Kroatien – Europas yngsta stat
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KROATlEN
EUROPAS YNGSTA STAT
ETT KAPITEL OM SVEK OCH HÄlVIND
Av skriftställare E. LANGLET, Lund
JUGOSLAVIEN ansågs allmänt före vårens Balkankrig vara Syrlostenropas starkaste militärmakt. Det visade sig vara ett misstag.
Världsopinionen överskattade Jugoslaviens styrka lika mycket som
den underskattat Greklands.
Att hela det jugoslaviska riket skulle störta samman inom loppet
av en vecka hade väl ingen anat. Dess inre sammanhållning ansågs
vara god, sedan kroaterna genom den s. k. serbisk-kroatiska överenskommelsen vunnit den autonomi de eftersträvade! Till debaclets
politiska orsaker hör – måhända i främsta rummet – frågan om
det ansvar, den axelmaktorienterade regimen Stojadinovitj-Tsvetkovitj, som från juli 1935 till mars 1941 ledde landets öden, har att
bära; enligt den allmänna uppfattningen på ort och ställe skulle den
systematiskt ha saboterat landets upprustning och försvar, som det
sagts därför att den fruktade att ett starkt militariserat Jugoslavien
skulle ge krigsivrarna vind i seglen. Om detta är riktigt får framtidens forskning utvisa. Serberna torde dock icke vara benägna att
lasta fallna storheters – levande eller döda – minne med anklagelser och förebråelser, och några Riomprocesser äro nog inte att motse.
Lika lite som man vänder sig mot de män, som på sin tid försummade försvarets behov, hyser man nu någon bitterhet mot dem, som
i elfte timmen störtade det oförberedda landet i krig i stället för att
acceptera en mycket förmånlig överenskommelse med axelmakterna,
vilka – under förutsättning av en tysk seger – kunnat garantera
landets integritet och konsolidering.
Serberna ångra sig inte, de visste vad de gjorde och ta konsekvenserna. De gingo mot nederlaget och döden med öppna ögon, utan att
tveka. Och de säga sig vara övertygade om att de valde rätt. Vi
ha levat 500 år under turkiskt välde och ändå kunnat bestå som nation,
säga de fulla av optimism; vi skola också överleva 500 dagar av tyskt.
I fråga om det jugoslaviska sammanbrottets orsaker är det ett
moment, som pockar på att tas upp till behandling redan nu. Det
är frågan om den inre spänningen i staten, om motsättningen mellan serber och kroater och om dess inverkan på händelsernas förlopp. Denna motsättning har fått ny aktualitet i dagens politiska
läge. Den klyfta, som för ett år sedan tycktes ha försvunnit, vidgas
nu för varje dag som går.
1 Se min uppsats i Svensk Tidskrift, 1940, häfte 3. Om det jugoslaviska sammanbrottets militära aspekt se min uppsats i Folk och Försvar 1941, nr 34.
549
~l_:’~_,L…:..;___..:..,______…,;,;,____• • •
.t
E. Langlet
Kort före krigsutbrottet satt jag i ett överfyllt tåg mellan Belgrad
och Budapest. Tåget förde bland annat talrika jugoslaviska reservofficerare på väg till sina förläggningar i Vojvodina. »Madjarerna
äro lojala», sade en av dem till en kollega. »Kroatien är den svaga
punkten.» Händelserna gåvo honom rätt. I Serbien får man ofta
höra att den viktigaste orsaken till katastrofen var »kroaternas
förräderi». Detta framhålles utan bitterhet och hat, icke heller som
ett argument för att rädda den egna krigar~iran, snarast som ett
objektivt konstaterande av ett faktum, gärna kompletterat med konkreta exempel. Sådana finnas otaliga. Men man kan helt bortse
från muntliga och kanske otillförlitliga källor och nöja sig med
vad de kroatiska, av den nya regimen strängt kontrollerade tidningarna ha att förmäla.
I första numret av regeringens eget informationsblad, »Za dom»,
omtalades hur den kroatiska chefen för en flygeskader tillsammans
med sina piloter, som också alla voro kroater, vid krigsutbrottet helt
enkelt flög över till Klagenfurt och ställde sig och sina femton
flygplan i tyskarnas tjänst. I den lilla staden Petrinja övermannade
kroatiska officerare och soldater sina serbiska generaler och togo dem
till fånga. I Zagreb förhindrade en kroatisk överste den påbjudna
sprängningen av bron över Savafloden. O. s. v. »Det fanns många
ustasja (medlemmar av den hemliga, statsfientliga kroatiska nationalistorganisationen) bland de yngre officerarna och underbefälet,
som omedelbart efter proklamerandet av den oavhiingiga staten tillfångatogo sin serbiska befälhavare, övertogo ledningen av trupperna
och inrättade ett provisoriskt ustasjakommando på platsen. Där
kroatiska officerare förde befälet avväpnade de med hjälp av sitt
kroatiska manskap de serbiska soldaterna och internerade dem …»
– publikationen anför ett par exempel från Dalmatien. Många fler
finner man i dagstidningarna, som under den första tiden av den
kroatiska statens existens dagligen innehöllo meddelanden om detta
slags hjältedåd. Låt oss nöja oss med ett. I Sarajevotidningen »Novi
List» för den 20 maj publicerades en trespaltig skildring av hur
den kroatiske översten Viktor Novak medan han ännu var i aktiv
jugoslavisk tjänst satte sig i besittning av telefoncentralen i Split,
medelpunkten för det dalmatinska nätet, och avbröt förbindelsen
för de tre i omnejden förlagda divisionscheferna (i respektive
Sjibenik, Knin och Sinj); de kunde varken få samtal med sitt armebefäl i Mostar eller med flottan eller förbindelse sinsemellan, de voro
isolerade från varje annan kontakt med yttervärlden än den med
överste Novak i Split, som uppgav att armen kapitulerat, att tyskarna intågat i Zagreb, att Jugoslavien störtat samman och att det
oavhängiga Kroatien utropats. Läget var hopplöst, sade han, det
enda vederbörande kunde göra vore att ge sig för att undvika onö-
diga blodsutgjutelser. Och så skedde.
Detta slags hjälteskildringar reserverades inte uteslutande för
hemmamarknaden. I Budapestpressen kunde man också läsa ett och
annat, till exempel hur en kroatisk överste Fabian, chef för 5:te jugoslaviska armens luftvärnsförband, redan första krigsdagen avvek
550
Kroatien – Europas yngsta stat
till Zagreb, medförande denna armes hela luftvärnsmateriel till ett
värde av 100 miljoner dinarer.
Dessa uppgifter äro utan tvivel autentiska. Detta svikande av
plikten framställes som lovvärda exempel på patriotisk heroism och
är det kanske, om man ser på saken ur extremt nationalistisk
kroatisk synpunkt. Huruvida det är riktigt, att åtskilliga kroatiska
officerare under de hektiska dagarna närmast före krigsutbrottet
flydde till Tyskland och lämnade fienden viktiga upplysningar, prisgåvo militära hemligheter, har jag däremot ej med säkerhet kunnat
fastslå. ’l’yskarnas kännedom om varenda detalj i det jugoslaviska
försvarsväsendet tyder i alla händelser därpå.
