriget. Nå gon förening flottorna emellan lyckades man
på grund av ett alltför försiktigt uppträdande heller aldrig åstadkomma.
Eftersom de franska flottorna icke vågade upptaga kampen med
de engelska och således varken kunde hota de engelska öarna eller
den engelska sjöfarten, måste andra vägar sökas för krigföringen
mot England. Lösningen blev kaparkriget. Kunde de franska
flottorna icke slå sig ut till sjöss och själva anfalla de engelska
handelsvägarna över haven, fick man söka kringgå de engelska
flottorna. Detta skedde genom att skicka ut ett stort antal kaparfartyg, vilka osedda togo sig igenom den engelska blockadkedjan
och så att säga bakom ryggen på de engelska flottorna härjade
bland handelsfartygen. På denna väg sökte Napoleon eliminera
den engelska sjömakten och trots dennas herravälde över haven
nå de sårbara sjöförbindelserna.
Hur skyddade England den gången sina sjöförbindelserf Två
vägar stodo till buds. Endera kunde England avdela sina flottor
till handelsvägarnas direkta skydd eller också kunde dessa insättas
för att slå eller blockera de franska flottorna, medan lätta fartyg,
fregatter, fingo på sin lott att hålla haven fria från kapare. Den
senare vägen valdes. De engelska flottorna sändes att uppsöka
och slå eller binda de franska flottorna. Eftersom dessa förhöllo
sig passiva etablerade de engelska amiralerna närblockad av de
174
Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
franska örlogsbaserna, d. v. s. engelska fregatter upprätthöllo en
ständig bevakning av hamnarna, medan linjeskeppsflottorna kryssade utanför eller lågo till ankars i närheten, beredda att kasta
sig över de franska flottorna, om dessa vågade sig till sjöss.
På detta sätt låg lord Nelson utanför Toulon och väntade på
den franska Tonlonflottan i nära två år, tills denna äntligen en
stormdiger natt lyckades taga sig ut och undkomma. Den jakt
som lord Nelson därefter började efter sin försvunne fiende genom
Medelhavet, över till Västindien och åter till Spanien, ledde slutligen till den franska Tonlonflottans förintande i slaget vid Trafalgar. Utanför Brest låg på samma sätt en annan engelsk flotta
under amiralen Calder och vakade över, att icke denna del av den
franska flottan slapp loss ur sin fångenskap i den egna basen.
Bakom de engelska flottorna kryssade snabba fregatter utefter de
engelska sjöhandelsvägarna på jakt efter franska kapare. Förluster drabbade förvisso den engelska handelsflottan genom kaparkriget, men någon fara för öbefolkningens försörjning uppstod
aldrig.
Redan före Trafalgar torde Napoleon ha uppgett invasionstanken. Trots att en väldig invasionsarme samlats i de franska kanalhamnarna, var han oförmögen att föra den över det smala vatten,
som skilde honom från qen i fjärran hägrande engelska sydkusten.
Det enda medel, som nu stod till hans förfogande för att ruinera
och därmed kuva England, var och förblev handelssjökriget. Kaparkriget intensifierades och all sjöfart till den europeiska kontinenten stoppades genom »kontinentalsystemet», men dessa medel
voro icke tillräckliga. De engelska sjöförbindelserna kunde alltjämt upprätthållas, örikets befolkning hade alltjämt sin försörjning tryggad, och England kunde till sist övergå till anfall med
lantstridskrafter på kontinenten. Detta beseglade Napoleons fall.
Går man så över till världskriget, skall man finna i stort sett
samma metoder tillämpas av de båda parterna. England började
med blockad av Tyskland, och Tyskland svarade med kontrabl~c?-
kad av de engelska öarna.
Sedan segelfartygens dagar hade emellertid sjökrigsmaterielen
genomgått en revolutionerande utveckling. Linjeskeppen hade icke
endast ersatts av väldiga slagskepp och fregatterna av snabba
kryssare utan sjökriget hade även tillförts helt nya stridsmedel,
ubåten och minan.
Ubåten och minan gjorde det likväl omöjligt för England att
175
13-41166. Svensk Tidskrift 19’41.
-~-
Erik af Klint
tillämpa sin gamla metod, närblockaden, ty örlogsfartyg som ständigt uppehöllo sig utanför fiendens baser skulle komma att utgöra
ett lättfånget byte för dessa sjökrigets nya vapen. England fann
då en ny och efter den moderna tiden modifierad form för blockaden, nämligen fjärrblockaden. Grand Fleets slagskeppsdivisioner
drogos tillbaka mot de dimmiga farvattnen vid Orkneyöarna och
baserades där i den nyanlagda basen Scapa Flow. Här utgjorde
de ett säkert stöd för den i norra Nordsjön mellan Skottland och
norska kusten (ungefär vid Stavanger) anordnade blockadspärren,
i vilken ett stort antal kryssare och hjälpfartyg höllo ständig utkik efter tyska fartyg. I Engelska kanalen anordnades en liknande
spärr av Dover Patrols otaliga lätta fartyg, stödda av äldre slagskepp.
Så var ringen kring Nordsjön sluten. Inom detta vatten medgavs den tyska flottan en viss men begränsad rörelsefrihet, men
utanför Nordsjön fick den icke komma.
Varken den tyska flottledningen eller – än mindre – den högsta
krigsledningen i Tyskland förstodo den engelska uppläggningen
av sjökriget. Därför gjordes heller aldrig något allvarligt försök
från tysk sida att slå sig igenom ut på världshavet, utan den tyska
flottan fann sig i sin påtvingade fångenskap i Nordsjön och Östersjön. Här kunde den visserligen försvara den tyska kusten, mot
vilken aldrig något engelskt anfall riktades, och här kunde den
göra sina mer eller mindre betydelselösa framstötar mot den
engelska kusten och även utkämpa flera beryktade drabbningar,
av vilka slaget vid Jutland i Tyskland firades som en stor seger.
Någon avgörande insats i kriget kunde den tyska flottan aldrig
göra, så länge den icke riktade slaget mot England självt eller
mot dess sjöförbindelser.
I känslan av sin underlägsenhet försökte den tyska flottan dock
aldrig någon av dessa vägar. I stället tillgrep den åter den gamla
beprövade metoden med kaparkriget.
Redan vid krigsutbrottet hade den tyska flottan lätta styrkor
utanför den engelska spärren. Vid MarshaHaöarna i Stilla havet
låg den framstående tyske amiralen greve von Spee med en icke
föraktlig kryssarstyrka. Hans uppgift blev handelskrig. Efter
att ha detacherat kryssaren Emden för att på egen hand föra
kaparkrig i farvattnen vid Australien och i Indiska oceanen, förflyttade han sin styrka tvärs över Stilla havet till Sydamerikas
västkust under uppbringande av alla brittiska fartyg som kommo
i hans väg. Efter att ha slagit en mindre engelsk sjöstyrka utan- 176
Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
för den chilenska kusten gick von Spee runt Kap Horn in i Atlanten, där han emellertid mötte sitt öde vid Falklandsöarna i slutet
av december 1914. Även Emden blev snart därefter förstörd i
Indiska oceanen och samma öde drabbade också andra tyska örlogsfartyg, som vid krigsutbrottet befunno sig utanför spärren.
Tillvaron av styrkor utanför spärren hade vid krigsutbrottet
uppfattats av amiralitetet som ett allvarligt hot mot de brittiska
sjöförbindelserna. Amiralitetet hade därför vidtagit omfattande
åtgärder för att uppspåra och förstöra de tyska kryssarna. Betydande sjöstyrkor deltogo i jakten.
När de tyska kryssarna slutligen upphunnits och förstörts, lågo
haven åter fria för de brittiska handelsfartygen, tills nya tyska
kapare började uppträda utanför spärren i Nordsjön. Dessa voro
ubåtarna. I ubåten hade tyskarna funnit en ny och modernare
form för kaparen. Ubåten hade nämligen förmågan att osedd taga
sig igenom spärren och utanför denna nå de engelska handelsvägarna. Så började det hänsynslösa ubåtskriget, vilket kulminerade under 1917.
