Dagens frågor

.t
DAGENS FRÅGOR
Den l sept. 1941.
Inför det tredje När världskrigets andra år nu nått sitt slut, har
krigsåret. läget i mycket hög grad ändrats sedan föregående
årsskifte. Vid utgången av augusti 1940 lyktades ett år, som så gott
som oavbrutet bringat sagolika tyska framgångar. Polen, Danmark,
Norge, Luxemburg, Holland och Belgien hade på kort tid och med
olika medel ockuperats. Den franska krigsmakten, av många skattad
som världens främsta, hade krossats på fem veckor, och i Frankrike
hade installerats en regering av segrarens nåde, vilken måst upplåta
de viktigaste delarna av landet för Tysklands fortsatta krigföring.
Italien hade omsider gått med i kriget, och vid höstens inbrott väntades Egypten och Suezkanalen falla som mogna frukter i marskalk
Grazianis händer. I mitten av augusti hade för första gången en
brittisk kronkoloni, Somaliland, erövrats av italienarna, vilka även
söderifrån föllo in i Sudan. Och framför allt, på den avgörande krigsskådeplatsen, de Brittiska öarna, stod man enligt den övervägande
militära sakkunskapen – även i Sverige – oåterkalleligen inför
slutakten. Det oemotståndliga tyska flygvapnet hade börjat måtta
det sista dråpslaget. Det brittiska imperiets fall var en fråga om
veckor eller dagar.
Sedan dess har ett år gått, rikt på händelser, men näppeligen på
dem, som den fastlandseuropeiska sakkunskapen och allmänheten då
väntade. Den italienska invasionen i Egypten misslyckades, och i
stället led under vintern Graziani ett fruktansvärt nederlag, vilket
så gott som fullständigt förstörde hans arme. Endast tack vare insats av betydande tyska stridskrafter kunde läget i Nordafrika åter
stabiliseras men då på en frontlinje, som är vida ogynnsammare
för de samverkande axelmakterna än den, som fanns före Wavells
angrepp vid Sidi-el-Barrani. I Östafrika ha engelsmännen ej blott
återtagit Somaliland utan även erövrat hela konung Viktor Emanuels
nya »imperium» och förintat en italiensk arme på en kvarts miljon
man så när som några obetydliga friskaror.
Men viktigast var utgången av flygstriderna över Storbritannien.
Under hösten 1940 avveko båda parternas uppgifter så diametralt
från varandra, att det verkliga resultatet föreföll alldeles höljt i
dunkel. Nu,· ett år efteråt, kan ingen tvekan längre råda. Det är
uppenbart, att den ursprungliga tyska planen, att tillkämpa sig luftherraväldet över England genom massanfall vid dager för att sedan giva motståndaren nådestöten, omintetgjordes av det brittiska
jaktflyget och ledde till stora förluster för angriparen. Man övergick då i stället till nattbombning mot hela städer, främst London. De skador, som åstadkommas, voro mycket betydande, och
under de första dagarna torde en viss osäkerhet om utgången ha
rått på engelskt håll. Men den vek ganska snart, och mot årets slut
var det tydligt, att brittisk seghet och psykisk balans· bemästrat den
488
Dagens frågor
svåra faran. Den totala seger 1940, som de styrande flerfaldiga gånger
lovat det tyska folket, hade uteblivit.
I fortsättningen har kriget förts efter helt andra metoder, vilka
icke längre åsyftade en omedelbar seger. Men även så har resultatet varit högeligen blandat. Den tyska krigsmakten har haft att
uppvisa on mycket stor triumf, segertåget över Balkan till Kreta,
vilket ännu en gång ådagalagt dess enastående höga nivå i fråga om
planläggning, teknisk utrustning och individuell stridsduglighet.
Men fråga är, om icke händelserna på Balkan dock ur hela krigets
synpunkt i viss mån inneburo ett streck i räkningen för axelmakterna. Under det första krigsåret hade Tyskland politiskt i huvudsak kontrollerat halvön och tämligen efter behag kunnat förfoga
över dess viktiga råvarutillgångar. Det fullständigt misslyckade
italienska överfallet på Grekland vållade axeln en stark prestigeförlust, gav England strategiska möjligheter, som det förut icke ägt,
och hotade tillsammans med Grazianis katastrof att bryta ryggen
av Mussolinis Italien. Så tvingades Tyskland att för bundsförvantens räddning sätta in styrkor, som otvivelaktigt bättre behövts på
andra håll. Hesultatet blev lysande militära framgångar. Men å
andra sidan försvårades troligen utnyttjandet av de livsviktiga rå-
varutillgångarna. Alltjämt bindas vidare avsevärda ockupationsstyrkor i Sydösteuropa, och de på senare tid ofta återkommande
uppgifterna om massarkebusering på f. d. jugoslavisk mark av »judisk-kommunistiska störningselement», till stor del väl lika med
serbiska nationalister, ge tydliga belägg för hur oroligt det alltjämt är i dessa nejder.
Dessutom torde åtskillig dyrbar tid ha gått förlorad. Mycket tyder
på att den tyska ledningen avsett att med Jugoslaviens anslutning
till tremaktspakten tvinga Grekland att giva upp sitt motstånd.
statskuppen i Belgrad gjorde denna plan om intet. Tyskland tvangs
till ett ganska betydande krig, som trots de stora framgångarna
krävde en månad på fastlandet och ännu en för Kretas erövring.
Därigenom vann England tid att stärka sin hotade position i
Främre Orienten genom att slå ned upproret i Irak, en händelse vilken liksom senare Syriens betvingande och nu sist överväldigandet
av Iran måste ha inneburit avsevärda prestigeförluster för Tyskland
i dessa delar av världen. Det tredje riket fick där spela samma roll
av den uteblivna hjälparen som England året förut i Norge, Holland och Belgien – med den skillnaden, att Berlin överhuvud taget
ej ens synes ha försökt att bispringa sina anhängare i de angripna
länderna.
Men framför allt är det fråga, om Jugoslaviens motstånd icke
vållat åtskilligt dröjsmål med det största krigsföretag, som Tyskland hittills försökt, angreppet på Ryssland, och därigenom försvå-
rat, kanske omöjliggjort dess slutförande före vinterns inbrott. Orsakerna till att den tyska ledningen åtog sig detta jättevärv, äro ännu
outredda. De ideologiska skälen voro med säkerhet icke avgörande
för realpolitikerna i Berlin, då som både den tyska regeringen och
Riitger Essen 1939 påpekade, skiljaktigheterna mellan bolsjevism och
489
36-41548. Svensk Tidskrift 1941.
.. ” ’ -·· …
’ ’
• .f
Dagens frågor
nationalsocialism med tiden blivit allt mindre. Sannolikt är det riktigare, när man på tyskt håll som ett skäl uppger, att man icke
kunde lämna den ryska krigsmakten intakt i sin rygg, då enviget
med England visade sig draga ut på obestämd tid. Däremot föreföll det mindre troligt, när man i somras uppgav, att det ryska anfallet i ryggen varit omedelbart förestående och endast med nöd och
näppe förekommits av den tyska attacken. Fakta äro visserligen
till stor del okända, men allt, -som blivit känt om den ryska taktiken,
tyder på att herrarna i Moskva ville uppskjuta det stora äventyret
av en kraftmätning med Tyskland, till dess att motståndarens krafter förnötts på annat håll. En betydelsefull roll för det tyska beslutet torde slutligen ha spelats av nödvändigheten att inför ett krig
av svåröverskådlig längd trygga försörjningen av vissa viktiga rå-
varor såsom livsmedel och olja.
Kriget i öster har åter bjudit på stora, ja, kolossala tyska framgångar på slagfältet. Efter en andhämtningspaus ha tyskarna i slutet av augusti med förnyad kraft kastat sig mot Ukraina och Leningrad. Och dock är det mycket troligt, att fälttågets långsamma förlopp inneburit en besvikelse ej blott för den tyska allmänheten utan
även för den tyska ledningen. Förhållandet framgår bland annat av
den stora klyftan mellan händelsernas gång och den tyska propagandan. Det är nu sju veckor sedan t. o. m. officiella kommunikeer
förklarade, att man stode inpå Kievs portar och att viigen till Leningrad låge öppen; Tallins fall tillkännagavs av propagandan två
månader innan det inträffade. Det är också tydligt, att de tyska förlusterna i levande och död materiel måste vara mycket stora, ehuru ·
säkerligen vida mindre än de ryska. Som läget ter sig vid septembers
ingång, är det tvivelaktigt, om Ryssland militärt kan slås slutgiltigt
till marken, innan viiderleken lägger svåra hinder i vägen för operationer i det vägfattiga Östeuropa. I så fall står det blockerade Tyskland med sina redan förut hårt ansträngda kommunikationsmedel
inför perspektivet av en ny krigsvinter med en mångmiljonarme att
underhålla hundratals mil in i det delvis förhärjade Ryssland och
är samtidigt utsatt för visserligen kostsamma men säkerligen långt
ifrån resultatlösa engelska flygangrepp mot sina rikaste länder.
Därtill kommer, att när Ryssland, som väl ännu får anses sannolikast, en gång slagits ned eller åtminstone sett sina armeer trängda
tillbaka över Volga, segraren ställes inför administrativa och tekniska problem av en omfattning, varom man svårligen kan göra sig
en föreställning. I Ryssland torde materialet för att upprätta en
Petain- eller ens en Quislingstyrelse vara mycket sparsamt och erövraren sålunda hänvisad till att sköta allt i egen regi. A andra sidan
får man räkna med att Tyskland särskilt i Ukraina fått tillgång
till råvaror, som på lång sikt kunna vara av stor betydelse för den
ansträngda krigshushållningen.
Till dessa svårigheter kommer, att det gentemot huvudfienden, England, icke är endast flygkriget, som ej lett till åsyftat resultat.
Juni, juli och augusti visa med ganska stor klarhet, att det av rikskanslern själv i februari såsom avgörande proklamerade ubåtskriget
490
Dagens frågor
misslyckats för denna gång, trots stora inledande framgångar. Orsakerna äro flere, särskilt den engelska flottans alltmer stegrade motåtgärder samt amerikanarnas övertagande av vakthållningen på den
västra Atlanten ända till Island. Det bör naturligtvis ej förbises,
att den tyska marinen och flyget förmodligen äga resurser att ännu
en gång intensifiera kriget mot Englands sjöhandel. Men utsikterna
torde då snarast vara mindre än på våren 1941, eftersom skeppsbyggeriet i U. S. A. numera hastigt stegrar sin kurva.
