Dagens frågor
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
.t.
DAGENS FRÅGOR
Den 15 dec. 1941.
Hemvärnets nyrekrytering Med synnerligt intresse har underteck- – andra synpunkter. nad tagit del av områdesbefälhavaren
lektor Natan Valmins artikel under rubriken Dagens frågor i häft. 9
av denna tidskrift. Med synnerligt intresse, men också med rätt
mycken förvåning över de erfarenheter och påståenden, vilka han
lägger till grund för sin uppfattning och sina förslag. De i stort
sett nedslående erfarenheterna kan jag givetvis icke bestrida, då de
tydligen hämtats från hans eget verksamhetsfält. Men jag vill opponera mot att dessa erfarenheter läggas till grund för generaliserande
omdömen om hemvärnsrörelsens beskaffenhet och hemvärnets värde
och begagnas som motiv för framläggande av förslag, vilkas genomförande skulle innebära en fundamental omläggning av hela hemvärnsproblemet.
Kanske är det förmätet att vilja göra gällande att de erfarenheter
jag för egen del haft tillfälle att göra med större rätt kunna generaliseras. Men vad jag hört och sett också inom andra hemvärnskretsar
än den över vilken jag har förtroendet att föra befälet talar för att
läget i stort sett är detsamma på de flesta håll i vårt land som hos
oss i Göteborgskretsen. Detta läge karakteriseras rätt väl genom en
mening nederst å sid. 630 i lektor Valmins artikel: »Det är givet och
bevisat, att inom varje hemvärnsområde finnes en säker och pålitlig
stam av verkligt intresserade och allvarligt inställda hemvärnsmän,
folk som offra tid och kraft och ofta penningar med för att göra sig
fullt kompetenta att uppfylla sina plikter som hemortens närmaste
försvarare.» Detta är så sant som det är sagt, särskilt om man med
stam ej menar en liten kärntrupp utan den väsentliga delen av de
kontraktskrivna hemvärnsmännen. Men strax därefter kommer ett
annat påstående som jag icke tror att alltför många områdesbefälhavare vilja skriva under: »Men lika visst och känt är att inom varje
(kurs. av mig) område finns en hel del gott folk som icke äro inställda
på samma uppoffrande och plikttrogna sätt till hemvärnets innebörd
och uppgifter, närmast till de mer eller mindre regelbundet återkommande övningarna och alarmeringarna.» På de håll där verkligen
»en hel del folk» inom hemvärnet förhålla sig på det viset, måste
detta bero på att det befäl, på vilket det kommer an att ingjuta en
rätt anda hos truppen, har den slappa och toleranta syn som kommer
till uttryck i den omedelbart följande meningen: »I många fall kan
702
Dagens frågor
man naturligtvis icke förtänka dem om de utebliva och anse att
deras vilodag är avsedd i främsta rummet för rekreation eller rent
privata intressen.» Jag vill mena att man i högsta grad kan förtänka
mogna män, ja även ynglingar som vilja räknas som något värda,
om de förfallolöst gå ifrån högtidligt avgivna utfästelser därför att
de anse att vilodagen är till uteslutande för deras nöje och bekvämlighet. Om det finnes »hemvärnsområden där folk går ut och in i
hemvärnet ungefär som det för tillfället faller dem in» – jag vill
hoppas att de äro lätt räknade – må man laga att dessa områden
få ett befäl som kan rätta till detta missförhållande. Det är inte
ogörligt. Ty överallt i vårt land finnes det karlar av det rätta slaget.
Det gäller att få tag i dem och ställa in dem som stöttepelare i hemvärnets led och framför leden.
Klagan över skyttarnes uteblivande från hemvärnsrörelsen är icke
så befogad som lektor Valmin synes anse. J ag har haft glädjen inspektera hemvärnsförband i bohuslänska bygder, där hela rader av
guldmärken lyst på hemvärnsrockarna. Och vi ha i Göteborg fått
röna det största intresse från skytterörelsens och de aktiva skyttarnes
sida. Det lider intet tvivel om att vi vid nyrekrytering skola få in
ännu många icke värnpliktiga skyttar. Det börjar nog redan »stå
klart för envar som äger och kan hantera ett gevär och som icke
på annat sätt blivit tagen i anspråk för vår beredskap att hans plats
är i hemvärnet».
Påstående att det från början blivit så att »landstormsungdomen
icke känt sig tillräckligt uppskattad av hemvärnets lokala ledning»
är icke överensstämmande med det verkliga förhållandet på de håll
där jag känner till läget. Hos oss i Göteborg har samarbete från
första stund varit etablerat mellan hemvärnet och landstormsungdomen, och de båda organisationerna ha mötts i ett initiativ till ett
fast och regelbundet sammanknytande i former om vilka de enats
såsom lämpliga och ömsesidigt tilltalande.
Beträffande förfoganderättslagens tillämpning på hemvärnets vapenanskaffning kunna vi nog, med tanke på det friktionsfria samarbete med skytterörelsen som för hemvärnet är oundgängligen nödvändigt, vara glada åt att förhastade och irriterande åtgärder av
detta slag ej kommit till användning.
Hur man kunnat komma därhän att nödgas »konstatera, att det
(manskap) som hemvärnet fått nöja sig med ofta är just vad som
blivit över sedan luftskydd o. s. v. tagit sitt» har jag med utgångspunkt från förhållandena i våra orter svårt att förstå. Det är i
författningarna sörjt för att hemvärnet skall ha förmånsrätt till
vapendugliga män. Enda villkoret är att de inom luftskyddet etc.
sätta annat lämpligt folk i sitt ställe, även kvinnor som ägna sig
för ifrågavarande uppgifter. Fall ha förekommit då vi i hemvärnet
haft att träffa ett arrangemang med luftskyddets vederbörande, och
detta har alltid kunnat ske i samförstånd och med gott resultat. Man
får i hemvärnsarbetet söka förena fasthet med mjukhet och smidighet, ej förse sig på svårigheterna och ta onödigt hårt på ting och
personer.
703
1
~~-:& r l. i…..!f.