Engelska amiralitetet stod i början handfallet. Man hade här
att göra med en alldeles ny form av sjökrigföring, som man inte
kände till och som den överlägsna engelska flottan icke kunde
bemästra. Efter ingående studier av ubåtens möjligheter och svagheter infördes konvojsystemet, d. v. s. handelsfartygen sammanfördes i stora förband på upp till 25 fartyg, vilka under skydd av
ett stort antal småfartyg, utrustade med sjunkbomber, framfördes
på sicksackkurser genom de av ubåtarna behärskade farvattnen
runt de brittiska öarna. Det erforderliga antalet småfartyg anskaffades framför allt från U. S. A., vilket den gången möjliggjordes genom att U. S. A. inträdde i kriget. Konvojsystemet med
svaga skyddsfartyg blev möjligt tack vare att de tyska övervattens-sjöstridskrafterna höllos fångna i Nordsjön.
Ubåtskriget höll på att kosta England livet, men man klarade
sig den gången, dels genom att småfartyg i erforderligt antal
kunde ställas till förfogande från U. S. A. och dels tack vare att
den tyska Hochseeflotte aldrig insattes i sjöhandelskriget till ubå-
tarnas hjälp.
Det nu pågående stormaktskriget inleddes vad sjökriget beträffar på traditionellt sätt med engelsk blockadförklaring mot Europa,
denna gång i form av kontrabandslistor upptagande praktiskt taget
alla varor av någon betydenhet, följd av tysk motblockadförklaring
177
”t …… …….
·- .~~·—– ———————-
Erik af Klint
i form av tyska kontrabandslistor, upptagande samma varor som
de engelska.
Även om Italien såsom potentiell motståndare redan nu medräknas, var maktbalansen på sjön i stort sett till Englands fördel. På grund av Versailiefredens bestämmelser hade Tyskland
hindrats bygga slagskepp och detta resulterade i, att Tyskland
vid krigsutbrottet endast kunde ställa upp två små slagskepp,
Schauhorst och Gneisenau, samt tre pansarskepp av typ Deutschland mot en allierad slagskeppsflotta på icke mindre än 22 fartyg.
I avseende på kryssare var den tyska underlägsenheten än mer
markant. Beträffande lätta fartyg, jagare och konvojfartyg, var
förhållandet däremot mycket ogynnsamt för England, då de allierade icke ens kunde ställa upp ett lätt fartyg per axelmaktsubåt.
Detta förhållande kom givetvis att bli än allvarligare, då Frankrike ·efter sammanbrottet i juni slöt vapenstillestånd och den
franska flottans lätta fartyg föllo ur sjöfartsskyddet, vilket därefter kom att åvila den engelska flottan ensam.
Sjökriget inleddes från engelsk sida genom fjärrblockad. De
tyska övervattenssjöstridskrafterna stängdes nu liksom 1914 inne
i Nordsjön genom en blockadspärr i norra Nordsjön och en i
Kanalen. De tyska sjöstridskrafterna voro nu så underlägsna, att
något slag mot den engelska flottan ej var att tänka på. Den tyska
krigsledningen gick därför liksom under världskriget redan från
början in för kaparkriget som strategisk metod. Men nu hade
ytterligare ett stridsmedel ställts till den underlägsnes förfogande,
nämligen flygplanet. Tyskland kunde därför i kaparkriget mot
de engelska sjöförbindelserna sätta in övervattensfartyg, ubåtar
och flygplan.
Kaparkriget med övervattensfartyg inleddes redan vid krigets
början med att skicka ut ett av de tyska pansarskeppen, Admiral
Graf Spee, vilket tycks ha passerat spärrområdet i Nordsjön redan
före den engelska krigsförklaringen. Ett krigsfartyg måste emellertid kunna repliera på en bas. Visserligen ha de moderna krigsfartygen en betydande aktionsradie men förråden äro dock icke
större än att fartyget efter endast någon veckas kryssning åter
måste uppsöka basen för att förnya förråden. Eftersom tyskarna
vid detta krigs början icke ägde några kolonier och alltså icke
några baser ute i världen, måste basfrågan lösas på annat sätt.
Den löstes också i form av särskilt för ändamålet iordningställda
basfartyg eller tendrar, vilka medförde bränsle, ammunition, proviant och andra förnödenheter.
178
Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
Admiral Graf Spee träffade också sitt basfartyg Altmark någonstans utanför spärren och de båda fartygen följdes åt mot södra
Atlanten. Efter att ha kapat och sänkt 10 engelska ångare på
tillsammans 53,000 ton råkade Admiral Graf Spee slutligen i den
strid med tre engelska kryssare utanför La Plata, som slutligen
ledde till hennes undergång. Därmed var den första tyska kaparen
förstörd.
Admiral Graf Spee efterföljdes emellertid av flera tyska kaparfartyg. Å ven de båda andra pansarskeppen ha gjort liknande
expeditioner både i Atlanten och Stilla oceanen och tyska kryssare
ha även satts in i handelskriget. Liksom under världskriget ha
även bestyckade hjälpkryssare sänts ut på kaparexpeditioner,
varom bl. a. de strider skvallra, som utkämpats under sommaren
och vintern 1940 mellan tyska kaparfartyg och engelska hjälpkryssare. Alltjämt äro sådana fartyg i verksamhet både i Atlanten
och Stilla havet och göra sjöfartsvägarna osäkra ända bort åt
Australien.
Vid krigsutbrottet befann sig efter allt att döma ett stort antal
tyska ubåtar till sjöss ute i Atlanten. Ubåtskriget åstadkom också
en kraftig nedgång i sjöfarten på England under de första krigsmånaderna. England svarade omedelbart med att införa konvojsystemet, men bristen på småfartyg lämpade för konvojtjänst blev
redan från början kännbar. Konvojsystemet innebar också en
avgjord nackdel för den engelska sjöfarten, emedan samlingen av
handelsfartygen i konvojer medför en fördröjning, som i runt tal
torde nedsätta den på England seglande handelsflottans effekt
med omkring 25 %. Dessutom berövades handelsflottan ett stort
antal fartyg, som rekvirerades av örlogsflottan och togos i bruk·
som hjälpfartyg av olika slag, varigenom en icke obetydlig nedgång i det tillgängliga tonnaget uppstod.
Konvojsystemet synes emellertid ha haft avsedd verkan, ty förlusterna i konvojerna ha under krigets första år varit anmärkningsvärt små. Sålunda uppgivas förlusterna av i konvoj seglande fartyg till 0,2 promille intill april 1940 och till 1,4 promille
juli 1940.
En allvarlig nackdel för de tyska ubåtarna var nu liksom under
förra kriget den tillbakadragna baseringen i tyska bukten. Vägen
ut till jaktområdena på andra sidan England och tillbaka hem var
lång, vilket hade till följd, att icke mer än omkring 1/a av det
tillgängliga antalet ubåtar samtidigt kunde befinna sig på station
ute i Atlanten. Eftersom Tyskland vid krigets början endast
179
—-~··
Erik af Klint
disponerade 71 ubåtar och ett flertal av dessa måste avses för
utbildningsändamål i hemfarvattnen, kunde icke mer än ett 20-tal
ubåtar samtidigt hållas ute på handelskrigföring. Sänkningssiffrorna blevo också under de första månaderna låga.
Den 21 oktober 1939 utförde tyska flygplan ett anfall mot en
konvoj vid Grimsby. Detta var flygvapnets debut i handelssjö-
kriget. Flygets verksamhet blev dock rätt inskränkt under höstoch vintermånaderna 1939, och först under de första månaderna
på 1940 tog flygkriget mot konvojerna någon större omfattning.
Å ven flygstridskrafternas verksamhet i handelssjökriget reducerades i betydande grad på grund av den ofördelaktiga baseringen. Såväl spanings- som bombförband gjorde visserligen
långdistansflygningar ända upp till Shetlandsöarna och till farvattnen på andra sidan England, men dessa flygningar voro sporadiska och av ringa omfattning och få mera ses som sportprestationer än som operationer i vanlig bemärkelse.
