Voro Moskvaprocessernas anklagade Quislingar
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
– – – – – – – – – ’ ~- –
VORO MOSKVAPROCESSERNAS
ANKLAGADE QUISLINGAR?
NAGRA KOMMENTARER TILL AMBASSADÖR DAVIES’
SOVJETSKILDRINGAR
Av DIPLOMATICUS1
AMBASSADÖR J. Davies’ bok »Mission to Moscow» (svensk titel
»På uppdrag i Moskva») har överallt väckt stor uppmärksamhet,
framför allt i författarens eget land, U. S. A., där boken blivit en
best seller. Detta kan icke förvåna, ty i Davies’ bok ha vi att göra
med ett djärvt försök att lösa ett problem – för att inte säga en
gåta- som i högsta grad intresserar alla: hur kan det förklaras,
att Sovjetunionens motståndskraft i det pågående kriget visat sig
mycket större än det i allmänhet, och även från flera välinformerade experters sida, antogs för möjligt eller förespåddes1 Det
är självklart, att detta konkret formulerade problem inte kan
lösas utan att man behandlar frågor av mera generell karaktär:
Vad föreställer den ryska sovjetregimen i och för sig1 Vilka tendenser kan man konstatera i dess politiska och sociala utveckling7
Vilka sannolikhetskalkyler för den vidare utvecklingen kan man
göra på grundval av dessa tendenser och vilket inflytande kan
denna utveckling troligtvis få på den övriga världen1 Det kan
inte bli utan inverkan på hela världens öde, i vilken riktning och i
vilka former ett samhälle utvecklar sig, som utsträcker sig över
en sjättedel av jordklotets yta och i sin utveckling uppvisar så
starka dynamiska tendenser.
Att Davies är en klar- och skarpsynt observatör, en klok, med
stor livserfarenhet utrustad personlighet, därom kan det inte
råda något tvivel. I Förenta staterna har han haft presidentens
uppdrag att bekläda viktiga poster, bland annat som ordförande
i Federal Trade Commission med dess uppgift att undersöka storbolagens affärer. När Roosevelt 1936 sände honom som ambassadör
till Moskva, tog han utan tvivel även i beräkning de egenskaper,
1 Uppsatsen utgör en översättning. Det kan tilläggas att förf. länge bott
Ryssland och är mycket förtrogen med ryska förhållanden.
Red. av Svensk Tidskrift.
8-43158. Svensk Tidskrift 1943. 101
·’!.·’·;.
Diplomaticus
som Davies ådagalagt som ordförande i den nämnda kommissionen, och de erfarenheter, som han där tillägnat sig. Den huvudsakliga uppgift, som presidenten gav sin ambassadör, bestod ju
också i att med hjälp av personliga iakttagelser söka nå till klarhet om hur starkt eller svagt Sovjetryssland egentligen var –
presidenten hade ju redan åsikten, att Ryssland för världens krig
eller fred var en väsentlig faktor. Det framgår med full klarhet
av boken, hur ivrigt och plikttroget Davies sökte fullgöra uppdraget. Han företog långa forskningsresor i Ryssland och studerade ett stort antal industriföretag, kolkhoser, sanatorier, vilohem,
pioniärläger o. s. v. Likaså reste han genom en rad av Rysslands
närmaste grannländer, och omsorgsfullt samlade han mångsidiga
informationer. Det kan icke råda skilda meningar om att det
material, som denne kloke och uppmärksamme observatör insamlade, i sin helhet är av ett mycket högt värde. Frågan är bara, huru
djupt han förmått att tränga in i de stora ryska problemen för
att riktigt förstå dem och för att finna en riktig lösning av dem.
Det måste sålunda genast framhållas, att Davies, hur skarpsynt observatör han än var, likväl hade ett stort handikap. Såsom
det tydligt framgår av hans bok voro ryska förhållanden, rysk
historia o. s. v..för honom när han anlände till Moskva ungefär
som en ännu icke upptäckt kontinent. Att hans kunskaper om
Rysslands politiska utveckling, milt sagt, lämnade ganska mycket
övrigt att önska, kan man t. ex. se från anteckningen i dagboken
14/a 1937, enligt vilken den ryska lagstiftande folkrepresentationen
skulle ha grundats av en tsar vid namn Alexander.1 För Svensk
Tidskrifts läsare behövs det kanske inte sägas, att »grundaren» av
duman var den siste ryske tsaren, Nikolaus II. Och om förhållandena i Ryssland före sovjetperioden synes författaren inte ha några
nämnvärt bättre kunskaper än om Rysslands konstitutionella
historia. Han tror t. ex. att det var först under sovjetregimens tid,
som böndernas barn »för första gången i historien fått tillfälle
till skolbildning och ser nu sin chans att komma ut ur bondeklassens skrankor». En sådan möjlighet förefanns redan från och
med 60- och 70-talen under det förra århundradet och utnyttjades
också i ständigt stegrad utsträckning ända upp till högsta akademisk bildning, något som synbarligen varit honom alldeles obekant.
Såsom det framgår av dagbokens anteckningar ”/a 1938 kan
Davies icke ryska. Vid öppnandet av den Bucharin,-Rykovska
1 I den svenska översättningen av boke”n har denna uppgift utelämnats.
102
V oro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
processen kunde han följa förhandlingarna endast genom att den
bredvid honom sittande ·estniske ministern viskande översatte de
anklagades utsagor.
Att någon, hur skarpt förstånd han än må ha, med sådana förutsättningar skulle kunna djupare tränga in i det sovjetryska problemet och träffa dess rätta lösningssätt, synes redan a priori fullständigt omöjligt. Ty få problem äro så oändligt komplicerade
som det ryska. För att nå fram till dess kärna är det ett conditio
sine qua non att äga den grundligaste kännedom om den ryska
utvecklingen, politiskt, socialt, andligt och i andra hänseenden.
Man måste också känna den revolutionära rörelsens historia. Den
ryska mentaliteten är -liksom t. ex. den japanska och kinesiska
-en värld för sig, som en människa från det västerländska kulturområdet måste leva sig in i under många år innan hon steg för
steg börjar begripa den.
Ånnu ett sakförhållande är anmärkningsvärt. Sovjetrysslands
förre mångårige utrikeskommissarie, Maxim Litvinov, har givit
boken (den engelska upplagan) en mycket varm rekommendation.
Han prisar den som »d”et mest framstående bidrag tilllitteraturen
om Sovjetryssland», och han anmärker vidare, att ehuru Davies
var en nykomling på diplomatiens fält och Ryssland var nytt för
honom, d. v. s. ett föga känt land, fann han dock med detsamma
de rätta utgångspunkterna för att närma sig de nya företeelserna.
Låtom oss anta, att förre amerikanske ambassadören i Berlin
skrivit en liknande bok, »Mission to Berlin», och att Joachim von
Ribbentrop försett den med ett varmt rekommendationsbrev, prisande författarens goda vilja och förmåga att finna de rätta utgångspunkterna för att närma sig nationalsocialismens »nya företeelser». Antagligen skulle då hos varje neutral läsare uppstå ett
allvarligt tvivel om författarens utgångspunkter kunde antas
vara riktiga och hans resonemang trovärdiga. Oavsett särarter och
särprogram är Sovjetryssland en lika totalitär stat som Tyskland;
det är på samma sätt grundat på en systematisk och koncentrerad
propaganda, och det bryr sig lika litet om den objektiva sanningen
som det nationalsocialistiska Tyskland.
Åndå hindrar allt detta inte, såsom redan sagts, att Davies’
informationer om fakta och därur dragna slutsatser äro i alla avseenden av stor betydelse och värda att beaktas. Särskilt gäller
detta om Rysslands försvarsstyrka.
Davies förstod mycket .fort och rapporterade upprepade gånger
till Washington, att sovjets militära kraft var mycket stor och att
103
’H ”’!”’ ’— -~-_______:_______
Diplomaticus
sovjetregeringen, som i högsta grad var medveten om krigshotet,
med största iver och energi arbetade på att förstärka den. Naturligtvis stödde sig dessa hans slutsatser till stor del på de till
ambassaden hörande militära experterna, framför allt på militärattachens överste Faymonville’s åsikter (honom prisar Davies som
en mycket plikttrogen ocli begåvad man). För Davies och hans
militära experter framstode den röda armens människomaterial i
allmänhet och officerskårens i synnerhet som mycket bra. Arkebuseringen 1937 av äldre erfarna generaler försvagade naturligtvis
till en viss grad militärmakten, men Davies förenade sig med
överste Faymonville’s uppfattning, att den saken ej skulle överdrivas. Militärmaktens organisation och beväpning stode på en
mycket hög nivå och outtröttligt strävade man att skapa en ännu
bättre standard. Om man även toge i betraktande Rysslands
omätliga naturrikedomar och industrins utveckling i ett nästan
feberaktigt tempo, och härtill lade de ständigt stegrade, nästan
astronomiska summor, som staten i sin budget låtit gå till de militära förberedelserna, då fanns det tillräckliga motiv när Davies i
sina rapporter uttryckte meningen, att den· röda armen i ett kommande krig skulle visa sig vara en mycket större makt än man i
allmänhet föreställde sig det ute i världen.
Självklart fanns det också en annan sida av saken. I sin rapport
28 /1 1937 om marskalk Tuchatjevskijs och de andras arkebusering
säger Davies, att röda armen vore sovjetregeringens både största
svaghet och största styrka. Röda armen vore nämligen den enda
makt, som omedelbart kunde störta och krossa regeringen. Vidare
talar han om den skarpa missbelåtenhet med regeringens politik,
som kommit till synes i armen och som föranlät regeringen att slå
till snabbt och hänsynslöst, när armen tycktes börjat växa den
över huvudet. Därför hade regeringen gripit till sådana drastiska
medel som arkebusering av en hel ra·d av röda armens framstående
ledare, varefter ett grundligt »rensningsarbete» inom officerskå-
ren iscensattes. Den kände franske författaren Souvarine uppger,
stödjande sig på olika källor, att 30,000 officerare därvid utrensats.
Säkerligen arkebuserades då en ganska stor del av dessa, fastän
det fattas uppgifter om deras närmare tal.
»Den stora frågan är huruvida andan i armen har rubbats av avrättningen av generalerna och om dess lojalitet mot Stalin försvagats. Om Stalin behåller armens lojalitet har han rent politiskt en
starkare ställning än någonsin, emedan han då har krossat alla potentiella medtävlare.»