Personligen tror jag inte att fall som de ovan anförda voro särdeles talrika. De kunna ändå ha varit ödesdigra.
En av den kroatiska armens spetsar, förutvarande general i den
jugoslaviska armen, hiivdade under ett samtal med mig, att han och
hans trupper kämpat tappert mot de från Steiermark framträngande
tyskarna och spärrat vägen till Zagreb ända tills läget var hopplöst
– på krigets andra dag. Han gjorde också gällande, att de kroatiska officerarna och soldaterna gjort sammalunda överlag.
Denna framstiillning är nog i stort sett riktig. Under en månads
resor kors och tvärs i landet, varunder jag kom i beröring med ett
otal människor av alla klasser och grupper, träffade gamla vänner
och fick nya bekanta, kom jag till den slutsatsen, att den kroatiska
militären i allmänhet varit lojal mot det rike den tillhörde – åtminstone till en början, d. v. s. tre-fyra dagar; när man såg vad
klockan var slagen tog man resolut sin mats ur skolan. Man anslöt sig till den nya kroatiska armen, accepterade den »oavhängiga
kroatiska staten». Det var mycket enkelt. Man avlägsnade bara kokarden med konungens namnchiffer ur mössan och ersatte den med
en kroatisk trikolor – de jugoslaviska färgerna i omvänd ordning.
Ännu i dag bär den kroatiska armen i stor utsträckning de gamla
jugoslaviska uniformerna, som för övrigt äro en ögonfägnad.
Hos de flesta gjorde sig nog privatekonomiska motiv gällande.
Genom helomvändningen hade man levebrödet tryggat. Var och en
kunde räkna ut, att den som blev Jugoslavien trogen i nödens stund,
inte skulle kunna göra karriär i det nya Kroatien, kanske överhuvud
inte finna sin bärgning där och eventuellt riskera de största obehag
för sig och sin familj. Rena självbevarelsedriften dikterade alltså
ståndpunktstagandet. Dess moraliska värde är naturligtvis diskutabelt. I alla händelser delade inte kroaterna den anglosaxiska uppfattningen: »to fight, and to fight when hope’s out of sight, why that’s
the best game of them all.» Givetvis fanns det undantag, inte bara
förrädare utan sådana som blevo den jugoslaviska iden trogna och
förblivit det. Vad jag här avser är den stora massan. Skulle de politiska konjunkturerna vända sig på nytt, kommer den också då att i
rätt tid vända kappan efter vinden.
Det kroatiska undermineringsarbetet var självfallet inte begränsat till armen. Det ingrep på alla områden av statsförvaltningen.
Åt den nuvarande ministern för bergsbruk och skogar i Kroatien,
551
lll’
_,-· .::;
.1.
E. Langlet
ingenjör A. Frkovitj, tidigare byråchef i samma ministerium i Belgrad, ägnade regeringsorganet Hrvatski Narod vid utnämningen en
hyllningsartikeL Där berättades hur han suttit i den jugoslaviska
administrationens hjärta och hållit ett hemligt »kroatiskt konsulat»
där, en central för de sammansvurna. De hade många gelikar på ansvarsfulla poster, spionerande och saboterande i ministerier, ämbetsverk, statliga och halvstatliga institutioner och privata företag.
Många stannade kvar i Belgrad långt efter sammanbrottet, väntade
bara på att komma i tur att få fri resa och fri transport av sina
möbler till Kroatien. Jag kände några av dem sedan gammalt och
träffade dem nu på nytt i det bombhärjade Belgrad; de gjorde ingen
hemlighet av sin sinnesförfattning. Men även dessa utgjorde undantag. Flertalet kroater i civil statstjänst voro säkerligen lojala ända
tills sammanbrottet kom, några även efter detta. De ha föredragit
att stanna på sina gamla poster i det utarmade lilla Serbien framför
att återvända till det »fria» Storkroatien.
Inalles räknade den hemliga kroatiska extremistorganisationen omkring 30-35,000 medlemmar, dirigerade från utlandet av Pavelitj
och Kvaternik. Organisationen som sådan var bekant, men dess stora
utbredning blev aldrig avslöjad av myndigheterna i »polisstaten»
Jugoslavien. Några ungdomar och en del agitatorer i Likadistriktet, som ställt till oroligheter, kom man visserligen på spåren. De
fingo fängelsestraff av olika längd, frigåvas sedan och fortsatte sin
verksamhet med dubbel energi. Nu äro de och deras ledare vid makten och gå till väga med större framsynthet, arkebuserande i dussintal motståndare, som de förse med etiketten »judar och kommunister».
Vilken mening man eljest kan ha om ustasja-männen måste det dock
erkännas att drivkraften för de flesta var ett slags patriotism, att
deras sammanhållning var förebildlig, deras tystlåtenhet absolut, deras organisation perfekt. I samma ögonblick som det jugoslaviska
motståndet i öster bröt samman grepo de makten i det· egentliga
Kroatien. Det var tydligen förutsett – allt vad som skedde i dessa
dagar vittnar om minutiös förberedelse. Tyskarna v~ilkomnades i
norr, italienarna släpptes in i söder. I skydd av tyska stridsvagnar
och bajonetter kunde general Kvaternik, den landsflyktige kroatiske
extremistledaren Pavelitj’s ställföreträdare, redan den 10 april på
femte dagen efter det tyska angreppets början i Zagreb utropa »Den
oavhängiga kroatiska staten», Nezavizna Hrvatska Drzava. Pavelitj
vågade sig inte till sin huvudstad förrän ett par dagar senare; på
vägen från Italien gjorde han uppehåll i Susjak och Karlovats i avvaktan på att tyskarna skulle hinna trygga lugn och säkerhet i
Zagreb. Den 13 april höll han sitt intåg, eskorterad av en tysk pansardivision, och den 18 kallade han sina närmaste medsammansvurna
till medlemmar i regeringen. Det kan ha ett visst psykologiskt intresse att se vilka de lagar voro, som utgjorde den första formella
grundvalen för en ny stat, om vars gränser man ännu inte hade
någon aning.
