Kyrklig folklivsforskning
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
I(YRKLIG FOLI(LIVSFORSKNING
ETT PROBLEM OCH ETT PROGRAM
Av professor HILDING PLEIJEL, Lund
DEN svenska folklivsforskningen- eller kanske .bör man hellre
säga folklivsskildringen – har gamla anor. Alltsedan den landsflyktige ärkebiskopen Olaus Magnus i sin Historia om de nordiska
folkens liv sökte för söderns folk klargöra sitt hemlands natur,
folk och seder, har en lång rad av forskare och lärde utgivit
skildringar av svenska folkets tänkesätt och livsföring i dess olika
förgreningar. Om detta sekellånga och trägna forskningsarbete
kan man läsa i det intressanta betänkande som år 1924 utkom
angående ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen.
Det är emellertid först under de sista årtiondena som denna
forskning framträtt såsom en vetenskaplig disciplin, jämställd
med övriga historiska och språkliga vetenskapsgrenar. I själva
verket har denna nya vetenskap redan förgrenat sig i två, med
sinsemellan ej fullt klarlagda gränser. Den »nordiska och jämförande folklivsforskningen» – som även med en ej fullt adekvat
term kallar sig »nordisk etnologi» – strävar att utforska »de
nordiska folkens och framför allt den svenska allmogens liv
sådant detta före den stora omläggningen vid slutet av 1800-talet
gestaltat sig». Kärnan däri, heter det vidare i samma definition,
är »det gamla folklivet som social enhet». För en rätt uppfattning
av ett folks livsföring äro därför »kunskaper om de ekonomiska,
sociala och de andliga funktionerna var för sig lika viktiga förutsättningar». Det program, som här uppställes, är icke bara långsiktande utan även vittfamnande. Man vill i själva verket utforska och klargöra hela det forna svenska samhällslivet i alla
dess olika funktioner.
Vid sidan av och i nära anslutning till den allmänna folklivsforskningen framträder folkminnesforskningen. Detta ämne säger
194
———– ———————–
Kyrklig folklivsforskning
sig vara »vetenskapen om folkets andliga kultur, sådan den tedde
sig innan den moderna, av nutidens industri och kommunikationsmedel, av skolundervisning och läsning präglade kulturen alltmer
omdanat hela folket och sådan den ännu lever kvar i trakter,
där modern kultur ännu ej helt trängt igenom eller i livsformer,
där denna av olika skäl ej gör sig gällande». Folkminnesforskningen vill sålunda framför allt behandla »folkets muntliga traditioner av tro, sed och dikt samt det tänkesätt, som ligger till
grund för och har gjort sig gällande i dessa traditioner».
Det framgår av de anförda definitionerna, hur nära dessa båda
discipliner höra samman. Då det ändå måste .finnas en bestämd
åtskillnad, har denna understundom formulerats så, att folklivsforskningen innebär studiet av folkets m a t e r i e l l a kultur,
under det att folkminnesforskningen arbetar med folkets a n dl i g a kultur. Nu har emellertid med rätta anmärkts, att det är
omöjligt att göra en dylik boskillnad. Vår framstående religionsoch folklivsforskare Martin P:n Nilsson har med skärpa städse
betonat, att man måste betrakta vår gamla folkkultur i alla de
nämnda yttringarna, både de andliga och de materiella, såsom
en sammanhängande enhet. Isolerar man nämligen de olika
mänskliga livsyttringarna från varandra, måste detta leda till
en ödesdiger förträngning av hela den historiska synen. Bärkraften i detta programmatiska påpekande framträder allra tydligast om man även tager hänsyn till den vetenskapliga disciplin,
som här givits namnet »kyrklig folklivsforskning».
Vad vill då den kyrkliga folklivsforskningen~ Både termen och
det innehåll den vill täcka är något nytt i vårt land. Inom tysk
vetenskap har man däremot ganska länge sysslat både teoretiskt
och praktiskt med vad man kallar »Religiöse Volkskunde». En
ganska omfattande litteratur föreligger i ämnet, men ännu har
ingen enighet uppnåtts vare sig om ämnets teoretiska innebörd
eller om den praktiska utformningen. En forskare som J. Weigert
betraktar disciplinen närmast som apologetisk-pastoral, under det
att L. Mackensen anser, att »Volkskunde» över huvud taget framför allt måste gestaltas som en politisk vetenskap med syftemål
att klargöra och stärka det egna folkmedvetandet.
Det säger sig självt att en vetenskap, som vill vara trogen sina
grundläggande principer, aldrig kan ha några biavsikter av ena
eller andra slaget. (En helt annan sak är, att såväl ett samfund
som den enskilde i sitt handlande kan draga nytta av de lärdomar,
som kännedomen om den historiska utvecklingen giver.) Den
195
·•
Hilding Pleijel
kyrkliga folklivsforskningen vill helt enkelt utforska det kyrkliga
folklivet i gången tid, d. v. s. klargöra det äldre folklivets förankring i kristen tro och kyrklig sed. Den strävar sålunda efter att
lägga en sociologisk synpunkt på det kyrkohistoriska materialet
och åsyftar att klarlägga den kyrkligt präglade folkseden i dess
historiska sammanhang.
