Sverige i det nya läget
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVERIGE
I DET NYA LÄGET
DET var länge en offentlig hemlighet, att Moskvafreden inte
bragte det stympade Finland den i fördraget bedyrade eviga »vänskapen» med den stora östra grannen. Sovjetunionen behandlade
efter kriget det obesegrade Finland enligt principen: ve de besegrade. De styrande i Kreml sågo i freden tydligen blott en etapp,
ungefär på samma sätt som Rysslands »basframskjutning» hösten
1939 i Baltikum blott var det första steget. Sedan president Ryti
nu vid utbrottet av det andra rysk-finska kriget och sedan än mer
Finlands blåvita bok lyft på slöjorna, vet man att Finland i över
ett års tid bokstavligen befunnit sig mellan Sovjethammaren och
städet. Den ryska utrikespolitiken, som ibland här hemma beundrats för sin påstådda orientaliska skicklighet, uppdagades helt
simpelt som den övermäktiges exempellöst brutala utpressning av
den värnlöse. Man förstår verkligen, att Finlands folk- trots sin
självmedvetna kärlek till landets fria jord – i fjol höstas, när
krig åter hotade att utbryta och folk och hästar inbådades, såg
på den vid samma tid började tyska transiteringen med samma
känslor som den skeppsbrutne upptäcker land: det var en vink om
hjälp från den enda europeiska kontinentalmakt, som Ryssland
måste frukta.
När Finland i juni sögs in i den tysk-ryska jätteuppgörelsen,
skedde det uppenbarligen inte därför att någon allmän finländsk
folkstämning ropade efter revansch och Karelens återerövring, än
mindre Fjärrkarelens införlivande i det finska riket. Ehuru händelseförloppet ännu inte bekantgjorts, ger allt vid handen att Finland i sitt beklämda läge knappast hade annat val än att tillåta
att tyska trupper använde finskt territorium för uppmarschen
längs jättefronten mellan Ishavet och Svarta havet. Enligt tidens
etikett måste Finlands ledande män fatta sitt beslut utan att töva
och utan att riksdagen eller dess förtroendemän i utrikesutskottet
i förväg fingo delta i avgörandet; det var än mer skrämmande
363
” ’ –
t J
Sverige i det nya läget
tidstypiskt att en främmande härsmakts intågande i ett av våra
grannländer kunde ske utan att den svenska allmänheten fick
vetskap därom förrän efter ett par veckor. Men när Finlands folk
åter ställdes inför det oundvikliga, tog det sig samman på nytt,
drivet inte av folkhat mot ryssen utan av vrede mot den svekfulla sovjetregimen och säkerligen också av en ödesbestämd känsla
att vakthållningen mot öster då och då fordrar strömmar av blod.
Enigheten i vakthållningen inträdde, trots att upp till ytan stigit
många strömningar av språkpolitisk och ideologisk art, vilka under förra kriget inte märktes. Däremot bryta sig meningarna i
Finland alltjämt både om den framtida orienteringen och om det
storkarelska program, som fältmarskalk Mannerheim uppställt,
av den efterföljande diskussionen att döma utan känning med landets högsta politiska ledning.
Den samnordiska tanken blev inte heller nu den utslagsgivande.