Det var först en lag om skyddet av statens siikerhet; i samband
därmed utfärdades en förordning om en »utomordentlig folkdom- 552
Kroatien – Europas yngsta stat
stol» i Zagreb bestående av tre medlemmar. Vidare en lag bestämmande att all fast egendom som tillhörde de s. k. dobrovoljtsi, frivilliga, konfiskerades och förklarades som kroatisk folkegendom,
avsedd att med tiden fördelas mellan kroatiska bönder. Dobrovoljtsi
voro nämligen f. d. österrikisk-ungerska sydslaver, vilka kämpat
som frivilliga under världskriget i den serbiska armen och till belöning fått sådan jord som frigjorts vid styckningen av feodalgods
under den jugoslaviska agrarreformen. Slutligen en lag, som förbjöd judar att besöka offentliga lokaler och som upphävde alla avtal
och kontrakt mellan judar och arier, vilka ingåtts under de sist
förflutna två månaderna och lydde på mer än 100,000 dinarer (10,000
kr.). Dessutom utfärdades ett otal dekret och förordningar redan
de par första dagarna, men de voro mindre viktiga. De här nämnda
kunna betraktas som det nya Kroatiens grundlagar, de enda som
den officiella bulletinen »Za Dom» fann värda att omnämna.
Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas, att den nya statssekreteraren för utrikesiirenden – formellt är Pavelitj själv utrikesminister – på sin första presskonferens med utländska journalister
meddelade att den nya statens första och största uppgift vore att
lösa judefrågan. Det skedde vid en tidpunkt, då detta land, som
inalles riiknar 30,000 judar, icinnu inte ens hade approximativt fastställda gränser och blott ägde en stomme till en statsförvaltning.
Men sinne för proportioner har nu aldrig varit utmärkande för nå-
got sydosteuropeiskt folk. Att närmare ingå på den av regimen
Pavelitj importerade brutala antisemitismen är här ej anledning.
Vare nog sagt att den saknar varje spår till resonans hos folket.
Inom loppet a v en månad från krigsutbrottet hade hela J ugoslavien ockuperats av tyska och italienska trupper; de senare mötte
intet motstånd och förlorade enligt förutnämnda kroatiska general
inte en man i döda, vilket inte hindrar att de efteråt gjort upptagningar av en storadad heroisk krigsfilm. I skydd av axelmakternas
trupper trängde ä ven ustasjaförband fram till Drina, som sedan
förklarats vara gränsen mellan Kroatien och Serbien. Övriga gränser reglerades genom avtal med Tyskland, Ungern och Italien, så
att det nya Kroatien kommit att omfatta de historiska sydslaviska
provinserna Kroatien-Slavonien – med undantag av ett mindre område vid kusten (kring Finmes systerstad Susjak), vilket gått till
Italien, och den s. k. Murön, mellan Drava och dess biflod Mur, som
ockuperats av Ungern – samt Bosnien och Hereegovina jämte en
del av Dalrnatien. På det nya Kroatiens lott har fallit nära hälften
av Jugoslaviens territorium och befolkning (115,100 av 247,500 kvkm.
ytvidd och 7 av 16,1 milj. invånare), och det iir större än någon tidigare kroatisk statsbildning; den kroatiska medeltidstaten nådde i sin
största omfattning under konung Tomislav år 928 icke över 100,000
kvkm. areal. Till jiimförelse må niimnas, att Rest-Serbien fått nöja
sig med 37,500 kvkm. och 2,s milj. invånare eller en sjättedel av det
ursprungliga rikets territorium och befolkning. Men så rymmer dagens Serbien icke heller mer än 40 % av de jugoslaver, som ansett
sig vara serber, och Kroatien nästan lika många.
553
. ·• . .f
E. Langlet
Av Kroatiens sju miljoner invånare äro nämligen runt 4 miljoner romerska katoliker, och det är egentligen dessa som själva beteckna sig som »kroater». Nära två miljoner – enligt officiell nykroatisk statistik, som säkerligen räknar i underkant: 1,848,000 – tillhöra den pravoslaviska (»grekisk-ortodoxa») kyrkan och äro sålunda
>>serber»; de använda det cyrilliska alfabetet, som ungefiir överensstämmer med det ryska, i motsats till katolikerna, vilka liksom vi
begagna det latinska ehuru med tillägg av diakritiska tecken för
sj-, tsj- och tj-ljuden. Vidare finnas bortåt en miljon muhammedaner
i Bosnien och Hercegovina. Enligt den kroatiska regimens åsikt äro
dessa också kroater (hrvati muslimani), och många av dem anse sig
även själva vara det, i synnerhet nu efter den kroatiska statens tillkomst, men en hel del bekiinner sig fortrarande som serber, och de
flesta – diirom kan inte råda det ringaste tvivel – kalla sig helt
enkelt bosniaker eller rätt och slätt muslimaner.
Det förtjänar i förbigående pilpekas, att den nya kroatiska regimen gjort vad i dess makt står för att vinna muslimanerna för Rig.
DeRsa ha fått många förmåner och äro obestridligen »mest gynnad
nation» i Bosuien; deras ledande personligheter lockas med ämbeten
och många nappa på kroken. Det iir dock de mest reaktionära elementen, de verkligt framstegsfientliga, som i Bosnien stiiclja regimen Pavelitj. Alla de gångna årens framsteg – de voro för övrigt
inte stora – i fråga om kvinnans stiillning i samhiillet och hennes
rätt till bildning ha nu gått förlorade. ~är jag vistades i Sarajevo
utnirclades t. ex. en förordning, som förbjöd muslimanska kvinnor
att, beslöjade eller obeslöjade, besöka offentliga lokaler.
Frånsett dem som ha andra språk än serbokroatiska till modersmål
(145,000 tyskar, 70,000 madjarer, 40,000 norrifrån invandrade slaver,
tjecker, slovaker och ukrajnare) samt 40,000 slovener och 30,000 judar,
inalles omkring 300,000 människor (4% av landets befolkning), har
Kroatien sålunda att räkna med en minoritet av bortåt 2 miljoner
serber (27 %). Man kan inte siiga, att detta egentligen iir en nationell
minoritet: om kroaterna inte utgjorde en sådan i Jugoslavien, så
äro serberna det icke heller i Kroatien. Det enda hållbara iir för
övrigt att betrakta serber och kroater som ett folk men som två
religiöst-politiska grupper. Serbernas ställning är icke avundsvärd.
Endast en folkgrupp har det något sämre ställt, niimligen judarna.
Ä ven de starkast undertryckta nationella minoriteterna i Europa
före det nya krigetR utbrott hade större förmåner och riittigheter än
serber och judar i det nuvarande Kroatien. Värst utsatta voro naturligtvis serbiska officerare oeh andra myndighetspersoner, som befunna sig på kroatiskt område när den nya staten bildades.
~iir jag kom till Sarajevo gjorde jag min första bekant,;kap med
den nya staten genom affischer upvslagua på husviiggarna, som förkunnade att 100,000 dinarer utfästs i belöning för den som kunde
tillfångataga förre polischefen i Zagreb, vilken troddes hålla sig
dold i trakten, eller lämna sådana upplysningar som kunde föra
till hans gripande. Eller att var och en, som i sitt huR eller sin vå-
ning hyste serbiska officerare och myndighetSI)ersoner utan att an- 554
Kroatien – Europas yngsta stat
mäla detta till den nya överheten, ginge sitt hus och all sin fasta
egendom förlustiga, Ett obarmhiirtigt tryck har också utövats på det
jämförelsevis ringa antal serber som inflyttat från det gamla kungariket Serbien under den jugoslaviska tiden sedan 1918. De ha i många
fall berövats sina iigodelar och fösts över gdinsen. Men de sedan
generationer eller sekler på det nuvarande kroatiska området bofasta
pravoslaviska invånarna äro inte mycket bättre lottade.
