Engelskt bombflyg
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
.t
ENGELSKT
BOMBFLYG
EN INBLICK I EN- STORMAKTS FLYGKRIGFÖRING UNDER TVÅ ÅR
Av AVIATOR
l VÅRAS utkom en broschyr »The battle of Britain», som skildrade de engelska jaktförbandens i hemlandet, »Fighter Command»,
insatser under den stora tyska luftoffensiven hösten 1940. Nu
har också bombflyget fått sitt epos i en betydligt fylligare publikation, »Bomber Command», som redogör för uppgifter och verksamhet hittills, samtidigt med att filmen »Nattbombare (Target
for tonight)» visats och givit e:n. autentisk inblick i det dagliga
livet. Genom skriften i fråga får man om en av de stora makternas krigföring veta åtskilligt, som tidigare icke varit publicerat.
Från tyskt eller italienskt håll har veterligen ingen liknande
publikation sett dagen.
Bomber Command omfattar huvuddelen av de brittiska bombförbanden i hemlandet samt svarar ensam för den offensiva verksamheten över det inre av fientligt område och tillsammans med
»Coastal Command» för verksamheten över havet och fiendens
kust. Det framhålles, att under det sista året före kriget jaktvapnets förstärkning fått gå före bombvapnets, så att vid krigsutbrottet Bomber Command var svagare än Fighter Command.
Då jaktförbandens styrka 1939 uppskattats till 800 a 1,000 flygplan, skulle man kunna våga gissningen 600 a 800 flygplan som
mått på bombförbandens i hemlandet styrka vid krigsutbrottet.
Vintern 1939-40 ägnades åt två ständigt pågående operationer,
anfall på tyska flottan och flygbladsfällning över Tyskland.
Operationerna mot tyska flottan inleddes redan en halvtimme
efter krigsutbrottet, då spaning igångsattes med 75 flygfotografier
över flottan och dess hamnar som resultat. Nästa dag startade
29 bombplan för att anfalla fartyg i Wilhelmshafen, Jadebukten
och Brunnshiittel vid Kielkanalens mynning i Elbe. Vädret vid
tyska kusten var dåligt med låga moln och regn. Anfallet gjordes
604
.·
Engelskt bombflyg
»GneisenaU» (l) stävar mot Norge vid ockupationen. 2 = jagarbevakning.
(Ur >>Bomber Command>>.)
i flera fall i masttoppshöjd. Sju bombplan förlorades, därav minst
ett på grund av krevaden från framförvarande flygplans bomber.
Åtskilliga lyckades aldrig finna målet. Endast en träff konstaterades med säkerhet. Även i fortsättningen mötte uppträdandet
i tyska bukten kraftigt motstånd, främst genom tyska jaktförband,
som i tid varnades av framskjutna luftbevakningslinjer på havet.
Låganfall i planflykt mot örlogsfartyg visade sig också vara dyrbart. Den 14 december nedskötos 5 av 12 anfallande bombplan
och den 18 december en hel division, främst av tyska jaktplan.
Tyska bukten kallades med skäl för »getingboet», och det stod nu
klart, att bombanfall i slutna förband under dager överhuvud
taget äro mycket vanskliga, om fienden har goda jaktförband.
Flygningarna över Nordsjön under vintern gåvo god utbildning.
Det gav också flygbladsfällningen över Tyskland, som många
gånger innebar utomordentligt svår flygning i mörker, moln och
isbildning under 6-12 timmar. Dessutom lärde man känna terrängen och fick goda spaningsresultat. Den 10 oktober flög man
första gången till Berlin, i januari till Prag och Wien, i mars till
Warszawa och åter. Flygplanen flögo då, liksom senare då bombanfallen började, alltid enskilt under mörker och vanligen med
tre minuters intervaller. Isbildning var den värsta fienden; luft- 605
lll ’ ,.·.
.1
.Aviator
värn och jaktplan kunde icke uträtta mycket under mörker vid
denna tid.
Man undvek strängt bombfällning mot fasta mål på tyskt område. Först sedan tyskarna fällt några bomber i land på Orkneyöarna i samband med ett anfall på flottan i Scapa Flow svarade
Bomber Command med ott anfall på sjöflygstationen vid Sylt
den 19 mars. (Detta anfall räkna tyskarna som inledning på de
engelska anfallen mot hemorten och anse, att engelsmännen först
tillämpat denna krigföringsmetod.)
Det norska fälttåget blev för Bomber Command arbete under
mycket svåra förhållanden. Från baser i hemlandet var det 500
km. till Stavanger, över 1,000 till Trondheim och Oslo. Flygspaning från Bomber Command upptäckte redan den 4 april 1940
stora tonnagesamlingar i rörelse på Nordsjökusten. Natten 6-7
april såg man stora motortransporter mot och ilastningar i östersjöhamnar. Den 7 april siktades tyska flottan med bl. a. slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau till sjöss nordväst om Horns
Rev av en bombdivision, som gick till anfall mot ett av skeppen.
Den viktiga radiorapporten om upptäckten kom emellertid icke
fram och därmed försenades också brittiska flottans utlöpande
några timmar, vilket kan ha haft stor betydelse för utgången av
det tyska företaget. Någon mera kontakt erhöll det brittiska flyget
icke med de tyska fartyg, som späckade med trupper styrde mot
norska hamnar, delvis på grund av dålig sikt till sjöss. Den 9 i
skymningen anfölls och träffades en kryssare (Königsberg) i
Bergens hamn; följande dag sänktes den av 16 störtbombplan
från ett hangarfartyg. Den 12 april sökte 92 bombplan fånga
upp tyska flottan på återväg i Skagerack, men misslyckades och
förlorade i stället 10 flygplan i strid med tyska jaktplan, som
förföljde ända till 300 km. från kusten med förlust av 5 flygplan.
Inom kort blev anfall på flygplatser det viktigaste och det enda,
.varmed Bomber Command kunde medverka i Norge. Eftersom
tyskarna hastigt fått jaktförsvar etablerat, måste anfallen göras
i mörker, vilket innebar stora navigeringsvårigheter. Efter ett
par timmars flygning över Nordsjön skulle den klippiga kusten
angöras och målet lokaliseras; letade man för länge, blev det
knappt med bensinen för hemflygningen. Vid ett tillfälle återvände ett bombplan efter 9 1/2 timmars flygning med bomberna i
behåll, sedan det varit över Oslo, men förgäves sökt efter Fornebu
flygplats, som doldes av snötjocka. stavangers flygfält anfölls
17 gånger, Oslos 9, Trondheims 5 och Kristiansands 2 gånger.