Denna händelsernas utveckling kan knappast förvåna. Efter det
första rysk-finska kriget, varunder Sveriges handlingsfrihet var
klavbunden, och efter tyskarnas ockupation av Danmark och
Norge, varunder en gemensam nordisk front var otänkbar redan
med hänsyn till besättandets karaktär av överrumpling – för att
ej tala om de angripnas egen bristfälliga beredskap – levde den
nordiska solidaritetsiden övervintringens liv. Den hade förfrusit
men den väntade på sin vår, då det samfällda arbetet skulle kunna
börja på nytt och från grunden. Tanken på ett försvarsförbund mellan de bägge kvarstående fria staterna, Sverige och Finland, hade
emellertid i deras avspärrning sin Akilleshäl; däri måste man söka
den yttersta orsaken till att de bägge förhandlande regeringarna
trots att syftemålet blott var en revanschlös defensivallians endast ville paktera under förutsättning av samförstånd med Moskva
och Berlin, d. v. s. med de enda makter, som i den aktuella situationen geografiskt skulle kunna tänkas anfalla oss. Av de
båda regeringarnas nu lämnade redogörelser framgår det, att förhandlingarna – som uppenbarligen togo sikte på ett mycket omfattande samarbete mellan Sverige och Finland – avstannade
kort före jul närmast på finländsk önskan, i sin tur förestavad
av de bägge stormakternas veton. Mycket återstår dock ännu
att publicera, innan full klarhet skapas över de många hinder, varmed försvarsförbundstanken haft att kämpa inom de bägge
folken. Att vissa numera inflytelserika kretsar i Finland av realpolitiska och delvis även idebestämda skäl kände sig dragna mot
axeln är evident, likaså att åtskilliga kretsar i Sverige, sedan den
364
Sverige i det nya läget
första ruelsefrimodigheten i fjol våras lagt sig, ansåga ett positivt
svenskt åtagande för Nordens livsintressen vara en alltför stort
uppmätt horisont åt den länge traditionellt inåtstirrande svenska
utrikespolitiken. När den svenska regeringen inklusive hr Andersson i Rasjön ändock var redo att öppna förhandlingar om ett långtgående samarbetsprogram, måste detta registreras som ett av de
märkligaste bladen i den realpolitiska nordismens historia. Intrycken härav skulle ha varit än starkare, om statsministern i sitt
senaste eljest mycket tänkvärda radiotal icke givit sina kommentarer till de diplomatiska ansatserna en så halvt ursäktande form.
Det må konstateras, att i det avgörande ögonblicket i juni i år
ingen kontakt mellan Finlands och Sveriges regeringar synes ha
upprätthållits. Finland träffade eller måste träffa sitt val på egen
hand och på eget ansvar.
Ehuru det nordiska samarbetet än en gång brast, måste Sveriges
hållning till den nya rysk-finska konflikten bestämmas av den
trots allt vägvisande nordiska iden, fattad icke som festtalsretorik
eller som ett under alla betingelser önskligt kulturellt samarbete
utan som den i längden oundgängliga livsprincipen för vår världsändas statskrets. När Finland nu kämpar för sin återupprättelse,
kan Sverige mentalt och materiellt vara lika litet neutralt som
när Finland för halvtannat år sedan höll på att förkvävas. I
konsekvens med denna nordiska princip kan Sveriges folk
aldrig heller iaktta eller tvingas till någon mental neutralitet när
det gäller våra västra grannstaters ouppgivliga krav på att återvinna sin yttre och inre frihet. Och liksom Finland självt, trots sin
motvilliga brytning med England, förklarat sig alltjämt vilja stå
utanför storkriget, har den svenska statsledningen att dra en tydligt markerad gränslinje mellan å ena sidan vad det bör göra av
nordiska intresseskäl och å andra sidan vad det icke bör göra, om
det vill fortfara att stå utanför de stora makternas kraftmätning.
Faran för att vi genom en aktiv nordisk intressepolitik skola
dras in i denna kan visserligen icke förbises. Men den får icke
heller göras till någon hämsko på vår hjälpvilliget och handlingskraft. Ideologiska särmeningar borde inte kunna utöva något inflytande på vårt intresse för att Nordens gränser återupprättas.
Det måste alltfort föras en svensk utrikespolitik, som frimodigt
och oberoende av konjunkturer hävdar nordisk intressegemenskap
utan att därvid någonsin försvära sig åt endera sidan i den stora
världskonflikten. Den politiken ger oss en orubblig plattform att
stå på och samtidigt ett handlingsprogram att insätta våra krafter
365
>l • ···-..–……..–
.t
Sverige i det nya läget
för. Den politiken förskonar oss från en opportunism, som alltid
kan missförstås och ideligen driva oss ur den fasta kursen.
