Litteratur

LITTERATUR
»l VAPNENS OCH I KVALMETS AR.» VERS 1940
Av författaren, fil. lic. KARL-GUSTAF HILDEBRAND, Uppsala
Den nordiska kultur, som nu på skilda fronter och på skilda sätt
kämpar för sin tillvaro, är ingenting tillfälligt och ingenting soni
föddes i går. Den har aldrig varit särskilt känd i de så kallade stora
kulturländerna, och när propagandamakterna utanför våra gränser
vilja hävda att vi aldrig haft något eget och att vårt liv måste vara
bra ledsamt och meningslöst utan hägnet av främmande husbönder,
är det väl till en del i okunnighetens goda tro. Bland oss själva skulle
nog mer göras för att motverka skränet. Vi bli lätt yra i huvudet
av det och kunna kanske lätt suggereras till tron att vår samhällsfrihet fanns up!) 1789 eller att vår samlade historia intill 1933 rymde
ett huvudsakligen vegetativt tillstånd, utan heder och spännande tilldragelser. Mycket i det kulturella försvaret gläds man åt, till exempel
Harry Martinson, Ahnlunds Oxenstierna och somligt från Radiotjänst. Men annat blir för generat och abstrakt, utan den inbitna
självklarhet, den konkreta närhet till jorden, som kan göra vårt arv
inte till bokstäver utan till liv. ·
Att det verkligen finns en nordisk tradition, därom vittna dikterna
i N o r d e n s s t ä m m a, den välkohma antologi med vilken »Kordens frihet» gett det andliga hemvärnet ett vapen. Här spänner sig
linjen i all motsats enhetlig och fast från det urtidsgrå över kampdikt, visa och psalm. Man förnimmer just nu dess närhet, dess sammanhang, både kring bokens fragment ur Kalevala
låt oss städse lyckligt leva,
låt oss engång dö med heder
i det ljuva Suomi-landet,
i det härliga Karelen;
och kring Kordal Griegs »17 mai 1940»:
Vi er så få her i landet;
hver falden er bror och ven.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igjen.
Det bästa med antologien är kanske just dess direkta samspel mellan
ögonblicket och det ordentligt gamla. Man är därvid glad att medeltidsdikt, psalmer och folkvisor blivit så väl tillgodosedda. Icke minst
där borde läsaren ha upptäckter att göra, både i broderfolkens lyrik
och i vår egen. När det gäller enstaka diktare har väl annars var
och en sitt urval och man tycker nödvändigtvis ett och annat. Det
kunde sägas att i urvalet av Fröding det allmänt sommaraktiga
197
Litteratur
dominerar väl mycket. Det balanseras nästan bara av »Ur Anabasis»,
och dock ville man just nu ha med den stora frödingska stilen och
den Fröding som för krig för människans inre frihet och integritet.
Andan i »Salomos insegel» eller »Vänner vid sjukbädden» säger något
om vad andens försvar i sak gäller.
Alldeles tvärtom tycker man att hos Arvid Mörne skärgårdslyriken
kunde beaktats mera. Nylänningen må betrakta det som en usurpation, men den sidan av Mörnes dikt är inte lokalt avgränsad, den
fångar det nordiska överhuvud. Knappast försvarligt är att Österling
bland annat företrädes av en så pass svag dikt som »Där ligger Sverige» medan annat, oförgängligt och mycket äktare österlingskt lämnats åsido: »Hon som skär brödet» kunde just i en andlig försvarsberedskap betyda en del.
Med sådana inkast kunde naturligtvis fortsättas i det oändliga, och
mellan älskare av Nordens lyrik kunde deras växling bli till en dialogformad bekännelse, en ibland upphetsad växelsång till ämnets
heder. Boken låter en på ett märkvärdigt sätt förnimma det nordiska
arvets okuvlighet. Den ger ett slags allnordisk mening åt det grundtvigska:
Fredreneland!
som på afgrundens rand,
midt i bölgerne blå
skal du blomstrende stå,
med din maj og med dine krerminder.
Den enhetliga tradition, som man skymtar i »Nordens stämma»,
är närvarande i fjolårets svenska lyrik. Grundlinjen är där samling,
försvar mot mörkret. Och denna linje är ingenting sammanhangslöst
eller tillfälligt påkommet. Bakom den anar man hela tiden djupa
flöden och djupa sammanhang.
I ett litet och hotat språk
odlar jag diktens ord,
medan kriget med sotsvart stråk
härjar himmel och jord.
– strofen hör hemma i Anders Österlings diktsamling L i v e t s
v ä r d e (Bonniers). Dess enkla värdighet är representativ för boken
själv. Den vardag, åt vilken Österling mer än andra berett plats i
Svensk dikt, får inför den nya världsbranden en djupare mening än
förr. Rymden är orosfull bakom den, och över dess enkla ting faller
stundom en drömdager, en ångestmättad overklighet, som kan nå
ner till de djupa djupen i Österlings ungdomspoesi. Och mot denna
bakgrund har själva det lätta ögonblicket, skogsidyllen, något av
vapen och tröst över sig; det gäller inga oviktiga ting:
198
–r·
de kända stigarna i rådjurspåren,
de skira vingarna, de mjuka gräsen,
den glada rorelsen hos alla väsen,
för vilka detta är den sista våren.
Litteratur
Ett livs strävan att uttolka åkrars och vårskogars språk ger sin självklara auktoritet åt en dikt som »Sädens rike», där skånsk vardag
möter upp mot världskatastroferna och oförvillat låter historia
rimma på cikoria.
De skördande och sående
ha varit en ändlös här.
När bonden själv kommer gående
vet jorden ej, vem han är.
Det finns i Österlings bok också dikter av mera tillfällig prägel, men
de kunna icke utplåna intrycket att hans vardag bestått provet: det
att direkt, utan att uppge sig själv, kunna växa ut till väsentlighet.
Den sydsvenska jordens röst framträder i Österlings dikt som något
värt att försvara och något som ger försvar.
Också i Gunnar Mascoll Silfverstolpes H e m l a n d (Bonniers) är
det en poetisk vardagsvärld, som fullkomnas och får spänningsfylld
storhet. Den är hos Silfverstolpe direktare än hos Österling historiskt orienterad, dess anknytning till dagshändelserna har klarare
kontur och tonen är mera kärv och knapp. En av dikterna har, för
dem som för ett år sen mötte den, kommit att höra till de omistliga:
nyårshälsningen 1940.
Hotet – som förr – är oss nära.
Ingen oss fordom betvang.
Frihet, vår nordiska ära,
tala i klockornas klang.
Det har mörknat ännu mera sen dess, men orden stå sig.
Till den svenska verklighet de vilja försvara hör också den svenska
lärdomen, det akademiska arvet. Silfverstolpe har tolkat det i sin
uppsalacykel »Professorn», en lovsång till forskargärningens helgd.
Vad andra drömma om
blev aldrig mig beskärt.
Mitt liv så som det kom
var mig dock mycket kärt.
Nu vaknar staden vid
Gunillaklockans ljud.
O, giv mig än en tid,
du mina fäders Gud!
»Professorn» är en av de dikter om klassiskt svenska kulturvärden,
som bilda en sorts kärna i Silfverstolpes verk. Den bringar i tankarna inte bara hans universitetskantat 1927 utan också andra miljöer
som han gjort levande: den mellansvenska herrgården, gymnasiestaden, möteslivet på Salbohed. Tillsammantaget är det ett stort
stycke av det historiska Sverige som hos honom fått förblivande
gestalt. Den insatsen framstår rikare och varmare, därför att den
förenas också med en stor medkänsla, långt över det hemvanas grän- 199
-····
’.
Litteratur
ser. Silfverstolpe har skrivit en manligt vacker dikt i flyktingsfrå-
gan och i en dikt som »Två» (sept. 1939) ger han en sorts universell
giltighet åt anonyma öden i krigsskuggan.
Vi ha så mycken ömhet än att ge
på kvällarna, då vi ha slutat träla.
Du tar min arm, när jag vill se
vad tidningsfönsterna förmäla …
Karl Asplunds lyrik har några gånger, liksom glimtvis men då med
glimtar av märkligt slag, nått utöver sig själv och blivit oförgätlig,
stor dikt. I D e t b r i n n e r e n e l d (Bonniers) återfinner man dikter av den sorten. Kriget, och särskilt Finlands kamp, har kallat till
andens försvar. Man glömmer icke sådana dikter som »Termopyle»
eller »Sagofågeln»; den stora humana lidelse som här flammar upp ur
de omgivande dikternas bakom vingefladdret bittra pessimism har en
särskild förmåga att angå en, komma mänskligt niira. Några av de
epigramartade bekännelserna i boken äro också fulländade nog; och
den tafatta slutgiltigheten i >>Jerikoros» måste kanske räknas till det
bästa Asplunds diktvärld gett.
’Hos den svenska vardagens diktare har perspektivet öppnats mot
storhet och rymd. Pär Lagerkvists dikt har aldrig saknat de kvaliteterna. Det nya i hans Sån g o c h s t r i d (Bonniers) iir att han,
driven av samma oro som de andra, har sökt sig närmare den svenska
diktens klassiska tradition, och att hans motivval innesluter det svenska, det nationella.
