Carl Milles – fd Lidingöbo
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL MILLES
F. D. LIDINGÖBO
Parti av Lidingögården:
Dammen med
tritonerna.
Av redaktör ESKIL SUNDSTRÖM, Stockholm
l SLUTET av 1930 tog Carl Milles, då 55-årig, Gud i hågen, bröt
upp från sin Lidingögård och gav sig ut på Atlanten. Det var förvisso inte med lätt hjärta.
06 hade han återvänt till Sverige efter studieårens svält och
drömmar. 08 hade han och Poul Bjerre första gången tillsammans
gått och vallat på den tomt, där det 33-åriga snillets verkstad
skulle uppstå. Bland granris och gråberg, skator och kråkor hade
de för sina hänförda blickar framtrollat Söderns oförlikneliga
skönhetssyner. Så lades grundstenen till ett av modern tids vackraste konstnärshem. Söder och Nord ingingo en estetisk förmälning på Herserudshöjden.
Där levde Milles från det ögonblicket i ett himlastormande rus
av skönhetslidelse och skaparingivelse, alltemellanåt och tidtals
ganska ofta stört av besvikelser, förtvivlan och andra djävulens
makter, som togo form än i en trångbröstad och blind kritik, än
och merendels rätt och slätt i en allmän försoffad och orubblig lik- 263
”’ ’
Eskil Sundström
giltighet. När kritiken förmörkade hans håg, öppnade han en skåpdörr i biblioteket. Där satt ett gulnat, mången gång läst papper,
ett tidningsurklipp återgivande några härligt saftiga ord av Beethoven om kritikens obotliga uselhet och föraktlighet.
De som sågo Carl Milles under sällskapliga visningar på gården,
en leende och fängslande charmör, själv till synes mer än någon
annan betagen och gripen av den skönhet han skapat omkring sig
(hade han inte själv en gång offentliggjort förklaringen: »Det
värsta jag vet, det är att lyssna på folk som prisar av artighet,
utan verklig förståelse»~ -ett uttalande onekligen ägnat att låsa
tungan på de blyga!), ja, de måste i denne vitale, sprudlande egocentriker ha trott sig upptäcka en sannskyldig lyckans gullgosse,
vid vars vagga feerna måste ha varit på ett alldeles särskilt givmilt humör: gudabenådad konstnär, förmäld med en älsklig och
förstående, likaså artistisk dam (lyckligtvis, på köpet, artistiskt
verksam i en annan bransch än skulpturens), med tillgångar som
tilläto honom (en man som börjat med två tomma händer!) att
bygga ett magnifikt hem med slottsliknande portvalv, pergolor,
rader av pelare, konstgjord damm värdig en filmhjältinna, monumentala trappor, terrasser, statyer och fontäner, Cranach, Canaletto, veritabla klenoder av medeltida religiös träsnidarkonst, flygel och världens mest välklingande speldosa inomhus och –
blänkande under fötterna – hela det fagra Stockholm med sina
ljus och vatten, därtill kringsusad av beundran på mest alla världens språk, en av de få verkliga världsmännen i den småborgerliga svenska kulturkretsen.
De sågo honom inte i kampens, själskampens, penningorons,
statykommittetrasslets skeden. »Det hövs att lära sig vägen till
helvetet», sade den skarpsinnige och vise Machiavelli, »för att
komma till paradiset.» Milles hade ofta nödgats vandra vägen till
helvetet.
Det var synd om Milles, att han inte föddes 60 eller 65 i stället
för 75. Om han varit tio år tidigare ute (och allt förresten varit
oförändrat), hade hans första skiss till sturemonument framlagts 91 i stället för 01, hans verk hade slagit rot i vår nya svenska
odlings guldålder, han hade stått där han bort stå, i kretsen av
storvulet (hur löjligt har inte det ordet börjat skorra i vårt folkhem!) och självständigt svenskt drömmande, syftande och skapande målare, diktare och arkitekter.
96 skulle Lekande Björnar ha infört graniten, det svenska
berget, i bildhuggarkonsten. Sekelskiftet skulle ha hälsat Ving- 264
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
arna, de svarta granitörnarna. Hans stora gärning skulle ha legat
framför honom inte i världskrigets och fredskrisens splittrade decennier, inte i den nervöst irrande formupplösningens jazzår, med
deras ständigt nya, ständigt lika allena saliggörande patent. Han
skulle inte ha behövt utbjuda sina varor till en publik, vars sinnen
trubbats i orgier av mer eller mindre tomma grammofon-, filmoch radioförströelser, med nuet överskuggande både tradition och
framtidstro.
Hans fantastiska sällskap av najader och tritoner skulle ha gjort
sitt tumlande intåg i en värld, där ännu något av ursprunglig
mottaglighet bevarats. Det var den tiden då stockholmarna kunde
uppröras ända in i själen av »Skandalhuset på Söder» (som i vissa
utsiktslägen stal bort anblicken av lilla Katarina kyrkas a la
Petersdom ståtligt välvda kupol!) eller av Riksdagshusets utrikiska imitationsprål eller av en platt brandmur, som plötsligt
en dag stack upp ovan Järnkontorets ädla taklinje från Fredsgatan sett. Ett vrål i en tidning över vandalismen! Och arkitekten satte nätterna till för att så fort sig göra lät utplåna sin fruktansvärda lapsus.
I tider av sådan allmän och kvick konstnärlig reaktionsförmåga
kunde det löna mödan att vara konstnär. I våra dagar kunna
stockholmarna, som bekant, vakna en morgon och utan större sinnesrörelse från sina fönster på Söder varsna, att en jättelik gasklocka helt oväntat dykt upp som stadens mäktigaste monumentalverk (och riktprick för eventuella luftbombare!).
1930, just det år då Carl Milles skuddade fosterlandets stoft av
sina sulor (med ansökan om amerikanskt medborgarskap i plånboken), bildade en vändpunkt i vår svenska tillvaro. Aningen av
»vår andra storhetstids» bråda solnedgång låg i luften. Världsdepressionen sände sina förilar in i vårt funkissaliga bo.
På 20-talet var det vanligt att protestera mot det ömkliga och
nedsättande talet om »vårt lilla land». Det protesterades t. o. m.
i en radiopjäs. Nu kurade vi i stället ihop oss, gjorde oss så
obetydliga som möjligt, en småmaterialistisk effektivitetsdyrkan
pyrde in i våra själar. Där stod Carl Milles med sitt i sol och vatten glittrande, fullkomligt ofunktionalistiska herrskap.
I ett slag var han vorden en skriande hopplös anakronism, den
konstnärliga monumentalitetens förkunnare i en alltmer förtätad
atmosfär av dyrkan av den praktiska smånyttan, stötande för sinnen som sågo den enda verkligt äkta monumentaliteten i oöverskådliga, monotont släta, fängelseliknande fasader med låga,
265
. -~
,.,…._..,
Eskil Sundström
fyrkantiga fönstergluggar staplade på varandra, rad efter rad,
kvarter efter kvarter.
En tidning skrev, att Milles gjorde rätt. Vårt land var för
litet för honom. För en gångs skull stod pressen enig. Ingen sade
emot. Inte en röst höjdes för att bevara Carl Milles som ett oersättligt nationellt plus. Inte fullt så stora konstnärer dolde inte
sin lättnad. Nå, det är en förbannelse för medelmåttan, även för
den högt begåvade talangen, att tvingas leva i skuggan av geniet
i ett land, där konstens bana av ålder varit trång och törnig.
Gingo Carl Milles’ tankar, när han stod på däcket och spanade
i Atlantens famn efter fränderna till hans gröna najader och tritoner där hemma, tillbaka till Lidingöborgen, nu en enda stor
ihålig gravvård över hans ungdoms och mandoms förväntningar~
På Perikles’ atenare, som förföljde Fidias, Parthenonsfrisens mästare, med falska beskyllningar och till slut ynkligen bragte honom om liveU På Michelangelo som, åtminstone enligt eget förmenande, nödgades tömma mer än det mänskliga måttet av mödor,
sorger och krämpor~ På hundra och en konstnärer, som drivits
till vanvettets rand av den välförståndiga kälkborgerligheten~
Hans nya adress var Granbrook College, Detroit, Mich., en läroanstalt anlagd av en konstsvärmande tidningsmiljonär efter arkitektonisk plan av den store finske arkitekten Saarinen, sedan flera
år verksam där; hans mål att erövra Amerika. Inte så lätt kanske.
27 hade han gjort ett försök att intaga England. Han hade inbjudits av National (Tate) Gallery att ställa ut inom dess väggar.
Det var första gången denna ära vederfors en utländsk skulptör.
Museet köpte kopior av Filbyter, Europa och Algen. På inbjudan
av Londons swedenborgare gjorde han en skiss till ett Swedenborgsmonument, Angeln bringande uppenbarelsen till den knä-
fallande profeten. Plats för monumentet, Portland Place, var
t. o. m. preliminärt utsedd. Längre kom man inte.
För sektmentaliteten, som bestämde över pengarna, syntes Milles’ Swedenborgskomposition för agnostisk, hur översinnlig och
konstnärligt helgjuten världsstadens expertis än fann den. Den
knäböjande herrns av ödmjuk bävan slagna drag inför änglasynen
tillmättes av Swedenborgsevangeliets engelska handhavare anno
27 alltför ringa positivt frälsningsvärde. Den inre psykologiska
sanningen föreföll dem mindre angelägen. Det kan ju hända, ja,
var väl troligt, att Swedenborg såg ut som Jag, fattig, syndig, när
himlen remnade och slungade all härlighets ljus i hans anlete.
Men de föredroga ett ansiktsuttryck, som gav valuta för pengarna
266
i form av en direkt, allom
fattbar inbjudan till glad
tro på Swedenborg Society,
W.C.l., som den eviga salighetslyckans tillförlitligaste
förmedlingskontor i London.
Times’ kritiker, Charles
Marriott, fann vid sin första bekantskap med Milles’
konst det suveräna herraväldet över formen vara,
om möjligt, mindre slående
iin hans öga för »intervallerna», för avstånden mellan
formerna, alltså för ensemblens totalitet. I Swedenborgsmonumentet, som, oberoende av de troende swedenborgarnas privata tycken och pengar, väl en
dag med visshet finner sin
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
Förslag till Swedenborgsmonument.
svenske mecenat, blir intervallernas samspel med linjer och skuggor genast klart även för en ordinär, inte i estetikens lagar förtroligare bevandrad betraktare. Detta konstverk äger rymd.
Detalj av Swedenborgsmonumentet: Swedenborg.
Milles’ ingivelse är till sin natur snarare hednisk än kristen. Den eviga saligheten är inte en ide, som utan vidare
utlöser hela makten av hans dynamiskt
artistiska väsen, men med genial omedelbarhet har han tagit sikte på den
sida av Swedenborg Profeten, som
Henry James särskilt vältaligt framhållit, hans självutplånande ödmjukhet,
hans rädsla för att som förkunnare
träda för när Den Högsta Sanningens
»egna, rena, osmyckade majestät», just
i det kritiska och dramatiskt laddade
första uppenbarelsemomentet, då kontrasten mellan jol’dens son och himmelens, mellan den hårda, stela, arma bundenheten hos den ene och den spelande
267
.,-····
Eskil Sundström
fria, lätta, luftiga rörligheten hos den andre, framträder bjärtast
och förvandlingen i hans eget hjärta kristalliseras i mottot »Jag
är Din och inte min».
Några privata entusiaster beställde vildsvin och hundar till
parkprydnader. Swedenborg ställdes på framtiden.