104
V oro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
En sådan riktig och träffande diagnos ställer Davies 30/6 1937 i
brev till sin dotter. Snart visade det sig också, att arm(m förblev
Stalin trogen och lydig. Davies hade upprepade gånger tillfälle
att rapportera till Washington, att Stalin satt säkrare i sadeln än
någonsin förut. Samtidigt fortsatte såväl bland militären som
inom civilbefolkningen det terroristiska »rensningsarbetet», vilket
höll på nästan två år och skedde med en sedan länge inte skådad
intensitet. Om denna verksamhet skriver Davies i sin rapport
No. 737 16/11 1937: >> ••• av omdömesgilla iakttagare antages det att
det antal parti- och regeringsfunktionärer som avrättats under
den pågående rensningen uppgår till tusentals och antalet arresterade till tiotusentals.» I rapporten No. 1104 1/~ 1938 läsa vi om
samma sak:
»Terrorn är en hemsk verklighet. Det finns många tecken här i
Moskva som tyda på att skräcken genomsyrar hela samhället.
Minsta hushåll, det må vara aldrig så enkelt (however humble), lever i en ständig fruktan för en nattlig razzia av hemliga polisen.»
Bara terror och fruktan var emellertid för litet för att garantera
militärmaktens lydiga trohet mot regeringen. Självklart vidtogos
också alla slags andra tänkbara åtgärder, av vilka man kunde hoppas på goda resultat, såsom förbättring av officerarnas levnadsförhållanden och framför allt deras löner, höjarrdet av deras sällskapliga position och självmedvetande bl. a. genom att gradbeteckningar
från tsartiden på nytt infördes, stärkarrdet av den politiska kontrollen och uppfostran inom armen o. s. v. Den viktigaste åtgärden var dock uppeldningen av den ryska patriotismen och de
nationella känslorna samt stegringen av krigspsykosen. Detta
skedde med hjälp av den mest intensiva propaganda, vartill alla
den moderna teknikens hjälpmedel begagnades. »Tidningarna,
radion, filmen, skolundervisningen, partiorganisationerna och
själva arrnEm impregnera ständigt allmänheten med kommunismens religion, med hot om en utländsk invasion, med rysk nationalism och med hopp om bättre levnadsförhållanden», skriver
Davies i en längre översikt 6/6 1938, d. v. s. fyra dagar före hans
avresa från Moskva till en ny post. I denna sin sammanfattande
rapport kommer han till följande slutsats: »Under sådana förhållanden är det icke troligt att regeringen svävar i aktuell fara att
störtas.» Han menar, att om inte vissa fullständigt extraordinära
saker hände, vore regimen under en obestämd tid framåt fast förankrad vid makten. Dock löpte även denna regim alltid den fara,
105
..
Diplomaticus
som i regel hotar varje diktatur. Efter att ha räknat upp faromomenten skriver Davies bland annat:
»Det finns alltid möjligheten att en Napoleon uppstår i armen
som kan ha planer på att igångsätta en palatsrevolution och gripa
makten. Förräderiprocesser.na, avrättningarna och rensningarna äro
svaghetstecken som sammanhänga med de stridiga intressena inom
människonaturen. Denna revolution ’förtär sina egna barn’. Likvideringen av politiska motståndare igångsattes 1934 och har sedan
fortsatt i en skräckinjagande takt. För en demokratisk uppfattning
förefaller det oundvikligt att den tyranniska makt över de enskildas liv och frihet som utövas av en hemlig polis som sträcker sig
till alla klasser inom samhället och skiljer människor från anhöriga
och vänner utan att ge dem någon möjlighet att söka skydd mot
eventuell orättvisa, i längden måste störta vilken regim som helst.
Enligt den kommunistiska tron äro alla handlingar .som göras i
dess namn berättigade. Inga hänsyn till heder och lojalitet gå upp
mot plikten mot partiet. Följden blir att männen i ledningen inte
ha något förtroende eller någon tillit till varandra.· Detta är en allvarlig och grundläggande svaghet som utgör ett ständigt hot mot
den existerande regeringen.»
Vem kunde tänka sig, att en regering med sådana svaghetstecken visat sig vara tillräckligt stark för att med framgång föra
ett stort krig mot mycket starka motståndare och uthärda deras
stormanlopp~ Därom skriver Davies i sin översikt 6/6 1938: Sovjetregeringen är säker på att den förmår framgångsrikt motstå ett
samtidigt anfall från både Japan och Tyskland. Författaren tilllägger å sin sida endast att det skulle vara ytterst svårt för angriparna att besegra och förinta de ryska militära krafterna, som
ha en bundsförvant i den ryska vintern. Svaghetsfaktorer kunna
däremot uppenbara sig på andra frontavsnitt, d. v. s. inom den
industriella produktionen bakom den egentliga fronten och i fråga
om försörjningen med oljeprodukter av högre kvalitet.
Nyheten om det rysk-tyska krigets utbrott den 22 juni 1941 hörde
Davies på en gata i Madison, Wisconsin, av en medarbetare i
United Press. Då denne begärde ett uttalande, förklarade Davies
att världen enligt hans mening kommer att häpna över röda
armens motståndskraft; även om Hitler lyckades ta en avsevärd
del av Ryssland, skulle det blott vara början av hans svårigheter.
Detta uttalande väckte stort uppseende i pressen, då det stod i
direkt motsättning till alla militära experters opinion. Tre dagar
senare höll Davies ett tal i Chicagas universitetsklubb. Vid diskussionen efter talet ställde någon frågan: »Hur är det med femtekolonnare i Rysslandh Utan att betänka sig svarade Davies:
106
V oro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
»Sådana finns icke där, de ha alla blivit avrättade.» Först senare
samma dag, när han redan satt på tåget, började han grubbla över
den framställda frågan. Nu gick det plötsligt upp för honom att
man i samband med den nazistiska invasionen i Ryssland ej
hört ett enda ord om den »inre agressionen» i samspel med tyskt
överkommando. I Sovjets bild finns det ingen sudetisk Henlein,
ingen slovakisk Tiso, ingen belgisk Degrelle eller norsk Quisling.
När han tänkte på detta liksom sköt det en tanke genom hans
huvud, nämligen att vissa i Ryssland observerade sakförhållanden egentligen haft en helt annan mening än han själv tidigare
hållit före. Aterkommen till Washington hade han på nytt läst
igenom anteckningarna i sin dagbok och de officiella rapporterna
angående de två stora politiska processer som han åhört i Moskva
(mot Radek, Pjatakov m. fl. i januari 1937 och mot Bucharin,
Rykov m. fl. i mars 1938).
När han bevistade processerna på sin tid, hade hela hans uppmärksamhet varit riktad på den dramatiska kampen om makten mellan
Trotskijs anhängare och Stalin. Däremot hade han fullständigt
bortsett från de anklagades verksamhet som tyska femtekolonnare. När han nu åter gick igenom processmaterialet, hade han
upptäckt att alla de metoder om verksamheten i den tyska »femte
kolonnen», så som dessa nu äro bekanta för hela världen, redan
den gången fullständigt blottats genom de anklagades bekännelser.
De anklagade vore intet annat än ryska »quislingar». Sedan han
efteråt plötsligt upptäckt detta överraskanade faktum, citerar han
en hel rad av de främsta anklagades förklaringar. Enligt dessa
hade de erkänt sig skyldiga till de svartaste dåd av högförräderi
till förmån för de tyska och japanska regeringar, av vilka de mottagit stora penningbelopp: de hade vidarebefordrat spionageunderrättelser; medverkat i upprättandet av tyska och japanska
spionagecentra i Ryssland; gjort förberedelser till att i det förestående kriget, vilket Tyskland och Japan ämnade igångsätta mot
Ryssland, stödja fiendernas krigshandlingar .för att öppna fronten
åt dem, spränga krigsviktiga industriföretag och militära förråd,
vålla urspåringar av militära tåg etc. Lyckligtvis hade dock
sovjetregeringen varit underrättad om all denna undermineringsverksamhet samt i god tid likviderat quislingarna och deras
kriminella organisationer.
Sådan är Davies’ nuvarande, utan tvivel mycket sensationella
förklaring. Han menar, att allt vad de häktade uppgåvo på de
anklagades bänk om sina förbrytelser motsvarade sanningen.
107
.,.
Diplomaticus
De rapporter, som Davies sände omedelbart efter processerna, hade
formulerats med mycket större återhållsamhet. I rapporten angående den Radek-Pjatakovska processen skriver han 17/2 1937 t. ex.
följande: fastän han ej kan komma ifrån ett starkt tvivel om de
avgivna bekännelserna kunna anses trovärdiga under ett rättssystem, som icke erbjuder-· något skydd alls för de anklagade, har
han dock »mot sin vilja» kommit till övertygelsen att klagomålen
bekräftades åtminstone så mycket, att befintligheten av en vidsträckt sammansvärjning måste tagas som ett faktum. En liknande slutsats drar han även av den Bucharin-Rykovska processen,
ehuru han uttrycker sig där med något andra ord. När han kom
till denna slutsats, stödde han sig inte blott på direkta intryck
från processen utan även på de erfarenheter, som han själv samlat
i sin rättegångspraktik som advokat. Säkerligen ännu mera vä-
gande har för honom varit, vad han nämner i sin rapport om
den första processen. Om denna process i stället för en sanningsenlig rättegång endast skulle ha varit en iscensättning, då skulle
det ha fordrats – menar Davies – minst Shakespeares geni av
skapande och Belascos geni i fråga om iscensättning. Tyvärr äro
Davies’ direkta intryck ingen övertygande borgen. Davies kunde
ju endast följa de anklagades utsagor genom en viskande tolk.
Rent tekniskt är det omöjligt att översättningen under sådana förhållanden kunde vara idealisk och ord~grann. Inte heller kunde
tolken återge språkets och uttryckens finesser, vilka dock i ett
sådant fall äro av största vikt. Tvivelsutan kunde översättaren i
bästa fall återge endast de anklagades förklaringar i avkortad
form, därtill utnyttjande de korta ögonblick som uppstodo mellan
två satser. En stor del yttranden, som den gången inte syntes
vara av särskild betydelse, blevo synbarligen icke alls översatta.
Under sådana förhållanden är det alltför dristigt av förf. att tro
sig kunna avgöra den subjektiva och objektiva sanningsenligheten
hos de anklagades förklaringar. Dessutom måste man ta i betraktande, att de anklagades mentalitet var honom fullständigt främmande och obekant. När Radek-Pjatakovska processen började
hade Davies endast fyra dagar vistats i Ryssland.
