Dagens frågor

.•
DAGENS FRÅGOR
Den 26 januari 1943.
Riksdagens Arets trontal var i två hänseenden märkligt. Det ena
spelöppning. var den åldrige monarkens vädjan till återhållsamhet
i de utrikespolitiska ställningstagandena, maningar som hade en
ovanlig personlig accent. Det andra var den totala bristen på löften
om större propositioner. Programmet för 1943 års lagtima riksdag
är därför ännu så länge tämligen konturlöst. 1942 års riksdag, som
löste frågorna om försvarets femårsplan, vägväsendets förstatligande
och processreformen samt hade åtskilliga viktiga lagverk att
behandla, avbetade en stor del av fältet. Utöver de många finansiella
frågor, som på grund av inflationsfaran och prisstoppet nu kommit
i förgrunden, får riksdagen som sitt kanske därnäst viktigaste ämne
arrendelagstiftningen. Å ven en del förberedande förslag från befolkningsutredningen, inklusive familjebeskattningen, kunna väntas bli
framlagda. Den politiskt mest brännbara inrikesfrågan blir dock
sannolikt dyrortsgraderingen, trots eller kanske därför att den skär
igenom alla partier utom det renodlade »Landsbygdspartiet Bondeförbundet». A v denna korta katalog över förmodanden att döma
skulle årets riksdag bli ganska arbetsledig. Förskjutningarna ute i
världen på slagfälten, i förening med detta rörliga krigs alla överraskningsrisker, kunna dock i hast rubba våra cirklar och kasta in
det mest explosiva stoff i den politiska debatten samt ställa regering
och riksdag inför de allvarligaste ställningstaganden.
I remissdebatten kom denna ovisshet inför den närmaste framtiden
till uttryck i statsministerns uppläsning av högkvartersordern om
skyldigheten att strida mot en anfallande under alla förhållanden och
till varje pris, även om förbindelserna mellan ett förband och ledningen brutits. statsministerns deklaration väckte stor uppmärksamhet utanför landets gränser. Det preciserade den svenska
ståndpunkten med all önskvärd ackuratess för dem, som trott att
Sverige ängsligt vacklade i sin hållning. Däremot gjorde den ej
fullt samma sensation i riksdagen. Att vårt försvar skulle stå emot
till det yttersta betraktades nog i den församlingen som en självklar
sak, inte minst med tanke på de många miljarder, som glatt offrats
för upprustningen och neutralitetsvakten. A andra sidan har svensk
opinion med största tillfredsställelse iakttagit den aktivisering av
försvarsförberedelserna, som man kunnat lägga märke till efter omplaceringarna i försvarsstaben.
Remissdebatten bjöd eljest i försvarsfrågan på en cause celebre –
statsrådet Skölds långt i förväg averterade kabinettsfråga rörande
den på regeringens bevåg anskaffade minkryssaren. Både med
hänsyn till hr Skölds personligt starka ställning och de maktpolitiska maktförskjutningarna under kriget är det föga troligt att
någonting sådant inträffar som ger honom anledning till uppbrott.
Det finns nog ingen, som åstundar att han skall avgå hur självs- 76
Dagens frågor
våldigt han än ibland kan bete sig. Antagligen kan konstitutionsutskottet dock inte helt förbigå denna principfråga om intrång på
riksdagens budgetmakt. Men sedan första kammaren i fjol ogillade
utskottets metod att göra omförmälanden av principiell art utan
avsikt att rikta en personlig anmärkning får utskottet det inte lätt att
hitta en form, som kan förlika värnarrdet av riksdagens budgetmakt
med försvarsministerns krav på indemnitet vid dechargegranskningen.
Huvudintresset under remissdebatten- särskilt i första kammaren
med dess större ekonomiska expertis – knöt sig till budgeten och
sparsamheten. Ingen bestred att regeringen vinnlagt sig om en osedvanlig begränsning vid uppgörandet av budgetplanen. Men många
på borgerligt håll befarade att finansministern verkligen inte ville
skrida till alla de kraftansträngningar som inflationsfaran kräver.