Det uppges av dem, som på sistone haft tillfälle att iakttaga
stämningarna i Berlin och Rom, att optimismen där är i sjunkande,
medan krigströttheten växer. Mot bakgrunden av det andra krigsårets händelser förefaller en sådan psykologisk utveckling ganska
förklarlig. Men det får ej glömmas, att därifrån och till ett moraliskt sammanbrott är steget mycket långt. Den· tyska disciplinen
och lojaliteten mot riksledningen tål nog .mycket stora påfrestningar,
och därtill kommer, att varken det tyska eller det italienska folket
torde göra sig några ljusa föreställningar om sin lott i händelse av
ett nederlag. De åtta punkterna från Churchills och Roosevelts
Atlantmöte kunna ej heller vara ägnade att nämnvärt lugna dem i
detta hänseende.
A andra sidan bör naturligtvis Englands läge ej målas alltför ljust.
Både luft- och sjökrigen utsätta alltjämt britterna för svåra påfrestningar, som snabbt kunna åter stegras. Möjligheter för ett invasionsförsök eller en stor tysk offensiv mot Suez eller t. o. m. mot
Indien föreligga alltjämt. Ytterligare lantmilitära fiaskon äro väl
ej heller uteslutna för England, om man drager analogislut ur dess
krigshistoria. Men i stort sett har Churchill dock skäl att ej utan
tillfredsställelse se tillbaka på det gångna krigsåret. ställningen i
Asien och Afrika har avsevärt konsoliderats. De svåra hoten i luften
och under vattnet ha åtminstone tills vidare bemästrats. Värdefull
tid har vunnits för fortsatt militär och industriell upprustning.
Fienden har invecklat sig i det stora och kraftödande östeuropeiska
äventyret, vars slut i varje fall hittills icke kan skönjas. Motståndet mot ockupationen på fastlandet är, som buden från Belgien, Holland och Norge visa, tydligen i stigande. Petains ideliga vädjanden
till franska folket liksom nu senast attentatet mot Laval och Deat
ge vid handen, att fransmännens flertal icke längre vill betrakta
arvfiendens medlöpare som sina naturliga hövdingar. Framför
allt har den engelska samverkan med Förenta staterna, som fick
sitt första uttryck för ett år sedan i bytet av amerikanska jagare
mot brittiska baser, sedan dess alltmer förstärkts och fördjupats,
varom senast Atlantmötet burit vittne. Amerika har nu i vidsträckt
mån gjort sig solidariskt med Englands krigsmål och gillat dess
deklaration att icke underhandla med Hitler och hans regim. Den
psykologiska betydelsen härav inom och utom det brittiska imperiet
torde svårligen kunna överskattas.
Om sålunda Tysklands utsikter att föra striden till ett segerrikt
slut icke kunna anses ha förbättrats under det andra krigsåret och
till följd av kriget i öster, är det likväl alltjämt svårt att se, hur
….. ~- :.. J…..
491
.·,,;;;-
·’
-· ——·~———————-
Dagens frågor
England skall kunna vinna kriget, åtminstone inom en nu överskådlig tid. Tecknen tyda därför på en långvarig och alltmer förödande
kamp, sannolikt med allt svårare påfrestningar för de få folk, som
ännu lyckats hålla sig utanför. För Sveriges del gäller det att alltjämt hålla fast vid den en gång valda kursen med rikets yttre och
inre frihet som främsta riktmärke och att undvika att för kortfristiga lättnader sätta vår framtid i fara. Vår ställning har denna sommar ytterligare försvårats av den utveckling, som satt Finlands
framtidsförhoppningar i direkt motsats till Norges och Danmarks.
Att verka för våra brödrafolks framtida frihet under skilda eventualiteter kan aldrig vara främmande för en svensk statskonst, allra
helst som den är oupplösligen förbunden med Sveriges egen trygghet.
Ryska Det tysk-ryska krigsutbrottet den 22 juni i år vänöstersjöflottan. tades allmänt medföra aktiv krigsverksamhet i
Östersjön med angränsande havsarmar. Den ryska flottans snabba
kvantitativa tillväxt under det senaste årtiondet och de nya fartygstypernas karaktär tydde på offensiva tankebanor i den ryska marinledningen. Offentliga uttalanden och manifest, riktade till den ryska
östersjöflottans besättningar, bestyrkte denna uppfattning. Ryska
ubåtar hade före isläggningen under finsk-ryska Vinterkriget 1939-
1940 uppträtt i Bottniska viken samt i Östersjöns norra och västra
delar. En del mindre lyckade försök gjordes dessutom att bombardera de finska kustbefästningarna. Isförhållandena omöjliggjorde ett
aktivt uppträdande under vinterkrigets senare hälft. De ryska kraven på Hangö och de intensiva förberedelserna i de nyförvärvade
örlogsbaserna Reval och Libau samt i Öselområdet pekade därjämte
mot en begynnande strömkantring i den nedärvda defensivandan.
Något riktigt grepp på den ryska flottans möjligheter och avsikter
hade man emellertid icke vid det tysk-ryska krigets utbrott.
Den ryska östersjöflottan torde vid denna tidpunkt i stort sett ha
bestått av två gamla slagskepp, byggda 1911, två nybyggda medeltunga kryssare, två stora torpedkryssare, ett tjugotal moderna jagare och cirka åttio ubåtar. Samtliga fartygstyper voro dessutom
föremål för nybyggnader i större eller mindre omfattning. Kvantitativt var den ryska flottan alltså en viktig faktor att räkna med,
särskilt som de tyska sjöstridskrafterna i hög grad belastades med
uppgifter inom andra operationsområden. Den kvalitativt goda men
obetydliga finska flottan kunde knappast beräknas rubba detta förhållande, sedan Finland inträtt i kriget.
Den tyska krigsledningen har emellertid efter allt att döma icke
väntat någon större aktivitet från den ryska flottan. I motsatt fall
hade sannolikt allvarligare försök gjorts att snarast möjligt sätta
de viktigaste enheterna ur stridbart skick. Detta skulle i så fall ha
kunnat ske genom ett inträngande i Finska viken eller genom massanfall med flygstridskrafter eller slutligen genom båda dessa metoder i förening. Det är icke uteslutet, att den tyska krigsledningen i
krigets början dock var beredd till denna insats, om så skulle er- 492
Dagens frågor
fordras. Hitlers inspektion av tyska sjöstridskrafter i Östersjön kort
tid före krigsutbrottet tyder på denna möjlighet.
Allteftersom de tyska trupperna trängde fram i östersjöprovinserna
och erövrade de ryska flottstödjepunkterna, utan att Sovjets sjö-
stridskrafter på allvar insattes ens i försvaret av dessa, blev det
emellertid klart, att de icke skulle utnyttjas för några överraskande
anfallsföretag. Alla åtgärder tydde på, att flottan endast tilldelats
uppgifter i positionsförsvaret av Finska viken. Under sådana omständigheter är det naturligt, att omfattande tyska anfallsföretag
icke insatts mot den ryska östersjöflottan. De tyska sjö- och flygstridskrafterna behövde icke utsättas för de under ett sådant företag oundgängliga förlusterna, då den ryska flottan lättare skulle
kunna oskadliggöras genom östersjökustens erövring från land. Utan
baser kan nämligen ingen flotta existera.
Ur rysk synpunkt torde försvaret av sjövägen mot Leningrad och
Finska vikens södra kust ha framstått som sjöstridskrafternas primäruppgift. Ett anfall från sjön direkt mot denna stad och tyska
omfattningsmanövrer över sjön hade otvivelaktigt kunnat leda till
ett snabbt sammanbrott på denna del av fronten. Genom den vidtagna koncentrationen av sjöstridskrafterna till Öselterrängen och
Finska viken har lantstridskrafternas flank säkerställts, Leningrads
sjösektor tryggats och sjöförbindelserna med Hangö kunnat upprätthållas. De geografiska förutsättningarna härför äro gynnsamma.
Ihågkommas bör dock, att Finska vikens norra kust – så när som
på Hangö – disponeras av Sovjets fiender, vilket icke var fallet
under världskriget. Särskilda försvarsåtgärder ha därför säkerligen
måst vidtagas för att trygga kuster och sjöförbindelser för anfall
från detta håll.
De för dessa uppgifter tillgängliga sjöstridskrafterna äro mer än
tillräckliga, särskilt som ifrågavarande farvatten väl lämpa sig för
ett kombinerat min- och kustförsvar, stött av rörliga sjöstridskrafter
av begränsad omfattning. En uppskattning av sistnämnda behov ger
vid handen, att icke obetydliga delar av den ryska flottan, särskilt
ubåtar och lätta övervattensstridskrafter, skulle kunna utnyttjas för
andra uppdrag utanför Finska viken. Under det första världskriget
opererade ryska förband upprepade gånger utanför tyska östersjö-
kusten, varvid för de tyska sjöförbindelserna mycket hindersamma
och förlustbringande mineringar utlades. Ryska ubåtar och jagare
opererade mot de tyska sjöförbindelserna med Sverige. Framstötar
gjordes inot tyska operationer kring Gotland, varvid tyskarna bl. a.
förlorade minkryssaren Albatross. Den ryska sjökrigföringen präglades 1914-1917 trots allt av en viss aktivitet, som också tog sig uttryck i amiral von Essens beryktade, i sista stund avbrutna framstöt
mot Karlskrona vid krigsutbrottet 1914 (skildrad av Elis Biörklund i
Svensk Tidskrift, 1936, häfte 4).
Under det nu pågående kriget har hittills praktiskt taget intet
försports om ryska fartyg utanför Finska viken. Var äro de snabbgående moderna lätta stridskrafterna, var äro de åttio ubåtarna~
Varför insättas de icke i offensiva operationer mot fienden~ Anled- …..
