Svenska fredsmål

SVENSKA
FREDSMÅL
——–~-
,,
Av docenten GUNNAR HECKSCHER, Stockholm
ETT par episoder ha på sista tiden åter aktualiserat frågan om
den svenska upplysningsverksamheten och de statliga organens
förhållande till allmänheten. Både hemlighållandet och förhållandena med lejdbåtstrafiken, och det sätt, på vilket händelserna
i samband med kulsprutorna i det tyska kurirplanet bragts till
offentligheten, ha väckt en ganska stark kritik mot myndigheternas sätt att begränsa det upplysningsmaterial, som utlämnas till
allmänheten via pressen. Det tjänar knappast mycket till att
ytterligare förlänga diskussionen just i avseende på denna detalj.
Att frågan om vad som får offentliggöras i krigstid är ytterst
vansklig borde från början stå klart för var och en, liksom även
att det här till stor del är fråga om omdömessaker, där olika uppfattningar kunna göras gällande med ungefär lika stark motivering.
A andra sidan är det obestridligt, att själva det fundamentala
problemet kan tarva ganska mycket ytterligare eftertanke. Till
att börja med finns det då skäl att taga avstånd från den utbredda lusten till onyanser~t skall på statens informationsstyrelse.
I ett tidigare skede formulerades häremot slagordet att det icke
är gott att vara informationsstyrelse, om man icke får några informationer. Å ven om detta innehöll åtskilligt av överdrift, och även
om informationsstyrelsens ledning verkligen har skyldighet att
påfordra informationer, måste det likväl fastslås, att avgörandet
beträffande upplysningsverksamheten åligger regering och riksdag, Ett ämbetsverk som informationsstyrelsen har i sista hand
icke annat att göra än att följa de direktiv som lämnas från högsta
ort. Det må vara, att man vid upprepade tillfällen kunnat konstatera en viss valhänthet i styrelsens uppträdande, delvis kanske
beroende på svårigheterna att finna en god lösning på alla dess
svåra personfrågor. Men den berättigade kritiken måste nog i huvudsak riktas väsentligt högre upp,
I medvetande härom har på senare tid skallet mindre vänt sig
mot informationsstyrelsen än· mot utrikesministern. Man har
gjort gällande, att det vore dennes personliga inställning, som
181
1111!1111—””””·””
Gunnar Heckscher
-·~1. .,. ~
_i _:!.•” L ~
gjorde, att allmänheten inte fick veta så mycket som den borde.
Det kan knappast heller bestridas, att excellensen Giinther haft
beklagligt svårt att få kontakt med svenska folket, och att detta
ur vissa synpunkter varit en mera allvarlig olägenhet än han
själv tyckts vara medveten om. Men å andra sidan måste det
understrykas, att kontakten· med hemmaopinionen icke är en utrikesministers huvuduppgift. Han vänder ansiktet mot den utländska, icke mot den inhemska opinionen, och ansvaret för vad
som skall meddelas allmänheten måste i grund och botten åligga
regeringen som helhet, icke den regeringsmedlem, som kanske
mindre än någon av sina kolleger har erfarenhet av vårt lands
inre politiska förhållanden. Dessutom vet man strängt taget
ingenting om i vad mån några motsättningar inom regeringen
gjort sig gällande i detta avseende, eller om utrikesministern nu
liksom under det första Finlandskriget har fått klä skott för avgöranden, som träffats av andra. Beträffande det viktiga moment
i frågan, som utgöres av vår försvarsberedskap i olika lägen, så-
ledes förmågan att sätta makt ba~om ordet, är i varje fall den
nuvarande utrikesministern fri från ansvar.
Men detta betyder icke, att man – såsom ibland regeringens
medlemmar och vissa av dess övriga förespråkare har gjort i
offentliga uttalanden – kan inskränka sig till att bara yttra en
allmän indignation över pressens och revyförfattarnas otålighet
och bristande lojalitet. Det finns åtskilligt som tyder på att
exempelvis just de mera ytterliggående pressorganen få en allt
mera vidsträckt läsekrets, och orsaken härtill kan till sist icke
vara någon annan än att de motsvara ett starkt behov hos åtskilliga delar av den svenska allmänheten. Svenska folket är icke
neutralt i den meningen att det betraktar alla de krigförande med
samma känslor. Dess fredsvilja är höjd över varje tvivel, men
dess känslor äro därför icke mindre livliga. Indignationen över
de ryska kraven gentemot Finland före och under Vinterkriget
var stark och äkta i alla samhällsklasser, likaså över Sovjets brutala framfart i Baltikum i den mån denna blivit känd. Men icke
mindre stark och äkta är indignationen över de våldsdåd och
övergrepp, som den tyska ockupationsmakten och lokala quislingar
företagit i olika ockuperade länder i och utom Skandinavien. Det
är möjligt, att en svensk tiger med vad som gäller försvaret, men
det bjuder honom i högsta grad emot att tiga med sina åsikter
i dessa livsviktiga frågor.
