Litteratur
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–=====:::::__::_:_~·-·· ..—· —–.,—————-
.1
LITTERATUR
RIDDAREN OCH MUNKEN
Av lektor ERIK ARRHEN, Uddevalla
Realph Norland: Ridderen og Munken, Kamban Forlag,
Oslo 1941. 200 sid.
Av de svenska högerpolitiker, som under 1930-talet hade ärenden
väster om Kölen, torde många, särskilt bland de yngre, ha sammanträffat med Realph Norland, stundom mantalsskriven i Oslo men
också, under ett senare skede, i Trondheim. Han har fungerat som
ordförande, även som ombudsman, i Unge höire och alltid varit uppburen som förkunnare i tal och skrift av en ideellt betonad konservatism. Under alla dessa år har Norland gått och burit på vissa
tankar och önskemål. Det framgick vid alla sammanträffanden – och
det kunde ligga år emellan – att föremålet för hans intresse aldrig
upphörde att sporra och egga till nya tag för att lösa den uppgift,
som han förelagt sig, nämligen att få ett grepp om innebörden av
den politiska konservatismens innersta väsen, icke sedd som dagspolitik men under »evighetens synvinkel». Det är under denna strä-
van, jag själv haft nöjet träffa samman med Norland, kunnat
beundra hans beläsenhet på det idekonservativa området, hans frejdiga diskussionshumör och hans obönhörliga ärlighet i argumenteringen.
Norland ser i den konservativa åskådningen »en mäktig andlig
rörelse, som på alla kulturlivets områden har gjort en insats, som
tryggt kan mäta sig med radikalismens. Den har en historieuppfattning, som har fått bekräftelse av verkligheten i en helt annan
utsträckning än de rationalistiska modellerna.» Radikalismen har.
säger Norland, ett »älsklingsbegrepp, som heter ’mänskligheten’.
vilket riktigt nog existerar i biologisk mening på samma sätt som
’hundsläktet’, men som aldrig existerat i historisk mening. För detta
alltomfattande begrepp, som icke känner landgränser, religiösa motsättningar, traditionella olikheter, växlande kulturnivåer eller något
av det, som skiljer människorna åt, skall det skapas en ’evig fred’.
Det är de abstrakta sanningarna, som skola göras allmängiltiga och
absoluta. För att förverkliga denna dagdröm antar man resolutioner på världskongresser, där många människor säga samma saker
men med olika mening, eller upprättar man internationaler, som
proklamerar nya rättighetsförklaringar i den abstrakta men overkliga tillvarons tomma rymd. Att allt detta innebär ’bromsar på utvecklingen’ bekymrar icke någon och att man lever i en tänkt verklighet, fjärmad från den medvetna.» Norland erinrar om några
kända ord av Joseph de Maistre: vad människan angår, måste jag
bekänna, att jag aldrig haft turen att möta henne. Om hon finnes,
så vet i varje fall jag intet därom. Man skulle ha önskat, anmärker·
626
.·
Litteratur
Norland träffande nog, att president Wilson hade lärt sig förstå
detta, innan han begav sig till Europa. Överhuvud taget betonar
Norland starkt det drag i konservatismen, som i erfarenheten söker
sitt rättesnöre och han finner goda belägg för denna uppfattning
hos Edmund Burke, den organiska historieuppfattningens förste
mera betydelsefulle vapendragare. För honom var, liksom för Montesquieu, varje stat en särpräglad individ med egna styrelseformer,
samhällsstruktur och institutioner. Hävdandet av dylika strängt
konservativa doktriner saknar icke betydelse i vår tid, som älskar
att tala om »nyordning» över en kam. Det finns gränser, som ej få
överskridas, om icke livets och historiens lagar skola kränkas.
I själva verket är den s. k. rationalismen, radikalismens bakgrund,
i allra högsta grad irrationell. Det högsta förnuft blir det största
oförnuft.
Norland anför Sovjetryssland som exemplet på ett land, där
rationalismens principer hårdragits. Om icke verkligheten vill foga
sig efter teorierna desto värre för verkligheten. Detsamma gäller
om den radikala liberalismen. Den leder inom arbetslivet till
»amerikaniseringen». Den »rationella» ledningen av företagen leder
till den opersonliga statskapitalismen och »planekonomin». Därbakom »vinkar Stakhanov på arbetarna och Moskvadomstolarna på
industriledarna, antingen de äro privata eller statsanställda. Det
är egendomligt att åse», säger Norland, »att den enda plats i världen,
där ’kapitalets koncentration’ och ’arbetarklassens proletarisering’
med våld och blod håller på att bliva verklighet, är i marxismens
eget rike. Där löper rationalismen linan ut, där drages konklusionen
på Voltaire, Holbach, Adam Smith, Bentham och James Watt.
