Winston Churchills inträde i engelsk politk
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
WINSTON CHURCHILLs
INTRÄDE I ENGELSK POLITIK
Av professor GEORG ANDREN, Göteborg
DEN sista månaden i 1800-talets sista år hade bringat engelsmännen det ena olycksbudet efter det andra från striderna i Syd- ’ afrika. Man hade i årets mörkaste månad fått en »svart vecka»,
färgad av engelska motgångar. Den gamla drottning Victoria
antecknar med djupa beklaganden nederlagen vid Stormberg,
Magersfontein och Colenso och hennes dotterson, den ännu unge
kejsar Wilhelm skriver ett brev för att trösta henne.
stämningen i England var under denna mörka tid på sina håll
präglad av panik, och premiern lord Salisbury och hans systerson Balfour kommo överens, att något måste göras för att lugna
drottningen. Balfour besöker henne den 18 december för att fullgöra detta värv. Den mer än 80-åriga drottningen avbryter honom
emellertid och förklarar på sitt bestämda sätt: »Kom ihåg att i
det här huset är ingen orolig; vi diskutera icke möjligheterna
av ett nederlag; de existera inte.»
Följande dag packades Winston Churchill in bland ullbalar på
det tåg, som förde honom till friheten. Den engelska allmänheten
hade genom telegram från Sydafrika redan fått höra, att han
flytt från boernas fångläger i Pretoria – men också att han tillfångatagits på nytt och att han troligen skulle skjutas. Underrättelsen om Churchills återkomst gav engelsmännen en länge
efterlängtad bild av brittisk företagsamhet och brittisk lycka.
Det blev en ljuspunkt i allt mörkret. Churchill blev med en gång
en berömd man och hans rymning fick en oerhörd publicitet. Reaktionen skulle komma senare; då frågade en tidning maliciöst, om
det egentligen var fältmarskalken, lord Roberts eller löjtnant
Churchill, som vunnit kriget.
Den unge löjtnanten var redan förut icke alldeles obekant för
engelsk allmänhet. Hans krigskorrespondenser från Indien, Sudan
och Sydafrika hade uppmärksammats, och detta var än mera
fallet med hans stora bok om Kriget vid floden. Det omfattande
663
49-41779. Svensic Tidskrift 1941.
•·. r- ’ ,L i:….
” ’
.f
Georg .Andren
verket i två digra volymer- vari han skildrar Kitcheners fälttåg
i Nildalen – hade blivit en litterär succe. Men vad är för den
stora allmänheten ryktbara böcker mot stora äventyr~ Och med
engelsmännens stora förkärlek för aristokratiens ungdomar fick
äventyren ökad glans, när hjälten var ättling av en berömd släkt
och son till en känd politiker.
Kriget vid floden betydde också en politisk debut. Kritiken av
Kitcheners krigföring och dispositioner i Sudan hade naturligtvis
väckt åtskillig uppmärksamhet och vunnit genklang icke minst
på liberalt håll. Hans bedömande av problemen Gladstone och
Gordon var en annan punkt, där partiernas domar och fördomar
gingo skarpt isär. Gladstone var liberalernas nästan ofelbare
idol; Gordon var för de konservativa och för stora delar av det
engelska folket ett helgon och en hjälte, vars blotta namn väckte
starka passioner till liv. Med stor generositet och objektivitet
bedömer Churchill dem båda, trots faderns skarpa ställningstagande för Gordon och mot Gladstone. »Om Gordon var den ädlare
mannen, så var Gladstone å andra sidan den ojämförligt större»,
säger han, utan att bekymra sig om den ortodoxa historieskrivning, som ingick i det konservativa partiets program. Och med
en skärpa, som förebådar Churchills kommande tal under kampen
mot de totalitära regimerna, fördömer han diktaturen och tyranniet
redan nu. »Ett sådant system», säger han, »vilar inte på medborgarnas ärlighet och goda vilja, utan på deras disciplin och
nästan mekaniska lydnad. Ömsesidig fruktan, inte ömsesidigt
förtroende, medför där samverkan mellan de enskilda medlemmarna. Historien omtalar många sådana välden, forntida och
nutida, civiliserade och barbariska. Och ehuru bildning och
kultur kunna modifiera, kunna de dock inte förändra deras vä-
sentliga kännemärken- ständigt underordnande av rätten under
opportuniteten, likgiltighet för lidandet, förakt för etiska grundsatser, slapphet i moralen och fullständig okunnighet i ekonomiska ting. Den militära hierarkiens dåliga egenskaper äro alltid
desamma. Resultaten av deras styre äro överallt olyckliga.» Här
har Churchill anslagit ett tema, som bottnade djupt i engelsmännens liberala och humana traditioner och som blivit gemensam
egendom för alla engelska partier. Englands företag nere i Sudan
ville han icke heller motivera med imperialismens gottköpsfraser
utan med den mänskliga sammanlevnadens allmänmänskliga behov. »Att förena territorier, som inte kunna i oändlighet fortsätta
att vara skilda, att sluta samman folk, vilkas framtida välfärd
664
Winston Churchills inträde i engelsk politik
är gemensam för båda, att samla krafter som koncentrerade kunna
främja ett gemensamt intresse, att hopfoga vad som inte kan
blomstra separat – sådana äro de syften som, historiskt sett, rätt··
färdiga företaget», skriver han. År detta imperialism, så har
imperialismen här fått ett humant ansikte och en rationell motivering.
Det sägs om irländarna, att de gå till politiken med samma
säkra instinkt, som ankorna gå till vattnet. Detsamma synes gälla
om familjen Churchills manliga medlemmar. Redan i sin ungdom
hade Winston Churchill drömt om att få hjälpa sin fader som
privatsekreterare. År 1899, efter fälttåget i Sudan, hade Churchill
trätt i närmare kontakt med några av det konservativa partiets
nya män, bl. a. Hugh Cecil, en son till Englands premier, lord
Salisbury. Han gjorde också en rekognoscering på det konservativa partiets valbyrå i London för att höra om någon valkrets
fanns ledig. Högste valledaren kunde just icke ingiva några bestämda förhoppningar, när han fick höra, att Churchill icke var
i tillfälle att »göda» valkretsen genom rikliga bidrag till olika
fromma och populära ändamål. I denna mera humana och förfinade form levde den gamla valkorruptionen kvar i England.
Snart nog blev Churchill emellertid i tillfälle att kandidera i val·
kretsen Oldham, ett industrisamhälle i Lancashire, strax utanför
Manchester. Så kastades den unge löjtnanten sommaren 1899 in
i en valrörelses »tröttsamma larm», till på köpet vid en tidpunkt,
då de konservativas aktier befunno sig i sjunkande. Churchill
föll för frestelsen att göra medgivanden åt radikala önskemål,
vilket i sin tur minskade de konservativas intresse och förtroende
för honom. »Jag trodde han var en lovande ung man (a young
man of promise)», förklarade Balfour, sedan Churchill fallit igenom, »men det ser ut, som om han vore en ung man, som ger löften
(a young man of promises).» Lord Salisbury var emellertid mera
välvillig och mindre kvick i sin kommentar och skrev i brev till
lady Randolph: »Winston skötte sin strid på ett lysande sätt –
men staden har ett dåligt rykte för sin obeständighet.»
Våren 1900 bringade engelsmännen en avsevärd ljusning på den
sydafrikanska krigsskådeplatsen. Lord Roberts och lord Kitchener
hade börjat sitt värv som de engelska armeernas befälhavare. I
februari hade städerna Kimberley och Salisbury kunnat undsättas
och general Cronje hade kapitulerat. I maj undsattes lVIafeking
och erövrades Johannesburg. I början av juni marscherade engelska trupper in i Pretoria. Det engelska folket jublade över de
665
.f
—~—————————–
Georg Andren
nya segrarna. Det brittiska imperiets olika riksdelar började röra
på sig för att komma moderlandet till hjälp: Canada, Australien
och Nya Zealand. I engelska underhuset förde Joseph Chamberlain med kraft och framgång Englands talan och försvarade mot
en splittrad och tveksam opposition regeringens sak. Han hävdade, att den engelska ministären hade gjort sitt yttersta för att
bevara freden. »Innan detta krig är slut», förklarade han, »skola
koloniernas trupper, inkallade till drottningens hjälp, vara starkare än den engelska armen vid Waterloo och nästan lika starka
som de brittiska styrkorna under Krimkriget.»
Det var frestande för regeringen att utnyttja situationen för
att trygga sin majoritet i underhuset. Ingen anade, att det ännu
var en lång väg till freden och att ett besvärligt guerillakrig skulle
följa på de stora framgångarna. Det engelska folket bländades
av den nya visionen av ett stort brittiskt imperium, där de olika
riksdelarna möttes i ädel tävlan och ett fritt och förtroendefullt
samarbete i kulturens och den ekonomiska utvecklingens tjänst.
Thomas Carlyle och J. R. Seeley hade givit denna vision en själ;
Disraeli, Joseph Chamberlain och Cecil Rhodes, med Roberts och
Kitchener som militära medhjälpare, hade omsatt den i praktisk
politik. En ung skald, Rudyard Kipling, skildrade i glödande
färger det nya imperiets härlighet och gav de engelska soldaterna
nya sånger och en bättre plats i det engelska folkets hjärta.
I augusti 1900 publicerades genom regeringens försorg några·
brev från den engelska liberalismens vänstra pacifistiska flygel
till vissa boerledare, brev som tagits som krigsbyte och som ställde
oppositionens manipulationer i ett besvärande ljus. Oppositionen
svarade med bittra insinuationer och invektiv mot Chamberlain.