·l’t.a ., ’
.1
Dagens frågor
Det har synts mig lämpligt att göra dessa randanteckningar till
lektor Valmins artikel för att från en annan inom hemvärnet arbetandes erfarenhet belysa några av de spörsmål han framdragit. Sedan
detta skett ber jag att få övergå till huvudfrågan: hemvärnets rekryteringsproblem. Detta kommer alltid att vara akut, alldenstund de
unga årsklasserna undan för 11ndan komma in i värnpliktsåldern och
de äldre medlemmarna efter vartannat falla bort på grund av förminskad vigör.
Just nu har visserligen ett extra bekymmer tillkommit genom att
tidigare frikallade och uppskovsberättigade inkallats till utbildning
och beredskapstjänst och lämnat luckor efter sig i hemvärnets led.
Men vi ha icke anledning att i det nuvarande läget se mörkt på rekryteringsfrågan. Hemvärnets värde och betydelse för vårt försvar är
allmänt insett. Hemvärnet har tillvunnit sig respekt och uppbäres,
som det är lätt att övertyga sig om, av aktning och sympati inom
de vidaste medborgarkretsar. Det har blivit hedersamt att vara hemvärnsman. Vi kunna bygga på denna goda grund vid det arbete för
nyrekrytering som vi måste ägna ett levande intresse och aldrig
släppa. Intet tyder f. n. på att vi ej skola kunna hålla hemvärnet
vid avsedd styrka. Det är svårt att förutspå hur det kan komma att
gå i en framtid, vars förhållanden vi icke ha möjlighet att nu bedöma.
Men ett torde vara tämligen säkert, och det är att, om försvarsviljan
i en given situation domnar på nytt, hemvärnets vidmakthållande
icke skulle kunna skyddas genom en lagstiftning som gjorde medlemskap i hemvärnet obligatorisk för män i åldern fyrtiosex till
femtio år. Skulle icke vid en nedskärning av värnplikten denna
tvångsenrollering av sena årsklasser omedelbart komma att avskaffas
såsom särskilt obekväm och irriterande~ Och ha vi icke sett, hurusom det lilla som i 1914 års härordning åtgjorts för att på obligatorisk
väg höja landstormens effektivitet fortast möjligt sattes ur funktion
vid nedrustningen~ Det var den frivilliga landstormsrörelsen som
höll landstormen vid liv genom sin befälsutbildning och sina ungdorusavdelningar.
Vad skulle man uppnå med att införa obligatoriskt medlemskap
i hemvärnen Till att börja med skulle man få ett hemvärn som vore
alldeles för stort i förhållande till det vi nu ha och som man ansett
sig ha möjlighet att utrusta och organisera. Dess organisation skulle
näppeligen kunna anförtros åt eller påläggas oavlönade och frivilliga
krafter. Detta obligatoriska he’mvärn skulle vara sammansatt av
alla de element, goda och mindre goda, som självfallet måste rymmas
i en värnpliktarme. Man var, som vi veta, vid hemvärnets upprättande mycket angelägen att skaffa sig garantier för att det skulle bli
rekryterat av pålitliga ärliga svenskar. Man var med allt fog obenägen att lämna ut, till förvaring i hemmen, gevär och automatvapen
åt folk, vilkas rättskaffens nationella sinnelag man ej kunde lita på.
Granskningen av de till hemvärnet anmälda anförtroddes och är
alltjämt anförtrodd åt kommunala myndigheter som icke utan omsorgsfull prövning anbefalla någon att få ett vapen om hand och
öva sig i dess bruk. I linjearmen har man truppen under ständig
704
… –w
——~– —–~——-~ –~—–
Dagens frågor
kontroll av befäl. De enskilda männen kunna ej hur de vilja dra
iväg med sina vapen eller sammansluta sig i väpnade band. Redan
av det skäl som nu angivits är det orimligt att organisera ett obligatoriskt hemvärn med de arbetsformer och uppgifter som hemvärnet
nu har och måste ha. En kombination av frivillig och obligatorisk
hemvärnstrupp synes helt förkastlig. Det skulle ovillkorligen skära
sig mellan dessa två kategorier, av vilka den frivilliga med rätta
-skulle känna sig stå i en särklass.
De frivilliga hemvärnsmännen ha sin främsta styrka i frivilligheten.
De utgöra moraliskt sett – vilka kvalifikationer de i övrigt må äga
– en elittrupp. De ha från förstone identifierat sin fria vilja med
de krav fosterlandets försvar kan ställa på en medborgare, också
det yttersta kravet att »med liv och blod konung och fädernesland
försvara». Och därför kan intet vara dem angelägnare än, för att
.använda krigsmannaerinrans ord, »väl bereda sig för krigets värv».
De äro av hela sin själ soldater. Kan man med säkerhet säga det- :Samma om alla de män som av tvång skulle drivas under hemvärnets
fanor, för dem kanske förhatliga, medan de för de frivilliga äro kära
’{)Ch dyrbara’ Och är det möjligt att mellan dessa män som utan
glädje göra sin tvungna plikt, och dem, som med liv och lust bära
·de bördor de själva tagit på sig, skapa det kamratskap som sammansvetsar en trupp och som inom hemvärnet uppnått en sällspord
styrka’ Icke heller vore det lätt att inom denna heterogena trupp
åstadkomma den disciplin som är naturlig mellan män som frivilligt
ställt sig i ledet och som erkänna en av sina egna såsom ledare, därför att de i honom se en kamrat, besjälad av den vilja som är deras
egen, redo att ta ansvaret för dem, men utan anspråk på företräden
eller maktbefogenhet för maktens skull. Den demokratiska prägel,
man önskar att hemvärnet skall ha, kan icke behållas i samma grad
·som nu, om dess frivillighet upphör eller dess trupp sammansättes
av både tvångsvis uttagna och frivilliga. Man bleve nödsakad att
ge det hela samma karaktär som linjearmen, men utan att kunna ge
·den dess ordning och fasthet. Man vill icke gärna tänka sig in i alla
-de besvärligheter och motbjudande komplikationer det skulle föra
med sig om man rubbade de nuvarande grundvalarna för hemvärnet.
Alla som känna något till hemvärnet intyga enstämmigt att de
:aldrig mött en villigare och mera arbetsglad trupp. När hemvärnskurser hållits vid etablissement, där linjetrupp funnits förlagd, har
dennas befäl gärna framhållit, att det varit en glädje att ha hemvärnet som gäster, emedan det verkat föredömligt för deras manskap.
