Försvaret av Finland efter nystadsfreden

FÖRSVARET AV FINLAND
EFTER NYSTADSFREDEN
Av fil. d:r L. G. VON BONSDORFF, Helsingfors
FRAGAN om trygghet mot Ryssland synes under århundraden
ha överskyggat alla andra politiska problem i Finland. Under
samhörigheten med det svenska riket gjordes också för jämnan
påminnelser härom i regering och riksdag av män, som växt upp
i den östra riksdelen eller någon tid haft sin verksamhet här. I
den mån det lyckats dem att i egenskap av högre officerare, riksråd eller herredagsmän vinna gehör i allmänna angelägenheter,
tyckas de också mången gång mäktat att inlänka utrikespolitiken
eller försvarsväsendet på basen av östfrontsproblemet. Under föreningen med Ryssland och dess skenbara trygghet upphörde finländarna ej att med ängslan blicka mot den aldrig molnfria
himlaranden i öster. Lika litet ha de under Finlands självständighet någonsin undgått känning av det låga lufttrycket från
detta håll.
Det är alltså förklarligt, om finländska historiker gärna fördjupat sig i ämnen, som rört försvaret mot Ryssland. Näppeligen
blott av en tillfällighet ha de under senaste årtionden gett sig i
kast med det skede, som begränsas av fredsluten i Nystad och
Fredrikshamn, ty det dåtida strategiska läget erbjuder många
beröringspunkter med det, vari Finland nyligen befann sig.
Jag erinrar t. ex. om Oscar Nikulas år 1933 utgivna avhandling
om Svenska skärgårdsflottans historia eller Bruno Leschs av
Svenska litteratursällskapet i Finland nyss utgivna arbete om Jan
Anders Jägerhorn. Men även nämnda sällskaps i fjol tryckta band
n:o 17 av Historiska och litteraturhistoriska uppsatser innehåller
tvenne bidrag till belysning av försvarsfrågan under 1700-talet.
Genom Carl Sanmarks förtidiga bortgång avbröts ett påbörjat
arbete om Sveaborgs byggherre, Augustin Ehrensvärd. Likväl
har ett avsnitt om denne såsom försvarspolitiker nu kunnat utges
i nyssnämnda volym, som även innehåller en framställning av
Bruno Lesch om sonen K. A. Ehrensvärd och östersjöproblemet.
117
9-43158. Svenslc Tidskrift 1943.
• __ 6
L. G. von Bonsdorff
I detta sammanhang kan för övrigt erinras om att Samfundet
Ehrensvärd i Helsingfors enkom tagit till sin uppgift att vårda
Sveaborgs historiska minnen och i detta syfte ger ut en publikationsserie med uppsatser i hithörande ämnen.
Det är alltför lockande att vid en tidpunkt som den närvarande
söka att åstadkomma en översikt av gångna seklers brottning med
vårt östproblem. Vi ha fått erfara, att frågeställningar och
strävanden, som länge sedan tyckts utagerade, åter kunnat dyka
upp med full livskraft. Tiderna ha skiftat, men det geo-politiska
lägets krav synas ha blivit orubbliga, redo att göra sig gällande, så snart förutsättningar härför yppat sig. Denna läxa
torde icke minst vi i Finland fått lära oss under senaste tider.
Kanske har man också numera kommit till större insikt om att
historieskrivaren ej blott är en sagoberättare, uppskattad efter sin
förmåga att med kuriositeter eller gripande skildringar skänka
förströelse för lediga stunder, utan en vetenskapsman, som kan
hjälpa att förstå nuets levande drama.
»Eftervärld, stå här på egen botten och lita icke på främmande
hjälp.» Denna kärnfulla maning har Augustin Ehrensvärd låtit
hugga in i graniten vid Kungsporten på Sveaborg. Den sammanfattar utan tvivel hans erfarenheter av försvarspolitiken, som han
gjort till sitt livs stora kall. Härför hade han också fått en god
utbildning, låt vara att icke fortifikationen utan ballistiken från
början var hans egentliga studieämne. Att han var en god lärjunge
till den mångkunnige Christoffer Polhem på Stjernsund, betydde
väl mest. Det gav honom också väsentliga förutsättningar för ett
raskt avancemang i militära grader och skänkte honom den sakkunnighet i mekaniska ting, som tidigt gjorde honom till en anlitad kraft i viktiga uppdrag. Fullt följdriktigt fick just han
slutligen uppdraget att lägga en hållbar grund för försvaret i
öster.