Den 18 november 1939 minsprängdes den holländska ångaren
Simeon Bollivar innanför den av engelsmännen utlagda minspärren utefter Englands ostkust. Det var ett av tyskarnas hemliga
vapen, den magnetiska minan, som för första gången kom till
användning. De magnetiska minorna, d. v. s. bottenminor lagda
på så grunt vatten, att minornas avfyrningsinrättning påverkas
av fartygens magnetiska fält, ställde i början till med mycken
avbräck i den engelska sjöfarten, tills engelsmännen slutligen
lyckades få upp ett par exemplar och undersöka dem. Därpå framkommo motmedlen hastigt och verkan av dessa minor reducerades
snabbt till normala proportioner. Motmedlen voro dels magnetiska
minsvep, med vilka minorna sprängdes, och dels avmagnetisering
av fartygen, varigenom minorna icke avfyrades vid passage över
desamma.
De magnetiska minorna utlades med övervattensfartyg på
samma sätt som vanliga minor, men kunde också fällas från
flygplan. Flygvapnet hade därmed fått en ny uppgift i sjökriget,
och denna verksamhet har tagit allt större omfattning. ~umera
kombineras de flesta större nattraider mot de engelska hamnarna
med flygminering av inloppen. Flygplanet har i detta avseende
den fördelen gentemot övervattensfartyg, att det kan framföras
över och förbi den överlägsna flottan och lägga sina minor i farvatten, som ligga oåtkomliga för de egna minläggande övervattensfartygen. Flygplanet har däremot den svagheten, att det endast
180
Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
kan taga en eller ett par minor, varför det fordras ett helt förband
för att åstadkomma även ett begränsat minfält.
Med den nya metod för offensiv minkrigföring och med utnyttjande av ubåtar för minfällning, har minkriget åter blivit en
betydelsefull faktor i handelssjökriget.
Den engelska handelsflottans förluster höllo sig enligt tämligen
samstämmiga tyska och engelska uppgifter vid omkring 50,000
BRT per vecka under krigets första månader fram till årsskiftet
1939-40. Under januari 1940 intensifierades sjökriget och förlusterna stego till omkring 80,000 BRT per vecka för att åter falla
under februari och mars till omkring 15,000 BRT per vecka. Orsaken till denna kraftiga nedgång synes ha varit, att tyskarna då
drogo hem sina ubåtar för att vila besättningarna och göra båtarna
klara för den stundande Norgeoperationen. I slutet av mars 1940
uppgingo totalförlusterna från krigets början till omkring 1,7 milj.
BRT. Samtidigt hade tyskarna förlorat mellan 30 och 40 ubåtar,
d. v. s. hälften av ubåtsbeståndet vid krigsutbrottet.
Under vintern stod det klart för den tyska krigsledningen, att
handelssjökriget aldrig skulle kunna giva önskat resultat, så länge
sjö- och flygstridskrafternavoro hänvisade till de avlägsna baserna
i Tyskland. Skulle England betvingas genom handelssjökrig måste
baserna skjutas fram närmare fienden. Detta förhålfande liksom
det, att Tyskland måste bringa kriget till ett snabbt avgörande,
torde ha varit avgörande för det tyska beslutet att våren 1940
övergå till offensiv.
Basframskjutningen inleddes med Norgeoperationen. Genom besättandet av Norge erhöllo de tyska sjöstridskrafterna baser i
Bergen och Trondheim, utanför den engelska spärren i Nordsjön.
Härigenom hade en bräsch slagits i den engelska blockadkedjan,
och tyska sjöstridskrafter hade för första gången erhållit fritt tillträde till världshavet. Den engelska spärren mellan Skottland och
norska kusten kunde icke längre upprätthållas. Den drogs därför
tillbaka till farvattnen mellan Skottland, Island och Grönland, ett
mångdubbelt bredare vatten, där en effektiv bevakning blev svår
att upprätthålla.
Anmarschvägen för de tyska ubåtarna till de aktuella vattnen
på andra sidan England hade förkortats till hälften. Även det
tyska flygvapnet hade erhållit gynnsamt belägna flygbaser bl. a.
181
….
” ’ -~· .·:
Erik af Klint
vid Stavanger och Trondheim, från vilka flygvägarna till Skottland voro hälften av de tidigare och varifrån effektiv flygverksamhet inom farvattnen väst om de brittiska öarna blev möjlig.
Ockupationen av Norge och Danmark förde också med sig, att
sjöfarten på England från dessa länder och från östersjöstaterna
helt avbröts. Detta innebar en försämring av Englands försörjningsläge, då flera viktiga varor såsom järnmalm, träprodukter
och livsmedel just importerades från dessa närbelägna länder.
Genom ockupationen av Holland och Belgien avstängdes England ytterligare från närbelägna marknader. Härtill kom att sjö-
trafiken genom Medelhavet i maj 1940 måste dirigeras runt Afrika
med hänsyn till riskerna för Italiens inträde i kriget. Handelsvägen till Indien förlängdes härigenom med omkring 60 %. Under försommaren 1940 kom alltså Englands försörjningsläge att
hastigt genomgå en allvarlig förändring till det sämre.
Ockupationen av norra och västra Frankrike tillförsäkrade de
tyska sjö- och flygstridskrafterna nya framskjutna baser. Tyska
flottan fick tillgång till de franska örlogshamnarna Cherbourg,
Brest, Lorient och Bordeaux, samtliga belägna vid Atlanten väst
om de engelska spärrarna och dessutom mycket nära de områden
väster om England, genom vilka hela den engelska sjöfarten hittills
dirigerats. De tyska flygstridskrafterna fingo samtidigt tillgång
till basområden vid Atlanten, där ett stort antal flygplatser under sommaren iordningställdes. Av intresse för sjökriget är i
detta sammanhang framför allt att tyskarna här kunde basera för
sjökrigföringen speciellt avsedda flygförband, i första hand fjärrspaningsplan. Därmed hade man skapat möjligheter för en kontinuerlig flygövervakning av farvattnen runt England ända ut till
Azorerna och upp mot Island.
Sedan de tyska baserna och flygfälten iordningställts ombaserades under vintern de tyska sjöstridskrafterna och sjöflygförbanden
till dessa. Då engelsmännen icke längre äga möjligheter att effektivt spärra farvattnen mellan Skottland och Grönland, kunna tyska
sjöstridskrafterna mer eller mindre ostört förflytta sig mellan
baserna i Frankrike och i Norge och därmed också deltaga i handelskriget.
Under de senaste månaderna ha krigsbyggda ubåtar i stort
antal blivit färdigställda på de tyska varven och sättas nu in i
kampen. Genom flygspaningen ha ubåtarna fått möjligheter att
utföra koncentrering mot konvojerna och synas nu utföra anfall
i förband om ända upp till nio ubåtar. Även de tyska långdistans- 182
~–~—-~—-~————
Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
planen anfalla handelsfartygen så snart gynnsamt tillfälle erbjuder sig. I de närmare farvattnen kring England uppträda slutligen
tyska jagare och motortorpedbåtar samt bombförband, vilka söka
anfalla sjöfarten utefter de engelska kusterna, särskilt den, som
går genom Kanalen till London.
Som en naturlig följd av det intensifierade handelssjökriget stego
de engelska förlustsiffrorna hastigt och synas mot slutet av maj
1940 ha hållit sig vid omkring 60,000 BRT per vecka. Under juni
sprang förlustsiffran upp till 200,000 BRT per vecka för att därefter åter falla till omkring 125,000, där den stod konstant under
månaderna juli till november. Mot vintern minskades förlusterna
åter beroende framför allt på att tyskarna då drogo in ett stort
antal ubåtar till skolor för utbildning av besättningar till de nya
båtar, som skulle komma under våren. Under januari och februari
1941 ha förlusterna därför hållit sig vid endast 50,000 BRT per
vecka, ända till sista veckan i februari, då de (enl. tysk uppgift)
plötsligt sprungo upp till432,000 BRT. Uppgifterna för mars månad
äro mycket motstridiga. Hur stora förlusterna i verkligheten varit
är därför svårt att avgöra, men med tanke på att såväl slagskepp
och kryssare som ett stort antal ubåtar och flygplan deltagit i
jakten efter de engelska konvojerna böra förlusterna ha varit
betydande.
