Propagandaläget


1943


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

– —- –,., r
PROPAGANDALÄGET
DEN främmande propagandan i Sverige kan uppdelas på i stort
sett tre huvudkategorier: tysk nazistisk propaganda, sovjetrysk
kommunistisk propaganda samt anglosachsisk propaganda.
Av dessa tre propagandakategorier ha de bägge förstnämnda av
naturliga skäl kommit att stå i förgrunden för intresset, när det
gällt den främmande propagandans bekämpande. Utan att göra
sig skyldig till allt för stor överdrift kan man nog säga, att för
det allmänna medvetandet begreppet osvensk propaganda kommit att identifieras med nazistisk och – resp. eller – kommunistisk propaganda. Vad därutöver är, d. v. s. i främsta rummet
den anglosachsiska propagandan, framstår alldeles uppenbart icke
för folkflertalet som propaganda i förklenande bemärkelse, utan
rentav som ett slags komplettering av våra egna myndigheters
upplysning om den svenska livsformen.
Skälen till att det förhåller sig på detta sätt ligga alla mer
eller mindre i öppen dag. Den tyska, nazistiska propagandan är
väldig till sin volym- även om den sedan en längre tid tillbaka
icke synes ha ökats utan på sin höjd ha hållit sig konstant –
och aggressiv till sin tendens. Den gör sig till tolk för en livsåskådning, ett samhällsskick och en allmän politik, som av det
svenska folkets överväldigande majoritet betraktas med ovilja
eller åtminstone med djupaste misstro. Mot detta slags propaganda reagerar en svensk medborgare – som regel – automatiskt i negativ riktning. I den utsträckning den tyska, nazistiska
propagandan icke vänder sig till rena defaitister eller, under vissa
perioder av markerad framgång för de tyska vapnen, till de rent
opportunistiska elementen, torde dess verkan vara rakt motsatt
den avsedda. – Under de allra senaste månaderna kan man visserligen skönja medvetna försök från tysk sida att nyansera den
till vårt land riktade propagandan, att göra den smidigare och
bättre anpassad efter svensk mentalitet. Men varje liten psykologisk vinning, som sålunda till äventyrs kan inhöstas, motverkas naturligtvis hundrafalt av t. ex. underrättelserna från Norge.
Vad som här sagts om den tyska, nazistiska propagandan gäller i tillämpliga delar – om också numera icke med fullt samma
87
– ·:· -,.,-,–….-,..,}~.-,.~ ~:'””” –· ’
-/ .,. ·~
Propagandaläget
styrka – beträffande den sovjetryska, kommunistiska propagandan. Dess volym är otvivelaktigt underlägsen den tyska propagandans, men om man – som väl de flesta bedömare med all
rätt göra- tar med det svenska kommunistpartiets propaganda i
beräkningen, torde proportionen icke bli alltför ojämn, i synnerhet som den kommunistiska propagandan har ojämförligt bättre
möjligheter att nå ut till de breda lagren. Även sovjetpropagandans tendens är aggressiv, ofta nog brutal, och liksom den tyska
företräder den politiska och samhälleliga ideal, som – i stort
sett – stå i skarp motsats till vedertagen svensk uppfattning och
till svenska riksintressen. Det kan nog därför också sägas, att
svenska medborgare i gemen reagera lika negativt mot den kommunistiska som mot den nazistiska propagandan. Vissa särskilda
omständigheter, som verka i annan riktning, måste emellertid
beaktas. Sovjetpropagandan har småningom i viss mån ändrat
karaktär och börjat övergå från en doktrinärt kommunistisk till
en nationellt rysk (resp. svensk) och samtidigt formaldemokratisk förkunnelse. Parallellt härmed har, i varje fall efter vinterkriget, en högst avsevärd förskjutning inom den allmänna opinionen, d. v. s. främst bland arbetarklassen och de intellektuella, ägt
rum till Sovjetunionens förmån. Särskilt accentuerad har denna
förändring givetvis blivit efter det tysk-ryska krigets utbrott.