606
—~~~~-~- —~——–
—–~————-~~- ””’””’ ,._.
Engelskt bombflyg
Dunkerque i september 1940. l= sönderbombade magasin; 2 =ansamling
av invasionspråmar; 3 = bombskadade pråmar. (Ur >>Bomber Command>>.}
Några avgörande svårigheter för tyskarna kunde emellertid dessa
företag icke bereda.
Den tyska offensiven på västfronten gav Bomber Command dess
svåraste uppgifter hittills under kriget. Huvudkrafterna voro
baserade i hemlandet, medan ett detachement av medeltunga och
lätta bombplan befann sig i Frankrike. Denna »Advanced Air
Striking Force» disponerade den 10 maj 1940, då stormen bröt lös,
135 stridsdugliga bombplan. (Härutöver funnos i Frankrike 130
jaktplan samt i expeditionskårens »Air Component» spaningsplan.) Användningen av dessa var planerad i samråd med franska
högkvarteret. Fransmännen hade förklarat, att de endast hade
40 bombplan, som lämpade sig för anfall under dager, varför
huvuddelen av det offensiva inslaget i luftkriget skulle presteras
av engelsmännen. General Gamelin höll på, att det brittiska flygets
huvuduppgift skulle vara att hindra en invasion i Frankrike och
inga mål, som icke direkt tjänade detta syfte, finge anfallas. Så
blev också bestämt, men engelsmännen framhöllo, att deras bombförbands styrka icke var tillräcklig för att erbjuda ett verkligt
hinder mot en invasion. Bombförbanden i Frankrike lågo i trakten av Reims, varifrån de skulle kunna insättas mot invaderande
trupper och deras förbindelser även öster om Rhen. General
607
f, ”’
..’ ,-· •… ._;.-Il-·—llilin.._
·. -~
Aviator
Gamelin vägrade emellertid att medge anfall mot mål på tyskt
område, varigenom tysk civilbefolkning kunde drabbas, åtminstone innan tyskarna visat sig icke taga samma hänsyn. Redan
på eftermiddagen den 10 maj släpptes dessa restriktioner.
De lätta och medeltunga bombplanen (»Battle» resp. »Blenheim»)
i Striking Force fingo tiU uppgift låganfall mot marschkolonner,
vägknutar och järnvägar, medan de tunga bombplanen från hemlandet opererade under mörker mot kommunikationer och depåer
längre bort. Förband från hemlandet fingo också i uppdrag att
understödja holländarna, bl. a. genom anfall på av tyskarna besatta
flygplatser. Av 248 holländska krigsflygplan återstodo efter tre
dagars strider 10, och dessa fälldes alla under anfall på tyska
trupper i Grebbelinjen den 13 maj. Den engelska hjälpen förslog
icke långt mot tyskarnas kraftinsats på marken och i luften, särskilt som underrättelser om vad som borde anfallas voro mycket
svåra att erhålla.
I fortsättningen fick Bomber Command göra stora offer under
sina försök att hejda eller fördröja de tyska härmassorna. I försök
den 12 maj att förstöra ett par broar över Albertkanalen vid
Maastricht förlorades 10 av 18 insatta bombplan, men broarna
förstördes. Den 14 maj gällde det att förstöra fyra broar över
Maas nära Sedan för att hindra tyskarnas hotande genombrott
där. 67 Hattles-lätta bombplan- sattes in, 32 återvände. Flera
broar voro förstörda, men tyskarna vällde vidare. Under den
tyska stöten mot havet, som resulterade i den stora inneslutningen
i Flandern, arrföllos under dager kolonner, stridsvagnar och truppsamlingar, några gånger med gott resultat, ehuru endast av taktisk
betydelse. Vid ett tillfälle anföllo 12 Blenheims från England
stridsvagnar och trupper vid Gembloux; endast ett återvände. De
tyska jaktförbanden behärskade luften. Effekten minskades också
av svårigheten att få underrättelser om lämpliga mål. Från och
med 23 maj övergick man till följd av förlusterna helt till företag under mörker, varvid de närmast viktigaste uppgifterna blevo
att fördröja den tyska framryckningen mot Dunkerque, medan
evakueringsoperationen pågick. En intressant upplysning är att
de engelska bombförbanden i Frankrike icke förlorade mer än 11
flygplan på marken genom fiendens flygbasbekämpning. De
engelska flygbaserna torde ha varit ordnade bättre med hänsyn
till luftskyddet än de franska, holländska och belgiska.
De tunga bombplanen från England arbetade mot mål, som utvaldes av franska högkvarteret i samråd med det engelska. Det
608
Engelskt bombflyg
)>Scharnhorst•> och )>Gneisenam (l) i Brests hamn, vederbörligen camouflerade med nät; 2 = camouflerade byggnader; 3 = antitorpedbommar och nät;
4 =demolerade oljetankar. (Ur )>Bomber Command)>.)
rörde sig mest om järnvägsförbindelserna, först mellan Rhen och
gränsen, sedan allt närmare fronten, något som engelsmännen
hade svårt att tillmötesgå, därför att de tunga bombplanen icke
alls lämpade sig för sådana uppgifter. Bortsett från anfallet mot
Sylt den 19 mars fälldes de första bomberna över tyskt område
den 11 maj mot järnvägsknuten vid Miinchen-Gladbach. Sammanlagt gjorde tunga bombplan till och med den 16 juni 27 stora
anfall mot förbindelserna, bl. a. den 15 maj mot Aachen och Köln
(vilket nogsamt registrerades av den tyska propagandan).
Den 16 juni var det klart att Frankrike skulle begära stillestånd och engelsmännen togo hem sina bombplan. De hade då fällt
över 1,000 ton bomber mot järnvägar i Frankrike och Tyskland
samt flera hundra ton mot trupper enligt franska högkvarterets
anvisningar. The Striking Force hade förlorat 75 av sina 135
flygplan på fem dagar. 10 maj-20 juni förlorade Bomber Command
40 procent av sin styrka i första linjen. Engelska rapporter ha
förut meddelat, att offensiven i väster kostade Royal Air Force
alltsomallt 375 flygplan. Antages gissningsvis en tredjedel av
(}essa ha varit jakt- och spaningsplan, skulle återstoden utgöra
förlusterna i bombplan. Bomber Commands hela styrka vid offen- 609
45- 41718. Svensk Tidsk1·ift 1941.
