Sveriges hjälp till grekerna under 1820-talet

SVERIGES HJÄLP
TILL GREKERNA PÅ 1820-TALET
Av fil. d:r ERIK WIKEN, Lundsberg
NÄR underrättelserna att greken Alexandros Ypsilantis i mars 1821
från Ryssland marscherat in i det turkiska Valakiet och att grekerna på Peloponnesos i april höjt upprorsfanan mot sina förtryckare
nådde till Europas länder, uppflammade genast ett livligt intresse
för grekernas sak.1 Filhellenismen uppstod. Främst i Tyskland arbetades det ivrigt för hjälp till grekerna; penninginsamlingar företogos och frivilliga sökte sig ned till Grekland. Men detta understöd
av en upprorsrörelse var ej i den Heliga alliansens smak och allt
gjordes från myndigheternas sida för att förhindra filhellenismens
yttringar. 1823–24 var England filhellenismens huvudland och ett
sällskap bildades, såsom vars utsände Byron reste till Grekland och
som bl. a. utskickade en av frivilliga från olika länder sammansatt
artilleriavdelning. Från 1825 och till grekiska frihetskrigets slut var
Frankrike centrum för den filhellenska rörelsen i Europa. En »Societe philanthropique en faveur des Grecs» bildades med män som
Chateaubriand, Laffitte och Sebastiani i ledningen. Genom denna
Societe överfördes de i Europas länder insamlade penningmedlen till
grekerna, och sällskapet publicerade åren 1826-29 »Documents relatifs
a l’etat present de la Grece», avsedda som auktoritativ upplysning.
I Sverige, där redan före 1821 förhoppningar om frihet för Hellas
högt uttalats, väckte grekernas resning från början de varmaste sympatier. Tidningarna ägnade den stort utrymme. Skalder och musiker
tolkade i ord och toner vårt folks känslor. P. A. Wallmark ådrog sig
t. o. m. för sitt skrivsätt i Allmänna Journalen en maning till återhållsamhet, vilken emellertid föga hörsammades. Man kan knappast
slå upp en brevsamling eller ett memoirverk från denna tid utan att
finna grekernas kamp omtalad med deltagande. 1826 och 1827 äro
emellertid de enda år, då ett mera aktivt filhellenskt arbete förekom
i vårt land.
Den 8 april 1826 hade ägaren av Åkers styckebruk, kammarherre
M. von Wahrendorff, uppgjort kontrakt med Hentzenberger, svensk
konsul i Livorno, om en leverans av kanoner. Somliga personer
1 Denna uppsats var skriven med anledning av den svenska insamlingen till
Grekland. Den hann emellertid inte införas förrän Grekland måste kapitulera inför
övermakten. Skildringen av philhellenismens yttringar i Sverige för hundra år sedan
har dock alltid sitt historiska intresse.
Red. av Svensk Tidskrift.
347
”’ ’ ,
Erik Wiken
trodde sig veta, att dessa voro avsedda att bestycka krigsfartyg,
som i Sydeuropa byggdes för den egyptisk-turkiska flottans räkning, och ett sällskap bildades för att söka förvärva kontraktet. En
insändare i stockholmspressen den l maj hoppades, att svensk allmänhet skulle bidraga till iniösandet av kontraktet, för att kanonerna
ej skulle gå till grekernas fiender.
Den 3 maj inflöt i stockholmspressen ett upprop till den svenska
allmänheten, författat av O. A. Cronhjelm. Häri vädjades om penninghjälp till grekerna. Kanonaffären nämndes ej och synes ha
varit obekant för författaren, som dagtecknat sitt upprop den 28
april. Det var grekernas förtvivlade läge i allmänhet, som föranlett
detta senkomna försök till en hjälpaktion. Ett filhellenskt sällskap
skulle bildas för att förvalta insamlade medel. Insamlingen kom
raskt i gång, och det tidigare sällskapet började nu tydligen hoppas
på att kunna realisera sina planer på kanonernas inlösande samt
slog ihop sina medel med nationalinsamlingens. Den 24 maj sammanträdde c:a 130 personer i Lilla Börssalen och utsåg en kommitte.
Ordförande i denna blev Carl Bonde; bland medlemmarna kunna
nämnas Wallin och Franzen. En av sekreterarna var Wallmark. Två
representanter för det tidigare sällskapet, Lefren och af Ekenstam,
voro även med i kommitten. Ekenstam förde någon dag senare kanonaffären på tal privat till Bonde. Något löst avtal tycks ha träffats mellan dem, ty den 27 maj kunde Ekenstam få kanonkontraktet
transporterat på Bonde, dock mot egen proprieborgen. Hentzenberger
skulle göra sin beställning i något annat land, och eventuell mellanskillnad i pris jämte ett vite skulle betalas av grekvännerna. Vid
ett kommittesammanträde den 28 maj diskuterades frågan om att
sällskapet skulle överta kontraktet, men förslaget därom avslogs med
10 röster mot 6; även Bonde röstade nu egendomligt nog mot det.