Du gav oss allt, så allting tag,
vår själ, vårt liv, vår tro
– det är i dag den lagerkvistska diktens tal till sitt land. Det är
hopvävt med den heta frihetslidelse som han på senare tid många
gånger tolkat: »levande träd har sitt eget sus». Och det förenas med
en kärv, bitter insikt att andens rätt måste försvaras också med
yttre vapen, med våld. Från sommaren 1940 är »Den sörjande Norden», en av Lagerkvists stora dikter:
Från broderland, förblött i nöd,
i ensamhet och vånda,
når sommarvinden, ljudlös, död,
i nätter nordiskt blonda.
Vem gläds åt marken när ej fri
den är där längre borta~
Tyst sörjer Nordens blommor i
högsommarnätter korta.
Lagerkvists framträdande som nationell förkunnare i det mäktiga
inträdestalet över Heidenstam är i detta sammanhang också av vikt:
de strofer ur »Åkallan och löfte», som ännu i dödsrunorna över den
200
— —————
Litteratur
gamle ibland avfärdades med generat snusförnuft, tog Lagerkvist
upp .och gjorde med självklar myndighet till sina. Han har därvid
-liksom Harry Martinson (och på visst sätt, i en mera sammansatt
och problematisk form men med samma slags genialitet, Eyvind
Johnson) – gett den stora diktens gestalt åt en ännu mycket otillräckligt fattad och accepterad händelse i vår nyaste historia: upptäckten av fosterlandet. Den fosterländska dikt som vi fått i denna
yttersta timme – icke som pliktskyldig upprepning utan som verklig förnyelse, inifrån, med friska och levande uttrycksmedel – kan
i dagens situation verkligen tända, vägleda.
Med frågan om ett jordiskt hemland förenar sig hos Lagerkvist
frågan om ett andligt. Det religiösa draget i hans dikt får i »Sång
och strid» några av sina varmaste, mest direkta uttryck. Man märker
därvid att nu, mot det svarta tidslägets bakgrund, det kristna fädernearvet, det bibliska, kristusgestalten framträda starkare än någonsin
-i Lagerkvists säregna förening av hemlängtan och tro. Den lagerkvistska ljusmystiken och gripenheten inför det oerhörda få visionära uttryck; man förnimmer gripen den suveräna, på något sätt
heidenstamska klangen i hans dödsdikter.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.
På en gång modern och klassisk var alltid Karl Ragnar Gierotcs
dikt. Man har ibland funnit den alltför medveten och intellektuell,
misstänkt att hans begåvning skulle komma bättre till sin rätt i andra
diktformer. Men det måste sägas att hans bok från i fjol, V i d a s k e n s
r ö t t e r (Norstedts), är en betydande diktsamling. Man kan med all
beundran stå relativt oberörd inför den praktfulla diktcykeln »Väktarsånger». Men några av tidsdikterna i samlingens slut äro dess
mera enkla och angå en på allvar. Framför allt ligger samlingens
stora insats i diktföljden »Förening», en bild av äktenskapet, som
lever med både kropp och själ. En av den moderna diktens stora
erövringar, dess djupare realistiska syn på kärleken mellan man och
kvinna, har här bragts till mognad och blir ett gemenskapens särskilda svar till mörkret. Livets mångfald av hetta, spänning och
rikedom förs till slut fram till en stor dödsvision.
Besjälade som av en gudom kunde
vi mötas, där vi aldrig förr torts vandra.
Oändligt lång var natten, där .i blunde
men vakande vi lågo hos varandra.
Allt mer flöt hän i detta brus, som söver,
avlägsnare löd världens hörselvilla,
och när vi sågo upp, var livet över,
och ljuset bräckte, och vi lågo stilla.
Harry Blombergs V i p å j o r d e n (Wahlström & Widstrand) är
en ojämn bok. I sina bästa delar är den enkel, sann och äkta. Årlig
201
……………
Litteratur
och suggestiv är en dikt som »Vargen»: en far tröstar sitt barn som
vaknat ur en ond dröm; han tröstar henne med att odjuret inte är
farligt, lätt kan schasas undan, och talar därom,
medan jag hela tiden hör
världens förtvivlan därutanför,
medan jag hela tiden ser
vargen närma sig mer och mer.
Dikten »Kolportören» är ett mästerverk. Där, som på flera håll i diktsamlingen, har den kristna förkunnelsens eld gjort dikten rikare och
större. Man värms av den. – En annan diktsamling av kristen halt
är Bengt E. Nyströms N å d a t i d (Diakonistyrelsen), en på samma
gång stillsam och myndig bok, vars ur tvivel framvuxna ro har sin
särskilda uppgift i tidsnöden.
En diktare som mer än de flesta kan påkalla vördnad, Karl Erik
Forsslund, har från storgårdens forskarmöda trätt fram med en diktsamling, V a k t o c h v ä r n (Natur och Kultur), varm av en låga som
gett mycket åt vårt land och med en märkligt direkt anknytning till
tidshändelserna. Kanske kan man nämna också den begränsade men
fine skåningen Hans Dhejne för hans ]’å g e l r ö s t e r (Gleerup).
De yngre poeterna ha däremot framträtt föga och det är kanske
naturligt. De som redan nu kunna reagera med fullgången dikt inför det som sker måste väl vara mognade, färdiga diktare. Hos de
andra dröjer påverkan, lär väl också på ett annat sätt bli våldsamt
omstörtande. Ännu vet man ingenting om de alldeles nya kapitel,
som krisen kommer att skriva i en ny generations litteraturhistoria.
En begåvad, i sin knappa art djupt konstnärlig diktsamling, är Arne
Nymans T v i v l e t s t i m m a (Bonniers). I romanförfattarinnan
Barbro Ljungströms versbok Sälls k a p s r e s a (Wahlström & Widstrand) möter man en del som är förtvivlat och äkta.
Diktens värnplikt speglas på ett särskilt sätt i D i k t e r n a o m
F i n l a n d s k a m p (Bonniers). Det är en väsentlig hok, naturligtvis
icke minst för de i några fall oförgängliga dikter av Finlands diktare
som man finner där. Dess utomordentliga värde som tidsdokument
behöver knappt påpekas.
En allmän överblick av det sista årtiondets skalder ger Gunnar Ekelöts antologi U n g d i k t (Bonniers). Utgivaren är själv en utsökt
och mycket särpräglad poet (lyckligtvis har han inte fallit för antologiredaktörers frestelse att utesluta sig själva). Hans urval är gjort
med fin poetisk instinkt men kanske med väl stor förkärlek för det
allmändjupsinniga, det abstrakta i både stämning och formella
experiment. Diktare som Gullberg och Ebba Lindqvist (den senare i
och för sig glädjande rikt representerad) te sig kanske hos Ekelöf
en nyans mera svårfattliga och mindre konturskarpa än de egentligen
äro. Karin Boye har av någon anledning inte velat vara med, och
man ser indirekt vad hon hetyder just för helhetens kraft och sälta.
Man gör sådana reflexioner inte för att anmärka på antologien- den
är mästerlig – utan därför att trettiotalets dikt i Sverige verkligen
har så mycket av vingbredd och direkt värme som icke alltid blir
202
Litteratur
fullt uppskattat och som det därför är av vikt att just en antologi
leder fram till. Den helhetsbild, som Ekelöfs urval nu ger, är av
djup väsentlighet för var och en som bryr sig om dikt; man önskar
att den finge gå ut på ett verkligt erövringståg. Det är utmärkt att
Finlands svenska lyrik blivit så väl representerad; Elmer Diktonius
framträder på ett särskilt konkret sätt med sin kärva, mustiga konst.
Annars kommer kanske Johannes Edfelt bäst till sin rätt av alla i
boken. Han hör hemma i dess centrala punkt, sådan Ekelöf själv på
ett slående sätt definierar den – kampen mellan livsångest och en
sorts religiositet trots allt – och hans dikt är på samma gång så
klassiskt ren, så påtaglig och monumental. Just detta urval säger en
vad man visste förut men sällan har upplevat så helgjutet, så konkret:
att han hör till de få riktigt stora skalderna. Och allt det som man
tycker sig skymta i den svenska dikten just nu: den mäktigt levande
traditionens, det organiska och fredliga livets, beredskapens men
också den hemliga inre visshetens genmäle till främmande våld, det
kunde sammanfattas i en edfeltsk vision:
Det har jag sett med själens öga
i vapnens och i kvalmets år;
ett träd som lyfter jättehöga
lövmassor över låga snår.
UR HARALD HJÄRNES TANKEVÄRLD
Av lektor GUSTAF JACOBSON, Stockholm
Den fjärde delen av Harald Hjärnes Samlade skrifter, som nyligen
utkommit under titeln S a m f u n d s l i v o c h t a n k e v ä r l d (Bonniers förlag 1940), har ett synnerligen mångsidigt innehåll och spänner över en lång tidrymd av hans författarskap. Den äldsta uppsatsen är skriven 1880 och den sista 1921, året före författarens död. Av
de sjutton uppsatserna ha de flesta tidigare publicerats i tidningar,
tidskrifter eller större historiska verk eller ock såsom särskilda skrifter. Men fyra av dem ha nu för första gången befordrats till trycket.