I Bosnien ha alla gatuinskrifter och alla andra skyltar med eyrillisk skrift avlägsnatR, trots att detta alfabet användes av 40 % av
befolkningen oeh många endast kunna läsa det. Till Ramma kategori av kitsligheter hör det på sina håll gällande förbudet att serber (och naturligtvis judar) inte få sittplats i bussarna, innan alla
kroater och muRlimaner i vagnen förRt satt sig ned. Värre äro Rå-
dana bestiimmelser, som t. ex. göra äktenskap mellan romerska katoliker oeh pravoslaver ogiltiga. l<~tt iikta par, tillhörande mina
iildsta och bästa viimHlr i Zagreb, äro av olika religion, han katolik,
kroat, hon grekisk-ortodox, RerbiRka, och vigdes ursprungligen som
brukligt var i dylika fall, borgerligt. De ha varit gifta i tio år.
Ku är deras iiktenskap upplöst, de tre barnen anses oäkta. För att
få äktenskapet lagligt måRte hon övergå till romerska katolska kyrkan (det räcker till för att bli kroat, större är inte skillnaden) och
sedan kunna de på nytt låta en katolsk präst viga sig. N aturligtvis
ha de inte brytt sig om detta.
Övergrep]> mot individen, varierande från det groteska till det fasansfulla, ha förekommit överallt i landet. Säkerligen ha de nya
makthavarna mött motstånd i form av guerillakrig, utfört av så-
dana ligor, som den sydslaviska staten alltid haft rikligt av. Uppgifterna om massarkebuseringar av serber och judar (»kommunister») ha, märk viii, lämnats av den nya regimen sjiilv. Det för
utlandet avsedda nyhetsmaterialet synes dock endast lämna uppgifter om arkebuseringar, när det sker en masse. Det har ju skett flera
gånger under den senaste tiden, i så stor skala att t. o. m. italienarna, som oekuperat landet, reagerat i sin press.
Det nu rådande styret i Kroatien iir en exakt motsvarighet till det
norska. Pavelitj stödjer sin makt på ockur1anterna. Betecknande för
läget är ett telegram för några veckor sedan, att den kroatiska militären i det kustområde, som landet fått behålla, ställts under italienskt
befäl och att även den kroatiska civilförvaltningen därsammastädes
skall fungera under italiensk militiir uppsikt, allt enligt en överenskommelse mellan dc båda Hinderna avsedd att trygga den gemensamma Adriakustcn mot eventuella överraskningar under krigets förlopp. Var kusten hotad? Väntade man kanske en brittisk landstigning i Dalmatien, som iir mindre ägnat för ett sådant experiment
än någon annan del av Europa? Nej, saken var helt enkelt den att
Pavelitjregimen icke är herre i sitt eget hus; den kan inte svara för
den allmiinna siikerheten och sannolikt inte ens lita på sina egna män.
Den allmiinna anslutningen till regimen Pavelitj är inte heller
stor, dock kanske något större än Quislings – jag skattar den till
mellan 5 och 10% av befolkningen. Den förra siffran kan få gälla
555
,
.f
E. Langlet
för dem, som verkligen äro dess övertygade anhängare, den senare
innefattar sådana som bekänna sig till den med munnen men icke
med hjärtat. De som tolerera den, som tiga och samtycka i avvaktan på andra tider, äro naturligtvis många flera, de flesta. Därom
är icke mycket att säga. Det är naturligt och mänskligt.
Över folkets hjärtan och sinnen råder allt fortfarande d:r Matsjek,
kroatiska bondepartieh; ledare, även om han för tillfället nödgats
dra sig tillbaka till sin lilla lantegendom. Hans nii.rmaste män hålla
sig lika stilla, några äro fängslade, såsom partiets vicepresident, andra
ha gått i landsflykt och ett par av dem befinna sig i London med
den sista jugoslaviska regeringen, i vilken de så tveksamt inträtt.
D:r Matsjeks och kroatiska bondepartiets ställning är i dag starkare
än någonsin; dess anhängare kunna uppskattas utgöra 70% av Kroatiens romersk-katolska befolkning. Man kan dock ej frigöra sig från
det intrycket att bondepartiets propaganda i snart tjugo år, alltsedan
salig Stjepan Raditjs tid, har sitt dryga ansvar för dagens läge. Under sin mångåriga oppositionstid intalade man folket till leda, att
intet gott kunde komma från Belgrad och att kroaterna voro ett
folk för sig. Man begärde mer än man egentligen ville ha eller trodde
sig kunna få. Och när man slutligen fick allt man kunnat önska sig,
den vidsträckta autonomien, dröjde det inte länge innan Pavelitj skördade frukterna av en agitation som drivits för långt.
Ty visserligen finnas betydande kulturella och dialektala olikheter
i landet. Men dessa skillnader sammanfalla icke alls med begreppen serb och kroat. Dessa begrepp voro ursprungligen religiösa etiketter, ganska betydelselösa hos ett folk som är religiöst så indifferent som sydslaverna, och de blevo senare politiska etiketter. Vilken innebörd man än ger orden »folk» och »nation», bli begreppen
»serber» och »kroater» vid en närmare undersökning fiktiva. Problemet är alltför invecklat för ett avsnitt i en tidskriftsartikel men
hör till det intressantaste alltropageografiska studium som Europa
erbjuder. Men denna etikettering »serber>> och >>kroater>> har kostat
mycket blod och tårar i det förgångna. Den kan kanske komma att
kosta iin mer. Om ett jugoslaviskt rike en dag återuppstår, skola
serberna måhända betala igen oförr.ätterna och grymheterna med
ränta på ränta. Skyldiga få lida med oskyldiga, och blod kommer
att gjutas, som i sin tur en gång skall ropa på hämnd. Den plötsligt
åter öppnade klyftan skall kanske aldrig kunna fyllas igen.
Man vågar dock hoppas, att serberna luttrats av lidandet och blivit
visare på sin vandring genom skärselden. Olyckan har frammanat
deras bästa egenskaper som individer och som nation. Det är
det intryck jag fick av ett besök i nederlagets bittraste stund.
Kanske ger det hopp för framtiden. Om de åter en gång få tillfälle
att försöka bygga upp ett nytt Jugoslavien, skall det måhända ske
med större vishet och förståelse, mindre egennytta och trångsynthet än vad de visade första gången och vad den kroatiska regimen
visat nu. I så fall kan man hoppas på en lycklig framtid för sydslaverna. De förtjäna den.
