Sammanhållning
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SAMMANHÅLLNING
l GLESARE led och på färre platser än i fjol demonstrerade det
svenska folket på årets första maj för nationell sammanhållning.
Sannolikt får samlingstankens förankring i folkdjupet ej mätas
efter demonstranternas tal. Det ligger knappast för svensken att
marschera och manifestera, allra minst i blåsväder. Skulle dock,
mot all förmodan, samlingstanken verkligen ha förlorat i styrka,
vore det ingenting mindre än en riksofärd.
På denna plats antyddes i förra häftet krigets oberäkneliga gång
och de ständigt nya risker, som en neutral stat löper att indras
i stridszonen. April har varit den kanske nyckfullaste av alla
krigsmånader. Sedan sist ha tyskarna både igångsatt och slutfört
sin väntade aktion mot Jugoslavien och Grekland. Det oförberedda
Jugoslavien brast samman inför den tyska maskinarmens blixtsnabba framstöt; sydslavernas stora territorium styckas nu som
bäst. Grekland kämpade segt till det bittra slutet, höljande sig
mitt i nederlaget med ovansklig ära. Englands hjälp var än en
gång otillräcklig, men dock tillräckligt stor för att länsa försvarskrafterna i Libyen och därigenom underlätta tyskarnas djärva
återtagande av det stora område, varifrån Wavell drev bort italienarna. England har fortsatt rensningen av Abessinien men i stället i Iraks nya regering fått en oväntad och farlig fiende. Det
tyska trycket koncentreras nu på Turkiet och Spanien, och Englands Medelhavsvälde är i fara. I öster synes Sovjetunionen föredra en alltmer passivt avvaktande hållning, trots att tyskarna
genom ockupationen av grekiska öar inkräktat på Rysslands gamla
intressen i Dardanellersundet. Krigets tyngdpunkt kan återigen
förflyttas västerut och »slaget om Atlanten» bli avgörande. Tysklands vinster i sydöst få vägas mot dess ohägn av att U. S. A. i
ständigt växande grad ställa sina resurser till Englands förfogande och därigenom steg för steg driva hän mot kriget.
Om man hävdar, att svensk sammanhållning nu om någonsin är
av nöden, inlägger man givetvis däri inte den själlösa betydelsen,
att sammanhållningen skall gälla quand meme och för vilka
okända mål som helst. Men man slår fast, att sammanhållning nu,
sedan kriget skärpts och intet europeiskt område kan vara säkert,
är vårt starkaste och kanske enda vapen. Att några högljudda
men troligen fåtaliga grupper mält sig ut ur sammanhållningen
är beklagligt men kan ej hjälpas; det synes hart när oundvikligt
231
Sammanhållning
att det överallt, där en övermäktig stat tränger på, finnas klickar,
som hälsa inkräktarna med öppna armar. Så mycket större skäl
ha de, som känna och tänka svenskt och ingenting annat än
svenskt, att sluta sig dikt samman. Det danska folkets ordkarga
sammanhållning efter 9 april är i sin art ett lärorikt exempel.
Sammanhållningens ide förkroppsligas av samlingsregeringen.
Iden är dock nu något ännu väsentligare än de män, som i denna
stormiga tid med starkare eller svagare meriter äro våra navigatörer. Och samlingen avser blott de stora, nationella livsfrågorna.
Det måste hälsas med glädje, att krisen i sockerfrågan löstes
utan att en stor del av bondeklassen undandrog sig samlingsregeringens ansvar. Sammanhållningen uppfordrar alla till självdisciplin eller till den stramare livsföring, som utrikesministern i sitt
radiotal anbefallde. Dyrtidsstegringar, reduceringen av kompensationen, missväxt, ransoneringar, arbetslöshet, ojämna inkallelser,
det växande skattetrycket, intrånget på vissa som oförytterliga
betraktade mänskliga fri- och rättigheter och annat ha tärt på det
svenska folkets nervkraft. Det vore förblindat att misskänna de
svårigheter, varmed många människor ha fått att kämpa. statsmakterna ställas inför allt bekymmersammare problem att lösa.
Det fordras icke minst, att regeringen tveklöst fullföljer sin politik
i sockerfrågan; att hävda samhällsintressets supremati över klassoch egenintresset. Men vilka resurser regeringen än har att leda
opinionen, mäktar den ej mycket, om inte folket i alla dess lager
av egen kraft mobiliserar nya fonder av samhällsanda. De, som i
dessa tider ockra på missnöjet och göra korttidsaffärer i splittring,
ådraga sig ett ansvar drygare än någonsin. De kunna icke råda
över verkningarna av sina gärningar, som därför stå folkförräderiet skrämmande nära.
Men det erfordras ej blott att den svenska sammanhållningen
stålsättes. I nuvarande läge fordras det också, att den nordiska
sammanhållningen vidgas, så långt Nordens stater åtnjuta handlingsfrihet. Den sista tidens irriterade svenska och finländska
presspolemik har avslöjat vissa dissonanser i den allmänna opinionens inställning i de båda länderna. Den frågan tränger sig
på, om Sveriges och Finlands regeringar i dessa dagar se principiellt lika på problemet om Nordens frihet. Kommer den ena staten att handla på ett sätt och den andra på ett annat, om någon
stormakt framställer krav~ Man vill in i det längsta hoppas, att
bägge folken dragit gemensamma lärdomar ur det nyligen förflutna.