493
.·
• .i
Dagens frågor
ningarna äro sannolikt många. Den ryska flottan har, som ovan
antytts, alltid haft en viss motvilja för anfallsoperationer. I nuläget
har försvaret av Finska viken med det fientliga basområdet längs
den norra kusten betraktats som en allt överskuggande primäruppgift. Tyska sjöstridskrafter av betydenhet ha icke heller insatts i
operationerna, varför ryssarna i viss mån saknat operationsmåL
En känsla av kvalitativ underlägsenhet torde också ha bidragit till
defensiven. Trots alla dessa skäl måste man betrakta den ryska
flottans – icke minst den mångomtalade ubåtsflottans – passivitet
såsom uppseendeväckande. I krigets inledningsskede förelågo må-
hända vägande skäl för återhållsa.mhet, innan den tyska krigföringsmetoden till sjöss ännu kunde bedömas. Förmodligen hölls under
detta skede de tyngre ryska enheterna tillbaka innanför de i hast
utlagda minfälten till försvar av Finska viken. Ubåtar torde (eller
rättare sagt »borde») ha utplacerats på de sannolika anmarschvä-
garna, under det att lätta stridskrafter höllos i beredskap i det flankerande Öselområdet, Rigabukten och Libau. Sedan den första ovissheten gått över hade tiden i varje fall varit inne för större aktivitet.
Utvecklingen visade att så hittills icke blivit fallet.
Ju mer den tysk-finska offensiven närmar sig den ryska flottans
sista replipunkt, Leningrad-Kronstadt, desto mindre bliva utsikterna
för den ryska flottan att göra en aktiv insats i sitt rätta element.
Den står uppenbara risker att dela Port Arthurflottans öde under
rysk-japanska kriget, då fartygens kanoner och besättningar flyttades iland. Alldeles givet skulle det slutliga försvaret av Leningrad
kunna stärkas genom att artillerifartyg och jagare antingen förlades i lämpliga positioner för att bestryka infartsvägarna till sjöss
och i land eller genom att deras vapen och besättningar flyttades upp
till fronten. Större nytta hade de sannolikt gjort genom att offras i
kamp mot tyska sjöstridskrafter, som härigenom – även om utgången vore given – skulle tillfogas för de allierades gemensamma
krigsmål betydelsefulla förluster och skador.
När detta skrives är det troligen för sent för den ryska flottan
att göra en sådan insats. Den tid som hittills stått Sovjets fiender till buds har säkerligen utnyttjats för att på alla sätt försvåra
ett utlöpande ur dess tillbakadragna basområde. Utsikterna till en
framgångsrik rysk operation äro därför numera små. Särskilt är
detta fallet, om ett utbrytningsförsök genom östersjöinloppen mot
förmodan skulle övervägas. Ett utlöpande via stalinkanalen kan,
om det överhuvud taget är möjligt med hänsyn till bombskadade slussar etc., endast beröra ett fåtal lätta fartyg och ubåtar. Detsamma
gäller ett tillbakadragande av mindre enheter på de ryska vattenvägarna till landets inre.
Läget är sålunda ur rysk synpunkt minst sagt oroande. Med tanke
på det sega försvar, som Sovjet presterar iland, synes det måhända
troligast, att flottan kommer att försvara sig och sina baser inklusive Leningrad till sista man och sista projektil. Faran för att fartygen i användbart skick skulle falla i tyskarnas händer och sedermera användas mot Sovjet vore härmed undanröjd. Den sista ut- 494
Dagens frdgor
vägen att undgå tyskarna vore eljest antingen fartygens förstörande
och sänkande av egna besättningar eller överförande till Östersjöns enda neutrala land, Sverige, för internering. Rysk mentalitet
talar måhända för det förstnämnda av dessa båda alternativ. För
det senare talar främst förhoppningen att efter krigets slut återfå
fartygen.
I den s. k. Haagkonventionen 1907, ratificerad bl. a. av Sverige,
Tyskland och Ryssland, heter det: »Om ett krigförande örlogsfartyg, oaktat anmaning från den neutrala myndighetens sida, icke
lämnar hamn i vilken densamma icke äger rätt att kvarstanna, har
den neutrala makten rätt vidtaga de åtgärder, som densamma anser
nödiga för att sätta fartyget ur stånd att gå till sjöss så länge kriget varar, och bör fartygets befälhavare underlätta utförandet av
dessa åtgärder. Kvarhålles krigförande fartyg av neutral makt, skall
dess befäl och besättning jämväl kvarhållas (art. 24). —Neutral
makt är pliktig att utöva sådan uppsikt, som de till dess förfogande
stående medel tillåta, för att förhindra varje överträdelse av förestående bestämmelser i dess hamnar, å dess redder eller i dess farvatten (art. 25).»
De svenska neutralitetsbestämmelserna innehålla närmare föreskrifter för och inskränkningar i rätten för krigförande makts örlogsfartyg att vistas i svenskt vatten. Som allmän regel kan sägas
att längre uppehåll än 24 timmar icke tillåtes. Den ovan nämnda
tyska minkryssaren Albatross internerades under det förra världskriget, då det var utsiktslöst att åter göra den sjövärdig inom loppet av 24 timmar. Interl).eringsförfarandet tillgripes även i fråga om
krigförande fartyg, som inkomma till svenskt vatten i avsikt att
söka skydd så länge kriget varar. Så har under detta kriget varit
fallet med ett antal polska ubåtar, sedan den polska kusten besatts
av tyska trupper. Det skulle närmast vara av samma anledning
som ryska fartyg i sinom tid kunna tänkas begära internering i
Sverige. Ingenting tyder dock på att en sådan desperat åtgärd skulle
vidtagas så länge möjligheter finnas att deltaga i striden om
Finska vikens innersta del. Det är dessutom troligt, att tyska och
finska stridskrafter komma att bereda utlöpande ryska sjöstridskrafter åtskilliga svårigheter. För enstaka utevarande ryska ubåtar
kan problemet dock bliva aktuellt, när bränsle- och andra förråd äro
tömda utan att möjlighet finnes till komplettering i obefintliga baser.
3 sept. 1941.
Riksdagen Det har många gånger under denna kris sagts, att samoch krisen. lingsregeringens tillkomst skänkt regeringen en större
makt än på många årtionden. Förskjutningen mellan de båda statsmakterna kan knappast förvåna: varje kris involverar en ökning av
statsmaktens betydelse, hurudant statsskicket än är beskaffat, och
samlingsregeringens bildande åsyftade en koncentration av den politiska ledningen i regeringens hand.
Emellertid har man ofta mött uttalanden, enligt vilka riksdagen
nästan helt skulle ha uppgivit sin maktställning och nersjunkit till
…..
495
Dagens frågor
något slags registrerings- eller ratificeringsorgan. En viss hållhake
för dylika påståenden har man skenbart velat finna däri, att kammardebatterna, mätta i volymer och sidor, avtagit i anmärkningsvärd
grad i jämförelse med förhållandet under t. ex. minoritetsparlamentarismens och vågmästeriets tid; trots att kamrarna numera i regel
blott ha ett arbetsplenum i veckan mot två plena tidigare, har det
sålunda blivit allt sällsyntare med kvällsplena. Men protokollens och
plenarförhandlingarnas längd utgör inte i och för sig någon tillförlitlig mätare av riksdagens inflytande, allra minst i tider då många
viktiga ärenden icke lämpligen böra dryftas för öppna dörrar utan
många avgöranden förlagts till utskott eller partiernas slutna sammanträden. Det finns däremot en enkel metod att gå tillväga, om
man vill få någon vägledning i frågan om riksdagens betydelse, och
det är att undersöka, i vilken utsträckning riksdagen ändrat regeringsförslagen eller tagit självständiga initiativ eller på annat sätt
påverkat regeringens hållning. Några summariska randanteckningar
i detta hänseende skola här nedan göras, avseende den nu avslutade
ordinarie delen av årets lagtima riksdag.
På det utrikespolitiska området skulle riksdagens inflytande ha
varit lika med noll, om man finge döma efter utrikesutskottets insatser. Detta utskott har nämligen under året endast redovisat ett
ärende: faststäBandet av arvode åt sekreterarpersonalen. Arbetslösheten är emellertid främst att tillskriva två orsaker: under kriget ha
inga sådana fördrag slutits, som riksdagen har att godkänna, och
vidare har utskottet efter hr Lindhagens avgång förskonats från hans
världsfrämmande hugskott. Emellertid har utrikesutskottets medlemmar i deras egenskap av medlemmar av utrikesnämnden haft att
rådpläga med regeringen i landets livsfrågor. Bland annat när det
gällde frågan om transitering av tyska trupper till Finland fingo
både nämnden och kamrarna tillfälle att säga sin mening; i vad mån
riksdagen och dess förtroendemän härvid sade det avgörande ordet
får framtidens historieskrivning klarlägga.
På det konstitutionella området har riksdagen i en mycket viktig
fråga hävdat sig gentemot regeringsmakten, nämligen rörande censurlagen; först begärde riksdagen en omarbetning av den i fjol preliminärt antagna lagen, vilken önskan regeringen tillmötesgick, och
därefter ådagalade röstsiffrorna i första kammaren vid det nya förslagets antagande, att regeringen åtminstone för närvarande svårligen kan vinna den kvalificerade majoritet, som kräves för att lagen
skall träda i tillämpning. I övrigt har riksdagen tagit självständiga
initiativ till sänkning av rösträttsåldern, borttagande eller mildrande
av valbarhetscensus i fråga om kommunala uppdrag samt till underlättande av kommunalvalen. Mindre belysande i detta sammanhang
är den av riksdagen utan regeringsinblandning företagna regleringen
av riksdagsarvodena. Och i dechargebetänkandet reagerade riksdagen eftertryckligt mot finansministerns alltför egenmäktiga tolkning
av riksdagsbeslutet om omsättningsskatten.
I fråga om mångfalden av anslagsfrågor har riksdagen i huvudsak
följt Kungl. Maj :t. Den nuvarande riksdagen har dock härutinnan
496
Dagens frågor
i stort sett blott fortsatt en gammal svensk tradition, som med ett eller
annat uppseendeväckande undantag upprätthölls t. o. m. under minoritetsregeringssystemets tid. Å andra sidan ha de anslagsbeviljande utskotten även i år ej sällan företagit ändringar av anslagsbeloppen eller också i motiveringarna framfört önskemål eller villkor.