Ha förutsättningarna för ett intensivt handelssjökrig ur tysk
synpunkt undergått en radikal förbättring genom basframskjutningen, så ha å andra sidan möjligheterna för engelsmännen att
försörja moderlandet på senare tid också förbättrats genom den
ökade hjälpen från U. S. A.
För England gäller det dels att öka sjöfartskyddet och därmed
nedbringa förlusterna, dels att ersätta förlorat handelstonnage.
Möjligheterna att skydda handelsfartygen mot anfall av ubåtar
och bombflygplan ökas med ökat antal ubåtsjagare och eskortflygplan. Ubåtsjagare, s. k. corvets, ha också i stort antal nybyggts i England under sista året. Därjämte ha 50 överåriga, men
för eskorttjänst brukbara amerikanska jagare ställts till förfogande och möjligheterna att förvärva ytterligare jagare från
U. S. A. undersökas för närvarande. Stora Sunderlandflygplan
liksom ett ständigt växande antal amerikanska långdistansplan
ingå nu också i det engelska handelsskyddet.
Englands möjligheter att ersätta förlorat handelstonnage ha
under år 1940 varit goda. En stor del fientligt tonnage har beslagtagits och tagits i bruk för transporterna till de brittiska öarna.
183
.. ’
Erik af Klint
Efter den tyska ockupationen av Norge, Danmark, Holland och
Belgien och efter det franska sammanbrottet har ytterligare
tonnage tillförts den brittiska handelsflottan. På grund av rubbningarna i världshandeln har tonnage också kunnat frigöras från
andra delar av vär1den för att sättas in i trafiken på England.
Sammanlagt beräknas tillskottet av fientligt, neutralt och allierat
tonnage uppgå till omkring 7,o milj. BRT. Lägges härtill det under
år 1940 i England och dominierna nybyggda handelstonnaget samt
det från U. 8. A. inköpta tonnaget, sammanlagt omkring 2,o milj.
BRT, erhålles ett tillskott till den engelska handelsflottan under
år 1940 av icke mindre än 9,o milj. BRT. De engelska förlusterna
beräknas under året hava uppgått till omkring 6,5 milj. BRT.
Drages denna siffra från det beräknade tillskottet erhålles ett överskott på 2,5 milj. BRT.
Ser man endast till dessa siffror ter sig således Englands försörjningsläge vid årsskiftet 1940/41 synbarligen ganska gynnsamt.
Emellertid bör observeras att det största tillskottet erhållits genom
beslag eller timechartning av främmande länders handelsfartyg
ute i världen. Denna tillgång är emellertid nu tagen i anspråk med
undantag av en mindre del tyskt och italienskt tonnage i amerikanska hamnar, varför något nämnvärt tillskott på den vägen
icke står att vinna under 1941. Frånsett möjligheterna att förvärva
ett mindre antal äldre amerikanska fartyg är England under 1941
således hänvisat till egna och amerikanska nybyggnader. Den
engelska varvskapaciteten är emellertid begränsad. I England och
dominierna beräknws därför icke mer än omkring 1,o milj. BRT
handelstonnage kunna nybyggas under år 1941. Den amerikanska
varvsindustrien är ävenledes begränsad och beräknas även med
väsentliga utökningar icke kunna komma upp till en kapacitet,
som under innevarande år nämnvärt överstiger 2,o milj. BRT. England skulle således under 1941 icke kunna påräkna ett tillskott till
sin handelsflotta, även med amerikansk hjälp, på mer än 3,o a 4,o
milj. BRT. Även om förlusterna kunna begränsas till samma storleksordning som under 1940, skulle England vid slutet av innevarande år börja lida brist på tonnage. Medför det intensifierade
handelssjökriget större förluster än under 1940, kommer tonnageknapphet sannolikt att göra sig gällande redan under sommaren.
För att råda bot härför ha överläggningar inletts med U. S. A. i
avsikt att erhålla hjälp av den amerikanska flottan. Än så länge
har U. S. A. icke vågat tillmötesgå de engelska kraven, vilket
sannolikt skulle betyda inträde i kriget på Englands sida.
184
Kampen orn Storbritanniens sjöförbindelser
Så länge tyska övervattenssjöstridskrafter icke deltogo i handelssjökriget, kunde konvojerna försvaras med endast lätta fartyg
och flygplan. För England har frågan också varit att anskaffa
ett nog stort antal sådana fartyg och flygplan. I och med att de
tyska slagskeppen och kryssarna sluppit ut på världshaven och
tagit upp kampen mot den engelska sjöfarten räcker det emellertid
icke med detta svaga skydd. Engelsmännen ha nu två vägar att
välja. Endera skola slagskepp sättas in i konvojstyrkorna eller
också skola de tyska övervattenssjöstridskrafterna förstöras. Tidigare i historien ha engelsmännen tillämpat den senare metoden
och, även om slagskepp för närvarande ingå i konvojskyddet, talar
allt för att engelsmännen skola göra så även denna gång. Frågan
är blott, om de lyckas ställa de tyska fartygen till strid. De tyska
fartygen äro moderna och snabba, de engelska slagskeppen gamla
och långsamtgående. Av de engelska slagfartygen är det endast
de tre slagkryssarna, Hood, Repulse och Renown, som ha något så
när hög fart, men också deras fart ligger sannolikt under de tyska
fartygens. Först när de fem slagskeppen av King George V-klassen
införlivats med flottan, komma engelsmännen att disponera fartyg,
som kunna bekämpa de tyska slagskeppen. Två av dessa fartyg
äro redan i tjänst och de tre återstående beräknas komma under
detta år.
Kunna engelsmännen rikta ett avgörande slag mot de tyska övervattenssjöstridskrafterna och sätta dessa ur spelet, förbättras möjligheterna att skydda sjöfarten på England. Visserligen är ubåtsfaran stor för att icke säga mycket stor men ubåtar kunna dock
bekämpas med småfartyg och flygplan, som i stort antal kunna
erhållas från U. S. A. Det tyska flygvapnets insats i handelssjö-
kriget har ännu icke varit av avgörande betydelse och dess verkan
kan sannolikt hållas inom måttliga gränser genom förstärkning
av konvojskyddet med luftvärnsbestyckade lätta eskortfartyg och
lämpliga flygstridskrafter.
Så har ·den lilla tyska flottan genom sin moderna materiel, sin
goda basering och sitt skickliga och modiga uppträdande kommit
att utgöra den största faran för det engelska världsväldet. För
närvarande stå oddsen mot England, men den engelska flottan har
upptagit jakten efter sin fiende. Kanske komma vi inom en icke
alltför avlägsen framtid att få uppleva ett nytt Trafalgar, som
avgör kriget.
Den 22 mars 1941.
185
SJÖFÖRBINDELSER
Av kaptenen vid flottan ERIK AF KLINT, Stockholm
FöR det brittiska världsväldet med dess vitt skilda delar ha
förbindelserna i alla tider varit av utomordentligt stor betydelse.
Detta gäller i främsta rummet moderlandet, som icke blott är
beroende av sjöförbindelserna för att importera råvaror till sina
industrier och åter exportera de färdiga industriprodukterna, utan
även är helt hänvisat till sjöförbindelserna för sin försörjning.
Visserligen har ett nytt transportmedel under senare tid tillkommit
i flygplanet och visserligen har ett nät av flyglinjer knutits mellan
imperiets olika länder, men flygplanet har än så länge icke kunnat
övertaga ens någon nämnvärd del av transporten av de stora varumängder, som i en jämn ström flyter fram mellan imperiets olika
delar. Dessa transporter gå alltjämt på det sjöburna tonnaget.
Sjöförbindelserna äro därför lika livsviktiga för imperiet i dag,
som de varit i alla tider.
Eftersom Englands insulära läge och dess starka flotta ständigt
gjort ett anfall mot själva öarna så gott som omöjligt, ha dess
motståndare i alla tider i stället sökt betvinga landet genom anfall
mot dess sjöförbindelser. Metoderna ha varierat, men målet har
alltid varit ett och detsamma, nämligen för Englands fiender att
anfalla och för England självt att försvara förbindelserna. För
att rätt kunna bedöma det nuvarande krigets händelseförlopp kan
det därför vara av värde att göra en återblick på tidigare krig,
som berört Englands sjöförbindelser.