Framför allt kan det hävdas att mycket av vad som gjorts i år kunnat göras tidigare. Men eljest är det oförnekligt att årets normalbudget – alltså exklusive alla de extra utgifterna till beredskapen
och krisen – visade en viss ljusning i förhållande till de föregående
krigsårens. Sålunda har det i fjol införda systemet med en balanserad normalstat verkat välgörande och uppfordrat riksdagsmännen
till ansvar. Riksdagen respekterade verkligen i fjol balanseringskravet och vidtog på egen hand endast smärre anslagsändringar,
vilka inte rubbade balansen. Å ven i år kan en stor återhållsamhet
konstateras i motionsfloden när det gällt omedelbara anslagskrav.
De motioner, som ha avseende på 1942/43 års budget, beröra nästan
undantagslöst blott smärre poster, vilka man vill ha omprövade av
stats- eller jordbruksutskotten. Och de flesta av dessa propåer
komma nog att mycket kallsinnigt mottas eller motas av utskotten.
Däremot ä:r: det föga troligt att riksdagen förmår sig till några ytterligare prutningar, allra minst på det sociala gebitet sedan majoritetspartiets ledare hr Vougt dekreterat att de sociala anslagen äro tabu.
Remissdebatten visade dock något annat, nämligen att partierna
numera inte längre äro lika samlade i de inrikespolitiska frågorna
som vid samlingsregeringens första riksdag för fyra år sedan. Bondeförbundet orienterar sig alltmer till att bli ett parti utan känsla för
andra parlamentariska förpliktelser än på sin höjd utrikes- och försvarspolitiken; deras ledare, jordbruksminister Pehrsson-Bramstorp,
binder inte och vill tydligen inte heller binda sina mannar, och själv
har han säkerligen bohemens uppfattning om parlamentarismen och
lever därefter. Men att de inrikespolitiska motsättningarna efter
några års samregerande och efter fjolårets principiella valstrid börjat
allmänt framträda, dess bättre dock inte i några ännu så länge för
sammanhållningen oroande former, visade remissdebattens karaktär:
den bjöd på en ganska regelrätt opposition mot hr Wigforss precis
som i gamla dar, och den uppvisade en provkarta på ide- eller
intressepolitiska motsatser, som förebåda framtida skiljelinjer. Men
den ömsesidiga urbaniteten från partiledarna från de första krigsårens hårda tryck lever kvar och borde kunna överleva även samlingsregeringen.
77
.. ·.
-· ’ .. ’1.•..~:..;, __,. ;o … ~
’ J __~~~–~—————-
Dagens frågor
Att även regeringen ej längre anser sig behöva skyla de inrikespolitiska motsättningarna visar utnämningen av landshövding i
Umeå. Mot högerstatsrådens röster och mot en stark opinion genomdrev den oböjlige hr Möller redaktör Elof Lindbergs utnämning.
Hr Lindberg var inte ett samlande namn i denna krigstid. Striden
har inte rört hans politiska konfession, och ingen tror heller att han
blir en dålig landshövding, intelligent, kunnig, energisk och väl lokalDrienterad som han obestridligt är. Den starka reaktionen har endast
vänt sig mot att till landshövding kallats en politiker, vars pacifistiska försvarspolitik om den godtagits med till sannolikhet gränsande
visshet skulle nu ha gjort Sverige till ett ockuperat land. Sant är
visserligen att andra tidtals energiska avrustare, såsom hrr Engberg
Dch Vennerström, tidigare gjorts till konungens befallningshavande.
Men hr Lindberg har drivit sina teser längst, bekymmerslösast och
envetnast. Hans övertygelsetrohet och personliga integritet har ingen
betvivlat. Men inte kan hans kapitala felsyn räknas till »skicklighet
Dch förtjänst». Och hans försvar efteråt för hållningen i försvarsfrågan har varit en advokatyr, på vilken man kan tillämpa fru
Charles Lindleys beryktade sanningsord till maken vid den sena
hemkomsten att förklaringar bara göra saken sämre.