’Tror någon att icke de tvungna hemvärnsmännen skulle dämpa ivern
och arbetsglädjen hos de frivilliga’ Eller att ett helt obligatoriskt
hemvärn skulle ge linjearmen ett lika vackert föredöme i plikttrohet
och lust att öva och lära’
Lektor Valmin framkommer med ett förslag att göra gymnasieungdomen till kärnan och blomman av hela landets hemvärn. Han
vill göra »läroverkshemvärn» och anser upprättandet av sådana som
den bästa lösningen av hemvärnets rekryteringsproblem, vad städerna
beträffar. Visst är man glad åt gymnasieungdomen, och visst vill
705
·~·~.:::· i’
1~·~·–’ ’ lj.\llo _-;_ ..,_
-~
”” ll ’ ’
.l
Dagens frågor
man ha den, liksom deras jämnåriga, arbetarungdomen, med i hemvärnet. Men man skulle göra de unga för stor ära genom att tilldela
dem rollen som kärnan i hemvärnet. Kärnan – det är nog kärnkarlarna, de stadiga, starka och beslutsamma mannar, som bistert
sammanbitna skulle gå ut, om det gällde, för att värna hem och arbetsplatser. _
Och vi vilja inom hemvärnet helst undvika att skapa formationer
som äga en ensidig klassprägeL Vi vilja blanda läroverksgossar och
ynglingar som börjat att tjäna sitt bröd inom det praktiska livet,
liksom vi i leden ställa in män av de mest olika samhällsgrupper
och låta dem känna det kamratskap som skär tvärs över klass- och
yrkesintressen. Hemvärnet skall med sina frivilliga skaror av unga
och äldre liksom innesluta vår värnpliktsarme från båda sidor. Det
skall ge möjlighet för ynglingarna att av egen håg förbereda sig
för soldatens värv, det skall bereda deras fäder tillfälle att vidmakthålla de soldategenskaper de utbildat i värnpliktstjänsten. Hemvärnet
skall inom sig samla den redobognaste och mest pålitliga fria försvarsviljan och låta den bli en kraftkälla och tillgång i fredens och
i ofredens tider.
Axel L. RomdahL
Rysslands ekono- Det är väl känt, att Ukraina var Rysslands kornmiska förluster. bod. Mindre bekant är den förskjutning, som sedan första världskrigets år ägt rum inom de ryska åkerbruksområdena. Enligt Sovjetstatistiken, som man givetvis alltid måste ta
med ett visst förbehåll, har den totala åkerbruksarealen från 1913
till1938 ökats med 8 milj. hektar (från 94,4 till102,4 milj. hektar). Av
ökningen kommer på Uralområdet 3,2 milj. hektar, på Västsibirien 3,7
milj. hektar och på Ostsibirien 1,7 milj. Den spannmålsbärande arealen
i Ukraina torde icke ha utvidgats under denna period, ett nytt bevis
för att sovjetrysk agrarpolitik föga bestämts av rationella synpunkter. Enligt den sista folkräkningen omfattar Ukrainas befolkning
18,2 procent av Sovjetunionens totala befolkning; de ukrainska distriktens andel av veteproduktionen belöpte sig år 1937 till 21,5 procent,
inom vissa kulturer högst 18,9 procent. Ryssland skulle följaktligen
genom förlusten av de ukrainska områdena ha förlorat blott omkring
1/s av sin åkerbruksareal, tillika den bästa åkerbruksjorden i hela
Ryssland. Mycket större och känsligare är förlusten av de sockerproducerande områdena. Ukraina försörjde nämligen så gott som
hela Ryssland med detta näringsmedel. Man vet ej, hur stora lager
socker och spannmål Sovjetunionen hade i behåll vid tiden för ockupationen och i vad mån dessa förråd kunde räddas. Av skildringar
i dagspressen har man dock fått veta, att stora förråd förstörts av
de egna ryska trupperna i enlighet med Stalins order.
Särskilt hårt drabbad blev den ryska industrien. Man kan nog
säga, att Dneprostroj härvidlag var den kännbaraste förlusten. Den
706
Dagens frågor
väldiga kraftstationen hade en kapacitet på 558,000 kilowatt och var
den största i hela Europa. Den försörjde ett stort antal industriföretag vid Dnjepr med elektrisk kraft, däribland de betydelsefulla
ukrainska industriorterna Dnepropetrowsk, Kriworog och Nikopol.
Dneprostroj var Sovjetunionens och femårsplanens stolthet. Måhända
icke utan rätt, alldeles oavsett att llSkadegörelseprocesser» på sin tid
öppnades mot ett större antal ingenjörer och tekniker på grund av
l>oekonomiska metoder>l vid verkets uppbyggnad, varvid rättegångarna ändade med drakoniska åtgärder mot de anklagade. Bland andra
stora elektriska kraftstationer i Sovjetunionen, vilka just nu hotas
att inringas av de tyska trupperna och gå ryssarna förlustiga, kan
man nämna Sterowsk och Sussisk i Donbäckenet, vilkas kapacitet
håller 157,000 resp. 150,000 kilowatt. De försörja Donbäckenets industrier med elektrisk energi. Planer voro å bane att förbinda
Dneprostroj med Donbäckenet, men ännu så sent som 1939 hade dessa
arbeten icke slutförts.
Förlusten av Kriworog får väl räknas som det hårdaste slaget mot
rysk järnindustri. Kriworog är beläget i närheten av Donezområdets
kolfält, och dess järnmalm kännetecknas av sin höga kvalitet. Kriworogområdet levererade de sista åren före kriget 60 procent av hela
Sovjetrysslands järnmalmutvinning. Av icke ringare betydelse var
Kriworog för gjutjärnsproduktionen; i hela Ukraina belöpte sig före
kriget gjutjärnsproduktionen till 60 procent av hela Sovjetrysslands,
varav en stor del föll på Kriworog. En jätteförlust är vidare ockupationen av järngruvorna i distriktet Kertsch, vilkas lager äro dubbelt
så stora som Kriworogs och vilkas kvalitet är mycket hög.
Naturligtvis har den svarta metallindustrien gjort icke oväsentliga
framsteg i Ural och Sibirien under det sista årtiondet. Men dess
produktionskapacitet är för ringa för att någorlunda kunna ersätta
de stora förlusterna i Ukraina. Dessutom äro kommunikationsförhållandena i Ural och Sibirien relativt svagt utvecklade. Vidare få dessa
distrikt räkna med större råvarusvårigheter vid metallverkens försörjning.