Dessa äro: »Några anmärkningar om den allmänna statsläran», seniorföredrag å Norrlands nation den 16 maj 1880; »Om politiska omdömen i historien», föredrag i Historiska föreningen i Uppsala den
4 dec. 1886; »Svensk hävdaforskning och italiensk humanism», föreläsning i Uppsala den 30mars 1892 (fragment) samt »Comenius, Ett försök till karakteristik», provårsuppsats vid Uppsala katedralskola 1880.
Utgivaren, professor Erland Hjärne, har valt och sammanställt de i
volymen intagna skrifterna med hänsyn till att de skola representera
fem ämneskretsar: statslära, politiska och allmänt kulturella principfrågor, historievetenskapens historia och teori, universalhistoriska
överblickar med framhävande av idefaktorernas betydelse samt slut- 203
··….
Litteratur
ligen karakteristiker av märkesmän i europeiskt tankeliv, sedda i sitt
sammanhang med samfundslivets utveckling.
Då Hjärne som ämne för sitt »seniorföredrag» valde den allmänna
statsläran, anknöt han i viss mån till minnet av Christofer Jacob Boström, vilken under många år varit Norrlands nations inspektor och
vilkens minne där alltid hållits i helgd. Som bekant var emellertid
Hjärne ingalunda någon anhängare av den boströmska filosofien och
statsläran, lika litet som han överhuvud hade några sympatier för
akademiska »skolor», där lärjungen okritiskt svär på magisterns ord.
Beröringspunkter funnos dock mellan de båda norrlänningarna. En
av Boströms största förtjänster var, framhåller Hjärne, att han kraftigt hävdat statens väsen att vara en person och dess ändamål att
uteslutande hävda rätten, och han har genom sin lära om statens
väsen uttalat »den äkta svenska uppfattning, som förliker både ett
starkt konungadöme och den medborgerliga friheten». Den personliga uppfattning om statens väsen och ändamål, statsformen och folkrepresentationen, som Hjärne i detta föredrag framlägger, står i
nära samband med åsikter, som tidigare kommit till synes i hans bekanta uppsatser »Våra ståndsriksdagar» och »Skandinavisk laghistoria», vilka iiro avsedda att längre fram inflyta i de samlade skrifterna.
Enligt denna åskådning består statens viisen i att vara »ett uttryck
för den eviga rättvisan», och dess plikt är att »i allt sitt åtgörande
arbeta för densammas förverkligande inom alla sfärer». Från denna
synpunkt bör man också bedöma statens ingripande även på andra
områden än det rent juridiska, t. ex. inom religionen och den enskilda
förvärvsverksamheten.
Den statsform, som visat sig vara den lämpligaste när det gäller
att ålägga ansvar och att förplikta alla undersåtar, är enligt Hjiirne
det germanska ärftliga konungadömet. Härmed menar han dock ingalunda elen s. k. konstitutionella monarkien, som är >>en viisenslös
fiktion, som i verkligheten ofta leeler till politiskt skrymteri och statens vanmakt». Vad han åsyftar är i stället ett konungadöme sådant
som Gustav Vasas, Gustav Adolfs och Karl den elftes. Dess kärnpunkt är innerst konungens medvetande om eget ansvar, »vilket står
i den skarpaste strid emot konstitutionalismens fiktion av en oansvarig monark, gömd bakom ansvariga syndabockar». Likaledes är
varje undersåte med sin person och allt vad han iiger ansvarig för
statsändamålets uppfyllande. Från denna utgångspunkt betraktar
Hjärne folkets deltagande i statens styrelse. Han unelerkänner fullständigt elen vanliga läran om folksuveräniteten, en villfarelse, som
uppkommit genom missförstånd av det engelska statsskicket och som
av Hjärne jämföres med de pseudo-isidoriska clekretalerna, vilkas
doktriner, oaktat de sakna allt verklighetsunderlag, fått bestämma
den katolska kyrkans inre organisation. Ett dylikt åskådningssätt
tillämpade Boström på elen svenska fyrståndsriksdagen: den var uttryck för den högsta privata personligheten, folket, och hade till uppgift att kontrollera statsmakten, representerad av konungen och hans
organ, ämbetsmännen. Denna åsikt innebär enligt Hjärne en sammanblandning av det privata och det publika, en fördärvlig dualism
204
Litteratur
genom statsorganisationens klyvande i tvenne halvor. Den svenska
riksdagen var från början ett offentligt organ av samma art som
t. ex. kansliet och kammaren, med ett av konungen ålagt ansvar (»en
för alla och alla för en»). Den kan aldrig återfå sin behöriga plats
i svenskt statsliv utan i sammanhang med en förvaltningsreform,
som återställer den gamla, äkta självstyrelsen och skapar en fast
grundval för kamrarna såsom publika korporationer, d. v. s. riksstånd i ordets gamla och sanna betydelse.
Ä ven i artikeln K l a s s e r o c h k o r p o r a t i o n e r behandlas
problemet om folkrepresentationen. Det parlamentariska styrelsesättet har kommit att betyda, att folkrepresentationen blivit »klasskampens vädjobana, där intressenas herravälde över statsmakten utgör
segerpriset». Majoriteten anses ha rätt att kommendera över regering
och statsmakt, beskattning och lagstiftning efter sitt eget behag;
ämbetsverk och andra offentliga institutioner skola förvandlas till
majoritetens lydiga verktyg och genomträngas av det härskande flertalets anda. Gentemot klasserna, som företräda de enskilda intressena,
sätter Hjärne korporationerna, vilkas uppgift icke är att förfäkta
vare sig sina samfällda eller sina enskilda intressen utan att ansvara
för statens bästa inom det verksamhetsområde, som blivit dem var
för sig tilldelat. »All politisk makt alstras och upprätthålles i längden av uppoffring, ej av enskild eller samfälld egennytta» – med
dessa för Harald Hjärnes samhällsåskådning karakteristiska ord avslutas denna framställning. I D e m o k r a t i s k a f r a m t i d s u ts i k t e r (1911) – Hjärnes första bidrag till den återuppståndna
Svensk tidskrift – riktar han sin kritik mot nutidens »demokratiska
eskatologi» företrädesvis ur tre synpunkter. Demokratien strider mot
tre i det moderna kulturlivet förhärskande principer: specialiseringen, organisationen och det internationella sammanhanget. Inför
dessa krav måste, siiger Hjärne, det demokratiska statsskicket framstå som en anomali. Medan specialisering och fackkunskap fordras
på andra områden, bortfaller kravet därpå i högsta instans. Det så
mångsidigt organiserade statsarbetet skall i sista hand kontrolleras
genom en enkel valförriittning. För valmännen står det, yttrar
Hjärne, fritt att »uppträda, som om deras land och folk vore ensamma till i världen», sålunda alldeles oberoende av de samtida
internationella livsvillkoren. Den slutsats han drar av sina betraktelser är, att det folk, som låter fängsla sig av det demokratiska spelets äventyr, tydligen redan befinner sig på efterkälken. Hjärne
fann vissa tecken till en demokratiens självbesinning i det engelska
statsskicket, men i Sverige skedde just det år, då Hjärne skrev sin
artikel, ett »demokratiskt genombrott», grundat på vallöften om minskade rustningsbördor mot bakgrunden av en alltmer mörknande
horisont. Att demokratien i egentlig mening skulle ha något samband
med kristendomen eller rentav – såsom en svensk biskop nyligen
gjort gällande – leda sina anor från bergspredikan och Golgata, var
ingalunda Hjärnes uppfattning. I sin teckning av C a l v i n (1909)
framhåller han, att den demokratiska läran ytterst går tillbaka till
den hedniska antikens sofistik, och att den, där den vunnit insteg,
205
Litteratur
snarare »verkat upplösande på den verkliga självstyrelsen genom
borttagandet av ansvarsförpliktelsen och dess ersättande av majoritetens godtycke».
Samma oberördhet av gängse slagord och meningsriktningar visar
Hjärne även på många andra sätt i den föreliggande volymen. I ett
föredrag om S t a t s r e l i g i o n o c h s t a t s k y r k a (1913) vände han
sig mot den i vissa kretsar omhuldade uppfattningen, att religionsfrihetens problem skulle slutgiltigt kunna lösas och spänningen
mellan stat och kyrka upphöra, om det gjordes en fullständig boskillnad mellan politik och religion, mellan stat och kyrka. Så enkelt
finner Hjärne icke problemet. Ett absolut indifferent förhållande
mellan stat och kyrka kan enligt hans mening icke uppnås. staten
kan helt enkelt icke upprätthålla sträng religiös neutralitet utan
måste vara på något sätt religiöst bestämd, positivt eller negativt.
Å ven ett religionssamfund, som är frigjort från närmare förbindelse
med staten, kan råka i konflikt med statsmakten. En viss spänning
måste, framhåller Hjärne, alltid råda mellan statsmakten och »allt
kristligt eller kyrkligt liv, som kräver människans hela väsen i alla
hennes enskilda förhållanden och samfundsformer».