Danmarks >>dub- Vore det normala tider skulle val inom den närbelexcellens>>. maste framtiden äga rum i Danmark. Folketingets
fjärde år i perioden utlöper nämligen, och de folkvaldas mandat borde
grundlagsenligt förnyas. Men den tyske befullmäktigade, d:r Verner
Best – som i oktober i fjol anlände till Danmark som von Ribbentrops man i den ordinarie ministerns ställe och som såvitt man vet
ännu inte avlagt något besök hos den danske kungen – har redan
låtit regeringen förstå »att Tyskland omöjligt kan finna sig i att ett
demokratiskt val hålles i ett ockuperat land». Man kan därför utgå
ifrån som någorlunda givet att det ordinarie valet trots grundlagen
uppskjutes till bättre tider. D:r Best betraktar den nya danska regeringen Scavenius som sitt eget verk och har förvisso ingen hetare
-önskan att appellera till folkopinionen för att få veta, om man är
tillfreds med den. Den danske dubbelexcellensen – Scavenius är ju
-efter regeringsombildningen i november numera både stats- och utrikesminister – har således möjlighet att fortsätta och regera ännu
en tid.
Sedan Estrups dagar har det väl icke stått så mycken strid om
ett namn i dansk politik som om Erik Scavenius. Denne förutvarande
lantjunker, som inträdde i utrikesdepartementets tjänst, var utrikesminister andra gången redan under det första världskriget. Hans
politik då präglades i hög grad av den syn, som ofta gör sig gällande
bland folk i den diplomatiska karriären: »Danmark skall ju alltid ha
en gräns mot Tyskland.» Detta kan naturligtvis icke bestridas men
väl överdrivas, något som skedde under de förra krigsåren. Scavenius’
politik då utmärkte sig för en tysk orientering, som ej var oomstridd.
Man erinrar sig således ännu, hur dåtidens och kanske alla tiders
78
Dagens frågor
främste danske industriman, Alexander Foss, varnade mot Scavenius.
Men det bör medges, att Scavenius’ politik icke fick något avgörande
inflytande på Danmarks ställning efter kriget.
Under mellankrigsåren spelade Scavenius inte någon framträdande
roll i Danmarks offentliga liv. Mest bekant var han som ordförande
i det radikala Politikens styrelse; denna tidning bär ju ett väsentligt
ansvar för den danska avrustningen. Man kan dock icke säga, att
Scavenius var någon utpräglad partigängare. För folket i gemen var
han glömd och borta tills händelserna efter den 9 april 1940. Den 8 juli
samma år presenterade Stauning den nya samlingsregering, som
hade att ordna relationerna till den tyska ockupationsmakten. Scavenius hämtades fram; han erbjöd icke sig själv, och det säges att han
energiskt uppmanades av konungen och Stauning att gå in i ministären, troligen varmt rekommenderad av den avgående utrikesministern d:r Munch.
Samlingsregeringens uppgift blev att i förlitande på de löften, som
tyskarna avgåvo vid kapitulationen, bygga upp ett bålverk mot inblandning i inre danska förhållanden; dess uppgift var kort sagt att
för yttervärlden fastslå, att danskarna inte önskade någon form av
nazistisk infektion och inte heller ville stödja Tyskland militärt i
kriget. I det olyckliga liiget gällde det att inåt samla folket och att
utåt skapa förståelse och respekt för denna danska samling. Man
menade att Scavenius passade väl till att förhandla med tyskarna.
Inom det radikala partiet hänvisade man till hans framgångar under
förra världskriget, och namnet Scavenius omstrålades av en inte så
liten gloria; även om han inte på länge hade deltagit i politiken berättades det om hur klok, realistisk och diplomatisk han var. Såsom
situationen tedde sig sommaren 1940, föll det sig inte svårt att få de
flesta att tro på alla dessa utsagor.