232
l GLESARE led och på färre platser än i fjol demonstrerade det
svenska folket på årets första maj för nationell sammanhållning.
Sannolikt får samlingstankens förankring i folkdjupet ej mätas
efter demonstranternas tal. Det ligger knappast för svensken att
marschera och manifestera, allra minst i blåsväder. Skulle dock,
mot all förmodan, samlingstanken verkligen ha förlorat i styrka,
vore det ingenting mindre än en riksofärd.
På denna plats antyddes i förra häftet krigets oberäkneliga gång
och de ständigt nya risker, som en neutral stat löper att indras
i stridszonen. April har varit den kanske nyckfullaste av alla
krigsmånader. Sedan sist ha tyskarna både igångsatt och slutfört
sin väntade aktion mot Jugoslavien och Grekland. Det oförberedda
Jugoslavien brast samman inför den tyska maskinarmens blixtsnabba framstöt; sydslavernas stora territorium styckas nu som
bäst. Grekland kämpade segt till det bittra slutet, höljande sig
mitt i nederlaget med ovansklig ära. Englands hjälp var än en
gång otillräcklig, men dock tillräckligt stor för att länsa försvarskrafterna i Libyen och därigenom underlätta tyskarnas djärva
återtagande av det stora område, varifrån Wavell drev bort italienarna. England har fortsatt rensningen av Abessinien men i stället i Iraks nya regering fått en oväntad och farlig fiende. Det
tyska trycket koncentreras nu på Turkiet och Spanien, och Englands Medelhavsvälde är i fara. I öster synes Sovjetunionen föredra en alltmer passivt avvaktande hållning, trots att tyskarna
genom ockupationen av grekiska öar inkräktat på Rysslands gamla
intressen i Dardanellersundet. Krigets tyngdpunkt kan återigen
förflyttas västerut och »slaget om Atlanten» bli avgörande. Tysklands vinster i sydöst få vägas mot dess ohägn av att U. S. A. i
ständigt växande grad ställa sina resurser till Englands förfogande och därigenom steg för steg driva hän mot kriget.
Om man hävdar, att svensk sammanhållning nu om någonsin är
av nöden, inlägger man givetvis däri inte den själlösa betydelsen,
att sammanhållningen skall gälla quand meme och för vilka
okända mål som helst. Men man slår fast, att sammanhållning nu,
sedan kriget skärpts och intet europeiskt område kan vara säkert,
är vårt starkaste och kanske enda vapen. Att några högljudda
men troligen fåtaliga grupper mält sig ut ur sammanhållningen
är beklagligt men kan ej hjälpas; det synes hart när oundvikligt
231
Sammanhållning
att det överallt, där en övermäktig stat tränger på, finnas klickar,
som hälsa inkräktarna med öppna armar. Så mycket större skäl
ha de, som känna och tänka svenskt och ingenting annat än
svenskt, att sluta sig dikt samman. Det danska folkets ordkarga
sammanhållning efter 9 april är i sin art ett lärorikt exempel.
Sammanhållningens ide förkroppsligas av samlingsregeringen.
Iden är dock nu något ännu väsentligare än de män, som i denna
stormiga tid med starkare eller svagare meriter äro våra navigatörer. Och samlingen avser blott de stora, nationella livsfrågorna.
Det måste hälsas med glädje, att krisen i sockerfrågan löstes
utan att en stor del av bondeklassen undandrog sig samlingsregeringens ansvar. Sammanhållningen uppfordrar alla till självdisciplin eller till den stramare livsföring, som utrikesministern i sitt
radiotal anbefallde. Dyrtidsstegringar, reduceringen av kompensationen, missväxt, ransoneringar, arbetslöshet, ojämna inkallelser,
det växande skattetrycket, intrånget på vissa som oförytterliga
betraktade mänskliga fri- och rättigheter och annat ha tärt på det
svenska folkets nervkraft. Det vore förblindat att misskänna de
svårigheter, varmed många människor ha fått att kämpa. statsmakterna ställas inför allt bekymmersammare problem att lösa.
Det fordras icke minst, att regeringen tveklöst fullföljer sin politik
i sockerfrågan; att hävda samhällsintressets supremati över klassoch egenintresset. Men vilka resurser regeringen än har att leda
opinionen, mäktar den ej mycket, om inte folket i alla dess lager
av egen kraft mobiliserar nya fonder av samhällsanda. De, som i
dessa tider ockra på missnöjet och göra korttidsaffärer i splittring,
ådraga sig ett ansvar drygare än någonsin. De kunna icke råda
över verkningarna av sina gärningar, som därför stå folkförräderiet skrämmande nära.
Men det erfordras ej blott att den svenska sammanhållningen
stålsättes. I nuvarande läge fordras det också, att den nordiska
sammanhållningen vidgas, så långt Nordens stater åtnjuta handlingsfrihet. Den sista tidens irriterade svenska och finländska
presspolemik har avslöjat vissa dissonanser i den allmänna opinionens inställning i de båda länderna. Den frågan tränger sig
på, om Sveriges och Finlands regeringar i dessa dagar se principiellt lika på problemet om Nordens frihet. Kommer den ena staten att handla på ett sätt och den andra på ett annat, om någon
stormakt framställer krav~ Man vill in i det längsta hoppas, att
bägge folken dragit gemensamma lärdomar ur det nyligen förflutna.
232