Ännu svagare grundad är Davies’ mening att endast Shakespeare
och Belasco tillsammans skulle ha förmått att iscensätta en sådan
process. De som känna till Rysslands politiska historia och revolutionära utveckling, det kommunistiska partiet och dess ledande
mäns särdrag och förflutna, kunna ge bara ett besked och detta
är raka motsatsen till Davies’ påståenden: utan allt tvivel hade
108
:r
V oro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
man i dessa processer att göra med en ren regi, men den var så
brutal och klumpig att man knappast kan föreställa sig en dåligare
iscensättning. Som en första grund för sina »starka misstankar»
att bekännelserna i den Radek-Pjatakovska processen vore trovärdiga anför Davies, att de voro enstämmiga. Han har fullständigt
rätt- just detta sakförhållande att det i processens symfoni icke
förekommer ,det minsta missljud är redan det i högsta grad en
bekräftelse på att man i verkligheten hade en iscensättning framför sig. A tt 17 anklagade i den ena och 21 i den andra processen,
av vilka de flesta t. o. m. på de anklagades bänk sågo varandra
för första gången, erkänna sig lika enstämmigt och liksom enligt
den militära disciplinens ordning skyldiga till alla dem förevitade
brott utan att en enda av dem antingen till följd av självbevarelsedrift eller på grund av vissa principer skulle försöka anföra något
sådant, som skulle avvika från den i anklagelseskriften uppsatta
»generallinjen» -det kan ej på något sätt vara trovärdigt och är
psykologiskt rentav omöjligt.
Men icke nog med detta. Med de anklagades »uppriktiga bekännelser» ha de politiska storprocessernas regissörer i Moskva
redan upprepade gånger på oförlåtligt och skandalöst sätt misslyckats. Ehuru dessa tillfällen i sinom tid blevo överallt bekanta
och helt visst ännu i dag äro i mångas minne, kan det dock vara
nyttigt att påminna om några av dem.
Låtom oss framför allt erinra om den så kallade »industriprocessen» i november 1930. Under denna process erkände den huvudanklagade professor Ramsin sig skyldig till att i oktober 1928 i
Paris ha förhandlat med två där bosatta ryska emigranter, före
detta storindustriidkare, och att genom deras förmedling ha förhandlat även med konseljpresidenten Poincare, utrikesminister
Briand och den franska generalstaben. Åmnet för överläggningarna hade varit att förbereda en intervention i Ryssland i syfte
att störta sovjetregeringen, för vilket ändamål Poincare, Briand
och den franska generalstaben liksom också »Lord Churchill»(!)
i London hade erbjudit sin fullständiga medverkan och hjälp.
Tyvärr uppvisade den av professor Miljukov i Paris redigerade
ryska emigranttidningen tre dagar efter processens början dokumentariskt, att de båda nämnda industriidkarna-emigranterna avlidit flera år tidigare än de enligt Ramsins vittnesbörd skulle ha
fört sina underhandlingar – den ene år 1924, den andre 1925. Ett
liknande misslyckande skedde i en annan process år 1931, då de
anklagade förklarade att den i exil levande ryske socialdemokra- 109
..
·-”’ \ ~~
Diplomaticus
ternas ledare R. Abramovicz skulle sommaren 1928 ha hemligt
vistats i Sovjetunionen och där bedrivit underjordisk undermineringsverksamhet mot Sovjet. Abramovicz kunde dock med stöd
av hundratals vittnen och även med hjälp av gruppfotografier
ostridigt visa att han under den i Moskvaprocessen nämnda tiden
vistats i Bryssel på Socialistiska Internationalens kongress. Nästa
misslyckande i raden ägde rum under processen mot Zinovjev,
Kamenev m. fl. i augusti 1936, då en av de anklagade (Goltzmann)
i en detaljerad skildring beskrev sitt möte med Trotskij år 1932
i hotell »Bristol» i Köpenhamn; nämnda hotell existerade dock
tyvärr inte sedan år 1917. Strax efter den Radek-Pjatakovska
processen råkade man ut för en ny liknande otur. Pjatakov meddelade nämligen, hur han i december 1935 hade flugit från Berlin
till Oslo för att där underhandla med Trotskij. Han hade företagit
resan med ett tyskt plan, vilket landade på Oslos flygfält. Enligt den norska regeringens officiella förklaring hade emellertid
under hela december månad 1935 icke ett enda utländskt flygplan
landat på flygfältet …
Att dessa misslyckanden varit ytterst komprometterande för de
moskovitiska processerna är självklart. Åndå är det icke det värsta
som diskrediterat dem. De som absolut ville tro att man ändå hade
att göra med riktiga processer, kunna ju anföra att de anklagade
i deras sataniskt trotskistiska slughet avsiktligen och på eget
initiativ hittade på att ge lögnaktiga förklaringar för att därmed
avslöja Sovjets rättegångsväsende och på detta sätt ge sovjetregeringen ett »tjyvnyp». Men det finns dock ett sakförhållande
som slutgiltigt tillintetgör den sista smulan förtroende till dessa
processer. Vissa erkännanden äro nämligen absolut omöjliga, något
som måste ha varit väl bekant såväl för åklagaren som för sovjetregeringen och Stalin själv. Det är fallet t. ex. med den av den
anklagade Krestinki avgivna förklaringen, att han redan vintern
1921-22 på Trotskijs uppdrag fört högförrädiska underhandlingar
med den tyske generalen von Seeckt och med honom träffat t. o. m.
en överenskommelse, enligt vilken han och Trotskij börjat samla
spionageunderrättelser för den tyska generalstabens räkning och
härför erhållit stora penningbelopp. Sådant tal kan bara tros av
en som absolut icke kommer ihåg hur läget var 1921-22 och vilken
roll som Trotskij spelade denna tid. Hela världen levde då ännu
under efterdyningarna av de revolutionära skakningarnas vågor.
Överallt trodde kommunisterna fanatiskt att dessa vågor snart
skulle göra världsrevolutionen till en efterlängtad svepande
110
V oro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
storm. Om någon skulle ha längtat efter denna stund med särskild
passion, så skulle det ha varit Leo Trotskij, vilken som en oförbätterlig monomaniak alltjämt väntade på och förutspådde »den
permanenta världsrevolutionen»; han gjorde det ännu många år
senare, då alla med normalt förstånd utrustade människor redan
för länge sedan måste ha förstått det fåfängliga i hans drömmar.
1921 stod Trotskij vid sidan av Lenin som en jämbördig kraft i
spetsen för den världsomspännande kommunistiska rörelsen, lika
berömd och inflytelserik som någonsin tidigare. Om Lenin skulle
plötsligt dö, ·betraktades Trotskij utan minsta tvivel som hans
självklare efterträdare som ledare både för sovjetregeringen och
för den kommunistiska världsrörelsen. Bara några månader tidigare h3!de han såsom röda armens överbefälhavare segerrikt avslutat det ryska inbördeskriget och inhöstat stor popularitet för
dessa sina insatser. Och under dessa förhållanden skulle han som
en besoldad spion ha trätt i den tyska generalstabens tjänst för
att skaffa sig medel till den underjordiska kampen mot det kommunistiska partiet!
Om någon skulle berätta att han med egna ögon hade sett hur
floden börjat rinna uppför berget, skulle ingen med sunt förnuft
utrustad människa tro honom, om han så med ed bekräftade sina
ord och angav, låt oss säga, tusen vittnen som ville bestyrka hans
påstående. Lika litet kan man sätta tro till ett enda ord av det
som biträdande utrikesministern Krestinski berättade om Trotskijs
överenskommelse med tyska generalstaben åren 1921-22. De olyckliga offren för .fanatism, vidskepelse och barbari brukade under
medeltidens häxprocesser ofta avge exakta beskrivningar om hur
de ridande på kvastskaft flugit till själva djävulen och vilka underhandlingar som de fört med honom. I nutiden använder man
i Moskva flygplanet som transportmedel i stället för kvastskaftet
och Trotskij får uppträda i stället för djävulen- däri består hela
skillnaden.
Ovillkorligen ställa sig somliga frågan: hur skall man förklara
att de omtalade processerna iscensattes så utomordentligt slarvigt
och dåligU Ryssarna äro ju de talangfullaste skådespelare och
regissörer i hela världen. En orsak är naturligtvis att finna i
ryssarnas sedan gammalt kända nonchalans och i den allmänt
låga kulturella nivå som är speciellt karakteristisk för SovjetRyssland. Om dessa processer iscensatts i Tyskland, skulle det
ha skett med tysk grundlighet, och de diskrediterande regifelen
skulle säkerligen ha uteblivit. Den huvudsakliga förklaringen är
111
-/ -~·
\ t l{
Diplomatietts
dock att finna i processernas ändamål. Såsom Davies mycket
riktigt och träffande anmärker, voro de en dramatisering av
propagandan.
»Det skulle för det första utgöra en varning åt alla existerande
och potentiella konspiratörsr inom Sovjetunionen, för det andra misskreditera Trotskij utomlands och för det tredje samla folkopinionen
bakom regeringen till motstånd mot yttre fiender, nämligen Tyskland och Japan. Under rättegången utnyttjades alla propagandamedel för att över hela landet sprida de drastiska bekännelserna.
Tidningarna voro fyllda icke blott med referat över förhandlingarna utan också med de häftigaste och hätskaste anfall mot de anklagade. Radion sände hela tiden.» (Rapport 17/z 1937.)
Och eftersom detta dramatiserande var avsett för de breda
massorna på deras låga och primitiva kulturnivå, hade ett efterbildande av Shakespeares och Belascos sceniska metoder inte .blott
varit absolut onödigt utan även inte önskvärt, ja, i sig självt
skadligt. För primitiva massor passar allra bäst en ytterst primitiv iscensättning, varvid historiska eller psykologiska sanningar
inte det minsta behöva beaktas. Ingen, för vilken livet och friheten
är kär, vågar ändå kritisera.
Slutligen kan man inte låta bli att anmärka: alla författare med
verklig kunskap om Sovjetryssland, vilka tagit till orda om
»Moskvarättegångens gåta», äro enstämmigt av samma uppfattning, nämligen att såväl åklagaren som de anklagade uppträdde
vid rättegången endast som skådespelare i roller, som fastställts
av GPU vid förhören och som de anklagade av en eller annan orsak
voro tvungna att spela. Denna åsikt delas t. ex. av Souvarine,
Karlgren, Max Eastman och Louis Fisher, som alla mycket grundligt känna Sovjetryssland inte bara genom böcker.
Den sensationella upptäckt om Moskvaprocessen, som Davies
efteråt i slutet av juni 1941 tycker sig ha gjort, visar sig därmed
vara endast imaginär. För dess riktighet fattas det varje reell
grund. På de anklagades vittnesbörd kan ingenting grundas, ty
deras förklaringar ha icke något med objektiv sanning att skaffa.