Radikalismen över hela världen känner släktskapet med Sovjetunionen men inser icke att den mystiska ’utveckling’, som den alltid
talar om, med oböjlig följdriktighet leder till Moskva och att endast
det organiska livets seger över rationalismen kan förhindra katastrofen.» Det är socialismen som politisk idelära, som mask för
traditionslöshet och radikalism, vilken innebär en fara för Västerlandets arbetare. Fackföreningsrörelsen är däremot, som del av samhällets organiska liv, den verkliga, den av ståndsmedvetande, hedersbegrepp, privilegier och förpliktelser kännetecknade äkta arbetarrörelsen. Typiskt är också, att Karl Marx ställde sig avvisande till
fackföreningsrörelsen. Arbetsgivare och arbetare ha ett gemensamt
intresse i att vara på sin vakt mot »teoretikerna» av fanatiskt
»rationalistiskt» märke. De giva livets lagar en god dag, om blott
deras förmenta, oomkullrunkeliga »sanningar» förverkligas.
Konservatismen har svårt att i ett visst läge säga, att den skall
handla så eller så om tio år, om hundra eller tusen år. Den måste
lita till politisk takt, den historiska erfarenheten, sin samhörighet
med arbetslivets prosaiska realiteter, då den handlar. Den politiska
personligheten, statsmannen, måste för ett konservativt parti spela
en betydande roll. Liberalismens fel var, att den på individen och
staten sökte anlägga samma synpunkter som på individen och arbetsgivaren. Konservatismen gör här en åtskillnad och den hävdas från
627
..·
:u’
,….
.f
Litteratur
sina utgångspunkter även av socialismen. Därför är det – som
Rudolf KjelUin redan erinrade om – möjligt att närma konservatismens och den politiska socialismens statsuppfattning till varandra.
Hos bägge är disciplinkravet levande. Norland påpekar vidare att
de ord: beriken eder, som tillskrivas Franc;ois Guizot, väckte indignation hos en konservativ tänkare och politiker som Disraeli, samme
man, som skrev boken Synil eller De två nationerna, vilken, inom
parentes sagt, hade varit värd ett bättre öde än att hos oss i Sverige
endast göra tjänst som leverantör av själva slagordet, utnyttjat av
-:len liberale politikern Karl Staa:ff i helt annat sammanhang, en ödets
ironi av icke ensamstående slag för övrigt.
Både Burke, Disraeli, Bismarck och Spengler, de »fyra stora», som
Norland ägnar särskild uppmärksamhet, uppfattade folken som
individer i växt och utveckling. De voro därför bärare av konservativa ideer. Våra förfäders livsuppfattning var likartad. Yggdrasils
ask närdes av tre källor, Urdarbrunnen, födelsens och tidens källa,
där nornorna spunno och gudarna höllo hov, Mimers brunn, som var
vishetens källa, och Hvergelme i Nifelhem, där dödens krafter dvaldes.
Tiden, visheten och döden gåvo näringen åt det historiska livet. En
större bejakelse inför ett historiskt betraktelsesätt kan man näppeligen finna hos andra folk. Åttesorgen är den svåraste: »Mig har
havet rövat mycket. Ty min släkt mot fallet lutar, som träd i skog,
av stormen kvistat.» Den, som ej i sitt liv erkänner dessa stora,
bestående fakta, får plikta med utplånelse. Samma lag gäller härvid
för folk som för individer och släkter.