Det skulle här föra alldeles för långt att redovisa alla dessa jämkningar eller uttalanden. De röra i regel inga politiska huvudfrågor
utan ingå mera som led i det vardagliga riksdagsarbetet. Bland de
ändringar, som riksdagen företagit i fråga om statsutskottsärenden,
må blott nämnas besluten om verkstadsskolor, om Stockholmsstiftet,
om docentstipendierna, om värnpliktslån, om statsbidragen till kristidsnämnderna och om värntjänsten. I frågan om understödet till
framställning av röntgenfilm fattade kamrarna ursprungligen skiljaktliga beslut. Både höjningen av värnpliktiges avlöning och infö-
randet av skatteavdrag för inkallade initierades genom uttalanden i
riksdagen. Med ledning av statsrevisorernas berättelse avlät riksdagen en serie skrivelser i kamerala ting; likaså torde statsutskottet
mycket ingående ha sysselsatt sig med krigsrevisionens rön, framför
allt rörande myndigheternas handhavande av vissa försvarsanslag.
Ytterligare må nämnas, att riksdagen i enlighet med statsutskottets
förslag fattade beslut om skrivelser i några sjukvårdsfrågor, t. ex.
reumatistvårdens utbyggande och vården av svårskötta sinnesslöa.
Bankoutskottet kom att spela en viss roll i fråga om landets penningpolitik genom sin rekommendation av en allmän räntesänkning,
som kamrarna sedermera godkände. Ett annat omstritt initiativ från
utskottet avsåg en skrivelse om utredning angående riksbankens uppgifter, kreditväsendet och finanspolitikens enhetlighet, bakom vilka
allmänna talesätt som bekant dolde sig önskan särskilt från socialdemokratiskt håll att inrätta en statlig affärsbank. Vidare tog bankoutskottet initiativ bl. a. till en skrivelse om förbättrad pensionering
av sjöfolket genom handelsflottans pensionsanstalt.
Även bevillningsutskottet tog initiativet i några betydelsefulla frå-
gor. Detta gällde bl. a. tillämpningen av omsättningsskatten, beskattningen av lotterivinster, skattemyndigheternas sammansättning och
– icke minst viktigt – begäran om åtgärder för att vidmakthålla
industrins produktionsförmåga och främja nyinvesteringar; genom
den sistnämnda skrivelsen ville riksdagen liksom ge näringslivet en
kompensation för den hämsko, som regeringens förslag till revision
av krigskonjunkturskatten från många håll ansågs vara. I fråga om
rätt till skatteavdrag för luftvärnsgåva utformade bevillningsutskottet t. o. m. lagtext för att omedelbart få ändring till stånd. Mest
uppmärksammad var utskottets självständiga initiativ till inskränkning av spritkonsumtionen under krisen. Smärre ändringar företog
riksdagen i fråga om regeringsförslagen angående krigskonjunkturskatten och arvsskatten. I fråga om den utvidgade varnbcskattningen
var riksdagens ändring väsentlig.
Från lagstiftningsarbetet kan först nämnas första lagutskottets
ändringar av regeringsförslaget om ny instruktion för J. O. och
M. O. Smärre ändringar företog samma utskott i steriliserings-, pris- 497
:·.:;;· r
” :.. {..,. ·1″
” ’
.t
.Dagens frågor
reglerings- och sinnessjuklagarna. I enlighet med första lagutskottets tillstyrkan skrev riksdagen om lagändring rörande ombud för
·ekonomiska föreningar. Mycket arbete ägnade utskottet åt rattfylleriet och dess majoritet omarbetade som bekant regeringens lagför- :slag; att riksdagen sedan föredrog regeringens linje framför utskottsmajoritetens berodde säkerligen icke på någon ministeriell »följsamhet» utan på saklig övertygelse. Också frågan om tidningstransportförbudet föranledde mycket ingående utskottsöverläggningar; även i
detta ärende följde riksdagen Kungl. Maj:t, ehuru denna gång troligen
mest på grund av utrikespolitiska konsiderationer. Andra lagutskottet beredde den skrivelse om reviderad vanhävdslagstiftning, som riks·dagen avlät efter motioner från olika partier, likaså en skrivelse om
utredning angående vattenverkens konstruktion och skötsel. I utrymningslagen företog utskottet smärre ändringar. Utskottets sjävstän- -digaste insats var dock den fullständiga omarbetningen av regerings- .förslaget om arbetslöshetsförsäkringen.
Liksom statsutskottet företog jordbruksutskottet en del ändringar i
:anslagsfrågor såväl rörande beloppen som villkor. Detta gällde t. ex.
·egnahemsverksamheten och hushållningssällskapen. Vissa jämkningar
företog utskottet i regeringsförslagen rörande kontrollen av handel
med utsäde, åtgärder mot kreaturstuberkulosen, arbetarsmåbrukslånefonden o. s. v. I enlighet med utskottets förslag skrev riksdagen
om rationaliserad nyodlingsverksamhet för komplettering av ofullständiga jordbruk. Vid behandlingen av propositionen om tvångsodling av sockerbetor spelade jordbruksutskottet en viktig roll. I
fråga om jordbruksregleringen kompromissade utskottet ihop de divergerande meningarna, och i fråga om den statliga prisrabatteringen
gjorde utskottet bl. a. ett betydelsefullt uttalande till förmån för de
barnrika familjerna.
Den beredning av utredningsförslag, som sedan gammalt fallit på
de tillfälliga utskottens roll, har under krigskrisen varit föga omfattande, helt naturligt då reformarbetet under krisen måst komma
i efterhand. (Minskningen av antalet motioner, som remitteras till
tillfälliga utskott, har under 1940 och 1941 varit så stor, att andra
kammaren funnit sig föranlåten att minska sina tillfälliga utskotts
antal från fem till tre.) I ingendera kammaren ha de tillfälliga utskottens utlåtanden sammanlagt uppgått till tjugo. Bland de hithö-
rande ämnen, i vilka kamrarna fattat positiva beslut, d. v. s. avlåtit
skrivelser, böra nämnas förbättrad naturskydds- och landskapstypsvård, röst- och talvård i skolorna, mellanhandsvinsternas begränsning och sjöfolkets bostadsförhållanden. Intensiva debatter uppstodo
kring motionerna om hemvårdsundervisning och om det projekterade
nordiska institutet; besluten härom blevo visserligen negativa men
detta förhållande hade veterligen intet med inflytelser från regeringshåll att skaffa.
Sant är att riksdagen i år liksom tidigare under krisen förelagts
olika fullmaktsförslag, som utan undantag bifallits. Fullmakterna
ha gällt områden, där en annan lösning av olika lätt insedda skäl
varit oändamålsenlig. De viktigaste ha haft finansiell karaktär
498
-~-
–~~————–~—————-
Dagens frågor
främst inom försvarsväsendet. Nu liksom tidigare har man eftersträvat att hålla denna lagstiftningsform inom grundlagens gränser.
Det bör dessutom observeras att de svenska krigsfullmakterna åtminstone formellt ge riksdagen större kontrollmöjligheter än de
finska krigstidsfullmaktslagarna. I Sverige kunna dessa fullmakter
icke tas i bruk utan riksdagens hörande, om riksdagen är samlad.
Tillgriper regeringen fullmakterna, då riksdagen icke är samlad, skall
regeringsbeslutet upphöra att lända till efterrättelse, ifall det icke
gillas av riksdagen, som enligt fullmaktslagen skall sammanträda
inom trettio dagar efter det att regeringens förordnande om fullmaktens tillgripande utfärdats. Regeringens fullmaktsbeslut måste i
Sverige följaktligen uttryckligen gillas av riksdagen inom viss tid,
om det icke skall upphöra att lända till efterrättelse. I Finland däremot förblir fullmaktsbeslutet i gällande kraft, såvitt riksdagen icke
uttryckligen besluter att förordnandet skall upphävas. Olikheten mellan systemen kan givetvis sammanhänga med att Finland befunnit
sig i krig och haft större behov av en regerings självständiga handlingskraft.
Beaktas bör slutligen att interpellations- och frågeinstitutet mycket
flitigt nyttjats särskilt för upplysningar om krispolitiken. Man observerar dock att de enkla frågorna avtagit något i antal under denna
riksdag, möjligen beroende på att denna form av »spörsmål» genast
vid det nya institutets införande mest var ett medel för den dåvarande borgerliga oppositionen att få informationer. Vid slutet av
årets riksdag utbad sig riksdagen genom trenne ungefär samtidigt
framställda högerinterpellationer sammanfattande redogörelser för
läget inom livsmedels-, bränsle- och industriområdena; liksom när hr
Skoglund i fjol höstas interpellerade statsministern i syfte att erhålla
översiktlig krisexpose anknöt man härvid till ett bruk under förra
världskriget. Delvis torde de tre interpellationerna i år ha varit ett
slags reaktion mot en benägenhet bland statsråden att i form av
föredrag inför organisationer t. o. m. i folkparker låta allmänheten
få en förhandsinblick i krisläget, och voro därför ett uttryck för
riksdagens vilja till självhävdelse.
Ovanstående randanteckningar göra icke anspråk på att vara uttömmande. De åsyfta inte heller att ge ett allsidigt svar på frågan
om riksdagens betydelse under denna krigstid. Ännu mindre har
avsikten varit att ingå på någon saklig värdering av riksdagens beslut. Axplockningen ger dock till slutresultat, att riksdagen på
många områden gjort en självständig insats, antingen det varit fråga
om egna initiativ eller att ta ståndpunkt till kungl. propositioner.
Å andra sidan kan man icke tala om någon större konflikt mellan
regering och riksdag utom möjligen i censurfrågan; i fråga om värntjänsten var visserligen en konflikt under uppsegling men meningarna sammanjämkades till sist nödtorftigt. Någon enkel betjäntroll kan riksdagen inte sägas ha spelat men väl den saktmodige
resonörens. Och otvivelaktigt har riksdagsarbetet alltsedan hösten
1939, då samlingens era begynte, fått en sakligare, av partihänsyn
mera obunden prägel än tillförne.
499
’l ’ ,.· .·.
Dagens frågor
När riksdagens ledande män samlats i ministären kunde regeringsmakten icke undgå att profitera därav. Något allmängiltigt ideal
för ett konstitutionellt jämviktsläge kan icke uppställas med objektiva mått. Men för att vara under en kris ha vi kanske kommit den
då önskliga balansen så nära som möjligt.