Den nya forskningsdisciplinen »kyrklig folklivsforskning» vill
alltså bidraga till att praktiskt förverkliga det program, som den
allmänna folklivsforskningen och folkminnesforskningen uppdragit, när de sätta som sitt mål att klarlägga »det gamla folklivet
som social enhet» och att belysa »folkets andliga kultur, sådan
den tedde sig innan den moderna … kulturen alltmer omdanat
hela folket». Är det riktigt, att man, som Harald Hjärne en gång
formulerat det, icke kan »förvärva en verklig insikt i Sveriges
politiska historia annorlunda än med stöd av en allmän kyrkohistorisk åskådning», så ligger det ännu mera i öppen dag, att
man aldrig lyckas förstå eller klarlägga det äldre svenska folklivet utan att taga hänsyn till folkets förankring i kristen tro
och kyrklig sed.
Vill man göra allvar av det sociologiska betraktelsesätt, som
ovan hävdats, kan man aldrig underlåta att beakta de kristna
föreställningarnas och den kyrkliga sedens inflytande på svenskt
folkliv. En kort tillbakablick på svenska kyrkans historia ur
sociologisk synpunkt bekräftar lätt detta.
Två företeelser ha mer än något annat inverkat revolutionerande
på svenska folkets andliga livsföring. Den första sammanfaller
med den svenska bondekulturens möte med kristendomen i det
romerska kyrkolivets gestalt och långsamma assimilering med
denna. FråiJ. 1200-talet under sekler framåt fick den svenska allmogekulturen, sådan den genom generationers långa rad fortlevde
inom landets byar eller på enskilda gårdar, en stark prägel av
kyrkans tro och ordningar. Många kvardröjande element av
primitiv fromhet liksom den yttre livsföringen bidrogo att skapa
en folklig oreflekterad fromhet, där primitivt och kristet på ett
ganska irrationellt sätt förenades till en sluten enhet, som man
helt enkelt kunde kalla »menige mans kristendom».
Ur s o c i o l o g i s k synpunkt inträdde ingen större ändring i det
kollektivistiska fromhetsliv, som sålunda kom att prägla den svenska bondekulturen, förrän hela det svenska bondesamhällets struktur på ett genomgripande sätt förändrades i början av 1800-talet.
De svenska byarna, som sedan uråldriga tider varit den normala
196
Kyrklig folklivsforskning
bebyggelseformen inom våra slättbygder och övriga mer jordbruksidkande områden, levde under dessa sex sekler sitt eget liv
med egna lagar och sedvänjor. I det gamla byalaget försiggick
allt, både arbete och fest, gemensamt. Det personliga initiativet
trängdes därvid tillbaka, och allt skedde i kollektivismens tecken.
En kollektivistisk livssyn kom över huvud att prägla bysamhället.
Detta gäller icke bara om byalagets yttre liv utan även om
dess religiösa grundstämning. Kyrkans hela gärning gick under
äldre tider i kollektivismens tecken. Förkunnelsen tog mera sikte
på samfundet än den på den enskilde och åsyftade snarare att
höja den allmänna folkmoralen än att ge vägledning åt den enskilde i dennes religiösa frågor och svårigheter. På så sätt vande
man sig att vandra i flock även i religiösa ting utan att intaga
en personligt avgjord ställning.
Genom att byarna utgjorde en sluten enhet och socknarna voro
isolerade från yttervärlden, bevarades lättare kyrkolivet i de
traditionellt givna formerna. Byalaget utgjorde den yttre nödvändiga ramen med en social struktur, väl avpassad för en kollektivistisk fromhet av den art som ovan skisserats. Denna art av
religiositet bidrog i sin tur att bevara bysamhällets liv, sådant
detta utformats under seklernas lopp.
En genomgripande förändring av det svenska bondesamhällets
hela struktur inträdde under loppet av 1800-talets förra hälft.
Detta är den andra ovan åsyftade omvälvningen inom svenskt
folkliv. Avgörande var därvid införandet av laga skifte.. När
byalaget sprängdes, voro de naturliga förutsättningarna borta för
det gemensamma livet i fest och i vardag. Den kollektivistiska
livssynen efterträddes av en individualism, som var obunden av
fäderneärvda former och rättsprinciper.
Alltför litet har man emellertid uppmärksammat, att genom
kulturtraditionens upplösning även den kyrkliga seden bröts sönder. Den familj, som sprängdes ut ur byns slutna område, bröts
också ut ur det kollektivistiska samhället och isolerades därmed
från hela det traditionella fromhetslivet, sådant detta utgestaltats
under århundraden. När den yttre ramen icke längre fanns till,
måste också detta liv söka sig nya former. Därmed uppluckrades
marken för den individualistiska fromhet, som fick sitt utlopp i
den stora folkväckelsen vid 1800-talets mitt.
Man bör även lägga märke till, att denna enhetskulturens
sprängning utgjorde en viktig. orsak till den primitiva folktrons
försvinnande. Det hade aldrig lyckats upplysningsmännen att
197
if”*’
Hilding Pleijel
skingra den, och prästerskapet hade trots ivriga bemödanden icke
förmått utrota den, helt enkelt därför att den ingått en så intim,
irrationell förening med den kollektivistiskt präglade kristendomsuppfattningen, att den blivit ett med denna. Men när nu bysamhället med dess kollektivistiska livssyn försvann, då fanns helt
enkelt inte längre någon gromark för dessa fäderneärvda föreställningar och riter.