556
EUROPAS YNGSTA STAT
ETT KAPITEL OM SVEK OCH HÄlVIND
Av skriftställare E. LANGLET, Lund
JUGOSLAVIEN ansågs allmänt före vårens Balkankrig vara Syrlostenropas starkaste militärmakt. Det visade sig vara ett misstag.
Världsopinionen överskattade Jugoslaviens styrka lika mycket som
den underskattat Greklands.
Att hela det jugoslaviska riket skulle störta samman inom loppet
av en vecka hade väl ingen anat. Dess inre sammanhållning ansågs
vara god, sedan kroaterna genom den s. k. serbisk-kroatiska överenskommelsen vunnit den autonomi de eftersträvade! Till debaclets
politiska orsaker hör – måhända i främsta rummet – frågan om
det ansvar, den axelmaktorienterade regimen Stojadinovitj-Tsvetkovitj, som från juli 1935 till mars 1941 ledde landets öden, har att
bära; enligt den allmänna uppfattningen på ort och ställe skulle den
systematiskt ha saboterat landets upprustning och försvar, som det
sagts därför att den fruktade att ett starkt militariserat Jugoslavien
skulle ge krigsivrarna vind i seglen. Om detta är riktigt får framtidens forskning utvisa. Serberna torde dock icke vara benägna att
lasta fallna storheters – levande eller döda – minne med anklagelser och förebråelser, och några Riomprocesser äro nog inte att motse.
Lika lite som man vänder sig mot de män, som på sin tid försummade försvarets behov, hyser man nu någon bitterhet mot dem, som
i elfte timmen störtade det oförberedda landet i krig i stället för att
acceptera en mycket förmånlig överenskommelse med axelmakterna,
vilka – under förutsättning av en tysk seger – kunnat garantera
landets integritet och konsolidering.
Serberna ångra sig inte, de visste vad de gjorde och ta konsekvenserna. De gingo mot nederlaget och döden med öppna ögon, utan att
tveka. Och de säga sig vara övertygade om att de valde rätt. Vi
ha levat 500 år under turkiskt välde och ändå kunnat bestå som nation,
säga de fulla av optimism; vi skola också överleva 500 dagar av tyskt.
I fråga om det jugoslaviska sammanbrottets orsaker är det ett
moment, som pockar på att tas upp till behandling redan nu. Det
är frågan om den inre spänningen i staten, om motsättningen mellan serber och kroater och om dess inverkan på händelsernas förlopp. Denna motsättning har fått ny aktualitet i dagens politiska
läge. Den klyfta, som för ett år sedan tycktes ha försvunnit, vidgas
nu för varje dag som går.
1 Se min uppsats i Svensk Tidskrift, 1940, häfte 3. Om det jugoslaviska sammanbrottets militära aspekt se min uppsats i Folk och Försvar 1941, nr 34.
549
~l_:’~_,L…:..;___..:..,______…,;,;,____• • •
.t
E. Langlet
Kort före krigsutbrottet satt jag i ett överfyllt tåg mellan Belgrad
och Budapest. Tåget förde bland annat talrika jugoslaviska reservofficerare på väg till sina förläggningar i Vojvodina. »Madjarerna
äro lojala», sade en av dem till en kollega. »Kroatien är den svaga
punkten.» Händelserna gåvo honom rätt. I Serbien får man ofta
höra att den viktigaste orsaken till katastrofen var »kroaternas
förräderi». Detta framhålles utan bitterhet och hat, icke heller som
ett argument för att rädda den egna krigar~iran, snarast som ett
objektivt konstaterande av ett faktum, gärna kompletterat med konkreta exempel. Sådana finnas otaliga. Men man kan helt bortse
från muntliga och kanske otillförlitliga källor och nöja sig med
vad de kroatiska, av den nya regimen strängt kontrollerade tidningarna ha att förmäla.
I första numret av regeringens eget informationsblad, »Za dom»,
omtalades hur den kroatiska chefen för en flygeskader tillsammans
med sina piloter, som också alla voro kroater, vid krigsutbrottet helt
enkelt flög över till Klagenfurt och ställde sig och sina femton
flygplan i tyskarnas tjänst. I den lilla staden Petrinja övermannade
kroatiska officerare och soldater sina serbiska generaler och togo dem
till fånga. I Zagreb förhindrade en kroatisk överste den påbjudna
sprängningen av bron över Savafloden. O. s. v. »Det fanns många
ustasja (medlemmar av den hemliga, statsfientliga kroatiska nationalistorganisationen) bland de yngre officerarna och underbefälet,
som omedelbart efter proklamerandet av den oavhiingiga staten tillfångatogo sin serbiska befälhavare, övertogo ledningen av trupperna
och inrättade ett provisoriskt ustasjakommando på platsen. Där
kroatiska officerare förde befälet avväpnade de med hjälp av sitt
kroatiska manskap de serbiska soldaterna och internerade dem …»
– publikationen anför ett par exempel från Dalmatien. Många fler
finner man i dagstidningarna, som under den första tiden av den
kroatiska statens existens dagligen innehöllo meddelanden om detta
slags hjältedåd. Låt oss nöja oss med ett. I Sarajevotidningen »Novi
List» för den 20 maj publicerades en trespaltig skildring av hur
den kroatiske översten Viktor Novak medan han ännu var i aktiv
jugoslavisk tjänst satte sig i besittning av telefoncentralen i Split,
medelpunkten för det dalmatinska nätet, och avbröt förbindelsen
för de tre i omnejden förlagda divisionscheferna (i respektive
Sjibenik, Knin och Sinj); de kunde varken få samtal med sitt armebefäl i Mostar eller med flottan eller förbindelse sinsemellan, de voro
isolerade från varje annan kontakt med yttervärlden än den med
överste Novak i Split, som uppgav att armen kapitulerat, att tyskarna intågat i Zagreb, att Jugoslavien störtat samman och att det
oavhängiga Kroatien utropats. Läget var hopplöst, sade han, det
enda vederbörande kunde göra vore att ge sig för att undvika onö-
diga blodsutgjutelser. Och så skedde.
Detta slags hjälteskildringar reserverades inte uteslutande för
hemmamarknaden. I Budapestpressen kunde man också läsa ett och
annat, till exempel hur en kroatisk överste Fabian, chef för 5:te jugoslaviska armens luftvärnsförband, redan första krigsdagen avvek
550
Kroatien – Europas yngsta stat
till Zagreb, medförande denna armes hela luftvärnsmateriel till ett
värde av 100 miljoner dinarer.
Dessa uppgifter äro utan tvivel autentiska. Detta svikande av
plikten framställes som lovvärda exempel på patriotisk heroism och
är det kanske, om man ser på saken ur extremt nationalistisk
kroatisk synpunkt. Huruvida det är riktigt, att åtskilliga kroatiska
officerare under de hektiska dagarna närmast före krigsutbrottet
flydde till Tyskland och lämnade fienden viktiga upplysningar, prisgåvo militära hemligheter, har jag däremot ej med säkerhet kunnat
fastslå. ’l’yskarnas kännedom om varenda detalj i det jugoslaviska
försvarsväsendet tyder i alla händelser därpå.