,~~·· ..·
.1
Aviator
sivens början skulle då varit 600 flygplan. Om hälften av förlusterna varit bombplan, skulle den ursprungliga styrkan blott
ha varit 500. I vilket fall som helst synas de nu lämnade upplysningarna vederlägga påståenden om att det brittiska flygvapnet
lämnat de allierade trupperna, främst fransmännen, i sticket.
Engelska bombanfall mot Italien ha förekommit alltsedan kort
efter krigsutbrottet. Redan den 3 juni 1940, då det ännu fanns
stora uppgifter för bombflyget i Frankrike, beslöts att sända
bombförband mot Italien. Den 11 juni stod en division vid Marseille, startklar mot Milano. starten hindrades mycket dramatiskt
av den franske flygchefen i alpområdet, som ansåg sig handla på
franska regeringens vägnar, sannolikt därför att han själv förbjudits öppna några anfallsföretag mot fientligt område. Senare
gjordes likväl två anfall med enstaka bombplan, mot Genua och
Milano, innan Frankrike gav upp. Ett första företag mot italienskt
område från baser i England gjordes dock redan den 11 juni.
Sporadiska anfall mot fabriker och oljelager i norra Italien ha
förekommit alltsedan dess. Den 31 oktober 1941 utsträcktes anfallen till Neapel, som på ett år anfallits 54 gånger. Engelsmännen skatta den moraliska verkan mot italienarna relativt högt,
såsom nervkrig. Den materiella verkan är dock liten, främst därför att det rört sig om små styrkor, opererande på mycket långa
avstånd under oberäkneliga väderleksförhållanden och med Alperna som ett svårt flyghinder.
I oktober 1940 började tyskarna sina angrepp mot den brittiska
sjöfarten. Magnetiska minor- Hitlers hemliga vapen~ – utlades
bl. a. från flygplan. Ett halvt år senare voro även engelsmännen
färdiga med magnetiska minor och flygande minutläggare. Minorna äro cylindriska, 3 meter långa, och fällas från låg höjd
med fallskärm. Att nå rätt fällningsläge under mörker har varit
svårt och stundom krävt många försök. Minorria utläggas alltid
i ett sund, en kanal, en flodmynning eller ett hamninlopp. Bombflyget är för minoperationer tilldelat fem områden, nämligen
norska kusten, Öresund och Bälten med danska kusten, Östersjön,
Kielkanalen med Elbemynningen samt Biscayabukten. I andra
områden opererar kustkommandot Minutläggningens resultat äro
svåra att bedöma. Exempel på fartyg sänkta i Öresund och Bälten
anföras som plus på minkontot, liksom ökade beställningar på
danska och svenska skeppsvarv. »Operationerna fortgå», säger
den engelska källan.
I strävan att förhindra en tysk invasion mot de brittiska öarna
610
Engelskt bombflyg
har bombflyget en viktig andel. Principen är att kontinuerligt
anfalla alla sannolika »invasionshamnar», från AmsterdamIjmuiden i norr till Cherbourg i sydväst och förebygga samling
av trupptransportpråmar och annat tonnage. De viktigaste operationerna gjordes på hösten 1940, då 3,000 motorpråmar lågo klara
i Antwerpen, Vlissingen, Ostende, Dunkerque, Calais, Boulogne och
Le Havre, varom i flera fall flygfotografier tydligt vittna. Det
förberedda transporttonnaget uppskattas till l miljon ton i pråmar
och 4 miljoner ton i andra fartyg. Den l juni 1941 hade 536 anfall
gjorts mot dessa hamnar samt 261 anfall mot flygplatser i kustens
närhet. De flesta anfallen gjordes under mörker, försök att komma
under dager utan jakteskort hämnade sig, bl. a. vid Aalborg i
augusti 1940, då 11 av 12 flygplan nedskötos. Den 10 januari 1941
började emellertid kombinerade bomb- och jaktföretag under dager
mot kustområdet, vilka från 22 juni betydligt ökade i styrka.
Engelsmännen anse att angreppen hösten 1940 hindrade den tilltänkta tyska invasionen och att de sedan dess pågående störningsanfallen försvåra nya förberedelser.
Samtidigt med slaget om Atlanten pågår, ehuru i mindre skala,
en strid om Nordsjön. I denna deltager Bomber Command med
kontinuerliga anfall på tysk sjöfart utefter kusterna. Denna sjö-
fart skyddas icke minst av tyskt jaktflyg, som är påpassligt
även utanför kusten. Från våren 1941 ha dessa anfall tagit ökad
omfattning. Fartygen anfallas under dager både till sjöss, då de
följa kusten så nära som möjligt, och i hamn, alltid med låganfall
i masttopphöjd för att säkerställa träff. Mellan 12 mars och 14
juli 1941 startade 1,750 flygplan – 14 om dagen – för anfall på
sjöfart; 401 fartyg på 741,000 ton anföllos och 293,000 ton sänktes
mot en förlust av 68 flygplan. Engelsmännen framhålla, att en
indirekt verkan av dessa anfall är ökad belastning av järnvägsnätet i Tyskland och de ockuperade områdena.
Även i slaget om Atlanten deltar bombflyget. En uppgift därvid
har varit anfall på de tyska slagskepp, som använts eller kunnat
användas för anfall på Atlantkonvojerna. Ett första anfall gjordes mot slagskepp i Kiel den l juli 1940, varvid Scharnhorst
uppges ha träffats. Sedan Scharnhorst och Gneisenau efter sin
framgångsrika kryssning på senvintern 1941 löpt in till Brest
ha de och Prinz Eugen, som kom dit i juni, intill 10 juli 1941
anfallits 69 gånger. Vilka skador de lidit, vet man icke, man vet
blott, att de sedan l april icke deltagit i operationer. Några av de
största anfallen mot de ytterst väl försvarade örlogshamnarna
611
,-·. ._;.”·”~—=-··.
,·.;;·
.t
’ .