Det är icke minst intressant för en finländare i våra dagar att
iakttaga, hurusom Ehrensvärds ställningstagande i politiken städse
länkades av hans grundinställning, att försvaret mot Ryssland
vore viktigare än allt annat. Att han framträdde som »det fria
statsskickets» anhängare gentemot konungen, och hörde till dem,
som främst bragte hovpartiets statskuppsförsök att stranda, berodde på att han i Adolf Fredrik funnit en motståndare till sina
försvarsplaner. Hans senare avoghet mot hattrådet förestavades
ävenså enligt Sanmark av rådets i hans tycke oriktiga utrikes- 118
Försvaret av Finland efter Nystadsfreden
politik. Den hade slösat rikets stridskrafter och av riksständerna
för Sveaborgs räkning anslagna medel på kriget i Pommern, i det
franska allianssystemets tjänst. Det var, skriver Sanmark, säkert
ingen tillfällighet, att Ehrensvärd våren 1760 antecknade i sin dagbok: »Ryssarna vilja ha Finland för en bättre hamns skull.» Och
dessutom: »När vi nu deklarerade kriget 1757 har K. i Pr. (Fredrik II) sagt, att svaga äro vi och ännu blinda på köpet att vi icke
känna vår veritable fiende som vore Ryssland.» Med grämelse
måtte Ehrensvärd ha känt, att Sverige också den gången endast
till egen skam och skada gick främmande och ej egna intressens
ärenden.
Nystadsfreden, den första av Sveriges tre delningar, hade vållat
en genomgripande försämring av Sveriges strategiska läge. Finska
viken var ej mer ett svenskt mare clausum. Den nyländska kusten
låg i fall av krig öppen för rysk landstigning i ryggen på det
svenska lantförsvaret. Efter freden i Åbo blev gränsen ytterligare
förskjuten åt väster och ryssarna herrar i Fredrikshamn, därifrån
de vid ett krigsutbrott omedelbart kunde kasta fram sina galärer
och bli mästare av den nyländska kusten och skärgården, innan
den i Stockholm förlagda svenska »armens flotta» hunnit fram.
Från Reval hade en rysk högsjöflotta möjlighet att rikta en framstöt tvärs över Finska viken, innan den svenska hunnit lämna
Karlskrona, varest den i tiden stationerats med tanke på, att fiender endast varit att vänta i södra Östersjön. På grund av färska
erfarenheter kunna vi i Finland väl leva oss in i den känsla av
osäkerhet, som måtte ha behärskat sinnena. Vi kunna också väl
förstå, huru vansklig all sjöfart på de nyländska hamnarna måtte
ha tett sig, sedan ryssen satt sig fast söder om Finska viken. Och
ändå behövde ingen luftfara tas med i räkningen på den tiden.
Om också faran från sjön vintertid tillfälligt föll ur räkningen,
blev en annan olägenhet kännbar. Ett ryskt blixtanfall skulle
kunna leda till att en del av armen i öster hunne »tagas på rotarna». Åven i övrigt beräknades de indelta stridskrafterna på
denna sida av Bottenhavet alltför svaga att ensamma motstå
fienden. Men isen kunde under månader hindra tillförsel av förstärkningar västerifrån.