Personligen tror jag inte att fall som de ovan anförda voro särdeles talrika. De kunna ändå ha varit ödesdigra.
En av den kroatiska armens spetsar, förutvarande general i den
jugoslaviska armen, hiivdade under ett samtal med mig, att han och
hans trupper kämpat tappert mot de från Steiermark framträngande
tyskarna och spärrat vägen till Zagreb ända tills läget var hopplöst
– på krigets andra dag. Han gjorde också gällande, att de kroatiska officerarna och soldaterna gjort sammalunda överlag.
Denna framstiillning är nog i stort sett riktig. Under en månads
resor kors och tvärs i landet, varunder jag kom i beröring med ett
otal människor av alla klasser och grupper, träffade gamla vänner
och fick nya bekanta, kom jag till den slutsatsen, att den kroatiska
militären i allmänhet varit lojal mot det rike den tillhörde – åtminstone till en början, d. v. s. tre-fyra dagar; när man såg vad
klockan var slagen tog man resolut sin mats ur skolan. Man anslöt sig till den nya kroatiska armen, accepterade den »oavhängiga
kroatiska staten». Det var mycket enkelt. Man avlägsnade bara kokarden med konungens namnchiffer ur mössan och ersatte den med
en kroatisk trikolor – de jugoslaviska färgerna i omvänd ordning.
Ännu i dag bär den kroatiska armen i stor utsträckning de gamla
jugoslaviska uniformerna, som för övrigt äro en ögonfägnad.
Hos de flesta gjorde sig nog privatekonomiska motiv gällande.
Genom helomvändningen hade man levebrödet tryggat. Var och en
kunde räkna ut, att den som blev Jugoslavien trogen i nödens stund,
inte skulle kunna göra karriär i det nya Kroatien, kanske överhuvud
inte finna sin bärgning där och eventuellt riskera de största obehag
för sig och sin familj. Rena självbevarelsedriften dikterade alltså
ståndpunktstagandet. Dess moraliska värde är naturligtvis diskutabelt. I alla händelser delade inte kroaterna den anglosaxiska uppfattningen: »to fight, and to fight when hope’s out of sight, why that’s
the best game of them all.» Givetvis fanns det undantag, inte bara
förrädare utan sådana som blevo den jugoslaviska iden trogna och
förblivit det. Vad jag här avser är den stora massan. Skulle de politiska konjunkturerna vända sig på nytt, kommer den också då att i
rätt tid vända kappan efter vinden.
Det kroatiska undermineringsarbetet var självfallet inte begränsat till armen. Det ingrep på alla områden av statsförvaltningen.
Åt den nuvarande ministern för bergsbruk och skogar i Kroatien,
551
lll’
_,-· .::;
.1.
E. Langlet
ingenjör A. Frkovitj, tidigare byråchef i samma ministerium i Belgrad, ägnade regeringsorganet Hrvatski Narod vid utnämningen en
hyllningsartikeL Där berättades hur han suttit i den jugoslaviska
administrationens hjärta och hållit ett hemligt »kroatiskt konsulat»
där, en central för de sammansvurna. De hade många gelikar på ansvarsfulla poster, spionerande och saboterande i ministerier, ämbetsverk, statliga och halvstatliga institutioner och privata företag.
Många stannade kvar i Belgrad långt efter sammanbrottet, väntade
bara på att komma i tur att få fri resa och fri transport av sina
möbler till Kroatien. Jag kände några av dem sedan gammalt och
träffade dem nu på nytt i det bombhärjade Belgrad; de gjorde ingen
hemlighet av sin sinnesförfattning. Men även dessa utgjorde undantag. Flertalet kroater i civil statstjänst voro säkerligen lojala ända
tills sammanbrottet kom, några även efter detta. De ha föredragit
att stanna på sina gamla poster i det utarmade lilla Serbien framför
att återvända till det »fria» Storkroatien.
Inalles räknade den hemliga kroatiska extremistorganisationen omkring 30-35,000 medlemmar, dirigerade från utlandet av Pavelitj
och Kvaternik. Organisationen som sådan var bekant, men dess stora
utbredning blev aldrig avslöjad av myndigheterna i »polisstaten»
Jugoslavien. Några ungdomar och en del agitatorer i Likadistriktet, som ställt till oroligheter, kom man visserligen på spåren. De
fingo fängelsestraff av olika längd, frigåvas sedan och fortsatte sin
verksamhet med dubbel energi. Nu äro de och deras ledare vid makten och gå till väga med större framsynthet, arkebuserande i dussintal motståndare, som de förse med etiketten »judar och kommunister».
Vilken mening man eljest kan ha om ustasja-männen måste det dock
erkännas att drivkraften för de flesta var ett slags patriotism, att
deras sammanhållning var förebildlig, deras tystlåtenhet absolut, deras organisation perfekt. I samma ögonblick som det jugoslaviska
motståndet i öster bröt samman grepo de makten i det· egentliga
Kroatien. Det var tydligen förutsett – allt vad som skedde i dessa
dagar vittnar om minutiös förberedelse. Tyskarna v~ilkomnades i
norr, italienarna släpptes in i söder. I skydd av tyska stridsvagnar
och bajonetter kunde general Kvaternik, den landsflyktige kroatiske
extremistledaren Pavelitj’s ställföreträdare, redan den 10 april på
femte dagen efter det tyska angreppets början i Zagreb utropa »Den
oavhängiga kroatiska staten», Nezavizna Hrvatska Drzava. Pavelitj
vågade sig inte till sin huvudstad förrän ett par dagar senare; på
vägen från Italien gjorde han uppehåll i Susjak och Karlovats i avvaktan på att tyskarna skulle hinna trygga lugn och säkerhet i
Zagreb. Den 13 april höll han sitt intåg, eskorterad av en tysk pansardivision, och den 18 kallade han sina närmaste medsammansvurna
till medlemmar i regeringen. Det kan ha ett visst psykologiskt intresse att se vilka de lagar voro, som utgjorde den första formella
grundvalen för en ny stat, om vars gränser man ännu inte hade
någon aning.
