Kriget i luften och avgörandet
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
…….,,..__,…_~”;– ~ ……
J·
.;·:
~·· ’
KRIGET I LUFTEN
OCH AVGÖRANDET
DE TRE och ett halvt krigsår som gått ha efterhand övertygande
demonstrerat flygstridskrafternas utomordentliga inflytande på
krigföringens alla områden.
Under det första krigsåret fick man först se huru i Polen och
Frankrike i och för sig betydande, men operativt osjälvständiga,
föga slagkraftiga och mot flygbasbekämpning oförberedda flygstridskrafter kunde krossas i en handvändning av ett för modern
krigföring sammansatt och använt, därtill överlägset flyg. Därnäst ådagalades sistnämnda .flygs oväntade, kanske avgörande
verkningsförmåga mot lantstridskrafter, numeriskt ungefär jämnstarka med de egna lantstridskrafterna, men svagt skyddade mot
och illa beredda på luftanfall. Utan denna verkan, säger det tyska
högkvarteret, hade »all armens tapperhet och stötkraft varit
förgäves». Nu framträdde också för första gången luftburna
trupper och vunno stora, på överraskning grundade framgångar
i väster och i Norge, varjämte underhållstransporter luftledes gåvo
viktiga bidrag till de snabba avgörandena. I Norge visade det
sig att enbart ett strategiskt gynnsamt geografiskt läge icke är
nog, om det icke kompletteras med försvarskrafter, bl. a. flyg som
medel mot invasion över havet och genom luften.
Det andra krigsåret inleddes med introduktionen av den oinskränkta luftkrigföringen mot hemort och befolkning. Slaget om
England visade emellertid, att även mycket starka angripande
luftflottor icke under dager kunna genomföra en sådan kampanj
utan avgörande förluster, därest de mötas av ett effektivt jaktflyg
jämte luftvärn (omkring 15 °/o av förlusterna tillfogades av luftvärn, resten av jaktflyg). I stället inleddes från båda sidor en
mera långsamt verkande mörkeroffensiv, vilken från tysk sida
hade stor omfattning; icke heller denna nådde avgörande resultat,
ty försvarsmedlen-nattjaktflyg och luftvärn – ökade i effektivitet. Kriget på Balkan gav ett nytt exempel på ett offensivt och
överlägset flygs förkrossande verkan mot – denna gång under- 92
Kriget i luften och avgörandet
lägsna – lantstridskrafter med obetydligt flygstöd. Kretaföretaget blev det första och häpnadsväckande exemplet på luftinvasion såsom självständig operation. Sommarfälttåget i Ryssland 1941 visade, att kombinationen överlägsna flyg- och underlägsna lantstridskrafter hade en väldig slagkraft och rörlighet,
som medförde större flygförluster för försvararen än någonsin
tidigare, stora fångsiffror och viktiga territoriella vins,ter.
Det tredje krigsåret gav med Pearl Harbor och »Prince of
Wales’» sänkning det länge omstridda svaret på frågan om flygvapnets verkningsförmåga mot stora örlogsfartyg, senare bestyrkt
genom slagen i Korallhavet, vid Midway och vid Salomonöarna,
där sjöstyrkorna tidvis endast tjänade som bärare av och skydd
för det flyg, varmed fiendens örlogsfartyg angrepos. Den japanska
expansionen över havet genom Ostindiens och Stilla havets övärld
visade de katastrofala följderna av att icke kunna möta överskeppningsföretag med flyg, medan fälttågen på Malacka, Filippinerna
och Java samt i Burma blevo ny åskådningsundervisning om
lantstridskrafternas oförmåga att utan flygstöd försvara sig mot
anfallande trupper, som stödjas av ett effektivt flygvapen. Det
var en i luften praktiskt taget försvarslös värld, som måste falla
till föga för japanerna. Det första vinterfälttåget i Ryssland
visade huru verkningsförmågan hos även ett överlägset flygvapen
kan nedsättas av vinterförhållanden, särskilt om flygvapnet icke
är tekniskt väl rustat och erfaret under sådana förhållanden, och
vidare huru helt annorlunda händelserna på marken avlöpa, om
stödet från luften uteblir eller starkt försvagas. Det andra sommarfälttåget i Ryssland gav åter exempel på underlägsna lantstridskrafters genombrottskraft och rörlighet till följd av gott
flygstöd. Den tyska hemortskrigföringen mot Storbritannien hade
praktiskt taget upphört, allt sedan det ryska kriget börjat, men
den brittiska flygoffensiven mot Tyskland och de ockuperade områdena växte i styrka och nådde tidvis minst samma omfattning
som den tyska året förut, dock utan att kunna lämna några säkra
utslag på att denna krigföringsmetod överhuvudtaget kan bli
något mera än ett långsamt verkande nötningskrig utan ensamt
avgörande förmåga, även om starkare krafter insättas.
Det fjärde krigsåret slutligen lät för första gången allierade
trupper åtnjuta förmånen av ett övermäktigt flyg, med vars hjälp
hotet mot Egypten hävdes och hela italienska Nordafrika kunde
erövras. Den oövervinnelige fältmarskalken Rommel måste retirera 1,800 km. utan att bjuda motstånd på vägen, bl. a. därför att
93
.’
Kriget i luften och avgörandet
det icke fanns nog flyg för två fronter i Afrika. Den allierade
kuppen mot franska Nordafrika lyckades visserligen, men det
viktigaste målet, nämligen att besätta södra stranden av den
smalaste passagen genom Medelhavet, nåddes icke, därför att
axeln vann kapplöpningen till Tunis och Bizerte med hjälp av sitt
flyg, som hade kortare väg än de allierades. General Eisenhower
har icke kunnat gå till offensiv mot den alltmer förstärkta axelpositionen i Tunisien förrän ett starkt flygvapen med lämpligt
belägna flygplatser och förråd hunnit byggas upp bakom de
främsta linjerna. Kuppförsöket i november möttes i tid av axelflyget; nu kräves ett fullständigt fälttåg efter grundliga förberedelser.