Det dröjde emellertid inte så förfärligt länge förrän hans rätta
natur blev bekant för danska folket. Första gången det hände – och
det skedde så eftertryckligt att det inte glömmes i brådrasket – var
då han och den unge opolitiske trafikministern Gunnar Larsen i
augusti 1940 togo initiativet till att förhandla om en dansk-tysk myntoch tullunion, som nationellt och näringspolitiskt inte skulle ha kunnat betyda någonting annat och mindre än Danmarks inkorporering
i Stortyskland – initiativet stötte dock som bekant på de andra
ministrarnas energiska motstånd och har senare inte tagits upp på
nytt. Upphetsningen blev stor i Danmark, och ute i världen karakteriserades Scavenius och Gunnar Larsen som danska Quislingar.
Rätt skall dock vara rätt. Att kalla dem för landsförrädare kan inte
vara egentligt: Scavenius trodde vid denna tidpunkt att Tyskland
redan hade vunnit kriget, och som den realist han ville vara fann han
det klokt att föreslå denna till oöverskådlighet vittgående överenskommelse. Utvecklingen synes visa att detta utslag av cynisk materialism var ett katastrofalt felgrepp från hans sida.
Scavenius har emellertid ytterligare hunnit visa att han endast
i p1ycket ringa grad har respekt för sådana begrepp som folkstyrelse,
frihet och nationell värdighet. Säkert i:ir det rätt som man säger att
79
6- 42899. Svensk .Tidskl’ift 1943.
.·’-. ·…
. ’”
Dagens frågor
han inte är någon nazist, men han är nog en av de mest utpräglade
junkrar, som någonsin verkat i dansk politik. För honom är nuet det
avgörande, och i obegränsad självtillit »offrar» han sig i kampen för
några döda ting. »Hjertet har sine Grunde, og de er ikke altid i Strid
med Intellektets», säger en av hans motståndare, professor Mogens
Fog – som nu jagas av polisen i Danmark för sina förbindelser med
den hemliga pressen – i ett öppet brev till sina vänner, men för Scavenius är människan blott det mekaniska förnuftsväsendet, som avvisar det som en »Tåbelighed», om man hävdar att det är viktigare att
rädda folkets själ än dess materiella tillgångar.
Den danska folksjälen behöver dock ingen räddning, ty instinkterna
ha visat sig sunda och levande. Man förstod, att Scavenius var en felkalkylator, och i vart fall att han inte var den konstruktiva statsman,
som situationen krävde. Hans kunskaper ha visat sig föga imponerande. Danskarna erkänna inte honom som sin andes stämma i världen. Han blev högst impopulär. Men man hade nu en gång fått honom och man ansåg att man måste behålla honom, eftersom man
visste att om han föll skulle tyskarna placera sina handgångna
lakejer, de danska nazisterna, på taburetterna.
Det våldsamma andliga motståndet mot honom ledde dock till att
hans »privata» initiativ dämdes upp. Regeringen som sådan – där
vart parti har en politisk representant — är fortfarande förankrad i
riksdagen och därför arbetsduglig. Däri ligger en garanti mot eftergifter för sådana krav från ockupationsmaktens sida, som skulle ha
vital betydelse eller strida mot landets nationella hedersbegrepp.
Skulle något sådant krav ställas föredrar det danska folket helt visst
den öppna konflikten. Scavenius vet det, och tyskarna veta det. Därför hålles spelet ännu i gång med Scavenius som mellanman. Då
man ännu varken kan eller vill offra honom, försöker man i stället att
få det danska folket att »fordöje» honom. Detta har till en viss grad
lyckats, ity att man under de sista månaderna kunnat konstatera att
dubbelexcellensen blivit något mindre impopulär än tidigare. Men
bågen har spänts och tål näppeligen att spännas än hårdare, om den
inte skall brista. Man kan – för att ta ett exempel – inte glömma
hans olämpliga uttalande om »det herskende Kongehysteri» i samband
med den famösa telegramkrisen efter konungens födelsedag, inte heller
den ytterst malplacerade åsnespark, han vid samma tillfälle gav
den danska officerskåren, som tycks vara honom innerligt förhatlig.