Den fosterländska odlingens drivkraft är tron på ett andligt liv,
som »kan genomströmma och förena folkets eljes skilda lager i ständigt klarare och fullare former» – säger Hjärne i en liten uppsats
om Fosterländsk bildning (1895). Här riktar han sin kritik
särskilt mot två avarter av tidens bildningsstävanden. A ena sidan
varnar han för en överdriven och ensidig fosterländskhet, som ävlas
att i tid och otid omhulda blott vad som omedelbart angår det egna
fosterlandet; visst skall bildningen vara fosterländsk, men detta får
icke utesluta en sträng och manlig nationell självkritik, som är ägnad
att motarbeta »likaväl den romantiska och nedstämmande forntidsförtjusningen som framtidsdrömmarnas förvekligande optimism».
A andra sidan vänder han sig mot den alltför långt drivna specialiseringen, »den uppblåsta ensidigheten», som gör att yrken och klasser
ställas mot varandra som främmande makter; ett dylikt »kulturens
offerväsen» är i grunden liktydigt med dess självupplösning. Sin upphöjda ståndpunkt i tidens kulturdebatter ådagalade Hjärne även i
den lilla uppsatsen K u l t u r a n a l y s e r (1910), ett inlägg i den
diskussion, som framkallades av Vitalis Norströms djupsinniga skrift
om »Masskultur». Den pessimistiska kritik av den moderna kulturen med dess jäkt, sönderslitenhet och mekanisering, som härunder
framkommit, kunde enligt Hjärnes mening vara en behövlig motvikt
mot den flacka optimism, som blott ser till de yttre arbetsvinsterna,
men den fick å andra sidan icke förfalla till en falsk idealisering av
den gamla goda tiden. Varken antiken eller medeltiden eller någon
annan tid har i verkligheten företett det fridfulla lugn, den helgjutenhet och harmoni, som äldre tiders lovprisare förmenat. »Människolivet är och förblir alltid lika invecklat, och samma gåtor förfölja
oss under odlingens hela utveckling.»
Till de intressantaste partierna i den nu tryckta samlingen höra
Hjärnes uttalanden om den historiska vetenskapens teori och inne- 206
Litteratur
börd. På ett lysande sätt framlade han sina hithörande åsikter i ett
föredrag i föreningen Heimdal: N u t i d s p o l i t i k o c h Sv e r i g e s
h ä v d e r (1907); tidigare hade han behandlat vissa sidor av ämnet i
den först nu tryckta föreläsningen O m p o l i t i s k a o m d ö m e n i
h i s t o r i e n (1886). I ett av sina sista arbeten: N y a p r o b l e m
f ö r v ä r l d s h i s t o r i s k f r a m s t ä Il n i n g (1921), skrivet som inledning till sjätte bandet av den Pfl.ugk-Harttungska världshistoriens
svenska upplaga, gav han en sammanfattning av de åskådningar, som
mognat hos honom under ett liv av oavbruten tanke- och forskarmöda.
Det är utan vidare klart, att den politiska historien enligt Hjärnes
uppfattning måste stå i centrum för den historiska framställningen.
Den som vill historiskt utforska och skildra en gången tids statsliv,
måste ha historiskt intresse och politisk bildning – »en opolitisk historiker är ett oting». Framställningen av den mänskliga kulturen i
dess olika förgreningar kräver ovillkorligen en anknytning till samhällslivet såsom ett helt, till det alltid och överallt framträdande behovet av en rättsordning i statens form. De nutida försöken att dra
upp en skillnad mellan »politik» och »kultur» äro enligt Hjärnes mening vittnesbörd om ett ohistoriskt betraktelsesätt. Politiken är också
en gren av kulturen, och utan anknytning till statslivets utveckling
svävar varje annan »kulturhistoria» i luften». »Det vittnar om ett
förvekligat tidslynne, när man ävlas att sätta de politiska personligheterna tillbaka för banbrytarna på industriens, litteraturens och
vetenskapens fält. En Linne blir icke större, därför att Karl XII:s
hjälteskepnad tränges i skuggan och sexualsystemet förvändes till
ett slags värdig upprättelse för Sveriges olyckor under hans regering. Keligrens skaldskap blir varken bättre eller sämre, därför att
hans sympatier icke kunde följa Gustav III:s statskonst under Anjalaförbundets dagar. Olaus Petri växer icke till en ståtligare reformatorstyp, därför att hans moraliserande krönikeskriveri bragte honom i konflikt med kung Göstas kärva rikspolitik.>> De citerade orden
hade en omisskännlig personlig adress och ha fått en ännu större
aktualitet i en tid, då litteraturhistorien brett ut sig i undervisningen
och övrigt bildningsarbete på ett sätt, som icke står i proportion till
dess verkliga betydelse. Likaledes reagerade Hjärne mot det ensidiga
betonandet av de ekonomiska faktorernas betydelse och mot den
sociologiska betraktelsen av den historiska utvecklingen. Den materialistiska historieuppfattningen kan, menade Hjärne; ur historisk
synpunkt endast betraktas som en ideologi utan högre anspråk än
andra sådana på att reglera all historisk forskning och framställning.
Detta innebar dock icke, att Hjärne förbisåg den ekonomiska sidan
av den historiska utvecklingen. I exposen över nya världshistoriska
problem erkände han, att industrialismens tillkomst torde ha inneburit »någonting även kvalitativt alldeles nytt, som tryckt sin prä-
gel på alla andra samverkande krafter och riktningar».
En annan principfråga, som Hjärne ofta diskuterar, är objektivitet
och subjektivitet inom historievetenskapen. Så snart historieskrivaren höjer sig över det nakna beråttandet och söker utreda och analysera företeelserna, måste han i sin framställning bli i någon mån
207
15-41166. Svensk Tidskrift 1941.
··…. ..
Litteratur
subjektiv. Men detta är icke detsamma som att fälla omdömen på
grund av sympati eller antipati. Lika litet som en zoolog yttrar sig
om, huruvida han finner den eller den fågeln behaglig eller ej, lika
litet kommer det den historiska vetenskapen vid, hur~vida forskaren
finner behag i Caesars eller Pompejus’ personligheter och politiska
verksamhet. Däremot hör det till den historiska vetenskapen att avge
motiverade omdömen om de politiska personligheterna. Under sådana
förhållanden måste den historiska kritiken till sist utmynna i värdeomdömen. Den objektivitet, som förmenas kunna reda sig helt och
hållet utan värdeomdömen, har aldrig funnits och är i själva verket
omöjlig. Historikern kan lika litet som någon annan människa, som
vill bruka sitt förnuft, göra sig kvitt sin subjektivitet i den meningen, att han skulle ställa sig likgiltig inför alla frågor om klokt
och dumt, om rätt och orätt. Han måste också utgå från ett allmänt
begrepp om vad ett politiskt samhälle och dess ändamål är. Förnekar
han statens berättigande, så förnekar han även historien såsom vetenskap. Att historikern alltså icke kan komma ifrån subjektiva värdesättningar, kan ju synas innebära ett starkt minus för historiens
rang av »exakt» vetenskap och möjligen leda till rena skepticismen
i historiska ting. En sådan konsekvens tillbakavisas emellertid av
Hjärne. »Skepticismen är lättingens, den omognes eller förslappades,
yttersta tillflykt och har ingen hemort inom den livskraftiga vetenskapens råmärken.» Naturligtvis föreligger risk för att historikerns
omdömen obehörigt influeras av politiska partiåskådningar. Men i
och för sig är nutidspolitikens inflytande på den historiska uppfattningen icke av ondo utan tvärtom en naturlig och nyttig sak. Under
intryck av våra dagars politiska strävanden ställa vi helt andra
spörsmål till den historiska forskningen rörande äldre tider, än dessa
tiders barn och även våra närmaste föregångare voro i stånd till.
Därmed följa ofta historiska omvärderingar, vilka böra hälsas välkomna, ty utan dem förvandlas de historiska minnena lätt till ett dött
kapital och förlora sin uppfostrande och stärkande kraft.
I själva verket bestod Hjärnes verksamhet som historiker till icke
ringa del i mer eller mindre öppet framträdande polemik mot gängse
doktriner och värdesättningar. Under intryck av de världsomska- ·
pande händelser, som inträffade under Hjärnes senare levnadsår,
fann han sig föranlåten att underkasta många av den moderna tidens
slagord och föreställningar en ny omprövning med hänsyn till deras
historiska betydelse. Detta gäller icke blott om nationalitetsrörelsen,
vars inflytande på gott och ont han även tidigare analyserat, utan
även om sådana företeelser som imperialism, stormakter och världsmakter, formella författningsändringar, parlamentarism och demokratiska samhällsideaL Fatalistiska och deterministiska betraktelsesätt voro fullständigt främmande för Hjärne. »Historien, liksom det
nutida statslivet, är de mänskliga viljornas vädjobana, och ingen, som
själv saknar personligt medvetande om viljans betydelse för människolivet, är i stånd att ens på långt håll sätta sig in i hävdernas
mening och mäktar lika litet begripa sambandet emellan historia och
politik, vare sig nutidens eller det förflutnas.»
208
-’··-~——–’~——-
Litteratur
Hjärnes enastående förmåga av universella överblickar och synteser framträder i de såsom inledningar till olika partier av PflugkHarttungs verk skrivna uppsatserna M e d e l t i d e n s h i s t o r i s k a
i n n e b ö r d (1913) och D e t v ä s t e r l ä n d s k a s t a t s s y s t eme t s uppkomst (1916) samt i föredraget om Reformationen
o c h v ä r l d s s t a t s t a n k e n (1917). Det skulle föra för långt att
här redogöra för innehållet i dessa storslagna exposeer. Det må endast nämnas, att Hjärne ansluter sig till den i senare tid hävdade
åsikten, som icke sätter en tvär gräns mellan antiken och medeltiden.