Hemligheten med Rysslands oväntat stora militära motståndskraft består inte däri, att Stalin förstod att i god tid tillintetgöra
de ryska »quislingarna» och därmed slå ett farligt vapen ur Hitlers
hand, vilket denne haft i beredskap för att i händelse av krig med
Ryssland tilldela detta ett förintande slag.1 Att det ryska kommu- 1 Egentligen är organiserandet av en femte kolonn a la Quisling, Mussert & C:is
i Stalins Ryssland tekniskt omöjligt och otänkbart. Sådant förutsätter åtminstone
112
Voro Moskvaprocessernas anklagade quislingar’t
nistiska partiets gamla ledargarde, som under årtionden varit
Lenins närmaste medkämpar, i verkligheten skulle nästan hela tiden
ha varit den kommunistiska regimens hemliga dödsfiender samt
sovjetfientliga agenter besoldade av främmande stater – en sådan
fantastisk sak kan framläggas endast för den blinda ryska folkmassan, som under två decennier matats med idel grovt tendentiös,
falsk propaganda och som genom brutal terror systematiskt avvänjts från att tänka självständigt. Ingen enda människa, som
känner Rysslands politiska väg under de sista 30 till 40 åren,
kan ett ögonblick ta denna grova propagandalögn allvarligt. Alla
de beryktade anklagade voro nog i skarp opposition mot Stalin.
Säkerligen smidde de ofta sinsemellan planer, på vilket sätt de
skulle kunna störta honom och ersätta hans diktatur med en ny
regering, i vilken de själva naturligtvis skulle spela ledande roller.
Mycket sannolikt övervägde de också planer, hur de skulle i praktiken genomföra denna omvälvning, och antagligen togas även
några förberedande steg till att förverkliga dem. Just därför var
Stalin tvungen att tillintetgöra dessa personer. Men att de skulle
ha varit tyska, japanska och polska besoldade hemliga spioner,
kan endast vara dikt, som passade utmärkt för att upphetsa krigspsykosen och för att egga till den fiendskap mot utlandet, som de
senaste åren uppammades i en alltmer hysterisk form. Dessutom
var det inte nog för Stalin att bara fysiskt förinta forna ledande
partipampar, med vilka han fått föra en svår och förgiftad kamp
om makten och vilka genom att låta förstå sin andliga överlägsenhet djupt sårat hans självmedvetande. Han ville också moraliskt i
högsta grad förnedra dem. Stalin lär ju själv en gång i en intimare
krets ha antytt att den högsta lycka han känner är en väl förberedd vedergällning.
Vid de verkliga orsakerna till Rysslands stora militära motståndskraft ha vi här inte möjlighet att uppehålla oss. Det må bara
anmärkas här, att Stalin och Ryssland äro Hitler och den tyska
härledningen allt tack skyldiga .för deras militärpolitik och krigsföringsmetoder. I stället för att framkalla upplösning inom röda
armen och bakom fronten hade de förenat hela det ryska folket
kring Stalin och drivit det att kämpa med fanatisk förtvivlan för
sitt land. Hitlers militärpolitik i »östrummet» är ett rekord av
politisk oklokhet. Mycket riktigt har en snillrik person sagt: »en
någon möjlighet att organisationer lagligen eller åtminstone halvt lagligt faktiskt
kunna bildas oeh utöva sin verksamhet. I Stalins rike saknas dessa förutsättningar
fullständigt.
113
-/ .,. ·.
..-•
’ ” .> ·.
Diplomaticus
motståndare, som begår ödesdigra fel, är vanligen den bästa bundsförvanten».
Även Davies’ åsikter om Sovjetrysslands allmänna utvecklingstendenser visa sig otillräckligt begrundade. De kunna sammanfattas i följande: Då Lenins och Trotskijs ursprungliga kommunistiska principer stå i motsättning till den mänskliga naturens
grundläggande egenskaper och därför inte äro utförbara i det verkliga livet, ha de redan för länge sedan kastats åsido. Nu för tiden
härskar i stället för kommunismen något slags statssocialistiskt
system, som undan för undan i växande utsträckning tillämpar
kapitalistiska principer samt ständigt och oemotståndligt drages
allt längre åt höger. Både av praktiska och ideologiska skäl är
Sovjetregeringen uppriktigt hängiven freden, menar Davies vidare.
Sovjetregeringens ledare drivas i grund och botten av altruistiska
motiv: deras mål är att främja mänsklighetens broderskap, att ge
folkets breda lager bättre livsbetingelser och att skapa en samhällsordning, i vars hägn människorna kunna leva på jämställd fot
och med de etiska idealen för ögonen. Synbarligen är Davies också
benägen att tro – ehuru han icke just direkt utsäger det – att
sovjetsystemet utvecklar sig i demokratisk riktning och att man i
en nära eller fjärran framtid kan vänta att alla medborgerliga friheter, bl. a. också religionsfriheten, skola införas och kringgärdas
med konstitutionellt skydd.
De som något djupare känna sovjetsystemet kunna tyvärr omöjligen dela dessa Davies’ optimistiska åsikter. Att kommunismen
i de höga teoriers och utopiska svärmeriers värld utgår från
altruistiska motiv och utlovar mänsklighetens broderskap, garanterar i och för sig inte att kommunisternas gärningar på minsta
sätt motsvara deras vackra principer. Inte heller den kristna trons
höga etiska normer ha kunnat hindra att man i Kristi namn massvis bränt levande människor på bålet eller begått andra vidriga
ogärningar. Max Eastman, som under många år var en av de
amerikanska kommunistledarna och grundligt känner Ryssland,
ger i sin år 1941 författade bok »Socialismens kris och Stalins Ryssland» om detta Ryssland följande omdöme: »I stället för att vara
bättre är stalinismen värre än fascismen, mera hänsynslös, mera
barbarisk, mera godtycklig, mera amoralisk, mera antidemokratisk
och ännu mera hopplös och skrupelfri.»
Så länge Stalins obegränsade despotism härskar över Ryssland,
är det naivt att tala om något slags ständig förskjutning åt höger
eller vänster. Davies själv har i sitt brev till Sumner Welles 22/s
114
Voro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
1939 anmärkt, att Stalin och de andra sovjetledarna äro realister
och att »det allt övervägande motivet för Sovjetryssland har ständigt varit dess eget intresse». Att till varje pris bevara, befästa
och utvidga en oinskränkt makt är Stalins liksom Hitlers och
Mussolinis enda grundtanke, och för denna äro de varje ögonblick
redo att offra alla andra principer. Den stalinska politiken kan
därför icke alls ha någon säker kurs vare sig åt höger eller åt
vänster. Endast ett är visst: att i riktning mot demokrati och
medborgerliga friheter kan den aldrig utveckla sig. Det är de
nutida diktaturstaternas fatala öde att vägen tillbaka till en
balanserad och icke-dynamisk statsordning, där rätt, mänsklig
frihet och humanitet härska, är stängd för dem. Av intresse att
bevara sin regim finna de då och då nödvändigt att släppa litet
efter på trycket men det göres endast svagt och temporärt.
Trenden hos dessa regimer är tvärtom att deras järnhårda grepp
om folken steg för steg skärpas. Det har den kommunistiska diktaturens utveckling i Ryssland visat med rentav bländande klarhet,
och detsamma kan iakttas i Italien och ’l’yskland.
Enligt Davies skulle såväl Stalin som sovjetregeringen både av
praktiska och ideologiska motiv vara uppriktigt hängivna freden.
Det rakt motsatta påståendet är här riktigt. Vid sidan av vedergällningslusten är Stalins starkaste passion utan tvivel den obegränsade, man kan säga titaniska maktlystnaden. Utan detta
karaktärsdrag skulle han aldrig besegrat sin medtävlare i kampen
om Lenins arv och stigit till envåldshärskare över det jättestora
Ryssland. Aldrig skulle Lenin på höjden av sin obegränsade makt
ha tålt sådana orgier i avgudandet av sin person, som Stalin för
sin dellåter firas i Ryssland sedan femton år. År inte denna officiellt anordnade avgudadyrkan ett vältaligt bevis för Stalins titaniska makt- och ärelystnad~ Under hela sovjetregimens tillvaro
har Ryssland då och då skakats av svåra inre kriser, varav de
beryktade och uppseendeväckande processerna bära vittne. Alla
våldsregimer, som inte förstätt att tillfredsställande lösa sina inre
problem och därmed övervinna spänningen i sitt inre liv, känna
alltid en mycket stor frestelse till utrikespolitiska äventyr. Vilket
mäktigt vapen i form av en jättelik militär kraft har Stalin inte
hunnit skapa för sådana äventyr! Den nationella anda, som man
i Ryssland uppeggat med hjälp av den mest intensiva propaganda
sedan 7 a 8 år tillbaka, är inte en sund och positiv nationell
patriotism, som aktar också andra folks frihet och oberoende.
Tvärtom – den är en ytterst krigisk, med agressiva tendenser
115
·•
.-’-
.,.,:_~ … ~
’ .f
Diplomaticus
utrustad stor-rysk chauvinism, som man även kan utläsa i skildringarna hos Davies trots att denne eljest är så vänlig stämd mot
Sovjetryssland. Denna agressiva chauvinism begagnar som ett
mycket farligt vapen den kommunistiska myten samt som femtekolonnare de understödda kommunistiska partierna i andra länder.
Icke någon annan än Lenin har sagt om Stalin, att denne är en
stor-rysk nationalist. Hans uppträdande särskilt under de senaste
åren har helt besannat denna karakteristik.1
Därför visar sig Davies optimistiska omdöme om Sovjetryssland
såsom en ständigt mot höger graviterande, hän mot demokrati och
medborgerliga .friheter styrande stat vara – sanningen att säga
– mycket farliga illusioner. Men man förvånar sig inte över att
en av Moskva-diktatorns trognaste, nuvarande ambassadören i
Washington, Litvinov, hälsat denna bok med ett så varmt beröm.
1 Observatörer med bristfällig kännedom om saken äro lätt vilseledda av att
Stalin på ett beundransvärt tålmodigt sätt förstår att bida det rätta ögonblicket
och den gynnsamma situationen. Det kallt kalkylerande förstån(let, som nyktert bedömer förhållandena, härskar över hans impulser. Under dc år, då han med största
energi utvecklade Rysslands militära styrka, lät han Litvinov hålla storslagna fredstal i Geneve och driva ivrig diplomatisk verksamhet, skenbart för »den odelbara
fredens» tryggande. Just i det ögonblick, då världen råkade in i den akutaste krigsfaras zon och största kraftansträngningar voro nödvändigare än någonsin för att
rädda freden, avskedades Litvinov för att vila på lagrarna efter sitt ansträngande
fredsarbete. Att Litvinovs ersättande med Molotov den 5 maj 1939 stod i sammanhang med hemliga förhandlingar med Tyskland, vilka utmynnade i stalin-Ribbentrops pakt av den 23 augusti 1939, kan nu för tiden anses obestridligt.