Allt som allt måste sägas, att den socialekonomiska omvälvningen under 1800-talets förra hälft, som en nyare forskning i
detalj påvisat, innebar intet mindre än en revolution även på det
religiösa området, även om den genom det föregående seklets
rörelser blivit direkt förberedd. Den kyrkliga enhetskultur som i
sekler behärskat hela vårt folk bröts sönder, de religiösa föreställningarna differentierades och den kyrkliga seden uppluckrades.
:B-,ör närvarande är det endast inom få områden av vårt land, där
man ännu kan påträffa resterna av forna dagars kyrkoliv.
Det som här antytts torde vara tillräckligt för att ådagalägga
hur viktigt det är, att man betraktar vår gamla folkkultur som
en sammanhängande enhet och att.följaktligen den svenska folklivsforskningen, för så vitt den vill göra anspråk på att behandla
folklivet ur sociologisk synpunkt, i långt större utsträckning än
hittills skett måste taga hänsyn till de kristna föreställningarnas
och den kyrkliga sedens sammanhang med och inflytande på det
allmänna folklivet. Som ett enda exempel kan nämnas, att de så
omskrivna ynglingalagen i vårt land få en långt rikare och delvis
ny belysning, om de ställas in i det kyrkliga folklivets sammanhang.
Av det sagda torde framgå, att även den på kyrkligt folkliv
direkt inställda forskningen här ställes inför en mångfald problem,
som vänta på sin lösning. De sista årtiondenas social-historiska
och ekonomisk-historiska forskningar ha öppnat stora vidder och
givit nya perspektiv. Redan för medelti-dens förhållanden ställer
en dylik samsyn en mängd problem i ny belysning. Det är, för
att bara nämna ett enda exempel, naturligtvis ingen tillfällighet,
att tiggarordnarnas segertåg i Norden sammanfaller med stadskulturens uppkomst och den stora ekonomiska expansionen kring
Östersjön.
För reformationstiden bör likaledes en dylik sociologisk betraktelse vara fruktbärande. De senaste årens forskningar ha uppvisat, hur långsamt reformationen genomfördes i vårt land. På
flera områden inom det kyrkliga folklivet kan man också iakttaga,
198
Kyrklig folklivsforskning
att den svenska medeltiden upphör först vid 1500-talets slut. Det
är under det följande seklets förra hälft, som kraftfulla biskopar
genomföra och konsolidera den svenska lutherdomen fast och slutgiltigt. Detta är den djupaste innebörden och det viktigaste resultatet av den katekesläsning och katekesundervisning, som under
dessa årtionden så energiskt bedrives.
Särskilt intressant blir stormaktsskedet i kyrkans historia, om
man ställer in det under sociologiska perspektiv. Det är en period,
som man kunde kalla för Hustavlans tid. Det är nämligen, som
jag i annat sammanhang hoppas kunna närmare påvisa, Hustavlans sociologiska schema, som ligger till grund, när man under
denna tid söker teoretiskt motivera och praktiskt klargöra den
lutherska enhetskultur, som både av samtida opponenter och av
en sentida historieskrivning stundom betecknats som »luthersk
katolicism» eller uppfattats som hierarkisk maktlystnad men som
-om den bedömes från sin egen tids idehistoriska förutsättningar
– utgjorde ett genomtänkt och målmedvetet försök att ge uttryck
åt den lutherska åskådningens strävan efter ett kristet samhällsliv.
Det var nu man skapade den syntes av bondekultur och lutherdom, som bildar den djupaste strömfåran i folklivet ända fram
till1800-talets mitt. Många rester från både heden och katolsk tid
dröjde kvar och ingingo, såsom redan nämnts, på ett ganska irrationellt sätt i det kyrkliga folklivet, där de kvarlevat ända fram
till våra dagar. Det kan t. ex. icke råda någon tvekan om att det
råder ett bestämt sammanhang mellan den medeltida kamratliga
sockengemenskap, om vilken Olaus Magnus berättar, och de
»pionesöndagar» i våra dagars Värend, som folklivsskildraren
J. A. Göth beskrivit.
Ypperligt material föreligger för forskaren. Bouppteckningarna
i våra häradsrätters arkiv ha redan börjat utnyttjas av den kyrkohistoriska forskningen och visat sig kunna tillrättalägga tidigare
missuppfattningar om allmogens litteratur och ge en klarare bild
av det kyrkliga folklivets uppbyggelsesida. Våra sockenstämmoprotokoll utgöra- som redan framhållits från arkivmannahållen rik källa för kännedomen om den kyrkliga folksedens prakttiska förverkligande såväl i helgedomen under gudstjänsten som
i det dagliga samlivet under vardagen.