Det var först en lag om skyddet av statens siikerhet; i samband
därmed utfärdades en förordning om en »utomordentlig folkdom- 552
Kroatien – Europas yngsta stat
stol» i Zagreb bestående av tre medlemmar. Vidare en lag bestämmande att all fast egendom som tillhörde de s. k. dobrovoljtsi, frivilliga, konfiskerades och förklarades som kroatisk folkegendom,
avsedd att med tiden fördelas mellan kroatiska bönder. Dobrovoljtsi
voro nämligen f. d. österrikisk-ungerska sydslaver, vilka kämpat
som frivilliga under världskriget i den serbiska armen och till belöning fått sådan jord som frigjorts vid styckningen av feodalgods
under den jugoslaviska agrarreformen. Slutligen en lag, som förbjöd judar att besöka offentliga lokaler och som upphävde alla avtal
och kontrakt mellan judar och arier, vilka ingåtts under de sist
förflutna två månaderna och lydde på mer än 100,000 dinarer (10,000
kr.). Dessutom utfärdades ett otal dekret och förordningar redan
de par första dagarna, men de voro mindre viktiga. De här nämnda
kunna betraktas som det nya Kroatiens grundlagar, de enda som
den officiella bulletinen »Za Dom» fann värda att omnämna.
Det kan i detta sammanhang förtjäna nämnas, att den nya statssekreteraren för utrikesiirenden – formellt är Pavelitj själv utrikesminister – på sin första presskonferens med utländska journalister
meddelade att den nya statens första och största uppgift vore att
lösa judefrågan. Det skedde vid en tidpunkt, då detta land, som
inalles riiknar 30,000 judar, icinnu inte ens hade approximativt fastställda gränser och blott ägde en stomme till en statsförvaltning.
Men sinne för proportioner har nu aldrig varit utmärkande för nå-
got sydosteuropeiskt folk. Att närmare ingå på den av regimen
Pavelitj importerade brutala antisemitismen är här ej anledning.
Vare nog sagt att den saknar varje spår till resonans hos folket.
Inom loppet a v en månad från krigsutbrottet hade hela J ugoslavien ockuperats av tyska och italienska trupper; de senare mötte
intet motstånd och förlorade enligt förutnämnda kroatiska general
inte en man i döda, vilket inte hindrar att de efteråt gjort upptagningar av en storadad heroisk krigsfilm. I skydd av axelmakternas
trupper trängde ä ven ustasjaförband fram till Drina, som sedan
förklarats vara gränsen mellan Kroatien och Serbien. Övriga gränser reglerades genom avtal med Tyskland, Ungern och Italien, så
att det nya Kroatien kommit att omfatta de historiska sydslaviska
provinserna Kroatien-Slavonien – med undantag av ett mindre område vid kusten (kring Finmes systerstad Susjak), vilket gått till
Italien, och den s. k. Murön, mellan Drava och dess biflod Mur, som
ockuperats av Ungern – samt Bosnien och Hereegovina jämte en
del av Dalrnatien. På det nya Kroatiens lott har fallit nära hälften
av Jugoslaviens territorium och befolkning (115,100 av 247,500 kvkm.
ytvidd och 7 av 16,1 milj. invånare), och det iir större än någon tidigare kroatisk statsbildning; den kroatiska medeltidstaten nådde i sin
största omfattning under konung Tomislav år 928 icke över 100,000
kvkm. areal. Till jiimförelse må niimnas, att Rest-Serbien fått nöja
sig med 37,500 kvkm. och 2,s milj. invånare eller en sjättedel av det
ursprungliga rikets territorium och befolkning. Men så rymmer dagens Serbien icke heller mer än 40 % av de jugoslaver, som ansett
sig vara serber, och Kroatien nästan lika många.
553
. ·• . .f
E. Langlet
Av Kroatiens sju miljoner invånare äro nämligen runt 4 miljoner romerska katoliker, och det är egentligen dessa som själva beteckna sig som »kroater». Nära två miljoner – enligt officiell nykroatisk statistik, som säkerligen räknar i underkant: 1,848,000 – tillhöra den pravoslaviska (»grekisk-ortodoxa») kyrkan och äro sålunda
>>serber»; de använda det cyrilliska alfabetet, som ungefiir överensstämmer med det ryska, i motsats till katolikerna, vilka liksom vi
begagna det latinska ehuru med tillägg av diakritiska tecken för
sj-, tsj- och tj-ljuden. Vidare finnas bortåt en miljon muhammedaner
i Bosnien och Hercegovina. Enligt den kroatiska regimens åsikt äro
dessa också kroater (hrvati muslimani), och många av dem anse sig
även själva vara det, i synnerhet nu efter den kroatiska statens tillkomst, men en hel del bekiinner sig fortrarande som serber, och de
flesta – diirom kan inte råda det ringaste tvivel – kalla sig helt
enkelt bosniaker eller rätt och slätt muslimaner.
Det förtjänar i förbigående pilpekas, att den nya kroatiska regimen gjort vad i dess makt står för att vinna muslimanerna för Rig.
DeRsa ha fått många förmåner och äro obestridligen »mest gynnad
nation» i Bosuien; deras ledande personligheter lockas med ämbeten
och många nappa på kroken. Det iir dock de mest reaktionära elementen, de verkligt framstegsfientliga, som i Bosnien stiiclja regimen Pavelitj. Alla de gångna årens framsteg – de voro för övrigt
inte stora – i fråga om kvinnans stiillning i samhiillet och hennes
rätt till bildning ha nu gått förlorade. ~är jag vistades i Sarajevo
utnirclades t. ex. en förordning, som förbjöd muslimanska kvinnor
att, beslöjade eller obeslöjade, besöka offentliga lokaler.
Frånsett dem som ha andra språk än serbokroatiska till modersmål
(145,000 tyskar, 70,000 madjarer, 40,000 norrifrån invandrade slaver,
tjecker, slovaker och ukrajnare) samt 40,000 slovener och 30,000 judar,
inalles omkring 300,000 människor (4% av landets befolkning), har
Kroatien sålunda att räkna med en minoritet av bortåt 2 miljoner
serber (27 %). Man kan inte siiga, att detta egentligen iir en nationell
minoritet: om kroaterna inte utgjorde en sådan i Jugoslavien, så
äro serberna det icke heller i Kroatien. Det enda hållbara iir för
övrigt att betrakta serber och kroater som ett folk men som två
religiöst-politiska grupper. Serbernas ställning är icke avundsvärd.
Endast en folkgrupp har det något sämre ställt, niimligen judarna.
Ä ven de starkast undertryckta nationella minoriteterna i Europa
före det nya krigetR utbrott hade större förmåner och riittigheter än
serber och judar i det nuvarande Kroatien. Värst utsatta voro naturligtvis serbiska officerare oeh andra myndighetspersoner, som befunna sig på kroatiskt område när den nya staten bildades.
~iir jag kom till Sarajevo gjorde jag min första bekant,;kap med
den nya staten genom affischer upvslagua på husviiggarna, som förkunnade att 100,000 dinarer utfästs i belöning för den som kunde
tillfångataga förre polischefen i Zagreb, vilken troddes hålla sig
dold i trakten, eller lämna sådana upplysningar som kunde föra
till hans gripande. Eller att var och en, som i sitt huR eller sin vå-
ning hyste serbiska officerare och myndighetSI)ersoner utan att an- 554
Kroatien – Europas yngsta stat
mäla detta till den nya överheten, ginge sitt hus och all sin fasta
egendom förlustiga, Ett obarmhiirtigt tryck har också utövats på det
jämförelsevis ringa antal serber som inflyttat från det gamla kungariket Serbien under den jugoslaviska tiden sedan 1918. De ha i många
fall berövats sina iigodelar och fösts över gdinsen. Men de sedan
generationer eller sekler på det nuvarande kroatiska området bofasta
pravoslaviska invånarna äro inte mycket bättre lottade.