Det är också känt att statsministern var mycket emot att konung
Christian med anledning av det nya årets inträde på eget initiativ,
för första gången efter sin långa allvarliga sjukdom, i ett radiotal
vände sig till sitt danska folk. Mer och mer står det klart för allmänna medvetandet, även om censuren över radio och tidningarna
undertrycker det, att ockupationsmaktens anhållanden av och jakt
efter misshagliga på sistone börjat kasta rättslöshetens svartvingade
skuggor även över Danmark. Folketingsvalet kan stoppas av tyskarna
genom maktbud, men ett fortsatt kränkande av lagliga och grundlagsenliga rättigheter kan, säga danskarna, inte tolereras längre, inte ens
om man verkligen trodde sig därmed vinna en materiell preferens i
80
Dagens frågor
makternas stora uppgörelse. Säkerligen är Scavenius numera fullt på
det klara med denna det danska folkets fasta inställning.
Det politiska förspelet Om det är riktigt – som den amerikanska
i franska Nordafrika. Newsweek Magazine påstår – att Pierre Laval i sista ögonblicket genom en djärv kupp lyckades förhindra, att
Vichy-Frankrike i sin helhet slöt sig till de allierade, så innebär detta
blott en konsekvent upprepning av vad han gjorde under de kritiska
sammanbrottsdagarna juni 1940. Då lyckades Laval med stöd av en
grupp av sina anhängare i parlamentet avhålla president Lebrun
från att med regering och parlament inskeppa sig på ångaren
Massilia, som låg klar i Bordeaux att avsegla till Nordafrika, varifrån man tänkte fortsätta motståndet mot inkräktarna. Till följd av
Lavals resoluta ingripande stannade Lebrun alltså kvar och avsade
sig makten, som övertogs av ställföreträdande ministerpresidenten
marskalk Petain. Endast Daladier, inrikesministern Mandel och några
få av deras närmaste vänner följde med Massilia, medan de Gaulle
flydde till England.
När de motståndsvilligas ursprungliga plan att flytta regeringen till
Nordafrika och därifrån fortsätta kampen sålunda strandat, tänkte
man tydligtvis skapa en motregering i Afrika, som enligt uppgift
skulle utropas den 24 juni i Rabat, den marockanska residensstaden
vid Atlantkusten. Planen förordades och stöddes energiskt av lord
Gort och Duff Cooper, vilka vid denna tid befunno sig i Marocko för
att tillvarata Englands intressen. Men inte heller denna avsikt kunde
realiseras. Den omintetgjordes av general Nogues. Denne, en svuren
anhängare till Tredje republiken och en typisk exponent för dess
politiserande generaler, hade 1936 av folkfrontregimen utsetts till
generalresident hos sultanen av Marocko och dessutom efter krigsutbrottet gjorts till överbefälhavare över samtliga franska stridskrafter i Nordafrika. Nogues hade just återvänt till sitt högkvarter i
Alger från Tunisien, där han inspekterat Marethlinjen och organiserat dess försvar mot Grazianis bakom gränsen uppmarscherande
arme.
I Alger fick Nogues kännedom om Mandels och engelsmännens pla·
ner att den 24 juni utropa en fransk motregering i Rabat, vilket också
energiskt förordades av den till honom detacherade brittiske generalen Dillon, som utlovade verksamt stöd av brittiska flottan och
flyget för en fortsatt kamp mot axelmakterna i Medelhavet. Nogues,
som av kännare uppges vara en politisk streber med förmåga att
vända kappan efter vinden, torde efter sammanbrottet ha räknat
med en snabb tysk seger liksom väl Darlan också gjorde vid den
tiden. Han slog därför dövörat till, lyssnade inte på Dillons locktoner utan följde i stället plikttroget Petains maning att inställa
fientligheterna. Två dagar efter det han fått marskalkens budskap
gav han i sin egenskap av överbefälhavare över stridskrafterna i
Nordafrika dessa order att nedlägga vapnen. Lord Gort och Duff
Cooper uppmanades hövligt men bestämt att utan dröjsmål lämna
Marocko och Massilias passagerare förbjödos debarkera i Casablanca;
81
…..#-
. ·~
Dagens frågor
fartyget beordrades återvända till Frankrike med Mandel, Daladier
och övriga ombordvarande som fångar. Själv nedlade Nogues sin
befattning som överbefälhavare och återvände till sin ursprungliga
post som generalresident i Rabat. Den militära kontrollen över området gled därmed helt över i händerna på axelmakterna, som omedelbart ditsände en kommission med uppgift att övervaka att vapenstilleståndets bestämmelser upp,rätthöllos. Till en början var den rent
italiensk; sedermera uppdelades verksamheten på två kontrollinspektioner, en italiensk med säte i Alger för Algeriet och Tunis och en
tysk i Casablanca som fick Marocko med Atlantkusten på sin lott.