Paul Kriiger flydde strax efteråt till Louren<;o Marques – samma
stad som föregående år mottagit Churchill – för att därifrån
fortsätta till Europa, vars folk han sökte upphetsa emot de engelska inkräktarna. En vecka senare, i början av september, upplöstes underhuset och utlystes nya val till detsamma.
Var regeringens position avsevärt förbättrad sedan föregående
år, så var Winston Churchills lysande. Han kom, omstrålad av
glansen från stora äventyr, till de »khaki-val», som nu började. I
procession åkte han in i Oldham, hyllad av entusiastiska arbetare.
Han behövde blott berätta om sin rymning för att ytterligare
stimulera entusiasmen. Chamberlains valparoll: »Varje plats, som
regeringen förlorar, vinnes av boerna» gjorde för övrigt sin tjänst,
och det konservativa partiet lyckades behålla majoriteten. Till
666
Winston Churchills inträde i engelsk politik
denna majoritet hörde nu också Winston Churchill. Han hade
lyckats slå ut Runciman, sedermera känd som stor skeppsredare
och engelsk minister.
Vid 26 års ålder tog alltså Churchill sitt inträde i det ärevördiga
men alltid lika unga underhuset som konservativ representant
för Oldham. Krig och briljanta böcker om krig voro hans förnämsta meriter. Det var en alldeles ny ))double first class)), som
fullständigt avvek från den kombination av latin och matematik,
som var de gamla universitetens. Det säger sig självt, att hans
erfarenheter rörande t. ex. Englands ekonomiska och sociala
problem voro begränsade. Hans böcker hade emellertid visat en
benägenhet att behandla stora och väsentliga problem och ett
friskt och energiskt grepp om frågorna. Hans senaste äventyr
hade vittnat om en djärv tilltagsenhet och ett okuvligt självförtroende, egenskaper som säkert kunde vara till nytta även vid en
politisk karriär.
Den unge Churchill mottogs helt visst av det konservativa partiet
både med förhoppningar och farhågor. Man kände släktens oroligt
jäsande blod. Men partiet behövde förstärkning, och att Churchill
var en sådan, därom kunde ingen tvekan råda. Det behövde också
föryngring – och ingen kunde vara yngre än Winston Churchill.
När Churchill i kung Edvard VII:s och det nya seklets första
underhus slog sig ned på en bemärkt plats bakom ministerbänken
som en ))honourable and gallant member» hade de konservativa
redan innehaft regeringsmakten i fem år. I ett regeringsparti
blir det så lätt en klyfta mellan regeringen och partiet. Ministrarna äro så upphöjda och så upptagna, att de icke mycket kunna
befatta sig med det meniga partifolket. Bristfälliga informationer
kunna lätt nog leda företagsna partimedlemmar in på vilsna och
främmande vägar. Icke minst i Englands historia har det förekommit, att parlamentariska ungdomar och nykomlingar slutit
sig samman till middagsklubbar för att odla självständiga synpunkter och tillvarataga egna intressen. Den unge Disraeli hade
på 1840-talet kring sig samlat obefordrade aristokrater, mestadels
från Eton och Cambridge, till någonting som kallades ))det unga
England)). Gruppen hade skapat en romantisk konservativ ideologi, men dess främsta kraft hade med mycket realistiska metoder
blivit det konservativa Englands ledare. Randolph Churchill hade
på 1880-talet kring sig och ))torydemokratien)) samlat det s. k.
fjärde partiet; denna grupp hade icke odlat någon gemensam
filosofi, men den hade excellerat i parlamentarisk taktik och
667
;,;. f ’
.f..
Georg Andren
politisk demagogi, och av dess medlemmar hade först Randolph
Churchill och sedan Arthur Balfour blivit konservativ ledare i
underhuset. Det var nu Winston Churchills tur att finna sig tillrätta i det nya underhuset, och det dröjde icke länge förrän han
var medlem i en krets av politiska ungdomar med hög ambition
och- till större delen- av hög börd. Den intellektuellt ledande
i denna grupp var Hugh Cecil – och efter honom kallades kretsen
för »huliganerna». Genom honom hade man också anknytning till
huset Cecil med dess förgreningar inom regeringen. Under »lycklig frånvaro av allt ansvar» diskuterades i detta sällskap alla de
frågor, som upprörde tiden. Andra medlemmar i gruppen voro
Arthur Stanley och sir Ian Malcolm; efter den sistnämnde kallades
sällskapet ibland för »malcolmtenterna» (med en anspelning på
det engelska ordet »malcontent», oppositionell, missbelåten).
Högt över dessa ungdomar stod naturligtvis den konservativa
regeringens ledning. Där fanns den gamle lord Salisbury, en
världserfaren och världsklok skeptiker, men med en djup tro på
Gud och det engelska imperiet. Mätt av år och ära ägnade den
nu mer än 70-årige markisen alla sina krafter åt det brittiska
rikets utrikespolitik, som han bemästrade med suverän skicklighet. I sitt offentliga framträdande hade han nu lagt bort de skarpa
invektiv, som förut gjort honom så fruktad; han hade också upphört med att som brandfacklor kasta ut sina indiskretioner. Vid
sidan om religionens och imperiets problem tedde sig allt smått
för honom. Han brydde sig knappast om att känna igen Englands
ledande politiker. Vid hans sida fanns systersonen Arthur Balfour, underhusets ledare och snart även regeringens, mannen som
tjusade alla som kommo honom nära med sin lätta, glada och
ljusa älskvärdhet, sin mångsidiga bildning och sin fina dialektik,
men som också ingivit respekt genom sin hårda hand med irländarna och sin snabba och säkra replikkonst. Han hade varit
jämnårig med Randolph Churchill och var redan 53 år. Som så
många andra engelska politiker hade han gått nästan direkt från
universitetet till parlamentet. Hans akademiska skepsis gjorde
honom till en fin politiker – men knappast till en fruktbärande.
Där fanns vidare tvenne flyktingar från Gladstones politik och
parti: hertigen av Devonshire och Joseph Chamberlain. Båda
hade lämnat det liberala partiet i opposition mot Gladstones homerulepolitik.
Joseph Chamberlain hade icke gått den då vanliga karriären
in i den engelska politiken. Hög börd, Eton eller Harrow, Oxford
668
Winston Churchills inträde i engelsk politik
eller Cambridge hade icke jämnat hans väg. Han var den store
affärsmannen av amerikanskt snitt, och i mycket var han »a selfmade man». Han hade icke heller tjänat sig fram i de engelska
partierna genom ortodox renlärighet; i alla partier hade han varit
en oro och ett bekymmer – men också den mest uppslagsrike och
fruktbärande politikern. Med sitt säkra sinne för sociala, ekonomiska och politiska realiteter förenade han en klar och enkel,
skarp och bevingad talekonst. Ingen engelsk politiker kunde efter
Gladstones och Randolph Churchills frånfälle så fängsla en tusenhövdad massa eller så fascinera en parlamentarisk församling som
han. Han var Englands skarpast skurna politiska profil. Av
’honom borde Winston Churchill ha kunnat vänta mycken förståelse och många lärdomar. Vid sekelskiftet var han emellertid
redan 64 år och hans politiska bana led mot sitt dramatiska slut.
Av helt annat virke var den gamle politiker, som stod Winston
Churchill närmast, hertigen av Devonshire. Aristokrat till börden, konservativ till naturen, en gemytlig och humoristisk sportsman, hade den nu snart 70-årige hertigen sedan gammalt en stor
plats i det engelska folkets hjärta. Han var hertig och behövde
icke ävlas om äreställen. Politiskt fullföljde han whigtraditionerna från lord Palmerstons dagar. Disraelis bevågenhet hade
han en gång vunnit genom att med aristokratisk nonchalans gäspa
under sitt eget jungfrutal. Han läste sällan och tänkte ogärna,
men när han gjorde det skedde det med sömngångaraktig säkerhet. Hans tankspriddhet var berömd; han kunde lika väl glömma
ett viktigt meddelande från drottning Victoria som att han skulle
få Edvard VII som middagsgäst. I sin klädsel var han lika vårdslös som Salisbury – och det var icke litet. Medlem av liberala
ministärer och under fem år den liberala oppositionens ledare i
underhuset – det började när Gladstone 1875 tänkte »personligen
övervaka förberedelserna till sin egen begravning» – hade hertigen fått vara med om att genomföra många reformer, som illa
passade hans konservativa kynne. Randolph Churchill hade i ett
av sina mera ystra infall liknat hertigen vid den zoologiska trädgårdens Boa constrictor; »den enda skillnaden mellan Boa constrictor och Devonshire är den», fortsatte lord Randolph, »att Boa
constrictor gläds åt sin föda och frodas därav, medan Devonshire
avskyr den och blir sjuk». I Salisburys konservativa ministär hade
den politiska dieten helt visst varit mera passande. Chamberlain
hade ännu icke kommit med sin stora överraskning.
Att tillhöra den parlamentariska hyllningskören i ett regerings- 669
~· ·~· .1 .
Georg Andren
parti var icke någon kongenial uppgift för Winston Churchill.
Han torde för övrigt snart ha gjort en erfarenhet, som även gjorde
plikten att stödja regeringen mindre tilltalande för honom. I ett
arbete, författat under hans första parlamentariska läroår, skriver
han sålunda: »Inpiskarna_ önska icke tal utan röster. Ministrarna
betrakta ett anförande till deras pris eller försvar som endast en
smula mindre tröttande än ett angrepp. Partimannen, som tar
sin uppgift på allvar, blir en tyst arbetsträl, som med jämna mellanrum trampar genom omröstningskorridorerna för att avlämna
sin röst och som undrar, varför han överhuvud taget kom till
Westminster.» Winston Churchill undrade kanske också – och
skulle till sist icke finna sig i de plikter, man ville pålägga honom.