Såsom ovan redan antytts, möter emellertid den kyrkliga folklivsforskningen sin främsta uppgift på 1800-talet, då den stora
brytningen sker inom svenskt samhällsliv. Uppgiften att klarlägga den stora socialekonomiska och religiösa revolutionen inom
199
Hilding Pleijel
svenskt folkliv under detta skede är väldig, och många förarbeten
måste först göras på olika håll. För den kyrkliga folklivsforskningen gäller det att utforska och klarlägga huru och i vilken
utsträckning det gamla kyrkliga folklivets olika karakteristiska
kännemärken (i tro och sed) undanträngdes eller helt försvunna
inom de skilda bygderna av vårt vidsträckta land. En sådan
undersökning kan även bidraga att ställa den nämnda revolutionerande utvecklingen själv i klarare belysning.
Som den närmast liggande och för närvarande angelägnaste
uppgiften .framträder här att utforska och genom uppteckningar
samla de ännu bevarade resterna av forna dagars kyrkoliv. Det
är numera endast få, om ens några bygder, där den kyrkliga folkseden från äldre tider ännu är helt obruten, och ’de traditionsbärare, som här och var ännu finnas kvar, bli för varje år allt
färre.
Det kan invändas, att ett sådant insamlingsarbete tillkommer
folkminnesforskningen. Det är riktigt: det borde tillkomma den
enligt dess eget program, som går ut på att klarlägga »folkets
andliga kultur». Men den moderna folkminnesforskningen, som
uträttat ett storartat arbete för att utforska och insamla de primitiva traditionerna inom vårt folk, synes alltför ofta glömma att
ställa in dessa element i det kyrkliga folklivets sammanhang. Sker
ej detta, inträder den ödesdigra isolering, varom ovan redan talats;
och man får en fullständigt falsk bild av vårt folks tänkesätt och
livsföring under gångna tider.
Som det nu är, måste folkminnesforskningen och den kyrkliga
folklivsforskningen här komplettera varandra. Det är komponenter av samrna folkliv, som de båda syssla med. Vetenskaperna
måste stå i växelverkan helt enkelt därför att forskningsföremålen
göra det. Otaliga exempel fram till vår egen tid kunde anföras
på denna egendomliga förening av olika element från kristen och
primitiv tradition, som utmärkte den gamla oreflekterade .folkreligiositeten. Den kyrkohistoriska forskningen har rätt länge haft
blicken öppen för detta. Den har beaktat, att mycket av primitiv
folkfromhet segt levde kvar ute på landsbygden och bestämmande
ingrep i allmogens liv under helg och söcken. Men samma forskning har också betonat, att dessa primitiva föreställningar icke
utgjorde folkets enda eller ens viktigaste egendom. Tack vare den
kyrkliga folkseden ingingo de mera omedvetet i folkets tankevärld
och levde alltid mera i skymundan.
En av den svenska folklivsforskningens pionjärer, den bekante
200
Kyrklig folklivsforskning
Gabriel Djurklou, uttalade redan för sjutto år sedan några ord
härom, som trots sin romantiska inklädnad träffa sakens kärna.
»Denna gren av fornforskningen», skriver han, »ännu så ny och
så ung att man inom vetenskapens värld ej ens hunnit giva henne
ett fullt passande namn, förer oss in i en förunderligt sammansatt och förvirrad idekrets, där sockenkyrkan och den husliga
härden bilda tvenne varandra nära berörande medelpunkter; och
kring dessa, med prästen vid den förra, fädrens andar vid den
senare, röra sig såväl de kristligt religiösa som de urgamla
fäderneärvda, mystiska föreställningarna i ett brokigt virrvarr.
Huru den svenska bonden kunnat finna sig i denna orediga mångfald av motsatta och varandra upphävande föreställningar hava
vi, abstraktionens trälar, som fordra enhet och harmoni i allt, svårt
att fatta. Och utan tvivel skulle han lika litet som vi själva kunnat
uthärda därmed, om han reflekterat däröver. Men lyckligtvis
gjorde han det icke … På detta sätt blev hans liv en vävnad av
de mest olikfärgade inslag, lika konstigt flätat som någonsin i
hans snårvävnader. Invid en tvärt avbruten tråd av den vitaste
och skäraste färg fortlöper i samma rand en annan av mörkaste
hedendom, och så fortgår alltigenom.» Det är så mycket viktigare,
att detta framhäves, som den nu uppväxande forskargenerationen ·
själv i allmänhet icke har någon personlig erfarenhet av huru
denna allmogekultur tedde sig i sin ursprungliga, av nyare strömningar oberörda gestalt.
Uppgifterna som vänta den kyrkliga folklivsforskningen äro så-
lunda mångfaldiga. De personliga krafterna finnas, det är endast
de nödiga medlen som fattas. Men vetenskapens väg har alltid
varit mödans och de personliga uppoffringarnas. Saken är emellertid så viktig och kräver sådan skyndsamhet, att inga yttre
svårigheter få stå i vägen. Vad den redan citerade forskaren,
professor Martin P:n Nilsson, programmatiskt uttalat om folklivsforskningen i allmänhet, gäller till alla delar även om den nya
deldisciplin, som här givits namnet kyrklig folklivsforskning:
»Folktraditionens räddande bör och måste stå svenska folkets
hjärta nära. . . I den under århundradenas lopp fast utpräglade
traditionen har det svenska folket skapat ett uttryck för sin
egenart, som innebär oförgätliga värden. Trots alla förändringar
är denna egenart den grundval, på vilken vårt nationella liv
bildas och ombildas.»