Maurice Barres har hävdat, att det är fyra institutioner, som värnat Europa mot barbariet: kurian i Rom, Sorbonne i Paris, parlamentet i W estminster och generalstaben i Berlin. Detta är riktigt,
säger Norland. Allt detta är ett verk av riddaren, som föraktade
döden, och munken, som föraktade livet. Bägge bäras av krafter,
.som tvinga dem till dåd. Bägge kännetecknas av, att de iiga stil: den
italienske kondotieren, den franske marquisen, den preussiske officeren och den brittiske gentlemannen äro därför världens friaste människor och med dem alla de miljoner, som varit medvetna eller omedvetna bärare av deras pliktkänsla, handlingskraft, lojalitet, självdisciplin och ödmjuka gudsfruktan. Det var mot riddaren och munken rationalismen bröstade av sina »naturlagar». Vad betydde väl
det inre personlighetsidealet, som levde i de europeiska folkens
fantasi, ogripbart men genomlyst av diktning och konst, musik och
historia, vad betydde väl Tristan och Isolde, när den »vetenskapliga»
undersökningen kunde fastslå, att de aldrig levat! När väpnaren fick
riddarslaget, hette det: Var tapper! Guizot sade: Bliv rik! »När de
nya stånden en gång på allvar uppfatta vad som döljer sig bakom
riddaridealet … skola de också fatta djupet av den levnadsvishet,
som tog sig dylika uttryck.» När de även lärt sig religionens ödmjukhet inför livet och vad detta bjuder, bliva de först i egentlig mening
och inför historiens anlete kulturuppbyggande krafter.
N orland gör i sin bok även intresseväckande jämförelser mellan
den ofördragsamma fanatismen, sådan den möter inom den katolska
628
Litteratur
kyrkan, främst hos jesuitorden (Filip II:s Spanien), samt hos politiska trosläror av skiftande utgestaltning. Som exempel anföres den
ryska kommunismen. Det ligger överhuvud taget ett mera fanatiskt
drag över katolska och iiven kalvinistiska folk än över protestantiska. I ’l’yskland blev i Worms »munken Luther riddare och
sprängde det universella rikets andliga övermakt genom att fjärma
både påven och kejsaren från kyrkan. I Spanien blev riddaren
(Ignatius av Loyola) munk och sprängde det universella rikets
världsliga övermakt genom att fjilrma kejsaren från kristenheten …
För den ene var livet sanningen och för den andre var sanningen
livet.» Det »dygdens» terrorvälde, som jesuiterna inledde, erinrar,
vad medlen angår, myeket om bolsjevikernas, dessa revolutionens
fanatiker, som i Europas tidigare historia icke sakna motsvarigheter.
En konservativ statsuppfattning måste, hävdar N orland, taga avstånd från alla försök till »totalitär» maktutövning, den måste acceptera maktfördelningstaitken, »ett riktigt erkännande av den historiska verkligheten och därmed den högsta form av frihet». Det gäller
nu, om de stater, som bära dessa reformationens tankar inom sig,
»förmå att vilrja sig mot de ofelbaras instanser och deras dödsbringande sanningar. Den inre ron i Norden och Storbritannien
beror först och frilmst på reformationens fullständiga seger och
staternas lösgörelse också från det europeiska kejsardömet» (av
katolskt ursprung och priclgel). Det är reformationen, som lyckats
skapa syntesen, som vår viiridsdel i stort icke blivit delaktig av.
–
Slottet och katedralen äro, hävdar Norland till sist, var och en på
sitt sätt uttryck för en gotisk livsstil: livet och sanningen. Det föreligger en spänning mellan dem: »Munken ville frigöra sin ande för
att leva i sanningen och riddaren dog för äran, som gjorde honom
till herre över livet. Århundradens krig och revolutioner spegla
Västerlandets inre kamp för att förena kött och ande i en verklighet.
En dag skall kanske detta ske och det gotiska dramat få sin historiska lösning. Då är Europas öde fullkomnat.»
Sintorden i boken ge mycket av både dess tes och dess allmänna
betraktelsesätt, vilka bägge äro på ett särskilt sätt fascinerande. Den
filosofi, som här kommer till uttryck, påminner på avgörande punkter ganska mycket om Oswald Spenglers, ehuru dennes ödesmiittade
pessimism från »Västerlandets undergång» icke lika grellt kommer
till uttryck. Snarare skulle man kunna siiga, att arbetet priiglas av
större balans i detta avseende. Kvar står, att denna bok på ett utomordentligt sätt talar till läsarens fantasi, konkreta historiska intresse
och konstruktionsförmåga, detta desto mera som den nordiska språkkretsen, sedan våra stora siares pennor nedlagts, varit beklagligt
fattig på så djärva grepp om ämnet, som Realph Norland mäktat
anbringa. Det är ett kraftprov enbart att under förhandenvarande
förhållanden äga förmågan att så lidelsefritt, att sine ira et studio
till diskussion upptaga även de mest brännbara ämnen. Häri kan
man möjligen spåra något av munkens stolta återhållsamhet men
kanske mest dock riddarens vilja att hålla sin sköld blank och sin
lans obefläckad.