J ungfrutalet är höjdpunkten i en nyvald underhusledamots
smekmånad med parlamentet. Aldrig vinner han husets öra så
lätt, aldrig dess förståelse så billigt. Winston Churchill hade i
valkampanjen och på en långvarig föredragsturm~ vunnit den
övning att tala inför en större publik, som han förut hade saknat.
Hans författarskap hade präglats av den litterära finess, som underhuset så högt skattade – om det blott slapp att se och höra
papperet. Efter grundliga förberedelser beslöt han att följa Lloyd
George i en debatt den 14 maj 1901. Det var hans tredje dag i
underhuset. Men den unge walesaren var icke bara en stor utan
också en oberäknelig talare. Churchill måste förutse olika eventualiteter och ha olika alternativ i beredskap, alla väl inlärda.
Under förfäran, för att icke säga förtvivlan fick han ordet. Krigets
faror och fasor syntes honom säkerligen i denna stund icke större
än parlamentets. En mera förfaren parlamentskamrat gav honom
en god inledningsfras, och några av alternativen måtte ha passat.
Det hela avlöpte lyckligt, och han fick säkerligen mottaga mer än
den vanliga ransonen av gratulationer, när talet var slut. Den
erfarne parlamentarikern Henry W. Lucy, som skrev politiska
krönikor i Punch, karakteriserade Churchills inlägg som »utmärkt
både till innehåll och form». Och liksom Punch en gång haft en
teckning av Randolph Churchill, talande i underhuset med Disraelis skugga bakom sig, så hade det nu en annan med Winston,
och bakom stod Randolph. Båda teckningarna giva tillsammans
en antydan om en stor retorisk och politisk tradition.
Jungfrutalet hade gällt ett av regeringen genom försvarsministern St. J ohn Brodrick framlagt förslag till armereform.
Erfarenheterna från boerkriget hade lärt, att allt icke kunde få
vara som förut. Churchill var officer och hade åtskillig krigs- 670
Winston Churchills inträde i engelsk politik
erfarenhet och ansåg sig därför begripa försvarsfrågan. Han
skulle snart invecklas i bitter opposition mot Brodricks plan. Det
förhållandet, att försvarsministern en gång varit en av Randolph
Churchills konservativa motståndare, torde icke ha bidragit till
att mildra denna opposition.
Han växte snabbt in i husets vanor och ovanor. Det observerades, att han redan från början lutade sig bakåt så långt det gick,
med hatten framskjuten över pannan, händerna djupt ned i fickorna och det ena benet över det andra. Huliganerna fortsatte
fjärde partiets traditioner ochinbjödogärna politiska motståndare,
om de blott voro tillräckligt framstående. Det visade sig snart,
att de politiska vedersakarna icke blott voro vänner i det sociala
umgänget utan också i det politiska. Inom såväl regeringspartiet
som oppositionen fanns det emellertid starka personliga idiosynkrasier, som man måste taga hänsyn till. Englands förre premier,
lord Roscbery, kunde t. ex. icke umgås med sin förre underhusledare och finansminister, den bistert kvicke cynikern sir William
Harcourt. Genom ett missöde hade en dag båda blivit bjudna till
Huliganernas middag. Man bad då Rosebery komma en annan
kväll – och sir William glömde bort hela middagen. Men dylika
malörer hörde naturligtvis till undantagen. Som regel kommo
gästerna till dc glada och allvarliga middagarna, och dessa sociala
mellanspel i det politiska arbetet voro helt visst icke utan sin
politiska betydelse. Så småningom fann Churchill, att de intellektuella liberalerna, att Rosebery, Asquith och Grey och framför allt
John Morley förstodo hans synpunkter mycket bättre än hans
egna ledare.
Diskussionen om Brodricks annereform förde honom allt längre
in på oppositionens vägar. Det är icke Churchills vana att sköta
en sak halvhjärtat och tveksamt. Kampen blev hårdare och bittrare måhända, än han själv hade tänkt sig från början; den blev
också långvarigare. Minnena av faderns kamp mot Brodrick och
för sparsamhet även på det militära området hetsade hans blod,
redan förut hett av ungdomlig iver och ungdomlig ambition. »Jag
är glad», yttrade han, »att huset har tillåtit mig att efter 15 år
höja sparsamhetens och ekonomiens slitna fana- den slitna fana,
som jag fann liggande på en blodig valplats.» Som alltid hade
Churchill nedlagt ett oerhört arbete på sitt tal. »Med egen hand
skrev jag ut talet sex gånger», skall han ha sagt. Ingen formulering överlämnades till ögonblickets ingivelse – eller brist på ingivelse. Meningarna skulle marschera upp i god ordning – och
671
,·
.t
Georg Andren
alla skulle de ha en mening och vara laddade med ett temperament.
Oppositionens öppna hyllningar och oförställda skadeglädje vid
dessa attacker från en lovande ungdom mot en stark regering
gjorde kanske sitt till för att driva honom ytterligare fram på
regeringsfientliga linjer. Den angripne ministern gav ett icke
ovärdigt svar. Han hoppades, att den dag skulle komma, då Churchills omdöme skulle växa upp till jämnhöjd med hans skicklighet,
och förmodade, att han en dag skulle ångra att han predikat imperialism utan villighet att bära imperialismens bördor. I konservativa kretsar började man frukta, att Churchills öde skulle
bli en tragisk upprepning av faderns; i liberala cirklar gladdes
man åt de konservativas splittring och hoppades på en värdefull
konvertit. Var icke redan påminnelsen om faderns fana ett upprorshot mot den konservativa regimen~
Men det fanns också i hans tal profetior om de fasor, som skulle
följa ett europeiskt krig i spåren. »Folkens krig skulle bli mera
fruktansvärda än kungarnas.» De skulle kräva – kanske under
mångaår-hela nationens samlade kraft. Men det var måhända
icke många, som fäste något avseende vid dessa ord. För tillfället
voro andra delar av talet mera sensationella. Brodrick fick naturligtvis sin majoritet – men hans förslag visade sig dödfött och
regeringen lät det till sist falla.
En större brandfackla skulle emellertid kastas in i engelsk politik. Vid ett tillfälle hade Chamberlain mött det liberala partiets
trotjänare och inpiskare, Herbert Gladstone, och sagt honom: »Ni
kan bränna upp alla era politiska flygblad och pamfletter, ty vi
skola snart tala om något annat.» Vad detta dunkla tal innebar
var icke lätt att förstå. Snart skulle det bliva uppenbart.
Såväl vid 1897 som vid 1902 års kolonialkonferenser hade, främst
på grund av Canadas initiativ, frågan om en protektionistisk preferenspolitik mellan det brittiska imperiets olika delar diskuterats.
Frågan hade emellertid ventilerats med den allra största akademiska försiktighet, och några praktiska resultat hade ej blivit
nådda. Det var framför allt den starka engelska frihandelstraditionen, som stod i vägen. I oktober 1902 hade emellertid Chamberlain tagit upp saken i kabinettet. Finansministern var emellertid
en ortodox ekonom av Cobdens skola och vägrade bestämt att vara
med om några fiskala kätterier. Då höll Chamberlain i sin hemstad Birmingham ett tal, som i ett slag förändrade situationen. I
detta tal, hållet den 15 maj 1903, ställde Chamberlain imperialismens problem i en belysning, vars skarpa sken blottade gamla
672
~——–~_.__ ______
.. ,.,.,
Winston Churchills inträde i engelsk politik
skiljelinjer i engelsk hemmapolitik. Han erinrade om att rikets
skilda delar skyndat England till hjälp under de sista årens prövningar och att kriget vunnits genom imperiets gemensamma ansträngningar. Han påminde om att Canada 1898 sänkt tullarna
med 1/4 och sedan 1900 med 1/a till förmån för engelska varor, medan
England icke kunnat bjuda någon liknande preferens. Han begärde, att en diskussion skulle öppnas på denna punkt.
Vilken diskussion blev det icke~ Sedan 1885 hade Englands
liberala parti varit djupt splittrat, först genom Gladstones homerule-förslag, sedan genom Chamberlains boerkrig. Nu blev det
konservativa partiet splittrat och försvagat genom Chamberlains
tariffprogram. Liberalismen fick åter ett samlande program, sedan Chamberlain grävt upp protektionismens stridsyxa. Liberalernas glädje var oförställd. Den gamla frihandelsligan fick nytt
liv, frihandelsdiskussionen flammade upp ånyo; 1840-talets debatt
fick ny aktualitet.
Hur skulle den konservativa regeringen och det konservativa
partiet ställa sig~ För de nya, imperialisterna blev detta tal »en
plötslig kristallisation av alla deras ideal i en trängande uppfordran till handling», som en av Churchills skolkamrater från Harrow, Amery, uttryckte saken. Premiern sedan 1902, Balfour, fann
detta och liknande tal av Chamberlain allt annat än nödvändiga
och önskade helt visst, att den protektionistiska kalken skulle tagas
ifrån honom. Men frågan var ställd och den krävde ett svar.