Även den ryska maskinbyggnadsindustrien har fått vidkännas
svåra förluster. Därvid tänke man i främsta rummet på de stora
metall- och maskinbyggnadsfabrikerna i Dnepropetrowsk, Nikolajew
och Charkow. I Dnepropetrowsk finns eller rättare fanns det metallverk, som sysselsatte över 12,000 arbetare. Mycket kända voro också
de stora vagnfabrikerna i Dnepropetrowsk och Nikolajew liksom
varven i Nikolajew. Charkow var ett utomordentligt viktigt centrum
för maskinbyggnadsindustrien. Det representerade lokomotivbyggnad, traktorbyggnad, verktygsmaskiner, elektriska maskiner, bergverksmaskiner, lantbruksmaskiner och cykelfabriker;. i övrigt äger
Charkow ett flertal fabriker i finmekaniska branschen och talrika
företag tillhörande lätta industrien och livsmedelsindustrien. Till de
viktigaste maskinfabrikerna höra elektromekaniska fabriken i Charkow, generatorturbinfabrikerna i Charkow, som byggt Sovjetunionens
mäktigaste turbiner upp till 100,000 hästkrafter, lokomotivfabrikerna,
traktorfabrikerna, borrmaskinsfabrikerna, lantbruksmaskinfabrikerna
707
., ’
– – – – – – – – – – —~–
.1
Dagens frågor
»Serp och Molot», bergverksfabriken »Två schakt», ett flertal verk
för ersättningsdelar, kemiska apparater, cykelfabriker, kirurgiska
instrumentfabriker m. m. Redan i strukturen av Charkowverkens
olika produktionsgrenar kan man registrera deras närhet till Donazbäckenets kolfält, de viktigaste järnhyttorna och en fruktbar jordbruksbygd. J ordbrukets produkter förädlades i Charkows talrika
fabriker i konserv-, tobak-: växtolje-, läder- och skobranscherna;
dessutom hade Charkow en stor hampfabrik.
De viktigaste centra för Rysslands metall- och maskinindustri
med gammal industriell tradition koncentreras eljest kring Moskva
och Leningrad. Båda städerna kämpa nu för livet mot de belägrande
eller framträngande tyskarna. Huruvida fabrikerna nu lida brist på
råvaror för driften är svårt att bedöma. Om tyskarna lyckas ockupera dessa städer skulle det betyda dråpslaget för den ryska metalloch maskinindustrien.
Bland övriga industri- och handelscentra, som antingen gått förlorade för Ryssland eller till stora delar lagts i ruiner, äro Odessa,
Kiev och Kertsch att nämna. Särskilt svår måste Ryssland känna
förlusten av Odessa. Denna moderna storstad äger en av Rysslands
viktigaste hamnar, som blott fryser till l a 2 månader vintertid.
Hamnen i Odessa var av största betydelse för samfärdseln med
Kaukasus.
Till detta kommer förlusten av de baltiska republikerna och de
polska områdena, som annekterades av Ryssland under detta krig.
Dessa gebit kunna dock icke betraktas som ryska i egentlig mening,
något som också gäller om de under rysk-finska kriget erövrade
delarna av Finland. Man kan emellertid knappast tala om förluster
härvidlag, emedan den sovjetryska politiken i de erövrade områdena
blott föga bekymrade sig om att bygga upp en hushållning på rationell grund. Så mycket mer lamslogos där de produktiva krafterna
under ryskt herravälde.
Katolicismen Robbes berömda epigram, att den katolska kyrkan är
i nutiden. det döda imperiets spöke, som sitter krönt och med
spira på dess ruiner, täcker väl alltjämt den populära föreställningen
om denna kyrka, särskilt i länder, vilka liksom vårt inte har henne
direkt inom synfältet. Det är förresten påfallande, hur ofta 1500- och
1600-talens protestantiska propaganda med dess karikatyrmässiga
bilder går igen. Författaren till den förtjänstfulla bok om katolicismen i nutiden, på vilken här uppmärksamheten skall fästast, anför
Bunyans skildring av jätten Påve – d. v. s. den katolska kyrkan –
som visserligen ännu är kvar i livet, »men så skröplig och styv i sina
’ S. von Engeström, Katolicismen i nutiden. Sthlm, Albert Bonniers förlag, 1941.
(Orientering i aktuella ämnen.) Pris 6: 25. Inb. 8: -.
708
———-,=——————’1\’C:!–……!””’!’!’==·;:;;:·.:;,.•.,.••~-….–…………—~~·”’ ~.,,………………………..iiiiiiiiiiiiiiii;;;;:=—
Dagens frågor
leder både till följd av ålder och av de många stötar, som han fått i
yngre dar, att han numera kan göra föga mer än sitta i öppningen
till sin håla, grinande åt de vägfarande, som gå förbi, och bitande i
sina naglar, därför att han icke kan komma åt dem». Riktigt anmärker författaren, professor Sigfrid von Engeström, att om Bunyan
haft rätt, borde jätten Påve vid detta laget ha varit död.
Men katolska kyrkan är långt ifrån död eller ens ålderdomssvag.
I von Engeströms ytterst instruktiva, välproportionerade och objektivt skrivna bok framstår hon tvärtom som levande, rörlig och anpassningsduglig. Bättre än de flesta andra samfund har hon infogat
sig i den moderna tiden och tillmötesgår mera lyhört än många andra
tidens djupare behov. Just denna sida har von Engeström utförligt
belyst; Det är egentligen så en populär bok om ett alltid aktuellt
ämne skall skrivas: intet väsentligt utelämnat, intet oväsentligt överdrivet, inga överlägsna eller illa motiverade värdeomdömen. Svensk
allmänhet har äntligen fått ett hjälpmedel att orientera sig i ett ingalunda lätt samtidsproblem, om vilket för övrigt den svenska litteraturen är sorgligt fattig och därtill tendentiös i ena eller andra riktningen.
von Engeström börjar med ett inledande kapitel om katolicismens
världsfamnande anspråk och behandlar i en rad självständiga kapitel
dess lära, kult och ställning till samhällsfrågorna för att i ett slutkapitel redogöra för bärande krafter i katolicismen.