Aviator
gjordes på stor höjd under dager den 24-26 juli, då Scharnhorst
förflyttats längre söderut till La Pallice, varvid även de nya
engelska och amerikanska fyrmotoriga bombplanen deltogo. I
dessa strider förlorades enligt engelsk uppgift 15 bomb- och 7 jaktplan mot 34 tyska jaktplan. Scharnhorst kunde återvända till
Brest men måste dockas. Märkligt nog ha emellertid bombanfallen
av allt att döma icke lyckats inverka på dessa fartygs flytbarhet.
Deras användbarhet i strid synes däremot vara tvivelaktig. Andra
och lika viktiga bombmål i Atlantkriget äro ubåtsbaserna i Frankrike, främst St. Nazaire, Bordeaux och Lorient; den senare hamnen anfölls 44 gånger på ett år. Förutom skador på ubåtar framhålla engelsmännen, att ofta återkommande anfall hindra ubåtsbesättningar i hamn från vila. Slutligen anfallas de tyska långdistansbombplanens baser, främst Merignac vid Bordeaux, varifrån Fokke-Wulf Kondorplan bruka utgå på sina färder mot
Altlantkonvojerna. Huvudrollen i bombkriget över Atlanten tillkommer emellertid icke Bomber Command utan kustflyget, Coastal
Command, som med sina flygbåtar, torpedplan och bombplan
sköta såväl övervakning och konvojering som anfall på sjöfart
och hamnar.
Den mest omfattande och vittsyftande av bombflygets operationer är emellertid ingen av de tidigare nämnda utan luftkrigföringen mot hemorten i Tyskland. Planer för systematisk bekämpning av den tyska försörjningen funnos uppgjorda sedan
länge, men verkställigheten hölls tillbaka ända till den tyska västoffensivens början. Samtidigt med understödet åt den franska
armen igångsattes då bekämpning av mål i den tyska hemorten.
Så t. ex. anföllo 93 bombplan mål i Ruhr natten 15-16 maj, den
17-18 anfölls Hamburg och Bremen, den 27-28 masugnar och
oljefabriker. Dessa företag med verkan på lång sikt voro vid
denna tidpunkt, då den tyska invasionen vällde fram genom
Frankrike, en betänklig kraftsplittring (vilket dock icke framhålles av den engelska källan). Ledningen av Bomber Command
synes ha varit så inställd på sin hemortsbekämpning, att den icke
kunde kasta om, då tyskarna grepo initiativet och behövde mötas
med helt andra medel. I början av juni 1940 voro i genomsnitt
dagligen 70 bombplan i gång på natten och 42 på dagen.
Efter Frankrikes fall började ett nytt skede i bombkriget under
vilket störande anfall riktades mot den tyska försörjningen i
dess fyra viktigaste grenar, nämligen flygindustrien, aluminiumindustrien, syntetiska oljeindustrien samt kommunikationerna i
612
Engelskt bombflyg
Rhenlandet och Ruhr. Anfallen utfördes mot ett mycket stort
antal mål, mot varje plats med relativt liten styrka. I början av
december 1940 vidtog ett nytt skede, där man – möjligen efter
tyskt exempel – koncentrerade mera mot ett mål i sänder. Nu
tillkommo ökade anfall mot skeppsvarv, särskilt ubåtsvarven.
Målvalet var eljest i fortsättningen ungefär detsamma. Den 18
juni 1941 hade 1,666 anfall, vartdera med minst 6 flygplan, gjorts
mot tyskt område. Från april 1941 ha anfallen väsentligt tilltagi~
i styrka beroende på tillkomsten av de fyrmotoriga tunga bombplanen, som både kunna flyga längre och ta med tyngre last.
Dessutom användes nu en ny typ av extratunga bomber med stor
minverkan. Några exakta uppgifter på fällda bombmängder ha
icke offentliggjorts, men i maj 1941 fälldes dubbelt så mycket som
i maj 1940 och i juni 1941 50 °/o mer än i maj. I juni 1941 fälldes
mera engelska bomber över Tyskland än tyska bomber över England i april, som uppges vara en av tyskarnas intensivaste luftkrigsmånader. De viktigaste målen äro fortfarande industrier och
kommunikationer. Avståndet mellan bas och mål varierar mellan
850 km. (Berlin) och 400 km. (Ruhr), d. v. s. lika med från Stockholm till Gällivare, Berlin eller Svir, respektive från Stockholm
till Halmstad, Sollefteå eller Helsingfors. Dessa avstånd skola
överflygas i mörker och med endast ofullständig kännedom om
vädret, ofta med risk för dimma och isbildning. Bland de tätast
anfallna målen märkas Köln (84 anfall), Hamm (83), Bremen (78),
Hamburg (73), Mannheim-Ludwigshafen (61), Wilhelmshafen (54),
Emden (54), Kiel (50), Berlin (46), Duisburg (45), Gelsenkirchen
(43), Diisseldorf (42) och Hannover (38). Siffrorna gälla antalet
anfall t. o. m. juli 1941. De viktiga industriområdena kring Magdeburg och Stettin samt i Sachsen och Bayern ligga så långt bort
att frekvensen där varit betydligt lägre.
Verkan av de engelska anfallen är ytterligt svår att bedöma.
Den engelska redogörelsen är i detta avseende mindre värdefull.
Det bör emellertid märkas, att förstöring av stadsdelar, bl. a. en
tredjedel av Aachen, numera anföres som exempel på god verkan.
Det är sålunda icke längre fråga om enbart verkan mot fabriker
och anläggningar. Represalietanken har så småningom vunnit
insteg. Jämför man med resultatet av de tyska anfallen mot
England måste man emellertid antaga, att de engelska anfallen
icke kunna få verkan annat än på mycket lång sikt och då såsom
nervkrig lika mycket som på grund av materiell förstörelse.
Redogörelsen för verksamheten vid Bomber Command under två
613
., ·~
” ’
.. ·~
.f
Aviator
krigsår ger framför allt ett starkt intryck av den mångfald mål
av helt olika natur, som flygvapnet kan operera mot, och de fordringar, som därav ställas både på personal och materiel. I fråga
om flygande personal och flygplan synes det brittiska flygvapet
stå mycket högt. I fråga om möjligheterna att vinna avgörande
enbart genom luftkriget ar redogörelsen däremot mindre övertygande. För att ett sådant avgörande skall komma i fråga torde
först och främst en avsevärd stegring av kvantiteten bli nödvändig – ett för Europas framtid dystert perspektiv.