I Stilla Havet började de allierade ta initiativet; de kunde driva
bort japanerna från Papua, sedan de skaffat sig överlägsenhet i
luften där, och de beto sig fast på södra Salomonöarna, där amerikanarna kunde motstå alla japanska motanfall tack vare det flyg,
som omedelbart baserades på den omstridda, flygfältsförsedda ön
Guadalcanar.
Den brittiska hemortsbekämpningen mot Tyskland infriade ingalunda de förhoppningar, som väcktes i England av bombflygchefens optimistiska tal om »1,000-plansraiderna» i somras. Arstiden
har sedan medfört en oundviklig minskning av intensiteten. Bombplanen ha emellertid blivit större, bomberna tyngre och med mer
.förödande verkan. Den brittiska målsättningen för flygvapnet var
ursprungligen – till skillnad mot den tyska 1940-41 – riktad mot
bestämda anläggningar av krigsekonomisk betydelse. Numera har
man under mörkerföretagen släppt hänsyn till civilbefolkningen
och förstör även hela stadsdelar i sådana städer, som äro av särskild betydelse för försörjningen, medan dagerföretagen riktas
främst mot kommunikationer och andra »punktmål» nära kusten.
Försvaret är emellertid obrutet och effektivt, varför stora företag
kräva stora förluster. Någon anledning att rubba på omdömet
om verkningsförmågan från tredje krigsåret har icke framkommit.
Det andra vinterfälttåget i Ryssland kännetecknas av de ryska
ångvältarnas oemotståndliga rullning framemot och ställvis förbi
vinterlinjen av 1941-42. Ryssarnas numeriska överlägsenhet på
marken är uppenbar, men man kunde väntat att denna skulle
utjämnats bättre av den tyska överlägsenheten i luften. Att så
icke skett utan att för .första gången i detta krig stora framgångar
av strategisk räckvidd kunnat vinnas gentemot en i luften starkare,
men på marken svagare fiende, har flera orsaker. Först och främst
94
Kri.get i luften och avgörandet
är den tyska överlägsenheten icke längre överväldigande; västfronten och Afrika kräva sitt, samtidigt som den ryska, väl undandragna flygindustrien givit goda resultat och tillförseln från
västmakterna omfaJttat över 6,000 flygplan (enligt Stalin förlorade
tyskarna under tre månaders rysk vinteroffensiv 4,000 flygplan).
Kvalitativt äro emellertid bå·de personal och materiel säkerligen
mycket överlägsna på tyska sidan. Vidare följer med årstiden en
ofrånkomlig minskning av flygvapnets verkningsförmåga, stundom
långa perioder med nästan ingen flygning, under vilka händelserna
utspelas som om flyg ej funnes, varvid överlägsenheten på marken
kan göra sig mera gällande.
En märklig olikhet i flygvapnets uppgifter framkommer, om
man jämför fälttågen under år 1941 och år 1942: 1941 inriktades
det tyska bombvapnet mera mot flygbaser och förbindelser, vilket ledde till bättre herravälde i luften och till »vertikala omfattningar» av fiendens lantstridskrafter med stora fångsiffror;
1942 åter har bombvapnet nästan helt använts för taktisk samverkan på slagfältet. Av resultatet att döma är det icke säkert
att den ändrade målsättningen varit till fördel på lång sikt. Slutligen är det mycket möjligt, ehuru några säkra vittnesbörd därom
icke föreligga, att det tyska flygvapnet – liksom krigsmakten i
övrigt -lider av drivmedelsbrist och därför måst åläggas restriktioner. Ett bombvapen som är tvingat att stå på marken är icke
något vapen.
Söker man att med de gångna årens erfarenheter som grund
spekulera över flygstridskrafternas förmåga att påverka händelseutvecklingen och avgörandet i kriget, måste man först beakta
styrkeförhållandena.
Det tyska flygvapnet var vid krigets början dominerande överlägset både i antal och i uppfattning om flygvapnets uppgifter och
användning. Denna överlägsenhet har så småningom utjämnats
till följd av de allierades tillväxt i styrka och erfarenhet samt svå-
righeter att vidmakthålla och förstärka det tyska flygvapnet.