Härnömässan och Några dagar före den första Härnömässan i
norrlandsopinionen. våras förklarade en av de norrländska industrimännen för en intervjuare från ortspressen, att han inte önskade göra
något uttalande, eftersom han »inte trodde på» mässor och konferenser. Denna synpunkt kan inte frånkännas en viss giltighet, då det
alltid ställer sig svårt att påvisa praktiska resultat av dylika överläggningar, och den gäller också för Härnömässan. Om man ändå
vill tillerkänna denna sammankomst ett visst och icke så litet värde,
så sker det inte därför att några som helst åtgärder följt i dess spår,
utan helt enkelt därför, att mässan tecknade den första konturen till
en auktoritativ norrländsk opinion, som med bortseende från allehanda skiljaktiga intressen synes beredd att med förenade krafter ta
itu med lösningen av de för alla gemensamma och väsentliga norrlandsproblemen. En sådan samlad opinion har tidigare saknats.
Härnösands tekniska förening, som anordnade Hänömässan, har i
dagarna i bokform utgivit de föredrag och anföranden, som höllos vid
mässan, och det har blivit en relativt omfångsrik volym med sina
tjugutre bidrag av skiftande längd. Boken om Härnömässan utgör
inte bara ett litet minnesmärke över ett värdefullt initiativ, den belyser också på ett mångsidigt sätt de aktuella norrlandsfrågorna.
Trots den stora anhopningen av inlägg i delvis likartade frågor förekomma upprepningar rätt sällan, och dessa upprepningar gälla i huvudsak väsentliga ting, varom åhöraren eller läsaren mycket väl tål
vid att erinras flera gånger. Däremot är det anmärkningsvärt, hur
tankegångar i skilda sammanhang förete likartade eller helt överensstämmande drag. Dessa kunna återfinnas även i den samtidigt utkommande första publikationen i den serie, som Industriens norrlandsutredning påbörjat. Direktör Torsten Hernods föredrag vid
Härnömässan och vid andra tillfällen, »Industrien och Norrlands
folkförsörjning», ingår som ett viktigt led i båda dessa publikationer,
som för övrigt komplettera varandra på ett lyckligt sätt. Föredragen
vid Härnömässan röra sig över ett vidare fält men ha samtidigt en
mera allmän hållning, medan industrimännen och vetenskapsmännen
i Narrlandsutredningens bok gå mera direkt på de praktiska uppgifterna. Vad exempelvis direktör Oscar Falkman i denna sistnämnda publikation har att säga om Bolidenföretaget och möjligheterna för ett samarbete med skogsindustrierna för utnyttjande av
sulfidmalmerna ger värdefulla anvisningar, som icke böra förklinga
ohörda. Civilingenjör Erland Waldenströms ytterst kraftiga understrykande av forskningens betydelse för skogsindustriernas utveckling tillhör också de mera vägande inläggen i den aktuella norrlandsdiskussionen. Uppsatsen sätter fingret på en ömtålig punkt i
den norrländska industriens rustning, nämligen den vetenskapliga
500
Dagens frågor
och tekniska eftersläpning, som gjort, att initiativet till att utvinna
nya träprodukter glidit oss ur händerna.
Orsaken till att Härnömässan överhuvud taget kom till belyses i
hälsningsanförandet av direktör Nils Ramqvist, som framhåller, att
det var talet om den norrländska arbetskraftens omskolning och förflyttning, som väckte till liv tanken att från nya utgångspunkter ta
upp norrlandsfrågorna till debatt inom en auktoritativ församling. I
flera av mässans debattinlägg återfinnes denna oro för arbetskraftens
överförande till andra landsdelar (som också kom till uttryck i sekr.
Axel Carlssons uppsats i Svensk Tidskrift i år). Detta innebär onekligen en beaktansvärd strömkantring i betraktelsesättet. För endast
några år sedan såg man i verkstadsskolorna ett utmärkt led i kampen
mot arbetslösheten, trots att utbildningen gällde yrken, vari anställningar huvudsakligast stodo att vinna i det övriga Sverige. Med åren
ha emellertid koRtnaderna för denna verksamhet blivit så pass omfattande, att allvarliga bekymmer uppstått på ansvarigt håll. Det är
ju också ett abderitiskt förhållande att exempelvis det skattetyngda
Västernorrlands län under ett fåtal år nedlägger 800,000 kronor på att
utbilda arbetskraft åt det rika södra Sverige. Denna brutala åskådningsundervisning har utgjort en av de många pådrivande anledningarna till en förändrad syn på de norrländska problemen överhuvud taget. Härnömiissan blev det första stora, syn- och inte minst
hörbara uttrycket för denna omsvängning i tänkesättet, denna fördjupade insikt om att Norrlands problem endast kunna lösas, därest
norrlänningarna själva med all kraft slå vakt om de norrländska
värdena. Oeh till dessa hör också arbetskraften.
I all diskussion om Norrland oeh dess folkförsörjning inta skogen
och skogsindustrierna självfallet den dominerande platsen, trots att
Norrland äger en utvecklingsduglig och energiskt arbetande jordbruksnäring. Det är emellertid till skogen vi även hädanefter måste
lita, även om råvarutillgången krymper samman och rationaliseringen
minskar arbetstillfällena. Det finns dock en utvecklingslinje, som
pekar mot framtiden, nämligen mot en mera utbyggd förädlingsindustri, som med tillvaratagande av alla träets möjligheter inte blott
kan upprätthålla och utvidga vår produktion för export utan därtill
framställa nya för folkhushållet värdefulla produkter. En slående
illustration i det senare fallet utgör träsockret, som skulle kunna
friställa de skånska betfälten för odling av oljeväxter. Inom industrien har man nu blickarna intensivt fästade på möjligheterna
av en utbyggnad i kemisk-teknisk riktning, och arbetet inom laboratorierna bedriveR med stor energi: i dagarna har Mo och Domsjö
A.-B. sålunda kunnat inviga ett stort, hypermodernt laboratorium.
För framgången av industriella experiment svarar säkerligen den
gedigna erfarenhet, som finns representerad inom skogsindustrierna.
Detta förhållande minskar dock inte värdet exempelvis av rektor
Helge Boblins understrykande av det nödvändiga i en förbättrad
teknisk undervisning till skogsindustriernas tjänst. Ett intensifierat
skogsbruk bör givetvis också ha möjligheter att sysselsätta ytterligare arbetskraft, men man får samtidigt räkna med att moderna me- 501
-·
.1
..
Dagens frågor
toder bryta fram även på detta område, varigenom behovet av arbetskraft minskas, även om de kvarvarande arbetarna komma i
åtnjutande av högre löner.
Det är alldeles givet, att Norrlands problem icke gå att lösa alldeles
av sig själva utan att statens medverkan i olika former alltjämt och
i stegrad grad är av nöden. Det behöver icke – som man på sina
håll tycks tro -innebära något uppmuntrande av den berömda »understödstagarandan», då norrlänningarna torde vara i sin fulla rätt
att kräva tillbaka något av de rikedomar, deras jord och deras möda
skapat åt det svenska riket och dess befolkning. Det framhålles
emellertid i flera föredrag och anföranden, att Norrlands framtid
till sist ligger i det norrländska folkets egen hand. Denna synpunkt
är visst icke ny, men den får här en mångsidig belysning, och i all
synnerhet uppmärksammar man den på skilda håll ådagalagda viljan
att med bortseende från stridiga inre norrländska intressen söka
verka för det gemensamma bästa. Det kan dock inte nog ofta framhållas, att norrlänningarna helt enkelt äro tvingade att avkasta sig
de föreställningar, som av ålder rått, att de och deras land endast
äro till för att tillgodose andras intressen och att ledningen i alla
väder skall ligga på andra händer, medan Norrlands folk får nöja
sig med att utföra grovarbetet. Såsom ett av de mest löftesgivande
tecknen på att denna uppfattning är på väg att bytas i någonting
annat och mera positivt får man ·betrakta Härnömässan. Här höjdes
visserligen många icke-norrländska röster, men de mest vägande
inläggen kommo från norrlänningar. Jag tänker då inte bara på
landshövding Engbergs kraftfulla hävdande av de norrländska kravens berättigande utan också på direktör Torsten Hernods industriella
expose med dess trots allt ljusa och optimistiska final, på sekreterare
Ad. Granströms utomordentligt klara analys av det norrländska jordbrukets läge och förutsättningar samt på landshövding Hansens gripande skildring av det norrbottniska folkets sega och ihärdiga kamp
mot svårigheter av alla slag.
Direktör Albin Johansson fick nöjet att svara för den stora publiksuccen på mässan, och hans föredrag gör även vid en genomläsning
ett par månader efteråt ett rätt fantastiskt intryck. Den som inte
själv är industriman har ganska svårt att avgöra, i vilken grad dessa
hugskott kunna utnyttjas i praktisk riktning, men om de blott utgjort
en förargelseklippa för industrien, så ha de kanske ändå fyllt ett
ändamål genom att egga till motsägelse. Man är honom också tacksam för att han ägnat den norrländska myren ett sådant intresse.
Dess uppodling på mekaniserad väg är ju knappast hans egen uppfinning, och han hänvisar själv till förste vice talmannen Magnussons
i Skövde uppslag, men allt vad som propageras i den riktningen har
sitt givna värde. Landshövding Rosen drar också i ett kort, men
märkligt inlägg en lans för mekaniseringen av kolonisationsarbetet.
Här ligger en framkomlig väg för utvidgning av det norrländska
jordbruket och väntar på att beträdas.
Ä ven de i bokform samlade inläggen vid den första Härnömässan
ge vältaligt vid handen, att mässan som en upptakt till en norr- 502
1—-~——————–~——————…
Dagens frågor
landsdiskussion på bredast möjliga basis varit synnerligen lyckad.