Allt detta kom under övervägande, när regeringen tidigt efter
nystadsfreden tog itu med att finna någon ersättning för de förlorade bålverken Nöteborg, Viborg, Kexholm, Narva, Reval och
Dorpat. Olika förslag framlades. I många enskildheter ville man
ej kunna enas, och det rådde meningsskiljaktigheter redan i prin- 119
.j
”’”-:t.,: ~ -:::·
J:. – — ( ~——–
L. G. von Bonsdorff
cipfrågan, om man borde lägga huvudvikten på offensiv eller
defensiv krigföring. Den förra var Sveriges krigsmakt egentligen
mest förtrogen med under en tid, som ej ännu var avlägsen. Så
talade också den blivande befälhavaren i 1741-43 års krig övermodigt mot alla befästningsplaner såsom obehövliga. Men efter
den snöpliga utgången av.hans anfallskrig syntes den defensiva
linjen tämligen odisputabel.
Med generalmajoren Axel Löwen i spetsen framlade olika högre
officerare – födda eller genom tjänst förtrogna med östmarken –
sina synpunkter i den brännande frågan. Bland dem, som togo
sig talan, märka vi i tur och ordning armeb.efälhavarna general
B. O. Stackelberg, generallöjtnanterna Carl Armfelt och Carl Cronstedt. Men också borgmästare för de närmast intresserade städerna
i gränstrakten framförde i ständerna initiativ rörande försvarets
bättring. Grundprinciperna hävdades redan av Löwen vid 1723
års riksdag. Han formulerade en tes, sedermera omfattad av
Augustin Ehrensvärd och genom erfarenhet besannad både under
tidigare och senare krig, nämligen att den, som vore mästare av
kusten, även komme att behärska hela landet. Den viktigaste uppgiften blev följaktligen att anlägga en place d’armes vid kusten,
en befäst hamn för krigsfartyg och ett skydd för sjövägen anländande förstärkningar. Vidare begärde Löwen en gränsfästning
och en flotta av halgalärer på insjöarna.
Redan 1723 beviljades medel för befästningar vid gränsen.
Fredrikshamn och Willmanstrand kunde sålunda utbyggas till
stödjepunkter på var sin flygel av landfronten Saimen-Finska
viken. Det väglösa landet längre norrut kunde ej tänkas som
krigsskådeplats av betydelse. Löwen ville göra Helsingfors till
place d’armes, andra däremot höllo på Tavastehus eller på det
öster om Hangöudd belägna Tvärminne i Lappvik, varest sedermera under världskriget Rysslands marin och 1939 Finlands hade
en bas. Amiralitetskollegium spjärnade i början mot stationering
av krigsfartyg i öster, emedan en delning av flottan vore skadlig.
Sedan tanken på Helsingfors fått övertaget, dryftades länge frågan
om fästningsverkens rätta placering. Löwens förslag att för ändamålet nyttja några öar utanför staden blev sedermera tillämpat
vid Sveaborgs anläggning. Innan man hunnit skrida till verket,
bröt emellertid Lewenhaupts offensiva fälttåg samman och armens
kringränning i Helsingfors med ty åtföljande dagtingan följde.
Denna stads borgmästare H. J. Forsten kunde sålunda vid riksdagen 1743 med hänvisning till denna erfarenhet, kanske också till
120
Försvaret av Finland efter Nystadsfreden
den ryska landstigningen under stora ofreden, påpeka, hurusom
händelserna anvisat Helsingfors som en viktig strategisk punkt,
lämplig som place d’armes.