629
. ~- ·,
1.1 \
.1
LITTERATUR
RIDDAREN OCH MUNKEN
Av lektor ERIK ARRHEN, Uddevalla
Realph Norland: Ridderen og Munken, Kamban Forlag,
Oslo 1941. 200 sid.
Av de svenska högerpolitiker, som under 1930-talet hade ärenden
väster om Kölen, torde många, särskilt bland de yngre, ha sammanträffat med Realph Norland, stundom mantalsskriven i Oslo men
också, under ett senare skede, i Trondheim. Han har fungerat som
ordförande, även som ombudsman, i Unge höire och alltid varit uppburen som förkunnare i tal och skrift av en ideellt betonad konservatism. Under alla dessa år har Norland gått och burit på vissa
tankar och önskemål. Det framgick vid alla sammanträffanden – och
det kunde ligga år emellan – att föremålet för hans intresse aldrig
upphörde att sporra och egga till nya tag för att lösa den uppgift,
som han förelagt sig, nämligen att få ett grepp om innebörden av
den politiska konservatismens innersta väsen, icke sedd som dagspolitik men under »evighetens synvinkel». Det är under denna strä-
van, jag själv haft nöjet träffa samman med Norland, kunnat
beundra hans beläsenhet på det idekonservativa området, hans frejdiga diskussionshumör och hans obönhörliga ärlighet i argumenteringen.
Norland ser i den konservativa åskådningen »en mäktig andlig
rörelse, som på alla kulturlivets områden har gjort en insats, som
tryggt kan mäta sig med radikalismens. Den har en historieuppfattning, som har fått bekräftelse av verkligheten i en helt annan
utsträckning än de rationalistiska modellerna.» Radikalismen har.
säger Norland, ett »älsklingsbegrepp, som heter ’mänskligheten’.
vilket riktigt nog existerar i biologisk mening på samma sätt som
’hundsläktet’, men som aldrig existerat i historisk mening. För detta
alltomfattande begrepp, som icke känner landgränser, religiösa motsättningar, traditionella olikheter, växlande kulturnivåer eller något
av det, som skiljer människorna åt, skall det skapas en ’evig fred’.
Det är de abstrakta sanningarna, som skola göras allmängiltiga och
absoluta. För att förverkliga denna dagdröm antar man resolutioner på världskongresser, där många människor säga samma saker
men med olika mening, eller upprättar man internationaler, som
proklamerar nya rättighetsförklaringar i den abstrakta men overkliga tillvarons tomma rymd. Att allt detta innebär ’bromsar på utvecklingen’ bekymrar icke någon och att man lever i en tänkt verklighet, fjärmad från den medvetna.» Norland erinrar om några
kända ord av Joseph de Maistre: vad människan angår, måste jag
bekänna, att jag aldrig haft turen att möta henne. Om hon finnes,
så vet i varje fall jag intet därom. Man skulle ha önskat, anmärker·
626
.·
Litteratur
Norland träffande nog, att president Wilson hade lärt sig förstå
detta, innan han begav sig till Europa. Överhuvud taget betonar
Norland starkt det drag i konservatismen, som i erfarenheten söker
sitt rättesnöre och han finner goda belägg för denna uppfattning
hos Edmund Burke, den organiska historieuppfattningens förste
mera betydelsefulle vapendragare. För honom var, liksom för Montesquieu, varje stat en särpräglad individ med egna styrelseformer,
samhällsstruktur och institutioner. Hävdandet av dylika strängt
konservativa doktriner saknar icke betydelse i vår tid, som älskar
att tala om »nyordning» över en kam. Det finns gränser, som ej få
överskridas, om icke livets och historiens lagar skola kränkas.
I själva verket är den s. k. rationalismen, radikalismens bakgrund,
i allra högsta grad irrationell. Det högsta förnuft blir det största
oförnuft.
Norland anför Sovjetryssland som exemplet på ett land, där
rationalismens principer hårdragits. Om icke verkligheten vill foga
sig efter teorierna desto värre för verkligheten. Detsamma gäller
om den radikala liberalismen. Den leder inom arbetslivet till
»amerikaniseringen». Den »rationella» ledningen av företagen leder
till den opersonliga statskapitalismen och »planekonomin». Därbakom »vinkar Stakhanov på arbetarna och Moskvadomstolarna på
industriledarna, antingen de äro privata eller statsanställda. Det
är egendomligt att åse», säger Norland, »att den enda plats i världen,
där ’kapitalets koncentration’ och ’arbetarklassens proletarisering’
med våld och blod håller på att bliva verklighet, är i marxismens
eget rike. Där löper rationalismen linan ut, där drages konklusionen
på Voltaire, Holbach, Adam Smith, Bentham och James Watt.