En plattform har onekligen skapats för en enhetlig norrländsk
opinion, och även om vid denna första mässa en del av inläggen
gåvo uttryck åt bittra eller hätska känslor mot landet i övrigt, så
dominerar dock det positiva, viljan att med egen kraft lösa Norrlands
problem. Hur Härnömässans framtid skall gestalta sig står visser~
ligen i vida fältet, men försiktigt och klokt ledd bör den ha alla utsikter att utveckla sig till en värdefull, bestående institution. Den
första Härnömässan har en smula kaotiskt avverkat ett jättelikt
allmänt norrländskt stoff, och nu står vägen öppen för ett ingående
och allsidigt dryftande av mera speciella problem. Vilka dessa bli
torde det aktuella läget närmast komma att i sinom tid avgöra.
Arne Lindström.
Kring arbetet i Enligt Riksdagsordningen § 36: 6 R. O. får statsriksdagsutskotten. rådsledamot ej deltaga i utskott eller val till utskott. Enahanda gäller för justitie~ och regeringsråd. Statsråden äro
emellertid icke de enda, som iiro borta från utskotten, även om de
övriga ej äro grundlagsenligt förhindrade därtill. Talmännen förutsättas i reglementariska föreskrifter vara icke valbara, fastän R. O.
intet nämner därom. De båda statssekreterarna, hrr Severin och Erlander, ha enligt praxis icke något utskottsuppdrag. Samma gäller
om riksdagens fyra kommunister, som icke med egen kraft kunna
placera någon av de sina i utskott och som naturligtvis inte kunna
påräkna hjälp från annat håll därtill. Övriga ledamöter, som sakna
utskottsuppdrag, äro senatorerna Svensson i Kompersmåla (h), W ohlin (bf) och Engberg (s) samt de folkvalda· förste vice talmannen hr
Magnusson i Skövde (h) och Sjögren i Ultuna (h), flertalet på grund
av att de äro hårt anlitade var och en på sitt håll.
På de övriga fördelas ordinarie och suppleantposter i utskotten, och
eftersom de förra stanna vid 88 i första kammaren, därav 16 i tillfälliga utskott, och 102 i andra kammaren, därav 30 i tillfälliga utskott, står det klart, att för åtskilliga riksdagsmän blott suppleantposterna äro tillgängliga. Detta betyder i regel ej någon sinekur för
vederbörande suppleanter. En undersökning med ledning av de förteckningar över vid beslutet deltagande ledamöter, som vidfogas utskottshandlingarna, ger vid handen, att suppleanterna i mycket hög
grad få deltaga i ärendenas behandling och därmed ta ansvaret, även
såsom talesmän för utskottsutlåtanden eller eventuella reservationer. I det följande skola uppgifter lämnas rörande närvarofrekvensen, så långt den kan utläsas ur sagda förteckningar – veterligen
har någon dylik sammanställning tidigare inte gjorts. Samtliga ständiga utskott utom utrikesutskottet – av vars ledamöter de flesta f. ö.
samtidigt äro ordinarie i andra utskott – ha medtagits vid undersökningen. Det bör förutskickas, att ärendenas antal i regel något
överstiger antalet förteckningar över i beslutet deltagande; bl. a.
sakna en del memorial dylika namnförteckningar. Närvarofrekvensen
för de sju tillämpliga utskotten är som följer:
Konstitutionsutskottet, där 22 ärenden behandlats, förstakammar- 503
Dagens frågor
ledamöterna hrr Holmström (h) 19, Herlitz (h) 21, Andersson i Koldemo (bf) 18, Gustafsson i Guntorp (bf) 20, Björck i Borås (fp) 21,
Karlsson i Vadstena (s) 19, Sandegård (s) 8, Källman (s) 15, Thulin (s)
12 och Fredrik Ström (s) 17, samtliga ordinarie, samt suppleanterna
hrr Bodin i Trangärd (h) 3, Caap (h) O, Sylwan (h) l, Bondeson (h) l,
Nilsson i Borås (bf) 5, Andersson i Skärplinge (bf) 2, Albertsson (fp)
2, Bäckström (fp) l, Johanssön i Vännäs (s) 10, Andersson i Markaryd
(s) 10, Härdin (s) 12, Pettersson i Kil (s) l, Hansson i Svartby (s) 6,
Elmgren (s) 2 och Edin (s) O; vidare andrakammarledamöterna hrr
Hallen (s), ordf. 20, Andersson i Ovanmyra (bf) vice ordf. 20, Lindmark (h) 17, Arnemark (h) 13, Mosesson (fp) 9, Andersson i Igelboda
(s) 12, Fast (s) 13, Nordström i Torsby (s) 21, Nilsson i Göteborg (s)
17 och Hällgren (s) 16, samtliga ordinarie, samt suppleanterna hrr
Nolin (h) 6, Kyling (h) 4, Sefve (h) 7, Gardell (bf) 2, Pettersson i Norregård (bf) O, Nilsson i Norrlångträsk (fp) 11, von Friesen (fp) 4, Fält
(s) 14, Noren (s) 4, Spångberg (s) 9, Johnsson i Haverö (s) O, Hoppe
(s) 2, Ekdahl (s) O, Larsson i Julita (s) l, fru Björck (s) 5 och hr
Gustafsson i Bogla (s) l.
statsutskottet, där 219 ärenden behandlats, förstakammarledamö-
terna hrr .J. B. Johansson (h) ordf. 215, Nilsson i Landeryd (h) 113,
Andren (h) 118, Gustafsson i Benestad (bf) 112, Heiding (bf) 163, J ohan
Bergman (fp) 143, Nilsson i Malmö (s) 165, Oscar Olsson (s) 134, Asplund (s) 128, Pauli (s) _96, Ström i Lidköping (s) 148 och Rickard Lindström (s) 106, samtliga ordinarie, samt suppleanterna hrr Carlström
i Övertorneå (h) 70, Björkman i Sunne (h) 50, Sundberg i Överum (h)
16, Nisser (h) 33, Ekströmer (h) 20, Gränebo (bf) 16, De Geer i Hanaskog (bf) 77, Persson i Skabersjö (bf) 59, Bäckström (fp) 55, Ohlin
(fp) 7, Pettersson i Karlskrona (fp) 12, Larsson i Varberg (s) 132,
Magnusson i Kalmar (s) 31, Bäcklund (s) 79, Andersson i Rixö (s) 66,
Boman i Avesta (s) 65, Andersson i Arboga (s) 57, Berntson (s) 38 och
Gillström (s) 39; vidare andrakammarledamöter hrr Jonsson i Eskilstuna (s) vice ordf. 187, Skoglund i Doverstorp (h) 80, Persson i F’alla
(h) 144, Svensson i Grönvik (bf) 135, Strindlund (bf) 8, Danielsson i
Mörlanda (fp) 83, Törnkvist (s) 121, Eriksson i Stockholm (s) 181,
Andersson i Prästbol (s) 151, Ward (s) 138, Lindberg i Umeå (s) 129
och Isacsson (s) 122, samtliga ordinarie, samt suppleanterna hrr Holmdahl (h) 49, Staxäng (h) 40, Lundberg i Hälsingborg (h) 32, Eriksson
i Frägsta (h) 81, Andersson i Södergård (bf) 86, Hansson i Rubbestad
(bf) 147, Olsson i Kullenbergstorp (bf) 46, Aqvist (fp) 7, Bergwall (fp)
94, Persson i Tidaholm (s) 33, Andersson i Malmö (s) 52, Bergström i
Hälsingborg (s) 68, Mårtensson i Uddevalla (s) 89, W allentheim (s) 35,
Viklund (s) 46, Lindholm (s) 49, fru Alven (s) 58 och hr Akerström
(s) 25.
Bevillningsutskottet, där 40 ärenden behandlats, förstakammarledamöterna hrr Bärg i Katrineholm (s) ordf. 40, Andersson i Bollnäs (fp)
vice ordf. 36, Lagerfelt (h) 33, Bengtsson i Örby (h) 11, Velander (h)
31, Skölden (bf) 17, Viktor Larsson (s) 8, Wahlmark (s) 29, Sjödahl (s)
33 och Ekman (s) 38, samtliga ordinarie, samt suppleanterna: hrr
Ivar Andersson (h) 8, Sylwan (h) 5, Nordenson (h) O, Sandström (h)
504
Dagens frågor
26, Egnell (bf) 23, Aronsson i Vallentuna (bf) O, Roos (fp) O, Lindblom
(fp) 4, Björnsson (s) O, Ericson i Boxholm (s) 18, Berg i Karlskrona
(s) 3, Heiiman (s) 8, Ericsson i Malmö (s) 16, Franzon (s) 7 och Elmgren (s) O; vidare andrakammarledamöterna hrr Hagberg i Malmö
(h) 23, Lundeli (h) 28, Hammarlund (bf) 22, Sandberg (fp) 19, Lövgren
i Boden (s) 29, Björklund (s) 32, Olsson i Gävle (s) 37, Eklund (s) 29,
Persson i Undersvik (s) 30 och Falk (s) 29, samtliga ordinarie, samt
suppleanterna hrr Thoreli (h) 6, Henriksson i Stockholm (h) 17, Olson
i Göteborg (h) O, Jonsson i Skedsbygd (bf) 12, Andersson i Vigelsbo
(bf) l, De Geer i Lesjöfors (fp) 2, Svensson i Ljungskile (fp) 16, Kilbom (s) 16, Karlsson i Grängesberg (s) 4, Rosander (s) 10, Sundström
i Skövde (s) 4, Nilsson i Kristinehamn (s) 4, Magnusson i Näsviken
(s) l, Olofsson i Höganäs (s) 2, Ohlsson i Kastlösa (s) Ooch Bladh (s) 6.
Bankoutskottet, som behandlat 77 ärenden, förstakammarledamö-
terna hrr Åkerberg (s) ordf. 67, Nordborg (h) 57, von Horn (h) 43,
Friggeråker (bf) 49, Ohlin (fp) 26, Berling (s) 54, Sanden (s) 62 samt
Nilsson i Mölndal (s) 62, samtliga ordinarie, samt suppleanterna hrr
Andersson i J äger (h) 31, Nordenson (h) 21, Bodin i Visby (bf) 22,
Elofsson i Vä (bf) 7, Albertsson (fp) 33, Sundvik (s) 35, Leander (s)
26, Lindbärg i Domnarvet (s) O och Edin (s) 4; vidare andrakammarledamöterna hrr Holmgren (h) vice ordf. 57, Westman i Brobygård
(bf) 65, Hilding (fp) 56, Paulsen (s) 62, Andersson i Falkenberg (s)
37, Gustavson i Västerås (s) 61, Andersson i Munka-Ljungby (s) 55
och Eriksson i Sandby (s) 32, samtliga ordinarie, samt suppleanterna
hrr Svedman (h) 12, Westerdahl (h) O, Wiberg (h) 7, Mattsson i Eneryda (bf) 8, Persson i Norrby (bf) 4, Ericsson i Atvidaberg (fp) 17,
Sundberg i Göteborg (s) 51, Ericsson i Kinna (s) 23, Söderdahl (s) 11,
Nilsson i Landskrona (s) 8, Larsson i Mörlanda (s) O, fru Humla (s)
14, hrr Hallberg (s) 16 och Molander i Stockholm (s) 6.