Det brittiska angreppet på flottbasen Mers el Kebir gjorde emellertid Petain angelägen att återställa en central fransk militärmyndighet, vilket tyskarna också medgåvo, särskilt som Franska Ekvatorialafrikas övergång till de Gaulle väckte en viss oro både i Berlin och
Vichy. Hösten 1940 utsågs därför general Weygand till generalguvernör över hela det väldiga franska kolonialkomplexet i Nord- och Västafrika. Med all civil och militär myndighet koncentrerad i sina händer verkade Weygand från sitt residens i Alger praktiskt taget som
envåldshärskare över hela det franska området mellan Atlanten och
Tsadsjön, mellan Medelhavet och Guineabukten och utnyttjade sin
obestridliga auktoritet och popularitet för att bevara Vichyregimens
inflytande över åtminstone den franska befolkningen -eller gav sig
i varje fall ut för att göra det. Vissa slitningar kunde därvid inte
undgås med Nogues, vilken tydligt fick förstå att han råkat i onåd.
I speciell mission till Nordafrika – eller till Weygand – sändes nu
amerikanske generalkonsuln Murphy, amiral Leahys närmaste man,
en mycket initiativrik och handlingskraftig diplomat. Han slog sig
ned i Alger med en stor stab konsulära agenter, vilka snart utsträckte
sin verksamhet över hela området. Samtidigt förstärktes den hos
sultanen av Marocko ackrediterade amerikanska legationen i Tanger
– Förenta Staterna har aldrig officiellt erkänt den franska annekteringen av Marocko. Och så utspelades ett trumfkort – amerikanska
leveranser till Nordafrika. Det gällde dels olja, som oundgängligen
behövdes för samfärdseln och det motoriserade lantbruket i Nordafrika, som endast har obetydliga egna kraftkällor, dels textilvaror,
vilka den genom kriget desorganiserade franska industrin inte längre
kunde leverera, och dels socker och te, vilka varor voro nödvändiga
för att hålla den muhammedanska befolkningen lugn och belåten.
Varorna fraktades delvis på franska, i Martinique stationerade tankfartyg och lastångare, delvis också under amerikansk flagg. Trafiken
var naturligtvis beroende av brittiska navycerts, som beviljades med
viss tveksamhet, emedan man fruktade att de amerikanska leveranserna kunde komma axelmakterna till godo. Omöjligt är inte att man
genom dessa leveranser syftat att köpa Weygands och Nordafrikas
avfall från Vichy. I alla händelser lyckades det inte, innan Weygand
på hösten 1941 återkallades, och posten som generalguvernör över
Franska Nord- och Västafrika slopades. Märkligt är dock att de
amerikanska leveranserna upphörde i samma stund som Weygand
lämnade Alger.
82
Dagens frågor
I stället intensifierade amerikanerna bearbetningen såväl av franska tjänstemän och militärer i ledande ställning som av infödda
notabiliteter för att vinna dem för de allierades sak. Dock äro de
tyska uppgifterna om det amerikanska »intrigspelet» i Nordafrika
säkerligen överdrivna. Påståendet att amerikanerna särskilt bemödat
sig om att vinna paschan av Marrakesh, södra Marockos mäktigaste
feodalfurste, genom att anspela på hans äregirighet och vinningslystnad och locka honom med värdigheten av sultan av Marocko, förefaller osannolikt då el Glaoui knappast skulle kunna- eller ens vilja
– göra anspråk på ställningen som sultan, eftersom han icke är
sheriff (ättling av profeten); hans förfäder ha heller aldrig gjort det,
ehuru tillfällen inte saknats.