Radikalismen över hela världen känner släktskapet med Sovjetunionen men inser icke att den mystiska ’utveckling’, som den alltid
talar om, med oböjlig följdriktighet leder till Moskva och att endast
det organiska livets seger över rationalismen kan förhindra katastrofen.» Det är socialismen som politisk idelära, som mask för
traditionslöshet och radikalism, vilken innebär en fara för Västerlandets arbetare. Fackföreningsrörelsen är däremot, som del av samhällets organiska liv, den verkliga, den av ståndsmedvetande, hedersbegrepp, privilegier och förpliktelser kännetecknade äkta arbetarrörelsen. Typiskt är också, att Karl Marx ställde sig avvisande till
fackföreningsrörelsen. Arbetsgivare och arbetare ha ett gemensamt
intresse i att vara på sin vakt mot »teoretikerna» av fanatiskt
»rationalistiskt» märke. De giva livets lagar en god dag, om blott
deras förmenta, oomkullrunkeliga »sanningar» förverkligas.
Konservatismen har svårt att i ett visst läge säga, att den skall
handla så eller så om tio år, om hundra eller tusen år. Den måste
lita till politisk takt, den historiska erfarenheten, sin samhörighet
med arbetslivets prosaiska realiteter, då den handlar. Den politiska
personligheten, statsmannen, måste för ett konservativt parti spela
en betydande roll. Liberalismens fel var, att den på individen och
staten sökte anlägga samma synpunkter som på individen och arbetsgivaren. Konservatismen gör här en åtskillnad och den hävdas från
627
..·
:u’
,….
.f
Litteratur
sina utgångspunkter även av socialismen. Därför är det – som
Rudolf KjelUin redan erinrade om – möjligt att närma konservatismens och den politiska socialismens statsuppfattning till varandra.
Hos bägge är disciplinkravet levande. Norland påpekar vidare att
de ord: beriken eder, som tillskrivas Franc;ois Guizot, väckte indignation hos en konservativ tänkare och politiker som Disraeli, samme
man, som skrev boken Synil eller De två nationerna, vilken, inom
parentes sagt, hade varit värd ett bättre öde än att hos oss i Sverige
endast göra tjänst som leverantör av själva slagordet, utnyttjat av
-:len liberale politikern Karl Staa:ff i helt annat sammanhang, en ödets
ironi av icke ensamstående slag för övrigt.
Både Burke, Disraeli, Bismarck och Spengler, de »fyra stora», som
Norland ägnar särskild uppmärksamhet, uppfattade folken som
individer i växt och utveckling. De voro därför bärare av konservativa ideer. Våra förfäders livsuppfattning var likartad. Yggdrasils
ask närdes av tre källor, Urdarbrunnen, födelsens och tidens källa,
där nornorna spunno och gudarna höllo hov, Mimers brunn, som var
vishetens källa, och Hvergelme i Nifelhem, där dödens krafter dvaldes.
Tiden, visheten och döden gåvo näringen åt det historiska livet. En
större bejakelse inför ett historiskt betraktelsesätt kan man näppeligen finna hos andra folk. Åttesorgen är den svåraste: »Mig har
havet rövat mycket. Ty min släkt mot fallet lutar, som träd i skog,
av stormen kvistat.» Den, som ej i sitt liv erkänner dessa stora,
bestående fakta, får plikta med utplånelse. Samma lag gäller härvid
för folk som för individer och släkter.