201
ETT PROBLEM OCH ETT PROGRAM
Av professor HILDING PLEIJEL, Lund
DEN svenska folklivsforskningen- eller kanske .bör man hellre
säga folklivsskildringen – har gamla anor. Alltsedan den landsflyktige ärkebiskopen Olaus Magnus i sin Historia om de nordiska
folkens liv sökte för söderns folk klargöra sitt hemlands natur,
folk och seder, har en lång rad av forskare och lärde utgivit
skildringar av svenska folkets tänkesätt och livsföring i dess olika
förgreningar. Om detta sekellånga och trägna forskningsarbete
kan man läsa i det intressanta betänkande som år 1924 utkom
angående ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen.
Det är emellertid först under de sista årtiondena som denna
forskning framträtt såsom en vetenskaplig disciplin, jämställd
med övriga historiska och språkliga vetenskapsgrenar. I själva
verket har denna nya vetenskap redan förgrenat sig i två, med
sinsemellan ej fullt klarlagda gränser. Den »nordiska och jämförande folklivsforskningen» – som även med en ej fullt adekvat
term kallar sig »nordisk etnologi» – strävar att utforska »de
nordiska folkens och framför allt den svenska allmogens liv
sådant detta före den stora omläggningen vid slutet av 1800-talet
gestaltat sig». Kärnan däri, heter det vidare i samma definition,
är »det gamla folklivet som social enhet». För en rätt uppfattning
av ett folks livsföring äro därför »kunskaper om de ekonomiska,
sociala och de andliga funktionerna var för sig lika viktiga förutsättningar». Det program, som här uppställes, är icke bara långsiktande utan även vittfamnande. Man vill i själva verket utforska och klargöra hela det forna svenska samhällslivet i alla
dess olika funktioner.
Vid sidan av och i nära anslutning till den allmänna folklivsforskningen framträder folkminnesforskningen. Detta ämne säger
194
———– ———————–
Kyrklig folklivsforskning
sig vara »vetenskapen om folkets andliga kultur, sådan den tedde
sig innan den moderna, av nutidens industri och kommunikationsmedel, av skolundervisning och läsning präglade kulturen alltmer
omdanat hela folket och sådan den ännu lever kvar i trakter,
där modern kultur ännu ej helt trängt igenom eller i livsformer,
där denna av olika skäl ej gör sig gällande». Folkminnesforskningen vill sålunda framför allt behandla »folkets muntliga traditioner av tro, sed och dikt samt det tänkesätt, som ligger till
grund för och har gjort sig gällande i dessa traditioner».
Det framgår av de anförda definitionerna, hur nära dessa båda
discipliner höra samman. Då det ändå måste .finnas en bestämd
åtskillnad, har denna understundom formulerats så, att folklivsforskningen innebär studiet av folkets m a t e r i e l l a kultur,
under det att folkminnesforskningen arbetar med folkets a n dl i g a kultur. Nu har emellertid med rätta anmärkts, att det är
omöjligt att göra en dylik boskillnad. Vår framstående religionsoch folklivsforskare Martin P:n Nilsson har med skärpa städse
betonat, att man måste betrakta vår gamla folkkultur i alla de
nämnda yttringarna, både de andliga och de materiella, såsom
en sammanhängande enhet. Isolerar man nämligen de olika
mänskliga livsyttringarna från varandra, måste detta leda till
en ödesdiger förträngning av hela den historiska synen. Bärkraften i detta programmatiska påpekande framträder allra tydligast om man även tager hänsyn till den vetenskapliga disciplin,
som här givits namnet »kyrklig folklivsforskning».
Vad vill då den kyrkliga folklivsforskningen~ Både termen och
det innehåll den vill täcka är något nytt i vårt land. Inom tysk
vetenskap har man däremot ganska länge sysslat både teoretiskt
och praktiskt med vad man kallar »Religiöse Volkskunde». En
ganska omfattande litteratur föreligger i ämnet, men ännu har
ingen enighet uppnåtts vare sig om ämnets teoretiska innebörd
eller om den praktiska utformningen. En forskare som J. Weigert
betraktar disciplinen närmast som apologetisk-pastoral, under det
att L. Mackensen anser, att »Volkskunde» över huvud taget framför allt måste gestaltas som en politisk vetenskap med syftemål
att klargöra och stärka det egna folkmedvetandet.
Det säger sig självt att en vetenskap, som vill vara trogen sina
grundläggande principer, aldrig kan ha några biavsikter av ena
eller andra slaget. (En helt annan sak är, att såväl ett samfund
som den enskilde i sitt handlande kan draga nytta av de lärdomar,
som kännedomen om den historiska utvecklingen giver.) Den
195
·•
Hilding Pleijel
kyrkliga folklivsforskningen vill helt enkelt utforska det kyrkliga
folklivet i gången tid, d. v. s. klargöra det äldre folklivets förankring i kristen tro och kyrklig sed. Den strävar sålunda efter att
lägga en sociologisk synpunkt på det kyrkohistoriska materialet
och åsyftar att klarlägga den kyrkligt präglade folkseden i dess
historiska sammanhang.