Talet om den antika kulturens fullständiga undergång är en illusion,
som beror på en förväxling mellan den antika kulturen och de klassiska folkens hedendom; även kristendomen tillhörde den antika kulturen och hade i sig upptagit, vad som befanns livskraftigt och framtidsrikt av arvet från dess äldre former. I själva verket betecknar
medeltiden den grekiska kulturens fortsatta utbredning till barbarfolk, som förut varit avstängda från dess inflytande. Kyrkans stora
betydelse även i politiskt hänseende framhåller Hjärne bl. a. i skildringen av de s. k. reformkoncilierna på 1400-talet. De utgöra nämligen
»de tidigaste försöken att giva världsstaten en friare organisation
genom överläggningar och avtal emellan dess särskilda ledamöter,
att sålunda, med andra ord, utveckla världsstaten till ett statssystem
med bevarande och ytterligare befästande av dess inre sammanhang».
Till de förut icke tryckta uppsatserna hör, såsom förut nämnts, den
historiografiska studien över Sv e n s k h ä v d a f o r s k n i n g o c h
i t a l i e n s k h u m a n i s m (1892), vari författaren huvudsakligen
undersöker den s. k. prosaiska krönikans källor och betecknar den så-
som de första svaga yttringarna av den italienska humanismens inflytande inom svensk historieskrivning. En tämligen unik plats i
Hjärnes produktion intar den likaledes nu för första gången tryckta
avhandlingen om C o m e n i u s (1880). Med grundlig lärdom och fin
förståelse karakteriseras både den framstående pedagogens livsgärning, som i betydelse sättes närmast Luthers, och hans personlighet
i samband med hans tjeckiska ursprung. Comenius hade den slaviska
·stammens bästa egenskaper, dess oegennytta, dess rikedom av känsla
och fantasi, men också dess svagheter, särskilt böjelsen för fantastisk
överdrift och en ödesdiger splittring av krafter och intressen. Det
tragiska hos honom var, säger Hjärne, »att det kosmopolitiska och
det nationella i hans väsen icke kunde förenas till sann jämvikt och
harmoni, emedan han underkastades emigranternas vanliga öde att
förlora det säkra fotfästet i verkligheten, att förväxla sina subjektiva önskningar med tidens och mänsklighetens objektiva krav».
Ett förnyat studium av Harald Hjärnes skrifter skänker alltid ny
kunskap, nya synpunkter och en ökad förnimmelse av hans andes
rikedom. Man blir också slagen av den friska aktualitet, som alltjämt vilar över hans tankar; man kommer ofrivilligt att tänka på
Tegners ord om det snillrika: »ögonblicket utav dess verkan går igenom sekler». Saknaden efter sådana män upphör aldrig. Visst är,
att det tomrum Hjärne lämnade efter sig, då han för snart tjugu år
sedan gick bort, icke fyllts och väl sent kommer att fyllas.
209
” ’
.– •…
,,
Litteratur
RELATIVISMENS BANKRUTT- NÅGRA ANTECKNINGAR
KRING FREDRIK BÖÖKS SKRIFT
Av fil. lic. BORIS TULLANDER, Stockholm
Föreliggande anteckningar utgöra resultatet av en del funderingar
över Fredrik Bööks skrift »Tyskt väsen och svensk lösen». Måhända
är själva skriften icke längre aktuell. Den har blivit läst och är lagd
åt sidan. Den var icke heller skriven för evigheten – närmast en
pamflett avsedd för stunden, trots den stora rubriken. Men vad som
alltjämt torde vara aktuellt är den nästan tragiska brist på bärande
ideer och fasta hållpunkter, som där kommer till uttryck. Bööks
skrift utgör i många hänseenden ett egenartat, personligt dokument.
I andra hänseenden åter framstår den som ett typiskt tidsdokument,
kanske ett av de få som den nuvarande kristiden frambragt i Sverige; en exponent för det andliga nutidsläget över huvud taget. Ur
dylika synpunkter skall ett försök göras att framlägga några reflexioner, även om de måste bli fragmentariska på grund av ämnets
stora vidd. Som läsaren skall finna ha dessa icke någon viss utrikespolitisk tendens utan enbart ett principiellt syftemål.
Själva utgångsläget är ganska paradoxalt. Det visar sig, att
Fredrik Böök, en känd och erkänd representant för den mera konservativa, borgerliga och akademiska miljön, står på samma logiska
och principiella grund – en viss materialistisk och värderelativistisk livssyn – som eljest brukar anses utmärkande för det motsatta
lägret, för marxismen och kulturradikalismen. Han utgår från deras
åskådningar, tror på vetenskapen, misstror moralen och gör det fullt
konsekvent, men ger sin framställning en tendens, som måste träffa
den materialistiska och marxistiska historieuppfattningens ordinarie
representanter i hjärteroten. Dessa kunna icke värja sig mot Böök
utan att komma i strid med sina innersta principer, som de tjänat
och förfäktat under många år. Att godtaga Bööks teser från konservativt håll skulle å andra sidan innebära att kompromissa med ett
tillvägagångssätt och betraktelsesätt, som för de konservativa alltid
varit som ett rött skynke. Därtill kommer, att Bööks nuvarande radikala vedersakare hastigt glömt bort sin sedvanliga värderelativism,
sin antiborgerliga och antiindividualistiska inställning och i stället
tagit sig före att med stor självsäkerhet uppträda som försvarare av
värden, som de tidigare i hög grad bidragit till att undergräva och
misskreditera. Skulle det betyda att instämma i denna en smula
hastigt uppkomna moralism, om man tilläventyrs anser, att Böök
verkligen är inne på ytterst betänkliga tankebanad
Det tycks ha fallit på prof. Bööks lott att bringa till uttryck den
kaotisering och förvirring som kännetecknar de djupare åskådningsgrunderna på mer än ett håll inom vårt kulturliv. Man kan bestrida
att så är fallet och anföra många fakta emot – rådligast synes vara
att se fakta i ögonen. Endast genom en hänsynslös självprövning på
210
Litteratur
olika håll kunna vi bli medvetna om de bärande grunderna i våra
åskådningar, endast därigenom kunna vi nå fram till ett självförtroende som ingen makt i världen förmår bryta. Nu få vi höra många
kloka paroller för dagen, men ser man efter, finner man ofta nog, att
de utgivas av enskilda och grupper, som tidigare bekämpat samma
ideer och alltjämt i själ och hjärta underlåta att taga den inre omvändelsen på allvar. Allt sådant är visserligen ett tecken på att nå-
gonting sker, att andarna ha vaknat, men det är icke tillräckligt. Det
räeker icke att uppställa mer eller mindre tilltalande paroller för
stunden, grundade på mer eller mindre haltande åskådningar, vilkas
inre tomhet och brist på kraft träder i dagen bara man skrapar litet
på ytan. Vi behöva ideer som förmå skänka inre styrka och tillförsikt, ideer som visa hän mot framtiden. Vi behöva tankar, vilkas andliga realitet är sådan, att vi kunna känna oss helt och hållet förbundna med dem. Att hänvisa till det förgångna och till det bestående
är gott och väl – en icke föraktlig anda av pliktuppfyllelse och solidaritet kan grundas därpå. Men självbevarelsedriften enbart har
ännu icke uträttat några storverk. Vi behöva tydligt och klart inse,
att det som vi sätta högst i det förgångna och i det bestående rymmer
något som hör framtiden till och icke blott vår egen framtid, utan
även någonting allmäntmänskligt och universellt. Om vi svika det
ena, oss själva och det som är vårt eget, då svika vi också det andra,
som är mer än vi själva – det behöva vi inse.
Till det som är vårt eget hör icke bara sådant som är gott och förträffligt, utan även sådant som är svagt och bristfälligt. Att avftirda
detta senare som obefintligt betyder innerst inne att svika också det
som är gott. I prof. Bööks skrift träder icke en livsduglig framtid
till mötes utan det förgångna som mist sin livskraft. Det ~ir min mening. En generation, en epok, ett stycke svensk akademisk kulturtradition kommer där till uttryck – och dess oerhörda vanmakt inför
tidshändelscrna. Men behöver det därför avvisas med hån och förakt~
Om vi ägna verklig möda åt att inse det som synes oss bristfälligt i
nuet och i det förgångna, då utföra vi något som gör att vi vinna
krafter för framtiden; det förgångna får liv på nytt. Detta är eller
borde åtminstone vara hemligheten med all »konservatism», som
hävdar den kontinuerliga utvecklingen. Det är lätt att kasta det
gamla över bord, men förr än man anar är då det nya kraftlöst. Här
skulle det passa att berätta en gammal saga; jag har sett den hos
den ryske filosofen Solovjeff.
En ung man var en gång stadd på vandring ut i den vida världen.