Detta får nu icke tolkas så att någon mera utbredd misstro
182
Svenska fredsmål
mot regeringen och dess politik skulle föreligga. Tvärtom; tillfredsställelsen över att vårt land så länge undgått förödelsen är
stark nog för att skapa känslor av både tacksamhet och förtroende för våra makthavare, kanske rent av mera än som svarar mot den rolllyckliga omständigheter spelat för vår räddning.
Det är just till följd av detta grundmurade förtroende, som var
och en är benägen att tro, att regeringen (eller åtminstone statsrådsledamöterna ur hans eget parti) »egentligen» tycker alldeles
detsamma som han, och att det blott är högre statspolitiska hänsyn, som hindra herrarna i den högsta ledningen att ge uttryck
åt sina tankar. Sådana hänsyn spela däremot i vårt land traditionellt ingen roll för den enskilde medborgarens eller de enskilda
pressorganens yttranden, och man finner det därför alldeles i sin
ordning, att dessa skola yttra sådant som den ansvariga statsledningen »ännu så länge måste» hålla tyst med.
Det är emellertid klart, att detta tillstånd har mycket allvarliga risker med sig. Det är säkert oriktigt att tro, att det
endast är försiktighet, som hindrar våra ledande politiker att ge
uttryck åt samma åsikter som herrar Segerstedt och Wickman.
Tvärtom föreligga uppenbarligen avgörande meningsskiljaktigheter, och det är därför alldeles nödvändigt, att regeringens
ståndpunkt får en positiv och ej blott en negativ utformning.
I brist på ett klart formulerat svenskt program, vad man skulle
kunna kalla svenska krigsmål eller kanske ännu bättre svenska
fredsmål, söker sig allmänheten till de krigsmål, som formuleras
av andra makters representanter, särskilt Churchill och Roosevelt. Det är anledning att förmoda, att svagheten i den svenska
propaganden är huvudorsaken till att den utländska, särskilt den
engelska och amerikanska propagandan kan få ett så kraftigt
grepp om det svenska folket. Den propaganda, som man själv
gillar, brukar man beteckna med det vackrare namnet upplysning,
och det finns ett starkt behov av sådan särskilt nu, då så många
här i landet börjat hysa orimliga och överdrivna förhoppningar
om krigets snara avslutning. Fylles behovet ej på annat sätt, är
det fara värt, att vi få ett synnerligen obehagligt uppvaknande,
och att svensk opinion i fortsättningen kan komma att följa främmande uttolkare även i direkt strid mot svenska intressen, så-
som framhölls i Svensk Tidskrifts föregående häfte.
Ansvaret för att vad som behövs också kommer att ske vilar
i främsta rummet på regeringens chef. Som innehavare av rikets
högsta värdighet är statsministern i kraft av sitt ämbete näst
183
Gunnar Heckscher
konungen den svenska statens främste representant. Dessutom åtnjuter P. A. Hansson i svensk politik en personlig auktoritet utan
motsvarighet sedan den äldre Louis de Geers dagar. Mer än andra
har han möjlighet att få hela folket med sig, men det är också
nödvändigt, att han gör sin insats innan det är för sent att uppnå
avgörande resultat i opinionsbildningen. Länge voro hans offentliga uttalanden i dessa frågor anmärkningsvärt få och påfallande allmänt hållna, under det att andra statsrådsmedlemmar
fingo svara för regeringens politik. Icke utan en viss oro
måste man fråga efter orsaken härtill. Herr Hansson är dock
just i dessa frågor skyldig att bortse från alla partipolitiska hänsyn och uteslutande se till sin uppgift som samlingsregeringens
och den svenska demokratiens ledare. Det vore ödesdigert, om
den misstanken någonsin skulle kunna framställas, att han med
tanke på socialdemokratiens framtida ställning avsiktligt håller
sig tillbaka, för att i ett senare skede möjligen offra utrikesministern och sina borgerliga kolleger såsom representanter
för de moment i regeringens politik, vilka kunna visa sig misshagliga för svensk och utländsk opinion. Just i de mest ömtå-
liga frågorna bör det krävas, att han personligen går i bräschen.