Den logiska konsekvensen av detta program är att det måste
vara Finlands behov, som bli utslagsgivande för Sveriges hjälpinsats. Medgivandet av de?- tyska divisionens transitering enligt
midsommardagarnas beslut lämnades uppenbarligen också främst
med hänsyn till den finländska framställningen, och uppväckte
heller icke efteråt den folkliga orosstämning här hemma, som
några i den första stundens villrådighet befarade. Samarbetet mellan regeringen och hjälporganisationerna rörande den nya frivilligrörelsen synes denna gång utvecklas löftesrikt. Vad som kan presteras i humanitär väg eller för att underlätta det finländska folkets
försörjning får ej underlåtas. Ävenså bör Sverige göra sig berett
att i mån av resurser medverka vid återuppbyggandet av Finland,
liksom om så erfordras vid restaurationsarbetet i de på sin frihet
bidande baltiska randstaterna; visserligen har den halvt anarkiska
rättslösheten under de senaste årtiondena på det internationella
ekonomiska området gjort all expansiv investeringsverksamhet
mycket riskfylld, men Sverige kan ej undslippa sina moraliska
förpliktelser att stå lidande grannfolk bi. A andra sidan måste
omfattningen av den svenska hjälpinsatsen påverkas bland annat
därav, om de antinordiska krafterna i finländsk politik bli de
härskande; det måste sålunda tilldra sig uppmärksamhet i Sverige
att det svenska partiet trots sin betygade samarbetsvilja ännu
hålles utanför den finländska regeringen. Däremot tillkommer det
inte Sverige att bedöma, huruvida upprullandet av det storkarelska
programmet är ägnat att öka Finlands utsikter att erhålla en
framtidsduglig och betryggande gräns; programmets berättigande
blir framför allt beroende på om Rysslands västliga vidder komma
att avstyckas efter kriget, varvid Finland måste ha bättre rätt
till gränsmarkerna i Karelen än varje annan icke rysk makt.
Annars har Tysklands proklamerade korståg mot bolsjevikstaten lett till många sättningar i den svenska opinionen. T. o. m. några
bland de ivrigaste motståndarna på sin tid till stockholmsplanen
rörande Ålandsöarnas befästande, det första allvarliga försöket
att åstadkomma ett svenskt-finskt samgående, ha plötsligt blivit
anhängare av Sveriges uppslutning vid Finlands och Tysklands
sida. Ostridigt har Englands och Amerikas samverkan med Stalin
måst förvirra begreppen. Otvivelaktigt hyser det svenska folket
de livligaste förhoppningar att de med oss så väsensbefryndade
366
Sverige i det nya läget
baltiska folken skola frigöras från det ryska terroristiska förtrycket och åter upprättas som fria självständiga och kulturbä-
rande stater. Överhuvud skulle det svenska folket- med undantag
för de kommunistiska hejdukarna och de salongsradikala sovjetsympatisörerna- icke känna någon sorg och saknad, ifall kriget
slutade med den Stalin-Molotovska regimens avhysning; en riktning, som systematiskt velat undergräva övriga staters lagliga
ordning, kan sannerligen inte påräkna något medlidande från de
tilltänkta offren.
Men ur svensk synpunkt – det för oss enda och självklara
perspektivet – kan krigets nya inriktning ej ändra vår neutrala
kurs. Ingen vet, om den innersta orsaken till det plötsliga tyska
angreppet är ideologiska motiv eller den renodlade imperialistiska
driften mot öster. Ingen kan gå i god för att icke ett sönderstyckande av det egentliga Ryssland med förtrampande av nationalitetsiden kan i sig bära fröet till nya förvecklingar och konflikter i Europa. Ingen kan heller bortse från att ett söndersprängt
Ryssland, synnerligast om Polen ej återuppstår, rubbar den jämvikt i Nordeuropa, som bestått i århundraden och som för Sveriges
oberoende utgjort en säkerhet; även om det aktuella Tyskland
efter kriget blott skulle vilja åtrå ett närmare ekonomiskt samarbete med de smärre grannstaterna, känner dock ingen de krafter,
som kunna komma att härska i framtidens Tyskland. Framför
allt står det enligt Hitlers och von Ribbentrops egna tal den 23
juni ojävigt fast, att den tyska pakt- och eftergiftspolitiken mot
Ryssland sedan augusti 1939 möjliggjort den ryska nedtryckningsoch utplundringspolitiken mot Finland och Baltikum; det står likaledes fast, att England alltjämt dröjer med att utge sin bebådade
vita bok om förhandlingarna mellan Sovjet och västmakterna
sommaren 1939, varför man ännu inte vet vilken grund som det
finnes för påståenden att även England och Frankrike voro beredda att köpa Sovjets gunst med ryska grannfolks nationella
frihet som valuta. Svensk opinion kan heller inte glömma att
osäkerheten för Tysklands hållning var ett av de främsta hindren
för Sverige att lämna en aktivare hjälp åt Finland, när detta land
i fjol allena stred mot den bolsjevikiska övermakten. Den svenska
neutraliteten i det stora kriget har avseende icke blott på det folkrättsliga begreppet utan även på makternas propagandistiska
ideologistrid. Sveriges antikominternkamp är begränsad till den
nordiska och den inhemska fronten.