Han var ståtlig och stark och gick sjungande sin väg fram. När han
skulle passera en bäck, som var ganska djup och strid, fick han plötsligt syn på en gammal gumma som förgäves försökte komma över
på den andra sidan. Hon vinkade på honom och bad att han skulle
hjälpa henne. Gumman var skröplig och ful och såg inte alls tilltalande ut. Men en gammal människa skall väl inte stå där och förgås, tänkte ynglingen och gjorde ett försök att lyfta henne på sina
armar. Men då märkte han, att gumman var oerhört tung. Han fick
spänna alla sina krafter för att lyfta henne över marken. Icke desto
211
… •.·.
Litteratur
mindre begav han sig åstad ut i den strida strömmen. Och ju längre
han kom desto tyngre blev hans väg. Till slut trodde han, att deras
sista .stund var kommen, men han släppte icke taget. Och se, då
skedde ett under. Hans gång blev lättare, han kände fast mark under
fötterna, och plötsligt varseblev han, att han icke längre höll den
gamla gumman i sina händer, utan en ung och strålande jungfru.
Detta var sagan om forntiden och framtiden och den strävande människan.
Studerar man prof. Bööks skrift efter bokstaven skall man finna,
att det mesta där är aktuellt och till och med ganska nymodigt. Det
är dagens frågor, den tyska regimen, regeringens politik, värderelativism, materialistisk filosofi o. s. v. Det är prof. Bööks sätt att tänka
och skriva i denna dag. Men försöker man få tag i sjiilva andan,
de11 ansträngda vetenskapligheten, föraktet för »moraliserande» tänkesätt, det ständiga kompromissandet med värden och ideer, den andlip,-a rotlösheten, den religiösa indifferentismen – då nödgas man
konstatera, att det är någonting diffust och opersonligt: det är tidsandan, den sista återglansen av 1800-talets naturvetenskapliga rationalism, dess förbrukade arv, där ideerna blivit dogmer och fraser –
det är den äldre men ännu tongivande generationens andliga och
moraliska bankrutt. Från moralisk relativism och en handfull vetenskapliga doktriner kan man komma fram till de ståndpunkter, som
Böök gör sig till tolk för i praktiska och politiska frågor, och man
kan lika bra komma fram till rakt motsatta ståndpunkter, men man
kan näppeligen komma fram till några livsdugliga ideer och lösensord. Ett erkännande måste dock givas prof. Böök: för hans vilja
och ambition att göra en personlig insats. Böök talar som en personlighet som sätter allt på spel, sitt anseende, sin auktoritet, sin
litterära och vetenskapliga position – en individ som går mot strömmen. I förordet heter det:
»Uppsatsen … innehåller nu hela den sammanhängande tankegång, som
ligger till grund för ett par decenniers författarskap.»
Längre fram stå orden:
»Hur dumdristigt, ja, förmätet det än må te sig att angripa detta problem,
så skall det här vågas. Hur tacklöst det än måste bli att tala med full och
oinskränkt uppriktighet, så finns det ögonblick då inga hänsyn gäller.»
Flera liknande punkter skulle kunna anföras Rom tydligt utvisa,
hur allvarligt Böök tar på Raken, och vad man iin må tänka om själva
resultatet, principen måste bejakas. Att begära ordet i stora, allmänna angelägenheter och i gengäld Rätta in hela personligheten –
det är en urgammal liberal princip. Flera decenniers författarskap
är min borgen, säger Böök. Här skulle man vilja fråga: hur många
av hans vedersakare äro beredda att säga detsamma~ Vältalig indignation för stunden är en god sak – men dess drivande kraft skall
icke vara den upprörda massopinionen för dagen. Kvar står frågan:
vilken opinion, vilken samhällsmoral, vilken kristen, liberal, nationell
212
Litteratur
etik ha de företrätt i går, eftersom de i dag äro så ivriga att uttala
förkastelsedomar över andra~
Det egendomliga med prof. Böök är, att han trots omisskännliga
ansatser att framträda som en orädd personlighet likväl gör det endast till hälften, så att det blir någonting haltande och halvgånget
över det hela. Böök litar icke på det personliga, sitt eget jag, utan
söker oupphörligt skydd bakom yttre och mera konventionella ting,
t. ex. den vetenskapliga objektiviteten, filosofiska trosläror, machiavellism, hegelianism, hägerströmianism o. s. v. Böök säger icke ’detta
är min övertygelse, med den står och faller jag’. I stället är han
angelägen om att tala i vetenskapens namn, att åberopa sig på filosofiska doktriner och överhuvud taget att tala å andras vägnar. Betecknande nog heter det i förordet om regeringspolitiken: »med den
står och faller vi alla»; alltså någonting rent yttre och konventionellt
är den fasta punkten. När det nu visar sig, att det personliga, det
som skall sammanhålla och ordna de åberopade teorierna och stödjepunkterna icke förmår att bemästra dem, utan går vilse bland dem,
blir resultatet denna höggradiga åsiktsförbistring, denna halvgångna
individualism, där den personliga hållningen och bekännelsen står i
skarpaste kontrast till den samtidigt utformade och propagerade
åskådningen. Så betydelsefull är likväl den personliga impulsen, att
Bööks misslyckade försök icke förblir ett mer eller mindre likgiltigt
fall bland tusen andra, utan ett typiskt exempel, en symbol för en hel
generation. Som i ett nötskal kan man i Bööks skrift iakttaga konsekvenserna av den materialistiska anda, av den självtillräckliga intellektualism, av den ytlighet och självgodhet som så länge präglat
tänkesätten i Sverige. I det följande skola dessa synpunkter motiveras med några belägg ur Bööks egen framställning.
”
Bööks skrift »Tyskt väsen och svensk lösen» handlar strängt taget
varken om det ena eller det andra. Det är typiskt drag hos denna
.tankeriktning, som i tid och otid berömmer sig av sin vetenskapliga
objektivitet, att bokstavligen tappa bort sina egna objekt. Böök inleder sin framställning om tyskt väsen med att förkasta, ja förhåna
den sakliga innebörden av detta problem.
»Det vore lätt att breda ut sig om det tyska väsen, som under århundradena
kommit till allsidigt uttryck i filosofi och musik, att tala om det folk som
frambragt Luther och Kant, Diirer och Beethoven, Goethe och Schiller; och
utan risk att bli motsagd kunde man hävda, att inget folk gjort en större insats i vår gemensamma kultur. Men allt dylikt vore i grund och botten bortkastad möda.»
Det väsentliga och betydelsefulla är enligt Böök någonting annat.
I dag lyder den stora frågan så här:
»Vad är det i tyskt väsen, som är oss olikt, som blir oss främmande, som
nästan överallt framkallar de starka reaktionerna, till största delen antipatiska,
men i vissa fall också häpnad och beundran? Detta är kärnpunkten- det vore
213
.~:–
-·~ ..::
< •
Litteratur
bekvämast och angenämast att hölja den i frasernas dimma. Det är emellertid
ingen teoretisk fråga för det sysslolösa skarpsinnet.»
Mycket vore att säga om denna uppläggning. Det subjektiva godtycket är nästan satt i system. Kärnpunkten är sålunda icke vad
som sett ur objektets synpunkt är väsentligt, utan vad som verkar
stötande på oss! För att bedöma Tysklands väg på gott och ont är
och förblir dock det tyska folkets väsen, dess andliga egenart och
kulturinriktning den enda fasta och hållbara grunden. Men Böök intresserar sig först och främst för den tyska militarismen och för nationalsocialismens utrikespolitik – tyskt väsen uttömmes emellertid
icke därmed. Och för övrigt tillkommer denna föraktfulla gest åt
problemets allvarliga sidor till: teoretiska frågor för »det sysslolösa
skarpsinnet»! Därmed instämmer Böök i vår tids benägenhet att förytliga alla frågor, att endast taga det mest aktuella och handgripliga
på allvar, och faller till föga för tidsandan och tidningsandan.
Lika betecknande är Bööks formulering av en svensk lösen. Stycket
avslutar hela skriften och borde icke vara helt tanklöst nedskrivet.
»Svensk lösen, så länge vi lämnas i fred, är ingenting annat än fred. Utan
belastning av fördomar måste vi möta framtiden.»
Dessa rader må betraktas som de stå där bokstavligen. Så länge vi
ha fred, är vår lösen ingenting annat än fred. Men om freden skulle
bliva hotad? Ja, då ha vi ingen lösen. Ty man kan ju icke med liv
och blod försvara något som icke längre finns. I stället, menar Böök,
måste vi möta framtiden »utan fördomar». Onekligen mycket intetsägande. Om man alltså med en lösen och allra helst med en lösen i
den nuvarande kritiska världssituationen skall mena något mer än en
vanlig fras, om man med en svensk lösen skall avse något som anger
vad just vi sätta högst av allt i vår tillvaro, vad vi måste vara beredda att strida och dö för, vad vi uppfatta som meningen med och
uppgiften för vår existens – då nödgas kan konstatera att :B-,redrik
Böök därom har absolut ingenting att säga. Bööks formulering slår
fast själva idelösheten.
Det är ingen tillfällighet, att Bööks skrift börjar och slutar med
en negation av de sakfrågor, som borde vara hans. Den materialistiska tankeriktningen, som rör sig på ytan av verkligheten, har ingenting att säga i sådana frågor. Vad har den då att säga~ Sedan Böök
i sitt första kapitel på ovannämnt sätt lagt upp, eller egentligen
avfärdat sitt ämne, skyndar han sig i det andra kapitlet att intaga en
vetenskaplig ståndpunkt.