Första lagutskottet, där 44 ärenden behandlats, förstakammarledamöterna hrr Schlyter (s) ordf. 41, Gärde (fp) vice ordf. 42, Johansson
i Faleberg (h) 28, Ewerlöf (h) 11- intill statsrådsutnämningen den 7
mars -, Eskhult (bf) 17, Wagnsson (s) 29, Branting (s) 27 och Karlsson i Stockholm (s), död den .19 februari, l, samtliga ordinarie, samt
suppleanterna hrr Caap (h) 10, Ekströmer (h) 21, Sandström (h) 3,
Andersson i Köping (bf) 18, Svensson i Pershult (bf) 8, Petersson i
Göteborg (fp) l, Lindblom (fp) 13, Karl Johan Olsson (s) 27, Magnusson i Göteborg (s) l, Brandt i Borlänge (s) 25, Ahlkvist (s) 20 och
Thörnberg (s) 9; vidare andrakammarledamöterna hrr Gezelius (h)
17, Rydberg (bf) 27, Björling (fp) 23, Lindqvist (s) 34, Hedlund i Östersund (s) 19, Olsson i Mellerud (s) 24, Lundstedt (s) l och Berg i Sundsvall (s) 25, samtliga ordinarie, samt suppleanterna hrr Larsson i Hede
(h) 16, Hansson i Vännäsby (h) 10, Birke (h) 2, Werner i Höjen (bf) 7,
Gustafsson i Lekåsa (bf) 9, Nilsson i Eskilstuna (fp) 19, Lindberg i
Stockholm (s) 15, fru Gustafsson i Stockholm (s) 16, hrr Landgren
(s) 26, Lindahl (s) 13, Sundström i Vikmanshyttan (s) 12, Linden (s)
O, Andersson i Mölndal (s) 27 och fröken Öberg (s) 10.
Andra lagutskottet, som behandlat 37 ärenden, förstakammarledamöterna hrr Norman (s) ordf. 34, Tamm (h) 34, Linner (h) 10, Löfvan- 505
37-41548. Svensk Tidskrift 1941.
.· ,-·. ···—~—
Dagens frågor
der (bf) 14, Roos (fp) 9, Linder (s) 18, Hagman (s) 24 och Forslund
(s) 21, samtliga ordinarie, samt suppleanterna hrr Wistrand (h) 13,
Nordborg (h) O, Björkman i Sunne (h) O, Rollstensson (bf) 17, Elofsson
i Vä (bf) 5, Näslund (fp) 21, Olof Carlsson i Stockholm (s) 13, Sten
(s) 17, Strand (s) l, Elowsson i Kristianstad (s) 9, Söderkvist (s) 4
och Näsström (s) O; vidare (lndrakammarledamöterna frkn Hesselgren (fp) vice ordf. 23, Ebon Andersson i Stockholm (h) 17, hrr Hallagård (bf) 19, Hage (s) 30, Olovson i Västerås (s) 21, Pettersson i Hällbacken (s) 15, Molander i Härnösand (s) 6 och fru Nordgren (s) l,
samtliga ordinarie, samt suppleanterna hrr von Seth (h) 8, Hagård
(h) 6, Karlsson i Graneho (h) 4, Wallen (bf), 3 Norup (bf) 11, Barnekow (fp) 11, Hermansson i Norrköping (s) 23, Cruse (s) l, Holm (s)
7, fru Johansson i Norrköping (s) 18, hrr Larsson i Östersund (s) 19,
Witzell (s) 9, fröken Rosen (s) 4 och hr Lundgren (s) 11.
Jordbruksutskottet, där 79 ärenden behandlats, förstakammarledamöterna hrr Tjällgren (bf) ordf. 72, Gabrielsson (h) 56, Mannerskantz
(h) 61, von stockenström (fp) 55, Eriksson i Ljusdahl (s) 41, Granath
(s) 64, Andersson i Ystad (s) 50 och Hansson i Kristianstad (s) 53,
samtliga ordinarie, samt suppleanterna hrr Beck-Friis (h) 17, Bondeson (h) 25, Nilsson i Borås (bf) O, Karlsson i Gillberga (fp) 24, Näslund
(fp) O, Anderberg (s) 42, Olsson i Rödingsberg (s) 19, Dahlström (s)
24 och Svedberg (s) 24; vidare andrakammarledamöterna hrr Andersson i Löbbo (s) vice ordf. 77, Hedlund i Häste (h), död den 5 maj, 15,
Gustafsson i Vimmerby (bf) 42, Carlström i Södergården (fp) 69, Andersson i Tungelsta (s) 55, Ericsson i Särsjön (s) 48, Karlsson i Munkedal (s) 46 och Mäler (s) 55, samtliga ordinarie, samt suppleanterna·
hrr Liedberg (h) 30, Janson i Frändesta (h) 26, Larsson i Karlstad
(h) 10, Pettersson i Rosta (bf) 9, Pettersson i Dahl (bf) 27, Nilsson i
Steneberg (fp) 6, Lundbom (s) 14, Andersson i Surahammar (s) 29,
Gustafsson i Dädesjö (s) 6, Jacobson i Viihelmina (s) 18, Johansson
i Öckerö (s) l, Andersson i Hyssna (s) 17, Jonsson i Bollnäs (s) 33 och
Levin (s) l.
Åtskilliga reflektioner kunna knytas till det där framlagda materialet. Att siffrorna variera högst betydligt för olika ordinarie
ledamöter ur samma utskott säger i själva verket föga om det intresse
för allmänna värv, som vederbörande satts i tillfälle att odla vid
utskottsborden, det bör först betonas. Ännu mer har detta avseende
på suppleanterna, som ju ha rätt att närvara i utskotten och som
kunna ha suttit »vid väggen» i ett stort antal frågor utan att detta
kommer till synes i de angivna förteckningarna, vilka blott uppta
den som suttit vid bordet, d. v. s. deltagit i beslutet. Som allmän
regel gälla, att siffrorna ej få pressas.
Dels förhäller det sig så att det ena ärendet icke kräver lika stora
arbetsprestationer som det andra. Mest frappant framträder kanske
detta förhållande om man jämför utskottsutlåtandena rörande de
större huvudtitlarna – vilka för övrigt var för sig äro olika arbetskrävande – med en del smärre ärenden, där man icke haft mycket
annat att göra än att expediera frågan.
Dels förhåller det sig så, att det kan ges fullt naturliga förklaringar
506
Dagens frågor
till att den ene eller andre utskottsledamoten varit med om betydligt
färre ärenden än kamraterna. Hr Strindlund i statsutskottet exempelvis lät ej höra av sig i utskottshandlingarna förrän i slutet av
maj och inalles antecknades han som närvarande i blott 8 utlåtanden,
medan hans partikamrat hr Svensson i Grönvik nådde upp till 135
utan att för den skull nå någon anmärkningsvärt hög siffra. Förklaringen till hr Strindlunds undanskymda ställning får säkerligen
sökas i hans krisengagemang. Samma förklaring torde man kunna
ge till fru Nordgrens sparsamma besök i andra lagutskottet. Också
hon är kommissionsanlitad. Andra exempel på liknande orsaker
kunna säkerligen ges, möjligen med undantag för hr Lundstedt, som
blott ägnade sig åt rattfylleriet i första lagutskottet, och som alltid
föredragit att verka i kammarens större forum. Givetvis måste sjukdom, utrikesresor, hindrande kommitteuppdrag o. dyl. avspegla sig
i det siffermaterial, som ovan anförts, men det skulle föra för långt
att utreda de sammanhangen.
Dels förhåller det sig så att ordinarie utskottsledamöter avsiktligt
avstått från en del frågor för att bereda suppleanterna tillfälle att
vara med om ärendenas avgörande. Suppleanterna stå icke som på
många andra områden i reserv allenast i händelse av förfall för de
ordinarie. Detta inträffar naturligtvis också, men man kan i det
ovan serverade siffermaterialet spåra en bestämd tendens till en arbetsfördelning, vilken bidrager till att ställa suppleanterna om inte
i jämnbredd med de ordinarie vad arbetsbördan beträffar så åtminstone något ditåt. Från denna riktiga synpunkt sett är det därför
inte sagt, att de som stå för de flesta ärendena skola tillägnas högsta
måttet lov och pris. Tvärtom är det av allmänt intresse att största
antalet riksdagsmän verkligen få tillfälle att göra sina insatser.
Detta är inte bara en rationell arbetsmetod för stunden, utan därigenom skapas även förutsättningar för den kontinuitet inom utskottsarbetet, som med tanke på den livliga omsättningen inom riksdagen är högeligen önskvärd – antalet bevistade riksdagar är genomsnittligt knappast överväldigande och riksdagsmän med många
och långa riksdagsår bakom sig äro, när allt kommer omkring, ytterligt få, ett förhållande som icke minst gäller högern. Visserligen ha
suppleanterna ständigt tillfälle att vara närvarande, men för trä-
ningen är den aktiva prestationen dock det väsentliga.
Åven en annan omständighet bör beaktas. Utskottens ordförande
och vice ordförande utmärka sig för en mer än vanlig trägenhet vid
utskottsbordet. En följd därav är, att den utskottsordförande, som
ensam representerar sin kammargrupp i ett utskott, därmed frånhänder sin suppleant möjligheten att få sitt namn under utskottshandlingen. Förhållandet mellan jordbruksutskottsordföranden hr
Tjällgrens 72 och hans suppleants, hr Nilsson i Borås, O kan belysas
på så sätt.
I sistnämnda sammanhang bör en anmärkning emellertid inskjutas.