Balfour, som skrivit subtila böcker om subtila filosofiska problem,
var en mästare i underfundiga formuleringar. Men politik är
något annat än filosofi, och den stora valmanskåren begärde icke
underfundigheter utan – klara besked. Man sökte binda Chamberlains tunga och försegla hans mun; men Chamberlains frisprå-
kighet på de offentliga talarstolarna hade redan på Gladstones
och Viktorias tid varit ett problem och ett bekymmer. Och den
självmedvetne politikern lät icke kuva sig. Imperiets framtid och
sammanhållning var för honom något långt större än ett partis
bekymmer för mandat och majoritet. Balfour skriver till hertigen
av Devonshire, som också var irriterad, ehuru han kanske hade
mera av filosofisk ro än den filosofiske premiern: »Intet av dessa
tal var på minsta sätt nödvändigt. Det första var en tydlig kränkning av den överenskommelse, som vi träffat, medan det andra
var en fullständigt opåkallad utmaning både mot kollegerna och
världen.» För någon tid kunde man förmå Chamberlain till någon
försiktighet, men han släppte icke sitt syfte ur sikte.
673
’: ’·: :’ ”’
:·
~· . ,-·.
.f
Georg Andren
Inom det konservativa partiet togo huliganerna ledningen i
agitationen mot det protektionistiska anloppet. Sir Michael HicksBeach, Balfours förre .finansminister – som enligt premiern »såg
ut som en sjörövare men var räddhågad som en guvernant» –
gav på sitt mera försiktiga och auktoritativa sätt frihandelstanken sitt stöd. Snart var emellertid även han i arbete för att stödja
»Free Food League». Balfour föregrep i detta läge Asquiths berömda fras: »Varför inte vänta och seh Hans personliga uppfattning var, att ett moderat tullsystem var till gagn både för
den brittiska handeln och för imperiets enhet, men att det ännu
icke var möjligt att genomföra.
Med växande otålighet sågo frihandlarna denna dubbeltydiga
och filosofiska attityd från regeringsledningens sida. Men Balfour
var besluten att fullfölja den, och han gjorde det med fulländad
taktisk skicklighet. I september 1903 rensade han ut ur sitt kabinett alla medlemmar, som hade en klar och bestämd ståndpunkt
– i den ena eller andra riktningen. Frihandelsministrarna lämnade regeringen, därför att de trodde att Chamberlain var oumbärlig för ministären och skulle stanna. Chamberlain övergav
den därför att han visste, att Balfour icke ville följa hans nya
kurs och därför att han ville ha fria händer i sin protektionistiska
agitation. Resultatet blev, att ministären blev svagare och att den
förlorade förtroendet både bland de ortodoxa frihandlarna och de
resoluta protektionisterna. Att Ansten Chamberlain – Joseph
Chamberlains son – installerades som finansminister i regeringen,
oroade mer än något annat frihandlarna.
Hertigen av Devonshire var icke så snart färdig med sin ståndpunkt. Balfour sökte i det längsta hålla honom kvar i kabinettet.
:F’rihandlarna åter visste, vilken aktning och popularitet hans namn
åtnjöt och sökte vinna honom för sig. Hertigen hade lovat stanna,
sedan stormen sopat bort några av ministärens bästa krafter. Ett
par satser i ett av Balfours senare tal gav honom emellertid en
kärkommen anledning att den 2 oktober 1903 lämna regeringen.
striden om tullar och frihandel rasade icke bara innanför kabinettets stängda dörrar och i parlamentets debatter; den upprörde
icke minst de djupa folklagren, som fruktade en fördyring av
livsmedlen. Självklart sträckte den också sina verkningar in i
de lokala politiska organisationerna. Den konservativa organisationens verkställande utskott i ·Oldham, Churchills valkrets, synes
först ha haft en frihandelsvänlig majoritet. Chamberlains propa.:
ganciaapparat spred emellertid protektionistiska ströskrifter ut
674
Winston Churchills inträde i engelsk politik
över landet; hur skulle de lokala kommitteerna förfara med denna
brandfarliga litteratur~ Åven denna fråga föranledde strid.
Churchill utvecklar dessa svårigheter i brev till Devonshire, innan ministerkriserna på hösten 1903 ännu blivit akuta. Han
kräver – som så många andra – klart besked om regeringens
politik; han vill ha det senast i mitten av oktober. Han avvisar
bestämt en kompromiss, ty en sådan kan icke hålla ihop de lokala
organisationerna. Han skriver till sist: »Jag tror icke att Balfour
och hans krets har en aning om hur långt degenerationen av
unionismens krafter har fortskridit, och hur fruktansvärd motströmmen kommer att bli.» England stod enligt Churchill inför
»ett gigantiskt politiskt jordskred».
Englands inrikespolitiska förhållanden voro vid denna tidpunkt
onekligen egenartade. De konservativa och deras regering hade
verkligen en ledare- ty det var Balfour icke bara med bördens
utan också med det överlägsna intellektets rätt – men det hade
i dagens brännande fråga icke en politik. De liberala åter hade en
politik, den traditionella frihandelspolitiken, men de hade, sedan
Rosebery dragit sig tillbaka till sin förnäma avskildhet och Harcourts dagar syntes räknade, icke längre någon ledare med obestridd auktoritet. Det var uppenbart, att engelsk politik gick in
i ett skede av stora förändringar.
Skulle Churchill följa sin faders exempel och stå kvar i sitt
parti, ehuru han icke delade dess uppfattning~ Händelsernas egen
ström drev honom snart från de konservativa. I början av oktober
1903 skriver han till Devonshire och lyckönskar honom till brytningen med den konservativa regeringen och hoppas att det liberala partiet skall återvinna sin gamla makt och sammanhållning.
Hans vänner bland huliganerna äro ännu tveksamma. Lord Cecil,
Salisburys lovande son och Balfours kusin, har av naturliga skäl
icke lika lätt att bryta sig ut ur det konservativa partiet som
sonen till fribytaren lord Randolph. Winston Churchill förutser,
att frihandelsvänliga konservativa skola bli utstötta av de konservativa organisationerna vid nästa val och att de ej kunna på-
räkna något stöd av liberalerna (brev till Devonshire d. 6 januari
1904).
Hans opposition mot regeringen blir allt bittrare – och regeringspartiets reaktion mot Churchill likaså. När han den 30 mars
1904 fick ordet i underhuset, lämnade största delen av dess konservativa medlemmar med Balfour i spetsen salen- som protest
mot en talare, som satt bakom regeringsbänken men ändock fram-.
675
,…. l
~· ’
.t
..
Georg Andren
trädde som dess öppne motståndare. Något sådant hade man icke
förut bevittnat. Då Balfour vid ett senare tillfälle lämnar underhuset, medan Churchill talar, förklarar denne, att denna gång
behöver premiern »icke springa sin väg, ty i dag tänker jag icke
angripa honom». Detta var en oerhörd och en orättvis insinuation
om bristande politiskt mod.
Även offentligen hyllade Churchill det liberala partiet och dess
insatser. På plats efter plats talade han för den fria handeln och
mot Chamberlains protektionism och Balfours beräknande dialektiska tvetydighet. Detta blev till sist för mycket för de konservativa valmännen i Oldham; de uttalade sitt misstroende mot sin
representant.
Det var emellertid icke lätt för Churchill att övergiva det konservativa partiet, faderns parti, och taga steget över till liberalerna. Devonshire torde ha ökat hans tveksamhet. Churchill konfererar med sina vänner. Han vänder sig bl. a. till Cecil Rhodes,
som han träffade på dennes engelska landställe. Men Cecil Rhodes
var van att tänka i kontinenter och imperier, i guld och diamanter
och icke i partier och brydde sig kanske icke mycket om, vart
den unge Winston tog vägen i den engelska hemmapolitiken. En
närvarande dam tog emellertid med kvinnlig förståelse upp Churchills problem och trodde sig kunna lösa det med formeln, att en
stor begåvning icke tillhörde något parti utan nationen i dess
helhet. Man torde ha rätt att betvivla att dessa ord kunna ha
haft någon betydelse för Churchills val. När han i varje fall omtalade sin avsikt att övergå till det liberala partiet, förklarade
Rhodes, att ett riktigt val var träffat men att Churchill också valt
en stormig kurs. Den 8 juni 1904 söker Churchill icke upp sin
vanliga plats bakom regeringsbänken. Han slår sig i stället ner
på oppositionssidan, bland radikalerna »below the gangway», närmast intill Lloyd George. Det allvarliga steget var taget. Ett
yttrande ett par år senare – från den liberala regeringsbänken
-kastar sitt blixtljus över motiven för hans övergång: »I politik
som i krig är det nödvändigt att gå över till nästa bergslinje, när
en har måst övergivas. Att stanna halvvägs nere i dalen betyder
att inbjuda till snabb och säker undergång.»
För de konservativa var Churchill i denna stund en förhatlig
renegat- och de skulle icke så snart förlåta honom. För liberalerna var han en välkommen men misstänkt konvertit. Han hade
kommit till dem, när segern redan vinkade, och en och annan
misstrodde måhända hans avsikter.
676
Winston Churchills inträde i engelsk politik
Samtidens omdömen föllo mycket olika. Många ansågo, att han
icke bara valt den stormigare kursen utan också den olyckligare.