I England fann Milles en fin estetisk tradition, men konsten var
där som annorstädes blott en angelägenhet för en elit. De sköna
konsternas främjande bildade icke, såsom verkligt betydelsefulla
saker, någon programpunkt vid valen till folkförsamlingen. Låt
gå för smör eller kanoner, men aldrig smör eller konst! England
låg också för nära kontinenten för att vara en god marknad. Så
fort konstnärerna i Paris behövde pengar, stucko de över till London. skulpturen var, precis som överallt under alla tider, minst
förstådd. Gilbert, mästaren till Eros på Piccadilly Circus, kunde
inte uthärda filisteriet hos sina landsmän, särskilt hos de landsmän som sutto i statykommitteer, utan hade sökt räddning i flykt
och förgätenhet på kontinenten. Epsteins av alla ledande museichefer och tongivande skönandar enstämmigt prisade publika
verk beströkos nattetid av behjärtade studentpatruller med tjära
och fjäder. Det där kände Milles igen.
Nästan varje nytt verk av Milles hade, så länge han ännu var
kvar i Sverige som svensk, framkallat en oresonlig, stundom vettlöst hätsk ovilja. Mer än en gång efter en avtäckning hade han
under promenad på gatan blivit omringad av välklädd knubb, som
skakat behandskade knytnävar under hans näsa, gällt förehållande
honom det opassande i hans energiska verksamhet som besudlare
av gator och offentliga platser. Oviljan kunde i vissa fall hänga i
i åratal.
Milles kände sig, det bör noteras, aldrig stursk över sådana
episoder. Han kunde ha sagt sig, att vida värre än publikt skall
är publik likgiltighet. Gorma gärna, men glöm mig inte, har varit
mången stor mans paroll. Sällan samlas en hop på gatan, inte
ens en välklädd hop, för att knyta nävarna till protest mot den
absoluta trivialiteten.
Den konstnärliga självmedvetenheten hos Milles är, sällsamt
nog, så utomordentligt sårbar, att han kan halvt brytas ned av
några dumma glåpord om hans verk uppsnappade i förbifarten på
en trottoar. Han flyr från sin parkettplats på Chinavarieten, när
kuplettsångarn sjunger något lätt hädiskt om hans senaste monument och uppsöker sina vänner och suckar.
Denna frånvaro av inre självförsvar mot stänken från gatan
268
Carl Milles – f, d. Lidingöbo
kan verka affektation, brist på värdighet, rentav osundhet. Men
känslighetens grund ligger djupare. Milles är besatt av ett obetvingligt behov att se folket komma emot sig. Hans Lidingöborg
blev, trots de demonstrativt mäktiga, tunga och många järngrindarna och portarna mot yttervärlden och trots den sentimentalklingande vers, som omsorgsfullt snidats i järn som ornament på
innersta entren, »Låt mig verka medan dagen brinner», aldrig nå-
got elfenbenstorn. Han måste jämt se folk där, höra kretis och
pletis meningar, men, självklart, berömmande meningar! Vid
minsta ansats till kritik från den enfaldigaste själ halvslocknade
han. Kom kritiken från någon, som händelsevis en gång skrivit
i pressen, sprang han upp i biblioteket, öppnade skåpdörren och
insög för tusende gången Beethovens klyschor.
Varken Hasselberg, Christian Eriksson eller Eldh, för att taga
några äldre exempel, tyckas ha haft folket emot sig på samma vis
som Milles. Eftersom trivialitet i ifrågavarande fall inte kan anföras som förklaring, måste något annat ligga bakom. Det tycks
som om det egentligen är under 20-talet som Milles råkat riktigt
illa in i sitt ovan antydda ledsamma predikament. Det är under
20-talet som Milles’ största skapartid infaller. Där måste finnas
ett sammanhang.
Man kan säga om Hasselberg, Eriksson och Eldh, att de så gott
som alltid haft något lätt tillgängligt budskap att bringa. Det
må ha varit den osökta fägringen i Hasselbergs Grodan eller
Näckrosen, den rejäla stilen och kraften hos Erikssons Bågspännaren eller Skridskogångaren, den omedelbart fattbara flykten
över Eldhs Strindbergska titanhuvud eller den uppenbara ärligheten och gripenheten över hans tidigare socialskulpturer. När
Eriksson gör en Diana, antar hon normal kvinnofigur, när Milles kommer med en, blir hon stiliserad, ter sig för vardagsögat
utmanande apart. Men folk i gemen har inte lust, vare sig i Sverige eller annorstädes, att taga med sig några särskilda söndagsögon, när de presenteras för konst, allra minst för skulptur, som
genom sin tredimensionalitet påtagligt inbjuder varje åskådare
till näraliggande, närgångna paralleller.
20-åringen Milles famlade efter något i den där stilen, efter ett
budskap som gick i folk, efter något stort och patetiskt som kunde
omsättas i lera. I Rodins närhet låg det inte så fjärran att i
romantisk clair-obscure på ett eller annat sätt fånga »livet», »kampen för tillvaron». Det blev bl. a. två framåtböjda, plogen tillsammans drivande unga figurer, man och kvinna, romantiskt stilise- 269
H’ ,.· •··.
······——
Eskil Sundström
rade till en allmängiltig inkarnation av människosläktet med dess
ve och vånda, eller en liten, mera personlig studie av två arbetshästar, spattiga, dödströtta, men tåliga under oket; eller en miniatyrgrupp av holländska fiskarkvinnor mödosamt strävande framåt
i sugande motvind.
Det är, som man finner, snarare tillvarons vedervärdigheter så
där i största allmänhet som kalla fram medkänslan hos vår unge
artist. Det finns ingen social betoning i den (man kan inte klassorganisera hästar, inte genom protestmöten avskaffa motvind vid
fiskelägen). Man märker inte en skymt av den olycksbådande
sociala stormvind, som höll på att blåsa upp i vår värld, inte ett
:spår av det mäktiga, dovt skrämmande proletäruppvaknandet hos
t. ex. Rodins arbetsslav, Tänkaren.
Unge Milles är fullständigt tidlös. Tidlös medkänsla med de betryckta, arbetsdjur eller arbetsmänniskor, det är alltihop. Han var
själv fattig. Han hade själv gått med fötterna inlindade i tidningspapper, sålt hemsnidade dockor på trottoarerna för att få ihop till
ett salladblad, ett brödstycke och litet vila på natten, sådan den
blev, i den undre Parisvärldens härbärgen. Han visste både ett
och annat om livets, särskilt storstadslivets, skuggsidor, dess förbryllande och hemska bizarrerier. Men han var alltför mycket
renodlad konstnär, speciellt alltför mycket skulptör, för att
ägna dessa fenomen, värdiga politiker och litteratörer, mer än
en förbigående uppmärksamhet. Det satt ingen Tänkare i
Milles. Den som skall bli skulptör får det lättare utan sådan
barlast.
Han famlade, men så på en enda natt tycks han ha vaknat till
full konstnärlig medvetenhet. Man ser i Sturemonumentet, hur
puppan blir fjäril, hur fjällen långsamt falla från konstnärens
ögon, hur inspirationssynen, som från första stunden (01) framstått i summarisk helgjutenhet, fördjupas, nyanseras, stiger fram
ur sitt romantiskt skymmande dunkel, får skuggor och dagrar, detaljer, mejslad karaktär.
Den första stureskissen suggererade, tände fantasien, men verket var större än ko~stnärn själv. Det lämnade åt åskådaren att
i inbillningen med linjer och innehåll utfylla tomrummen i kompositionen. I slutskissen, den som 24 år senare (ett kvartsekel av
suckar på Lidingö!) kom upp som färdigt monument på det höga
postamentet på Kronåsen, har konstnären nått den fullständiga
:suveräniteten över verket. Ingivelsen har efter sju sorger och åtta
bedrövelser trätt ut i livet och blivit allt folkets egendom med
270
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
sturemonumentet på Kronåsen. >>Vårt- alltjämt i vår egen föreställning
fåfängt efterlysta – nationalmonument.>>
-samma fullvärdighet, som den ägde för honom själv, då den »i en
blink, ett ögonblick» slog ned i hans inre.
sturemonumentet är vårt, alltjämt i vår egen föreställning få-
’fängt efterlysta, nationalmonument. Det står vackert, där det står,
bland Kronåsens talltoppar. Men det borde stå inom närmare
räckhåll. Det skulle i sin kärva ursvenskhet tyvärr verka främmande på planen framför Riksdagshuset. Men där borde det lika- ’fullt stå. Vi borde kunna vallfärda till det, lätt och ofta, för att
tillsammans med våra ledare gemensamt hämta styrka därur mot
tidens frestelser till smidighet och anpassning. Milles’ sturemonument föddes i en solig tid. Den monumentala musiken före- ,föll för barn av 100-årig fred nästan väl stark. I dag förstå vi den.
Här har Milles uppenbarat ett stycke kärnsvensk historia, sådan
·den glöder i blodet på varje svensk, i ett språk som varenda själ
förstår. Han har levandegjort inte en egen ide, utan en ide, som
-vi alla känna igen som vår egen, som allas vår. Vi känna igen
tde där kufarna. På pricken så sågo de ut, när Sturen i morgon- 271
.t’
.; ~ :–~-.,.. _,_. .:.
Eskil Sundström
diset, med brynjans krage skyddande näsan mot morgonbrisen, spanade hän mot Brunkeberg och okända öden. Konstnären har i varje
detalj, i den måttfulla men starka stiliseringen, i hela greppet gått
nationell folklig föreställning till mötes, såsom det anstår en nationell konstnärlig förkunnare. Vem räknar dem, som nu vandra.
till Kronåsen för att stärka sin ande (så gott det går utan att
bryta nacken i tallbacken) vid anblicken av det mest dynamiskt
fullblodiga av allt vad vi äga av spontan nationell monumentalkonsU Det borde inte få förbli, vad det måhända är, en förslösad
nationell tillgång.
sturemonumentet göts i brons 1914, 13 år efter förevisandet av
första skissen, 10 år före den äntliga avtäckningen. Industrimonumentet framkom i skiss 06, kom upp 26. Gustaf Vasa-monumentets
historia omspänner åren 04-27. Han var alltså över 50, innan
dessa produkter av hans unga fantasi kvitterats av nationen.
Det är givet, att sådana dröjsmål måste ha verkat hämmande
på hans gärning. En skulptör måste inte bara skulptera för att
kunna leva och skapa nytt, han måste olyckligtvis också sälja
sitt gods. Och det kan ofta nog vara den största konsten. Det
verkar vid en återblick på den historisk-nationella linjen i Milles’
alstring, som om förutnämnda kategoriska imperativ i någon mån
påverkat hans artistiska ingivelse, fri- eller ofrivilligt tämjt den
till anpassning.
I Franzenmonumentet (11) befinner han sig utan fråga på den
av offentliga monumentkommitteer sedan tidernas morgon en gång
för alla utstakade kungsvägen. Selma sitter där, Fanny också,
två oskuldsfulla, sedesamt snälla, idylliskt passiva, mycket bleka
och beskedliga sångmör. Allt är precis lika blitt som hos skalden
eller i allmänhetens gängse föreställning om skalden, lika näpet
fritt från fantasikraft som enligt vedertagna begrepp föremålets
älskligaste poembedrifter. Tegner hade, som bekant, en ofta betygad, avsevärt högre uppskattning än den vanliga av sin skaldebroders insatser.
Milles’ Scheele (12) i Köping är ett ungefär lika perfekt exempel på statykonst av allfarvägens märke, d. v. s. det är en fulländat
modellerad herre av det rätta årtalet. Man tycker sig riktigt höra
belåtenhetssuset från statykommitten i Köping (»hur underbart
naturlig han verkar!», »ju_st så där måste han ha sett ut!», »det
är som om han stode här livs levande!») och det beslutsamma
raspet från ordförandens penna, när den välförtjänta checken
skrivs ut. Ändock finns det, förutom virtuositeten, en hel del av
272
~—-~—~——
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
Milles i Scheelestoden, ett personligt anslag,
om än tillbakahållet och i Franzenmonumentet omärkbart. Han går sin gubbe, fast försiktigt, inpå livet, han underordnar sig inte
helt, som i fallet Franzen, men han håller sig
strängt på mattan.