Enligt brittisk uppfattning hade tyskarna våren 19416,500 flygplan
i första linjen men våren 1942 blott 5,000 och vid senaste årsskiftet
4,000, vilka skulle räcka till för alla fronter. Härtill kom Italiens
högst ett par tusen flygplan. Flygindustriens månadsproduktion
skulle enligt amerikansk källa våren 1942 varit 2,900 flygplan i
Tyskland och 700 i Italien. Det är ovisst om det varit möjligt att
ytterligare driva upp kapaciteten. J apans motsvarande kapacitet
95
’ ~~
Kriget i luften och avgörandet
uppskattades till500 flygplan. Häremot stod de allierades industrikapacitet av 2,400 flygplan i Brittiska Imperiet och 2,900 i Ryssland
samt i U. S. A. 3,300 våren 1942, vid årsskiftet ökad till 5,000 och
avsedd att fördubblas under 1943. Den ryska siffran förefaller
starkt överdriven. I samtliga siffror ingå skolflygplan. Produktionssiffrorna böra jämföras med de månatliga förlusterna, som
under 1942 i genomsnitt voro:
Erkända
Axeln, Västeuropa ….•..} 95 k
}ledelhavet… … .. … tys a
Ryssland…………. llO
Summa 205 tyska
Allierade, Västeuropa …. 170
}ledelhavet……….. 125
Ryssland…………. 485
Summa 780
}
Enligt fienden
95
175 tyska+ italienska
1,215
1,485
425
1,440
1,865
Det är fruktlöst att söka deducera vad som är sanning i dessa
motsägande uppgifter. Det är emellertid tydligt att östfronten
dominerar i fråga om luftkrigets omfattning, och att just där uppgifterna äro mest oförenliga. Till axelns erkända uppgifter komma
ytterligare de italienska förlusterna, varom uppgift saknas, och
till de allierades uppgifter komma förlusterna i Fjärran östern,
som icke publicerats. Till de erkända förlusterna komma också
flygplan, som förlorats på marken, varom uppgift i regel icke
publiceras, samt haverier och förslitning, vilka orsaker ensamma
måhända stundom ge högre förlustsiffror än de publicerade. Eljest
borde, om man jämför tillkomst och avgång, tillkomsten på båda
sidor vara betydligt större än avgången. Tillgängliga uppgifter
ge sålunda intet stöd för brittiska uppgifter om att avgången vid
axelflyget är större än tillkomsten, utan tala .för att detta flyg
vid nuvarande intensitet i luftkriget skulle kunna vidmakthållas
eller kanske till och med förstärkas. Jämför man axelflygets
prestationer på senare tid med tidigare, får man dock snarare intrycket av minskad än ökad styrka. De allierades produktionssiffror åter ha nått en sådan höjd att deras flygstridskrafter obestridligen äro i stark tillväxt. Den amerikanska produktionsökningen framgår bäst av uppgiften att flygindustrien 1939 sysselsatte omkring 49,000 arbetare mot 640,000 1942 och 1,2 milj. 1943.
Sannolikt äro nu amerikanska förband under nyuppsättning så
96
Kriget i luften och avgörandet
snabbt som personalens utbildning det medger. Personalfrågan –
särskilt att få erfarna förbandschefer och mekaniker- är numera
måhända det svåraste i denna expansion, som kan väntas bli fullt
verksam först under det femte krigsåret. Självfallet beror emellertid tillväxten också på flygvapnets användning, nämligen hur
stora förluster, som tagas. Det ryska flygvapnet slutligen synes,
trots väldiga förluster, kunna hållas vid liv så mycket att trupperna åtnjuta ett visst stöd och så att östfronten binder huvuddelen av det tyska flygvapnet. Någon rysk överlägsenhet i luften
bör man dock tillsvidare icke räkna med, bl. a. till följd av den
ryska personalens lägre kvalitet, påvisad t. ex. genom det finska
jaktvapnets goda prestationer gentemot överlägsna ryska flygplantyper.
Frågan är sålunda hur ett ungefärligen oförändrat axelflyg, ett
tämligen vidmakthållet ryskt flyg och ett gradvis växande västmaktsflyg kunnna påverka händelseutvecklingen.
Det tyska flygvapnets huvuduppgift ligger tillsvidare i öster,
där jaktvapnet måste kontinuerligt bekämpa fienden i luften och
hindra att fienden till sin överlägsenhet på marken också kan foga
god verkningsförmåga i luften, och där bombvapnet måste vara
medel att utjämna styrkeförhållandena på marken. Tyska motoffensiver till sommaren äro icke möjliga utan starkast möjliga
flygstöd, men kunna kanske med sådant stöd åter lämna resultat
liknande 1941 och 1942 års sommarfälttåg. En viktig förutsättning
härför är emellertid att drivmedelstillgången är tillräcklig. Det
saknas icke tecken på att tyska flygvapnet redan börjat hämmas
av bränslebrist och att flygmotorernas .förslitning varit hög på
grund av dåliga smörjmedel.
Så länge stora och avgörande försvars- eller anfallsoperationer
pågå i öster samtidigt med viktiga företag i Medelhavet, är det
osannolikt att någon tysk flygoffensiv i väster kommer till stånd.
Därtill är det tyska flygvapnet alltför hårt ansträngt och de troliga
vinsterna alltför ringa. Däremot finns ingen anledning förmoda
att det tyska luftförsvaret icke skulle vara gott även i .fortsättningen. De allierades luftoffensiv har redan ökat i styrka och blir
under sommaren med dess bättre väder säkerligen av förut icke
sedd omfattning. Redan den 13 februari fälldes på en natt 1,000
ton bomber över ubåtsbasen Lorient, vilket veterligen är det mesta
som förekommit under kriget. Efter 10 anfall rapporterade brittiska
spaningsplan att staden var raserad i grund. Med ökadeanfall följa
ökade förluster; dock är det troligt, att de relativa förlusterna bli
97
-! :- ·;
\. ~~ ’1.
””-.L—–’——
Kriget i luften och avgörandet
mindre vid stora än vid små anfall. Utvecklingen synes gå emot anfall under mörker med fyrmotoriga plan med stor bomblast, riktade
mot hela stads- eller fabriksområden, parallellt med anfall under
dager med tunga plan på mycket stor höjd och lättare plan på
lägsta höjd mot speciella punktmål; målen väljas företrädesvis
bland sådana som ha bety.delse i ubåtskriget och för kommunikationerna samt krigsindustrien överhuvudtaget, dock utan hänsyn
till civilbefolkningen. Vad förlusten av ett tungt bombplan innebär för ersättningsväsendet framgår därav, att ett sådant har
7-10 mans besättning, kräver 100,000 arbetstimmar att framställa
och kostar upp till 5 milj. kr. Likväl uppges Storbritannien tillverka flera hundra sådana plan i månaden, medan U. S. A:s kapacitet under 1943 väntas bli 1,000. Det är tydligt, att avsevärda
kvantiteter råvaror och arbetskraft bindas härav. Om varje
förband exemp€lvis insättes var tredje dag med en förlust av
5°/o, vilket torde varit normalt sommaren 1942, måste förbanden
helt ersättas varannan månad; om 1,000 flygplan skola vara i gång
varje dygn erfordras 3,000 bombplan i första linjen + reserver
och en ersättning av 1,500 bombplan med besättningar i månaden.