Lord Cecil hade stannat kvar i det konservativa partiet och ansågs
därmed ha räddat sin politiska framtid. Han skulle, menade man,
efterträda sin fader och kusin och bliva Englands premier, alla
fiskala kätterier till trots. Men snart var ställningen en annan. Hugh Cecil blev utslagen ur underhuset, när Churchill
redan blivit engelsk minister – och fick därmed dela det öde,
som tillkom de flesta andra konservativa frihandlare. Och några
år senare (1910) säger Joseph Chamberlain till Margot Asquith:
»Winston är den skickligaste av alla de unga männen, och det var
ett misstag av Arthur (Balfour) att låta honom gå.»·
677
.._,’
INTRÄDE I ENGELSK POLITIK
Av professor GEORG ANDREN, Göteborg
DEN sista månaden i 1800-talets sista år hade bringat engelsmännen det ena olycksbudet efter det andra från striderna i Syd- ’ afrika. Man hade i årets mörkaste månad fått en »svart vecka»,
färgad av engelska motgångar. Den gamla drottning Victoria
antecknar med djupa beklaganden nederlagen vid Stormberg,
Magersfontein och Colenso och hennes dotterson, den ännu unge
kejsar Wilhelm skriver ett brev för att trösta henne.
stämningen i England var under denna mörka tid på sina håll
präglad av panik, och premiern lord Salisbury och hans systerson Balfour kommo överens, att något måste göras för att lugna
drottningen. Balfour besöker henne den 18 december för att fullgöra detta värv. Den mer än 80-åriga drottningen avbryter honom
emellertid och förklarar på sitt bestämda sätt: »Kom ihåg att i
det här huset är ingen orolig; vi diskutera icke möjligheterna
av ett nederlag; de existera inte.»
Följande dag packades Winston Churchill in bland ullbalar på
det tåg, som förde honom till friheten. Den engelska allmänheten
hade genom telegram från Sydafrika redan fått höra, att han
flytt från boernas fångläger i Pretoria – men också att han tillfångatagits på nytt och att han troligen skulle skjutas. Underrättelsen om Churchills återkomst gav engelsmännen en länge
efterlängtad bild av brittisk företagsamhet och brittisk lycka.
Det blev en ljuspunkt i allt mörkret. Churchill blev med en gång
en berömd man och hans rymning fick en oerhörd publicitet. Reaktionen skulle komma senare; då frågade en tidning maliciöst, om
det egentligen var fältmarskalken, lord Roberts eller löjtnant
Churchill, som vunnit kriget.
Den unge löjtnanten var redan förut icke alldeles obekant för
engelsk allmänhet. Hans krigskorrespondenser från Indien, Sudan
och Sydafrika hade uppmärksammats, och detta var än mera
fallet med hans stora bok om Kriget vid floden. Det omfattande
663
49-41779. Svensic Tidskrift 1941.
•·. r- ’ ,L i:….
” ’
.f
Georg .Andren
verket i två digra volymer- vari han skildrar Kitcheners fälttåg
i Nildalen – hade blivit en litterär succe. Men vad är för den
stora allmänheten ryktbara böcker mot stora äventyr~ Och med
engelsmännens stora förkärlek för aristokratiens ungdomar fick
äventyren ökad glans, när hjälten var ättling av en berömd släkt
och son till en känd politiker.
Kriget vid floden betydde också en politisk debut. Kritiken av
Kitcheners krigföring och dispositioner i Sudan hade naturligtvis
väckt åtskillig uppmärksamhet och vunnit genklang icke minst
på liberalt håll. Hans bedömande av problemen Gladstone och
Gordon var en annan punkt, där partiernas domar och fördomar
gingo skarpt isär. Gladstone var liberalernas nästan ofelbare
idol; Gordon var för de konservativa och för stora delar av det
engelska folket ett helgon och en hjälte, vars blotta namn väckte
starka passioner till liv. Med stor generositet och objektivitet
bedömer Churchill dem båda, trots faderns skarpa ställningstagande för Gordon och mot Gladstone. »Om Gordon var den ädlare
mannen, så var Gladstone å andra sidan den ojämförligt större»,
säger han, utan att bekymra sig om den ortodoxa historieskrivning, som ingick i det konservativa partiets program. Och med
en skärpa, som förebådar Churchills kommande tal under kampen
mot de totalitära regimerna, fördömer han diktaturen och tyranniet
redan nu. »Ett sådant system», säger han, »vilar inte på medborgarnas ärlighet och goda vilja, utan på deras disciplin och
nästan mekaniska lydnad. Ömsesidig fruktan, inte ömsesidigt
förtroende, medför där samverkan mellan de enskilda medlemmarna. Historien omtalar många sådana välden, forntida och
nutida, civiliserade och barbariska. Och ehuru bildning och
kultur kunna modifiera, kunna de dock inte förändra deras vä-
sentliga kännemärken- ständigt underordnande av rätten under
opportuniteten, likgiltighet för lidandet, förakt för etiska grundsatser, slapphet i moralen och fullständig okunnighet i ekonomiska ting. Den militära hierarkiens dåliga egenskaper äro alltid
desamma. Resultaten av deras styre äro överallt olyckliga.» Här
har Churchill anslagit ett tema, som bottnade djupt i engelsmännens liberala och humana traditioner och som blivit gemensam
egendom för alla engelska partier. Englands företag nere i Sudan
ville han icke heller motivera med imperialismens gottköpsfraser
utan med den mänskliga sammanlevnadens allmänmänskliga behov. »Att förena territorier, som inte kunna i oändlighet fortsätta
att vara skilda, att sluta samman folk, vilkas framtida välfärd
664
Winston Churchills inträde i engelsk politik
är gemensam för båda, att samla krafter som koncentrerade kunna
främja ett gemensamt intresse, att hopfoga vad som inte kan
blomstra separat – sådana äro de syften som, historiskt sett, rätt··
färdiga företaget», skriver han. År detta imperialism, så har
imperialismen här fått ett humant ansikte och en rationell motivering.
Det sägs om irländarna, att de gå till politiken med samma
säkra instinkt, som ankorna gå till vattnet. Detsamma synes gälla
om familjen Churchills manliga medlemmar. Redan i sin ungdom
hade Winston Churchill drömt om att få hjälpa sin fader som
privatsekreterare. År 1899, efter fälttåget i Sudan, hade Churchill
trätt i närmare kontakt med några av det konservativa partiets
nya män, bl. a. Hugh Cecil, en son till Englands premier, lord
Salisbury. Han gjorde också en rekognoscering på det konservativa partiets valbyrå i London för att höra om någon valkrets
fanns ledig. Högste valledaren kunde just icke ingiva några bestämda förhoppningar, när han fick höra, att Churchill icke var
i tillfälle att »göda» valkretsen genom rikliga bidrag till olika
fromma och populära ändamål. I denna mera humana och förfinade form levde den gamla valkorruptionen kvar i England.
Snart nog blev Churchill emellertid i tillfälle att kandidera i val·
kretsen Oldham, ett industrisamhälle i Lancashire, strax utanför
Manchester. Så kastades den unge löjtnanten sommaren 1899 in
i en valrörelses »tröttsamma larm», till på köpet vid en tidpunkt,
då de konservativas aktier befunno sig i sjunkande. Churchill
föll för frestelsen att göra medgivanden åt radikala önskemål,
vilket i sin tur minskade de konservativas intresse och förtroende
för honom. »Jag trodde han var en lovande ung man (a young
man of promise)», förklarade Balfour, sedan Churchill fallit igenom, »men det ser ut, som om han vore en ung man, som ger löften
(a young man of promises).» Lord Salisbury var emellertid mera
välvillig och mindre kvick i sin kommentar och skrev i brev till
lady Randolph: »Winston skötte sin strid på ett lysande sätt –
men staden har ett dåligt rykte för sin obeständighet.»
Våren 1900 bringade engelsmännen en avsevärd ljusning på den
sydafrikanska krigsskådeplatsen. Lord Roberts och lord Kitchener
hade börjat sitt värv som de engelska armeernas befälhavare. I
februari hade städerna Kimberley och Salisbury kunnat undsättas
och general Cronje hade kapitulerat. I maj undsattes lVIafeking
och erövrades Johannesburg. I början av juni marscherade engelska trupper in i Pretoria. Det engelska folket jublade över de
665
.f
—~—————————–
Georg Andren
nya segrarna. Det brittiska imperiets olika riksdelar började röra
på sig för att komma moderlandet till hjälp: Canada, Australien
och Nya Zealand. I engelska underhuset förde Joseph Chamberlain med kraft och framgång Englands talan och försvarade mot
en splittrad och tveksam opposition regeringens sak. Han hävdade, att den engelska ministären hade gjort sitt yttersta för att
bevara freden. »Innan detta krig är slut», förklarade han, »skola
koloniernas trupper, inkallade till drottningens hjälp, vara starkare än den engelska armen vid Waterloo och nästan lika starka
som de brittiska styrkorna under Krimkriget.»
Det var frestande för regeringen att utnyttja situationen för
att trygga sin majoritet i underhuset. Ingen anade, att det ännu
var en lång väg till freden och att ett besvärligt guerillakrig skulle
följa på de stora framgångarna. Det engelska folket bländades
av den nya visionen av ett stort brittiskt imperium, där de olika
riksdelarna möttes i ädel tävlan och ett fritt och förtroendefullt
samarbete i kulturens och den ekonomiska utvecklingens tjänst.
Thomas Carlyle och J. R. Seeley hade givit denna vision en själ;
Disraeli, Joseph Chamberlain och Cecil Rhodes, med Roberts och
Kitchener som militära medhjälpare, hade omsatt den i praktisk
politik. En ung skald, Rudyard Kipling, skildrade i glödande
färger det nya imperiets härlighet och gav de engelska soldaterna
nya sånger och en bättre plats i det engelska folkets hjärta.
I augusti 1900 publicerades genom regeringens försorg några·
brev från den engelska liberalismens vänstra pacifistiska flygel
till vissa boerledare, brev som tagits som krigsbyte och som ställde
oppositionens manipulationer i ett besvärande ljus. Oppositionen
svarade med bittra insinuationer och invektiv mot Chamberlain.