614
ENGELSKT
BOMBFLYG
EN INBLICK I EN- STORMAKTS FLYGKRIGFÖRING UNDER TVÅ ÅR
Av AVIATOR
l VÅRAS utkom en broschyr »The battle of Britain», som skildrade de engelska jaktförbandens i hemlandet, »Fighter Command»,
insatser under den stora tyska luftoffensiven hösten 1940. Nu
har också bombflyget fått sitt epos i en betydligt fylligare publikation, »Bomber Command», som redogör för uppgifter och verksamhet hittills, samtidigt med att filmen »Nattbombare (Target
for tonight)» visats och givit e:n. autentisk inblick i det dagliga
livet. Genom skriften i fråga får man om en av de stora makternas krigföring veta åtskilligt, som tidigare icke varit publicerat.
Från tyskt eller italienskt håll har veterligen ingen liknande
publikation sett dagen.
Bomber Command omfattar huvuddelen av de brittiska bombförbanden i hemlandet samt svarar ensam för den offensiva verksamheten över det inre av fientligt område och tillsammans med
»Coastal Command» för verksamheten över havet och fiendens
kust. Det framhålles, att under det sista året före kriget jaktvapnets förstärkning fått gå före bombvapnets, så att vid krigsutbrottet Bomber Command var svagare än Fighter Command.
Då jaktförbandens styrka 1939 uppskattats till 800 a 1,000 flygplan, skulle man kunna våga gissningen 600 a 800 flygplan som
mått på bombförbandens i hemlandet styrka vid krigsutbrottet.
Vintern 1939-40 ägnades åt två ständigt pågående operationer,
anfall på tyska flottan och flygbladsfällning över Tyskland.
Operationerna mot tyska flottan inleddes redan en halvtimme
efter krigsutbrottet, då spaning igångsattes med 75 flygfotografier
över flottan och dess hamnar som resultat. Nästa dag startade
29 bombplan för att anfalla fartyg i Wilhelmshafen, Jadebukten
och Brunnshiittel vid Kielkanalens mynning i Elbe. Vädret vid
tyska kusten var dåligt med låga moln och regn. Anfallet gjordes
604
.·
Engelskt bombflyg
»GneisenaU» (l) stävar mot Norge vid ockupationen. 2 = jagarbevakning.
(Ur >>Bomber Command>>.)
i flera fall i masttoppshöjd. Sju bombplan förlorades, därav minst
ett på grund av krevaden från framförvarande flygplans bomber.
Åtskilliga lyckades aldrig finna målet. Endast en träff konstaterades med säkerhet. Även i fortsättningen mötte uppträdandet
i tyska bukten kraftigt motstånd, främst genom tyska jaktförband,
som i tid varnades av framskjutna luftbevakningslinjer på havet.
Låganfall i planflykt mot örlogsfartyg visade sig också vara dyrbart. Den 14 december nedskötos 5 av 12 anfallande bombplan
och den 18 december en hel division, främst av tyska jaktplan.
Tyska bukten kallades med skäl för »getingboet», och det stod nu
klart, att bombanfall i slutna förband under dager överhuvud
taget äro mycket vanskliga, om fienden har goda jaktförband.
Flygningarna över Nordsjön under vintern gåvo god utbildning.
Det gav också flygbladsfällningen över Tyskland, som många
gånger innebar utomordentligt svår flygning i mörker, moln och
isbildning under 6-12 timmar. Dessutom lärde man känna terrängen och fick goda spaningsresultat. Den 10 oktober flög man
första gången till Berlin, i januari till Prag och Wien, i mars till
Warszawa och åter. Flygplanen flögo då, liksom senare då bombanfallen började, alltid enskilt under mörker och vanligen med
tre minuters intervaller. Isbildning var den värsta fienden; luft- 605
lll ’ ,.·.
.1
.Aviator
värn och jaktplan kunde icke uträtta mycket under mörker vid
denna tid.
Man undvek strängt bombfällning mot fasta mål på tyskt område. Först sedan tyskarna fällt några bomber i land på Orkneyöarna i samband med ett anfall på flottan i Scapa Flow svarade
Bomber Command med ott anfall på sjöflygstationen vid Sylt
den 19 mars. (Detta anfall räkna tyskarna som inledning på de
engelska anfallen mot hemorten och anse, att engelsmännen först
tillämpat denna krigföringsmetod.)
Det norska fälttåget blev för Bomber Command arbete under
mycket svåra förhållanden. Från baser i hemlandet var det 500
km. till Stavanger, över 1,000 till Trondheim och Oslo. Flygspaning från Bomber Command upptäckte redan den 4 april 1940
stora tonnagesamlingar i rörelse på Nordsjökusten. Natten 6-7
april såg man stora motortransporter mot och ilastningar i östersjöhamnar. Den 7 april siktades tyska flottan med bl. a. slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau till sjöss nordväst om Horns
Rev av en bombdivision, som gick till anfall mot ett av skeppen.
Den viktiga radiorapporten om upptäckten kom emellertid icke
fram och därmed försenades också brittiska flottans utlöpande
några timmar, vilket kan ha haft stor betydelse för utgången av
det tyska företaget. Någon mera kontakt erhöll det brittiska flyget
icke med de tyska fartyg, som späckade med trupper styrde mot
norska hamnar, delvis på grund av dålig sikt till sjöss. Den 9 i
skymningen anfölls och träffades en kryssare (Königsberg) i
Bergens hamn; följande dag sänktes den av 16 störtbombplan
från ett hangarfartyg. Den 12 april sökte 92 bombplan fånga
upp tyska flottan på återväg i Skagerack, men misslyckades och
förlorade i stället 10 flygplan i strid med tyska jaktplan, som
förföljde ända till 300 km. från kusten med förlust av 5 flygplan.
Inom kort blev anfall på flygplatser det viktigaste och det enda,
.varmed Bomber Command kunde medverka i Norge. Eftersom
tyskarna hastigt fått jaktförsvar etablerat, måste anfallen göras
i mörker, vilket innebar stora navigeringsvårigheter. Efter ett
par timmars flygning över Nordsjön skulle den klippiga kusten
angöras och målet lokaliseras; letade man för länge, blev det
knappt med bensinen för hemflygningen. Vid ett tillfälle återvände ett bombplan efter 9 1/2 timmars flygning med bomberna i
behåll, sedan det varit över Oslo, men förgäves sökt efter Fornebu
flygplats, som doldes av snötjocka. stavangers flygfält anfölls
17 gånger, Oslos 9, Trondheims 5 och Kristiansands 2 gånger.