Den mycket träffande redogörelsen för de bärande krafterna i katolicismen ger på samma gång förklaringen till katolicismens under
senare år allt starkare ställning i katolska länder och till de talrika
konversionerna inom och utom dessa. Bredvid en i breda lager härskande massiv religiös indifferentism – den finns ju också i protestantiska länder – finner man en katolsk renässans, uppburen, särskilt
i Frankrike, av en rad inflytelserika och talangfulla författare och
förstärkt av parallellföreteelser inom samtida filosofi och naturvetenskap, särskilt Bergsons filosofi.1 Oppositionen mot materialism och
intellektualism har i stor utsträckning kommit katolicismen till godo.
Katolska kyrkans auktoritet har också visat sig besitta en utomordentlig dragningskraft. Ofta bottna, som von Engeström framhåller, övergångarna till katolicismen i våra dagar i uppskattning av
kyrkans starka auktoritet, medan naturligtvis samtidigt övergångar
i motsatt riktning bero på konflikter med just denna auktoritet. Det
är alldeles säkert, att katolicismen i lydnadskravet har en av sina
största tillgångar. När det från protestantiskt håll invändes, att det
obetingade underkastaodet under detta lydnadskrav är ett utslag av
individens oförmåga och obenägenhet att taga på sig uppgiften att
1 Bergsons betydelse härutinnan utvecklas av t. ex. den främste representanten
för den katolska filosofien i Frankrike, Jacques Maritain, i ett nyligen på svenska
utgivet arbete om nutidsmänniskans tro i form av självdeklarationer av en rad
ledande tänkare och författare i olika länder (Sverige representerat av Hans Larsson och Finland av Rolf Lagerborg) : »Min tro. En bok om livsdskddningar. Med
förord av Alf Ahlberg.» Sthlm, ~atur och kultur, 1941. Pris 6: 75. Inb. 9: 25.
709
.•. –~· .f
Dagens frågor
själv besinna sig på sin andliga ställning och normerna för sitt sedliga handlande, kan man invända, att i de högsta frågorna bli de flesta
av oss aldrig annat än barn, som behöva andras ledning. En annan
dragningskraft är katolicismens universalism – Hugh Benson har
i sina »Confessions» betygat, att denna var avgörande för hans övergång till katolicismen. Och äntligen fängslar den katolska kyrkan
med sin kult, som mer än på ·andra håll sker tillmötesgår behovet av
åskådlighet och påtaglighet och talar direkt till känsla och fantasi.
Men samtidigt har katolska kyrkan just i denna egenskap av karakteristik kultreligion en av sina sårbara punkter, för vilket man på
katolskt håll ingalunda är alldeles blind.
överhuvud får man emellertid vid studiet av våra dagars katolicism
den uppfattningen, att reformkrav sällan resas, och denna uppfattning förstärkes vid läsningen av von Engeströms bok. Det är naturligtvis alldeles riktigt, att författaren endast i förbigående behandlar
den mäktiga rörelse omkring sekelskiftet att modernisera katolicismen, som gick under namnet »modernismen». Men det är fråga, om
inte de faktiskt existerande ansatserna tillliknande rörelser- härvid
har det väl hittills stannat – inom nutida katolicism varit förtjänta
av ett omnämnande. Katolicismens egenskap av obestridd enhetskyrka
har kanske nu något överdrivits, så att läsaren får det intrycket, att
riktigheten av lära, kult och moral aldrig ifrågasättes i inomkatolska
kretsar. Att katolska kyrkan liksom andra samfund då och då känner
sig oroad och störd visar bl. a. den uppseendeväckande exkommunikationen av professor Joseph Wittig 1926.
Från sista åren föreligger dessutom ett par teologiska inlägg i
modernistisk anda, som framkallat en livlig diskussion, nämligen
»Der Katholizismus. Sein Stirb und Werde» (1937) och »Der Katholizismus der Zukunft» (1940). I dessa arbeten, för vilka ett par kända
protestantiska teologer stå som utgivare men som till författare ha
katolska teologer och lekmän, göres det katolska lärosystemet till
föremål för en ingående kritisk granskning och ganska vittgående
krav på kultens modernisering resas- bl. a. kräves en plats för modersmålet i liturgien-, celibatets uppmjukning, en katolsk folkbibel
o. s. v. Från katolskt håll har naturligtvis både kritik och reformförslag i stort sett avvisats: dock har en betydande katolsk teolog,
den nyligen avlidne professor A. Rademacher, ställt sig sympatisk till
andan i åtskilligt. Betecknande är, att den katolska »Theologische
Revue» vägrade plats för recensionen och att den i stället inflöt i
Heilers »Eine heilige Kirche». Det återstår att se, om inläggen för
katolska kyrkans vidkommande skola få lika efemära och obetydliga
följder som på sin tid modernismen.
Bror Olsson.
Grekland Det enhetsverk, som Metaxas lyckats skapa inom det
i nödtider. förut politiskt splittrade grekiska folket, nådde sin kulmen,
då han den 28 oktober 1940 vägrade att böja sig för Italiens ultimatum.
710
Dagens frågor
Grekerna mötte upp som en man till försvar av sin frihet. Enligt
ögonvittnens skildringar var folkets entusiasm i högsta grad gripande.
Alla ville bringa offer på fosterlandets altare. Boldaterna offrade
sin hälsa och sitt liv, de civila sitt arbete och sina pengar. Många
vore de som gåvo allt vad de ägde, det som skulle skänka dem en
tryggad ålderdom.
Den första segern ingöt självförtroende och övertygade grekerna
om att de ej voro sämre än sina förfäder vid Marathon och Salamis.
Förtroendet för Metaxas var obegränsat. Hans plötsliga bortgång i
slutet av januari, mitt under kriget, var därför en oerhörd förlust
för det grekiska folket. Man kände att han var oersättlig och i dessa
dagar torde ej så få greker anse, att landet aldrig skulle ha bragts
i den nuvarande situationen, om Metaxas levat. Trots detta hårda
slag höll man ut månad efter månad till förvåning för dem som spått
att grekernas motståndskraft skulle vara bruten, sedan den första
entusiasmen svalnat.