Maurice Barres har hävdat, att det är fyra institutioner, som värnat Europa mot barbariet: kurian i Rom, Sorbonne i Paris, parlamentet i W estminster och generalstaben i Berlin. Detta är riktigt,
säger Norland. Allt detta är ett verk av riddaren, som föraktade
döden, och munken, som föraktade livet. Bägge bäras av krafter,
.som tvinga dem till dåd. Bägge kännetecknas av, att de iiga stil: den
italienske kondotieren, den franske marquisen, den preussiske officeren och den brittiske gentlemannen äro därför världens friaste människor och med dem alla de miljoner, som varit medvetna eller omedvetna bärare av deras pliktkänsla, handlingskraft, lojalitet, självdisciplin och ödmjuka gudsfruktan. Det var mot riddaren och munken rationalismen bröstade av sina »naturlagar». Vad betydde väl
det inre personlighetsidealet, som levde i de europeiska folkens
fantasi, ogripbart men genomlyst av diktning och konst, musik och
historia, vad betydde väl Tristan och Isolde, när den »vetenskapliga»
undersökningen kunde fastslå, att de aldrig levat! När väpnaren fick
riddarslaget, hette det: Var tapper! Guizot sade: Bliv rik! »När de
nya stånden en gång på allvar uppfatta vad som döljer sig bakom
riddaridealet … skola de också fatta djupet av den levnadsvishet,
som tog sig dylika uttryck.» När de även lärt sig religionens ödmjukhet inför livet och vad detta bjuder, bliva de först i egentlig mening
och inför historiens anlete kulturuppbyggande krafter.
N orland gör i sin bok även intresseväckande jämförelser mellan
den ofördragsamma fanatismen, sådan den möter inom den katolska
628
Litteratur
kyrkan, främst hos jesuitorden (Filip II:s Spanien), samt hos politiska trosläror av skiftande utgestaltning. Som exempel anföres den
ryska kommunismen. Det ligger överhuvud taget ett mera fanatiskt
drag över katolska och iiven kalvinistiska folk än över protestantiska. I ’l’yskland blev i Worms »munken Luther riddare och
sprängde det universella rikets andliga övermakt genom att fjärma
både påven och kejsaren från kyrkan. I Spanien blev riddaren
(Ignatius av Loyola) munk och sprängde det universella rikets
världsliga övermakt genom att fjilrma kejsaren från kristenheten …
För den ene var livet sanningen och för den andre var sanningen
livet.» Det »dygdens» terrorvälde, som jesuiterna inledde, erinrar,
vad medlen angår, myeket om bolsjevikernas, dessa revolutionens
fanatiker, som i Europas tidigare historia icke sakna motsvarigheter.
En konservativ statsuppfattning måste, hävdar N orland, taga avstånd från alla försök till »totalitär» maktutövning, den måste acceptera maktfördelningstaitken, »ett riktigt erkännande av den historiska verkligheten och därmed den högsta form av frihet». Det gäller
nu, om de stater, som bära dessa reformationens tankar inom sig,
»förmå att vilrja sig mot de ofelbaras instanser och deras dödsbringande sanningar. Den inre ron i Norden och Storbritannien
beror först och frilmst på reformationens fullständiga seger och
staternas lösgörelse också från det europeiska kejsardömet» (av
katolskt ursprung och priclgel). Det är reformationen, som lyckats
skapa syntesen, som vår viiridsdel i stort icke blivit delaktig av.
–
Slottet och katedralen äro, hävdar Norland till sist, var och en på
sitt sätt uttryck för en gotisk livsstil: livet och sanningen. Det föreligger en spänning mellan dem: »Munken ville frigöra sin ande för
att leva i sanningen och riddaren dog för äran, som gjorde honom
till herre över livet. Århundradens krig och revolutioner spegla
Västerlandets inre kamp för att förena kött och ande i en verklighet.
En dag skall kanske detta ske och det gotiska dramat få sin historiska lösning. Då är Europas öde fullkomnat.»
Sintorden i boken ge mycket av både dess tes och dess allmänna
betraktelsesätt, vilka bägge äro på ett särskilt sätt fascinerande. Den
filosofi, som här kommer till uttryck, påminner på avgörande punkter ganska mycket om Oswald Spenglers, ehuru dennes ödesmiittade
pessimism från »Västerlandets undergång» icke lika grellt kommer
till uttryck. Snarare skulle man kunna siiga, att arbetet priiglas av
större balans i detta avseende. Kvar står, att denna bok på ett utomordentligt sätt talar till läsarens fantasi, konkreta historiska intresse
och konstruktionsförmåga, detta desto mera som den nordiska språkkretsen, sedan våra stora siares pennor nedlagts, varit beklagligt
fattig på så djärva grepp om ämnet, som Realph Norland mäktat
anbringa. Det är ett kraftprov enbart att under förhandenvarande
förhållanden äga förmågan att så lidelsefritt, att sine ira et studio
till diskussion upptaga även de mest brännbara ämnen. Häri kan
man möjligen spåra något av munkens stolta återhållsamhet men
kanske mest dock riddarens vilja att hålla sin sköld blank och sin
lans obefläckad.
629
. ~- ·,
1.1 \