Inte heller tyskarna sparade på guld i konkurrensen om själarna.
Ett effektivt medel som gjorde dubbel nytta var inköpen av nordafrikanska produkter. Tyska agenter och ekonomiska experter genomkorsade hela området i olika riktningar för att köpa upp får och lantbruksprodukter, vilket naturligtvis gjorde dem mycket populära- en
hemvänd Marockosvensk berättar, att just före hans avresa denna
höst, d. v. s. strax före invasionen, besökte tyska uppköpare den lilla
bergsby, där han då vistades, och inköpte 10,000 får. Effekten på de
infödda kan man lätt tänka sig: tyskarnavoro europeer, som inte utkrävde skatter och utövade myndighet men köpte varor och betalade
kontant och rejält. Det förtjänar för övrigt framliållas, att de i
svenska pressen ibland synliga uppgifterna om att axelmakterna
skulle ha avhållit sig från försök att uppvigla den infödda befolkningen mot den franska överheten icke överensstämma med verkligheten. Faktiskt har en mot de franska myndigheterna riktad, ganska
intensiv agitation förekommit under hela tiden från det franska
sammanbrottet och fram till de allierades invasion. Någon större
framgång har den nog icke haft; de infödda torde i stort sett ha ställt
sig lojala mot Frankrike. Inte heller har den efter sammanbrottet
med stor energi återupptagna italienska propagandan i Tunis haft
större framgång. Det hundratusental italienare som bo i Tunisien
äro i huvudsak sicilianare och politiskt fullständigt indifferenta; försöken att hos dem uppamma fascistisk entusiasm synes i stort sett
ha slagit fel, inte bara vad de vuxna beträffar utan också i fråga om
den mognare ungdomen; det är på sin höjd barnen som låtit fånga
sig av locktonerna från Rom.
Franska Nordafrika har därför länge utgjort en gynnsam jordmån
för intriger och konspirationer, spionage och kontraspionage. Guldet
från olika håll har rullat flitigt och inte alltid hamnat i de fickor som
det var avsett för. Det är inte att undra på att det nu ter sig som ett
getingbo och att förvirringen är stor. Ingenstans kan den inre franska splittringen vara större än i den enda del av Frankrike över vilken trikoloren ännu vajar- Algeriet. Vägen till fransk samling och
enighet är ännu lång och törnbeströdd: man kan på sin höjd skymta
den första milstolpen som det beramade mötet mellan de Gaulle och
Girand borde vara.
20/1 1943.
S3
… – – :”_f_:’-~-__.,:L:___ _ _ _ _ _ ______,___ _ _ _ _ _ _ __
Dagens frågor
Frankrikes stats- Under månaderna efter vapenstilleståndet i juni
finansiella läge. 1940 var det franska folket så paralyserat, att det
föga reflekterade över frågan, huruvida nederlaget skulle medföra ett
fullständigt finansiellt kaos. »Frankrikes renässans!», så lydde ju
marskalk Petains paroll, men en katastrof som denna måste givetvis
öka avståndet mellan vilja och kunna. Det är »hopplöst stort», säger
den nattsvarta pessimismen, De, som under ovädret inte tappat illusionernas glasögon, tycka sig däremot skönja en liten ljusning i
finansiellt hänseende. »Des clartes ont succede aux ombres du debut»,
skriver Revue des Deux Mondes och tillägger: »man kan nu konstatera, att nederlaget i varje fall inte gjort landet bankrutt», och härför talar enligt den citerade tidskriften det faktum, att Petain som
protest mot en överdriven pessimism följt vedertagen coutume och
presenterat en statsbudget för 1942. Skulle då enbart den omständigheten, att en budget kan upprättas, ge vid handen, att situationen
inte är hopplösT Väl vittnar det om mod att så exakt som möjligt
fixera katastrofens finansiella återverkningar – att trots allt tilllämpa den gamla franska maximen »voir clair dans ses affaires» –
men endast en infantil optimism kan påstå, att möjligheten att uppgöra en budget är redan den ett tecken på tillfrisknande. I ett kritiskt
läge är till och med en excessiv pessimism mindre riskabel än en
optimism, som tar sina önskningar för realiteter.