116
VORO MOSKVAPROCESSERNAS
ANKLAGADE QUISLINGAR?
NAGRA KOMMENTARER TILL AMBASSADÖR DAVIES’
SOVJETSKILDRINGAR
Av DIPLOMATICUS1
AMBASSADÖR J. Davies’ bok »Mission to Moscow» (svensk titel
»På uppdrag i Moskva») har överallt väckt stor uppmärksamhet,
framför allt i författarens eget land, U. S. A., där boken blivit en
best seller. Detta kan icke förvåna, ty i Davies’ bok ha vi att göra
med ett djärvt försök att lösa ett problem – för att inte säga en
gåta- som i högsta grad intresserar alla: hur kan det förklaras,
att Sovjetunionens motståndskraft i det pågående kriget visat sig
mycket större än det i allmänhet, och även från flera välinformerade experters sida, antogs för möjligt eller förespåddes1 Det
är självklart, att detta konkret formulerade problem inte kan
lösas utan att man behandlar frågor av mera generell karaktär:
Vad föreställer den ryska sovjetregimen i och för sig1 Vilka tendenser kan man konstatera i dess politiska och sociala utveckling7
Vilka sannolikhetskalkyler för den vidare utvecklingen kan man
göra på grundval av dessa tendenser och vilket inflytande kan
denna utveckling troligtvis få på den övriga världen1 Det kan
inte bli utan inverkan på hela världens öde, i vilken riktning och i
vilka former ett samhälle utvecklar sig, som utsträcker sig över
en sjättedel av jordklotets yta och i sin utveckling uppvisar så
starka dynamiska tendenser.
Att Davies är en klar- och skarpsynt observatör, en klok, med
stor livserfarenhet utrustad personlighet, därom kan det inte
råda något tvivel. I Förenta staterna har han haft presidentens
uppdrag att bekläda viktiga poster, bland annat som ordförande
i Federal Trade Commission med dess uppgift att undersöka storbolagens affärer. När Roosevelt 1936 sände honom som ambassadör
till Moskva, tog han utan tvivel även i beräkning de egenskaper,
1 Uppsatsen utgör en översättning. Det kan tilläggas att förf. länge bott
Ryssland och är mycket förtrogen med ryska förhållanden.
Red. av Svensk Tidskrift.
8-43158. Svensk Tidskrift 1943. 101
·’!.·’·;.
Diplomaticus
som Davies ådagalagt som ordförande i den nämnda kommissionen, och de erfarenheter, som han där tillägnat sig. Den huvudsakliga uppgift, som presidenten gav sin ambassadör, bestod ju
också i att med hjälp av personliga iakttagelser söka nå till klarhet om hur starkt eller svagt Sovjetryssland egentligen var –
presidenten hade ju redan åsikten, att Ryssland för världens krig
eller fred var en väsentlig faktor. Det framgår med full klarhet
av boken, hur ivrigt och plikttroget Davies sökte fullgöra uppdraget. Han företog långa forskningsresor i Ryssland och studerade ett stort antal industriföretag, kolkhoser, sanatorier, vilohem,
pioniärläger o. s. v. Likaså reste han genom en rad av Rysslands
närmaste grannländer, och omsorgsfullt samlade han mångsidiga
informationer. Det kan icke råda skilda meningar om att det
material, som denne kloke och uppmärksamme observatör insamlade, i sin helhet är av ett mycket högt värde. Frågan är bara, huru
djupt han förmått att tränga in i de stora ryska problemen för
att riktigt förstå dem och för att finna en riktig lösning av dem.
Det måste sålunda genast framhållas, att Davies, hur skarpsynt observatör han än var, likväl hade ett stort handikap. Såsom
det tydligt framgår av hans bok voro ryska förhållanden, rysk
historia o. s. v..för honom när han anlände till Moskva ungefär
som en ännu icke upptäckt kontinent. Att hans kunskaper om
Rysslands politiska utveckling, milt sagt, lämnade ganska mycket
övrigt att önska, kan man t. ex. se från anteckningen i dagboken
14/a 1937, enligt vilken den ryska lagstiftande folkrepresentationen
skulle ha grundats av en tsar vid namn Alexander.1 För Svensk
Tidskrifts läsare behövs det kanske inte sägas, att »grundaren» av
duman var den siste ryske tsaren, Nikolaus II. Och om förhållandena i Ryssland före sovjetperioden synes författaren inte ha några
nämnvärt bättre kunskaper än om Rysslands konstitutionella
historia. Han tror t. ex. att det var först under sovjetregimens tid,
som böndernas barn »för första gången i historien fått tillfälle
till skolbildning och ser nu sin chans att komma ut ur bondeklassens skrankor». En sådan möjlighet förefanns redan från och
med 60- och 70-talen under det förra århundradet och utnyttjades
också i ständigt stegrad utsträckning ända upp till högsta akademisk bildning, något som synbarligen varit honom alldeles obekant.
Såsom det framgår av dagbokens anteckningar ”/a 1938 kan
Davies icke ryska. Vid öppnandet av den Bucharin,-Rykovska
1 I den svenska översättningen av boke”n har denna uppgift utelämnats.
102
V oro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
processen kunde han följa förhandlingarna endast genom att den
bredvid honom sittande ·estniske ministern viskande översatte de
anklagades utsagor.
Att någon, hur skarpt förstånd han än må ha, med sådana förutsättningar skulle kunna djupare tränga in i det sovjetryska problemet och träffa dess rätta lösningssätt, synes redan a priori fullständigt omöjligt. Ty få problem äro så oändligt komplicerade
som det ryska. För att nå fram till dess kärna är det ett conditio
sine qua non att äga den grundligaste kännedom om den ryska
utvecklingen, politiskt, socialt, andligt och i andra hänseenden.
Man måste också känna den revolutionära rörelsens historia. Den
ryska mentaliteten är -liksom t. ex. den japanska och kinesiska
-en värld för sig, som en människa från det västerländska kulturområdet måste leva sig in i under många år innan hon steg för
steg börjar begripa den.
Ånnu ett sakförhållande är anmärkningsvärt. Sovjetrysslands
förre mångårige utrikeskommissarie, Maxim Litvinov, har givit
boken (den engelska upplagan) en mycket varm rekommendation.
Han prisar den som »d”et mest framstående bidrag tilllitteraturen
om Sovjetryssland», och han anmärker vidare, att ehuru Davies
var en nykomling på diplomatiens fält och Ryssland var nytt för
honom, d. v. s. ett föga känt land, fann han dock med detsamma
de rätta utgångspunkterna för att närma sig de nya företeelserna.
Låtom oss anta, att förre amerikanske ambassadören i Berlin
skrivit en liknande bok, »Mission to Berlin», och att Joachim von
Ribbentrop försett den med ett varmt rekommendationsbrev, prisande författarens goda vilja och förmåga att finna de rätta utgångspunkterna för att närma sig nationalsocialismens »nya företeelser». Antagligen skulle då hos varje neutral läsare uppstå ett
allvarligt tvivel om författarens utgångspunkter kunde antas
vara riktiga och hans resonemang trovärdiga. Oavsett särarter och
särprogram är Sovjetryssland en lika totalitär stat som Tyskland;
det är på samma sätt grundat på en systematisk och koncentrerad
propaganda, och det bryr sig lika litet om den objektiva sanningen
som det nationalsocialistiska Tyskland.
Åndå hindrar allt detta inte, såsom redan sagts, att Davies’
informationer om fakta och därur dragna slutsatser äro i alla avseenden av stor betydelse och värda att beaktas. Särskilt gäller
detta om Rysslands försvarsstyrka.
Davies förstod mycket .fort och rapporterade upprepade gånger
till Washington, att sovjets militära kraft var mycket stor och att
103
’H ”’!”’ ’— -~-_______:_______
Diplomaticus
sovjetregeringen, som i högsta grad var medveten om krigshotet,
med största iver och energi arbetade på att förstärka den. Naturligtvis stödde sig dessa hans slutsatser till stor del på de till
ambassaden hörande militära experterna, framför allt på militärattachens överste Faymonville’s åsikter (honom prisar Davies som
en mycket plikttrogen ocli begåvad man). För Davies och hans
militära experter framstode den röda armens människomaterial i
allmänhet och officerskårens i synnerhet som mycket bra. Arkebuseringen 1937 av äldre erfarna generaler försvagade naturligtvis
till en viss grad militärmakten, men Davies förenade sig med
överste Faymonville’s uppfattning, att den saken ej skulle överdrivas. Militärmaktens organisation och beväpning stode på en
mycket hög nivå och outtröttligt strävade man att skapa en ännu
bättre standard. Om man även toge i betraktande Rysslands
omätliga naturrikedomar och industrins utveckling i ett nästan
feberaktigt tempo, och härtill lade de ständigt stegrade, nästan
astronomiska summor, som staten i sin budget låtit gå till de militära förberedelserna, då fanns det tillräckliga motiv när Davies i
sina rapporter uttryckte meningen, att den· röda armen i ett kommande krig skulle visa sig vara en mycket större makt än man i
allmänhet föreställde sig det ute i världen.
Självklart fanns det också en annan sida av saken. I sin rapport
28 /1 1937 om marskalk Tuchatjevskijs och de andras arkebusering
säger Davies, att röda armen vore sovjetregeringens både största
svaghet och största styrka. Röda armen vore nämligen den enda
makt, som omedelbart kunde störta och krossa regeringen. Vidare
talar han om den skarpa missbelåtenhet med regeringens politik,
som kommit till synes i armen och som föranlät regeringen att slå
till snabbt och hänsynslöst, när armen tycktes börjat växa den
över huvudet. Därför hade regeringen gripit till sådana drastiska
medel som arkebusering av en hel ra·d av röda armens framstående
ledare, varefter ett grundligt »rensningsarbete» inom officerskå-
ren iscensattes. Den kände franske författaren Souvarine uppger,
stödjande sig på olika källor, att 30,000 officerare därvid utrensats.
Säkerligen arkebuserades då en ganska stor del av dessa, fastän
det fattas uppgifter om deras närmare tal.
»Den stora frågan är huruvida andan i armen har rubbats av avrättningen av generalerna och om dess lojalitet mot Stalin försvagats. Om Stalin behåller armens lojalitet har han rent politiskt en
starkare ställning än någonsin, emedan han då har krossat alla potentiella medtävlare.»