Hans senaste tal signalerar, får man hoppas, ett vaknande medvetande härom. Men en svala gör ingen sommar, ej heller ett statsministertal en fast folkopinion. Också bland hans kolleger skulle
man kunna önska en mera genomförd arbetsfördelning. I den mån
det är så- och allting tyder härpå- att den svenska ståndpunkten
behöver hävdas såväl gentemot tyska som gentemot allierade önskemål och uttalanden, är det av stor vikt vem som i det ena och
andra fallet för landets talan. Både med hänsyn till den nationella
sammanhållningen och till yttrandenas auktoritet utåt och inåt
skulle man önska, att eventuella avståndstaganden gentemot den
allierade propagandan och dess svenska utlöpare formulerades av
regeringens socialdemokratiska medlemmar. Därmed skulle åtskilligt vara vunnet både just nu och för framtiden.
Skall man nu försöka att tolka innebörden i de spridda uttalanden, som faktiskt ha gjorts och som nog äro flera än man i
allmänhet föreställer sig, skulle man kunna komma till ungefär
följande resultat. Enligt regeringens och folkmajoritetens mening
finns det en svensk linje, som är nordisk på samma gång som
svensk men som icke överensstämmer med någondera av de krigförande maktgruppernas strävanden. Detta betyder icke, att vårt
land är ointresserat av den världspolitiska utvecklingen. Tvärtom;
184
Svenska fredsmål
det betyder att vi med stora bekymmer betrakta båda de tendenser, som gär göra sig gällande. Den nordiska politiken och Sveriges säkerhet förutsätta för sin framgång att ej blott Danmark
utan även både Finland och Norge återfå det oberoende gentemot
de stora makterna och den territoriella integritet, som de hade
före världskrigets utbrott. Dessutom kräves, att väg beredes för
ett intimt samarbete mellan alla de nordiska staterna under hänsynstagande till deras intressen åt olika håll. Ett sådant samarbete fordrar sannolikt åtminstone i sitt första skede ett visst
mått av svensk ledning, men det får alldeles ej betyda något
svenskt förmynderskap i Norden. Uppenbart är också, att dessa
aspirationer icke kunna tillfredsställas under vare sig ryskt, tyskt
eller ens auglo-amerikanskt herravälde. Det räcker icke att de
nordiska länderna få ett mer eller mindre fullständigt medgivande
att själva sköta sina inre angelägenheter utan inblandning; det
blivande nordiska blocket måste även både i försvarspolitiken, i
handelspolitiken och i den allmänna utrikespolitiken bevara sin
handlingsfrihet. Ingen annan internationell organisation än en
sådan som garanterar fasta mellanfolkliga rättsförhållanden och
ger de mindre staterna möjlighet till samarbete på åtminstone formellt jämlik fot med stormakterna kan motivera ens den minsta
avprutning på dessa anspråk. Det är också en traditionell svensk
uppfattning, att ingen av de stora makterna i Europa, alltså varken Tyskland eller Ryssland, kan ))förintas)), som den cyniska
termen lyder i våra dagar. Å andra sidan äro vi väl medvetna
om de tämligen snäva gränser, som finnas för vår möjlighet att
i det sistnämnda avseendet göra en egen insats av stor betydelse.
Det må lämnas öppet huruvida denna tolkning av den vedertagna svenska ståndpunkten är riktig eller oriktig. En naturlig
och måhända nödvändig försiktighet har hindrat vår statsledning
att precisera vare sig denna eller någon annan uppfattning – så~
vitt inte statsrådet Skölds senaste frimodiga tal skall tolkas så-
som ett samlat regeringsprogram. En utomstående kan icke heller bedöma, om det är möjligt att nu begära ett auktoritativt uttalande i detta hänseende. Men det kan aldrig nog understrykas att
behovet av klara linjer redan nu är synnerligen stort. För varje
dag som går blir det allt större risk för att den svenska och nordiska politiken icke skall hinna formuleras, innan den svenska folkmeningen definitivt försvurit sig till en annan politik, som icke i
första hand är vare sig svensk eller nordisk, utan som bygger på
andra strävanden och oklara .ehuru lockande ideologiska satser.
185
——~– ~—-
-.