Enligt Journal Officiel belöpte sig den franska skattkammarens
(la Tresorerie) utgifter under år 1941 till 277 miljarder francs, fördelade på följade poster:
Ordinarie utgifter . . . . . .. . . . . . . . . . . . . 125
Ockupationsutgifter …………….. 130
Clearingdeficit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12
Diverse utgifter . . . . . . . . . . . . . . .. . . .. . lO
miljarder frs
» ))
)) ))
» ))
————-Summa 277 miljarder frs.
För att bestrida dessa utgifter disponerade statskassan över följande resurser:
Ordinarie inkomster . . . . . . . . . . . . . . . . 80
Lån …………… ···’·· ………….. 100
Diverse tillgodohavanden . . . . . . . . . . . 20
Förskott av Banque de France ….. ·75
miljarder frs
)) ))
)) ))
» })
Summa 275 miljarder frs.
Att döma av utgifts- och inkomststaten för tiden l januari–30 juni
1942 samt finansministeriets approximativa beräkning av utgifter
och inkomster l juli-31 december 1942 uppgingo utgifterna under
fjolåret till minst cirka 290 miljarder francs, fördelade på följande
poster:
84
Dagens frågor
Ordinarie utgifter ………………. 140
Ockupationsutgifter …………….. 116
Clearingdeficit . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24
Diverse utgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10
miljarder frs
» »
)) »
» »
Summa 290 miljarder frs.
Inkomster:
Ordinarie inkomster . . . . . . . . . . . . . . . . 85 miljarder frs
Lån ……………………………. 115 » »
Diverse tillgodohavanden . . . . . . . . . . . 20 »
Summa 220 miljarder frs.
Banque de France måste alltså ånyo förskottera minst 70 miljarder
francs för budgetens reglering, vartill komma andra förskott.
Klart är, säger den franske finansexperten M. Decrais, att, hur
fast tron på Frankrikes renässans än är, ger den framlagda budgeten
anledning till dystra betraktelser, och det är en klen tröst att veta,
att kriget kommer att ytterligare försämra även andra staters finanser med åtföljande inflation, som ej kan hejdas vare sig genom lönestopp eller en rigorös priskontroll.
Frankrikes hela statsskuld, som 1939 uppgick till 483 miljarder
francs, utgör nu mer än 1,000 miljarder, d. v. s. en billion francs.
Denna summa omfattar naturligtvis även skattkammarväxlarna
(Bons du Tresor) och Banque de France’s förskottslikvider. Den
förstnämnda posten (Bons du Tresor) belöpte sig den 30 juni 1942 till
något mer än 300 miljarder francs, och den andra posten (Banque de
France’s förskottslikvider) uppgick vid halvårsslutet till cirka 235
miljarder, varav 64 miljarder utgjorde förskott till statskassans normala utgifter och 171 miljarder till ockupationstrupperna, den tyska
administrationen i Frankrike m. m. Medan förskottslikviden, avseende statens normala utgifter, har en nästan konstant natur, är
förskottet för bestridande av ockupationsutgifterna variabelt med en
ökningstendens, som ej blott bestämmes av ockupationsstyrkans storlek och växande anspråk, utan givetvis även av prisstegringen. Efter
den totala ockupationen har denna ökningstendens avsevärt accentuerats.
statsutgifterna överstiga vida landets produktionskapacitet. Krediten står alltså på spel. Problemet löses ej genom kapitalskonfiskation
och emission av nya statslån. Dylika åtgärder skulle ytterligare försämra den statsfinansiella situationen, som aldrig förut i Frankrikes
historia varit så katastrofal som nu, åren före franska revolutionen
ej ens undantagna. Enbart årsräntan på statsskulden uppgick i
slutet av juni 1942 till cirka 23,5 miljarder francs, och den har sedan
dess ökats avsevärt.
Franska experter, som bedöma situationen med objektiv realism,
anse, att Frankrike nu befinner sig i samma läge som Tyskland för
tjugo år sedan, då riksmarken rutschade ned mot O. Det anses tvivel- 85