Detta krig, till vilket Frankrike eggat Sverige, i syfte att avleda
Rysslands intresse för den österrikiska tronföljdsfrågan, betalades
med förlusten av gränsfästningarna Fredrikshamn och Willmanstrand. Nu måste dessa i sin tur ersättas. Det blev en dragkamp
mellan dem, som ställde denna uppgift i främsta rummet, och anhängarna till place d’armes-planen. Avgörande åtgärder läto vänta
på sig. Äntligen fick Augustin Ehrensvärd jämte H. H. von Liewen
befattning med saken, och den förre var mannen att bringa de
skilda meningarna att sammangå. Ar 1747 fick han i uppdrag att
bygga Sveaborg och att i Lovisa med Svartholm anlägga en gränsfästning. Nio år senare blev han bemyndigad att skapa den svenska
skärgårdsflottan, som skulle stationeras i Sveaborgs hamn. Detta
säregna vapenslag betingades av kustområdets skärgårdsnatur,
som till sitt försvar krävde ett slags mellanting mellan marin
och lanttrupper. Peter den store hade på sin tid hittat på att låta
en venetian bygga galärer i Petersburg. Dessa hade sedan, oåtkomliga för den svenska örlogsflottan, fört landstigningstrupper
genom skärgården till exempelvis Borgå och Helsingfors. Sverige
hade naturligtvis måst följa exemplet, och »armens flotta» av galä-
rer kom till. Men varje galär krävde en besättning på några
hundra man. Detta hade Ryssland, men ej Sverige råd till. Då
stridssättet företrädesvis gick ut på äntring, måste ryssen med
sin överlägsenhet i numerär få övertaget. Den skärgårdsflotta,
som Ehrensvärd med Chapmans biträde skapade, var sammansatt
av enheter, som skulle uppväga dessa olägenheter. Ehrensvärd,
artilleristen, lade om taktiken på ett sätt, som erinrar om den
revolution, Clas Christiersson Horn på sin tid genomfört inom högsjöflottan. Den till numerären underlägsne borde undvika äntringsstrid och i stället beskjuta fiendens skepp på tillbörligt avstånd med artilleri. skärgårdsflottans olika enhetstyper skulle
sålunda utmärka sig genom sitt grundgående deplacement, ringa
besättningsnumerär, god bestyckning och rörlighet i trånga farvatten, gärna parad med sjöduglighet på öppna havet. Sålunda
tillkomma de s. k. skärgårdsfregatterna, senare kompletterade med
kanonsluparna, ett slags flytande lavetter. Detta vapenslag skulle
sedan fira triumfer under Gustav III:s krig. Finlands så kallade
kustbrigader ha i nu pågående krig, skulle man väl kunna säga,
upptagit arvet efter skärgårdsflottan, och under striderna kring
121
·.
:.llil
…–
L. G. von Bonsdorff
Hangö har vår tid fått bevittna ett skärgårdskrigs säregna stridsformer.
På grundval av de tekniska förutsättningar, som Augustin
Ehrensvärd skapat, gällde det emellertid att tänka närmare igenom
•
en operationsplan i fall av krig. Vad man tänkte därom under
Gustav III:s tid, belyses äv Bruno Leschs uppsats om amiralen
K. A. Ehrensvärd och östersjöproblemet. Denna undersökning har
sitt intresse bl. a. därigenom, att författaren påvisar likheter med
problemställningar av i dag.
Sverige fann sig på denna tid inringat av ett mer eller mindre
varaktigt allianssystem Danmark (inkl. Norge)-Ryssland. Bundsförvanter kunde man å andra sidan aldrig med trygghet sätta sin
lit till, och inför utsikten att nödgas kämpa ensam gällde det att
så vitt möjligt undvika ett tvåfrontskrig. Flottans insats väntades
få en avgörande betydelse. Före Chapmans nydaningar ansågs
den likväl för oförmögen att med framgång u:pptaga kampen, i
synnerhet om det skulle lyckas de danska och ryska flottorna att
.förena sig. Man ifrågasatte ej möjligheterna att avvisa infallsförsök från Danmark eller Norge, medan ryssarna sannolikt ej
skulle kunna hindras att besätta Finland. Kriget borde emellertid
ej avgöras här, utan på annat håll och genom offensiva företag.
Därom voro åtminstone K. A. Ehrensvärd och Toll eniga. Såsom
den förre formulerade problemet, borde två huvudmål eftersträvas:
ringen brytas och Rysslands nya maktställning på havet förintas.
Under sådana förutsättningar bleve det naturligtvis värdefullt att
själv kunna välja tidpunkt för spelöppningen, och ett svenskt anfallskrig hade rättfärdigats. Kanske hade man i tankarna en färsk
förebild. Konungens morbror hade ju nyligen gripit till svärdet
för att hugga isär den ring, som fransk och habsburgsk diplomati
i förening slutit kring Preussen.