En tendens att betrakta Sovjetunionen i dess egenskap av nazismens motståndare och västmakternas allierade som en demokratiens förkämpe, ja, t. o. m. som de små nationernas riddare har
blivit allt vanligare i pressen och bland allmänheten; man synes
ibland ha glömt bort den ryska ockupationen av de baltiska randstaterna men nästan tagit intryck av Sovjets nyligen gjorda uttalande till förmån för Albaniens (!) frigörelse. En följd av denna
otvivelaktiga opinionsglidning är helt naturligt, att antalet sovjetsympatisörer i vårt land, som alltid, så vitt man kan döma,
vida överträffat antalet nazistsympatisörer, på senare tid väsentligt ökats. – Men även om man räknar med dessa omständigheter, torde det vara berättigat att påstå, att den överväldigande
delen av vårt folk ställer sig avvisande och misstrogen mot den
kommunistiska propagandan ungefär på samma sätt som mot den
nazistiska och denna inställning kommer väl sannolikt att skärpas i samma mån som det ryska hotet mot Finland på nytt aktualiseras. Ur dessa synpunkter skulle man kunna våga en förmodan, att den nazistiska och kommunistiska propagandan för
närvarande – naturligtvis utan att i någon mån böra neglige- 88
– – – – – – · – – – – ’ —-,, T
Propagandaläget
ras – icke behöver ge anledning till några direkta allvarliga
farhågor, vilket självfallet icke hindrar att den inhemska statsfientliga nazistiska och kommunistiska propagandan i preventivsyfte så vitt möjligt bör motverkas.
Med den anglosachsiska propagandan förhåller det sig i flera
avseenden helt annorlunda än med den nazistiska och kommunistiska. Hittills har denna propaganda, genom att arbeta i avsevärt smidigare och diskretare former än övriga propagandakategorier, skickligt undgått att dra uppmärksamheten till sig. Den
har bemödat sig om att vara- eller verka- saklig och objektiv
och den har omsorgsfullt undvikit aggressiva och stötande formuleringar. Med få undantag ha de anglosachsiska propagandaalster, som hittills spritts i vårt land, kunnat karakteriseras som
tolerabla. Därtill kommer, att den så att säga fastställbara delen
av dess volym i varje fall under de två första krigsåren varit
ringa och jämförd med övriga kategorier av främmande propaganda kunnat förefalla nästan betydelselös. Sist, men icke minst,
har den anglosachsiska propagandan nästan genomgående rört
sig med ideologiska och praktisk-politiska synpunkter och målsättningar, som äro välbekanta för den svenske medborgaren och
i allmänhet överensstämma med hans egen åskådning. Alla dessa
faktorer samverka till, att den för propaganda över huvud taget
mottagliga delen av vårt folk icke är på sin vakt gentemot den
anglosachsiska propagandan på ens tillnärmelsevis samma sätt
som gentemot den nazistiska och kommunistiska. Med hänsyn till
rådande förhållanden är denna inställning ingalunda onaturlig och,
om också otillfredsställande genom den brist på balans, som därigenom uppstår i opinionsbildningen, likväl måhända icke ägnad
att inge några allvarligare betänkligheter.
En helt annan aspekt får emellertid givetvis situationen, om
det skulle visa sig att den anglosachsiska propagandan, sedan den
på detta sätt förvissat sig om grundmurad good-will bland vårt
folk, skulle märkbart utvidga sin volym, skärpa sin tendens och
samtidigt genom engagemang i inrikespolitiska motsättningar
söka befrämja för vårt land icke godtagbara syften. Just därför
att den anglosachsiska propagandan omfattas med så allmänt förtroende – man kan nästan säga så reservationslöst godtages –
blir den så mycket farligare om och när den skulle tendera att
komma direkt i strid mot svenska riksintressen.