För båda lagutskottens vidkommande observeras det förhållandet vid
mera än ett ärende, att endast en högersenator av utskottets två
antecknats under utlåtandet. Detta har då och då betytt, att endast
507
:. ”
” ’ ,;r····;
……~—·–
Dagens frågor
7 av de tillgängliga 8 förstakammarnamnen förekommit i förteckningen, men det har också hänt, att något annat partis suppleant
ryckt in som ersättare för vederbörande högerordinarie. Detta förklarar varför folkpartisten hr Lindblom kan ha varit med om icke
mindre än 13 ärenden i första lagutskottet när hans meningsfrände
i vice ordförandestolen, hr Giirde, stått upptagen på samtliga utskottsutlåtanden så när som på två. Förklaringen till bristen på fullständig
representation vid dessa ärendens behandling får främst sökas däri,
att samtliga högersuppleanter i första kammaren även äro ledamöter
eller suppleanter i andra utskott och att utskottssammanträdena
kolliderat.
Beträffande flera utskott märker man f. ö. icke minst på den
socialdemokratiska kanten en tendens, att förste suppleanten tar upp
alla tillgängliga »vakanser». Hr Larsson i Varberg i statsutskottet
är med sina 132 mot de ordinarie F. K.-socialdemokraternas genomsnitt på 130 ett exempel härpå, hr Sundberg i Göteborg i bankoutskottet med sina 51 mot de ordinarie A. K.-socialdemokraternas genomsnitt på 49 är ett annat. Men prov på en annan ordningsföljd
kunna också anföras. Av andrakammarbondeförbundarnas suppleanter i statsutskottet, vilka fått rikt tillträde till utskottsbordet på
grund av hr Strindlunds krisåtaganden, har hr Hansson i Rubbestad,
som är bondeförbundssuppleant nummer två efter hr Andersson i
Södergård, siffran 147 mot den sistnämndes 86, men så är »Rubbestad»
också gruppens vice ordförande.
N. L.
Ungern i axelmak- Ungern har efter vårens Balkankrig blivit Sydternas strömfåra. ostenropas största och starkaste makt; det har
därigenom återvunnit en position som det innehaft åtskilliga gånger
förr under de senaste tusen åren. Men därjämte är Ungern den enda
sydosteuropeiska stat som lyckats bevara sin suveränitet – Slovakiens och Kroatiens oavhängighet existerar ju endast på papperet,
Bulgarien och Rumänien äro de facto ockuperade av tyska trupper.
Men Ungerns frihet är starkt begränsad. Även i Ungern kontrollera tyskarna viktiga nyckelpositioner särskilt på kommunikationsväsendets område, och en tysk »kommenderande general» residerar
i ungerska krigsministeriet. Om en tysk ockupation av Ungern kan
det dock inte vara tal. Den ungerska allmänheten är förskonad från
att ständigt och jämt, som innevånarna i andra av Tyskland behärskade länder, se tysk militär i gathörnen eller på vägarna.
Tyskarna ha nöjt sig med att begagna landet som genommarschområde och operationsbasis, och endast vid tiden för större krigsföretag har »Die Wehrmacht» satt sin prägel på stadsbilden i Budapest eller fyllt landets viktigaste trafikstråk. Tyskarna ha dessutom
tvungit ungrarna att med några divisioner medverka i ockupationen
av Jugoslavien, sedan det militära avgörandet redan fallit, och
Ungern har deltagit i det ryska fälttåget från början. Det är det
pris Ungern fått betala för den territoriella utvidgning, som dess
konsekvent axelorienterade politik medfört. Det förefaller icke ha
508
Dagens frågor
varit dyrt. Ungern har dock ökat sitt territorium och sin befolkning
med praktiskt taget 50 % – dess innevånarantal uppgick före omvälvningarna i Syrlosteuropa till runt 10 miljoner men når nu i det
närmaste 15 miljoner. Man har därmed vunnit det mesta av vad
revisionspolitiken under tjugo år eftersträvat, när den under devisen
»Nem, nem, soha!» »Nej, nej, aldrig», bekämpade vad man i Ungern
ansåg vara Trianonfredens blodiga orättvisa. Och mera begär ingen
förnuftig ungrare; många anse att man redan nu fått för stora
minoriteter med på köpet.
Men trots att Ungern vunnit allt detta praktiskt taget utan svärdsslag, i varje fall utan att landets ursprungliga territorium utsatts
för krigets härjningar, helt enkelt genom en exceptionellt framgångsrik eller snarare lyckosam utrikespolitik, kan man inte säga att
någon allmän tillfredsställelse råder i landet. Man har klart för sig
att landet betalat de vunna framgångarna med en dryg del av sin
frihet, åtminstone med sin handlingsfrihet. Den ungerska regeringen
var icke benägen att deltaga i operationerna på Balkan, det ungerska
folket ännu mindre. Ministerpresidentens Telekis självmord var
symptomatiskt för stämningen. Och för kriget mot Ryssland fanns
inte den ringaste resonans inom några som helst kretsar av betydelse. Landets starkt påfrestade produktionsapparat skulle väl ha
behövt en längre vilopaus. Att assimilera de stora områden, som
införlivats med det lilla landet under de senaste tre åren, är också
en komplicerad och krävande procedur. Folket längtade intensivt
efter fred, näringslivet behövde fred i allra högsta grad. Icke desto
mindre blev man nödgad att delta i två krig. Och ifråga om det
ryska kriget hyser man inom vida kretsar stora betänkligheter; den
tyska framryckningens oväntade långsamhet och ryssarnas motstånd
ha ökat tvivlet och framkallat undran, om regeringen möjligen satsat
på fel häst.
Bakgrunden för Ungerns motvilliga deltagande i korståget mot
bolsjevismen är för övrigt rätt intressant. I början på juni tyckes
en mer betydande oro över Rumäniens aspirationer ha gjort sig gällande, den närdes av Antonescus ihärdiga förklaringar om att Storrumäniens gränser skulle återställas. Och när dessa löften skänktes
det rumänska folket efter generalens återkomst från den visit hos
Hitler, som hörde till det ryska krigets allvarligaste förebud, blev man
verkligt betänksam i Budapest. Det kunde ju knappast vara möjligt
att Antonescu kunde göra dessa utfästelser på egen hand, utan tysk
sanktion. Man ansåg sig därför böra räkna med att Rumänien betingat sig att återfå den avträdda delen av Sicbenburgen som belöning
för att ställa de 25 divisionerna till Tysklands förfogande för fälttåget
i öster. Alltså blev ett motdrag en tvingande nödvändighet. Och det
fick den enda tänkbara formen – att också Ungern medverkade i
kriget mot Ryssland. Visserligen i mindre skala – Ungerns insats
tycks begränsa sig till 4-5 divisioner – men ändock tillräckligt omfattande för att berättiga till en kompensation. Och den har helt
säkert fått formen av ett löfte om att landvinningen i Sicbenburgen
skall få förbli orubbad. Det är inte för att erövra territorium på
509
~. ·.
.f
Dagens frågor
andra sidan Karpaterna, som Ungern deltar i kampen mot Ryssland,
utan för att trygga sin nyss vunna del av Siebenbiirgen. Men att
säga detta lämpar sig inte för den inhemska propagandan; allmänheten har inte heller riktigt klart för sig syftet med krigsdeltagandet.
Över huvud är det märkligt vilken ringa tacksamhetskänsla de
stora politiska förmåner utlj)st, som Ungern vunnit med tysk hjälp.
Enligt resande är det svårt att finna en anhängare av Tyskland i Budapest. Det skulle möjligen kunna förklaras med att det judiska –
mosaiskt och kristet – och halvjudiska inslaget i Budapests borgarklass är så starkt. Men man lär möta samma fenomen i provinsen
och inom otvetydigt »ariska» eller rättare madjariska kretsar, vilket
kanske sammanhänger med att tyskarna aldrig varit populära utan
snarare fruktade i Ungern. Och det väldiga, mäktiga grannfolket
ter sig onekligen mera hotande i nazistisk brunskjorta än i habsburgsk hovdräkt.
Man får inte låta bedra sig av att pressen visar en annan uppsyn,
särskilt då den tyskspråkiga såsom den överallt i utlandet lästa
Pester Lloyd. Den är i Ungern strängare kontrollerad än i många
av Tyskland officiellt ockuperade länder. Förhandscensuren är obönhörligt hård. Och med Budapestmentaliteten som utgångspunkt har
resultatet blivit ett servilt kryperi för Tyskland, svassande bekännelser till nyordningen. De ungerska tidningarna äro »plus royale que
le roi», mera tysksinnade än många tyska organ. Man vill vara »lojal
mot utrikesledningen» och överträffar då denna mångfaldigt i lojalitet mot den mäktiga förbundspartnern. De ungerska journalisterna
äro icke avundsvärda; de äro tvungna eller känna sig tvungna att
driva tvetalan till en skön konst. Allmänheten däremot bryr sig
mindre om att ta på sig en mask. I regel är man dock försiktig med
dagspolitiska uttalanden, ty även i Budapest ha väggarna öron.
Enligt många vittnesbörd råder det ett folkligt missnöje framför
allt med folkförsörjningen. Ungern har alltid haft ett betydande
överskott av livsmedel och exporterat stora kvantiteter lantbruksprodukter till Mellaneuropa. Nu har överflödet förvandlats till knapphet. Skörden har slagit fel två år i rad och foderbrist har orsakat
en katastrofal nedgång i framställningen av mejeriprodukter och
produktionen av kött. Men landet har att fullgöra sina kontraherade
livsmedelsleveranser till Tyskland och måste fullgöra dem lojalt för
att kunna erhålla avtalade varor i utbyte. Detta kan emellertid blott
ske på bekostnad av den inhemska förbrukningen. Och Budapestborna, som dagligen se de tungt lastade livsmedelspråmarna glida
uppför Donau, medan de själva icke kunna få det nödvändigaste av
bröd och fett, bli naturligtvis benägna att knota.
Om det går bra för Tyskland, så blir ju allt gott och väl också
för Ungerns del. Men om det inte går bra, ja – då kan ett nytt
Trianon stunda. Och med den risken tycks man räkna i Ungern.
Den sätter spår efter sig i folkstämningen nu när man går mot
den tredje krigsvintern.
Arpad.
510