08, året då konstnären fick sin gård, kom
Vingarna till, sinnebilden av ynglingens längtan till de ouppnåeliga blånande rymderna.
Han vill flyga på örnens vingar. För detta
ändamål hakar han sig fast vid fågeln. Vilken
tantalisk uppgift för en skulptör! Hur lätt
kunde inte här Skarn ha laddat? Steget tas
från det sublima1 Vingarna är ett av de få
stora verk av Milles, som inte kan med ungefär samma skönhetsbehållning betraktas från
alla väderstreck. Det bör helst ses framifrån.
Scheele-stoden i Kö-
ping.
Följaktligen (ordet ligger snubblande nära ifråga om en konstnär,
som råkat ut för så många fatala placeringar) har man på Blasieholmen i Stockholm ställt det i en vinkel av balustraden mot sjön,
där det allenast kan ses bakifrån.
Vingarna får sitt komplement i Bågskytten (14), i det manliga
trotsets symbol. Han har resolut bestigit örnen, fyrar av pilen
mot den oåtkomliga solen. Det är alltsammans stort tänkt, grant
och skickligt format i klassisk anda.
Det är också möjligt, att betraktare stått med gripna hjärtan
inför dessa verk, erfarit samma svindlande känslor av människans
storhet och litenhet, som konstnären själv, med behöriga marginaler; säkert är, att även de som med all respekt inte förmått
ryckas med av saligheten i denna himlastormande längtan eller
av den bottenlösa tragedin i den jordbundnes maktlöshet (pilen
mot solen blir ju en bra futtig hämnd!) känt sig hundraprocentigt
övertygade, ifall dc inte gjort det förut, om konstnärns geniala
välde över sin konstarts uttrycksmedel.
Bågskyttens svarta granitörn är det bästa av alltihop. Den har
bara flugit litet för högt upp, den också liksom Sturen, där den
slagit sig till ro på sin pelare utanför Liljevalchs, 12 m. upp, för
att publiken från trottoaren med bästa vilja i världen skall kunna
få något klart intryck av vare sig den eller skytten. Hur mycket
än dessa ädla idealsymboler motsvara ärliga dallringar i konstnärns själ av medkänsla med det vanmäktiga människosläktet, hur
273
Eskil Sundström
strålande säker än den yttre gestaltningen må vara, så verkar
dristigheten i kompositionerna nog en aning teatralisk, ateljebetonad, mera återklang av klassisk spekulation än framsprungen
med den friska omedelbarheten i den första lärkans drill i skyn,
befriat, plötsligt, ur en kvald nutida människosjäls inre tvång.
Det är kanske inte utan, att den klassiskt målmedvetna och rena
hållningen skärper detta intryck. Spontaniteten fattas. Milles,
den dynamiske Milles, är för litet dynamisk. Det överlägsna handlaget har till en del satt det konstnärliga uppsåtet på spel.
Faktum kvarstår likafullt, och det är det viktigaste, att Bågskytten
betecknar konstnärns egen revolt. Han har avlossat sin pil mot
molnen. Han står redo att avkasta band, som väl inte insnört
men dock tyglat hans subjektivitet.
Han känner sig stark nog att gå på jakt i rymden efter sin själs
stjärna. Han gör Danserskorna i två upplagor, i granit (13, Glyptoteket, Köpenhamn) med brinnande sensualism, nästan med något
av rökelsedoft kring sig i en stilisering, som tar ett fjät i riktning
mot Egypten men stannar i Sverige; i brons (14, Göteborgs Museum), med sensualismen utvädrad och ersatt med en luftig, frisk,
soldrucken vällust. Här ha vi en nordisk hymn till sol och vindar,
en fanfar i levande, gungande rytm till naturlyckan, så nordisk
att det verkar som om själva våra saltstänkta runda hällar iklätt
sig kvinnahamn och trådde dansen. Han är spefullt munter i sin
drift med det lilla rultiga knytet Susanna i svart granit (16, Lidingö), som naivt kråmar sig i sol och vatten i sina svällande och
böjliga, högst otidsenliga behag. Hur olik den graciösa världsdams-Susanna (16) i privat Göteborgsägo, som med medvetet beräknade gester kokett noterar sin ljuvhet! 17 sker undret. Najad
på delfin yr in på piskande skum. Förebudet till 20-talets submarina kavalkad har anmält sig.
På 20-talet når Milles’ ingivelse och skaparkraft de tindrande
topparna. Vid sidan av de mångtaliga befenade varelserna i alla
skepnader och former och därtill monumentalverk som Europa och
tjuren (24), Rudbeckius (25), Solsångarn (26), Industrimonument
(26), första skissen till Orpheus (26), Filbyter (27), och Poseidon (27)
födas Havsbuddhan (23), Galopperande häst (24), Engelbrekt (25),
Älgen (25), Diana (28), Paulus (28) och mycket annat av fri skulptur, smått och stort. Enligt Goethes recept sovs det litet, äts det
litet och arbetas det mycket i Lidingöverkstaden. Det går undan.
Han försmår modell. Han har, i Delacroix’ fras, bläddrat länge
nog i »naturens lexikon». Inspirationens tummel tar villigt gestalt
274
~—-~—~——
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
under hans outtröttliga händer. Vårt land är
vidsträckt. Det har många torg och öppna
platser. Men inför denna överväldigande produktionskraft föreföll det som om man snart
inte bara skulle bli tvungen att tillgripa skogsterrängen, såsom ifråga om Sturen, utan också
vattenarealen (som i detta fall låg nära till
hands!) för att få tillräckliga avstånd mellan
stoderna!
Titta på Rudbeckius! Bundenheten, som
röjde sig i Scheele, är som om den aldrig funnits. Fantasien spelar och leker. Humorn
gör sitt intåg, öppet och oförfärat. Den röjer
inte blott några blyga stänk som i Scheele.
Pustande men värdigt bestiger den långskäg- RudbeckiusiVästerås.
gige, långbente herrn i all sin magnifika, 3 m.
höga prakt sin låga, pelarklädda sockel. Konstnären har förälskat.
sig i denna 1600-talsjättes »kvaliteter», hans bredd, hans kraftnatur,
hans tjurskallighet. Karakteriseringskonsten besjälar i festlig frodighet varje drag, varje tum, ända ned till mantelns fåll, ända ned
i skorna, når sin grandiosa klimax i den stjärnbärande lilla barock–
ängeln, som slår sig ned på hans axel, sliter hans ögon från bokens.
blad, viskar något direkt från himlen i hans öra. Detta är en man,
som trivs med sin genius. Han lyssnar halvt förstrött, förnumstigt,
världsklokt. Det är sprittande okynnig lek i denna presentation,
men den förtar inte en hårsmån av föremålets höghet; den store
mannen har bara råkat bli levande människa igen i stället för
staty, mer levande än någonsin, ty, som han nu står där, skall
han i sin robusta mänsklighet för evärdlig tid förbli en levande
länk mellan svenskar som varit och svenskar som äro, vara det
finaste som en staty överhuvud taget kan vara: levande, stark
tradition. Se alla detta i dag~ Ännu tre år efter avtäckningen försäkrade mig en myndighetsperson i Västerås, att det var nog få
där i sta’n som tyckte, att det där var en riktig staty! Detta var
nu i grund och botten inte så galet tänkt. Rudbeckius tillhör en
annan planet än den traditionella paradstatyn.
I den väldiga träskulpturen av riksbyggmästaren i Nordiska
Museet (27) spåras direkt konstnärens utveckling till personlig
kraftmedvetenhet Det har suttit två Gustaf Vasa på sin tron i
museet. Den första var en herre i vila, med slaka ben till synes
dirigerade i sitt läge endast av slapp bekvämlighet. Han verkade
275
Eskil Sundström
gäst och främling bland sina senfödda landsmän, halvt besvärat
förevisningsföremål, med ett uttryck av »Här sitter jag nu och kan
inte annat». Den andre, som skall
trona där för all framtid och vittna
om Carl Milles, har, med majestä-
tisk ringaktning för estetikens bud
till sittande personer, slagit sig ned
bredbent, med fötterna jämfota och
sta;digt i golvet, ser ut som om han
vilket ögonblick som helst kunde
resa sig och än en gång skaka en
rundhyllt knytnäve över ett vrångt
och pliktförgätet släktes slöa skallar. Granskar man majestätet riktigt noga, märker man en utstrålning av underfundig respektlöshet.
Konstnärn behagar i smyg raljera
med rikets vördnadsbjudande urfader, ler invärtes åt honom, medan
Danserskorna i brors (Göteborgshan gör sin granna reverens – in-gruppen). >>En nordisk hymn till
sol och vindar.>> värtes, ty han vet fuller väl vem
han (och vi) här står inför- inte en
prelat med (i Axel Oxenstiernas ord) »en stor släng av S:t Peders
kjortel» som Rudbeckius, inför vilken man utan förfördelning kan
öppet draga på smilbandet, utan inför den som lade grunden till
vår frihet.
Milles har i Gustaf Vasa ännu inte tagit steget fullt ut, han
lyder inte Julius II:s bekanta maning till Michelangelo, »Låt din
staty välsigna eller förbanna!», han håller sig ännu inom gränserna för juste milieu, men han är, som sagt, på väg. Pendelsvängen vidgas, rymden kring verken likaså. Med den personliga
inre frigörelsen bryter den nordiska böjelsen för det fantastiska
med brak och dån i dagen. Han går i förbund med elementen.
Elden i hans håg förvandlas från en stilla brinnande låga till en
flammande fackla. Verken ropa efter sol och vatten (eller, Sturen,
efter facklors sken!).
Engelbrekt blir i sin knivskarpa förenkling en siluett. Milles
vägrar upprepa sin Sture, kastar fullständigt loss från allt vad
folkligt nationella föreställningar heter, låter fantasien flyga hur
276
– – – – – – – – – –
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
högt det den lyster ovan de tröga
människorna med deras statykommitteer, drar för sin själs öga upp konturer av en nästan sprött elegant personifikation, inte av riksdagens grundläggare, utan av Hjälten i riddarbrynja med värja stolt mot himlen
lyft i en tändande gest av Segra eller
dö, ställer honom på ett krenelerat
torn och hembjuder honom till de
maktägande (anno 25!), som därmed
skulle besroyeka sitt Stadshus. Trodde
han. Sant, det finns inga porträtt av
Engelbrekt. (Det finns för den delen
inga porträtt av Scheele heller, men
inte skenade konstnärn iväg för det!)
Porträtt kunde det alltså inte bli. Men
Förslag till Engelbrektsmonument.
denna brist kunde alldeles inte utfyllas genom ett aldrig så formskönt och aristokratiskt fantasifoster. Här var obestridligen fulländning, en tour de force, bevingad inspiration, ett fascinerande
artistiskt smycke, men, ack, hur långt från en verklighet, i vilken
ord och begrepp som hjälte (liksom storvulenhet!) blivit vieux jeu.
I Solsångarn leder konstnärns fabuleringslust honom på ett mera
ödesdigert sätt vilse. Landet skulle ha ett Tegnermonument, var
det tänkt. Milles gav det en Solsångare. Det återstår alltjämt att
ge landet ett Tegnermonument.
Solsångarn ger alldeles för litet av Tegner, alldeles för litet
t. o. m. av Tegners »Sång till solen». Det är som att slå an på
pianot några ackord, som väcka en vag förnimmelse av något
stort och mäktigt, och säga: Där har ni vad ni far efter!