Under Napoleonkrigen kom England, sin politiska tradition likmätigt, att stå som motståndare till den europeiska kontinentens
då starkaste militärmakt Frankrike. Såsom havens härskarinna
använde sig England i första hand av de tvångsmedel, som står
en sjömakt till buds, nämligen blockaden. Genom att blockera
Frankrike och förhindra införsel över haven av alla de varor, som
på den tiden ansågos nödvändiga för försörjningen av det franska
173
–· ..:
Erik af Klint
folket och för krigföringen, sökte England försvaga sin motståndare för att så småningom övergå till direkt ingripande med lantstridskrafter på den europeiska kontinenten.
Napoleon förstod aldrig denna form av krigföring och underskattade förvisso också dess värde. Den franska flottan var visserligen den engelska underlägsen, men icke i så hög grad, att den
icke under djärv och skicklig ledning kunde ha utgjort ett allvarligt hot mot England. En svaghet låg dock däri, att de franska
sjöstridskrafterna redan vid krigets början voro delade i en Brestflotta och en Toulonflotta. Den franska strategien under detta
krig gick också ut på att förena de båda flottorna i Engelska
kanalen för att där åstadkomma den överlägsenhet gentemot den
engelska flottan, som behövdes för att kunna föra de franska
härarna över på engelsk mark och betvinga landet. Innan föreningen hade åstadkommits vågade man dessutom icke upptaga
kamp med de engelska flottorna. Denna strategi genomfördes med
konsekvens av de franska amiralerna, vilket hade till följd, att
den franska flottan· kom att uppträda i högsta grad defensivt
under hela kriget. Nå gon förening flottorna emellan lyckades man
på grund av ett alltför försiktigt uppträdande heller aldrig åstadkomma.
Eftersom de franska flottorna icke vågade upptaga kampen med
de engelska och således varken kunde hota de engelska öarna eller
den engelska sjöfarten, måste andra vägar sökas för krigföringen
mot England. Lösningen blev kaparkriget. Kunde de franska
flottorna icke slå sig ut till sjöss och själva anfalla de engelska
handelsvägarna över haven, fick man söka kringgå de engelska
flottorna. Detta skedde genom att skicka ut ett stort antal kaparfartyg, vilka osedda togo sig igenom den engelska blockadkedjan
och så att säga bakom ryggen på de engelska flottorna härjade
bland handelsfartygen. På denna väg sökte Napoleon eliminera
den engelska sjömakten och trots dennas herravälde över haven
nå de sårbara sjöförbindelserna.
Hur skyddade England den gången sina sjöförbindelserf Två
vägar stodo till buds. Endera kunde England avdela sina flottor
till handelsvägarnas direkta skydd eller också kunde dessa insättas
för att slå eller blockera de franska flottorna, medan lätta fartyg,
fregatter, fingo på sin lott att hålla haven fria från kapare. Den
senare vägen valdes. De engelska flottorna sändes att uppsöka
och slå eller binda de franska flottorna. Eftersom dessa förhöllo
sig passiva etablerade de engelska amiralerna närblockad av de
174
Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
franska örlogsbaserna, d. v. s. engelska fregatter upprätthöllo en
ständig bevakning av hamnarna, medan linjeskeppsflottorna kryssade utanför eller lågo till ankars i närheten, beredda att kasta
sig över de franska flottorna, om dessa vågade sig till sjöss.
På detta sätt låg lord Nelson utanför Toulon och väntade på
den franska Tonlonflottan i nära två år, tills denna äntligen en
stormdiger natt lyckades taga sig ut och undkomma. Den jakt
som lord Nelson därefter började efter sin försvunne fiende genom
Medelhavet, över till Västindien och åter till Spanien, ledde slutligen till den franska Tonlonflottans förintande i slaget vid Trafalgar. Utanför Brest låg på samma sätt en annan engelsk flotta
under amiralen Calder och vakade över, att icke denna del av den
franska flottan slapp loss ur sin fångenskap i den egna basen.
Bakom de engelska flottorna kryssade snabba fregatter utefter de
engelska sjöhandelsvägarna på jakt efter franska kapare. Förluster drabbade förvisso den engelska handelsflottan genom kaparkriget, men någon fara för öbefolkningens försörjning uppstod
aldrig.
Redan före Trafalgar torde Napoleon ha uppgett invasionstanken. Trots att en väldig invasionsarme samlats i de franska kanalhamnarna, var han oförmögen att föra den över det smala vatten,
som skilde honom från qen i fjärran hägrande engelska sydkusten.
Det enda medel, som nu stod till hans förfogande för att ruinera
och därmed kuva England, var och förblev handelssjökriget. Kaparkriget intensifierades och all sjöfart till den europeiska kontinenten stoppades genom »kontinentalsystemet», men dessa medel
voro icke tillräckliga. De engelska sjöförbindelserna kunde alltjämt upprätthållas, örikets befolkning hade alltjämt sin försörjning tryggad, och England kunde till sist övergå till anfall med
lantstridskrafter på kontinenten. Detta beseglade Napoleons fall.
Går man så över till världskriget, skall man finna i stort sett
samma metoder tillämpas av de båda parterna. England började
med blockad av Tyskland, och Tyskland svarade med kontrabl~c?-
kad av de engelska öarna.
Sedan segelfartygens dagar hade emellertid sjökrigsmaterielen
genomgått en revolutionerande utveckling. Linjeskeppen hade icke
endast ersatts av väldiga slagskepp och fregatterna av snabba
kryssare utan sjökriget hade även tillförts helt nya stridsmedel,
ubåten och minan.
Ubåten och minan gjorde det likväl omöjligt för England att
175
13-41166. Svensk Tidskrift 19’41.
-~-
Erik af Klint
tillämpa sin gamla metod, närblockaden, ty örlogsfartyg som ständigt uppehöllo sig utanför fiendens baser skulle komma att utgöra
ett lättfånget byte för dessa sjökrigets nya vapen. England fann
då en ny och efter den moderna tiden modifierad form för blockaden, nämligen fjärrblockaden. Grand Fleets slagskeppsdivisioner
drogos tillbaka mot de dimmiga farvattnen vid Orkneyöarna och
baserades där i den nyanlagda basen Scapa Flow. Här utgjorde
de ett säkert stöd för den i norra Nordsjön mellan Skottland och
norska kusten (ungefär vid Stavanger) anordnade blockadspärren,
i vilken ett stort antal kryssare och hjälpfartyg höllo ständig utkik efter tyska fartyg. I Engelska kanalen anordnades en liknande
spärr av Dover Patrols otaliga lätta fartyg, stödda av äldre slagskepp.
Så var ringen kring Nordsjön sluten. Inom detta vatten medgavs den tyska flottan en viss men begränsad rörelsefrihet, men
utanför Nordsjön fick den icke komma.
Varken den tyska flottledningen eller – än mindre – den högsta
krigsledningen i Tyskland förstodo den engelska uppläggningen
av sjökriget. Därför gjordes heller aldrig något allvarligt försök
från tysk sida att slå sig igenom ut på världshavet, utan den tyska
flottan fann sig i sin påtvingade fångenskap i Nordsjön och Östersjön. Här kunde den visserligen försvara den tyska kusten, mot
vilken aldrig något engelskt anfall riktades, och här kunde den
göra sina mer eller mindre betydelselösa framstötar mot den
engelska kusten och även utkämpa flera beryktade drabbningar,
av vilka slaget vid Jutland i Tyskland firades som en stor seger.
Någon avgörande insats i kriget kunde den tyska flottan aldrig
göra, så länge den icke riktade slaget mot England självt eller
mot dess sjöförbindelser.
I känslan av sin underlägsenhet försökte den tyska flottan dock
aldrig någon av dessa vägar. I stället tillgrep den åter den gamla
beprövade metoden med kaparkriget.