Men det finnes fara för ett annat slags bolsjevism. Kriget, som
367
-.
— … .. ’ ··——-
-’—–~
Sverige i det nya läget
efter Polens nedkämpande började så trevande och stillsamt, har
nu fått den ohyggligaste omfattning. Stora, rika och fruktbara
delar av Europa, Asien och Afrika ha härjats och bränts; och när
som helst kan kriget vidga sig till att inbegripa även Japan och
U. S. A. Förstörelseteknikens och luftvapnets utveckling ha givit
förut osedda proportioner åt den materiella förödelsen. Samtidigt
går blomman av ungdomen åt på slagfälten och samtidigt hotas
flera länder av hungersnöd och elände. Ur ockupationerna uppväxer det- därom förmäla rapporter från olika håll- ett folkhat
och en ringaktning för människovärdet, som äro olycksbådande
för det europeiska samlivet när kriget äntligen upphört. Åven
för det neutrala Sverige måste det fordras många års ansträngningar, innan landet återhämtat sig. Människorna måste till sist
uttala hårda domar över de europeiska statsmän, som inte hejdade
sig inför krigets skoningslösa hemsökelser och inte kunde reda
upp tvistefrågorna efter rättvisa och skälighet. Ur denna rättmätiga stämning kunna nya farsotsliknande rörelser uppstå, vilka
kunna kosta t. o. m. segrarna livet.
368
I DET NYA LÄGET
DET var länge en offentlig hemlighet, att Moskvafreden inte
bragte det stympade Finland den i fördraget bedyrade eviga »vänskapen» med den stora östra grannen. Sovjetunionen behandlade
efter kriget det obesegrade Finland enligt principen: ve de besegrade. De styrande i Kreml sågo i freden tydligen blott en etapp,
ungefär på samma sätt som Rysslands »basframskjutning» hösten
1939 i Baltikum blott var det första steget. Sedan president Ryti
nu vid utbrottet av det andra rysk-finska kriget och sedan än mer
Finlands blåvita bok lyft på slöjorna, vet man att Finland i över
ett års tid bokstavligen befunnit sig mellan Sovjethammaren och
städet. Den ryska utrikespolitiken, som ibland här hemma beundrats för sin påstådda orientaliska skicklighet, uppdagades helt
simpelt som den övermäktiges exempellöst brutala utpressning av
den värnlöse. Man förstår verkligen, att Finlands folk- trots sin
självmedvetna kärlek till landets fria jord – i fjol höstas, när
krig åter hotade att utbryta och folk och hästar inbådades, såg
på den vid samma tid började tyska transiteringen med samma
känslor som den skeppsbrutne upptäcker land: det var en vink om
hjälp från den enda europeiska kontinentalmakt, som Ryssland
måste frukta.
När Finland i juni sögs in i den tysk-ryska jätteuppgörelsen,
skedde det uppenbarligen inte därför att någon allmän finländsk
folkstämning ropade efter revansch och Karelens återerövring, än
mindre Fjärrkarelens införlivande i det finska riket. Ehuru händelseförloppet ännu inte bekantgjorts, ger allt vid handen att Finland i sitt beklämda läge knappast hade annat val än att tillåta
att tyska trupper använde finskt territorium för uppmarschen
längs jättefronten mellan Ishavet och Svarta havet. Enligt tidens
etikett måste Finlands ledande män fatta sitt beslut utan att töva
och utan att riksdagen eller dess förtroendemän i utrikesutskottet
i förväg fingo delta i avgörandet; det var än mer skrämmande
363
” ’ –
t J
Sverige i det nya läget
tidstypiskt att en främmande härsmakts intågande i ett av våra
grannländer kunde ske utan att den svenska allmänheten fick
vetskap därom förrän efter ett par veckor. Men när Finlands folk
åter ställdes inför det oundvikliga, tog det sig samman på nytt,
drivet inte av folkhat mot ryssen utan av vrede mot den svekfulla sovjetregimen och säkerligen också av en ödesbestämd känsla
att vakthållningen mot öster då och då fordrar strömmar av blod.