Begär inte denna kritik det orimliga? År inte skulpturen, den
må vara aldrig så mycket av den tunga jorden kommen, den mest
abstrakta bland konsterna? Den är hänvisad till att tala i allegorier och symboler, i till det yttersta drivna förenklingar, om den
alls vill försöka att tala om eller tolka något, inte blott porträttera
och idealisera. Men å andra sidan måste självfallet förenklingen
taga fasta på det väsentliga. Hur mycket än Tegner mer än en
gång lovprisade solen, solen som vi enligt hans mening hade för
litet av i Norden till och med i snillets värld (Vad äro vi egentligen alla i Norden~ spörjer han och svarar: Förfrusna puppor
som aldrig bli fjärilar!), så är det befängt att reducera honom till
277
20-41267. Svensk Tidskrift 1941.
… ·······——
Eskil Sundström
en emotionell soldyrkare, vilket den klassicistiska Tegnerminnande
stilen till trots är allt som omedelbart sker. Det är de två första
raderna i »Sång till solen» vi få till livs, en hundratusendedel av
Tegner.
Vad vi kanske haft rätt att vänta från vår okrönte laureatus i
konstens värld anno 26, avrustningens år!, var en apoteos till den
nationelle straffaren och väckaren, till skalden som ännu i dag
vädjar direkt till vartenda svenskt hjärta och samvete, i ett språk
som skälver av lidelse men vars ljus aldrig grumlas (Är inte Svea
än i dag det mest aktuella som finns att läsa på svenska~). I
stället fingo vi ett låt vara välkommet, nytt dekorativt inslag i
gatubilden med Tegner som förevändning – till på köpet, tyvärr,
bedrövligen felplacerat! Man går inte ner i källarn, när man skall
sjunga till solen. Man går upp på takets topp. Publiken skulle
snarare stå därnere i Strömparterren och blicka uppåt mot Solsångaren i höjd med Norrbrobarriären än tvärtom.
Tegnermonumentets inre svaghet (en skulptur blir för abstrakt
om den är bara linjer och skuggspel) bottnar ytterst i frånvaro hos
skulptören av en verklig, innerlig samklang med den marmorsvala
klarhetens, den kristallrena tankens, den klassiska harmonins
skald, antiromantikern som i sin dyrkan av »the intellectual
beauty» (för att citera Shelley) syntes belackarna så kylig, så
mycket hjärna och så litet hjärta, att de kallade honom ett solskimrande isberg. Milles är sist, bland allt det myckna han är,
intellektuell. Han ropar inte i salig hänförelse som Tegner eller
Shelley inför den själiska skönhetens anblick. »The glorythat was
Greece and the grandeur that was Rome» är för honom endast och
allenast ett gigantiskt friluftsmuseum av pelare och stoder. Han
skyr det spekulativa. Psyche, flickan med fjärilsvingar, den andliga klarhetens höga och rena sinnebild, som adlat så många av
skulpturens mest oförgängligt sköna verk, är inte hans genius.
Milles är i själ och hjärta humorist. Han moraliserar inte. Han
är ingen idealsvärmare. 20-talets Milles åtrår inga Vingar. Hans
genius är inte av Pungmakarbo men inte heller av Pinden. Hon
rider på delfinen över havets solstänkta lödder. Hon tar ett stadigt
grabbtag i delfinkalufsen för att inte trilla av i den hissnande
galoppen. Denna tjusiga och roliga idealflicka är en vålnad från
de mörka havsdjupen. Därnere må det vara underbart vackert,
men den genomskinliga klarheten trollas bort i ljusstrålarnas brytningar. Milles’ genius är vitalitet, dynamism, omåttlighet, vild
skönhet. Det är ingen tillfällighet utan ett vittnesbörd om Milles•
278
——————– ——–
Carl Milles – f, d. Lidingöbo
Europa och tjuren. Den centrala gruppen av monumentet i Halmstad.
geniala intuition, att han tidigt sökte sig från marmorn, som han
blott föga älskat, till den hårda, skrovliga, godtyckliga, till frispråkig romantik mera inbjudande graniten, liksom att han med
få undantag skyggat för de religiösa motiven, som kräva mer av
verklig humanism än som kan få rum i hans av groteska väsen
befolkade själ. I begränsningen röjer sig mästaren. Havsbuddhan,
som ödmjukt öppnar sin famn mot livet och dricker in dess outsinliga härlighet ur luft och sol och vatten, det är 20-talets Milles.
Det kunde vara en symbol för primitivismens livsdyrkan. Flickan,
som med en lidelsens salighetsrysning stryker tjurens lystna
tunga, med skräckfylld längtan anande den kärlekstörstande Zeus,
medan hennes läppar öppna sig i rusig sinnlighet, har intet av
oskulden i de klassiska förebildernas Europa på tjuren; hon
sjunger ut den kroppsliga kärlekens höga visa i ett skri till himlen. Det tog, som bekant, sin tid, innan Halmstad riktigt återfick
balansen efter den bedövande första chocken.
279
.. ’ ,..•.
···- ——-
Eskil Sundström
Folke Filbyter-monumentet i Linkö-
ping. •>Den fullkomliga samstämmigheten mellan ide och form.•>
Milles’ humor är som regel av
den glada sort som allt förlåter,
men den äger många fasetter och
uppenbarelseformer, inte blott den
lustiga lekens. Hans humor tog
under 20-talet skepnad i ett av
de mest överraskande sällsamma
verk, som världsskulpturen i all
sin rikedom inrymmer, Folke Filbyter, där den genuina halten av
hans emotionella ingivelse röjer
sig i en kraft och förfining utan
motstycke i hela hans alstring, och
med ytterst få motstycken överhuvud taget sedan tidernas morgon, förmäler sig med en gestaltning, som helt dikterats inifrån
och just genom den fullkomliga
samstämmigheten mellan ide och
form ställer oss inför det sällsynta,
ett obestridligt mästerverk.
Folke Filbyter har blivit kallad
världens kanske största tragiska
ryttarstaty. Milles utmanade ödet,
försökte göra om fullträffen i
Paulus på väg till Damaskus (28) och åstadkom en utomordentligt
skicklig variant på temat, som likväl blott ställde i relief skillnaden mellan benådad konst och benådad virtuositet.
I Filbyter är humorn inte bitter utan bruten. Det är Satans ide
om humor. Men humor är det, infernalisk humor. Gubbskrället ·
söker åt ett håll, hästskrället åt ett annat. Djuret söker fäste för
sin hov, mannen söker något kärt som han förlorat. Rörelserna
korsas, men mötas i ett enhetligt samspel. Hur oändligt mycket
uttrycksfullare, finare, noblare är inte det tärda hästhuvudet än
Guds beläte i denna vissna, förkomna, av ondska härjade fysionomi. Hans tjocka, svåliga öra sticker upp ovan halskragen
som ett stycke komik mitt i denna arrsiktsensemble av tragiska
rynkor och fåror, i vilken två hjälplösa, trötta, ängsliga ögon irra.
Det är trots allt en härskares, en befallares ansikte, det ser man
snart, en tyranns, en gnidares, en människohatares, ett ansikte
som blivit fult av mycken grymhet och slughet men åt vars fulhet
280
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
lidandet till slut förlänat ett barmhärtigt skimmer, ett skimmer
av mänsklig storhet mitt i misären. Se svearnas konung! Här
kommer »den mest högborne mannen» i riket, Folkungarnas hedniske ättefader, sökande sin av hämndgiriga munkar bortrövade
sonson, det enda han någonsin verkligen ägt, ty det var det enda
som någonsin givit honom kärlek.
Ja, så berättar den legend, som via Heidenstam kom till Milles
och så blev till detta gripande monument, inte över en svensk
legendfigur utan över människan i sorg och självförnedring. Man
behöver inte känna till legenden för att fatta den tragiska resningen i denna bronsgrupp. En skarpsinnig forskare i estetikens
vetenskap (G. L. Raymond) har fastslagit, att en ordförklaring till
ett konstverk visserligen inte kan skapa skönhet eller djupsinne
där ingen skönhet, intet djupsinne finns, men väl intensifiera en
estetisk uppenbarelse. Ordet får tjänstgöra på sin höjd som en
käpp på promenaden, alldeles inte som en krycka. Det gäller om
Filbyterlegenden.
När Milles for, hade han kommit så långt som en genial skulptör sannolikt någonsin skall nå i Sverige, om inte en vacker dag
en radikal omvärdering av värden sker och de andliga tillgångarna betydligt skrivas upp i vår bokföring.
En produktionskraftig skulptör bör helst vara inte bara stor
som konstnär utan också en framstående företagare, affärsman,
finansman, försäljare, diplomat och sällskapsmänniska. Han behöver ateljeer med högt till taket, dyra material, pengar till gjutningar, utställningar (betänk bara transportkostnaderna!), arbetspersonal, resor. Konstnär var Milles från början, resten blev han
så småningom.
Vad skola våra efterkommande säga om oss, som för tio år sedan
läto honom fara~ Vi hade för litet fantasi, för litet kulturellt vett
(pengar hade vi!, hur skröto vi inte över vårt välstånd!) att göra
vad en ensam amerikan förstod att göra~ Vi ha inte ägt en skulptör av Milles’ mått på 100 år. Det kommer måhända att dröja 100
år och mer, innan vi åter få se en bildhuggare av denna kaliber
födas i vårt land. Varför minnas vi konstnärerna i det förflutna,
medan vi glömma bankirerna och direktörerna~ Därför att den
konstnärliga gärningen i diktning, måleri, skulptur, musik och
arkitektur utgör den rikaste delen av vårt nationella arv. Vi förstå det, om vi tänka tillbaka. Men vår blick för de kulturella
värdena är, hur mycket vi än låta självsmickrets röst söva oss,
281
··…. .~· …
Eskil Sundström
märkvärdigt skum i nuet och framåt. Vi tänka i dylika ting
knappast framåt, dessbättre! Ty om vi det gjorde, skulle vi blygas inför domen av kommande generationer av svenskar vid
tanken på vad vårt land berövats.
Om konsten besutte en bråkdel av det värde för oss, som vi
låtsas tillskriva den, skulle vi i en genial konstnär se, vad han är,
en oersättlig egendom. Kulturbudgeten skulle inte i all sin magerhet vara den första som vi snålade in på. Vi hade råd 1930, men
hade vi varit i besittning av perspektiv och urskiljning, borde vi,
även om vi inte då haft råd, ha tagit upp långfristiga lån, hur
långfristiga som he~at, och sorglöst låtit våra efterkommande taga
sin andel i amorteringen för att hålla honom kvar, väl vetande
att vinsten av Milles’ gärning skulle bli deras lika mycket som den
var vår, ty den skulle kvarstå i inspirerade verk i brons och sten
och marmor i framtidens Sverige. Vi begrepo inte detta. Vi läto
Milles löpa. Vi, välståndsfolket par preference, förklarade oss för
små för honom. Vi gåvo honom en klapp, lyckönskade honom till
hans landsflykt.
I mars höll Milles en utställning i New York. 45 skulpturverk
visades. Många av dem ha vi aldrig sett och få heller aldrig se.
Tidningarna slösade superlativer över vår landsman. Mr Milles
from Cranbrook, Detroit, Mich., U. S. A., är på väg att bli »the
biggest in the world».
Han gav Stockholm Orpheus, sedan han for. Det var en gammal beställning, som infriades. En gång ville han ställa riksbyggmästarns fyra söner som paladiner kring hans tron i Nordiska
Museet.
Vilken praktgrupp! En syn som vilket folk i världen som helst
skulle ha avundats oss.
Nu får Gustaf Vasa sitta där ensam.
Och vi få glädja oss åt att ha honom.