Redan vid krigsutbrottet hade den tyska flottan lätta styrkor
utanför den engelska spärren. Vid MarshaHaöarna i Stilla havet
låg den framstående tyske amiralen greve von Spee med en icke
föraktlig kryssarstyrka. Hans uppgift blev handelskrig. Efter
att ha detacherat kryssaren Emden för att på egen hand föra
kaparkrig i farvattnen vid Australien och i Indiska oceanen, förflyttade han sin styrka tvärs över Stilla havet till Sydamerikas
västkust under uppbringande av alla brittiska fartyg som kommo
i hans väg. Efter att ha slagit en mindre engelsk sjöstyrka utan- 176
Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
för den chilenska kusten gick von Spee runt Kap Horn in i Atlanten, där han emellertid mötte sitt öde vid Falklandsöarna i slutet
av december 1914. Även Emden blev snart därefter förstörd i
Indiska oceanen och samma öde drabbade också andra tyska örlogsfartyg, som vid krigsutbrottet befunno sig utanför spärren.
Tillvaron av styrkor utanför spärren hade vid krigsutbrottet
uppfattats av amiralitetet som ett allvarligt hot mot de brittiska
sjöförbindelserna. Amiralitetet hade därför vidtagit omfattande
åtgärder för att uppspåra och förstöra de tyska kryssarna. Betydande sjöstyrkor deltogo i jakten.
När de tyska kryssarna slutligen upphunnits och förstörts, lågo
haven åter fria för de brittiska handelsfartygen, tills nya tyska
kapare började uppträda utanför spärren i Nordsjön. Dessa voro
ubåtarna. I ubåten hade tyskarna funnit en ny och modernare
form för kaparen. Ubåten hade nämligen förmågan att osedd taga
sig igenom spärren och utanför denna nå de engelska handelsvägarna. Så började det hänsynslösa ubåtskriget, vilket kulminerade under 1917.
Engelska amiralitetet stod i början handfallet. Man hade här
att göra med en alldeles ny form av sjökrigföring, som man inte
kände till och som den överlägsna engelska flottan icke kunde
bemästra. Efter ingående studier av ubåtens möjligheter och svagheter infördes konvojsystemet, d. v. s. handelsfartygen sammanfördes i stora förband på upp till 25 fartyg, vilka under skydd av
ett stort antal småfartyg, utrustade med sjunkbomber, framfördes
på sicksackkurser genom de av ubåtarna behärskade farvattnen
runt de brittiska öarna. Det erforderliga antalet småfartyg anskaffades framför allt från U. S. A., vilket den gången möjliggjordes genom att U. S. A. inträdde i kriget. Konvojsystemet med
svaga skyddsfartyg blev möjligt tack vare att de tyska övervattens-sjöstridskrafterna höllos fångna i Nordsjön.
Ubåtskriget höll på att kosta England livet, men man klarade
sig den gången, dels genom att småfartyg i erforderligt antal
kunde ställas till förfogande från U. S. A. och dels tack vare att
den tyska Hochseeflotte aldrig insattes i sjöhandelskriget till ubå-
tarnas hjälp.
Det nu pågående stormaktskriget inleddes vad sjökriget beträffar på traditionellt sätt med engelsk blockadförklaring mot Europa,
denna gång i form av kontrabandslistor upptagande praktiskt taget
alla varor av någon betydenhet, följd av tysk motblockadförklaring
177
”t …… …….
·- .~~·—– ———————-
Erik af Klint
i form av tyska kontrabandslistor, upptagande samma varor som
de engelska.
Även om Italien såsom potentiell motståndare redan nu medräknas, var maktbalansen på sjön i stort sett till Englands fördel. På grund av Versailiefredens bestämmelser hade Tyskland
hindrats bygga slagskepp och detta resulterade i, att Tyskland
vid krigsutbrottet endast kunde ställa upp två små slagskepp,
Schauhorst och Gneisenau, samt tre pansarskepp av typ Deutschland mot en allierad slagskeppsflotta på icke mindre än 22 fartyg.
I avseende på kryssare var den tyska underlägsenheten än mer
markant. Beträffande lätta fartyg, jagare och konvojfartyg, var
förhållandet däremot mycket ogynnsamt för England, då de allierade icke ens kunde ställa upp ett lätt fartyg per axelmaktsubåt.
Detta förhållande kom givetvis att bli än allvarligare, då Frankrike ·efter sammanbrottet i juni slöt vapenstillestånd och den
franska flottans lätta fartyg föllo ur sjöfartsskyddet, vilket därefter kom att åvila den engelska flottan ensam.
Sjökriget inleddes från engelsk sida genom fjärrblockad. De
tyska övervattenssjöstridskrafterna stängdes nu liksom 1914 inne
i Nordsjön genom en blockadspärr i norra Nordsjön och en i
Kanalen. De tyska sjöstridskrafterna voro nu så underlägsna, att
något slag mot den engelska flottan ej var att tänka på. Den tyska
krigsledningen gick därför liksom under världskriget redan från
början in för kaparkriget som strategisk metod. Men nu hade
ytterligare ett stridsmedel ställts till den underlägsnes förfogande,
nämligen flygplanet. Tyskland kunde därför i kaparkriget mot
de engelska sjöförbindelserna sätta in övervattensfartyg, ubåtar
och flygplan.
Kaparkriget med övervattensfartyg inleddes redan vid krigets
början med att skicka ut ett av de tyska pansarskeppen, Admiral
Graf Spee, vilket tycks ha passerat spärrområdet i Nordsjön redan
före den engelska krigsförklaringen. Ett krigsfartyg måste emellertid kunna repliera på en bas. Visserligen ha de moderna krigsfartygen en betydande aktionsradie men förråden äro dock icke
större än att fartyget efter endast någon veckas kryssning åter
måste uppsöka basen för att förnya förråden. Eftersom tyskarna
vid detta krigs början icke ägde några kolonier och alltså icke
några baser ute i världen, måste basfrågan lösas på annat sätt.
Den löstes också i form av särskilt för ändamålet iordningställda
basfartyg eller tendrar, vilka medförde bränsle, ammunition, proviant och andra förnödenheter.
178
Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
Admiral Graf Spee träffade också sitt basfartyg Altmark någonstans utanför spärren och de båda fartygen följdes åt mot södra
Atlanten. Efter att ha kapat och sänkt 10 engelska ångare på
tillsammans 53,000 ton råkade Admiral Graf Spee slutligen i den
strid med tre engelska kryssare utanför La Plata, som slutligen
ledde till hennes undergång. Därmed var den första tyska kaparen
förstörd.
Admiral Graf Spee efterföljdes emellertid av flera tyska kaparfartyg. Å ven de båda andra pansarskeppen ha gjort liknande
expeditioner både i Atlanten och Stilla oceanen och tyska kryssare
ha även satts in i handelskriget. Liksom under världskriget ha
även bestyckade hjälpkryssare sänts ut på kaparexpeditioner,
varom bl. a. de strider skvallra, som utkämpats under sommaren
och vintern 1940 mellan tyska kaparfartyg och engelska hjälpkryssare. Alltjämt äro sådana fartyg i verksamhet både i Atlanten
och Stilla havet och göra sjöfartsvägarna osäkra ända bort åt
Australien.
Vid krigsutbrottet befann sig efter allt att döma ett stort antal
tyska ubåtar till sjöss ute i Atlanten. Ubåtskriget åstadkom också
en kraftig nedgång i sjöfarten på England under de första krigsmånaderna. England svarade omedelbart med att införa konvojsystemet, men bristen på småfartyg lämpade för konvojtjänst blev
redan från början kännbar. Konvojsystemet innebar också en
avgjord nackdel för den engelska sjöfarten, emedan samlingen av
handelsfartygen i konvojer medför en fördröjning, som i runt tal
torde nedsätta den på England seglande handelsflottans effekt
med omkring 25 %. Dessutom berövades handelsflottan ett stort
antal fartyg, som rekvirerades av örlogsflottan och togos i bruk·
som hjälpfartyg av olika slag, varigenom en icke obetydlig nedgång i det tillgängliga tonnaget uppstod.
Konvojsystemet synes emellertid ha haft avsedd verkan, ty förlusterna i konvojerna ha under krigets första år varit anmärkningsvärt små. Sålunda uppgivas förlusterna av i konvoj seglande fartyg till 0,2 promille intill april 1940 och till 1,4 promille
juli 1940.