:Med förhållandena väl förtrogna höllo före, att religionen utövade
stort inflytande på grekernas moral. Mer än i andra länder är nämligen religionen i Grekland en maktfaktor. En kort tid före krigsutbrottet hade en händelse inträffat, som djupt gripit folket. Samma
dag – den 15 augusti 1940 – då en stor religiös högtidlighet ägde
rum på ön Tinos till Madonnans ära, torpederades den i Tinos hamn
liggande grekiska kryssaren »Helli», som man tog för givet, av italienarna. En djup harm grep det grekiska folket över den dödliga
förolämpning som tillfogats den Heliga Jungfrun och man ville
hämnas skymfen. Man tyckte sig också förnimma den heliga vrede
som gripit Madonnan och den oemotståndliga kraft som hon ingöt
hos folket. Gripna av dessa känslor tyckte sig många soldater se den
Heliga Jungfrun gå framför sig under anfallen, och så smittsam var
denna psykos att t. o. m. italienska fångar lära påstått sig hava sett
en svartklädd kvinna mitt i kulregnet i spetsen för de grekiska skyttelinjerna.
Huru annorlunda gestaltade sig icke förhållandena för den, som i
höstas gjorde ett besök i Grekland. Ett talande bevis härpå gav
Akropolis, där vid sidan av den grekiska flaggan vajade två stormakters, Tysklands och Italiens. Ehuru ockupationen i huvudsak
blev anförtrodd till Italien, finnas dock på några viktiga platser tyska
besättningstrupper, varjämte en stor del av Tracien är ockuperat av
Bulgarien. I detta sammanhang må nämnas att det första vapenstilleståndsfördraget, som uppgjordes i Larissa mellan överbefälhavaren för de tyska trupperna och chefen för grekiska huvudarmen, innehöll bl. a. bestämmelsen att italienarna icke skulle beredas tillfälle
deltaga i ockupationen. Detta fördrag godkändes emellertid .icke av
den grekiska regeringen, som det sades på tillskyndan av den brittiska
överbefälhavaren. Följden blev kampens fortsättande ytterligare
några dagar och väsentligt strängare villkor vid de slutgiltiga förhandlingarna. Grekernas medfödda förmåga att anpassa sig gör att
jämfört med vissa andra ockuperade länder några större friktioner
ej syntes förefinnas. Grekerna tycktes foga sig i sitt öde. Delvis
711
52- 41770. Svensk Tidskrift 1941.
f, … …
.f
Dagens frågor
torde detta även bero på att de främmande soldaterna uppföra sig
synnerligen väl, korrekt och disciplinerat.
Efter kapitulationen upplöstes den grekiska armen. Officerarna
fingo behålla sina vapen, truppen avväpnades och fördes till sina
hemorter. Av officerskåren användes nu en del i krigsdepartementet,
några i civil statstjänst och slutligen en mindre del i det till 6,000 man
uppgående gendarmeriet som ”uppsättes av grekerna. Flertalet torde
dock vara utan arbete. Alla åtnjuta fortfarande lön. Den forne överbefälhavaren, general Papagos, levde såsom privatman i Athen under
anspråkslösa förhållanden. Ehuru numera utan verksamhet betraktas
han alltjämt av officerskåren såsom dess högsta målsman. Det enda
grekiska militära inslaget i gatubilden i Athen var evzoner, som
bestredo vakttjänst vid de kungliga slotten. Ockupationstrupperna
voro däremot talrikt representerade.
Med undantag av Saloniki, Larissa, Pirams, vissa hamnar i Sydgrekland samt flygplatser och städer på Kreta gjorde de grekiska
orter, som besöktes, ej intryck av krigets härjningar. Särskilt staden
Larissa var mycket illa medfaren- man såg knappast något oskadat
hus – men de största skadorna torde där hava uppkommit genom
en jordbävning, som följde omedelbart på ett italienskt bombardemang. Så mycket svårare var förödelsen å förbindelserna. Sprängning av landsvägs- och järnvägsbroar, tunnlar, viadukter samt vägförstöringar på svårtillgängliga platser hade av de återtågande brittiska trupperna gjorts med den största grundlighet. Då endast en
järnväg leder norrifrån till Athen och vägsystemet i hela landet är
föga utvecklat hava dessa förstöringsarbeten verkat i högsta grad
förlamande på verksamheten inom skilda områden. Härtill kommer
att någon biltrafik i brist på bensin och surrogatbränsle så gott som
icke äger rum. Man är praktiskt taget för transporterna hänvisad
till hästfordon, vilka äro av primitiv beskaffenhet och i regel dragna
av utmärglade dragdjur. .Även sjöförbindelserna hava nästan helt
avstannat.
Regeringschef är förre befälhavaren för grekiska Epirusarmen, general Tsolakoglu. Regeringens ställning är naturligen ytterligt svår
och dess inflytande mycket begränsat. Provinsguvernörerna äro
greker. Det civila livet har på nästan alla områden ännu icke kommit i normala gängor. skolundervisningen var i regel inställd, enär
skollokalerna begagnades för militära ändamål. Man beklagade detta
så mycket mera som den endast sedan några år tillbaka införda
obligatoriska skolundervisningen omfattats med stort intresse. Aktningsvärda försök att bedriva undervisningen i det fria kunde man
på flera ställen iakttaga.
Karakteristiskt var alltjämt det pulserande gatulivet i städerna.
Från tidigt på morgonen till mörkläggningen på aftonen vimlade
det av människor på gatorna och kafeerna voro fullsatta. Man flanerade, språkade, gjorde affärer och politiserade. Greken älskar att
tala politik.
När man iakttog dessa tillsynes sorglösa och sysslolösa skaror i
en av kriget härjad miljö, föreföll det onekligen egendomligt att
712
l …………_
Dagens frågor
detta folk varit mäktigt sådana prestationer under kriget. En förklaring kan möjligen vara att finna i det sätt, på vilket inkallandet
av de värnpliktige ägde rum. Enligt mobiliseringsplanen togs nämligen i första hand i anspråk lantbefolkningen samt värnpliktige
från de norra delarna av landet. Dessa äro i särskild grad vana att
uthärda strapatser. De i:iro uppfostrade i ett bergigt och kargt land
– tre fjärdedelar av Greklands yta är täckt med berg – och hava
sedan barndomen klättrat uppför branter, där inga andra soldater
än härför särskilt utbildade kunna taga sig fram. Rent fantastisk
är deras förmåga att livnära sig med litet. Bröd, doppat i olivolja,
några lökar och litet ost i:ir en tillfredsställande kost för en grekisk
soldat.