Den nya forskningsdisciplinen »kyrklig folklivsforskning» vill
alltså bidraga till att praktiskt förverkliga det program, som den
allmänna folklivsforskningen och folkminnesforskningen uppdragit, när de sätta som sitt mål att klarlägga »det gamla folklivet
som social enhet» och att belysa »folkets andliga kultur, sådan
den tedde sig innan den moderna … kulturen alltmer omdanat
hela folket». Är det riktigt, att man, som Harald Hjärne en gång
formulerat det, icke kan »förvärva en verklig insikt i Sveriges
politiska historia annorlunda än med stöd av en allmän kyrkohistorisk åskådning», så ligger det ännu mera i öppen dag, att
man aldrig lyckas förstå eller klarlägga det äldre svenska folklivet utan att taga hänsyn till folkets förankring i kristen tro
och kyrklig sed.
Vill man göra allvar av det sociologiska betraktelsesätt, som
ovan hävdats, kan man aldrig underlåta att beakta de kristna
föreställningarnas och den kyrkliga sedens inflytande på svenskt
folkliv. En kort tillbakablick på svenska kyrkans historia ur
sociologisk synpunkt bekräftar lätt detta.
Två företeelser ha mer än något annat inverkat revolutionerande
på svenska folkets andliga livsföring. Den första sammanfaller
med den svenska bondekulturens möte med kristendomen i det
romerska kyrkolivets gestalt och långsamma assimilering med
denna. FråiJ. 1200-talet under sekler framåt fick den svenska allmogekulturen, sådan den genom generationers långa rad fortlevde
inom landets byar eller på enskilda gårdar, en stark prägel av
kyrkans tro och ordningar. Många kvardröjande element av
primitiv fromhet liksom den yttre livsföringen bidrogo att skapa
en folklig oreflekterad fromhet, där primitivt och kristet på ett
ganska irrationellt sätt förenades till en sluten enhet, som man
helt enkelt kunde kalla »menige mans kristendom».
Ur s o c i o l o g i s k synpunkt inträdde ingen större ändring i det
kollektivistiska fromhetsliv, som sålunda kom att prägla den svenska bondekulturen, förrän hela det svenska bondesamhällets struktur på ett genomgripande sätt förändrades i början av 1800-talet.
De svenska byarna, som sedan uråldriga tider varit den normala
196
Kyrklig folklivsforskning
bebyggelseformen inom våra slättbygder och övriga mer jordbruksidkande områden, levde under dessa sex sekler sitt eget liv
med egna lagar och sedvänjor. I det gamla byalaget försiggick
allt, både arbete och fest, gemensamt. Det personliga initiativet
trängdes därvid tillbaka, och allt skedde i kollektivismens tecken.
En kollektivistisk livssyn kom över huvud att prägla bysamhället.
Detta gäller icke bara om byalagets yttre liv utan även om
dess religiösa grundstämning. Kyrkans hela gärning gick under
äldre tider i kollektivismens tecken. Förkunnelsen tog mera sikte
på samfundet än den på den enskilde och åsyftade snarare att
höja den allmänna folkmoralen än att ge vägledning åt den enskilde i dennes religiösa frågor och svårigheter. På så sätt vande
man sig att vandra i flock även i religiösa ting utan att intaga
en personligt avgjord ställning.
Genom att byarna utgjorde en sluten enhet och socknarna voro
isolerade från yttervärlden, bevarades lättare kyrkolivet i de
traditionellt givna formerna. Byalaget utgjorde den yttre nödvändiga ramen med en social struktur, väl avpassad för en kollektivistisk fromhet av den art som ovan skisserats. Denna art av
religiositet bidrog i sin tur att bevara bysamhällets liv, sådant
detta utformats under seklernas lopp.
En genomgripande förändring av det svenska bondesamhällets
hela struktur inträdde under loppet av 1800-talets förra hälft.
Detta är den andra ovan åsyftade omvälvningen inom svenskt
folkliv. Avgörande var därvid införandet av laga skifte.. När
byalaget sprängdes, voro de naturliga förutsättningarna borta för
det gemensamma livet i fest och i vardag. Den kollektivistiska
livssynen efterträddes av en individualism, som var obunden av
fäderneärvda former och rättsprinciper.
Alltför litet har man emellertid uppmärksammat, att genom
kulturtraditionens upplösning även den kyrkliga seden bröts sönder. Den familj, som sprängdes ut ur byns slutna område, bröts
också ut ur det kollektivistiska samhället och isolerades därmed
från hela det traditionella fromhetslivet, sådant detta utgestaltats
under århundraden. När den yttre ramen icke längre fanns till,
måste också detta liv söka sig nya former. Därmed uppluckrades
marken för den individualistiska fromhet, som fick sitt utlopp i
den stora folkväckelsen vid 1800-talets mitt.
Man bör även lägga märke till, att denna enhetskulturens
sprängning utgjorde en viktig. orsak till den primitiva folktrons
försvinnande. Det hade aldrig lyckats upplysningsmännen att
197
if”*’
Hilding Pleijel
skingra den, och prästerskapet hade trots ivriga bemödanden icke
förmått utrota den, helt enkelt därför att den ingått en så intim,
irrationell förening med den kollektivistiskt präglade kristendomsuppfattningen, att den blivit ett med denna. Men när nu bysamhället med dess kollektivistiska livssyn försvann, då fanns helt
enkelt inte längre någon gromark för dessa fäderneärvda föreställningar och riter.