Ett gynnsamt tillfälle tycktes yppa sig 1783, då ett krig med
Turkiet motsågs binda Rysslands krafter. Gustav III väntade
alltså otåligt på bud om krigets utbrott för att själv omedelbart
anfalla Danmark med Norges erövring som slutmål. Detta steg till
Nordens enande blev dock ej taget, ty England, vars regering fått
nys om planerna, ingrep. Nu påvisar Lesch, att en storstilad försvarsplan på längre sikt av K. A. Ehrensvärd följde samma riktlinjer. Sverige borde genom Danmarks och Norges erövring vinna
herravälde över Sunden, därpå hålla sig med en flotta i Västerhavet med norsk bas och en annan i Östersjön som hittills med
Karlskrona som bas. Därförinnan borde redan under fredstid ett
122
Försvaret av Finland efter Nystadsfreden
femtiotal finländska skutor samlas i Malmö eller Landskrona för
att vid krigsutbrottet användas till försänkning av Drogden, det
enda användbara farvattnet i Öresund. Flintrännan borde göras
farbar för svenska örlogsmän, men framför allt en durchfart tvärs
igenom Sverige öppnas över en påtänkt Trollhättekanal. Avspärrningen komme att bli ett dråpslag för den i uppsving stadda ryska
sjömakten, som redan genom expeditioner från Östersjön till Medelhavet gett upphov åt farhågor bland de västliga sjömakterna.
Ryssland kunde till följd av det svaga svenska lantförsvaret tillfälligt komma att besätta Finland, därav dock ha föga gagn, om
det samtidigt »tvinades ut» av Sverige genom Sundens spärr.
Visste Ehrensvärd ej, när han 1784 utvecklade denna plan för Toll,
huru England nyss- lika som ofta förut- reagerat inför faran,
att Sunden skulle hamna i en enda makts besittning.
Om ett ryskt krig skulle bryta ut, innan den stora planen kunnat
verkställas, tänkte sig Ehrensvärd en nödfallsutväg. Det mesta
av armen borde förläggas på Sveaborg, redan i fredstid väl försett
med livsmedel. Dragonerna skulle samlas i Åbo, därpå draga
norrut och förena sig med Österbottens regemente, men icke sedan
inlåta sig i alltför allvarliga strider. Emellertid skulle en svensk
motstöt sättas in på annat håll, förutsatt att den svenska flottan
vore i antal jämbördig med den ryska. Så fort armens flotta
bleve färdig, borde armen i Finland gå ombord för att med första
vind segla över havet och landstiga i Estland, där befolkningens
medverkan skulle påräknas. Sedan den svenska högsjöflottan
slagit den ryska, borde den överföra förstärkningar från det övriga riket till den nya krigsskådeplatsen. I huvudsak överensstämde Ehrensvärds plan med Tolls, men den sistnämnde ville
helst, att flottan skulle segla med armen »gerad på Petersburg med
faklan i handen, emedan det svåraste och dristigaste i krig altid
är det mäst negligerade, och således lättast att reusera uti».
Emellertid insågo båda, att så djärva planer ej vore verkställbara, så länge man ej hade en tillräckligt stark flotta. Ja, de misströstade även om framgång, ifall ej någon bundsförvant fanns att
tillgå, helst en som kunde bidraga med en flotta. Pessimistiskt
yttrade K. A. Ehrensvärd en gång: »Det tyckes at findland är nära
sin undergong om Europa lämnar oss ensamme.»
Under förhandenvarande förutsättningar måste man alltså falla
tillbaka på en plan n:o 3, ett nödförsvar helt i defensiv anda. Före
sin reträtt mot höga norden borde armen emellertid göra ett försök till motstånd, men på en linje så långt västerut som Sveaborg
123
..