Med en sådan styrka, som icke gärna kan uppnås under fjärde
krigsåret men möjligen under det femte, skulle emellertid mångfaldigt större skadegörelse kunna åstadkommas än man hittills
sett exempel på, varför verkan av en sådan luftkrigföring är svårbedömbar. Tillsvidare förefaller det emellertid klokast att räkna
med att den allierade flygoffensiven mot Tyskland visserligen kan
medverka i kampen mot ubåtarna och tära på den tyska krigsförsörjningen överhuvudtaget, men dock icke kan bli ensamt avgörande. Samtidigt kräver denna offensiv så mycket av personal,
materiel och industrikapacitet att det blir svårare att uppnå den
styrka i luften, som kräves för framgångsrika rent militära framstötar i Medelhavet eller i Västeuropa.
Vad Medelhavsfronten beträffar bör de allierades >>Uppladdning»
av flyget i Nordafrika snart ha nått så långt, att de luftstrategiska
förutsättningarna för att likvidera Tunisien ernåtts. Om det sedan
gäller att skapa en ny front här, är det med hänsyn till motståndet
i luften nödvändigt att välja en sådan plats, att en kombinerad
operation kan erhålla pålitligt stöd av landbaserat jakt- och bombflyg. Sicilien ligger geografiskt bäst till, men försvaras av starkt
och välbaserat flyg. Grekland och Tolvöarna äro svagare försvarade, men flygbassystemet är utbyggt och kan snabbt mottaga
förstärkningar av flygstridskrafter – om sådana kunna undvaras
98
Kriget i luften och avgörandet
på annat håll; företaget blir då med hänsyn till flygstödet svårt
utan baser på turkiskt område.
Ett landstigningsföretag i Västeuropa är vid nuvarande styrkeförhållanden i luften, särskilt det därvarande tyska jaktflyget, ett
stort vågspel, vilket framgick bl. a. av kuppen mot Dieppe i
augusti 1942. Även hit kunna än starkare krafter hastigt kastas
om från annat håll. Vad slutligen beträffar Norge kan en landstigning där på grund av avståndsförhållandena aldrig påräkna
gott flygstöd, medan välbelägna tyska flygbaser finnas både längst
i norr, vid Trondheim och på Västlandet; sannolikt är dock för
närvarande tyska femte luftflottan försvagad av detacheringar
söderut.
Kriget i Fjärran Östern kan med fördel behandlas som något
alldeles för sig, endast med den återverkan på händelserna i
Europa att allierade stridskrafter bindas i kriget mot J apan i
stället för i kriget mot Tyskland. Den uppgift som här förestår
enligt statsmännens löften – att återtaga vad Japan erövrat –
blir en svår och långvarig affär, där de allierade måste arbeta
sig fram steg för steg, varje steg innebärande ett överskeppningsföretag efterföljt av ett fälttåg, båda krävande överlägsenhet i
flyg på platsen i fråga. Japanernas möjligheter att hänvisade till
egna resurser utbygga sitt flyg till försvar av hela det besatta
området äro ovissa, men komma att få stort inflytande, om krigets
tyngdpunkt en gång förlägges till Stilla havet och Ostindien.
Tysklands läge med de »inre linjernas» fördelar medför att dess
flygstridskrafter icke behöva vara lika starka som de allierades,
vilka svårligen kunna »kastas» från en front till en annan utan
stor tidsutdräkt. Vid de väntade angreppen på »Festung Europa»
blir det därför av vikt för de allierade att binda fiendens flyg på
flera ställen så hårt som möjligt, så att tillräckligt försvarsflyg
icke kan samlas till den avsedda landstigningspunkten, där ett
brohuvud skall bildas.
För över 100 år sedan fastslog tysken Clausewitz tesen att kriget
skall vinnas genom förstöring av fiendens väpnade styrka. Under
förra världskriget vederlades i viss mån denna tes genom blockaden, som blev den främsta orsaken till Tysklands fall. I detta krig
ha tyska och engelska försök att luftvägen mot hemorten åstadkomma samma verkan som blockaden misslyckats. Förstöring av
fiendens väpnade styrka har åtminstone hittills varit mera effektiv
än rasering av byggnader. Trots axelblockets ökade resurser är
dess inringning emellertid även denna gång ett faktum. Brist på
99
’ ” – — – ——–’
Kriget i luften och avgörandet
förnödenheter, som oundgängligen erfordras för de väpnade
styrkornas strid, kan bli avgörande även denna gång. I flygvapnets och maskinarmeernas tidevarv kan oljeförsörjningen bli
det avgörande. Av de allierade statsmännens anföranden att
döma ämna de emellertid icke bida sin tid under en långvarig
blockad, utan avse att splittra fiendens väpnade styrkor och slå
dem eller tvinga dem att förbruka sina resurser på flera håll
samtidigt, medan »lufttrycket» mot hemorten fortsätter. Man
synes sålunda böjd för att söka tillämpa Clausewitz’ tes, dock utan
att avstå från att parallellt och under väntetiden på det lämpliga
ögonblicket även använda hemortsbekämpningen, den strategiens
nödfallsutväg, som räknar resultatet i förbrukad ammunitionsmängd och antal hektar raserade bebyggelseområden i stället för
i eliminerade stridskrafter. I alla planer är emellertid ett överlägset allierat flyg en nödvändig förutsättning för framgång. Det
ser också ut som om denna förutsättning vore på väg att skapas,
men icke i snabbare tempo än att avgörandet kan låta länge vänta
på sig.