Ett tragiskt inslag i gatubilden var de många invaliderna. Man
räknade med minst 4,000, som efter kriget på grund av frostskador
undergått amputation av någon lem. Orsakerna till det stora antalet
torde vara att söka i den ovanligt stränga vintern men även i vätan,
dyn och gyttjan under hösten och våren. Bristande utrustning bidrog
även i hög grad. Skodon och strumpor voro av dålig beskaffenhet och
i otillräckliga kvantiteter. Någon vinterutrustning existerade praktiskt taget icke. Slutligen föranledde bristande kunskap i behandling
av kylskador många gånger till förhastade amputationer. På den
italienska sidan var förhållandet i detta avseende ännu bedrövligare.
I samband härmed må nämnas att den svenska Greklandshjälpen
bl. a. inriktat sig på att översända proteser till Grekland.
Den grekiska landsbygden gjorde ett fattigt intryck. Boningshusen
voro av mycket primitiv beskaffenhet, i regel försedda med fallfärdiga
halmtak. Bohaget var det enklast möjliga. En jämförelse med lantbefolkningens villkor i Sverige låter sig icke göra, men Grekland stod
även mycket efter Bulgarien i detta hänseende. Fälten voro av den
stekande sommarsolen helt förbrända. Det föreföll ofattbart, att de
stora kreaturs- och fårhjordarna kunde livnära sig på de fullständigt
gulnade betesfiilten. I allmänhet var det mycket ont om vatten. Vegetationen i floddalarna var däremot rik.
Underhållssvårigheterna voro oerhört stora, oaktat, enligt uppgifter
från flera håll, ockupationstrupperna i huvudsak ombesörjde sitt underhåll genom tillförsel hemifrån. Orsakerna till svårigheterna ansågos främst vara brist på transportmöjligheter. Följande uppgifter,
hämtade från en av Röda korset i Grekland gjord sammanfattning, äro
ägnade att belysa svårigheterna. Av de ransonerade varorna erhålles
– hittills åtminstone – en brödportion på 190 gram per dag. Före
kriget beriiknade man dagsportionen bröd till 650 a 800 gram. Då för
millioner greker brödet är den väsentliga födan måste en så kraftig
reducering av brödportionen leda till att huvuddelen av befolkningen
blir undernärd, siirskilt som det är uteslutet att kompensera bristen
på bröd med annan föda. Så har t. ex. under en tid av fem månader
kött endast utdelats tre a fyra gånger med 100 a 150 gram per person.
Trots att myndigheterna bestämt höga priser åt jordbrukarna för
alla livsmedel, saluföres i den offentliga marknaden icke mycket
annat än frukt, tomater och pumpor. Inflationen är i gång och hotar
713
.. ’
.!
Dagens frågor
att öka snabbt. I smyghandeln – den svarta marknaden – betalas
svindlande priser. Här nedan angivna stegring sedan april ger en
bild av läget:
Pris i april Pris i oktober
Kött …………….. 60 drakmer per kg. 300 drakmer per kg.
Potatis …………… 8 )) )) )) 100 )) )) ),
Smör …………….. 130 )) )) )) 1,100 )) )) ))
Fisk …………….. 40 )) )) )) 350 ))
Ost ……………… 80 )) )) )) 450 )) )) ))
(Ett hundra drakmer motsvarar omkring tre kronor.)
Det är uppenbart att dessa priser endast kunna betalas av de burgna
i samhället; tillgången å livsmedel är för övrigt så knapp att den
förslår endast till en ringa del av befolkningen.
Den nästan fullständiga bristen på bränsle försvårar ytterligare
situationen. Kokning får ej längre ske med gas och endast 1/s av den
vanliga förbrukningen av elektrisk kraft får förekomma. För uppvärmning av bostäderna finnas praktiskt taget inga förråd av kol,
koks eller ved. Grekiska folket måste därför till största delen vara
berett att »frysa sig igenom» vintern, som under januari-mars kan
vara mycket kall. Kylan är så mycket mer besvärande, som bostä-
derna äro uppförda mera med hänsyn till den tropiska hettan under
sommaren än till att möta vinterns köld.
De med livsmedels- och bränslebristen förknippade svårigheterna
göra sig främst kännbara beträffande barn, ungdom och sjuka. Trots
energiska försök från myndigheternas sida att träda hjälpande emellan är faktiskt en hel generation ungdom i fara att gå under. Läkarna
förutspå redan nu allvarliga följdsjukdomar.
Så lider åter det grekiska folket som så många gånger förut under
sin korta tillvaro såsom självständig stat av följderna av ett olyckligt
krig. Man fick en stark känsla av att detta folk aldrig hunnit hämta
sig från de med korta tidsmellanrum återkommande krigen och än
mindre förmått att åstadkomma sociala reformer och förbättringar
inom samhällslivet. Huru olika ställa sig icke förhållandena i vårt
land! Det svenska folket har vid en jämförelse för visso riklig anledning till självrannsakan och tacksamhet.
Den bästa önskan, man därför kan uttala för det frihetsälskande,
livskraftiga och tappra grekiska folket är att försynen måtte skänka
detsamma lugn och ro till det återuppbyggnadsarbete, som det trängtar efter.
Pontus Reuterswärd.
Syntetiskt Vårt lands normala konsumtion av gummi uppgår till
gummi. ungefär 10,000 ton om året. Det är ju sett ur världsproduktionens synpunkt en ringa kvantitet, som skulle kunna fraktas
714
Dagens frågor
på ett enda fartyg. Trots detta är vår hushållning med gummi för
närvarande ytterst ansträngd och inom ett halvt eller ett år torde
gummisituationen vara den svenska försörjningens mest kritiska
punkt.
Gummi intar en nyckelställning inom det nutida samhällslivet.
Detta karakteriseras som bekant av ett högt utvecklat transportväsen
och i detta spelar bilen en avgörande roll. Den elektriska industrin
svarar för oersättliga organ i det nutida livet – telefon, radio, motorer, ljus, kraft – och för dessa organs funktion är gummi såsom
isoleringsmaterial en förutsättning. Även inom läkekonsten spelar
gummi en betydande roll. Om gummit tryter medför det sålunda en
allvarlig förlamning av vårt näringsliv.