282
F. D. LIDINGÖBO
Parti av Lidingögården:
Dammen med
tritonerna.
Av redaktör ESKIL SUNDSTRÖM, Stockholm
l SLUTET av 1930 tog Carl Milles, då 55-årig, Gud i hågen, bröt
upp från sin Lidingögård och gav sig ut på Atlanten. Det var förvisso inte med lätt hjärta.
06 hade han återvänt till Sverige efter studieårens svält och
drömmar. 08 hade han och Poul Bjerre första gången tillsammans
gått och vallat på den tomt, där det 33-åriga snillets verkstad
skulle uppstå. Bland granris och gråberg, skator och kråkor hade
de för sina hänförda blickar framtrollat Söderns oförlikneliga
skönhetssyner. Så lades grundstenen till ett av modern tids vackraste konstnärshem. Söder och Nord ingingo en estetisk förmälning på Herserudshöjden.
Där levde Milles från det ögonblicket i ett himlastormande rus
av skönhetslidelse och skaparingivelse, alltemellanåt och tidtals
ganska ofta stört av besvikelser, förtvivlan och andra djävulens
makter, som togo form än i en trångbröstad och blind kritik, än
och merendels rätt och slätt i en allmän försoffad och orubblig lik- 263
”’ ’
Eskil Sundström
giltighet. När kritiken förmörkade hans håg, öppnade han en skåpdörr i biblioteket. Där satt ett gulnat, mången gång läst papper,
ett tidningsurklipp återgivande några härligt saftiga ord av Beethoven om kritikens obotliga uselhet och föraktlighet.
De som sågo Carl Milles under sällskapliga visningar på gården,
en leende och fängslande charmör, själv till synes mer än någon
annan betagen och gripen av den skönhet han skapat omkring sig
(hade han inte själv en gång offentliggjort förklaringen: »Det
värsta jag vet, det är att lyssna på folk som prisar av artighet,
utan verklig förståelse»~ -ett uttalande onekligen ägnat att låsa
tungan på de blyga!), ja, de måste i denne vitale, sprudlande egocentriker ha trott sig upptäcka en sannskyldig lyckans gullgosse,
vid vars vagga feerna måste ha varit på ett alldeles särskilt givmilt humör: gudabenådad konstnär, förmäld med en älsklig och
förstående, likaså artistisk dam (lyckligtvis, på köpet, artistiskt
verksam i en annan bransch än skulpturens), med tillgångar som
tilläto honom (en man som börjat med två tomma händer!) att
bygga ett magnifikt hem med slottsliknande portvalv, pergolor,
rader av pelare, konstgjord damm värdig en filmhjältinna, monumentala trappor, terrasser, statyer och fontäner, Cranach, Canaletto, veritabla klenoder av medeltida religiös träsnidarkonst, flygel och världens mest välklingande speldosa inomhus och –
blänkande under fötterna – hela det fagra Stockholm med sina
ljus och vatten, därtill kringsusad av beundran på mest alla världens språk, en av de få verkliga världsmännen i den småborgerliga svenska kulturkretsen.
De sågo honom inte i kampens, själskampens, penningorons,
statykommittetrasslets skeden. »Det hövs att lära sig vägen till
helvetet», sade den skarpsinnige och vise Machiavelli, »för att
komma till paradiset.» Milles hade ofta nödgats vandra vägen till
helvetet.
Det var synd om Milles, att han inte föddes 60 eller 65 i stället
för 75. Om han varit tio år tidigare ute (och allt förresten varit
oförändrat), hade hans första skiss till sturemonument framlagts 91 i stället för 01, hans verk hade slagit rot i vår nya svenska
odlings guldålder, han hade stått där han bort stå, i kretsen av
storvulet (hur löjligt har inte det ordet börjat skorra i vårt folkhem!) och självständigt svenskt drömmande, syftande och skapande målare, diktare och arkitekter.
96 skulle Lekande Björnar ha infört graniten, det svenska
berget, i bildhuggarkonsten. Sekelskiftet skulle ha hälsat Ving- 264
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
arna, de svarta granitörnarna. Hans stora gärning skulle ha legat
framför honom inte i världskrigets och fredskrisens splittrade decennier, inte i den nervöst irrande formupplösningens jazzår, med
deras ständigt nya, ständigt lika allena saliggörande patent. Han
skulle inte ha behövt utbjuda sina varor till en publik, vars sinnen
trubbats i orgier av mer eller mindre tomma grammofon-, filmoch radioförströelser, med nuet överskuggande både tradition och
framtidstro.
Hans fantastiska sällskap av najader och tritoner skulle ha gjort
sitt tumlande intåg i en värld, där ännu något av ursprunglig
mottaglighet bevarats. Det var den tiden då stockholmarna kunde
uppröras ända in i själen av »Skandalhuset på Söder» (som i vissa
utsiktslägen stal bort anblicken av lilla Katarina kyrkas a la
Petersdom ståtligt välvda kupol!) eller av Riksdagshusets utrikiska imitationsprål eller av en platt brandmur, som plötsligt
en dag stack upp ovan Järnkontorets ädla taklinje från Fredsgatan sett. Ett vrål i en tidning över vandalismen! Och arkitekten satte nätterna till för att så fort sig göra lät utplåna sin fruktansvärda lapsus.
I tider av sådan allmän och kvick konstnärlig reaktionsförmåga
kunde det löna mödan att vara konstnär. I våra dagar kunna
stockholmarna, som bekant, vakna en morgon och utan större sinnesrörelse från sina fönster på Söder varsna, att en jättelik gasklocka helt oväntat dykt upp som stadens mäktigaste monumentalverk (och riktprick för eventuella luftbombare!).
1930, just det år då Carl Milles skuddade fosterlandets stoft av
sina sulor (med ansökan om amerikanskt medborgarskap i plånboken), bildade en vändpunkt i vår svenska tillvaro. Aningen av
»vår andra storhetstids» bråda solnedgång låg i luften. Världsdepressionen sände sina förilar in i vårt funkissaliga bo.
På 20-talet var det vanligt att protestera mot det ömkliga och
nedsättande talet om »vårt lilla land». Det protesterades t. o. m.
i en radiopjäs. Nu kurade vi i stället ihop oss, gjorde oss så
obetydliga som möjligt, en småmaterialistisk effektivitetsdyrkan
pyrde in i våra själar. Där stod Carl Milles med sitt i sol och vatten glittrande, fullkomligt ofunktionalistiska herrskap.
I ett slag var han vorden en skriande hopplös anakronism, den
konstnärliga monumentalitetens förkunnare i en alltmer förtätad
atmosfär av dyrkan av den praktiska smånyttan, stötande för sinnen som sågo den enda verkligt äkta monumentaliteten i oöverskådliga, monotont släta, fängelseliknande fasader med låga,
265
. -~
,.,…._..,
Eskil Sundström
fyrkantiga fönstergluggar staplade på varandra, rad efter rad,
kvarter efter kvarter.
En tidning skrev, att Milles gjorde rätt. Vårt land var för
litet för honom. För en gångs skull stod pressen enig. Ingen sade
emot. Inte en röst höjdes för att bevara Carl Milles som ett oersättligt nationellt plus. Inte fullt så stora konstnärer dolde inte
sin lättnad. Nå, det är en förbannelse för medelmåttan, även för
den högt begåvade talangen, att tvingas leva i skuggan av geniet
i ett land, där konstens bana av ålder varit trång och törnig.
Gingo Carl Milles’ tankar, när han stod på däcket och spanade
i Atlantens famn efter fränderna till hans gröna najader och tritoner där hemma, tillbaka till Lidingöborgen, nu en enda stor
ihålig gravvård över hans ungdoms och mandoms förväntningar~
På Perikles’ atenare, som förföljde Fidias, Parthenonsfrisens mästare, med falska beskyllningar och till slut ynkligen bragte honom om liveU På Michelangelo som, åtminstone enligt eget förmenande, nödgades tömma mer än det mänskliga måttet av mödor,
sorger och krämpor~ På hundra och en konstnärer, som drivits
till vanvettets rand av den välförståndiga kälkborgerligheten~
Hans nya adress var Granbrook College, Detroit, Mich., en läroanstalt anlagd av en konstsvärmande tidningsmiljonär efter arkitektonisk plan av den store finske arkitekten Saarinen, sedan flera
år verksam där; hans mål att erövra Amerika. Inte så lätt kanske.
27 hade han gjort ett försök att intaga England. Han hade inbjudits av National (Tate) Gallery att ställa ut inom dess väggar.
Det var första gången denna ära vederfors en utländsk skulptör.
Museet köpte kopior av Filbyter, Europa och Algen. På inbjudan
av Londons swedenborgare gjorde han en skiss till ett Swedenborgsmonument, Angeln bringande uppenbarelsen till den knä-
fallande profeten. Plats för monumentet, Portland Place, var
t. o. m. preliminärt utsedd. Längre kom man inte.
För sektmentaliteten, som bestämde över pengarna, syntes Milles’ Swedenborgskomposition för agnostisk, hur översinnlig och
konstnärligt helgjuten världsstadens expertis än fann den. Den
knäböjande herrns av ödmjuk bävan slagna drag inför änglasynen
tillmättes av Swedenborgsevangeliets engelska handhavare anno
27 alltför ringa positivt frälsningsvärde. Den inre psykologiska
sanningen föreföll dem mindre angelägen. Det kan ju hända, ja,
var väl troligt, att Swedenborg såg ut som Jag, fattig, syndig, när
himlen remnade och slungade all härlighets ljus i hans anlete.
Men de föredroga ett ansiktsuttryck, som gav valuta för pengarna
266
i form av en direkt, allom
fattbar inbjudan till glad
tro på Swedenborg Society,
W.C.l., som den eviga salighetslyckans tillförlitligaste
förmedlingskontor i London.
Times’ kritiker, Charles
Marriott, fann vid sin första bekantskap med Milles’
konst det suveräna herraväldet över formen vara,
om möjligt, mindre slående
iin hans öga för »intervallerna», för avstånden mellan
formerna, alltså för ensemblens totalitet. I Swedenborgsmonumentet, som, oberoende av de troende swedenborgarnas privata tycken och pengar, väl en
dag med visshet finner sin
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
Förslag till Swedenborgsmonument.
svenske mecenat, blir intervallernas samspel med linjer och skuggor genast klart även för en ordinär, inte i estetikens lagar förtroligare bevandrad betraktare. Detta konstverk äger rymd.
Detalj av Swedenborgsmonumentet: Swedenborg.
Milles’ ingivelse är till sin natur snarare hednisk än kristen. Den eviga saligheten är inte en ide, som utan vidare
utlöser hela makten av hans dynamiskt
artistiska väsen, men med genial omedelbarhet har han tagit sikte på den
sida av Swedenborg Profeten, som
Henry James särskilt vältaligt framhållit, hans självutplånande ödmjukhet,
hans rädsla för att som förkunnare
träda för när Den Högsta Sanningens
»egna, rena, osmyckade majestät», just
i det kritiska och dramatiskt laddade
första uppenbarelsemomentet, då kontrasten mellan jol’dens son och himmelens, mellan den hårda, stela, arma bundenheten hos den ene och den spelande
267
.,-····
Eskil Sundström
fria, lätta, luftiga rörligheten hos den andre, framträder bjärtast
och förvandlingen i hans eget hjärta kristalliseras i mottot »Jag
är Din och inte min».
Några privata entusiaster beställde vildsvin och hundar till
parkprydnader. Swedenborg ställdes på framtiden.