Paul Kriiger flydde strax efteråt till Louren<;o Marques – samma
stad som föregående år mottagit Churchill – för att därifrån
fortsätta till Europa, vars folk han sökte upphetsa emot de engelska inkräktarna. En vecka senare, i början av september, upplöstes underhuset och utlystes nya val till detsamma.
Var regeringens position avsevärt förbättrad sedan föregående
år, så var Winston Churchills lysande. Han kom, omstrålad av
glansen från stora äventyr, till de »khaki-val», som nu började. I
procession åkte han in i Oldham, hyllad av entusiastiska arbetare.
Han behövde blott berätta om sin rymning för att ytterligare
stimulera entusiasmen. Chamberlains valparoll: »Varje plats, som
regeringen förlorar, vinnes av boerna» gjorde för övrigt sin tjänst,
och det konservativa partiet lyckades behålla majoriteten. Till
666
Winston Churchills inträde i engelsk politik
denna majoritet hörde nu också Winston Churchill. Han hade
lyckats slå ut Runciman, sedermera känd som stor skeppsredare
och engelsk minister.
Vid 26 års ålder tog alltså Churchill sitt inträde i det ärevördiga
men alltid lika unga underhuset som konservativ representant
för Oldham. Krig och briljanta böcker om krig voro hans förnämsta meriter. Det var en alldeles ny ))double first class)), som
fullständigt avvek från den kombination av latin och matematik,
som var de gamla universitetens. Det säger sig självt, att hans
erfarenheter rörande t. ex. Englands ekonomiska och sociala
problem voro begränsade. Hans böcker hade emellertid visat en
benägenhet att behandla stora och väsentliga problem och ett
friskt och energiskt grepp om frågorna. Hans senaste äventyr
hade vittnat om en djärv tilltagsenhet och ett okuvligt självförtroende, egenskaper som säkert kunde vara till nytta även vid en
politisk karriär.
Den unge Churchill mottogs helt visst av det konservativa partiet
både med förhoppningar och farhågor. Man kände släktens oroligt
jäsande blod. Men partiet behövde förstärkning, och att Churchill
var en sådan, därom kunde ingen tvekan råda. Det behövde också
föryngring – och ingen kunde vara yngre än Winston Churchill.
När Churchill i kung Edvard VII:s och det nya seklets första
underhus slog sig ned på en bemärkt plats bakom ministerbänken
som en ))honourable and gallant member» hade de konservativa
redan innehaft regeringsmakten i fem år. I ett regeringsparti
blir det så lätt en klyfta mellan regeringen och partiet. Ministrarna äro så upphöjda och så upptagna, att de icke mycket kunna
befatta sig med det meniga partifolket. Bristfälliga informationer
kunna lätt nog leda företagsna partimedlemmar in på vilsna och
främmande vägar. Icke minst i Englands historia har det förekommit, att parlamentariska ungdomar och nykomlingar slutit
sig samman till middagsklubbar för att odla självständiga synpunkter och tillvarataga egna intressen. Den unge Disraeli hade
på 1840-talet kring sig samlat obefordrade aristokrater, mestadels
från Eton och Cambridge, till någonting som kallades ))det unga
England)). Gruppen hade skapat en romantisk konservativ ideologi, men dess främsta kraft hade med mycket realistiska metoder
blivit det konservativa Englands ledare. Randolph Churchill hade
på 1880-talet kring sig och ))torydemokratien)) samlat det s. k.
fjärde partiet; denna grupp hade icke odlat någon gemensam
filosofi, men den hade excellerat i parlamentarisk taktik och
667
;,;. f ’
.f..
Georg Andren
politisk demagogi, och av dess medlemmar hade först Randolph
Churchill och sedan Arthur Balfour blivit konservativ ledare i
underhuset. Det var nu Winston Churchills tur att finna sig tillrätta i det nya underhuset, och det dröjde icke länge förrän han
var medlem i en krets av politiska ungdomar med hög ambition
och- till större delen- av hög börd. Den intellektuellt ledande
i denna grupp var Hugh Cecil – och efter honom kallades kretsen
för »huliganerna». Genom honom hade man också anknytning till
huset Cecil med dess förgreningar inom regeringen. Under »lycklig frånvaro av allt ansvar» diskuterades i detta sällskap alla de
frågor, som upprörde tiden. Andra medlemmar i gruppen voro
Arthur Stanley och sir Ian Malcolm; efter den sistnämnde kallades
sällskapet ibland för »malcolmtenterna» (med en anspelning på
det engelska ordet »malcontent», oppositionell, missbelåten).
Högt över dessa ungdomar stod naturligtvis den konservativa
regeringens ledning. Där fanns den gamle lord Salisbury, en
världserfaren och världsklok skeptiker, men med en djup tro på
Gud och det engelska imperiet. Mätt av år och ära ägnade den
nu mer än 70-årige markisen alla sina krafter åt det brittiska
rikets utrikespolitik, som han bemästrade med suverän skicklighet. I sitt offentliga framträdande hade han nu lagt bort de skarpa
invektiv, som förut gjort honom så fruktad; han hade också upphört med att som brandfacklor kasta ut sina indiskretioner. Vid
sidan om religionens och imperiets problem tedde sig allt smått
för honom. Han brydde sig knappast om att känna igen Englands
ledande politiker. Vid hans sida fanns systersonen Arthur Balfour, underhusets ledare och snart även regeringens, mannen som
tjusade alla som kommo honom nära med sin lätta, glada och
ljusa älskvärdhet, sin mångsidiga bildning och sin fina dialektik,
men som också ingivit respekt genom sin hårda hand med irländarna och sin snabba och säkra replikkonst. Han hade varit
jämnårig med Randolph Churchill och var redan 53 år. Som så
många andra engelska politiker hade han gått nästan direkt från
universitetet till parlamentet. Hans akademiska skepsis gjorde
honom till en fin politiker – men knappast till en fruktbärande.
Där fanns vidare tvenne flyktingar från Gladstones politik och
parti: hertigen av Devonshire och Joseph Chamberlain. Båda
hade lämnat det liberala partiet i opposition mot Gladstones homerulepolitik.
Joseph Chamberlain hade icke gått den då vanliga karriären
in i den engelska politiken. Hög börd, Eton eller Harrow, Oxford
668
Winston Churchills inträde i engelsk politik
eller Cambridge hade icke jämnat hans väg. Han var den store
affärsmannen av amerikanskt snitt, och i mycket var han »a selfmade man». Han hade icke heller tjänat sig fram i de engelska
partierna genom ortodox renlärighet; i alla partier hade han varit
en oro och ett bekymmer – men också den mest uppslagsrike och
fruktbärande politikern. Med sitt säkra sinne för sociala, ekonomiska och politiska realiteter förenade han en klar och enkel,
skarp och bevingad talekonst. Ingen engelsk politiker kunde efter
Gladstones och Randolph Churchills frånfälle så fängsla en tusenhövdad massa eller så fascinera en parlamentarisk församling som
han. Han var Englands skarpast skurna politiska profil. Av
’honom borde Winston Churchill ha kunnat vänta mycken förståelse och många lärdomar. Vid sekelskiftet var han emellertid
redan 64 år och hans politiska bana led mot sitt dramatiska slut.
Av helt annat virke var den gamle politiker, som stod Winston
Churchill närmast, hertigen av Devonshire. Aristokrat till börden, konservativ till naturen, en gemytlig och humoristisk sportsman, hade den nu snart 70-årige hertigen sedan gammalt en stor
plats i det engelska folkets hjärta. Han var hertig och behövde
icke ävlas om äreställen. Politiskt fullföljde han whigtraditionerna från lord Palmerstons dagar. Disraelis bevågenhet hade
han en gång vunnit genom att med aristokratisk nonchalans gäspa
under sitt eget jungfrutal. Han läste sällan och tänkte ogärna,
men när han gjorde det skedde det med sömngångaraktig säkerhet. Hans tankspriddhet var berömd; han kunde lika väl glömma
ett viktigt meddelande från drottning Victoria som att han skulle
få Edvard VII som middagsgäst. I sin klädsel var han lika vårdslös som Salisbury – och det var icke litet. Medlem av liberala
ministärer och under fem år den liberala oppositionens ledare i
underhuset – det började när Gladstone 1875 tänkte »personligen
övervaka förberedelserna till sin egen begravning» – hade hertigen fått vara med om att genomföra många reformer, som illa
passade hans konservativa kynne. Randolph Churchill hade i ett
av sina mera ystra infall liknat hertigen vid den zoologiska trädgårdens Boa constrictor; »den enda skillnaden mellan Boa constrictor och Devonshire är den», fortsatte lord Randolph, »att Boa
constrictor gläds åt sin föda och frodas därav, medan Devonshire
avskyr den och blir sjuk». I Salisburys konservativa ministär hade
den politiska dieten helt visst varit mera passande. Chamberlain
hade ännu icke kommit med sin stora överraskning.
Att tillhöra den parlamentariska hyllningskören i ett regerings- 669
~· ·~· .1 .
Georg Andren
parti var icke någon kongenial uppgift för Winston Churchill.
Han torde för övrigt snart ha gjort en erfarenhet, som även gjorde
plikten att stödja regeringen mindre tilltalande för honom. I ett
arbete, författat under hans första parlamentariska läroår, skriver
han sålunda: »Inpiskarna_ önska icke tal utan röster. Ministrarna
betrakta ett anförande till deras pris eller försvar som endast en
smula mindre tröttande än ett angrepp. Partimannen, som tar
sin uppgift på allvar, blir en tyst arbetsträl, som med jämna mellanrum trampar genom omröstningskorridorerna för att avlämna
sin röst och som undrar, varför han överhuvud taget kom till
Westminster.» Winston Churchill undrade kanske också – och
skulle till sist icke finna sig i de plikter, man ville pålägga honom.
