Norge
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NORGE
DET har denna höst strukit en kall och hård vind över några av
de forna tyska grannstater, där den segerrika tyska armen nu står.
Det vore otänkbart och mot den mänskliga naturens ordning, om
de besatta ländernas folk – samtliga med egen hög kultur och
frihetskärleken i blodet – skulle uthärda ett besättningstagandes
tryck eller förtryck alldeles »åthävalöst».
Åven i Norge har motsättningen på sistone än mer skärpts. Likriktningen har hämningslöst fortsatts, med alla de avsättningar
och förföljelser som detta arbete fordrar. I Oslo tog reaktionen
häremot formen av arbetsnedläggelser – tydligen spontana och
ganska oorganiserade, delvis framkallade av misstanken att tyskarna gynnades framför de norska arbetarna vid mjölktilldelningen. Tyskarna svarade med ståndrätt och arkebuseringar;
troligen avrättades icke de aktivaste utan de återhållande. Och
koncentrationslägren ha påfyllts med nya kontingenter. Repressalierna ha emellertid inte kunnat stämma folkmeningen försonligare. Striden har endast förts in i martyriets skede. Det norska
folket känner nog som Nordahl Grieg:
»Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror og venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igjen.»
Man må ha vilken mening som helst om vissa sidor av norsk
politik före kriget. En sak är dock viss: att det norska folket före
det olyckliga 9 april intet högre önskade än att få leva i fred utanför storkriget. Om de besättande efterunderkuvandet-och efter
den ineffektiva västmaktshjälpen – i sitt eget intresse velat
komma i ett någorlunda drägligt förhållande till de besegrade,
kunde de icke ha valt någon sämre väg än att betjäna sig av en
riktning, vars ledares hållning den 9 april folket måst uppfatta
som landsförrädisk.
Våldet kan tillfälligtvis avskräcka men aldrig övertyga. Därför
har stämningen i Norge endast blivit hatfullare och hämndlystnare.
Det bådar nya desperata utbrott och fortsatt bitter kamp. Det förtätar skuggorna över Norges och Nordens framtid. Oberoende av
var sympatierna i de stora makternas krig äro till finnandes, har
hela det svenska folket känt varmt för vårt västra broderland, när
det i dessa dagar i sin nationella självhävdelse träffats av nya slag.
511
DET har denna höst strukit en kall och hård vind över några av
de forna tyska grannstater, där den segerrika tyska armen nu står.
Det vore otänkbart och mot den mänskliga naturens ordning, om
de besatta ländernas folk – samtliga med egen hög kultur och
frihetskärleken i blodet – skulle uthärda ett besättningstagandes
tryck eller förtryck alldeles »åthävalöst».
Åven i Norge har motsättningen på sistone än mer skärpts. Likriktningen har hämningslöst fortsatts, med alla de avsättningar
och förföljelser som detta arbete fordrar. I Oslo tog reaktionen
häremot formen av arbetsnedläggelser – tydligen spontana och
ganska oorganiserade, delvis framkallade av misstanken att tyskarna gynnades framför de norska arbetarna vid mjölktilldelningen. Tyskarna svarade med ståndrätt och arkebuseringar;
troligen avrättades icke de aktivaste utan de återhållande. Och
koncentrationslägren ha påfyllts med nya kontingenter. Repressalierna ha emellertid inte kunnat stämma folkmeningen försonligare. Striden har endast förts in i martyriets skede. Det norska
folket känner nog som Nordahl Grieg:
»Vi er så få her i landet,
hver fallen er bror og venn.
Vi har de döde med oss
den dag vi kommer igjen.»
Man må ha vilken mening som helst om vissa sidor av norsk
politik före kriget. En sak är dock viss: att det norska folket före
det olyckliga 9 april intet högre önskade än att få leva i fred utanför storkriget. Om de besättande efterunderkuvandet-och efter
den ineffektiva västmaktshjälpen – i sitt eget intresse velat
komma i ett någorlunda drägligt förhållande till de besegrade,
kunde de icke ha valt någon sämre väg än att betjäna sig av en
riktning, vars ledares hållning den 9 april folket måst uppfatta
som landsförrädisk.
Våldet kan tillfälligtvis avskräcka men aldrig övertyga. Därför
har stämningen i Norge endast blivit hatfullare och hämndlystnare.
Det bådar nya desperata utbrott och fortsatt bitter kamp. Det förtätar skuggorna över Norges och Nordens framtid. Oberoende av
var sympatierna i de stora makternas krig äro till finnandes, har
hela det svenska folket känt varmt för vårt västra broderland, när
det i dessa dagar i sin nationella självhävdelse träffats av nya slag.
511