104
V oro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
En sådan riktig och träffande diagnos ställer Davies 30/6 1937 i
brev till sin dotter. Snart visade det sig också, att arm(m förblev
Stalin trogen och lydig. Davies hade upprepade gånger tillfälle
att rapportera till Washington, att Stalin satt säkrare i sadeln än
någonsin förut. Samtidigt fortsatte såväl bland militären som
inom civilbefolkningen det terroristiska »rensningsarbetet», vilket
höll på nästan två år och skedde med en sedan länge inte skådad
intensitet. Om denna verksamhet skriver Davies i sin rapport
No. 737 16/11 1937: >> ••• av omdömesgilla iakttagare antages det att
det antal parti- och regeringsfunktionärer som avrättats under
den pågående rensningen uppgår till tusentals och antalet arresterade till tiotusentals.» I rapporten No. 1104 1/~ 1938 läsa vi om
samma sak:
»Terrorn är en hemsk verklighet. Det finns många tecken här i
Moskva som tyda på att skräcken genomsyrar hela samhället.
Minsta hushåll, det må vara aldrig så enkelt (however humble), lever i en ständig fruktan för en nattlig razzia av hemliga polisen.»
Bara terror och fruktan var emellertid för litet för att garantera
militärmaktens lydiga trohet mot regeringen. Självklart vidtogos
också alla slags andra tänkbara åtgärder, av vilka man kunde hoppas på goda resultat, såsom förbättring av officerarnas levnadsförhållanden och framför allt deras löner, höjarrdet av deras sällskapliga position och självmedvetande bl. a. genom att gradbeteckningar
från tsartiden på nytt infördes, stärkarrdet av den politiska kontrollen och uppfostran inom armen o. s. v. Den viktigaste åtgärden var dock uppeldningen av den ryska patriotismen och de
nationella känslorna samt stegringen av krigspsykosen. Detta
skedde med hjälp av den mest intensiva propaganda, vartill alla
den moderna teknikens hjälpmedel begagnades. »Tidningarna,
radion, filmen, skolundervisningen, partiorganisationerna och
själva arrnEm impregnera ständigt allmänheten med kommunismens religion, med hot om en utländsk invasion, med rysk nationalism och med hopp om bättre levnadsförhållanden», skriver
Davies i en längre översikt 6/6 1938, d. v. s. fyra dagar före hans
avresa från Moskva till en ny post. I denna sin sammanfattande
rapport kommer han till följande slutsats: »Under sådana förhållanden är det icke troligt att regeringen svävar i aktuell fara att
störtas.» Han menar, att om inte vissa fullständigt extraordinära
saker hände, vore regimen under en obestämd tid framåt fast förankrad vid makten. Dock löpte även denna regim alltid den fara,
105
..
Diplomaticus
som i regel hotar varje diktatur. Efter att ha räknat upp faromomenten skriver Davies bland annat:
»Det finns alltid möjligheten att en Napoleon uppstår i armen
som kan ha planer på att igångsätta en palatsrevolution och gripa
makten. Förräderiprocesser.na, avrättningarna och rensningarna äro
svaghetstecken som sammanhänga med de stridiga intressena inom
människonaturen. Denna revolution ’förtär sina egna barn’. Likvideringen av politiska motståndare igångsattes 1934 och har sedan
fortsatt i en skräckinjagande takt. För en demokratisk uppfattning
förefaller det oundvikligt att den tyranniska makt över de enskildas liv och frihet som utövas av en hemlig polis som sträcker sig
till alla klasser inom samhället och skiljer människor från anhöriga
och vänner utan att ge dem någon möjlighet att söka skydd mot
eventuell orättvisa, i längden måste störta vilken regim som helst.
Enligt den kommunistiska tron äro alla handlingar .som göras i
dess namn berättigade. Inga hänsyn till heder och lojalitet gå upp
mot plikten mot partiet. Följden blir att männen i ledningen inte
ha något förtroende eller någon tillit till varandra.· Detta är en allvarlig och grundläggande svaghet som utgör ett ständigt hot mot
den existerande regeringen.»
Vem kunde tänka sig, att en regering med sådana svaghetstecken visat sig vara tillräckligt stark för att med framgång föra
ett stort krig mot mycket starka motståndare och uthärda deras
stormanlopp~ Därom skriver Davies i sin översikt 6/6 1938: Sovjetregeringen är säker på att den förmår framgångsrikt motstå ett
samtidigt anfall från både Japan och Tyskland. Författaren tilllägger å sin sida endast att det skulle vara ytterst svårt för angriparna att besegra och förinta de ryska militära krafterna, som
ha en bundsförvant i den ryska vintern. Svaghetsfaktorer kunna
däremot uppenbara sig på andra frontavsnitt, d. v. s. inom den
industriella produktionen bakom den egentliga fronten och i fråga
om försörjningen med oljeprodukter av högre kvalitet.
Nyheten om det rysk-tyska krigets utbrott den 22 juni 1941 hörde
Davies på en gata i Madison, Wisconsin, av en medarbetare i
United Press. Då denne begärde ett uttalande, förklarade Davies
att världen enligt hans mening kommer att häpna över röda
armens motståndskraft; även om Hitler lyckades ta en avsevärd
del av Ryssland, skulle det blott vara början av hans svårigheter.
Detta uttalande väckte stort uppseende i pressen, då det stod i
direkt motsättning till alla militära experters opinion. Tre dagar
senare höll Davies ett tal i Chicagas universitetsklubb. Vid diskussionen efter talet ställde någon frågan: »Hur är det med femtekolonnare i Rysslandh Utan att betänka sig svarade Davies:
106
V oro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
»Sådana finns icke där, de ha alla blivit avrättade.» Först senare
samma dag, när han redan satt på tåget, började han grubbla över
den framställda frågan. Nu gick det plötsligt upp för honom att
man i samband med den nazistiska invasionen i Ryssland ej
hört ett enda ord om den »inre agressionen» i samspel med tyskt
överkommando. I Sovjets bild finns det ingen sudetisk Henlein,
ingen slovakisk Tiso, ingen belgisk Degrelle eller norsk Quisling.
När han tänkte på detta liksom sköt det en tanke genom hans
huvud, nämligen att vissa i Ryssland observerade sakförhållanden egentligen haft en helt annan mening än han själv tidigare
hållit före. Aterkommen till Washington hade han på nytt läst
igenom anteckningarna i sin dagbok och de officiella rapporterna
angående de två stora politiska processer som han åhört i Moskva
(mot Radek, Pjatakov m. fl. i januari 1937 och mot Bucharin,
Rykov m. fl. i mars 1938).
När han bevistade processerna på sin tid, hade hela hans uppmärksamhet varit riktad på den dramatiska kampen om makten mellan
Trotskijs anhängare och Stalin. Däremot hade han fullständigt
bortsett från de anklagades verksamhet som tyska femtekolonnare. När han nu åter gick igenom processmaterialet, hade han
upptäckt att alla de metoder om verksamheten i den tyska »femte
kolonnen», så som dessa nu äro bekanta för hela världen, redan
den gången fullständigt blottats genom de anklagades bekännelser.
De anklagade vore intet annat än ryska »quislingar». Sedan han
efteråt plötsligt upptäckt detta överraskanade faktum, citerar han
en hel rad av de främsta anklagades förklaringar. Enligt dessa
hade de erkänt sig skyldiga till de svartaste dåd av högförräderi
till förmån för de tyska och japanska regeringar, av vilka de mottagit stora penningbelopp: de hade vidarebefordrat spionageunderrättelser; medverkat i upprättandet av tyska och japanska
spionagecentra i Ryssland; gjort förberedelser till att i det förestående kriget, vilket Tyskland och Japan ämnade igångsätta mot
Ryssland, stödja fiendernas krigshandlingar .för att öppna fronten
åt dem, spränga krigsviktiga industriföretag och militära förråd,
vålla urspåringar av militära tåg etc. Lyckligtvis hade dock
sovjetregeringen varit underrättad om all denna undermineringsverksamhet samt i god tid likviderat quislingarna och deras
kriminella organisationer.
Sådan är Davies’ nuvarande, utan tvivel mycket sensationella
förklaring. Han menar, att allt vad de häktade uppgåvo på de
anklagades bänk om sina förbrytelser motsvarade sanningen.
107
.,.
Diplomaticus
De rapporter, som Davies sände omedelbart efter processerna, hade
formulerats med mycket större återhållsamhet. I rapporten angående den Radek-Pjatakovska processen skriver han 17/2 1937 t. ex.
följande: fastän han ej kan komma ifrån ett starkt tvivel om de
avgivna bekännelserna kunna anses trovärdiga under ett rättssystem, som icke erbjuder-· något skydd alls för de anklagade, har
han dock »mot sin vilja» kommit till övertygelsen att klagomålen
bekräftades åtminstone så mycket, att befintligheten av en vidsträckt sammansvärjning måste tagas som ett faktum. En liknande slutsats drar han även av den Bucharin-Rykovska processen,
ehuru han uttrycker sig där med något andra ord. När han kom
till denna slutsats, stödde han sig inte blott på direkta intryck
från processen utan även på de erfarenheter, som han själv samlat
i sin rättegångspraktik som advokat. Säkerligen ännu mera vä-
gande har för honom varit, vad han nämner i sin rapport om
den första processen. Om denna process i stället för en sanningsenlig rättegång endast skulle ha varit en iscensättning, då skulle
det ha fordrats – menar Davies – minst Shakespeares geni av
skapande och Belascos geni i fråga om iscensättning. Tyvärr äro
Davies’ direkta intryck ingen övertygande borgen. Davies kunde
ju endast följa de anklagades utsagor genom en viskande tolk.
Rent tekniskt är det omöjligt att översättningen under sådana förhållanden kunde vara idealisk och ord~grann. Inte heller kunde
tolken återge språkets och uttryckens finesser, vilka dock i ett
sådant fall äro av största vikt. Tvivelsutan kunde översättaren i
bästa fall återge endast de anklagades förklaringar i avkortad
form, därtill utnyttjande de korta ögonblick som uppstodo mellan
två satser. En stor del yttranden, som den gången inte syntes
vara av särskild betydelse, blevo synbarligen icke alls översatta.
Under sådana förhållanden är det alltför dristigt av förf. att tro
sig kunna avgöra den subjektiva och objektiva sanningsenligheten
hos de anklagades förklaringar. Dessutom måste man ta i betraktande, att de anklagades mentalitet var honom fullständigt främmande och obekant. När Radek-Pjatakovska processen började
hade Davies endast fyra dagar vistats i Ryssland.