Följden blev att kontraktet den 30 maj transporterades på Ekenstam,
sedan han föregående dag förgäves sökt få Hentzenberger att återtaga det. Nu utspann sig en pressfejd om användningen av nationalinsamlingens medel. Somliga tidningar yrkade på att kanonerna
skulle inköpas, andra på direkt hjälp. Det anfördes av de senare,
att de egyptisk-turkiska skeppen i alla fall skulle komma att få
sina kanoner från något håll; om pengarna användes till att inköpa
kanonerna, komme hjälpen till grekerna att· förlora motsvarande
summa. För att bilägga den tvist, som höll på att uppsegla, sammanträdde Grekvännernas sällskap den 6 juni, varvid beslöts, att givarna
av redan influtna bidrag genom tidningarna skulle uppmanas att
precisera, huruvida de ville att deras bidrag skulle användas till att
inlösa kanonerna eller till direkt hjälp; framtida givare skulle likaledes uppmanas att angiva, för vilket alternativ deras bidrag skulle
användas.
På allt sätt sökte man stimulera insamlingen, särskilt av periodiska
bidrag. Tidningarna, i synnerhet ’Nallmarks Journalen, anbefallde
den, och man sökte få Tegner att skriva en uppmaning till hjälpsamhet; denne ansåg emellertid sitt biträde överflödigt, då insamlingen
haft en god start, och uttryckte för övrigt farhågor för att hjälp
348
Sveriges hjälp till grekerna på 1820-talet
nu kom för sent. Lördagen den 17 juni anordnades en konsert i
Ladugårdslandskyrkan. Programmet upptog bl. a. en av Crusell
komponerad Hymn för Greklands befrielse samt en kantat av B. von
Beskow, »Svea till Hellas’ söner». Nettot blev över 3,000 rdr. Exemplet följdes i landsorten; från konserter i Karlskrona, Malmö, Kalmar
och Umeå inflöto medel. I Hälsingborg anordnades en konstutställning och inträdesavgifterna gingo till insamlingen. Niearrder utgav
en dikt »Markos Botzaris eller den selleidiska örnen», som skildrar
Botzaris’ hjältedöd 1823. Inkomsten av upplagan tillföll nationalinsamlingen. W allmark skrev ett historiskt skådespel Sulioterna, som
behandlade en episod ur detta epeirotiska bergsfolks ständiga frihetskamp mot turkarna, och som han inlämnade till Kungl. stora
teatern. Han hoppades att inkomsten av föreställningar skulle gå till
nationalinsamlingen; detta var emellertid på grund av teaterekonomins inrättning ogörligt, men skådespelet uppfördes under åren
1827-29 åtta gånger.
Ibland utnyttjade den privata spekulationen intresset för grekerna.
Så anordnades söndagen den 28 maj i Stockholm en båtutfärd på
Riddarholmsfjärden med ett nykonstruerat trampfartyg Gefion; en
del av biljettpriset gick till insamlingen. C. F. Dahlgren skrev en
Greklandsdikt, som avsjöngs ombord. Allmänheten tycks emellertid
inte i någon större utsträckning ha vågat sätta sina fötter på fartygets däck, varför somliga tidningar skämtade med det hela. En
annan, .tydligen ännu mera optimistisk båtkonstruktör anordnade en
exposition av modellbåtar: om han med grekvänners hjälp lyckades
genomföra sina båtbyggnadsplaner, skulle hälften av vinsten på
företaget enligt hans löfte tillfalla insamlingen för grekerna!
Förteckningar över influtna medel publicerades i stockholmspressen med avtryckande av de många gånger både långa och lustiga
deviser, som medföljt. Den 4 november höll Grekvännernas sällskap
sitt årssammanträde och framlade en rapport. 28,000 rdr för direkt
hjälp var årsresultatet, som i poster översänts till Societe philanthropique och använts för inköp av livsförnödenheter till proviantering av de grekiska fästningarna samt till avlöning och underhåll
av den franske översten Fabviers kår. 2,500 rdr hade influtit för
inlösande av kanonerna. Då följande år ingen summa redovisas för
detta ändamål, synes det som om Ekenstam fått satsa en ganska
avsevärd summa. Bara vitet för överlåtandet av kontraktet uppgick
till 4,000 rdr. Vad Ekenstam gjort med sina kanoner, är ej bekant.
Wallmark, kommittens själ, stod i livlig korrespondens med de
franska filhellenska sällskapen. Från det i Marseille fick han t. ex.
mottaga ett upprop om att bereda grekiska barn en fristad. Han
publicerade det i sin tidning, och flera svenska familjer visade sig
hågade att mottaga barn. Om några verkligen kommit hit, är väl
högst tvivelaktigt.