100
J·
.;·:
~·· ’
KRIGET I LUFTEN
OCH AVGÖRANDET
DE TRE och ett halvt krigsår som gått ha efterhand övertygande
demonstrerat flygstridskrafternas utomordentliga inflytande på
krigföringens alla områden.
Under det första krigsåret fick man först se huru i Polen och
Frankrike i och för sig betydande, men operativt osjälvständiga,
föga slagkraftiga och mot flygbasbekämpning oförberedda flygstridskrafter kunde krossas i en handvändning av ett för modern
krigföring sammansatt och använt, därtill överlägset flyg. Därnäst ådagalades sistnämnda .flygs oväntade, kanske avgörande
verkningsförmåga mot lantstridskrafter, numeriskt ungefär jämnstarka med de egna lantstridskrafterna, men svagt skyddade mot
och illa beredda på luftanfall. Utan denna verkan, säger det tyska
högkvarteret, hade »all armens tapperhet och stötkraft varit
förgäves». Nu framträdde också för första gången luftburna
trupper och vunno stora, på överraskning grundade framgångar
i väster och i Norge, varjämte underhållstransporter luftledes gåvo
viktiga bidrag till de snabba avgörandena. I Norge visade det
sig att enbart ett strategiskt gynnsamt geografiskt läge icke är
nog, om det icke kompletteras med försvarskrafter, bl. a. flyg som
medel mot invasion över havet och genom luften.
Det andra krigsåret inleddes med introduktionen av den oinskränkta luftkrigföringen mot hemort och befolkning. Slaget om
England visade emellertid, att även mycket starka angripande
luftflottor icke under dager kunna genomföra en sådan kampanj
utan avgörande förluster, därest de mötas av ett effektivt jaktflyg
jämte luftvärn (omkring 15 °/o av förlusterna tillfogades av luftvärn, resten av jaktflyg). I stället inleddes från båda sidor en
mera långsamt verkande mörkeroffensiv, vilken från tysk sida
hade stor omfattning; icke heller denna nådde avgörande resultat,
ty försvarsmedlen-nattjaktflyg och luftvärn – ökade i effektivitet. Kriget på Balkan gav ett nytt exempel på ett offensivt och
överlägset flygs förkrossande verkan mot – denna gång under- 92
Kriget i luften och avgörandet
lägsna – lantstridskrafter med obetydligt flygstöd. Kretaföretaget blev det första och häpnadsväckande exemplet på luftinvasion såsom självständig operation. Sommarfälttåget i Ryssland 1941 visade, att kombinationen överlägsna flyg- och underlägsna lantstridskrafter hade en väldig slagkraft och rörlighet,
som medförde större flygförluster för försvararen än någonsin
tidigare, stora fångsiffror och viktiga territoriella vins,ter.
Det tredje krigsåret gav med Pearl Harbor och »Prince of
Wales’» sänkning det länge omstridda svaret på frågan om flygvapnets verkningsförmåga mot stora örlogsfartyg, senare bestyrkt
genom slagen i Korallhavet, vid Midway och vid Salomonöarna,
där sjöstyrkorna tidvis endast tjänade som bärare av och skydd
för det flyg, varmed fiendens örlogsfartyg angrepos. Den japanska
expansionen över havet genom Ostindiens och Stilla havets övärld
visade de katastrofala följderna av att icke kunna möta överskeppningsföretag med flyg, medan fälttågen på Malacka, Filippinerna
och Java samt i Burma blevo ny åskådningsundervisning om
lantstridskrafternas oförmåga att utan flygstöd försvara sig mot
anfallande trupper, som stödjas av ett effektivt flygvapen. Det
var en i luften praktiskt taget försvarslös värld, som måste falla
till föga för japanerna. Det första vinterfälttåget i Ryssland
visade huru verkningsförmågan hos även ett överlägset flygvapen
kan nedsättas av vinterförhållanden, särskilt om flygvapnet icke
är tekniskt väl rustat och erfaret under sådana förhållanden, och
vidare huru helt annorlunda händelserna på marken avlöpa, om
stödet från luften uteblir eller starkt försvagas. Det andra sommarfälttåget i Ryssland gav åter exempel på underlägsna lantstridskrafters genombrottskraft och rörlighet till följd av gott
flygstöd. Den tyska hemortskrigföringen mot Storbritannien hade
praktiskt taget upphört, allt sedan det ryska kriget börjat, men
den brittiska flygoffensiven mot Tyskland och de ockuperade områdena växte i styrka och nådde tidvis minst samma omfattning
som den tyska året förut, dock utan att kunna lämna några säkra
utslag på att denna krigföringsmetod överhuvudtaget kan bli
något mera än ett långsamt verkande nötningskrig utan ensamt
avgörande förmåga, även om starkare krafter insättas.
Det fjärde krigsåret slutligen lät för första gången allierade
trupper åtnjuta förmånen av ett övermäktigt flyg, med vars hjälp
hotet mot Egypten hävdes och hela italienska Nordafrika kunde
erövras. Den oövervinnelige fältmarskalken Rommel måste retirera 1,800 km. utan att bjuda motstånd på vägen, bl. a. därför att
93
.’
Kriget i luften och avgörandet
det icke fanns nog flyg för två fronter i Afrika. Den allierade
kuppen mot franska Nordafrika lyckades visserligen, men det
viktigaste målet, nämligen att besätta södra stranden av den
smalaste passagen genom Medelhavet, nåddes icke, därför att
axeln vann kapplöpningen till Tunis och Bizerte med hjälp av sitt
flyg, som hade kortare väg än de allierades. General Eisenhower
har icke kunnat gå till offensiv mot den alltmer förstärkta axelpositionen i Tunisien förrän ett starkt flygvapen med lämpligt
belägna flygplatser och förråd hunnit byggas upp bakom de
främsta linjerna. Kuppförsöket i november möttes i tid av axelflyget; nu kräves ett fullständigt fälttåg efter grundliga förberedelser.