I England fann Milles en fin estetisk tradition, men konsten var
där som annorstädes blott en angelägenhet för en elit. De sköna
konsternas främjande bildade icke, såsom verkligt betydelsefulla
saker, någon programpunkt vid valen till folkförsamlingen. Låt
gå för smör eller kanoner, men aldrig smör eller konst! England
låg också för nära kontinenten för att vara en god marknad. Så
fort konstnärerna i Paris behövde pengar, stucko de över till London. skulpturen var, precis som överallt under alla tider, minst
förstådd. Gilbert, mästaren till Eros på Piccadilly Circus, kunde
inte uthärda filisteriet hos sina landsmän, särskilt hos de landsmän som sutto i statykommitteer, utan hade sökt räddning i flykt
och förgätenhet på kontinenten. Epsteins av alla ledande museichefer och tongivande skönandar enstämmigt prisade publika
verk beströkos nattetid av behjärtade studentpatruller med tjära
och fjäder. Det där kände Milles igen.
Nästan varje nytt verk av Milles hade, så länge han ännu var
kvar i Sverige som svensk, framkallat en oresonlig, stundom vettlöst hätsk ovilja. Mer än en gång efter en avtäckning hade han
under promenad på gatan blivit omringad av välklädd knubb, som
skakat behandskade knytnävar under hans näsa, gällt förehållande
honom det opassande i hans energiska verksamhet som besudlare
av gator och offentliga platser. Oviljan kunde i vissa fall hänga i
i åratal.
Milles kände sig, det bör noteras, aldrig stursk över sådana
episoder. Han kunde ha sagt sig, att vida värre än publikt skall
är publik likgiltighet. Gorma gärna, men glöm mig inte, har varit
mången stor mans paroll. Sällan samlas en hop på gatan, inte
ens en välklädd hop, för att knyta nävarna till protest mot den
absoluta trivialiteten.
Den konstnärliga självmedvetenheten hos Milles är, sällsamt
nog, så utomordentligt sårbar, att han kan halvt brytas ned av
några dumma glåpord om hans verk uppsnappade i förbifarten på
en trottoar. Han flyr från sin parkettplats på Chinavarieten, när
kuplettsångarn sjunger något lätt hädiskt om hans senaste monument och uppsöker sina vänner och suckar.
Denna frånvaro av inre självförsvar mot stänken från gatan
268
Carl Milles – f, d. Lidingöbo
kan verka affektation, brist på värdighet, rentav osundhet. Men
känslighetens grund ligger djupare. Milles är besatt av ett obetvingligt behov att se folket komma emot sig. Hans Lidingöborg
blev, trots de demonstrativt mäktiga, tunga och många järngrindarna och portarna mot yttervärlden och trots den sentimentalklingande vers, som omsorgsfullt snidats i järn som ornament på
innersta entren, »Låt mig verka medan dagen brinner», aldrig nå-
got elfenbenstorn. Han måste jämt se folk där, höra kretis och
pletis meningar, men, självklart, berömmande meningar! Vid
minsta ansats till kritik från den enfaldigaste själ halvslocknade
han. Kom kritiken från någon, som händelsevis en gång skrivit
i pressen, sprang han upp i biblioteket, öppnade skåpdörren och
insög för tusende gången Beethovens klyschor.
Varken Hasselberg, Christian Eriksson eller Eldh, för att taga
några äldre exempel, tyckas ha haft folket emot sig på samma vis
som Milles. Eftersom trivialitet i ifrågavarande fall inte kan anföras som förklaring, måste något annat ligga bakom. Det tycks
som om det egentligen är under 20-talet som Milles råkat riktigt
illa in i sitt ovan antydda ledsamma predikament. Det är under
20-talet som Milles’ största skapartid infaller. Där måste finnas
ett sammanhang.
Man kan säga om Hasselberg, Eriksson och Eldh, att de så gott
som alltid haft något lätt tillgängligt budskap att bringa. Det
må ha varit den osökta fägringen i Hasselbergs Grodan eller
Näckrosen, den rejäla stilen och kraften hos Erikssons Bågspännaren eller Skridskogångaren, den omedelbart fattbara flykten
över Eldhs Strindbergska titanhuvud eller den uppenbara ärligheten och gripenheten över hans tidigare socialskulpturer. När
Eriksson gör en Diana, antar hon normal kvinnofigur, när Milles kommer med en, blir hon stiliserad, ter sig för vardagsögat
utmanande apart. Men folk i gemen har inte lust, vare sig i Sverige eller annorstädes, att taga med sig några särskilda söndagsögon, när de presenteras för konst, allra minst för skulptur, som
genom sin tredimensionalitet påtagligt inbjuder varje åskådare
till näraliggande, närgångna paralleller.
20-åringen Milles famlade efter något i den där stilen, efter ett
budskap som gick i folk, efter något stort och patetiskt som kunde
omsättas i lera. I Rodins närhet låg det inte så fjärran att i
romantisk clair-obscure på ett eller annat sätt fånga »livet», »kampen för tillvaron». Det blev bl. a. två framåtböjda, plogen tillsammans drivande unga figurer, man och kvinna, romantiskt stilise- 269
H’ ,.· •··.
······——
Eskil Sundström
rade till en allmängiltig inkarnation av människosläktet med dess
ve och vånda, eller en liten, mera personlig studie av två arbetshästar, spattiga, dödströtta, men tåliga under oket; eller en miniatyrgrupp av holländska fiskarkvinnor mödosamt strävande framåt
i sugande motvind.
Det är, som man finner, snarare tillvarons vedervärdigheter så
där i största allmänhet som kalla fram medkänslan hos vår unge
artist. Det finns ingen social betoning i den (man kan inte klassorganisera hästar, inte genom protestmöten avskaffa motvind vid
fiskelägen). Man märker inte en skymt av den olycksbådande
sociala stormvind, som höll på att blåsa upp i vår värld, inte ett
:spår av det mäktiga, dovt skrämmande proletäruppvaknandet hos
t. ex. Rodins arbetsslav, Tänkaren.
Unge Milles är fullständigt tidlös. Tidlös medkänsla med de betryckta, arbetsdjur eller arbetsmänniskor, det är alltihop. Han var
själv fattig. Han hade själv gått med fötterna inlindade i tidningspapper, sålt hemsnidade dockor på trottoarerna för att få ihop till
ett salladblad, ett brödstycke och litet vila på natten, sådan den
blev, i den undre Parisvärldens härbärgen. Han visste både ett
och annat om livets, särskilt storstadslivets, skuggsidor, dess förbryllande och hemska bizarrerier. Men han var alltför mycket
renodlad konstnär, speciellt alltför mycket skulptör, för att
ägna dessa fenomen, värdiga politiker och litteratörer, mer än
en förbigående uppmärksamhet. Det satt ingen Tänkare i
Milles. Den som skall bli skulptör får det lättare utan sådan
barlast.
Han famlade, men så på en enda natt tycks han ha vaknat till
full konstnärlig medvetenhet. Man ser i Sturemonumentet, hur
puppan blir fjäril, hur fjällen långsamt falla från konstnärens
ögon, hur inspirationssynen, som från första stunden (01) framstått i summarisk helgjutenhet, fördjupas, nyanseras, stiger fram
ur sitt romantiskt skymmande dunkel, får skuggor och dagrar, detaljer, mejslad karaktär.
Den första stureskissen suggererade, tände fantasien, men verket var större än ko~stnärn själv. Det lämnade åt åskådaren att
i inbillningen med linjer och innehåll utfylla tomrummen i kompositionen. I slutskissen, den som 24 år senare (ett kvartsekel av
suckar på Lidingö!) kom upp som färdigt monument på det höga
postamentet på Kronåsen, har konstnären nått den fullständiga
:suveräniteten över verket. Ingivelsen har efter sju sorger och åtta
bedrövelser trätt ut i livet och blivit allt folkets egendom med
270
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
sturemonumentet på Kronåsen. >>Vårt- alltjämt i vår egen föreställning
fåfängt efterlysta – nationalmonument.>>
-samma fullvärdighet, som den ägde för honom själv, då den »i en
blink, ett ögonblick» slog ned i hans inre.
sturemonumentet är vårt, alltjämt i vår egen föreställning få-
’fängt efterlysta, nationalmonument. Det står vackert, där det står,
bland Kronåsens talltoppar. Men det borde stå inom närmare
räckhåll. Det skulle i sin kärva ursvenskhet tyvärr verka främmande på planen framför Riksdagshuset. Men där borde det lika- ’fullt stå. Vi borde kunna vallfärda till det, lätt och ofta, för att
tillsammans med våra ledare gemensamt hämta styrka därur mot
tidens frestelser till smidighet och anpassning. Milles’ sturemonument föddes i en solig tid. Den monumentala musiken före- ,föll för barn av 100-årig fred nästan väl stark. I dag förstå vi den.
Här har Milles uppenbarat ett stycke kärnsvensk historia, sådan
·den glöder i blodet på varje svensk, i ett språk som varenda själ
förstår. Han har levandegjort inte en egen ide, utan en ide, som
-vi alla känna igen som vår egen, som allas vår. Vi känna igen
tde där kufarna. På pricken så sågo de ut, när Sturen i morgon- 271
.t’
.; ~ :–~-.,.. _,_. .:.
Eskil Sundström
diset, med brynjans krage skyddande näsan mot morgonbrisen, spanade hän mot Brunkeberg och okända öden. Konstnären har i varje
detalj, i den måttfulla men starka stiliseringen, i hela greppet gått
nationell folklig föreställning till mötes, såsom det anstår en nationell konstnärlig förkunnare. Vem räknar dem, som nu vandra.
till Kronåsen för att stärka sin ande (så gott det går utan att
bryta nacken i tallbacken) vid anblicken av det mest dynamiskt
fullblodiga av allt vad vi äga av spontan nationell monumentalkonsU Det borde inte få förbli, vad det måhända är, en förslösad
nationell tillgång.
sturemonumentet göts i brons 1914, 13 år efter förevisandet av
första skissen, 10 år före den äntliga avtäckningen. Industrimonumentet framkom i skiss 06, kom upp 26. Gustaf Vasa-monumentets
historia omspänner åren 04-27. Han var alltså över 50, innan
dessa produkter av hans unga fantasi kvitterats av nationen.
Det är givet, att sådana dröjsmål måste ha verkat hämmande
på hans gärning. En skulptör måste inte bara skulptera för att
kunna leva och skapa nytt, han måste olyckligtvis också sälja
sitt gods. Och det kan ofta nog vara den största konsten. Det
verkar vid en återblick på den historisk-nationella linjen i Milles’
alstring, som om förutnämnda kategoriska imperativ i någon mån
påverkat hans artistiska ingivelse, fri- eller ofrivilligt tämjt den
till anpassning.
I Franzenmonumentet (11) befinner han sig utan fråga på den
av offentliga monumentkommitteer sedan tidernas morgon en gång
för alla utstakade kungsvägen. Selma sitter där, Fanny också,
två oskuldsfulla, sedesamt snälla, idylliskt passiva, mycket bleka
och beskedliga sångmör. Allt är precis lika blitt som hos skalden
eller i allmänhetens gängse föreställning om skalden, lika näpet
fritt från fantasikraft som enligt vedertagna begrepp föremålets
älskligaste poembedrifter. Tegner hade, som bekant, en ofta betygad, avsevärt högre uppskattning än den vanliga av sin skaldebroders insatser.
Milles’ Scheele (12) i Köping är ett ungefär lika perfekt exempel på statykonst av allfarvägens märke, d. v. s. det är en fulländat
modellerad herre av det rätta årtalet. Man tycker sig riktigt höra
belåtenhetssuset från statykommitten i Köping (»hur underbart
naturlig han verkar!», »ju_st så där måste han ha sett ut!», »det
är som om han stode här livs levande!») och det beslutsamma
raspet från ordförandens penna, när den välförtjänta checken
skrivs ut. Ändock finns det, förutom virtuositeten, en hel del av
272
~—-~—~——
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
Milles i Scheelestoden, ett personligt anslag,
om än tillbakahållet och i Franzenmonumentet omärkbart. Han går sin gubbe, fast försiktigt, inpå livet, han underordnar sig inte
helt, som i fallet Franzen, men han håller sig
strängt på mattan.