En allvarlig nackdel för de tyska ubåtarna var nu liksom under
förra kriget den tillbakadragna baseringen i tyska bukten. Vägen
ut till jaktområdena på andra sidan England och tillbaka hem var
lång, vilket hade till följd, att icke mer än omkring 1/a av det
tillgängliga antalet ubåtar samtidigt kunde befinna sig på station
ute i Atlanten. Eftersom Tyskland vid krigets början endast
179
—-~··
Erik af Klint
disponerade 71 ubåtar och ett flertal av dessa måste avses för
utbildningsändamål i hemfarvattnen, kunde icke mer än ett 20-tal
ubåtar samtidigt hållas ute på handelskrigföring. Sänkningssiffrorna blevo också under de första månaderna låga.
Den 21 oktober 1939 utförde tyska flygplan ett anfall mot en
konvoj vid Grimsby. Detta var flygvapnets debut i handelssjö-
kriget. Flygets verksamhet blev dock rätt inskränkt under höstoch vintermånaderna 1939, och först under de första månaderna
på 1940 tog flygkriget mot konvojerna någon större omfattning.
Å ven flygstridskrafternas verksamhet i handelssjökriget reducerades i betydande grad på grund av den ofördelaktiga baseringen. Såväl spanings- som bombförband gjorde visserligen
långdistansflygningar ända upp till Shetlandsöarna och till farvattnen på andra sidan England, men dessa flygningar voro sporadiska och av ringa omfattning och få mera ses som sportprestationer än som operationer i vanlig bemärkelse.
Den 18 november 1939 minsprängdes den holländska ångaren
Simeon Bollivar innanför den av engelsmännen utlagda minspärren utefter Englands ostkust. Det var ett av tyskarnas hemliga
vapen, den magnetiska minan, som för första gången kom till
användning. De magnetiska minorna, d. v. s. bottenminor lagda
på så grunt vatten, att minornas avfyrningsinrättning påverkas
av fartygens magnetiska fält, ställde i början till med mycken
avbräck i den engelska sjöfarten, tills engelsmännen slutligen
lyckades få upp ett par exemplar och undersöka dem. Därpå framkommo motmedlen hastigt och verkan av dessa minor reducerades
snabbt till normala proportioner. Motmedlen voro dels magnetiska
minsvep, med vilka minorna sprängdes, och dels avmagnetisering
av fartygen, varigenom minorna icke avfyrades vid passage över
desamma.
De magnetiska minorna utlades med övervattensfartyg på
samma sätt som vanliga minor, men kunde också fällas från
flygplan. Flygvapnet hade därmed fått en ny uppgift i sjökriget,
och denna verksamhet har tagit allt större omfattning. ~umera
kombineras de flesta större nattraider mot de engelska hamnarna
med flygminering av inloppen. Flygplanet har i detta avseende
den fördelen gentemot övervattensfartyg, att det kan framföras
över och förbi den överlägsna flottan och lägga sina minor i farvatten, som ligga oåtkomliga för de egna minläggande övervattensfartygen. Flygplanet har däremot den svagheten, att det endast
180
Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
kan taga en eller ett par minor, varför det fordras ett helt förband
för att åstadkomma även ett begränsat minfält.
Med den nya metod för offensiv minkrigföring och med utnyttjande av ubåtar för minfällning, har minkriget åter blivit en
betydelsefull faktor i handelssjökriget.
Den engelska handelsflottans förluster höllo sig enligt tämligen
samstämmiga tyska och engelska uppgifter vid omkring 50,000
BRT per vecka under krigets första månader fram till årsskiftet
1939-40. Under januari 1940 intensifierades sjökriget och förlusterna stego till omkring 80,000 BRT per vecka för att åter falla
under februari och mars till omkring 15,000 BRT per vecka. Orsaken till denna kraftiga nedgång synes ha varit, att tyskarna då
drogo hem sina ubåtar för att vila besättningarna och göra båtarna
klara för den stundande Norgeoperationen. I slutet av mars 1940
uppgingo totalförlusterna från krigets början till omkring 1,7 milj.
BRT. Samtidigt hade tyskarna förlorat mellan 30 och 40 ubåtar,
d. v. s. hälften av ubåtsbeståndet vid krigsutbrottet.
Under vintern stod det klart för den tyska krigsledningen, att
handelssjökriget aldrig skulle kunna giva önskat resultat, så länge
sjö- och flygstridskrafternavoro hänvisade till de avlägsna baserna
i Tyskland. Skulle England betvingas genom handelssjökrig måste
baserna skjutas fram närmare fienden. Detta förhålfande liksom
det, att Tyskland måste bringa kriget till ett snabbt avgörande,
torde ha varit avgörande för det tyska beslutet att våren 1940
övergå till offensiv.
Basframskjutningen inleddes med Norgeoperationen. Genom besättandet av Norge erhöllo de tyska sjöstridskrafterna baser i
Bergen och Trondheim, utanför den engelska spärren i Nordsjön.
Härigenom hade en bräsch slagits i den engelska blockadkedjan,
och tyska sjöstridskrafter hade för första gången erhållit fritt tillträde till världshavet. Den engelska spärren mellan Skottland och
norska kusten kunde icke längre upprätthållas. Den drogs därför
tillbaka till farvattnen mellan Skottland, Island och Grönland, ett
mångdubbelt bredare vatten, där en effektiv bevakning blev svår
att upprätthålla.
Anmarschvägen för de tyska ubåtarna till de aktuella vattnen
på andra sidan England hade förkortats till hälften. Även det
tyska flygvapnet hade erhållit gynnsamt belägna flygbaser bl. a.
181
….
” ’ -~· .·:
Erik af Klint
vid Stavanger och Trondheim, från vilka flygvägarna till Skottland voro hälften av de tidigare och varifrån effektiv flygverksamhet inom farvattnen väst om de brittiska öarna blev möjlig.
Ockupationen av Norge och Danmark förde också med sig, att
sjöfarten på England från dessa länder och från östersjöstaterna
helt avbröts. Detta innebar en försämring av Englands försörjningsläge, då flera viktiga varor såsom järnmalm, träprodukter
och livsmedel just importerades från dessa närbelägna länder.
Genom ockupationen av Holland och Belgien avstängdes England ytterligare från närbelägna marknader. Härtill kom att sjö-
trafiken genom Medelhavet i maj 1940 måste dirigeras runt Afrika
med hänsyn till riskerna för Italiens inträde i kriget. Handelsvägen till Indien förlängdes härigenom med omkring 60 %. Under försommaren 1940 kom alltså Englands försörjningsläge att
hastigt genomgå en allvarlig förändring till det sämre.
Ockupationen av norra och västra Frankrike tillförsäkrade de
tyska sjö- och flygstridskrafterna nya framskjutna baser. Tyska
flottan fick tillgång till de franska örlogshamnarna Cherbourg,
Brest, Lorient och Bordeaux, samtliga belägna vid Atlanten väst
om de engelska spärrarna och dessutom mycket nära de områden
väster om England, genom vilka hela den engelska sjöfarten hittills
dirigerats. De tyska flygstridskrafterna fingo samtidigt tillgång
till basområden vid Atlanten, där ett stort antal flygplatser under sommaren iordningställdes. Av intresse för sjökriget är i
detta sammanhang framför allt att tyskarna här kunde basera för
sjökrigföringen speciellt avsedda flygförband, i första hand fjärrspaningsplan. Därmed hade man skapat möjligheter för en kontinuerlig flygövervakning av farvattnen runt England ända ut till
Azorerna och upp mot Island.
Sedan de tyska baserna och flygfälten iordningställts ombaserades under vintern de tyska sjöstridskrafterna och sjöflygförbanden
till dessa. Då engelsmännen icke längre äga möjligheter att effektivt spärra farvattnen mellan Skottland och Grönland, kunna tyska
sjöstridskrafterna mer eller mindre ostört förflytta sig mellan
baserna i Frankrike och i Norge och därmed också deltaga i handelskriget.