606
—~~~~-~- —~——–
—–~————-~~- ””’””’ ,._.
Engelskt bombflyg
Dunkerque i september 1940. l= sönderbombade magasin; 2 =ansamling
av invasionspråmar; 3 = bombskadade pråmar. (Ur >>Bomber Command>>.}
Några avgörande svårigheter för tyskarna kunde emellertid dessa
företag icke bereda.
Den tyska offensiven på västfronten gav Bomber Command dess
svåraste uppgifter hittills under kriget. Huvudkrafterna voro
baserade i hemlandet, medan ett detachement av medeltunga och
lätta bombplan befann sig i Frankrike. Denna »Advanced Air
Striking Force» disponerade den 10 maj 1940, då stormen bröt lös,
135 stridsdugliga bombplan. (Härutöver funnos i Frankrike 130
jaktplan samt i expeditionskårens »Air Component» spaningsplan.) Användningen av dessa var planerad i samråd med franska
högkvarteret. Fransmännen hade förklarat, att de endast hade
40 bombplan, som lämpade sig för anfall under dager, varför
huvuddelen av det offensiva inslaget i luftkriget skulle presteras
av engelsmännen. General Gamelin höll på, att det brittiska flygets
huvuduppgift skulle vara att hindra en invasion i Frankrike och
inga mål, som icke direkt tjänade detta syfte, finge anfallas. Så
blev också bestämt, men engelsmännen framhöllo, att deras bombförbands styrka icke var tillräcklig för att erbjuda ett verkligt
hinder mot en invasion. Bombförbanden i Frankrike lågo i trakten av Reims, varifrån de skulle kunna insättas mot invaderande
trupper och deras förbindelser även öster om Rhen. General
607
f, ”’
..’ ,-· •… ._;.-Il-·—llilin.._
·. -~
Aviator
Gamelin vägrade emellertid att medge anfall mot mål på tyskt
område, varigenom tysk civilbefolkning kunde drabbas, åtminstone innan tyskarna visat sig icke taga samma hänsyn. Redan
på eftermiddagen den 10 maj släpptes dessa restriktioner.
De lätta och medeltunga bombplanen (»Battle» resp. »Blenheim»)
i Striking Force fingo tiU uppgift låganfall mot marschkolonner,
vägknutar och järnvägar, medan de tunga bombplanen från hemlandet opererade under mörker mot kommunikationer och depåer
längre bort. Förband från hemlandet fingo också i uppdrag att
understödja holländarna, bl. a. genom anfall på av tyskarna besatta
flygplatser. Av 248 holländska krigsflygplan återstodo efter tre
dagars strider 10, och dessa fälldes alla under anfall på tyska
trupper i Grebbelinjen den 13 maj. Den engelska hjälpen förslog
icke långt mot tyskarnas kraftinsats på marken och i luften, särskilt som underrättelser om vad som borde anfallas voro mycket
svåra att erhålla.
I fortsättningen fick Bomber Command göra stora offer under
sina försök att hejda eller fördröja de tyska härmassorna. I försök
den 12 maj att förstöra ett par broar över Albertkanalen vid
Maastricht förlorades 10 av 18 insatta bombplan, men broarna
förstördes. Den 14 maj gällde det att förstöra fyra broar över
Maas nära Sedan för att hindra tyskarnas hotande genombrott
där. 67 Hattles-lätta bombplan- sattes in, 32 återvände. Flera
broar voro förstörda, men tyskarna vällde vidare. Under den
tyska stöten mot havet, som resulterade i den stora inneslutningen
i Flandern, arrföllos under dager kolonner, stridsvagnar och truppsamlingar, några gånger med gott resultat, ehuru endast av taktisk
betydelse. Vid ett tillfälle anföllo 12 Blenheims från England
stridsvagnar och trupper vid Gembloux; endast ett återvände. De
tyska jaktförbanden behärskade luften. Effekten minskades också
av svårigheten att få underrättelser om lämpliga mål. Från och
med 23 maj övergick man till följd av förlusterna helt till företag under mörker, varvid de närmast viktigaste uppgifterna blevo
att fördröja den tyska framryckningen mot Dunkerque, medan
evakueringsoperationen pågick. En intressant upplysning är att
de engelska bombförbanden i Frankrike icke förlorade mer än 11
flygplan på marken genom fiendens flygbasbekämpning. De
engelska flygbaserna torde ha varit ordnade bättre med hänsyn
till luftskyddet än de franska, holländska och belgiska.
De tunga bombplanen från England arbetade mot mål, som utvaldes av franska högkvarteret i samråd med det engelska. Det
608
Engelskt bombflyg
)>Scharnhorst•> och )>Gneisenam (l) i Brests hamn, vederbörligen camouflerade med nät; 2 = camouflerade byggnader; 3 = antitorpedbommar och nät;
4 =demolerade oljetankar. (Ur )>Bomber Command)>.)
rörde sig mest om järnvägsförbindelserna, först mellan Rhen och
gränsen, sedan allt närmare fronten, något som engelsmännen
hade svårt att tillmötesgå, därför att de tunga bombplanen icke
alls lämpade sig för sådana uppgifter. Bortsett från anfallet mot
Sylt den 19 mars fälldes de första bomberna över tyskt område
den 11 maj mot järnvägsknuten vid Miinchen-Gladbach. Sammanlagt gjorde tunga bombplan till och med den 16 juni 27 stora
anfall mot förbindelserna, bl. a. den 15 maj mot Aachen och Köln
(vilket nogsamt registrerades av den tyska propagandan).
Den 16 juni var det klart att Frankrike skulle begära stillestånd och engelsmännen togo hem sina bombplan. De hade då fällt
över 1,000 ton bomber mot järnvägar i Frankrike och Tyskland
samt flera hundra ton mot trupper enligt franska högkvarterets
anvisningar. The Striking Force hade förlorat 75 av sina 135
flygplan på fem dagar. 10 maj-20 juni förlorade Bomber Command
40 procent av sin styrka i första linjen. Engelska rapporter ha
förut meddelat, att offensiven i väster kostade Royal Air Force
alltsomallt 375 flygplan. Antages gissningsvis en tredjedel av
(}essa ha varit jakt- och spaningsplan, skulle återstoden utgöra
förlusterna i bombplan. Bomber Commands hela styrka vid offen- 609
45- 41718. Svensk Tidsk1·ift 1941.