Det är av lätt insedda orsaker här icke möjligt att ingå på
några detaljer, men man bör icke dölja för sig, att – ur de syn- 89
’ H
—-”–~~–~-~~—~-·_:_ ~- —
Propagandaläget
punkter som just anlagts – den anglosachsiska propagandans utveckling på senar.e tid börjat anta en i viss mån oroväckande karaktär. Till att börja med förhåller det sig i själva verket så, att
den anglosachsiska propagandans volym, om man tar hänsyn till
hela opinionsbildningssfären, numera icke blott kan mäta sig med
utan sannolikt överträffar-alla andra propagandakategoriers. Alltför länge har man i”sitt bedömande av propagandavolymerna stirrat sig blind på den tryckta propagandan i form av broschyrer,
tidskrifter och tidningar. Därför liar man också fått ett oproportionerligt överväldigande intryck av den tyska propagandans omfång; när det gäller just denna art av propaganda, torde Tyskland nämligen sakna jämbördiga konkurrenter i vårt land. Men
det finns andra opinionsbildningsmedel att räkna med, som
kanske när allt kommer omkring spela en lika viktig roll eller
-åtminstone tillsammantagna- en långt viktigare. Tänker man
sålunda på bokmarknaden, filmen, radion, nyhetsförmedlingen och
kulturlivet i allmänhet torde man svårligen kunna förneka, att
den anglosachsiska propagandan har ett markerat övertag över
sina medtävlare. Det är vidare uppenbart, att den anglosachsiska propagandans tendens avsevärt skärpts efter Amerikas inträde i kriget; om att så förhåller sig kan man med lätthet övertyga sig genom att närmare studera den sista tidens anglosachsiska propagandayttringar i vårt land och jämföra dem med de
första krigsårens. Att den anglosachsiska propagandan i effektivitetshänseende är t. ex. den tyska vida överlägsen lär icke av
någon bestridas. Det anglosachsiska systemet att genom nyhetsförmedlingen och filmen indirekt göra den stora allmänheten mottaglig för de propagandaargument, som direkt sättas i händerna
på sympatiserande intellektuella och genom dem utkolporteras i
ledare, kulturartiklar och föreläsningar, är ett mönster av diskretion och slagkraft. Mot detta förmå tyskarnas broschyr- och tidskriftsfloder föga eller intet. Sist men icke minst är det åtskilliga tecken under det senaste året som tyda på, att den anglosachsiska propagandan i samverkan med vissa mot regeringen
oppositionella grupper medvetet inriktar sig på att framkalla en.
avvikelse till förmån för västmakterna från vår hittillsvarande
neutralitetspolitik.
Därför att de anglosachsiska rikena kommit att stå i bräschen
för värden och åskådningar, som också vi hylla, äro många benägna att i alla lägen identifiera dessa staters politiska syften
med vårt lands intressen. Vi äro dock skyldiga att kallt och osenti- 90
• —- •, T
Propagandaläget
mentalt bedöma även de anglosachsiska makternas krigs- och
fredsmåL Trots Atlantchartans höga principer har det både öppet och förtäckt då och då höjts röster i de anglosachsiska länderna för avrustning av de små staternas suveränitet. Detta
måste alltigenom strida mot traditionell svensk självständighetspolitik. Vi ha visserligen ingen anledning att tro, att någon
anglosachsisk makt hyser några sådana annektionistiska syften,
som nära beröra oss, men lika litet som Tysklands dominans vid
Östersjön eller på kontinenten skulle överensstämma med svenska
livsintressen, lika litet kan Rysslands dominerande ställning där
såsom den främste garanten för den under Atlantförbundets helgd
skapade kollektiva säkerheten emotses utan farhågor i Sverige.
Vi veta vidare ännu inte något om i vilken grad västmakterna
gentemot Sovjet i händelse av nederlag för axeln förmå göra
allvar av principerna om nationernas självbestämningsrätt för
de folk, som bo hinsides Bottenhavet och Östersjön. Ytterligare
måste vi neutrala undvika att solidarisera oss med de krigförandes förintelsehotelser; inte bara axelns och Sovjets propaganda
utan även Storbritanniens har i detta hänseende ibland fått ett
innehåll, som måste fylla de neutrala med onda aningar inför
fredsuppgörelserna och påminna dem om deras stora förmedlande och folkförsonande uppgifter. Och allra minst kunna vi
låta den anglosachsiska propagandan – lika litet som tyr;k eller
rysk – direkt eller indirekt ta formen av en inblandning i vår
egen politik i syfte att åstadkomma en rubbning av den neutrala
kurs, som statsledningen med anslutning från alla ansvariga partier bestämt och oeftergivligt valt.
Allt för länge har det i vårt land – åtminstone inom de lättrörliga men inflytelserika intellektuella opinionerna – varit på
modet att lidelsefullt och reservationslöst ta parti för och emot
de kämpande stormaktskombinationerna. At den oavhängiga,
nationellt svenska inställning, av vilken vår politiska ledning
gjort sig till bärare har beretts ett ganska blygsamt utrymme
i svensk opinionsbildning. Det torde dock med fog kunna sägas,
att vi nu kommit i ett sådant läge, då en svensk medborgares
plikt är att ta parti endast för en makt- Sverige. Detta förhållningssätt, som borde vara självklart, förestavas av omsorgen inte
blott om vårt eget väl utan även om det splittrade Nordens. Det
är därför vi måste vara på vår vakt mot den utländska propagandan och även mot den, till vilken vi helst lyssna.
91