I Stilla Havet började de allierade ta initiativet; de kunde driva
bort japanerna från Papua, sedan de skaffat sig överlägsenhet i
luften där, och de beto sig fast på södra Salomonöarna, där amerikanarna kunde motstå alla japanska motanfall tack vare det flyg,
som omedelbart baserades på den omstridda, flygfältsförsedda ön
Guadalcanar.
Den brittiska hemortsbekämpningen mot Tyskland infriade ingalunda de förhoppningar, som väcktes i England av bombflygchefens optimistiska tal om »1,000-plansraiderna» i somras. Arstiden
har sedan medfört en oundviklig minskning av intensiteten. Bombplanen ha emellertid blivit större, bomberna tyngre och med mer
.förödande verkan. Den brittiska målsättningen för flygvapnet var
ursprungligen – till skillnad mot den tyska 1940-41 – riktad mot
bestämda anläggningar av krigsekonomisk betydelse. Numera har
man under mörkerföretagen släppt hänsyn till civilbefolkningen
och förstör även hela stadsdelar i sådana städer, som äro av särskild betydelse för försörjningen, medan dagerföretagen riktas
främst mot kommunikationer och andra »punktmål» nära kusten.
Försvaret är emellertid obrutet och effektivt, varför stora företag
kräva stora förluster. Någon anledning att rubba på omdömet
om verkningsförmågan från tredje krigsåret har icke framkommit.
Det andra vinterfälttåget i Ryssland kännetecknas av de ryska
ångvältarnas oemotståndliga rullning framemot och ställvis förbi
vinterlinjen av 1941-42. Ryssarnas numeriska överlägsenhet på
marken är uppenbar, men man kunde väntat att denna skulle
utjämnats bättre av den tyska överlägsenheten i luften. Att så
icke skett utan att för .första gången i detta krig stora framgångar
av strategisk räckvidd kunnat vinnas gentemot en i luften starkare,
men på marken svagare fiende, har flera orsaker. Först och främst
94
Kri.get i luften och avgörandet
är den tyska överlägsenheten icke längre överväldigande; västfronten och Afrika kräva sitt, samtidigt som den ryska, väl undandragna flygindustrien givit goda resultat och tillförseln från
västmakterna omfaJttat över 6,000 flygplan (enligt Stalin förlorade
tyskarna under tre månaders rysk vinteroffensiv 4,000 flygplan).
Kvalitativt äro emellertid bå·de personal och materiel säkerligen
mycket överlägsna på tyska sidan. Vidare följer med årstiden en
ofrånkomlig minskning av flygvapnets verkningsförmåga, stundom
långa perioder med nästan ingen flygning, under vilka händelserna
utspelas som om flyg ej funnes, varvid överlägsenheten på marken
kan göra sig mera gällande.
En märklig olikhet i flygvapnets uppgifter framkommer, om
man jämför fälttågen under år 1941 och år 1942: 1941 inriktades
det tyska bombvapnet mera mot flygbaser och förbindelser, vilket ledde till bättre herravälde i luften och till »vertikala omfattningar» av fiendens lantstridskrafter med stora fångsiffror;
1942 åter har bombvapnet nästan helt använts för taktisk samverkan på slagfältet. Av resultatet att döma är det icke säkert
att den ändrade målsättningen varit till fördel på lång sikt. Slutligen är det mycket möjligt, ehuru några säkra vittnesbörd därom
icke föreligga, att det tyska flygvapnet – liksom krigsmakten i
övrigt -lider av drivmedelsbrist och därför måst åläggas restriktioner. Ett bombvapen som är tvingat att stå på marken är icke
något vapen.
Söker man att med de gångna årens erfarenheter som grund
spekulera över flygstridskrafternas förmåga att påverka händelseutvecklingen och avgörandet i kriget, måste man först beakta
styrkeförhållandena.
Det tyska flygvapnet var vid krigets början dominerande överlägset både i antal och i uppfattning om flygvapnets uppgifter och
användning. Denna överlägsenhet har så småningom utjämnats
till följd av de allierades tillväxt i styrka och erfarenhet samt svå-
righeter att vidmakthålla och förstärka det tyska flygvapnet.