…
L. G. von Bonsdorff
-Tavastehus. Hoppet om förstärkningar vid öppet vatten framstod dessutom som tvivelaktigt, då man ej kunde vara säker på
sjöherravälde. Enligt denna tankegång tillställdes även befälhavaren över armen i öster, greve Posse, en instruktion för krigsfall. Lesch har i sin bok om Jägerhorn påvisat, huru ofördelaktigt
den verkade på sinnena. Greve Posse krävde för sin del motstånd
redan vid gränsen med stöd av befästa orter. För övrigt märka
vi, att Ehrensvärd visserligen fann det nödvändigt att icke giva
upp Finland, men insåg, att man i värsta fall måste bära en sådan
förlust. I ett slikt fall bleve det så mycket nödvändigare att kräva
kompensation på Danmarks bekostnad. I själva verket träffa vi
under 1700-talet mer än en gång på tanken, att Bottenhavet från
att ha varit Svearikes pulsåder skulle förvandlas till en skyddande
grav, en »naturlig gräns» mellan östern och en under gemensam
suveränitet samlad skandinavisk halvö. Ett rykte utspreds ju ett
tag under Gustav III:s tid om att avtal mellan makterna skulle
träffats om ett utbyte av det återstående transbottniska området
mot Norge.
Vi fästa oss vid, att Toll och Ehrensvärd tydligen lämnade två
faktorer ur räkningen, som skulle gjort Finlands uppgivande vid
ett ryskt anfall mindre självfallet. Landets geografiska förhållanden inskränkte underhållsmöjligheterna för större fientliga stridskrafter och erbjödo å andra sidan idealiska förutsättningar för
guerillakrig. Vad en sådan krigföring kan innebära, har det självständiga Finlands arme sedermera på ett glänsande sätt ådagalagt. Emellertid gick man också den gången i krig med den dystra
utsikten att ej orka hålla ut mer än kanske tre månader, men i hopp
om att under denna tid hinna få någon bundsförvant till hjälp.
Mot bakgrunden av K. A. Ehrensvärds försvarsfunderingar
framstår Gustav III:s östpolitik i en fördelaktig dager. Vi förstå
bättre hans livliga intresse för sjöstridskrafternas utveckling,
hans stora uppskattning av Augustin Ehrensvärd och hans strä-
vanden att genom reformer inom administration och näringsliv
göra Finland motståndskraftigare. Med tanke på de ödesdigra
följder, som hans militära rådgivare ställde i utsikt, ifall man
väntade tills Ryssland anföll, kunde det vara bättre att förekomma
än förekommas. Då hade man möjlighet att i fredens hägn föra
de nödiga styrkorna och förråden över havet för att slå till, när
det utsedda ögonblicket var inne. Bland två onda ting hade så-
lunda Finlands invånare allt skäl att föredraga ett anfallskrig,
då en fortsatt fred i alla fall var problematisk. I så mycket oför- 124
T
Försvaret av Finland efter Nystadsfreden
delaktigare dager framstå de strävanden, som saboterade konungens krigsföretag för dess olaglighets skull. Det brast förvisso
sedan mycket i verkställigheten, men i de svenska operationerna
känna vi igen de synpunkter, som tidigare dryftats. Slaget vid
Hogland korsade planen att från första början vinna herraväldet
på sjön. Om Ehrensvärds plan n:r 2 erinrar det djärva företaget
att sätta armen ombord på skärgårdsflottan och under skydd av
stora flottan segla, visserligen ej till Petersburg eller Estland, utan
rakt på Viborg, med utsikt att hota den ryska armens förbindelser,
kanske fånga den i en kittel. Men en landstigning är alltid ett
vanskligt företag, och dessutom kom den närapå katastrofala utgången att besanna Ehrensvärds krav, att man framför allt måste
försäkra sig om herraväldet på havet.
Gustav IV Adolf försökte att tillämpa ytterligare en försvarsmetod gentemot arvfienden, nämligen en politik av vänskap och
samarbete. Men han undvek också att stärka försvaret i öster för
att ej därmed ge grannen någon förevändning till fientlighet. Det
hjälpte att vänslas med moskoviten, blott så länge denne fann det
med sin fördel förenligt. Så snart Sverige råkade att stå ensamt
och Ryssland obundet på annat håll, kom det befarade blixtanfallet, trots de livligaste vänskapsbetygelser in i det sista.