Nationalinsamlingen fortsatte under 1827, men intresset mattades
tydligen, ty under hela 1827 uppnåddes ej ens hälften av den summa,
som inflöt under andra halvåret 1826. C:a 10,000 rdr var det årsresultat, som redovisades vid Grekvännernas sällskaps årsmöte den 4 no- 349
• ..J
~-~–il- –.•
Erik Wiken
vember 1827. Efter detta tycks insamlingen ha helt avstannat och
sällskapet ha självdött.
•
I en broschyr »Tafla af de Barbariske Turkarnes omenskliga framfart mot sina Christna Undersåtare», som utkom i Stockholm i slutet
av 1821, uppmanades svenskarna att, i likhet med andra folk, hjälpa
grekerna med män, penningar och livsmedel eller åtminstone förböner. Enligt en efterskrift i denna broschyr skulle »några swenska
Ynglingar … gått att … strida mot de otrogne». Detta torde åsyfta
de två svenskar, som i början av år 1822 voro i Grekland, majoren
vid fortifikationen N. F. Aschling och löjtnanten vid Nerikes regemente T. F. Akerhjelm. De mötte ganska kaotiska förhållanden:
många frivilliga av olika nationer hade endast med största svårighet nått fram till Grekland. Anlända till Triest funno de att österrikarna hindrade frivilligas avfärd därifrån och de måste därför
ta omvägen över Livorno eller Marseille; och väl framme i Grekland
i utblottat tillstånd, fingo de själva helt sörja för sin existens. Värre
var att deras tjänster ej alls togos i anspråk av grekerna. Flera
tröttnade snart och begåvo sig från Peloponnesos till Aten för att
därifrån söka återvända hem, bland dessa Akerhjelm. Emellertid
höllo grekerna på att belägra den turkiska garnisonen på Akropolis,
och främlingarna erbjödo sig att deltaga i ett stormningsförsök.
Den 20 april ägde det rum. Åkerhjelm blev svårt sårad och kunde
först i januari 1823 över Smyrna fara tillbaka till Sverige, omhändertagen under resan av den hemvändande svenske legationspredikanten i Konstantinopel, Jakob Berggren.
Aschling var liksom så många andra filhellener mycket missbelåten,
men härdade dock ut något längre än Akerhjelm. Han deltog i den
samfällda skrivelse med anhållan om besked, huruvida man tänkte
begagna sig av deras tjänster eller ej, som de frivilliga inlämnade
till den provisoriska grekiska regeringen. Till följd av denna skrivelse fattades beslut om visst underhåll åt de frivilliga samt tillsattes en kommitte ur deras egen krets för att göra upp förslag,
hur deras tjänster skulle tagas i anspråk. Aschling skulle ha varit
med i denna kommitte, men blev, då man kunde vänta den turkiska
flottan till de grekiska farvattnen, utsänd för att utse platser där
kustbatterier skulle uppställas. Nämnda kommitte föreslog, att en
filhellenbataljon skulle uppsättas, ur vilken sedan skulle tagas officerare till de reguljära grekiska trupper, som man snarast tänkte
bilda. Till dess skulle den utgöra en egen kår, i vilken underlöjtnanter och löjtnanter bland de frivilliga skulle göra tjänst som meniga och underbefäl, de yngre kaptenerna som underofficerare, de
äldre kaptenerna som underlöjtnanter och löjtnanter o. s. v. Detta
förslag genomfördes också. Filhellenbataljonen, några hundra man,
deltog så i den expedition, som Alexandros Maurokordatos företog
till Epeiros, och de flesta stupade i det olyckliga slaget vid Peta
på sensommaren 1822. Aschling deltog emellertid ej i denna expedition utan fick befattningen som adjutant hos krigsministern Kolettis.
350
Sveriges hjälp till grekerna på 1820-talet
Snart utnämndes han till kommendant i Navarino, men i väntan på
instruktioner och utrustning skickades han att inspektera belägringen av Akropolis och försvarsanstalterna vid Termopyle. Aterkommen till Argos, regeringens säte, fann han grekerna i stor förvirring. En turkisk här nalkades norrifrån Peloponnesos, och mainoterna, som samlats för att bevaka sin andel i bytet vid Nauplions
väntade kapitulation, rasade inför utsikten att tvingas återvända
tomhänta hem. När den 18 juli ryktet om turkarnas erövring av
Korint nådde Argos, började mainoterna en vild plundring, varvid
även Aschling blev utplundrad. Synnerligen besviken inlämnade han
en inlaga till regeringen. Han fick tillåtelse att, om han så önskade,
lämna Grekland, men han ville likväl göra ett försök att på ön Hydra
få nödig utrustning för att avresa till sin befattning i Navarino.