J ungfrutalet är höjdpunkten i en nyvald underhusledamots
smekmånad med parlamentet. Aldrig vinner han husets öra så
lätt, aldrig dess förståelse så billigt. Winston Churchill hade i
valkampanjen och på en långvarig föredragsturm~ vunnit den
övning att tala inför en större publik, som han förut hade saknat.
Hans författarskap hade präglats av den litterära finess, som underhuset så högt skattade – om det blott slapp att se och höra
papperet. Efter grundliga förberedelser beslöt han att följa Lloyd
George i en debatt den 14 maj 1901. Det var hans tredje dag i
underhuset. Men den unge walesaren var icke bara en stor utan
också en oberäknelig talare. Churchill måste förutse olika eventualiteter och ha olika alternativ i beredskap, alla väl inlärda.
Under förfäran, för att icke säga förtvivlan fick han ordet. Krigets
faror och fasor syntes honom säkerligen i denna stund icke större
än parlamentets. En mera förfaren parlamentskamrat gav honom
en god inledningsfras, och några av alternativen måtte ha passat.
Det hela avlöpte lyckligt, och han fick säkerligen mottaga mer än
den vanliga ransonen av gratulationer, när talet var slut. Den
erfarne parlamentarikern Henry W. Lucy, som skrev politiska
krönikor i Punch, karakteriserade Churchills inlägg som »utmärkt
både till innehåll och form». Och liksom Punch en gång haft en
teckning av Randolph Churchill, talande i underhuset med Disraelis skugga bakom sig, så hade det nu en annan med Winston,
och bakom stod Randolph. Båda teckningarna giva tillsammans
en antydan om en stor retorisk och politisk tradition.
Jungfrutalet hade gällt ett av regeringen genom försvarsministern St. J ohn Brodrick framlagt förslag till armereform.
Erfarenheterna från boerkriget hade lärt, att allt icke kunde få
vara som förut. Churchill var officer och hade åtskillig krigs- 670
Winston Churchills inträde i engelsk politik
erfarenhet och ansåg sig därför begripa försvarsfrågan. Han
skulle snart invecklas i bitter opposition mot Brodricks plan. Det
förhållandet, att försvarsministern en gång varit en av Randolph
Churchills konservativa motståndare, torde icke ha bidragit till
att mildra denna opposition.
Han växte snabbt in i husets vanor och ovanor. Det observerades, att han redan från början lutade sig bakåt så långt det gick,
med hatten framskjuten över pannan, händerna djupt ned i fickorna och det ena benet över det andra. Huliganerna fortsatte
fjärde partiets traditioner ochinbjödogärna politiska motståndare,
om de blott voro tillräckligt framstående. Det visade sig snart,
att de politiska vedersakarna icke blott voro vänner i det sociala
umgänget utan också i det politiska. Inom såväl regeringspartiet
som oppositionen fanns det emellertid starka personliga idiosynkrasier, som man måste taga hänsyn till. Englands förre premier,
lord Roscbery, kunde t. ex. icke umgås med sin förre underhusledare och finansminister, den bistert kvicke cynikern sir William
Harcourt. Genom ett missöde hade en dag båda blivit bjudna till
Huliganernas middag. Man bad då Rosebery komma en annan
kväll – och sir William glömde bort hela middagen. Men dylika
malörer hörde naturligtvis till undantagen. Som regel kommo
gästerna till dc glada och allvarliga middagarna, och dessa sociala
mellanspel i det politiska arbetet voro helt visst icke utan sin
politiska betydelse. Så småningom fann Churchill, att de intellektuella liberalerna, att Rosebery, Asquith och Grey och framför allt
John Morley förstodo hans synpunkter mycket bättre än hans
egna ledare.
Diskussionen om Brodricks annereform förde honom allt längre
in på oppositionens vägar. Det är icke Churchills vana att sköta
en sak halvhjärtat och tveksamt. Kampen blev hårdare och bittrare måhända, än han själv hade tänkt sig från början; den blev
också långvarigare. Minnena av faderns kamp mot Brodrick och
för sparsamhet även på det militära området hetsade hans blod,
redan förut hett av ungdomlig iver och ungdomlig ambition. »Jag
är glad», yttrade han, »att huset har tillåtit mig att efter 15 år
höja sparsamhetens och ekonomiens slitna fana- den slitna fana,
som jag fann liggande på en blodig valplats.» Som alltid hade
Churchill nedlagt ett oerhört arbete på sitt tal. »Med egen hand
skrev jag ut talet sex gånger», skall han ha sagt. Ingen formulering överlämnades till ögonblickets ingivelse – eller brist på ingivelse. Meningarna skulle marschera upp i god ordning – och
671
,·
.t
Georg Andren
alla skulle de ha en mening och vara laddade med ett temperament.
Oppositionens öppna hyllningar och oförställda skadeglädje vid
dessa attacker från en lovande ungdom mot en stark regering
gjorde kanske sitt till för att driva honom ytterligare fram på
regeringsfientliga linjer. Den angripne ministern gav ett icke
ovärdigt svar. Han hoppades, att den dag skulle komma, då Churchills omdöme skulle växa upp till jämnhöjd med hans skicklighet,
och förmodade, att han en dag skulle ångra att han predikat imperialism utan villighet att bära imperialismens bördor. I konservativa kretsar började man frukta, att Churchills öde skulle
bli en tragisk upprepning av faderns; i liberala cirklar gladdes
man åt de konservativas splittring och hoppades på en värdefull
konvertit. Var icke redan påminnelsen om faderns fana ett upprorshot mot den konservativa regimen~
Men det fanns också i hans tal profetior om de fasor, som skulle
följa ett europeiskt krig i spåren. »Folkens krig skulle bli mera
fruktansvärda än kungarnas.» De skulle kräva – kanske under
mångaår-hela nationens samlade kraft. Men det var måhända
icke många, som fäste något avseende vid dessa ord. För tillfället
voro andra delar av talet mera sensationella. Brodrick fick naturligtvis sin majoritet – men hans förslag visade sig dödfött och
regeringen lät det till sist falla.
En större brandfackla skulle emellertid kastas in i engelsk politik. Vid ett tillfälle hade Chamberlain mött det liberala partiets
trotjänare och inpiskare, Herbert Gladstone, och sagt honom: »Ni
kan bränna upp alla era politiska flygblad och pamfletter, ty vi
skola snart tala om något annat.» Vad detta dunkla tal innebar
var icke lätt att förstå. Snart skulle det bliva uppenbart.
Såväl vid 1897 som vid 1902 års kolonialkonferenser hade, främst
på grund av Canadas initiativ, frågan om en protektionistisk preferenspolitik mellan det brittiska imperiets olika delar diskuterats.
Frågan hade emellertid ventilerats med den allra största akademiska försiktighet, och några praktiska resultat hade ej blivit
nådda. Det var framför allt den starka engelska frihandelstraditionen, som stod i vägen. I oktober 1902 hade emellertid Chamberlain tagit upp saken i kabinettet. Finansministern var emellertid
en ortodox ekonom av Cobdens skola och vägrade bestämt att vara
med om några fiskala kätterier. Då höll Chamberlain i sin hemstad Birmingham ett tal, som i ett slag förändrade situationen. I
detta tal, hållet den 15 maj 1903, ställde Chamberlain imperialismens problem i en belysning, vars skarpa sken blottade gamla
672
~——–~_.__ ______
.. ,.,.,
Winston Churchills inträde i engelsk politik
skiljelinjer i engelsk hemmapolitik. Han erinrade om att rikets
skilda delar skyndat England till hjälp under de sista årens prövningar och att kriget vunnits genom imperiets gemensamma ansträngningar. Han påminde om att Canada 1898 sänkt tullarna
med 1/4 och sedan 1900 med 1/a till förmån för engelska varor, medan
England icke kunnat bjuda någon liknande preferens. Han begärde, att en diskussion skulle öppnas på denna punkt.
Vilken diskussion blev det icke~ Sedan 1885 hade Englands
liberala parti varit djupt splittrat, först genom Gladstones homerule-förslag, sedan genom Chamberlains boerkrig. Nu blev det
konservativa partiet splittrat och försvagat genom Chamberlains
tariffprogram. Liberalismen fick åter ett samlande program, sedan Chamberlain grävt upp protektionismens stridsyxa. Liberalernas glädje var oförställd. Den gamla frihandelsligan fick nytt
liv, frihandelsdiskussionen flammade upp ånyo; 1840-talets debatt
fick ny aktualitet.
Hur skulle den konservativa regeringen och det konservativa
partiet ställa sig~ För de nya, imperialisterna blev detta tal »en
plötslig kristallisation av alla deras ideal i en trängande uppfordran till handling», som en av Churchills skolkamrater från Harrow, Amery, uttryckte saken. Premiern sedan 1902, Balfour, fann
detta och liknande tal av Chamberlain allt annat än nödvändiga
och önskade helt visst, att den protektionistiska kalken skulle tagas
ifrån honom. Men frågan var ställd och den krävde ett svar.