08, året då konstnären fick sin gård, kom
Vingarna till, sinnebilden av ynglingens längtan till de ouppnåeliga blånande rymderna.
Han vill flyga på örnens vingar. För detta
ändamål hakar han sig fast vid fågeln. Vilken
tantalisk uppgift för en skulptör! Hur lätt
kunde inte här Skarn ha laddat? Steget tas
från det sublima1 Vingarna är ett av de få
stora verk av Milles, som inte kan med ungefär samma skönhetsbehållning betraktas från
alla väderstreck. Det bör helst ses framifrån.
Scheele-stoden i Kö-
ping.
Följaktligen (ordet ligger snubblande nära ifråga om en konstnär,
som råkat ut för så många fatala placeringar) har man på Blasieholmen i Stockholm ställt det i en vinkel av balustraden mot sjön,
där det allenast kan ses bakifrån.
Vingarna får sitt komplement i Bågskytten (14), i det manliga
trotsets symbol. Han har resolut bestigit örnen, fyrar av pilen
mot den oåtkomliga solen. Det är alltsammans stort tänkt, grant
och skickligt format i klassisk anda.
Det är också möjligt, att betraktare stått med gripna hjärtan
inför dessa verk, erfarit samma svindlande känslor av människans
storhet och litenhet, som konstnären själv, med behöriga marginaler; säkert är, att även de som med all respekt inte förmått
ryckas med av saligheten i denna himlastormande längtan eller
av den bottenlösa tragedin i den jordbundnes maktlöshet (pilen
mot solen blir ju en bra futtig hämnd!) känt sig hundraprocentigt
övertygade, ifall dc inte gjort det förut, om konstnärns geniala
välde över sin konstarts uttrycksmedel.
Bågskyttens svarta granitörn är det bästa av alltihop. Den har
bara flugit litet för högt upp, den också liksom Sturen, där den
slagit sig till ro på sin pelare utanför Liljevalchs, 12 m. upp, för
att publiken från trottoaren med bästa vilja i världen skall kunna
få något klart intryck av vare sig den eller skytten. Hur mycket
än dessa ädla idealsymboler motsvara ärliga dallringar i konstnärns själ av medkänsla med det vanmäktiga människosläktet, hur
273
Eskil Sundström
strålande säker än den yttre gestaltningen må vara, så verkar
dristigheten i kompositionerna nog en aning teatralisk, ateljebetonad, mera återklang av klassisk spekulation än framsprungen
med den friska omedelbarheten i den första lärkans drill i skyn,
befriat, plötsligt, ur en kvald nutida människosjäls inre tvång.
Det är kanske inte utan, att den klassiskt målmedvetna och rena
hållningen skärper detta intryck. Spontaniteten fattas. Milles,
den dynamiske Milles, är för litet dynamisk. Det överlägsna handlaget har till en del satt det konstnärliga uppsåtet på spel.
Faktum kvarstår likafullt, och det är det viktigaste, att Bågskytten
betecknar konstnärns egen revolt. Han har avlossat sin pil mot
molnen. Han står redo att avkasta band, som väl inte insnört
men dock tyglat hans subjektivitet.
Han känner sig stark nog att gå på jakt i rymden efter sin själs
stjärna. Han gör Danserskorna i två upplagor, i granit (13, Glyptoteket, Köpenhamn) med brinnande sensualism, nästan med något
av rökelsedoft kring sig i en stilisering, som tar ett fjät i riktning
mot Egypten men stannar i Sverige; i brons (14, Göteborgs Museum), med sensualismen utvädrad och ersatt med en luftig, frisk,
soldrucken vällust. Här ha vi en nordisk hymn till sol och vindar,
en fanfar i levande, gungande rytm till naturlyckan, så nordisk
att det verkar som om själva våra saltstänkta runda hällar iklätt
sig kvinnahamn och trådde dansen. Han är spefullt munter i sin
drift med det lilla rultiga knytet Susanna i svart granit (16, Lidingö), som naivt kråmar sig i sol och vatten i sina svällande och
böjliga, högst otidsenliga behag. Hur olik den graciösa världsdams-Susanna (16) i privat Göteborgsägo, som med medvetet beräknade gester kokett noterar sin ljuvhet! 17 sker undret. Najad
på delfin yr in på piskande skum. Förebudet till 20-talets submarina kavalkad har anmält sig.
På 20-talet når Milles’ ingivelse och skaparkraft de tindrande
topparna. Vid sidan av de mångtaliga befenade varelserna i alla
skepnader och former och därtill monumentalverk som Europa och
tjuren (24), Rudbeckius (25), Solsångarn (26), Industrimonument
(26), första skissen till Orpheus (26), Filbyter (27), och Poseidon (27)
födas Havsbuddhan (23), Galopperande häst (24), Engelbrekt (25),
Älgen (25), Diana (28), Paulus (28) och mycket annat av fri skulptur, smått och stort. Enligt Goethes recept sovs det litet, äts det
litet och arbetas det mycket i Lidingöverkstaden. Det går undan.
Han försmår modell. Han har, i Delacroix’ fras, bläddrat länge
nog i »naturens lexikon». Inspirationens tummel tar villigt gestalt
274
~—-~—~——
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
under hans outtröttliga händer. Vårt land är
vidsträckt. Det har många torg och öppna
platser. Men inför denna överväldigande produktionskraft föreföll det som om man snart
inte bara skulle bli tvungen att tillgripa skogsterrängen, såsom ifråga om Sturen, utan också
vattenarealen (som i detta fall låg nära till
hands!) för att få tillräckliga avstånd mellan
stoderna!
Titta på Rudbeckius! Bundenheten, som
röjde sig i Scheele, är som om den aldrig funnits. Fantasien spelar och leker. Humorn
gör sitt intåg, öppet och oförfärat. Den röjer
inte blott några blyga stänk som i Scheele.
Pustande men värdigt bestiger den långskäg- RudbeckiusiVästerås.
gige, långbente herrn i all sin magnifika, 3 m.
höga prakt sin låga, pelarklädda sockel. Konstnären har förälskat.
sig i denna 1600-talsjättes »kvaliteter», hans bredd, hans kraftnatur,
hans tjurskallighet. Karakteriseringskonsten besjälar i festlig frodighet varje drag, varje tum, ända ned till mantelns fåll, ända ned
i skorna, når sin grandiosa klimax i den stjärnbärande lilla barock–
ängeln, som slår sig ned på hans axel, sliter hans ögon från bokens.
blad, viskar något direkt från himlen i hans öra. Detta är en man,
som trivs med sin genius. Han lyssnar halvt förstrött, förnumstigt,
världsklokt. Det är sprittande okynnig lek i denna presentation,
men den förtar inte en hårsmån av föremålets höghet; den store
mannen har bara råkat bli levande människa igen i stället för
staty, mer levande än någonsin, ty, som han nu står där, skall
han i sin robusta mänsklighet för evärdlig tid förbli en levande
länk mellan svenskar som varit och svenskar som äro, vara det
finaste som en staty överhuvud taget kan vara: levande, stark
tradition. Se alla detta i dag~ Ännu tre år efter avtäckningen försäkrade mig en myndighetsperson i Västerås, att det var nog få
där i sta’n som tyckte, att det där var en riktig staty! Detta var
nu i grund och botten inte så galet tänkt. Rudbeckius tillhör en
annan planet än den traditionella paradstatyn.
I den väldiga träskulpturen av riksbyggmästaren i Nordiska
Museet (27) spåras direkt konstnärens utveckling till personlig
kraftmedvetenhet Det har suttit två Gustaf Vasa på sin tron i
museet. Den första var en herre i vila, med slaka ben till synes
dirigerade i sitt läge endast av slapp bekvämlighet. Han verkade
275
Eskil Sundström
gäst och främling bland sina senfödda landsmän, halvt besvärat
förevisningsföremål, med ett uttryck av »Här sitter jag nu och kan
inte annat». Den andre, som skall
trona där för all framtid och vittna
om Carl Milles, har, med majestä-
tisk ringaktning för estetikens bud
till sittande personer, slagit sig ned
bredbent, med fötterna jämfota och
sta;digt i golvet, ser ut som om han
vilket ögonblick som helst kunde
resa sig och än en gång skaka en
rundhyllt knytnäve över ett vrångt
och pliktförgätet släktes slöa skallar. Granskar man majestätet riktigt noga, märker man en utstrålning av underfundig respektlöshet.
Konstnärn behagar i smyg raljera
med rikets vördnadsbjudande urfader, ler invärtes åt honom, medan
Danserskorna i brors (Göteborgshan gör sin granna reverens – in-gruppen). >>En nordisk hymn till
sol och vindar.>> värtes, ty han vet fuller väl vem
han (och vi) här står inför- inte en
prelat med (i Axel Oxenstiernas ord) »en stor släng av S:t Peders
kjortel» som Rudbeckius, inför vilken man utan förfördelning kan
öppet draga på smilbandet, utan inför den som lade grunden till
vår frihet.
Milles har i Gustaf Vasa ännu inte tagit steget fullt ut, han
lyder inte Julius II:s bekanta maning till Michelangelo, »Låt din
staty välsigna eller förbanna!», han håller sig ännu inom gränserna för juste milieu, men han är, som sagt, på väg. Pendelsvängen vidgas, rymden kring verken likaså. Med den personliga
inre frigörelsen bryter den nordiska böjelsen för det fantastiska
med brak och dån i dagen. Han går i förbund med elementen.
Elden i hans håg förvandlas från en stilla brinnande låga till en
flammande fackla. Verken ropa efter sol och vatten (eller, Sturen,
efter facklors sken!).
Engelbrekt blir i sin knivskarpa förenkling en siluett. Milles
vägrar upprepa sin Sture, kastar fullständigt loss från allt vad
folkligt nationella föreställningar heter, låter fantasien flyga hur
276
– – – – – – – – – –
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
högt det den lyster ovan de tröga
människorna med deras statykommitteer, drar för sin själs öga upp konturer av en nästan sprött elegant personifikation, inte av riksdagens grundläggare, utan av Hjälten i riddarbrynja med värja stolt mot himlen
lyft i en tändande gest av Segra eller
dö, ställer honom på ett krenelerat
torn och hembjuder honom till de
maktägande (anno 25!), som därmed
skulle besroyeka sitt Stadshus. Trodde
han. Sant, det finns inga porträtt av
Engelbrekt. (Det finns för den delen
inga porträtt av Scheele heller, men
inte skenade konstnärn iväg för det!)
Porträtt kunde det alltså inte bli. Men
Förslag till Engelbrektsmonument.
denna brist kunde alldeles inte utfyllas genom ett aldrig så formskönt och aristokratiskt fantasifoster. Här var obestridligen fulländning, en tour de force, bevingad inspiration, ett fascinerande
artistiskt smycke, men, ack, hur långt från en verklighet, i vilken
ord och begrepp som hjälte (liksom storvulenhet!) blivit vieux jeu.
I Solsångarn leder konstnärns fabuleringslust honom på ett mera
ödesdigert sätt vilse. Landet skulle ha ett Tegnermonument, var
det tänkt. Milles gav det en Solsångare. Det återstår alltjämt att
ge landet ett Tegnermonument.
Solsångarn ger alldeles för litet av Tegner, alldeles för litet
t. o. m. av Tegners »Sång till solen». Det är som att slå an på
pianot några ackord, som väcka en vag förnimmelse av något
stort och mäktigt, och säga: Där har ni vad ni far efter!