Försöket misslyckades emellertid, och Aschling hade nu fått nog. över
Smyrna återvände han i slutet av 1822 hem. Sina upplevelser och
erfarenheter skildrade Aschling, liksom flera andra hemvända filhellener av olika nationer, i en bok. Hans »Försök till Grekiska Revolutionens historia» utkom 1824 och är ett mycket belysande bidrag
till den filhellenska litteraturen.
I början av år 1824 anlände ett par nya svenska frivilliga till Grekland. Löjtnanten G. A. Sass ingick i den artilleriavdelning, som den
engelska filhellenkommitten i samråd med Byron uppsatt och som
förlades till Missolonghi. Sass dog där den 18 februari detta år,
dock ej i strid – några strider förekommo överhuvud ej detta år vid
Missolonghi. Ett uppträde med en av de sulioter, som Byron tagit i
sin tjänst, ändade Sass’ liv. En dag, då han var befälhavare för
vakten vid arsenalen, kom en suliot med en liten pojke och ville
visa denne vapnen och kanonerna. Vaktposten förklarade, att han
ej fick släppa in någon, och då sulioten envisades att vilja komma
in, skyndade en annan medlem av vakten dit och handgemäng uppstod. Alarm slogs, och vaktbefälhavaren Sass rusade till, drog sitt
svärd och slog med flatsidan sulioten över nacken. Denne drog sin
dolk och högg Sass i armen samt avfyrade sin pistol mot hans huvud med dödande verkan. För några år sedan hittade man i Missolonghi kvarlevorna av den frivillige svensken, och de överfördes till
hjältegraven där.
August Maximilian Myhrberg, son till en svensk officer, vilken
som tullman flyttat till Finland och där gift sig, hade fått universitets- och militärutbildning i Sverige, innan han, besjälad av
sympati för frihetsstriderna i södra Europa, begav sig först till
Spanien och sedan 1824 med Fabviers filhellenkår till Grekland. Där
deltog han de följande åren i dennes operationer mot Euboia, Akropolis och Chios, under den sistnämnda som Fabviers adjutant.
Fabvier omvittnar, att Myhrberg »tjänat med ett nit, en tapperhet
och en oegennytta värda de högsta lovord» och att »ingen bland alla
de utlänningar, som tjänat under hans befäl, till den grad som Myhrberg vunnit innevånares och soldaters aktning och vänskap». Sedan
Fabvier lämnat Grekland, var Myhrberg en tid adjutant hos hans
efterträdare som befälhavare över de reguljära grekiska trupperna,
351
.. ~;. ______Al ’
.t
Erik Wiken
bajraren von Heydeck. 1829-30 var han sedan befälhavare på fästningen Palamidi vid Nauplion, men lämnade Grekland i början av
1831 efter tvistigheter med president Kapodistrias. Myhrberg är välbekant för alla dem som läst »Gossen från Brahestad» i Topelius’
Läsning för barn.
I början av år 1826 inträdde en svensk frivillig, J. F. S. Crusenstolpe, i Fabviers kår. Till hösten 1827 deltog han i striderna i
Grekland.
Slutligen bör nämnas, att K. G. T. Westee, som tjänade som officer
i den franska armen, kom till Grekland med sitt regemente 1831 och
var där till 1833. Han blev vittne till de rasande partistriderna under
dessa år och fick uppleva, hur grekiska trupper dagarna före konung
Ottos ankomst till Grekland i Argos öppnade eld mot de franska
trupperna. striden kostade flera hundra greker livet.
Förutom dessa frivilliga äro ytterligare några, om ock blott till
namnet, bekanta. Ett par nämnas i förteckningen över stupade filhellener på ett monument, som efter frihetskriget uppsattes i en
kyrka i Nauplion, och ett par namn framkommo genom en förfrå-
gan i svenska pressen för två år sedan, när det gällde att i Missolonghi resa ett av Svenska Orientlinjen skänkt minnesmärke över
stupade svenska filhellener. Detta står sedan den 2 april 1939 i Missolonghis stadspark som ett vittnesbörd om svensk idealitet.
Under den långa ofrihetstiden hade laglösheten snarast blivit ett
system i Grekland. De missförhållanden, som ovanstående skildring
av de svenska frivilligas öden antytt, få dock ej komma oss att glömma
de många lysande bragderna av personligt mod eller det faktum att
det grekiska folket var det första balkanfolk, som lyckades frigöra
sig från turkarnas ok. Och ett århundrades frihet var tillräckligt
för att skapa den disciplin och organisationsförmåga, som grekerna
under sitt senaste frihetskrig i kamp mot stormakter visade ärorika
prov på.
.352