Ännu svagare grundad är Davies’ mening att endast Shakespeare
och Belasco tillsammans skulle ha förmått att iscensätta en sådan
process. De som känna till Rysslands politiska historia och revolutionära utveckling, det kommunistiska partiet och dess ledande
mäns särdrag och förflutna, kunna ge bara ett besked och detta
är raka motsatsen till Davies’ påståenden: utan allt tvivel hade
108
:r
V oro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
man i dessa processer att göra med en ren regi, men den var så
brutal och klumpig att man knappast kan föreställa sig en dåligare
iscensättning. Som en första grund för sina »starka misstankar»
att bekännelserna i den Radek-Pjatakovska processen vore trovärdiga anför Davies, att de voro enstämmiga. Han har fullständigt
rätt- just detta sakförhållande att det i processens symfoni icke
förekommer ,det minsta missljud är redan det i högsta grad en
bekräftelse på att man i verkligheten hade en iscensättning framför sig. A tt 17 anklagade i den ena och 21 i den andra processen,
av vilka de flesta t. o. m. på de anklagades bänk sågo varandra
för första gången, erkänna sig lika enstämmigt och liksom enligt
den militära disciplinens ordning skyldiga till alla dem förevitade
brott utan att en enda av dem antingen till följd av självbevarelsedrift eller på grund av vissa principer skulle försöka anföra något
sådant, som skulle avvika från den i anklagelseskriften uppsatta
»generallinjen» -det kan ej på något sätt vara trovärdigt och är
psykologiskt rentav omöjligt.
Men icke nog med detta. Med de anklagades »uppriktiga bekännelser» ha de politiska storprocessernas regissörer i Moskva
redan upprepade gånger på oförlåtligt och skandalöst sätt misslyckats. Ehuru dessa tillfällen i sinom tid blevo överallt bekanta
och helt visst ännu i dag äro i mångas minne, kan det dock vara
nyttigt att påminna om några av dem.
Låtom oss framför allt erinra om den så kallade »industriprocessen» i november 1930. Under denna process erkände den huvudanklagade professor Ramsin sig skyldig till att i oktober 1928 i
Paris ha förhandlat med två där bosatta ryska emigranter, före
detta storindustriidkare, och att genom deras förmedling ha förhandlat även med konseljpresidenten Poincare, utrikesminister
Briand och den franska generalstaben. Åmnet för överläggningarna hade varit att förbereda en intervention i Ryssland i syfte
att störta sovjetregeringen, för vilket ändamål Poincare, Briand
och den franska generalstaben liksom också »Lord Churchill»(!)
i London hade erbjudit sin fullständiga medverkan och hjälp.
Tyvärr uppvisade den av professor Miljukov i Paris redigerade
ryska emigranttidningen tre dagar efter processens början dokumentariskt, att de båda nämnda industriidkarna-emigranterna avlidit flera år tidigare än de enligt Ramsins vittnesbörd skulle ha
fört sina underhandlingar – den ene år 1924, den andre 1925. Ett
liknande misslyckande skedde i en annan process år 1931, då de
anklagade förklarade att den i exil levande ryske socialdemokra- 109
..
·-”’ \ ~~
Diplomaticus
ternas ledare R. Abramovicz skulle sommaren 1928 ha hemligt
vistats i Sovjetunionen och där bedrivit underjordisk undermineringsverksamhet mot Sovjet. Abramovicz kunde dock med stöd
av hundratals vittnen och även med hjälp av gruppfotografier
ostridigt visa att han under den i Moskvaprocessen nämnda tiden
vistats i Bryssel på Socialistiska Internationalens kongress. Nästa
misslyckande i raden ägde rum under processen mot Zinovjev,
Kamenev m. fl. i augusti 1936, då en av de anklagade (Goltzmann)
i en detaljerad skildring beskrev sitt möte med Trotskij år 1932
i hotell »Bristol» i Köpenhamn; nämnda hotell existerade dock
tyvärr inte sedan år 1917. Strax efter den Radek-Pjatakovska
processen råkade man ut för en ny liknande otur. Pjatakov meddelade nämligen, hur han i december 1935 hade flugit från Berlin
till Oslo för att där underhandla med Trotskij. Han hade företagit
resan med ett tyskt plan, vilket landade på Oslos flygfält. Enligt den norska regeringens officiella förklaring hade emellertid
under hela december månad 1935 icke ett enda utländskt flygplan
landat på flygfältet …
Att dessa misslyckanden varit ytterst komprometterande för de
moskovitiska processerna är självklart. Åndå är det icke det värsta
som diskrediterat dem. De som absolut ville tro att man ändå hade
att göra med riktiga processer, kunna ju anföra att de anklagade
i deras sataniskt trotskistiska slughet avsiktligen och på eget
initiativ hittade på att ge lögnaktiga förklaringar för att därmed
avslöja Sovjets rättegångsväsende och på detta sätt ge sovjetregeringen ett »tjyvnyp». Men det finns dock ett sakförhållande
som slutgiltigt tillintetgör den sista smulan förtroende till dessa
processer. Vissa erkännanden äro nämligen absolut omöjliga, något
som måste ha varit väl bekant såväl för åklagaren som för sovjetregeringen och Stalin själv. Det är fallet t. ex. med den av den
anklagade Krestinki avgivna förklaringen, att han redan vintern
1921-22 på Trotskijs uppdrag fört högförrädiska underhandlingar
med den tyske generalen von Seeckt och med honom träffat t. o. m.
en överenskommelse, enligt vilken han och Trotskij börjat samla
spionageunderrättelser för den tyska generalstabens räkning och
härför erhållit stora penningbelopp. Sådant tal kan bara tros av
en som absolut icke kommer ihåg hur läget var 1921-22 och vilken
roll som Trotskij spelade denna tid. Hela världen levde då ännu
under efterdyningarna av de revolutionära skakningarnas vågor.
Överallt trodde kommunisterna fanatiskt att dessa vågor snart
skulle göra världsrevolutionen till en efterlängtad svepande
110
V oro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
storm. Om någon skulle ha längtat efter denna stund med särskild
passion, så skulle det ha varit Leo Trotskij, vilken som en oförbätterlig monomaniak alltjämt väntade på och förutspådde »den
permanenta världsrevolutionen»; han gjorde det ännu många år
senare, då alla med normalt förstånd utrustade människor redan
för länge sedan måste ha förstått det fåfängliga i hans drömmar.
1921 stod Trotskij vid sidan av Lenin som en jämbördig kraft i
spetsen för den världsomspännande kommunistiska rörelsen, lika
berömd och inflytelserik som någonsin tidigare. Om Lenin skulle
plötsligt dö, ·betraktades Trotskij utan minsta tvivel som hans
självklare efterträdare som ledare både för sovjetregeringen och
för den kommunistiska världsrörelsen. Bara några månader tidigare h3!de han såsom röda armens överbefälhavare segerrikt avslutat det ryska inbördeskriget och inhöstat stor popularitet för
dessa sina insatser. Och under dessa förhållanden skulle han som
en besoldad spion ha trätt i den tyska generalstabens tjänst för
att skaffa sig medel till den underjordiska kampen mot det kommunistiska partiet!
Om någon skulle berätta att han med egna ögon hade sett hur
floden börjat rinna uppför berget, skulle ingen med sunt förnuft
utrustad människa tro honom, om han så med ed bekräftade sina
ord och angav, låt oss säga, tusen vittnen som ville bestyrka hans
påstående. Lika litet kan man sätta tro till ett enda ord av det
som biträdande utrikesministern Krestinski berättade om Trotskijs
överenskommelse med tyska generalstaben åren 1921-22. De olyckliga offren för .fanatism, vidskepelse och barbari brukade under
medeltidens häxprocesser ofta avge exakta beskrivningar om hur
de ridande på kvastskaft flugit till själva djävulen och vilka underhandlingar som de fört med honom. I nutiden använder man
i Moskva flygplanet som transportmedel i stället för kvastskaftet
och Trotskij får uppträda i stället för djävulen- däri består hela
skillnaden.
Ovillkorligen ställa sig somliga frågan: hur skall man förklara
att de omtalade processerna iscensattes så utomordentligt slarvigt
och dåligU Ryssarna äro ju de talangfullaste skådespelare och
regissörer i hela världen. En orsak är naturligtvis att finna i
ryssarnas sedan gammalt kända nonchalans och i den allmänt
låga kulturella nivå som är speciellt karakteristisk för SovjetRyssland. Om dessa processer iscensatts i Tyskland, skulle det
ha skett med tysk grundlighet, och de diskrediterande regifelen
skulle säkerligen ha uteblivit. Den huvudsakliga förklaringen är
111
-/ -~·
\ t l{
Diplomatietts
dock att finna i processernas ändamål. Såsom Davies mycket
riktigt och träffande anmärker, voro de en dramatisering av
propagandan.
»Det skulle för det första utgöra en varning åt alla existerande
och potentiella konspiratörsr inom Sovjetunionen, för det andra misskreditera Trotskij utomlands och för det tredje samla folkopinionen
bakom regeringen till motstånd mot yttre fiender, nämligen Tyskland och Japan. Under rättegången utnyttjades alla propagandamedel för att över hela landet sprida de drastiska bekännelserna.
Tidningarna voro fyllda icke blott med referat över förhandlingarna utan också med de häftigaste och hätskaste anfall mot de anklagade. Radion sände hela tiden.» (Rapport 17/z 1937.)
Och eftersom detta dramatiserande var avsett för de breda
massorna på deras låga och primitiva kulturnivå, hade ett efterbildande av Shakespeares och Belascos sceniska metoder inte .blott
varit absolut onödigt utan även inte önskvärt, ja, i sig självt
skadligt. För primitiva massor passar allra bäst en ytterst primitiv iscensättning, varvid historiska eller psykologiska sanningar
inte det minsta behöva beaktas. Ingen, för vilken livet och friheten
är kär, vågar ändå kritisera.
Slutligen kan man inte låta bli att anmärka: alla författare med
verklig kunskap om Sovjetryssland, vilka tagit till orda om
»Moskvarättegångens gåta», äro enstämmigt av samma uppfattning, nämligen att såväl åklagaren som de anklagade uppträdde
vid rättegången endast som skådespelare i roller, som fastställts
av GPU vid förhören och som de anklagade av en eller annan orsak
voro tvungna att spela. Denna åsikt delas t. ex. av Souvarine,
Karlgren, Max Eastman och Louis Fisher, som alla mycket grundligt känna Sovjetryssland inte bara genom böcker.
Den sensationella upptäckt om Moskvaprocessen, som Davies
efteråt i slutet av juni 1941 tycker sig ha gjort, visar sig därmed
vara endast imaginär. För dess riktighet fattas det varje reell
grund. På de anklagades vittnesbörd kan ingenting grundas, ty
deras förklaringar ha icke något med objektiv sanning att skaffa.