I Bosnien ha alla gatuinskrifter och alla andra skyltar med eyrillisk skrift avlägsnatR, trots att detta alfabet användes av 40 % av
befolkningen oeh många endast kunna läsa det. Till Ramma kategori av kitsligheter hör det på sina håll gällande förbudet att serber (och naturligtvis judar) inte få sittplats i bussarna, innan alla
kroater och muRlimaner i vagnen förRt satt sig ned. Värre äro Rå-
dana bestiimmelser, som t. ex. göra äktenskap mellan romerska katoliker oeh pravoslaver ogiltiga. l<~tt iikta par, tillhörande mina
iildsta och bästa viimHlr i Zagreb, äro av olika religion, han katolik,
kroat, hon grekisk-ortodox, RerbiRka, och vigdes ursprungligen som
brukligt var i dylika fall, borgerligt. De ha varit gifta i tio år.
Ku är deras iiktenskap upplöst, de tre barnen anses oäkta. För att
få äktenskapet lagligt måRte hon övergå till romerska katolska kyrkan (det räcker till för att bli kroat, större är inte skillnaden) och
sedan kunna de på nytt låta en katolsk präst viga sig. N aturligtvis
ha de inte brytt sig om detta.
Övergrep]> mot individen, varierande från det groteska till det fasansfulla, ha förekommit överallt i landet. Säkerligen ha de nya
makthavarna mött motstånd i form av guerillakrig, utfört av så-
dana ligor, som den sydslaviska staten alltid haft rikligt av. Uppgifterna om massarkebuseringar av serber och judar (»kommunister») ha, märk viii, lämnats av den nya regimen sjiilv. Det för
utlandet avsedda nyhetsmaterialet synes dock endast lämna uppgifter om arkebuseringar, när det sker en masse. Det har ju skett flera
gånger under den senaste tiden, i så stor skala att t. o. m. italienarna, som oekuperat landet, reagerat i sin press.
Det nu rådande styret i Kroatien iir en exakt motsvarighet till det
norska. Pavelitj stödjer sin makt på ockur1anterna. Betecknande för
läget är ett telegram för några veckor sedan, att den kroatiska militären i det kustområde, som landet fått behålla, ställts under italienskt
befäl och att även den kroatiska civilförvaltningen därsammastädes
skall fungera under italiensk militiir uppsikt, allt enligt en överenskommelse mellan dc båda Hinderna avsedd att trygga den gemensamma Adriakustcn mot eventuella överraskningar under krigets förlopp. Var kusten hotad? Väntade man kanske en brittisk landstigning i Dalmatien, som iir mindre ägnat för ett sådant experiment
än någon annan del av Europa? Nej, saken var helt enkelt den att
Pavelitjregimen icke är herre i sitt eget hus; den kan inte svara för
den allmiinna siikerheten och sannolikt inte ens lita på sina egna män.
Den allmiinna anslutningen till regimen Pavelitj är inte heller
stor, dock kanske något större än Quislings – jag skattar den till
mellan 5 och 10% av befolkningen. Den förra siffran kan få gälla
555
,
.f
E. Langlet
för dem, som verkligen äro dess övertygade anhängare, den senare
innefattar sådana som bekänna sig till den med munnen men icke
med hjärtat. De som tolerera den, som tiga och samtycka i avvaktan på andra tider, äro naturligtvis många flera, de flesta. Därom
är icke mycket att säga. Det är naturligt och mänskligt.
Över folkets hjärtan och sinnen råder allt fortfarande d:r Matsjek,
kroatiska bondepartieh; ledare, även om han för tillfället nödgats
dra sig tillbaka till sin lilla lantegendom. Hans nii.rmaste män hålla
sig lika stilla, några äro fängslade, såsom partiets vicepresident, andra
ha gått i landsflykt och ett par av dem befinna sig i London med
den sista jugoslaviska regeringen, i vilken de så tveksamt inträtt.
D:r Matsjeks och kroatiska bondepartiets ställning är i dag starkare
än någonsin; dess anhängare kunna uppskattas utgöra 70% av Kroatiens romersk-katolska befolkning. Man kan dock ej frigöra sig från
det intrycket att bondepartiets propaganda i snart tjugo år, alltsedan
salig Stjepan Raditjs tid, har sitt dryga ansvar för dagens läge. Under sin mångåriga oppositionstid intalade man folket till leda, att
intet gott kunde komma från Belgrad och att kroaterna voro ett
folk för sig. Man begärde mer än man egentligen ville ha eller trodde
sig kunna få. Och när man slutligen fick allt man kunnat önska sig,
den vidsträckta autonomien, dröjde det inte länge innan Pavelitj skördade frukterna av en agitation som drivits för långt.
Ty visserligen finnas betydande kulturella och dialektala olikheter
i landet. Men dessa skillnader sammanfalla icke alls med begreppen serb och kroat. Dessa begrepp voro ursprungligen religiösa etiketter, ganska betydelselösa hos ett folk som är religiöst så indifferent som sydslaverna, och de blevo senare politiska etiketter. Vilken innebörd man än ger orden »folk» och »nation», bli begreppen
»serber» och »kroater» vid en närmare undersökning fiktiva. Problemet är alltför invecklat för ett avsnitt i en tidskriftsartikel men
hör till det intressantaste alltropageografiska studium som Europa
erbjuder. Men denna etikettering »serber>> och >>kroater>> har kostat
mycket blod och tårar i det förgångna. Den kan kanske komma att
kosta iin mer. Om ett jugoslaviskt rike en dag återuppstår, skola
serberna måhända betala igen oförr.ätterna och grymheterna med
ränta på ränta. Skyldiga få lida med oskyldiga, och blod kommer
att gjutas, som i sin tur en gång skall ropa på hämnd. Den plötsligt
åter öppnade klyftan skall kanske aldrig kunna fyllas igen.
Man vågar dock hoppas, att serberna luttrats av lidandet och blivit
visare på sin vandring genom skärselden. Olyckan har frammanat
deras bästa egenskaper som individer och som nation. Det är
det intryck jag fick av ett besök i nederlagets bittraste stund.
Kanske ger det hopp för framtiden. Om de åter en gång få tillfälle
att försöka bygga upp ett nytt Jugoslavien, skall det måhända ske
med större vishet och förståelse, mindre egennytta och trångsynthet än vad de visade första gången och vad den kroatiska regimen
visat nu. I så fall kan man hoppas på en lycklig framtid för sydslaverna. De förtjäna den.
556