Enigheten i vakthållningen inträdde, trots att upp till ytan stigit
många strömningar av språkpolitisk och ideologisk art, vilka under förra kriget inte märktes. Däremot bryta sig meningarna i
Finland alltjämt både om den framtida orienteringen och om det
storkarelska program, som fältmarskalk Mannerheim uppställt,
av den efterföljande diskussionen att döma utan känning med landets högsta politiska ledning.
Den samnordiska tanken blev inte heller nu den utslagsgivande.
Denna händelsernas utveckling kan knappast förvåna. Efter det
första rysk-finska kriget, varunder Sveriges handlingsfrihet var
klavbunden, och efter tyskarnas ockupation av Danmark och
Norge, varunder en gemensam nordisk front var otänkbar redan
med hänsyn till besättandets karaktär av överrumpling – för att
ej tala om de angripnas egen bristfälliga beredskap – levde den
nordiska solidaritetsiden övervintringens liv. Den hade förfrusit
men den väntade på sin vår, då det samfällda arbetet skulle kunna
börja på nytt och från grunden. Tanken på ett försvarsförbund mellan de bägge kvarstående fria staterna, Sverige och Finland, hade
emellertid i deras avspärrning sin Akilleshäl; däri måste man söka
den yttersta orsaken till att de bägge förhandlande regeringarna
trots att syftemålet blott var en revanschlös defensivallians endast ville paktera under förutsättning av samförstånd med Moskva
och Berlin, d. v. s. med de enda makter, som i den aktuella situationen geografiskt skulle kunna tänkas anfalla oss. Av de
båda regeringarnas nu lämnade redogörelser framgår det, att förhandlingarna – som uppenbarligen togo sikte på ett mycket omfattande samarbete mellan Sverige och Finland – avstannade
kort före jul närmast på finländsk önskan, i sin tur förestavad
av de bägge stormakternas veton. Mycket återstår dock ännu
att publicera, innan full klarhet skapas över de många hinder, varmed försvarsförbundstanken haft att kämpa inom de bägge
folken. Att vissa numera inflytelserika kretsar i Finland av realpolitiska och delvis även idebestämda skäl kände sig dragna mot
axeln är evident, likaså att åtskilliga kretsar i Sverige, sedan den
364
Sverige i det nya läget
första ruelsefrimodigheten i fjol våras lagt sig, ansåga ett positivt
svenskt åtagande för Nordens livsintressen vara en alltför stort
uppmätt horisont åt den länge traditionellt inåtstirrande svenska
utrikespolitiken. När den svenska regeringen inklusive hr Andersson i Rasjön ändock var redo att öppna förhandlingar om ett långtgående samarbetsprogram, måste detta registreras som ett av de
märkligaste bladen i den realpolitiska nordismens historia. Intrycken härav skulle ha varit än starkare, om statsministern i sitt
senaste eljest mycket tänkvärda radiotal icke givit sina kommentarer till de diplomatiska ansatserna en så halvt ursäktande form.
Det må konstateras, att i det avgörande ögonblicket i juni i år
ingen kontakt mellan Finlands och Sveriges regeringar synes ha
upprätthållits. Finland träffade eller måste träffa sitt val på egen
hand och på eget ansvar.