Balfour, som skrivit subtila böcker om subtila filosofiska problem,
var en mästare i underfundiga formuleringar. Men politik är
något annat än filosofi, och den stora valmanskåren begärde icke
underfundigheter utan – klara besked. Man sökte binda Chamberlains tunga och försegla hans mun; men Chamberlains frisprå-
kighet på de offentliga talarstolarna hade redan på Gladstones
och Viktorias tid varit ett problem och ett bekymmer. Och den
självmedvetne politikern lät icke kuva sig. Imperiets framtid och
sammanhållning var för honom något långt större än ett partis
bekymmer för mandat och majoritet. Balfour skriver till hertigen
av Devonshire, som också var irriterad, ehuru han kanske hade
mera av filosofisk ro än den filosofiske premiern: »Intet av dessa
tal var på minsta sätt nödvändigt. Det första var en tydlig kränkning av den överenskommelse, som vi träffat, medan det andra
var en fullständigt opåkallad utmaning både mot kollegerna och
världen.» För någon tid kunde man förmå Chamberlain till någon
försiktighet, men han släppte icke sitt syfte ur sikte.
673
’: ’·: :’ ”’
:·
~· . ,-·.
.f
Georg Andren
Inom det konservativa partiet togo huliganerna ledningen i
agitationen mot det protektionistiska anloppet. Sir Michael HicksBeach, Balfours förre .finansminister – som enligt premiern »såg
ut som en sjörövare men var räddhågad som en guvernant» –
gav på sitt mera försiktiga och auktoritativa sätt frihandelstanken sitt stöd. Snart var emellertid även han i arbete för att stödja
»Free Food League». Balfour föregrep i detta läge Asquiths berömda fras: »Varför inte vänta och seh Hans personliga uppfattning var, att ett moderat tullsystem var till gagn både för
den brittiska handeln och för imperiets enhet, men att det ännu
icke var möjligt att genomföra.
Med växande otålighet sågo frihandlarna denna dubbeltydiga
och filosofiska attityd från regeringsledningens sida. Men Balfour
var besluten att fullfölja den, och han gjorde det med fulländad
taktisk skicklighet. I september 1903 rensade han ut ur sitt kabinett alla medlemmar, som hade en klar och bestämd ståndpunkt
– i den ena eller andra riktningen. Frihandelsministrarna lämnade regeringen, därför att de trodde att Chamberlain var oumbärlig för ministären och skulle stanna. Chamberlain övergav
den därför att han visste, att Balfour icke ville följa hans nya
kurs och därför att han ville ha fria händer i sin protektionistiska
agitation. Resultatet blev, att ministären blev svagare och att den
förlorade förtroendet både bland de ortodoxa frihandlarna och de
resoluta protektionisterna. Att Ansten Chamberlain – Joseph
Chamberlains son – installerades som finansminister i regeringen,
oroade mer än något annat frihandlarna.
Hertigen av Devonshire var icke så snart färdig med sin ståndpunkt. Balfour sökte i det längsta hålla honom kvar i kabinettet.
:F’rihandlarna åter visste, vilken aktning och popularitet hans namn
åtnjöt och sökte vinna honom för sig. Hertigen hade lovat stanna,
sedan stormen sopat bort några av ministärens bästa krafter. Ett
par satser i ett av Balfours senare tal gav honom emellertid en
kärkommen anledning att den 2 oktober 1903 lämna regeringen.
striden om tullar och frihandel rasade icke bara innanför kabinettets stängda dörrar och i parlamentets debatter; den upprörde
icke minst de djupa folklagren, som fruktade en fördyring av
livsmedlen. Självklart sträckte den också sina verkningar in i
de lokala politiska organisationerna. Den konservativa organisationens verkställande utskott i ·Oldham, Churchills valkrets, synes
först ha haft en frihandelsvänlig majoritet. Chamberlains propa.:
ganciaapparat spred emellertid protektionistiska ströskrifter ut
674
Winston Churchills inträde i engelsk politik
över landet; hur skulle de lokala kommitteerna förfara med denna
brandfarliga litteratur~ Åven denna fråga föranledde strid.
Churchill utvecklar dessa svårigheter i brev till Devonshire, innan ministerkriserna på hösten 1903 ännu blivit akuta. Han
kräver – som så många andra – klart besked om regeringens
politik; han vill ha det senast i mitten av oktober. Han avvisar
bestämt en kompromiss, ty en sådan kan icke hålla ihop de lokala
organisationerna. Han skriver till sist: »Jag tror icke att Balfour
och hans krets har en aning om hur långt degenerationen av
unionismens krafter har fortskridit, och hur fruktansvärd motströmmen kommer att bli.» England stod enligt Churchill inför
»ett gigantiskt politiskt jordskred».
Englands inrikespolitiska förhållanden voro vid denna tidpunkt
onekligen egenartade. De konservativa och deras regering hade
verkligen en ledare- ty det var Balfour icke bara med bördens
utan också med det överlägsna intellektets rätt – men det hade
i dagens brännande fråga icke en politik. De liberala åter hade en
politik, den traditionella frihandelspolitiken, men de hade, sedan
Rosebery dragit sig tillbaka till sin förnäma avskildhet och Harcourts dagar syntes räknade, icke längre någon ledare med obestridd auktoritet. Det var uppenbart, att engelsk politik gick in
i ett skede av stora förändringar.
Skulle Churchill följa sin faders exempel och stå kvar i sitt
parti, ehuru han icke delade dess uppfattning~ Händelsernas egen
ström drev honom snart från de konservativa. I början av oktober
1903 skriver han till Devonshire och lyckönskar honom till brytningen med den konservativa regeringen och hoppas att det liberala partiet skall återvinna sin gamla makt och sammanhållning.
Hans vänner bland huliganerna äro ännu tveksamma. Lord Cecil,
Salisburys lovande son och Balfours kusin, har av naturliga skäl
icke lika lätt att bryta sig ut ur det konservativa partiet som
sonen till fribytaren lord Randolph. Winston Churchill förutser,
att frihandelsvänliga konservativa skola bli utstötta av de konservativa organisationerna vid nästa val och att de ej kunna på-
räkna något stöd av liberalerna (brev till Devonshire d. 6 januari
1904).
Hans opposition mot regeringen blir allt bittrare – och regeringspartiets reaktion mot Churchill likaså. När han den 30 mars
1904 fick ordet i underhuset, lämnade största delen av dess konservativa medlemmar med Balfour i spetsen salen- som protest
mot en talare, som satt bakom regeringsbänken men ändock fram-.
675
,…. l
~· ’
.t
..
Georg Andren
trädde som dess öppne motståndare. Något sådant hade man icke
förut bevittnat. Då Balfour vid ett senare tillfälle lämnar underhuset, medan Churchill talar, förklarar denne, att denna gång
behöver premiern »icke springa sin väg, ty i dag tänker jag icke
angripa honom». Detta var en oerhörd och en orättvis insinuation
om bristande politiskt mod.
Även offentligen hyllade Churchill det liberala partiet och dess
insatser. På plats efter plats talade han för den fria handeln och
mot Chamberlains protektionism och Balfours beräknande dialektiska tvetydighet. Detta blev till sist för mycket för de konservativa valmännen i Oldham; de uttalade sitt misstroende mot sin
representant.
Det var emellertid icke lätt för Churchill att övergiva det konservativa partiet, faderns parti, och taga steget över till liberalerna. Devonshire torde ha ökat hans tveksamhet. Churchill konfererar med sina vänner. Han vänder sig bl. a. till Cecil Rhodes,
som han träffade på dennes engelska landställe. Men Cecil Rhodes
var van att tänka i kontinenter och imperier, i guld och diamanter
och icke i partier och brydde sig kanske icke mycket om, vart
den unge Winston tog vägen i den engelska hemmapolitiken. En
närvarande dam tog emellertid med kvinnlig förståelse upp Churchills problem och trodde sig kunna lösa det med formeln, att en
stor begåvning icke tillhörde något parti utan nationen i dess
helhet. Man torde ha rätt att betvivla att dessa ord kunna ha
haft någon betydelse för Churchills val. När han i varje fall omtalade sin avsikt att övergå till det liberala partiet, förklarade
Rhodes, att ett riktigt val var träffat men att Churchill också valt
en stormig kurs. Den 8 juni 1904 söker Churchill icke upp sin
vanliga plats bakom regeringsbänken. Han slår sig i stället ner
på oppositionssidan, bland radikalerna »below the gangway», närmast intill Lloyd George. Det allvarliga steget var taget. Ett
yttrande ett par år senare – från den liberala regeringsbänken
-kastar sitt blixtljus över motiven för hans övergång: »I politik
som i krig är det nödvändigt att gå över till nästa bergslinje, när
en har måst övergivas. Att stanna halvvägs nere i dalen betyder
att inbjuda till snabb och säker undergång.»
För de konservativa var Churchill i denna stund en förhatlig
renegat- och de skulle icke så snart förlåta honom. För liberalerna var han en välkommen men misstänkt konvertit. Han hade
kommit till dem, när segern redan vinkade, och en och annan
misstrodde måhända hans avsikter.
676
Winston Churchills inträde i engelsk politik
Samtidens omdömen föllo mycket olika. Många ansågo, att han
icke bara valt den stormigare kursen utan också den olyckligare.
Lord Cecil hade stannat kvar i det konservativa partiet och ansågs
därmed ha räddat sin politiska framtid. Han skulle, menade man,
efterträda sin fader och kusin och bliva Englands premier, alla
fiskala kätterier till trots. Men snart var ställningen en annan. Hugh Cecil blev utslagen ur underhuset, när Churchill
redan blivit engelsk minister – och fick därmed dela det öde,
som tillkom de flesta andra konservativa frihandlare. Och några
år senare (1910) säger Joseph Chamberlain till Margot Asquith:
»Winston är den skickligaste av alla de unga männen, och det var
ett misstag av Arthur (Balfour) att låta honom gå.»·
677
.._,’