,~~·· ..·
.1
Aviator
sivens början skulle då varit 600 flygplan. Om hälften av förlusterna varit bombplan, skulle den ursprungliga styrkan blott
ha varit 500. I vilket fall som helst synas de nu lämnade upplysningarna vederlägga påståenden om att det brittiska flygvapnet
lämnat de allierade trupperna, främst fransmännen, i sticket.
Engelska bombanfall mot Italien ha förekommit alltsedan kort
efter krigsutbrottet. Redan den 3 juni 1940, då det ännu fanns
stora uppgifter för bombflyget i Frankrike, beslöts att sända
bombförband mot Italien. Den 11 juni stod en division vid Marseille, startklar mot Milano. starten hindrades mycket dramatiskt
av den franske flygchefen i alpområdet, som ansåg sig handla på
franska regeringens vägnar, sannolikt därför att han själv förbjudits öppna några anfallsföretag mot fientligt område. Senare
gjordes likväl två anfall med enstaka bombplan, mot Genua och
Milano, innan Frankrike gav upp. Ett första företag mot italienskt
område från baser i England gjordes dock redan den 11 juni.
Sporadiska anfall mot fabriker och oljelager i norra Italien ha
förekommit alltsedan dess. Den 31 oktober 1941 utsträcktes anfallen till Neapel, som på ett år anfallits 54 gånger. Engelsmännen skatta den moraliska verkan mot italienarna relativt högt,
såsom nervkrig. Den materiella verkan är dock liten, främst därför att det rört sig om små styrkor, opererande på mycket långa
avstånd under oberäkneliga väderleksförhållanden och med Alperna som ett svårt flyghinder.
I oktober 1940 började tyskarna sina angrepp mot den brittiska
sjöfarten. Magnetiska minor- Hitlers hemliga vapen~ – utlades
bl. a. från flygplan. Ett halvt år senare voro även engelsmännen
färdiga med magnetiska minor och flygande minutläggare. Minorna äro cylindriska, 3 meter långa, och fällas från låg höjd
med fallskärm. Att nå rätt fällningsläge under mörker har varit
svårt och stundom krävt många försök. Minorria utläggas alltid
i ett sund, en kanal, en flodmynning eller ett hamninlopp. Bombflyget är för minoperationer tilldelat fem områden, nämligen
norska kusten, Öresund och Bälten med danska kusten, Östersjön,
Kielkanalen med Elbemynningen samt Biscayabukten. I andra
områden opererar kustkommandot Minutläggningens resultat äro
svåra att bedöma. Exempel på fartyg sänkta i Öresund och Bälten
anföras som plus på minkontot, liksom ökade beställningar på
danska och svenska skeppsvarv. »Operationerna fortgå», säger
den engelska källan.
I strävan att förhindra en tysk invasion mot de brittiska öarna
610
Engelskt bombflyg
har bombflyget en viktig andel. Principen är att kontinuerligt
anfalla alla sannolika »invasionshamnar», från AmsterdamIjmuiden i norr till Cherbourg i sydväst och förebygga samling
av trupptransportpråmar och annat tonnage. De viktigaste operationerna gjordes på hösten 1940, då 3,000 motorpråmar lågo klara
i Antwerpen, Vlissingen, Ostende, Dunkerque, Calais, Boulogne och
Le Havre, varom i flera fall flygfotografier tydligt vittna. Det
förberedda transporttonnaget uppskattas till l miljon ton i pråmar
och 4 miljoner ton i andra fartyg. Den l juni 1941 hade 536 anfall
gjorts mot dessa hamnar samt 261 anfall mot flygplatser i kustens
närhet. De flesta anfallen gjordes under mörker, försök att komma
under dager utan jakteskort hämnade sig, bl. a. vid Aalborg i
augusti 1940, då 11 av 12 flygplan nedskötos. Den 10 januari 1941
började emellertid kombinerade bomb- och jaktföretag under dager
mot kustområdet, vilka från 22 juni betydligt ökade i styrka.
Engelsmännen anse att angreppen hösten 1940 hindrade den tilltänkta tyska invasionen och att de sedan dess pågående störningsanfallen försvåra nya förberedelser.
Samtidigt med slaget om Atlanten pågår, ehuru i mindre skala,
en strid om Nordsjön. I denna deltager Bomber Command med
kontinuerliga anfall på tysk sjöfart utefter kusterna. Denna sjö-
fart skyddas icke minst av tyskt jaktflyg, som är påpassligt
även utanför kusten. Från våren 1941 ha dessa anfall tagit ökad
omfattning. Fartygen anfallas under dager både till sjöss, då de
följa kusten så nära som möjligt, och i hamn, alltid med låganfall
i masttopphöjd för att säkerställa träff. Mellan 12 mars och 14
juli 1941 startade 1,750 flygplan – 14 om dagen – för anfall på
sjöfart; 401 fartyg på 741,000 ton anföllos och 293,000 ton sänktes
mot en förlust av 68 flygplan. Engelsmännen framhålla, att en
indirekt verkan av dessa anfall är ökad belastning av järnvägsnätet i Tyskland och de ockuperade områdena.
Även i slaget om Atlanten deltar bombflyget. En uppgift därvid
har varit anfall på de tyska slagskepp, som använts eller kunnat
användas för anfall på Atlantkonvojerna. Ett första anfall gjordes mot slagskepp i Kiel den l juli 1940, varvid Scharnhorst
uppges ha träffats. Sedan Scharnhorst och Gneisenau efter sin
framgångsrika kryssning på senvintern 1941 löpt in till Brest
ha de och Prinz Eugen, som kom dit i juni, intill 10 juli 1941
anfallits 69 gånger. Vilka skador de lidit, vet man icke, man vet
blott, att de sedan l april icke deltagit i operationer. Några av de
största anfallen mot de ytterst väl försvarade örlogshamnarna
611
,-·. ._;.”·”~—=-··.
,·.;;·
.t
’ .