Ehuru det nordiska samarbetet än en gång brast, måste Sveriges
hållning till den nya rysk-finska konflikten bestämmas av den
trots allt vägvisande nordiska iden, fattad icke som festtalsretorik
eller som ett under alla betingelser önskligt kulturellt samarbete
utan som den i längden oundgängliga livsprincipen för vår världsändas statskrets. När Finland nu kämpar för sin återupprättelse,
kan Sverige mentalt och materiellt vara lika litet neutralt som
när Finland för halvtannat år sedan höll på att förkvävas. I
konsekvens med denna nordiska princip kan Sveriges folk
aldrig heller iaktta eller tvingas till någon mental neutralitet när
det gäller våra västra grannstaters ouppgivliga krav på att återvinna sin yttre och inre frihet. Och liksom Finland självt, trots sin
motvilliga brytning med England, förklarat sig alltjämt vilja stå
utanför storkriget, har den svenska statsledningen att dra en tydligt markerad gränslinje mellan å ena sidan vad det bör göra av
nordiska intresseskäl och å andra sidan vad det icke bör göra, om
det vill fortfara att stå utanför de stora makternas kraftmätning.
Faran för att vi genom en aktiv nordisk intressepolitik skola
dras in i denna kan visserligen icke förbises. Men den får icke
heller göras till någon hämsko på vår hjälpvilliget och handlingskraft. Ideologiska särmeningar borde inte kunna utöva något inflytande på vårt intresse för att Nordens gränser återupprättas.
Det måste alltfort föras en svensk utrikespolitik, som frimodigt
och oberoende av konjunkturer hävdar nordisk intressegemenskap
utan att därvid någonsin försvära sig åt endera sidan i den stora
världskonflikten. Den politiken ger oss en orubblig plattform att
stå på och samtidigt ett handlingsprogram att insätta våra krafter
365
>l • ···-..–……..–
.t
Sverige i det nya läget
för. Den politiken förskonar oss från en opportunism, som alltid
kan missförstås och ideligen driva oss ur den fasta kursen.
Den logiska konsekvensen av detta program är att det måste
vara Finlands behov, som bli utslagsgivande för Sveriges hjälpinsats. Medgivandet av de?- tyska divisionens transitering enligt
midsommardagarnas beslut lämnades uppenbarligen också främst
med hänsyn till den finländska framställningen, och uppväckte
heller icke efteråt den folkliga orosstämning här hemma, som
några i den första stundens villrådighet befarade. Samarbetet mellan regeringen och hjälporganisationerna rörande den nya frivilligrörelsen synes denna gång utvecklas löftesrikt. Vad som kan presteras i humanitär väg eller för att underlätta det finländska folkets
försörjning får ej underlåtas. Ävenså bör Sverige göra sig berett
att i mån av resurser medverka vid återuppbyggandet av Finland,
liksom om så erfordras vid restaurationsarbetet i de på sin frihet
bidande baltiska randstaterna; visserligen har den halvt anarkiska
rättslösheten under de senaste årtiondena på det internationella
ekonomiska området gjort all expansiv investeringsverksamhet
mycket riskfylld, men Sverige kan ej undslippa sina moraliska
förpliktelser att stå lidande grannfolk bi. A andra sidan måste
omfattningen av den svenska hjälpinsatsen påverkas bland annat
därav, om de antinordiska krafterna i finländsk politik bli de
härskande; det måste sålunda tilldra sig uppmärksamhet i Sverige
att det svenska partiet trots sin betygade samarbetsvilja ännu
hålles utanför den finländska regeringen. Däremot tillkommer det
inte Sverige att bedöma, huruvida upprullandet av det storkarelska
programmet är ägnat att öka Finlands utsikter att erhålla en
framtidsduglig och betryggande gräns; programmets berättigande
blir framför allt beroende på om Rysslands västliga vidder komma
att avstyckas efter kriget, varvid Finland måste ha bättre rätt
till gränsmarkerna i Karelen än varje annan icke rysk makt.