Enligt brittisk uppfattning hade tyskarna våren 19416,500 flygplan
i första linjen men våren 1942 blott 5,000 och vid senaste årsskiftet
4,000, vilka skulle räcka till för alla fronter. Härtill kom Italiens
högst ett par tusen flygplan. Flygindustriens månadsproduktion
skulle enligt amerikansk källa våren 1942 varit 2,900 flygplan i
Tyskland och 700 i Italien. Det är ovisst om det varit möjligt att
ytterligare driva upp kapaciteten. J apans motsvarande kapacitet
95
’ ~~
Kriget i luften och avgörandet
uppskattades till500 flygplan. Häremot stod de allierades industrikapacitet av 2,400 flygplan i Brittiska Imperiet och 2,900 i Ryssland
samt i U. S. A. 3,300 våren 1942, vid årsskiftet ökad till 5,000 och
avsedd att fördubblas under 1943. Den ryska siffran förefaller
starkt överdriven. I samtliga siffror ingå skolflygplan. Produktionssiffrorna böra jämföras med de månatliga förlusterna, som
under 1942 i genomsnitt voro:
Erkända
Axeln, Västeuropa ….•..} 95 k
}ledelhavet… … .. … tys a
Ryssland…………. llO
Summa 205 tyska
Allierade, Västeuropa …. 170
}ledelhavet……….. 125
Ryssland…………. 485
Summa 780
}
Enligt fienden
95
175 tyska+ italienska
1,215
1,485
425
1,440
1,865
Det är fruktlöst att söka deducera vad som är sanning i dessa
motsägande uppgifter. Det är emellertid tydligt att östfronten
dominerar i fråga om luftkrigets omfattning, och att just där uppgifterna äro mest oförenliga. Till axelns erkända uppgifter komma
ytterligare de italienska förlusterna, varom uppgift saknas, och
till de allierades uppgifter komma förlusterna i Fjärran östern,
som icke publicerats. Till de erkända förlusterna komma också
flygplan, som förlorats på marken, varom uppgift i regel icke
publiceras, samt haverier och förslitning, vilka orsaker ensamma
måhända stundom ge högre förlustsiffror än de publicerade. Eljest
borde, om man jämför tillkomst och avgång, tillkomsten på båda
sidor vara betydligt större än avgången. Tillgängliga uppgifter
ge sålunda intet stöd för brittiska uppgifter om att avgången vid
axelflyget är större än tillkomsten, utan tala .för att detta flyg
vid nuvarande intensitet i luftkriget skulle kunna vidmakthållas
eller kanske till och med förstärkas. Jämför man axelflygets
prestationer på senare tid med tidigare, får man dock snarare intrycket av minskad än ökad styrka. De allierades produktionssiffror åter ha nått en sådan höjd att deras flygstridskrafter obestridligen äro i stark tillväxt. Den amerikanska produktionsökningen framgår bäst av uppgiften att flygindustrien 1939 sysselsatte omkring 49,000 arbetare mot 640,000 1942 och 1,2 milj. 1943.
Sannolikt äro nu amerikanska förband under nyuppsättning så
96
Kriget i luften och avgörandet
snabbt som personalens utbildning det medger. Personalfrågan –
särskilt att få erfarna förbandschefer och mekaniker- är numera
måhända det svåraste i denna expansion, som kan väntas bli fullt
verksam först under det femte krigsåret. Självfallet beror emellertid tillväxten också på flygvapnets användning, nämligen hur
stora förluster, som tagas. Det ryska flygvapnet slutligen synes,
trots väldiga förluster, kunna hållas vid liv så mycket att trupperna åtnjuta ett visst stöd och så att östfronten binder huvuddelen av det tyska flygvapnet. Någon rysk överlägsenhet i luften
bör man dock tillsvidare icke räkna med, bl. a. till följd av den
ryska personalens lägre kvalitet, påvisad t. ex. genom det finska
jaktvapnets goda prestationer gentemot överlägsna ryska flygplantyper.
Frågan är sålunda hur ett ungefärligen oförändrat axelflyg, ett
tämligen vidmakthållet ryskt flyg och ett gradvis växande västmaktsflyg kunnna påverka händelseutvecklingen.
Det tyska flygvapnets huvuduppgift ligger tillsvidare i öster,
där jaktvapnet måste kontinuerligt bekämpa fienden i luften och
hindra att fienden till sin överlägsenhet på marken också kan foga
god verkningsförmåga i luften, och där bombvapnet måste vara
medel att utjämna styrkeförhållandena på marken. Tyska motoffensiver till sommaren äro icke möjliga utan starkast möjliga
flygstöd, men kunna kanske med sådant stöd åter lämna resultat
liknande 1941 och 1942 års sommarfälttåg. En viktig förutsättning
härför är emellertid att drivmedelstillgången är tillräcklig. Det
saknas icke tecken på att tyska flygvapnet redan börjat hämmas
av bränslebrist och att flygmotorernas .förslitning varit hög på
grund av dåliga smörjmedel.
Så länge stora och avgörande försvars- eller anfallsoperationer
pågå i öster samtidigt med viktiga företag i Medelhavet, är det
osannolikt att någon tysk flygoffensiv i väster kommer till stånd.
Därtill är det tyska flygvapnet alltför hårt ansträngt och de troliga
vinsterna alltför ringa. Däremot finns ingen anledning förmoda
att det tyska luftförsvaret icke skulle vara gott även i .fortsättningen. De allierades luftoffensiv har redan ökat i styrka och blir
under sommaren med dess bättre väder säkerligen av förut icke
sedd omfattning. Redan den 13 februari fälldes på en natt 1,000
ton bomber över ubåtsbasen Lorient, vilket veterligen är det mesta
som förekommit under kriget. Efter 10 anfall rapporterade brittiska
spaningsplan att staden var raserad i grund. Med ökadeanfall följa
ökade förluster; dock är det troligt, att de relativa förlusterna bli
97
-! :- ·;
\. ~~ ’1.
””-.L—–’——
Kriget i luften och avgörandet
mindre vid stora än vid små anfall. Utvecklingen synes gå emot anfall under mörker med fyrmotoriga plan med stor bomblast, riktade
mot hela stads- eller fabriksområden, parallellt med anfall under
dager med tunga plan på mycket stor höjd och lättare plan på
lägsta höjd mot speciella punktmål; målen väljas företrädesvis
bland sådana som ha bety.delse i ubåtskriget och för kommunikationerna samt krigsindustrien överhuvudtaget, dock utan hänsyn
till civilbefolkningen. Vad förlusten av ett tungt bombplan innebär för ersättningsväsendet framgår därav, att ett sådant har
7-10 mans besättning, kräver 100,000 arbetstimmar att framställa
och kostar upp till 5 milj. kr. Likväl uppges Storbritannien tillverka flera hundra sådana plan i månaden, medan U. S. A:s kapacitet under 1943 väntas bli 1,000. Det är tydligt, att avsevärda
kvantiteter råvaror och arbetskraft bindas härav. Om varje
förband exemp€lvis insättes var tredje dag med en förlust av
5°/o, vilket torde varit normalt sommaren 1942, måste förbanden
helt ersättas varannan månad; om 1,000 flygplan skola vara i gång
varje dygn erfordras 3,000 bombplan i första linjen + reserver
och en ersättning av 1,500 bombplan med besättningar i månaden.