Aviator
gjordes på stor höjd under dager den 24-26 juli, då Scharnhorst
förflyttats längre söderut till La Pallice, varvid även de nya
engelska och amerikanska fyrmotoriga bombplanen deltogo. I
dessa strider förlorades enligt engelsk uppgift 15 bomb- och 7 jaktplan mot 34 tyska jaktplan. Scharnhorst kunde återvända till
Brest men måste dockas. Märkligt nog ha emellertid bombanfallen
av allt att döma icke lyckats inverka på dessa fartygs flytbarhet.
Deras användbarhet i strid synes däremot vara tvivelaktig. Andra
och lika viktiga bombmål i Atlantkriget äro ubåtsbaserna i Frankrike, främst St. Nazaire, Bordeaux och Lorient; den senare hamnen anfölls 44 gånger på ett år. Förutom skador på ubåtar framhålla engelsmännen, att ofta återkommande anfall hindra ubåtsbesättningar i hamn från vila. Slutligen anfallas de tyska långdistansbombplanens baser, främst Merignac vid Bordeaux, varifrån Fokke-Wulf Kondorplan bruka utgå på sina färder mot
Altlantkonvojerna. Huvudrollen i bombkriget över Atlanten tillkommer emellertid icke Bomber Command utan kustflyget, Coastal
Command, som med sina flygbåtar, torpedplan och bombplan
sköta såväl övervakning och konvojering som anfall på sjöfart
och hamnar.
Den mest omfattande och vittsyftande av bombflygets operationer är emellertid ingen av de tidigare nämnda utan luftkrigföringen mot hemorten i Tyskland. Planer för systematisk bekämpning av den tyska försörjningen funnos uppgjorda sedan
länge, men verkställigheten hölls tillbaka ända till den tyska västoffensivens början. Samtidigt med understödet åt den franska
armen igångsattes då bekämpning av mål i den tyska hemorten.
Så t. ex. anföllo 93 bombplan mål i Ruhr natten 15-16 maj, den
17-18 anfölls Hamburg och Bremen, den 27-28 masugnar och
oljefabriker. Dessa företag med verkan på lång sikt voro vid
denna tidpunkt, då den tyska invasionen vällde fram genom
Frankrike, en betänklig kraftsplittring (vilket dock icke framhålles av den engelska källan). Ledningen av Bomber Command
synes ha varit så inställd på sin hemortsbekämpning, att den icke
kunde kasta om, då tyskarna grepo initiativet och behövde mötas
med helt andra medel. I början av juni 1940 voro i genomsnitt
dagligen 70 bombplan i gång på natten och 42 på dagen.
Efter Frankrikes fall började ett nytt skede i bombkriget under
vilket störande anfall riktades mot den tyska försörjningen i
dess fyra viktigaste grenar, nämligen flygindustrien, aluminiumindustrien, syntetiska oljeindustrien samt kommunikationerna i
612
Engelskt bombflyg
Rhenlandet och Ruhr. Anfallen utfördes mot ett mycket stort
antal mål, mot varje plats med relativt liten styrka. I början av
december 1940 vidtog ett nytt skede, där man – möjligen efter
tyskt exempel – koncentrerade mera mot ett mål i sänder. Nu
tillkommo ökade anfall mot skeppsvarv, särskilt ubåtsvarven.
Målvalet var eljest i fortsättningen ungefär detsamma. Den 18
juni 1941 hade 1,666 anfall, vartdera med minst 6 flygplan, gjorts
mot tyskt område. Från april 1941 ha anfallen väsentligt tilltagi~
i styrka beroende på tillkomsten av de fyrmotoriga tunga bombplanen, som både kunna flyga längre och ta med tyngre last.
Dessutom användes nu en ny typ av extratunga bomber med stor
minverkan. Några exakta uppgifter på fällda bombmängder ha
icke offentliggjorts, men i maj 1941 fälldes dubbelt så mycket som
i maj 1940 och i juni 1941 50 °/o mer än i maj. I juni 1941 fälldes
mera engelska bomber över Tyskland än tyska bomber över England i april, som uppges vara en av tyskarnas intensivaste luftkrigsmånader. De viktigaste målen äro fortfarande industrier och
kommunikationer. Avståndet mellan bas och mål varierar mellan
850 km. (Berlin) och 400 km. (Ruhr), d. v. s. lika med från Stockholm till Gällivare, Berlin eller Svir, respektive från Stockholm
till Halmstad, Sollefteå eller Helsingfors. Dessa avstånd skola
överflygas i mörker och med endast ofullständig kännedom om
vädret, ofta med risk för dimma och isbildning. Bland de tätast
anfallna målen märkas Köln (84 anfall), Hamm (83), Bremen (78),
Hamburg (73), Mannheim-Ludwigshafen (61), Wilhelmshafen (54),
Emden (54), Kiel (50), Berlin (46), Duisburg (45), Gelsenkirchen
(43), Diisseldorf (42) och Hannover (38). Siffrorna gälla antalet
anfall t. o. m. juli 1941. De viktiga industriområdena kring Magdeburg och Stettin samt i Sachsen och Bayern ligga så långt bort
att frekvensen där varit betydligt lägre.
Verkan av de engelska anfallen är ytterligt svår att bedöma.
Den engelska redogörelsen är i detta avseende mindre värdefull.
Det bör emellertid märkas, att förstöring av stadsdelar, bl. a. en
tredjedel av Aachen, numera anföres som exempel på god verkan.
Det är sålunda icke längre fråga om enbart verkan mot fabriker
och anläggningar. Represalietanken har så småningom vunnit
insteg. Jämför man med resultatet av de tyska anfallen mot
England måste man emellertid antaga, att de engelska anfallen
icke kunna få verkan annat än på mycket lång sikt och då såsom
nervkrig lika mycket som på grund av materiell förstörelse.
Redogörelsen för verksamheten vid Bomber Command under två
613
., ·~
” ’
.. ·~
.f
Aviator
krigsår ger framför allt ett starkt intryck av den mångfald mål
av helt olika natur, som flygvapnet kan operera mot, och de fordringar, som därav ställas både på personal och materiel. I fråga
om flygande personal och flygplan synes det brittiska flygvapet
stå mycket högt. I fråga om möjligheterna att vinna avgörande
enbart genom luftkriget ar redogörelsen däremot mindre övertygande. För att ett sådant avgörande skall komma i fråga torde
först och främst en avsevärd stegring av kvantiteten bli nödvändig – ett för Europas framtid dystert perspektiv.
614