Begär inte denna kritik det orimliga? År inte skulpturen, den
må vara aldrig så mycket av den tunga jorden kommen, den mest
abstrakta bland konsterna? Den är hänvisad till att tala i allegorier och symboler, i till det yttersta drivna förenklingar, om den
alls vill försöka att tala om eller tolka något, inte blott porträttera
och idealisera. Men å andra sidan måste självfallet förenklingen
taga fasta på det väsentliga. Hur mycket än Tegner mer än en
gång lovprisade solen, solen som vi enligt hans mening hade för
litet av i Norden till och med i snillets värld (Vad äro vi egentligen alla i Norden~ spörjer han och svarar: Förfrusna puppor
som aldrig bli fjärilar!), så är det befängt att reducera honom till
277
20-41267. Svensk Tidskrift 1941.
… ·······——
Eskil Sundström
en emotionell soldyrkare, vilket den klassicistiska Tegnerminnande
stilen till trots är allt som omedelbart sker. Det är de två första
raderna i »Sång till solen» vi få till livs, en hundratusendedel av
Tegner.
Vad vi kanske haft rätt att vänta från vår okrönte laureatus i
konstens värld anno 26, avrustningens år!, var en apoteos till den
nationelle straffaren och väckaren, till skalden som ännu i dag
vädjar direkt till vartenda svenskt hjärta och samvete, i ett språk
som skälver av lidelse men vars ljus aldrig grumlas (Är inte Svea
än i dag det mest aktuella som finns att läsa på svenska~). I
stället fingo vi ett låt vara välkommet, nytt dekorativt inslag i
gatubilden med Tegner som förevändning – till på köpet, tyvärr,
bedrövligen felplacerat! Man går inte ner i källarn, när man skall
sjunga till solen. Man går upp på takets topp. Publiken skulle
snarare stå därnere i Strömparterren och blicka uppåt mot Solsångaren i höjd med Norrbrobarriären än tvärtom.
Tegnermonumentets inre svaghet (en skulptur blir för abstrakt
om den är bara linjer och skuggspel) bottnar ytterst i frånvaro hos
skulptören av en verklig, innerlig samklang med den marmorsvala
klarhetens, den kristallrena tankens, den klassiska harmonins
skald, antiromantikern som i sin dyrkan av »the intellectual
beauty» (för att citera Shelley) syntes belackarna så kylig, så
mycket hjärna och så litet hjärta, att de kallade honom ett solskimrande isberg. Milles är sist, bland allt det myckna han är,
intellektuell. Han ropar inte i salig hänförelse som Tegner eller
Shelley inför den själiska skönhetens anblick. »The glorythat was
Greece and the grandeur that was Rome» är för honom endast och
allenast ett gigantiskt friluftsmuseum av pelare och stoder. Han
skyr det spekulativa. Psyche, flickan med fjärilsvingar, den andliga klarhetens höga och rena sinnebild, som adlat så många av
skulpturens mest oförgängligt sköna verk, är inte hans genius.
Milles är i själ och hjärta humorist. Han moraliserar inte. Han
är ingen idealsvärmare. 20-talets Milles åtrår inga Vingar. Hans
genius är inte av Pungmakarbo men inte heller av Pinden. Hon
rider på delfinen över havets solstänkta lödder. Hon tar ett stadigt
grabbtag i delfinkalufsen för att inte trilla av i den hissnande
galoppen. Denna tjusiga och roliga idealflicka är en vålnad från
de mörka havsdjupen. Därnere må det vara underbart vackert,
men den genomskinliga klarheten trollas bort i ljusstrålarnas brytningar. Milles’ genius är vitalitet, dynamism, omåttlighet, vild
skönhet. Det är ingen tillfällighet utan ett vittnesbörd om Milles•
278
——————– ——–
Carl Milles – f, d. Lidingöbo
Europa och tjuren. Den centrala gruppen av monumentet i Halmstad.
geniala intuition, att han tidigt sökte sig från marmorn, som han
blott föga älskat, till den hårda, skrovliga, godtyckliga, till frispråkig romantik mera inbjudande graniten, liksom att han med
få undantag skyggat för de religiösa motiven, som kräva mer av
verklig humanism än som kan få rum i hans av groteska väsen
befolkade själ. I begränsningen röjer sig mästaren. Havsbuddhan,
som ödmjukt öppnar sin famn mot livet och dricker in dess outsinliga härlighet ur luft och sol och vatten, det är 20-talets Milles.
Det kunde vara en symbol för primitivismens livsdyrkan. Flickan,
som med en lidelsens salighetsrysning stryker tjurens lystna
tunga, med skräckfylld längtan anande den kärlekstörstande Zeus,
medan hennes läppar öppna sig i rusig sinnlighet, har intet av
oskulden i de klassiska förebildernas Europa på tjuren; hon
sjunger ut den kroppsliga kärlekens höga visa i ett skri till himlen. Det tog, som bekant, sin tid, innan Halmstad riktigt återfick
balansen efter den bedövande första chocken.
279
.. ’ ,..•.
···- ——-
Eskil Sundström
Folke Filbyter-monumentet i Linkö-
ping. •>Den fullkomliga samstämmigheten mellan ide och form.•>
Milles’ humor är som regel av
den glada sort som allt förlåter,
men den äger många fasetter och
uppenbarelseformer, inte blott den
lustiga lekens. Hans humor tog
under 20-talet skepnad i ett av
de mest överraskande sällsamma
verk, som världsskulpturen i all
sin rikedom inrymmer, Folke Filbyter, där den genuina halten av
hans emotionella ingivelse röjer
sig i en kraft och förfining utan
motstycke i hela hans alstring, och
med ytterst få motstycken överhuvud taget sedan tidernas morgon, förmäler sig med en gestaltning, som helt dikterats inifrån
och just genom den fullkomliga
samstämmigheten mellan ide och
form ställer oss inför det sällsynta,
ett obestridligt mästerverk.
Folke Filbyter har blivit kallad
världens kanske största tragiska
ryttarstaty. Milles utmanade ödet,
försökte göra om fullträffen i
Paulus på väg till Damaskus (28) och åstadkom en utomordentligt
skicklig variant på temat, som likväl blott ställde i relief skillnaden mellan benådad konst och benådad virtuositet.
I Filbyter är humorn inte bitter utan bruten. Det är Satans ide
om humor. Men humor är det, infernalisk humor. Gubbskrället ·
söker åt ett håll, hästskrället åt ett annat. Djuret söker fäste för
sin hov, mannen söker något kärt som han förlorat. Rörelserna
korsas, men mötas i ett enhetligt samspel. Hur oändligt mycket
uttrycksfullare, finare, noblare är inte det tärda hästhuvudet än
Guds beläte i denna vissna, förkomna, av ondska härjade fysionomi. Hans tjocka, svåliga öra sticker upp ovan halskragen
som ett stycke komik mitt i denna arrsiktsensemble av tragiska
rynkor och fåror, i vilken två hjälplösa, trötta, ängsliga ögon irra.
Det är trots allt en härskares, en befallares ansikte, det ser man
snart, en tyranns, en gnidares, en människohatares, ett ansikte
som blivit fult av mycken grymhet och slughet men åt vars fulhet
280
Carl Milles – f. d. Lidingöbo
lidandet till slut förlänat ett barmhärtigt skimmer, ett skimmer
av mänsklig storhet mitt i misären. Se svearnas konung! Här
kommer »den mest högborne mannen» i riket, Folkungarnas hedniske ättefader, sökande sin av hämndgiriga munkar bortrövade
sonson, det enda han någonsin verkligen ägt, ty det var det enda
som någonsin givit honom kärlek.
Ja, så berättar den legend, som via Heidenstam kom till Milles
och så blev till detta gripande monument, inte över en svensk
legendfigur utan över människan i sorg och självförnedring. Man
behöver inte känna till legenden för att fatta den tragiska resningen i denna bronsgrupp. En skarpsinnig forskare i estetikens
vetenskap (G. L. Raymond) har fastslagit, att en ordförklaring till
ett konstverk visserligen inte kan skapa skönhet eller djupsinne
där ingen skönhet, intet djupsinne finns, men väl intensifiera en
estetisk uppenbarelse. Ordet får tjänstgöra på sin höjd som en
käpp på promenaden, alldeles inte som en krycka. Det gäller om
Filbyterlegenden.
När Milles for, hade han kommit så långt som en genial skulptör sannolikt någonsin skall nå i Sverige, om inte en vacker dag
en radikal omvärdering av värden sker och de andliga tillgångarna betydligt skrivas upp i vår bokföring.
En produktionskraftig skulptör bör helst vara inte bara stor
som konstnär utan också en framstående företagare, affärsman,
finansman, försäljare, diplomat och sällskapsmänniska. Han behöver ateljeer med högt till taket, dyra material, pengar till gjutningar, utställningar (betänk bara transportkostnaderna!), arbetspersonal, resor. Konstnär var Milles från början, resten blev han
så småningom.
Vad skola våra efterkommande säga om oss, som för tio år sedan
läto honom fara~ Vi hade för litet fantasi, för litet kulturellt vett
(pengar hade vi!, hur skröto vi inte över vårt välstånd!) att göra
vad en ensam amerikan förstod att göra~ Vi ha inte ägt en skulptör av Milles’ mått på 100 år. Det kommer måhända att dröja 100
år och mer, innan vi åter få se en bildhuggare av denna kaliber
födas i vårt land. Varför minnas vi konstnärerna i det förflutna,
medan vi glömma bankirerna och direktörerna~ Därför att den
konstnärliga gärningen i diktning, måleri, skulptur, musik och
arkitektur utgör den rikaste delen av vårt nationella arv. Vi förstå det, om vi tänka tillbaka. Men vår blick för de kulturella
värdena är, hur mycket vi än låta självsmickrets röst söva oss,
281
··…. .~· …
Eskil Sundström
märkvärdigt skum i nuet och framåt. Vi tänka i dylika ting
knappast framåt, dessbättre! Ty om vi det gjorde, skulle vi blygas inför domen av kommande generationer av svenskar vid
tanken på vad vårt land berövats.
Om konsten besutte en bråkdel av det värde för oss, som vi
låtsas tillskriva den, skulle vi i en genial konstnär se, vad han är,
en oersättlig egendom. Kulturbudgeten skulle inte i all sin magerhet vara den första som vi snålade in på. Vi hade råd 1930, men
hade vi varit i besittning av perspektiv och urskiljning, borde vi,
även om vi inte då haft råd, ha tagit upp långfristiga lån, hur
långfristiga som he~at, och sorglöst låtit våra efterkommande taga
sin andel i amorteringen för att hålla honom kvar, väl vetande
att vinsten av Milles’ gärning skulle bli deras lika mycket som den
var vår, ty den skulle kvarstå i inspirerade verk i brons och sten
och marmor i framtidens Sverige. Vi begrepo inte detta. Vi läto
Milles löpa. Vi, välståndsfolket par preference, förklarade oss för
små för honom. Vi gåvo honom en klapp, lyckönskade honom till
hans landsflykt.
I mars höll Milles en utställning i New York. 45 skulpturverk
visades. Många av dem ha vi aldrig sett och få heller aldrig se.
Tidningarna slösade superlativer över vår landsman. Mr Milles
from Cranbrook, Detroit, Mich., U. S. A., är på väg att bli »the
biggest in the world».
Han gav Stockholm Orpheus, sedan han for. Det var en gammal beställning, som infriades. En gång ville han ställa riksbyggmästarns fyra söner som paladiner kring hans tron i Nordiska
Museet.
Vilken praktgrupp! En syn som vilket folk i världen som helst
skulle ha avundats oss.
Nu får Gustaf Vasa sitta där ensam.
Och vi få glädja oss åt att ha honom.
282