Nu gestaltade sig kriget i stort sett efter de riktlinjer, som
Ehrensvärd och Toll förutsett. Det skulle kanske fått ett gynnsammare förlopp, än de vågat vänta, om ej Sveaborg svikit. Till
och med därefter voro underhållssvårigheterna, skärpta genom
svensk-engelskt övertag på havet, nära att leda till den ryska
ockupationens sammanbrott. I det samtidiga företaget mot Norge
ha vi kanske att se något, som åsyftat att tillämpa K. A. Ehrensvärds stora projekt. Till och med ett landstigningsföretag mot de
danska öarna synes ha legat inom möjligheternas gräns, då man ju
hade en bundsförvant i Storbritannien, som verkligen sände en
undsättningskår till Göteborg. Den kom dock aldrig längre än
till stadens redd, ty konungen ville icke, såsom Sam Clason på-
pekat, släppa bundsförvanten i land, innan han fått säkra utfästelser av befälhavaren för expeditionen, general Moore, att hjälpen
verkligen skulle stå till förfogande för ett aktivt företag mot Danmark. Man hade nämligen skäl att befara, att den engelska planen
blott gick ut på att förvärva en bas i Skåne för att observera
Napoleon och »skydda friheten» i Sunden. Misstankarnavoro tydligen ej grundlösa, eftersom den begärda försäkran avböjdes, och
generalen måste vända om med oförrättat ärende. De svenska an- 125
’ .. ~ ~ -~~~~ ——–
L. G. 1’on Bonsdorff
fallsplanerna runno emellertid därmed ut i sanden. Att inte denna
andra front därefter i stället innebar en fara för invasion i Sverige, kom sig därav att Napoleon, som då behärskade Danmark,
aldrig på allvar ämnade infria sin förbindelse att genom en avlastningsoperation mot Sverige, eventuellt infall där, underlätta ryssarnas företag i öster. Som numera intressent vid Östersjön kunde
han ju ej gärna gynna en ökning av det ryska inflytandet här,
om han också skenbart var tsarens för tillfället gode vän.
Efter uppkomsten av den autonoma finländska buffertstaten
under ryskt beskydd slapp det återstående Sverige för en sällsynt
lång tid ytterligare krig med Ryssland, och Finland undgick under
elva årtionden att skövlas av rysk soldatesk. Ryssland kunde
väntas åtnöja sig med att behärska inloppet till Finska viken och
därmed trygga vägen till Petersburg. Men Bottniska viken hade
upphört att vara ett svenskt mare clausum, dess mynning kontrollerades av ryska kanoner på Åland. Och »den nordiska kalotten»
tycktes alltmer bli en farozon, sedan den ryska sjömakten med
hänsyn till tysk eller engelsk kontroll vid Sunden börjat att
drömma om hamnar vid Atlanten. Unionen med Norge tycktes
ej ge Sverige styrka nog att i en framtid motstå ett ryskt anfall
utan främande hjälp. Medan Tysklands och Italiens enhet förverkligades, uteblev Skandinaviens, och därmed blev det ingenting
av den stormakt, som med egna krafter kunnat motstå den ryska
faran. Gamla Sverige var delat. Den ena delen hade tagit namnet
i arv, den andra missionen i öster. Ensamt måste Finland taga på
sig bördan av alla gamla försvarsproblem i öster, medan det nya
Sverige vände sina blickar västerut, mot världshaven, bortom vilka
miljoner av dess invånare sökte sin utkomst och bundo sina intressen. östern tycktes för Sveriges vidkommande blott höra historien till. Blott en bråkdel av den svenska stammen måste fortsätta
att fylla dess historiska uppgift här.
Inom endast ett kvartssekel har det självständiga Finland redan
upprepade gånger känt sitt beroende av världskonjunkturernas
skiften. När Ryssland var upptaget på annat håll, kunde befrielsekampen genomföras. Men nästa gång var det Rysslands tur.
Obundet på annat håll försummade det ej att kasta sig över det
för tillfället isolerade Finland. Drygt ett år senare var likväl förhållandet omvänt, och Finland fick efter att nyss ha lidit under
trycket av ett hopplöst försvarskrig nu njuta fördelarna av ett
krig, som även det var ett försvarskrig men som militärt sett kunde
utföras som ett anfall.
126