Under de senaste månaderna ha krigsbyggda ubåtar i stort
antal blivit färdigställda på de tyska varven och sättas nu in i
kampen. Genom flygspaningen ha ubåtarna fått möjligheter att
utföra koncentrering mot konvojerna och synas nu utföra anfall
i förband om ända upp till nio ubåtar. Även de tyska långdistans- 182
~–~—-~—-~————
Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser
planen anfalla handelsfartygen så snart gynnsamt tillfälle erbjuder sig. I de närmare farvattnen kring England uppträda slutligen
tyska jagare och motortorpedbåtar samt bombförband, vilka söka
anfalla sjöfarten utefter de engelska kusterna, särskilt den, som
går genom Kanalen till London.
Som en naturlig följd av det intensifierade handelssjökriget stego
de engelska förlustsiffrorna hastigt och synas mot slutet av maj
1940 ha hållit sig vid omkring 60,000 BRT per vecka. Under juni
sprang förlustsiffran upp till 200,000 BRT per vecka för att därefter åter falla till omkring 125,000, där den stod konstant under
månaderna juli till november. Mot vintern minskades förlusterna
åter beroende framför allt på att tyskarna då drogo in ett stort
antal ubåtar till skolor för utbildning av besättningar till de nya
båtar, som skulle komma under våren. Under januari och februari
1941 ha förlusterna därför hållit sig vid endast 50,000 BRT per
vecka, ända till sista veckan i februari, då de (enl. tysk uppgift)
plötsligt sprungo upp till432,000 BRT. Uppgifterna för mars månad
äro mycket motstridiga. Hur stora förlusterna i verkligheten varit
är därför svårt att avgöra, men med tanke på att såväl slagskepp
och kryssare som ett stort antal ubåtar och flygplan deltagit i
jakten efter de engelska konvojerna böra förlusterna ha varit
betydande.
Ha förutsättningarna för ett intensivt handelssjökrig ur tysk
synpunkt undergått en radikal förbättring genom basframskjutningen, så ha å andra sidan möjligheterna för engelsmännen att
försörja moderlandet på senare tid också förbättrats genom den
ökade hjälpen från U. S. A.
För England gäller det dels att öka sjöfartskyddet och därmed
nedbringa förlusterna, dels att ersätta förlorat handelstonnage.
Möjligheterna att skydda handelsfartygen mot anfall av ubåtar
och bombflygplan ökas med ökat antal ubåtsjagare och eskortflygplan. Ubåtsjagare, s. k. corvets, ha också i stort antal nybyggts i England under sista året. Därjämte ha 50 överåriga, men
för eskorttjänst brukbara amerikanska jagare ställts till förfogande och möjligheterna att förvärva ytterligare jagare från
U. S. A. undersökas för närvarande. Stora Sunderlandflygplan
liksom ett ständigt växande antal amerikanska långdistansplan
ingå nu också i det engelska handelsskyddet.
Englands möjligheter att ersätta förlorat handelstonnage ha
under år 1940 varit goda. En stor del fientligt tonnage har beslagtagits och tagits i bruk för transporterna till de brittiska öarna.
183
.. ’
Erik af Klint
Efter den tyska ockupationen av Norge, Danmark, Holland och
Belgien och efter det franska sammanbrottet har ytterligare
tonnage tillförts den brittiska handelsflottan. På grund av rubbningarna i världshandeln har tonnage också kunnat frigöras från
andra delar av vär1den för att sättas in i trafiken på England.
Sammanlagt beräknas tillskottet av fientligt, neutralt och allierat
tonnage uppgå till omkring 7,o milj. BRT. Lägges härtill det under
år 1940 i England och dominierna nybyggda handelstonnaget samt
det från U. 8. A. inköpta tonnaget, sammanlagt omkring 2,o milj.
BRT, erhålles ett tillskott till den engelska handelsflottan under
år 1940 av icke mindre än 9,o milj. BRT. De engelska förlusterna
beräknas under året hava uppgått till omkring 6,5 milj. BRT.
Drages denna siffra från det beräknade tillskottet erhålles ett överskott på 2,5 milj. BRT.
Ser man endast till dessa siffror ter sig således Englands försörjningsläge vid årsskiftet 1940/41 synbarligen ganska gynnsamt.
Emellertid bör observeras att det största tillskottet erhållits genom
beslag eller timechartning av främmande länders handelsfartyg
ute i världen. Denna tillgång är emellertid nu tagen i anspråk med
undantag av en mindre del tyskt och italienskt tonnage i amerikanska hamnar, varför något nämnvärt tillskott på den vägen
icke står att vinna under 1941. Frånsett möjligheterna att förvärva
ett mindre antal äldre amerikanska fartyg är England under 1941
således hänvisat till egna och amerikanska nybyggnader. Den
engelska varvskapaciteten är emellertid begränsad. I England och
dominierna beräknws därför icke mer än omkring 1,o milj. BRT
handelstonnage kunna nybyggas under år 1941. Den amerikanska
varvsindustrien är ävenledes begränsad och beräknas även med
väsentliga utökningar icke kunna komma upp till en kapacitet,
som under innevarande år nämnvärt överstiger 2,o milj. BRT. England skulle således under 1941 icke kunna påräkna ett tillskott till
sin handelsflotta, även med amerikansk hjälp, på mer än 3,o a 4,o
milj. BRT. Även om förlusterna kunna begränsas till samma storleksordning som under 1940, skulle England vid slutet av innevarande år börja lida brist på tonnage. Medför det intensifierade
handelssjökriget större förluster än under 1940, kommer tonnageknapphet sannolikt att göra sig gällande redan under sommaren.
För att råda bot härför ha överläggningar inletts med U. S. A. i
avsikt att erhålla hjälp av den amerikanska flottan. Än så länge
har U. S. A. icke vågat tillmötesgå de engelska kraven, vilket
sannolikt skulle betyda inträde i kriget på Englands sida.
184
Kampen orn Storbritanniens sjöförbindelser
Så länge tyska övervattenssjöstridskrafter icke deltogo i handelssjökriget, kunde konvojerna försvaras med endast lätta fartyg
och flygplan. För England har frågan också varit att anskaffa
ett nog stort antal sådana fartyg och flygplan. I och med att de
tyska slagskeppen och kryssarna sluppit ut på världshaven och
tagit upp kampen mot den engelska sjöfarten räcker det emellertid
icke med detta svaga skydd. Engelsmännen ha nu två vägar att
välja. Endera skola slagskepp sättas in i konvojstyrkorna eller
också skola de tyska övervattenssjöstridskrafterna förstöras. Tidigare i historien ha engelsmännen tillämpat den senare metoden
och, även om slagskepp för närvarande ingå i konvojskyddet, talar
allt för att engelsmännen skola göra så även denna gång. Frågan
är blott, om de lyckas ställa de tyska fartygen till strid. De tyska
fartygen äro moderna och snabba, de engelska slagskeppen gamla
och långsamtgående. Av de engelska slagfartygen är det endast
de tre slagkryssarna, Hood, Repulse och Renown, som ha något så
när hög fart, men också deras fart ligger sannolikt under de tyska
fartygens. Först när de fem slagskeppen av King George V-klassen
införlivats med flottan, komma engelsmännen att disponera fartyg,
som kunna bekämpa de tyska slagskeppen. Två av dessa fartyg
äro redan i tjänst och de tre återstående beräknas komma under
detta år.
Kunna engelsmännen rikta ett avgörande slag mot de tyska övervattenssjöstridskrafterna och sätta dessa ur spelet, förbättras möjligheterna att skydda sjöfarten på England. Visserligen är ubåtsfaran stor för att icke säga mycket stor men ubåtar kunna dock
bekämpas med småfartyg och flygplan, som i stort antal kunna
erhållas från U. S. A. Det tyska flygvapnets insats i handelssjö-
kriget har ännu icke varit av avgörande betydelse och dess verkan
kan sannolikt hållas inom måttliga gränser genom förstärkning
av konvojskyddet med luftvärnsbestyckade lätta eskortfartyg och
lämpliga flygstridskrafter.
Så har ·den lilla tyska flottan genom sin moderna materiel, sin
goda basering och sitt skickliga och modiga uppträdande kommit
att utgöra den största faran för det engelska världsväldet. För
närvarande stå oddsen mot England, men den engelska flottan har
upptagit jakten efter sin fiende. Kanske komma vi inom en icke
alltför avlägsen framtid att få uppleva ett nytt Trafalgar, som
avgör kriget.
Den 22 mars 1941.
185