Annars har Tysklands proklamerade korståg mot bolsjevikstaten lett till många sättningar i den svenska opinionen. T. o. m. några
bland de ivrigaste motståndarna på sin tid till stockholmsplanen
rörande Ålandsöarnas befästande, det första allvarliga försöket
att åstadkomma ett svenskt-finskt samgående, ha plötsligt blivit
anhängare av Sveriges uppslutning vid Finlands och Tysklands
sida. Ostridigt har Englands och Amerikas samverkan med Stalin
måst förvirra begreppen. Otvivelaktigt hyser det svenska folket
de livligaste förhoppningar att de med oss så väsensbefryndade
366
Sverige i det nya läget
baltiska folken skola frigöras från det ryska terroristiska förtrycket och åter upprättas som fria självständiga och kulturbä-
rande stater. Överhuvud skulle det svenska folket- med undantag
för de kommunistiska hejdukarna och de salongsradikala sovjetsympatisörerna- icke känna någon sorg och saknad, ifall kriget
slutade med den Stalin-Molotovska regimens avhysning; en riktning, som systematiskt velat undergräva övriga staters lagliga
ordning, kan sannerligen inte påräkna något medlidande från de
tilltänkta offren.
Men ur svensk synpunkt – det för oss enda och självklara
perspektivet – kan krigets nya inriktning ej ändra vår neutrala
kurs. Ingen vet, om den innersta orsaken till det plötsliga tyska
angreppet är ideologiska motiv eller den renodlade imperialistiska
driften mot öster. Ingen kan gå i god för att icke ett sönderstyckande av det egentliga Ryssland med förtrampande av nationalitetsiden kan i sig bära fröet till nya förvecklingar och konflikter i Europa. Ingen kan heller bortse från att ett söndersprängt
Ryssland, synnerligast om Polen ej återuppstår, rubbar den jämvikt i Nordeuropa, som bestått i århundraden och som för Sveriges
oberoende utgjort en säkerhet; även om det aktuella Tyskland
efter kriget blott skulle vilja åtrå ett närmare ekonomiskt samarbete med de smärre grannstaterna, känner dock ingen de krafter,
som kunna komma att härska i framtidens Tyskland. Framför
allt står det enligt Hitlers och von Ribbentrops egna tal den 23
juni ojävigt fast, att den tyska pakt- och eftergiftspolitiken mot
Ryssland sedan augusti 1939 möjliggjort den ryska nedtryckningsoch utplundringspolitiken mot Finland och Baltikum; det står likaledes fast, att England alltjämt dröjer med att utge sin bebådade
vita bok om förhandlingarna mellan Sovjet och västmakterna
sommaren 1939, varför man ännu inte vet vilken grund som det
finnes för påståenden att även England och Frankrike voro beredda att köpa Sovjets gunst med ryska grannfolks nationella
frihet som valuta. Svensk opinion kan heller inte glömma att
osäkerheten för Tysklands hållning var ett av de främsta hindren
för Sverige att lämna en aktivare hjälp åt Finland, när detta land
i fjol allena stred mot den bolsjevikiska övermakten. Den svenska
neutraliteten i det stora kriget har avseende icke blott på det folkrättsliga begreppet utan även på makternas propagandistiska
ideologistrid. Sveriges antikominternkamp är begränsad till den
nordiska och den inhemska fronten.
Men det finnes fara för ett annat slags bolsjevism. Kriget, som
367
-.
— … .. ’ ··——-
-’—–~
Sverige i det nya läget
efter Polens nedkämpande började så trevande och stillsamt, har
nu fått den ohyggligaste omfattning. Stora, rika och fruktbara
delar av Europa, Asien och Afrika ha härjats och bränts; och när
som helst kan kriget vidga sig till att inbegripa även Japan och
U. S. A. Förstörelseteknikens och luftvapnets utveckling ha givit
förut osedda proportioner åt den materiella förödelsen. Samtidigt
går blomman av ungdomen åt på slagfälten och samtidigt hotas
flera länder av hungersnöd och elände. Ur ockupationerna uppväxer det- därom förmäla rapporter från olika håll- ett folkhat
och en ringaktning för människovärdet, som äro olycksbådande
för det europeiska samlivet när kriget äntligen upphört. Åven
för det neutrala Sverige måste det fordras många års ansträngningar, innan landet återhämtat sig. Människorna måste till sist
uttala hårda domar över de europeiska statsmän, som inte hejdade
sig inför krigets skoningslösa hemsökelser och inte kunde reda
upp tvistefrågorna efter rättvisa och skälighet. Ur denna rättmätiga stämning kunna nya farsotsliknande rörelser uppstå, vilka
kunna kosta t. o. m. segrarna livet.
368