Med en sådan styrka, som icke gärna kan uppnås under fjärde
krigsåret men möjligen under det femte, skulle emellertid mångfaldigt större skadegörelse kunna åstadkommas än man hittills
sett exempel på, varför verkan av en sådan luftkrigföring är svårbedömbar. Tillsvidare förefaller det emellertid klokast att räkna
med att den allierade flygoffensiven mot Tyskland visserligen kan
medverka i kampen mot ubåtarna och tära på den tyska krigsförsörjningen överhuvudtaget, men dock icke kan bli ensamt avgörande. Samtidigt kräver denna offensiv så mycket av personal,
materiel och industrikapacitet att det blir svårare att uppnå den
styrka i luften, som kräves för framgångsrika rent militära framstötar i Medelhavet eller i Västeuropa.
Vad Medelhavsfronten beträffar bör de allierades >>Uppladdning»
av flyget i Nordafrika snart ha nått så långt, att de luftstrategiska
förutsättningarna för att likvidera Tunisien ernåtts. Om det sedan
gäller att skapa en ny front här, är det med hänsyn till motståndet
i luften nödvändigt att välja en sådan plats, att en kombinerad
operation kan erhålla pålitligt stöd av landbaserat jakt- och bombflyg. Sicilien ligger geografiskt bäst till, men försvaras av starkt
och välbaserat flyg. Grekland och Tolvöarna äro svagare försvarade, men flygbassystemet är utbyggt och kan snabbt mottaga
förstärkningar av flygstridskrafter – om sådana kunna undvaras
98
Kriget i luften och avgörandet
på annat håll; företaget blir då med hänsyn till flygstödet svårt
utan baser på turkiskt område.
Ett landstigningsföretag i Västeuropa är vid nuvarande styrkeförhållanden i luften, särskilt det därvarande tyska jaktflyget, ett
stort vågspel, vilket framgick bl. a. av kuppen mot Dieppe i
augusti 1942. Även hit kunna än starkare krafter hastigt kastas
om från annat håll. Vad slutligen beträffar Norge kan en landstigning där på grund av avståndsförhållandena aldrig påräkna
gott flygstöd, medan välbelägna tyska flygbaser finnas både längst
i norr, vid Trondheim och på Västlandet; sannolikt är dock för
närvarande tyska femte luftflottan försvagad av detacheringar
söderut.
Kriget i Fjärran Östern kan med fördel behandlas som något
alldeles för sig, endast med den återverkan på händelserna i
Europa att allierade stridskrafter bindas i kriget mot J apan i
stället för i kriget mot Tyskland. Den uppgift som här förestår
enligt statsmännens löften – att återtaga vad Japan erövrat –
blir en svår och långvarig affär, där de allierade måste arbeta
sig fram steg för steg, varje steg innebärande ett överskeppningsföretag efterföljt av ett fälttåg, båda krävande överlägsenhet i
flyg på platsen i fråga. Japanernas möjligheter att hänvisade till
egna resurser utbygga sitt flyg till försvar av hela det besatta
området äro ovissa, men komma att få stort inflytande, om krigets
tyngdpunkt en gång förlägges till Stilla havet och Ostindien.
Tysklands läge med de »inre linjernas» fördelar medför att dess
flygstridskrafter icke behöva vara lika starka som de allierades,
vilka svårligen kunna »kastas» från en front till en annan utan
stor tidsutdräkt. Vid de väntade angreppen på »Festung Europa»
blir det därför av vikt för de allierade att binda fiendens flyg på
flera ställen så hårt som möjligt, så att tillräckligt försvarsflyg
icke kan samlas till den avsedda landstigningspunkten, där ett
brohuvud skall bildas.
För över 100 år sedan fastslog tysken Clausewitz tesen att kriget
skall vinnas genom förstöring av fiendens väpnade styrka. Under
förra världskriget vederlades i viss mån denna tes genom blockaden, som blev den främsta orsaken till Tysklands fall. I detta krig
ha tyska och engelska försök att luftvägen mot hemorten åstadkomma samma verkan som blockaden misslyckats. Förstöring av
fiendens väpnade styrka har åtminstone hittills varit mera effektiv
än rasering av byggnader. Trots axelblockets ökade resurser är
dess inringning emellertid även denna gång ett faktum. Brist på
99
’ ” – — – ——–’
Kriget i luften och avgörandet
förnödenheter, som oundgängligen erfordras för de väpnade
styrkornas strid, kan bli avgörande även denna gång. I flygvapnets och maskinarmeernas tidevarv kan oljeförsörjningen bli
det avgörande. Av de allierade statsmännens anföranden att
döma ämna de emellertid icke bida sin tid under en långvarig
blockad, utan avse att splittra fiendens väpnade styrkor och slå
dem eller tvinga dem att förbruka sina resurser på flera håll
samtidigt, medan »lufttrycket» mot hemorten fortsätter. Man
synes sålunda böjd för att söka tillämpa Clausewitz’ tes, dock utan
att avstå från att parallellt och under väntetiden på det lämpliga
ögonblicket även använda hemortsbekämpningen, den strategiens
nödfallsutväg, som räknar resultatet i förbrukad ammunitionsmängd och antal hektar raserade bebyggelseområden i stället för
i eliminerade stridskrafter. I alla planer är emellertid ett överlägset allierat flyg en nödvändig förutsättning för framgång. Det
ser också ut som om denna förutsättning vore på väg att skapas,
men icke i snabbare tempo än att avgörandet kan låta länge vänta
på sig.
100