Hemligheten med Rysslands oväntat stora militära motståndskraft består inte däri, att Stalin förstod att i god tid tillintetgöra
de ryska »quislingarna» och därmed slå ett farligt vapen ur Hitlers
hand, vilket denne haft i beredskap för att i händelse av krig med
Ryssland tilldela detta ett förintande slag.1 Att det ryska kommu- 1 Egentligen är organiserandet av en femte kolonn a la Quisling, Mussert & C:is
i Stalins Ryssland tekniskt omöjligt och otänkbart. Sådant förutsätter åtminstone
112
Voro Moskvaprocessernas anklagade quislingar’t
nistiska partiets gamla ledargarde, som under årtionden varit
Lenins närmaste medkämpar, i verkligheten skulle nästan hela tiden
ha varit den kommunistiska regimens hemliga dödsfiender samt
sovjetfientliga agenter besoldade av främmande stater – en sådan
fantastisk sak kan framläggas endast för den blinda ryska folkmassan, som under två decennier matats med idel grovt tendentiös,
falsk propaganda och som genom brutal terror systematiskt avvänjts från att tänka självständigt. Ingen enda människa, som
känner Rysslands politiska väg under de sista 30 till 40 åren,
kan ett ögonblick ta denna grova propagandalögn allvarligt. Alla
de beryktade anklagade voro nog i skarp opposition mot Stalin.
Säkerligen smidde de ofta sinsemellan planer, på vilket sätt de
skulle kunna störta honom och ersätta hans diktatur med en ny
regering, i vilken de själva naturligtvis skulle spela ledande roller.
Mycket sannolikt övervägde de också planer, hur de skulle i praktiken genomföra denna omvälvning, och antagligen togas även
några förberedande steg till att förverkliga dem. Just därför var
Stalin tvungen att tillintetgöra dessa personer. Men att de skulle
ha varit tyska, japanska och polska besoldade hemliga spioner,
kan endast vara dikt, som passade utmärkt för att upphetsa krigspsykosen och för att egga till den fiendskap mot utlandet, som de
senaste åren uppammades i en alltmer hysterisk form. Dessutom
var det inte nog för Stalin att bara fysiskt förinta forna ledande
partipampar, med vilka han fått föra en svår och förgiftad kamp
om makten och vilka genom att låta förstå sin andliga överlägsenhet djupt sårat hans självmedvetande. Han ville också moraliskt i
högsta grad förnedra dem. Stalin lär ju själv en gång i en intimare
krets ha antytt att den högsta lycka han känner är en väl förberedd vedergällning.
Vid de verkliga orsakerna till Rysslands stora militära motståndskraft ha vi här inte möjlighet att uppehålla oss. Det må bara
anmärkas här, att Stalin och Ryssland äro Hitler och den tyska
härledningen allt tack skyldiga .för deras militärpolitik och krigsföringsmetoder. I stället för att framkalla upplösning inom röda
armen och bakom fronten hade de förenat hela det ryska folket
kring Stalin och drivit det att kämpa med fanatisk förtvivlan för
sitt land. Hitlers militärpolitik i »östrummet» är ett rekord av
politisk oklokhet. Mycket riktigt har en snillrik person sagt: »en
någon möjlighet att organisationer lagligen eller åtminstone halvt lagligt faktiskt
kunna bildas oeh utöva sin verksamhet. I Stalins rike saknas dessa förutsättningar
fullständigt.
113
-/ .,. ·.
..-•
’ ” .> ·.
Diplomaticus
motståndare, som begår ödesdigra fel, är vanligen den bästa bundsförvanten».
Även Davies’ åsikter om Sovjetrysslands allmänna utvecklingstendenser visa sig otillräckligt begrundade. De kunna sammanfattas i följande: Då Lenins och Trotskijs ursprungliga kommunistiska principer stå i motsättning till den mänskliga naturens
grundläggande egenskaper och därför inte äro utförbara i det verkliga livet, ha de redan för länge sedan kastats åsido. Nu för tiden
härskar i stället för kommunismen något slags statssocialistiskt
system, som undan för undan i växande utsträckning tillämpar
kapitalistiska principer samt ständigt och oemotståndligt drages
allt längre åt höger. Både av praktiska och ideologiska skäl är
Sovjetregeringen uppriktigt hängiven freden, menar Davies vidare.
Sovjetregeringens ledare drivas i grund och botten av altruistiska
motiv: deras mål är att främja mänsklighetens broderskap, att ge
folkets breda lager bättre livsbetingelser och att skapa en samhällsordning, i vars hägn människorna kunna leva på jämställd fot
och med de etiska idealen för ögonen. Synbarligen är Davies också
benägen att tro – ehuru han icke just direkt utsäger det – att
sovjetsystemet utvecklar sig i demokratisk riktning och att man i
en nära eller fjärran framtid kan vänta att alla medborgerliga friheter, bl. a. också religionsfriheten, skola införas och kringgärdas
med konstitutionellt skydd.
De som något djupare känna sovjetsystemet kunna tyvärr omöjligen dela dessa Davies’ optimistiska åsikter. Att kommunismen
i de höga teoriers och utopiska svärmeriers värld utgår från
altruistiska motiv och utlovar mänsklighetens broderskap, garanterar i och för sig inte att kommunisternas gärningar på minsta
sätt motsvara deras vackra principer. Inte heller den kristna trons
höga etiska normer ha kunnat hindra att man i Kristi namn massvis bränt levande människor på bålet eller begått andra vidriga
ogärningar. Max Eastman, som under många år var en av de
amerikanska kommunistledarna och grundligt känner Ryssland,
ger i sin år 1941 författade bok »Socialismens kris och Stalins Ryssland» om detta Ryssland följande omdöme: »I stället för att vara
bättre är stalinismen värre än fascismen, mera hänsynslös, mera
barbarisk, mera godtycklig, mera amoralisk, mera antidemokratisk
och ännu mera hopplös och skrupelfri.»
Så länge Stalins obegränsade despotism härskar över Ryssland,
är det naivt att tala om något slags ständig förskjutning åt höger
eller vänster. Davies själv har i sitt brev till Sumner Welles 22/s
114
Voro Moskvaprocessernas anklagade quislingar?
1939 anmärkt, att Stalin och de andra sovjetledarna äro realister
och att »det allt övervägande motivet för Sovjetryssland har ständigt varit dess eget intresse». Att till varje pris bevara, befästa
och utvidga en oinskränkt makt är Stalins liksom Hitlers och
Mussolinis enda grundtanke, och för denna äro de varje ögonblick
redo att offra alla andra principer. Den stalinska politiken kan
därför icke alls ha någon säker kurs vare sig åt höger eller åt
vänster. Endast ett är visst: att i riktning mot demokrati och
medborgerliga friheter kan den aldrig utveckla sig. Det är de
nutida diktaturstaternas fatala öde att vägen tillbaka till en
balanserad och icke-dynamisk statsordning, där rätt, mänsklig
frihet och humanitet härska, är stängd för dem. Av intresse att
bevara sin regim finna de då och då nödvändigt att släppa litet
efter på trycket men det göres endast svagt och temporärt.
Trenden hos dessa regimer är tvärtom att deras järnhårda grepp
om folken steg för steg skärpas. Det har den kommunistiska diktaturens utveckling i Ryssland visat med rentav bländande klarhet,
och detsamma kan iakttas i Italien och ’l’yskland.
Enligt Davies skulle såväl Stalin som sovjetregeringen både av
praktiska och ideologiska motiv vara uppriktigt hängivna freden.
Det rakt motsatta påståendet är här riktigt. Vid sidan av vedergällningslusten är Stalins starkaste passion utan tvivel den obegränsade, man kan säga titaniska maktlystnaden. Utan detta
karaktärsdrag skulle han aldrig besegrat sin medtävlare i kampen
om Lenins arv och stigit till envåldshärskare över det jättestora
Ryssland. Aldrig skulle Lenin på höjden av sin obegränsade makt
ha tålt sådana orgier i avgudandet av sin person, som Stalin för
sin dellåter firas i Ryssland sedan femton år. År inte denna officiellt anordnade avgudadyrkan ett vältaligt bevis för Stalins titaniska makt- och ärelystnad~ Under hela sovjetregimens tillvaro
har Ryssland då och då skakats av svåra inre kriser, varav de
beryktade och uppseendeväckande processerna bära vittne. Alla
våldsregimer, som inte förstätt att tillfredsställande lösa sina inre
problem och därmed övervinna spänningen i sitt inre liv, känna
alltid en mycket stor frestelse till utrikespolitiska äventyr. Vilket
mäktigt vapen i form av en jättelik militär kraft har Stalin inte
hunnit skapa för sådana äventyr! Den nationella anda, som man
i Ryssland uppeggat med hjälp av den mest intensiva propaganda
sedan 7 a 8 år tillbaka, är inte en sund och positiv nationell
patriotism, som aktar också andra folks frihet och oberoende.
Tvärtom – den är en ytterst krigisk, med agressiva tendenser
115
·•
.-’-
.,.,:_~ … ~
’ .f
Diplomaticus
utrustad stor-rysk chauvinism, som man även kan utläsa i skildringarna hos Davies trots att denne eljest är så vänlig stämd mot
Sovjetryssland. Denna agressiva chauvinism begagnar som ett
mycket farligt vapen den kommunistiska myten samt som femtekolonnare de understödda kommunistiska partierna i andra länder.
Icke någon annan än Lenin har sagt om Stalin, att denne är en
stor-rysk nationalist. Hans uppträdande särskilt under de senaste
åren har helt besannat denna karakteristik.1
Därför visar sig Davies optimistiska omdöme om Sovjetryssland
såsom en ständigt mot höger graviterande, hän mot demokrati och
medborgerliga .friheter styrande stat vara – sanningen att säga
– mycket farliga illusioner. Men man förvånar sig inte över att
en av Moskva-diktatorns trognaste, nuvarande ambassadören i
Washington, Litvinov, hälsat denna bok med ett så varmt beröm.
1 Observatörer med bristfällig kännedom om saken äro lätt vilseledda av att
Stalin på ett beundransvärt tålmodigt sätt förstår att bida det rätta ögonblicket
och den gynnsamma situationen. Det kallt kalkylerande förstån(let, som nyktert bedömer förhållandena, härskar över hans impulser. Under dc år, då han med största
energi utvecklade Rysslands militära styrka, lät han Litvinov hålla storslagna fredstal i Geneve och driva ivrig diplomatisk verksamhet, skenbart för »den odelbara
fredens» tryggande. Just i det ögonblick, då världen råkade in i den akutaste krigsfaras zon och största kraftansträngningar voro nödvändigare än någonsin för att
rädda freden, avskedades Litvinov för att vila på lagrarna efter sitt ansträngande
fredsarbete. Att Litvinovs ersättande med Molotov den 5 maj 1939 stod i sammanhang med hemliga förhandlingar med Tyskland, vilka utmynnade i stalin-Ribbentrops pakt av den 23 augusti 1939, kan nu för tiden anses obestridligt.
116