»Om ett folk, en människoart uppvisar säregna drag, som inte föreligger
lika utpräglade hos dess grannar och likar, så måste detta givetvis förklaras
på samma sätt som man förklarar de karakteristiska egenheterna hos ett organiskt väsen. Därmed har man bara hävdat den kausala förklaringsmetod som
är vetenskapens a och o.»
Vari består nu denna vetenskapliga metod~ Prof. Böök skriver
populärt och lyckas ge en slående formulering.
214
Litteratur
»Allting i naturens värld är anpassat efter levnadsvillkoren. Det levande
kan bestå blott genom att forma sig efter dem; den som icke förmår det, dukar
under. Man kan häpna över att giraffen har en så lång hals, och man kan
finna det stötande för ögat; men giraffen har behövt den långa halsen för att
nå trädkronorna, den skulle annars ha svultit ihjäl.»
Fredrik Böök är föga skonsam mot oliktänkande. Mer än en gång
brukas beskyllningen för naiva och filiströsa tänkesätt. Därför må
det förlåtas, att dylika attribut komma i tankarna inför hans egen
tillämpning av den vetenskapliga (naturvetenskapliga) kausalitetsprincipen. Detta betraktelsesätt spelar verkligen en stor roll i Bööks
resonemang. Att gå in på frågan i hela dess vidd, skulle här föra för
långt, men ett exempel må lämnas. Sålunda menar prof. Böök, att
giraffen har fått den långa halsen för att bättre kunna nå trädkronorna, annars skulle den ha svultit ihjäU Och detta skulle vara en
vetenskaplig förklaring~ Följande förklaring är exakt lika vetenskaplig. Det förhåller sig icke alls så, att giraffen har fått den långa halsen för att bättre nå trädkronorna, tvärtom, Vår Herre har låtit akaciorna i Afrikas stepper växa så höga enbart för att giraffen skall
slippa att besvära sig med att böja den långa halsen! Den ena förklaringen är lika logisk och vetenskaplig som den andra, eller, om
man skall tala allvarligt: de äro lika ovetenskapliga båda två. Vi
kunna icke tänka oss giraffen utan den långa halsen. Att fråga varför giraffen har den långa halsen, är detsamma som att fråga, varför
en giraff är en giraff, en kamel är en kamel o. s. v. Man ser omedelbart, att själva frågan är oförnuftig.
Hur underligt det än låter tillämpar Böök den kausala förklaringsmetoden på Adolf Hitler, på den nationalsocialistiska regimen, på den
tyska militarismen och överhuvud taget när helst det faller honom in.
En stor del av skriften är uppfylld av dylika resonemang. När Böök
icke tänker rent känslomässigt (»Hur kvalfullt är inte nuet, hur
osäker och skräckinjagande är inte framtiden!»), resonerar han abstrakt och schematiskt enligt formeln: yttre orsaker – inre verkningar. (»Det är vår samhälleliga existens som bestämmer vårt medvetande, och inte tvärtom.») Typisk är skildringen av den tyska militarismen. För att förstå denna företeelse, säger Böök, måste man
utgå från det tyska folkets geografiska läge, från »geopolitikens oförnekliga grundsanningar». »Liksom fiskarna på Atlantens djup har
det (Tyskland) måst inrätta sig för att bli beståndande under mångdubbla atmosfärers belastning. Sviker pansaret är det förlorat.» Det
liger i öppen dag, hur godtyckligt detta betraktelsesätt är – ett helt
mekaniskt analogitänkande, som icke säger och bevisar någonting.
Fördelen med det kausala betraktelsesättet skulle vara, dels att det
vetenskapliga tänkandet kan hållas fritt från moraliska värdeomdömen, dels att iakttagelsernas objektivitet blir bindande och oemotsäglig. Hur det förhåller sig därmed, framgår tydligt t. ex. av Bööks
redogörelse för nationalsocialismen. Orsakerna äro Versailles-freden, Nationernas Förbund, Tysklands ekonomiska svårigheter efter
världskriget, medan nationalsocialismen är »den mogna, oundvikliga
frukten av en bland de förfärligaste, skoningslösaste kriser, som
215
.,…:;; ed
Litteratur
världshistorien känner». Redan av dessa korta antydningar framgår
– och de kunna verifieras med många exempel ur texten – att den
förmenta friheten från värdeomdömen är en chimär och likaså, att
iakttagelsernas vetenskapliga realism är illusorisk. Orsakskedjan bör
ej ses bara från ett håll. Om den materialistiska historieuppfattningen
kan man på fullt allvar säga, att den är subjektivism satt i system.
När det förut yttrades, att Bööks tänkesätt är tidstypiskt, avsågs
därmed det kausala, materialistiska betraktelsesättet. Allt vad positivism, marxism, hägerströmianism, behaviorism, amerikanism o. s. v.
heter, tänker i grund och botten efter samma mönster. Själva tänkandet är präglat av de schematiska principer, som höra hemma inom
naturvetenskaperna och där de äro fullt berättigade. Alltså i stort
sett inom den matematiska vetenskapen och inom tekniska och materiella sammanhang. Om däremot samma metoder överföras på organiska, andliga och moraliska företeelser, sker ett våldförande på verkligheten. I grund och hotten göres samma fel som i fråga om giraffexemplet: man märker icke, att frågorna bli oförnuftiga, man märker icke att man själv väljer ut enstaka aspekter och kallar dem t. ex.
»orsak» och att man väljer ut andra aspekter och kallar dem »verkan»; man rör sig hela tiden inom sina egna tankars cirkel, men
gör icke desto mindre anspråk på allmängiltig objektivitet.
Vad det först och främst kommer an på, är att iakttaga och studera företeelserna i enlighet med deras egen natur, att se tingen i
deras totala sammanhang, att upptaga själva processerna i sitt eget
tänkande. Vill man sedan meddela sina rön åt andra, har man dels
att ställa frågorna tydligt, dels att hänvisa till sådana fakta och
begrepp, att den tankegång, man vill meddela, blir begriplig. Kan
man hänvisa till allmänt kända iakttagelser och erfarenheter, ligger
det i sakens natur, att framställningen blir »Övertygande», fastän
utan anspråk på att »bevisa» någonting med samma entydiga objektivitet som i fråga om de matematiska bevisen. Den som mottar förklaringarna har i sista hand själv att avgöra om han anser, att nå-
gonting är riktigt tänkt eller ej. Längre kan man icke komma, men
det räcker. Den vetenskapliga objektiviteten och det sunda förnuftet
äro så nära besläktade, att de praktiskt taget äro ett.
Om det är illa nog, att det mekanistiska, kausala betraktelsesättet
icke hjälper oss att förstå den historiska och sociala verkligheten
utan fastmer vantolkar utvecklingen och gör den obegriplig, så är det
om möjligt ännu värre, att detta betraktelsesätt gör de moraliska
begreppen oklara och överhuvud taget verkar destruktivt på den moraliska intuitionen. Den vetenskapliga »absolutismen», d. v. s. denna
från naturvetenskaperna emanerande anspråksfullhet att i tid och
otid sitta inne med den absoluta objektiviteten, har i den moraliska
relativismen sin tvillingsyster. De båda företeelserna ha sin rot i
samma slags tänkande. Att »bekänna sig» till kausalitetslagen, som
Böök uttryckligen gör, eller att uppfatta sanningen i identitetslagen
som ett slags högsta värde, såsom hägerströmianismen gör, betyder
ungefär detsamma som att bekänna sig till multiplikationstabellen.
Multiplikationstahellen utsäger i och för sig inga större sanningar än
216
~-~~—-……._._ _______
Litteratur
vilken företeelse som helst utsäger genom sin blotta existens. Att jag
har fem fingrar på min hand, är ett faktum, men det är ingenting att
bekänna sig till. En rättskaffens människa kan räkna fel i multiplikationstabellen och upphör icke att vara en rättskaffens individ för det.
En mindre rättskaffens individ kan använda multiplikationstabellen
rätt och ändå åstadkomma förfalskningar med sina beräkningar.
Multiplikationstabellen, identitetslagen o. s. v. sakna varje realt
innehåll; de äro tankemässiga konventioner, som viserligen icke
strida mot sanningen men icke innehålla denna själv. De innehålla
absolut ingenting. Men att bekänna sig till detta »ingenting» såsom
till ett värde är moralnihilismens grundläggande bekännelse. När de
som i detta »ingenting» t. ex. hos identitetslagen se ett värde, en sanning och mena någonting därmed, så lägga de in något av sig själva
– det egna förnuftet blir i realiteten det högsta värdet. Och detta
är den reala innebörden av moralrelativismen -ens egen subjektivitet är måttstocken för alla värden. Nu är sanningen icke »ingenting»,
sanningen är icke det minsta av allt, tomheten i identitetslagen –
sanningen är det största av allt. Sanningen överstiger mitt förnuft,
jag kan se mitt förnufts begränsning bara genom att kasta en blick
på stjärnhimlen. Men jag kan närma mig sanningen genom att söka
förstå, hur de ha tänkt över sanningen, vilkas förnuft är större än
mitt, och så långt mina krafter räcka kan jag fullfölja denna väg till
det största som är tänkt och sagt om sanningen. Och även om den
religiösa världen öppnar sig, förmår mitt förnuft fatta blott en avglans av sanningen.