Allt som allt måste sägas, att den socialekonomiska omvälvningen under 1800-talets förra hälft, som en nyare forskning i
detalj påvisat, innebar intet mindre än en revolution även på det
religiösa området, även om den genom det föregående seklets
rörelser blivit direkt förberedd. Den kyrkliga enhetskultur som i
sekler behärskat hela vårt folk bröts sönder, de religiösa föreställningarna differentierades och den kyrkliga seden uppluckrades.
:B-,ör närvarande är det endast inom få områden av vårt land, där
man ännu kan påträffa resterna av forna dagars kyrkoliv.
Det som här antytts torde vara tillräckligt för att ådagalägga
hur viktigt det är, att man betraktar vår gamla folkkultur som
en sammanhängande enhet och att.följaktligen den svenska folklivsforskningen, för så vitt den vill göra anspråk på att behandla
folklivet ur sociologisk synpunkt, i långt större utsträckning än
hittills skett måste taga hänsyn till de kristna föreställningarnas
och den kyrkliga sedens sammanhang med och inflytande på det
allmänna folklivet. Som ett enda exempel kan nämnas, att de så
omskrivna ynglingalagen i vårt land få en långt rikare och delvis
ny belysning, om de ställas in i det kyrkliga folklivets sammanhang.
Av det sagda torde framgå, att även den på kyrkligt folkliv
direkt inställda forskningen här ställes inför en mångfald problem,
som vänta på sin lösning. De sista årtiondenas social-historiska
och ekonomisk-historiska forskningar ha öppnat stora vidder och
givit nya perspektiv. Redan för medelti-dens förhållanden ställer
en dylik samsyn en mängd problem i ny belysning. Det är, för
att bara nämna ett enda exempel, naturligtvis ingen tillfällighet,
att tiggarordnarnas segertåg i Norden sammanfaller med stadskulturens uppkomst och den stora ekonomiska expansionen kring
Östersjön.
För reformationstiden bör likaledes en dylik sociologisk betraktelse vara fruktbärande. De senaste årens forskningar ha uppvisat, hur långsamt reformationen genomfördes i vårt land. På
flera områden inom det kyrkliga folklivet kan man också iakttaga,
198
Kyrklig folklivsforskning
att den svenska medeltiden upphör först vid 1500-talets slut. Det
är under det följande seklets förra hälft, som kraftfulla biskopar
genomföra och konsolidera den svenska lutherdomen fast och slutgiltigt. Detta är den djupaste innebörden och det viktigaste resultatet av den katekesläsning och katekesundervisning, som under
dessa årtionden så energiskt bedrives.
Särskilt intressant blir stormaktsskedet i kyrkans historia, om
man ställer in det under sociologiska perspektiv. Det är en period,
som man kunde kalla för Hustavlans tid. Det är nämligen, som
jag i annat sammanhang hoppas kunna närmare påvisa, Hustavlans sociologiska schema, som ligger till grund, när man under
denna tid söker teoretiskt motivera och praktiskt klargöra den
lutherska enhetskultur, som både av samtida opponenter och av
en sentida historieskrivning stundom betecknats som »luthersk
katolicism» eller uppfattats som hierarkisk maktlystnad men som
-om den bedömes från sin egen tids idehistoriska förutsättningar
– utgjorde ett genomtänkt och målmedvetet försök att ge uttryck
åt den lutherska åskådningens strävan efter ett kristet samhällsliv.
Det var nu man skapade den syntes av bondekultur och lutherdom, som bildar den djupaste strömfåran i folklivet ända fram
till1800-talets mitt. Många rester från både heden och katolsk tid
dröjde kvar och ingingo, såsom redan nämnts, på ett ganska irrationellt sätt i det kyrkliga folklivet, där de kvarlevat ända fram
till våra dagar. Det kan t. ex. icke råda någon tvekan om att det
råder ett bestämt sammanhang mellan den medeltida kamratliga
sockengemenskap, om vilken Olaus Magnus berättar, och de
»pionesöndagar» i våra dagars Värend, som folklivsskildraren
J. A. Göth beskrivit.
Ypperligt material föreligger för forskaren. Bouppteckningarna
i våra häradsrätters arkiv ha redan börjat utnyttjas av den kyrkohistoriska forskningen och visat sig kunna tillrättalägga tidigare
missuppfattningar om allmogens litteratur och ge en klarare bild
av det kyrkliga folklivets uppbyggelsesida. Våra sockenstämmoprotokoll utgöra- som redan framhållits från arkivmannahållen rik källa för kännedomen om den kyrkliga folksedens prakttiska förverkligande såväl i helgedomen under gudstjänsten som
i det dagliga samlivet under vardagen.
Såsom ovan redan antytts, möter emellertid den kyrkliga folklivsforskningen sin främsta uppgift på 1800-talet, då den stora
brytningen sker inom svenskt samhällsliv. Uppgiften att klarlägga den stora socialekonomiska och religiösa revolutionen inom
199
Hilding Pleijel
svenskt folkliv under detta skede är väldig, och många förarbeten
måste först göras på olika håll. För den kyrkliga folklivsforskningen gäller det att utforska och klarlägga huru och i vilken
utsträckning det gamla kyrkliga folklivets olika karakteristiska
kännemärken (i tro och sed) undanträngdes eller helt försvunna
inom de skilda bygderna av vårt vidsträckta land. En sådan
undersökning kan även bidraga att ställa den nämnda revolutionerande utvecklingen själv i klarare belysning.
Som den närmast liggande och för närvarande angelägnaste
uppgiften .framträder här att utforska och genom uppteckningar
samla de ännu bevarade resterna av forna dagars kyrkoliv. Det
är numera endast få, om ens några bygder, där den kyrkliga folkseden från äldre tider ännu är helt obruten, och ’de traditionsbärare, som här och var ännu finnas kvar, bli för varje år allt
färre.
Det kan invändas, att ett sådant insamlingsarbete tillkommer
folkminnesforskningen. Det är riktigt: det borde tillkomma den
enligt dess eget program, som går ut på att klarlägga »folkets
andliga kultur». Men den moderna folkminnesforskningen, som
uträttat ett storartat arbete för att utforska och insamla de primitiva traditionerna inom vårt folk, synes alltför ofta glömma att
ställa in dessa element i det kyrkliga folklivets sammanhang. Sker
ej detta, inträder den ödesdigra isolering, varom ovan redan talats;
och man får en fullständigt falsk bild av vårt folks tänkesätt och
livsföring under gångna tider.
Som det nu är, måste folkminnesforskningen och den kyrkliga
folklivsforskningen här komplettera varandra. Det är komponenter av samrna folkliv, som de båda syssla med. Vetenskaperna
måste stå i växelverkan helt enkelt därför att forskningsföremålen
göra det. Otaliga exempel fram till vår egen tid kunde anföras
på denna egendomliga förening av olika element från kristen och
primitiv tradition, som utmärkte den gamla oreflekterade .folkreligiositeten. Den kyrkohistoriska forskningen har rätt länge haft
blicken öppen för detta. Den har beaktat, att mycket av primitiv
folkfromhet segt levde kvar ute på landsbygden och bestämmande
ingrep i allmogens liv under helg och söcken. Men samma forskning har också betonat, att dessa primitiva föreställningar icke
utgjorde folkets enda eller ens viktigaste egendom. Tack vare den
kyrkliga folkseden ingingo de mera omedvetet i folkets tankevärld
och levde alltid mera i skymundan.
En av den svenska folklivsforskningens pionjärer, den bekante
200
Kyrklig folklivsforskning
Gabriel Djurklou, uttalade redan för sjutto år sedan några ord
härom, som trots sin romantiska inklädnad träffa sakens kärna.
»Denna gren av fornforskningen», skriver han, »ännu så ny och
så ung att man inom vetenskapens värld ej ens hunnit giva henne
ett fullt passande namn, förer oss in i en förunderligt sammansatt och förvirrad idekrets, där sockenkyrkan och den husliga
härden bilda tvenne varandra nära berörande medelpunkter; och
kring dessa, med prästen vid den förra, fädrens andar vid den
senare, röra sig såväl de kristligt religiösa som de urgamla
fäderneärvda, mystiska föreställningarna i ett brokigt virrvarr.
Huru den svenska bonden kunnat finna sig i denna orediga mångfald av motsatta och varandra upphävande föreställningar hava
vi, abstraktionens trälar, som fordra enhet och harmoni i allt, svårt
att fatta. Och utan tvivel skulle han lika litet som vi själva kunnat
uthärda därmed, om han reflekterat däröver. Men lyckligtvis
gjorde han det icke … På detta sätt blev hans liv en vävnad av
de mest olikfärgade inslag, lika konstigt flätat som någonsin i
hans snårvävnader. Invid en tvärt avbruten tråd av den vitaste
och skäraste färg fortlöper i samma rand en annan av mörkaste
hedendom, och så fortgår alltigenom.» Det är så mycket viktigare,
att detta framhäves, som den nu uppväxande forskargenerationen ·
själv i allmänhet icke har någon personlig erfarenhet av huru
denna allmogekultur tedde sig i sin ursprungliga, av nyare strömningar oberörda gestalt.
Uppgifterna som vänta den kyrkliga folklivsforskningen äro så-
lunda mångfaldiga. De personliga krafterna finnas, det är endast
de nödiga medlen som fattas. Men vetenskapens väg har alltid
varit mödans och de personliga uppoffringarnas. Saken är emellertid så viktig och kräver sådan skyndsamhet, att inga yttre
svårigheter få stå i vägen. Vad den redan citerade forskaren,
professor Martin P:n Nilsson, programmatiskt uttalat om folklivsforskningen i allmänhet, gäller till alla delar även om den nya
deldisciplin, som här givits namnet kyrklig folklivsforskning:
»Folktraditionens räddande bör och måste stå svenska folkets
hjärta nära. . . I den under århundradenas lopp fast utpräglade
traditionen har det svenska folket skapat ett uttryck för sin
egenart, som innebär oförgätliga värden. Trots alla förändringar
är denna egenart den grundval, på vilken vårt nationella liv
bildas och ombildas.»
201