Eftersom sanningen är en och står över alla, kan jag i endräkt med
andra sträva efter sanningen. Och även om jag är mycket ringa inför sanningen och felar ständigt, utesluter det icke, att jag kan sträva
i endräkt med andra, som ävenledes bemöda sig om sanningen. Men
om jag säger: sanningen ligger hos mig själv, min subjektivitet är
sanningen, då sätter jag mitt eget jag i stället för sanningen, sätter
min själviskhet över sanningen, och då kan jag icke sträva efter sanningen i endräkt med andra. Subjektivismen, den moraliska relativismen har tvedräkt till följd- dess konsekvens är kaos. Ur fruktan för
kaos födes våld och förtryck. All materialism, all intellektualism,
all moralisk subjektivism och självgodhet tenderar mot våld och förtryck – även när det sker i frihetens namn. Ty den sanna frihetens
namn är det samma som sanningens, och sanningen är icke du eller
jag, utan Den som står över oss alla. Att icke sanningssökandet utan
sökandet efter de egna sanningarna fått ett allt större utrymme inom
människosjälarna, tar sig uttryck i de allt större katastrofer och omvälvningar vi bevittna. Hos Fredrik Böök står emellertid den häpnadsväckande satsen, att just den moraliska relativismen betecknar vä-
gen till räddning och fred. På tal om de moderna soldaterna och deras
mentalitet (som Böök naturligtvis känner utan och innan) heter det:
»De kämpande ideologierna ha icke lyckats pervertera och fanatisera dem.
De hårda upprepade krigserfarenheterna har hos dem tvärtom framkallat
den skeptiska visdom, som eljest är iakttagarens, den moraliska relativism,
217
•…..,
Litteratur
den enkla mänsklighet, som måste växa fram hos det olyckliga Europa, om
inte åsiktskrampen skall bli hela världsdelens fördärv.»
Efter vad som har blivit nämnt förut, erfordra dessa rader ingen
särskild kommentar. Vare nog sagt, att det är just så man icke skall
tänka om den enkla mänskligheten. Vad den moraliska relativismen
i verkligheten leder till, uttalar Böök själv med största tydlighet. I
samband med skildringen av Hitlers makttillträde stå några mycket
anmärkningsvärda satser.
»Det har inte skett med hjälp av upphöjda ideer, som presidenten Wilson
uppställde till rättesnören för framtiden, utan med hjälp av maktpolitikens urgamla metoder, teoretiskt formulerade av Machiavelli, de metoder som statskonsten brukat sedan tidernas begynnelse och som hittills skapat alla jordens
riken, alla, utan undantag.»
Och något längre ned fortfarande om Hitler:
»Av den propaganda, som bedrevs av ententen under världskriget och som
nådde sin högsta fulländning hos Lloyd George, fick han väckelsen, som han
själv bekänner i Mein Kampf. Han insåg, att när en modern demokrati, när
massorna skall piskas fram till avgörande beslut, till djärv handling, till en
världshistorisk mission, så räcker det inte med de föråldrade recept, som den
patriarkaliska regimen kunde nöja sig med. Han förstod, att det krävs våldsamma affekter, masspsykoser, lidelser och hat; endast dessa känslor kan lösa
ut den nödvändiga energien. I det avseendet skiljer sig inte människan från
djuren- de måste hetsas.»
I dessa rader uttalar Böök otvivelaktigt sina egna åsikter. Machiavelliska metoder ha skapat alla riken på jorden! Både Lloyd George
och Hitler ha hetsat massorna, det är ett kausalbestämt faktum, alltså
är det en nödvändighet! Människorna skilja sig icke från djuren,
de måste hetsas! Man torde icke göra sig skyldig till en överdrift,
om man betecknar dessa uttalanden som uttryck för en personlig
bankrutt. Begreppen om gott och ont äro sammanblandade, den
objektiva omdömesförmågan har svikit fullständigt. Och i den mån
den materialistiska filosofien, det naturvetenskapliga tänkandet kan
sägas dominera vår tid, i den mån är det berättigat att säga, att även
denna situation är tidstypisk.
Menar nu Fredrik Böök allt vad han säger här ovan, godtar han
verkligen Machiavellis principer~ Strängt taget kan Böök icke mena
det. I den mån han menar allvar med sitt tänkande och begär att bli
trodd på sina ord, kan han icke bekänna sig till machiavellismen, ty
då kan man icke begära att bli trodd på sina ord. Detta är den ometlelbara praktiska konsekvensen av att förneka sanningen – ingen
kan tro den andre längre. Omfattar Böök med själ och hjärta sina
ideer, är han på det klara med vad de betyda~ På sid. 20 ingår en
passus som belyser denna fråga. Där talar Böök om nationalsocialismen och säger i förbigående:
218
Litteratur
»Den som är övertygad om, att den liberala själsförfattningen är ett uttryck
för outrotliga, nödvändiga, djupt värdefulla strävanden i människonaturen
-och till denna övertygelse bekänner jag mig för min del- han måste sörja
över härdningsprocessens konsekvenser och uppröras över många av den nya
andans uppenbarelseformer.»
Det vill sig inte bättre än att Böök i samma stycke avger ännu en
bekännelse – nämligen till den kausala förklaringsmetoden. Alltså
två, strängt taget, oförenliga bekännelser i samma andedrag! Och hur
skall ovanstående bekännelse till djupt värdefulla strävanden i människonaturen förenas med den fullständiga brist på respekt för människovärdet, som kommer till uttryck i de ord, där det talas om att
massorna måste hetsas~ I ett annat sammanhang bryter Böök staven över de liberala ideerna. Han påvisar icke blott den politiska
liberalismens skeppsbrott, han säger, att ideerna själva avslöjade sin
inre halt, »att de inte var verkliga ideer» utan »bara ideologier, det
vill säga idealistiskt camouflage». Men det hindrar inte, att Böök
bekänner sig till den liberala själsförfattningen! Härav ser man, hur
föga bärkraftig och genomtänkt den nyktra och skeptiska åskådningen i grund och botten är. De största inre motsägelser tolereras! Det är under alla omständigheter en hankruttmässig situation
för intellektualismen.
Den moraliska relativismen håller lika litet i praktiken som i teorien. Bööks politiska program ingår huvudsakligen i det kapitel,
vari det talas om »gränsdragningen» mellan svenskt och tyskt. Att
närmare gå in på detta avsnitt skulle föra för långt. Nästan varje
sats inbjuder till kritik. När Böök säger, att Tyskland nu går »den
krigiska, den heroiska vägen» mot sina mål, så låter det som om den
krigiska vägen var den enda heroiska, vilket är fel. I samma mening
heter det vidare: »och de fromma önskningarna har ingenting längre
att betyda». Om med »fromma önskningar» avses moraliska normer
och ideer, så är en sådan uppfattning mycket beklämmande att höra
från en personlighet, som skall representera det andliga och kulturella livet. Längre ned står satsen: »Vår uppfattning av tyskt väsen
bestämmes väsentligen av det som sker och kommer att ske hos grannarna.» Vår uppfattning skulle således icke bestämmas av vad som
är rätt och sant, utan av Tysklands handlingssätt mot grannarna
eller egentligen mot oss själva. Detta är renodlad relativism och
principlöshet. Omedelbart därefter glömmer sig Böök därhän, att han
samtycker till, att det brukas våld mot grannarna. »Vi hoppas, att
det inte brukas mera våld än nöden kräver.» Vems nöd~ Vad ha de
gjort för ont~ När Böök skall ange »den skarpaste gränsen» mellan
svenskt och tyskt, har han endast det rent yttre, den geografiska
gränsen att falla tillbaka på.
I yttre avseenden kunna övermäktiga motståndare- de må komma
från öster eller söder eller väster – förödmjuka oss och slå ned oss.
Icke i inre avseenden. I inre avseenden ha vi själva sjunkit ned i
andlig slapphet och materialism. Böök har förut sagt: »Det fordras
219
-~· …..
..
Litteratur
myter_ som skapar indignation och hänförelse; och det tyska folket
fick sina myter.» Nu säger han: »också vi har vår myt, vår nationella
ideologi»! Inga myter och ideologier kunna dock hjälpa oss därur,
blott vår egen kraft och vilja – kraften att taga oss själva sådana vi
äro på gott och ont, viljan att stärka det goda, att övervinna det
onda. Men den kampen och den vägen innebär att söka ett rätt förhållande till den andliga grund och den hjälpande kraft, som ~ir kristendomens väsen och kärna. Då blir frågan ej längre, hur vi skola
rätta oss efter den ena eller den andra stormakten och deras ideologier, och ej heller, hur vi skola bedöma dem efter deras handlingssätt mot oss, utan den väsentliga frågan är och förblir, hur var oeh en
förhåller sig till den väg som är den kristna sanningens. Endast
därigenom kunna vi nå ökad tillförsikt, övervinna våra svagheter,
stålsätta vår inre och yttre självständighet mot varje övermakt.
220