Man har anledning ställa sig skeptisk mot framtida importmöjligheter av gummi. Även om vi kunna utverka de nödiga transporttillstånden, så är frågan inte ur världen. Det förhåller sig nämligen så
att inte mindre än 90 procent av hela världsproduktionen av gummi
ligger koncentrerad till det område, som nu är utomordentligt starkt
hotat av den japanska expansionen. Krigsutbrottet mellan västmakterna och Japan innebär att världens gummiproduktionscentra ligga
i stridslinjen. Västmakterna få nu falla tillbaka på sina lager och
på det syntetiska gummit.
Tack vare teknikens framsteg under senare årtionden har emellertid
den industrialiserade världen frigjort sig från fullständigt beroende
av Malaekas och Nederländska Indiens gummi. Det är nämligen nu
fullt tekniskt möjligt att på syntetisk väg framställa gummi, som
till och med är naturgummit kvalitativt överlägset. Det syntetiska
gummit har även varit dyrare, men det är en underordnad fråga då
existensen står på spel.
Världens samtliga stormakter ha redan en väl utvecklad och i vissa
fall stor industri för syntetiskt gummi. Såväl Tyskland som Sovjet
torde vara »självförsörjande» i fråga om gummi – den civila konsumtionen måste dock starkt begränsas. U. S. A. har också på ett
tidigt stadium sökt frigöra sig från beroendet av den brittisk-holländska gummiproduktionen. Elektroindustrins krav på ett kvalitativt
bättre isoleringsmaterial än naturgummi har också drivit fram den
syntetiska gummiindustrin. Förenta Staternas och särskilt Englands
produktionskapacitet av syntetiskt gummi torde emellertid ännu vara
ytterst liten i förhållande till behovet. Västmakternas eftergivningspolitik mot Japan får ses ur denna synpunkt.
Även Sverige skall nu börja producera syntetiskt gummi. För en
tid sedan meddelades i pressen att staten anslagit en mindre summa
för att finansiera förberedelserna till laboratoriearbetet. En rad
kända svenska företag ha ställt såväl medel som kemister och laboratorier till förfogande.
I och för sig gäller det inte uppfinna syntetiskt gummi utan att
utexperimentera en lämplig fabrikationsmetod. Det syntetiska gummits principer och formler äro varje kulturfolks egendom. Den praktiska metoden att erhålla ett högvärdigt gummi är emellertid vederbörande länders resp. tillverkares hemlighet. Sålunda äga tyskarna
715
;,j·.
.i-.”’
;:.·
’ .
Dagens frågor
förmågan att göra ett gummi – buna – som på ett glänsande sätt
löst deras gummiproblem. Buna är inte bara ett överlägset gummi,
det kan även framställas snabbare än något annat syntetiskt gummi.
Såvtil råvarorna för buna som den allmänna produktionsföljden äro
kända, men en del avgörande detaljer känner övriga världen inte till.
Syntetiskt gummi framställes ur mycket vanliga råvaror, nämligen
kalksten, kol och vatten. Å ven ·trä, jordbruksprodukter och petroleum
kunna duga såsom utgångsmaterial. Det är närmast en pris- och förekomstfråga. Billigast torde emellertid kalksten, kol och vatten ställa
sig, även om därtill fordras elektrisk energi.
Det finns två olika huvudtyper av syntetiskt gummi: det tyska
syntetiska gummit, buna, är den ena typen och det amerikanska
neoprene kan sägas vara representativt för den andra gruppen. Buna
polymeriseras med natrium. Neoprene innehåller klor. Båda slagen
kunna göras av kalksten och kol.
Under förra kriget tillverkade tyskarna ett gummisurrogat, s. k.
metylgummi. Detta var naturgummit underlägset i avgörande stycken och får alltså karakteriseras som surrogat. Buna och neoprene
äro inga surrogat utan sjiilvständiga artiklar. De äro på kemiskteknisk väg framställda plastiska massor med egenskaper som likna
naturgummits, fast de överträffa i många viktiga fall detta.
Gummi består av grundämnena kol och väte. Dessa förekomma i
naturen i överflöd och i en otalig massa kombinationer. ’l’rots gummits enkla beståndsdelar är det emellertid mycket kornplicerat byggt.
Gummits natur var okänd ända tills vår världsberömde landsman
professor ’rhe Svedberg i Uppsala med sin ultraseparator lyckades få en inblick i de högmolekylära ämnenas natur. Tidigare
visste man att gummi uppbyggdes av ’isopren, ett omättat kolväte
vars molekyl bestod av 5 kol- och 8 väteatomer. Dessa isoprenmolekyler äro i gummit polymeriserade (polymerisation= att sammansluta flera lika molekyler till en större molekyl) till de jättemolekyler
vi kalla gummi. Hur många isoprenmolekyler gummi bestod av
lyckades dock ingen klargöra. Endast gummiväxterna kunde därför
förvandla isopren till gummi. Prof. Svedberg konstruerade 1926 en
separator, som roterade med en hastighet av 2,700 varv i sekunden
och som åstadkom en kraft mer iin en miljon gånger större än jordens
dragningskraft. Då gummi centrifugerades i denna apparat slets
gummimolekylen itu av centrifugalkraften och gummits obinda x,
antalet isoprenmolekyler i jiittemolekylen, kunde på ett sinnrikt sätt
avslöjas. Beträffande gummits karakteristiska egenskap, elasticiteten,
kunde man faststicilla att den grundade sig på gummimolekylens form
av en lång tråd. Vid polymerisationen bindas alltsä isopremnolekylerna samman till en lång tråd.
lVled utgångspunkt från dessa erfarenheter blev det inte kemisternas
uppgift att till varje pris göra naturgummi på syntetisk väg utan
framför allt att framställa ett kolväte, som kan polymeriseras till en
sådan jättetrådmolekyL Diirmed kom arbetet in på nya vägar.
Tyskarna gjorde före världskriget på kemisk vtig isopren och polymeriserade det till ett gummisurrogat De uppnådde dock inte gum- 716
Dagens frågor
mits goda egenskaper, emedan >>trådens» längd inte blev naturgummits.
Det moderna syntetiska gummit eftersträvar inte att efterbilda
naturligt gummi utan i stället att göra ämnen med gummiegenskaper.
Detta har lyckats bättre. Framställningens huvuddrag har följande
utseende. Vid buna: koks och kalk brännas i den elektriska ljusbågen
samman och bli kalciumkarbid. Denna ger vid förening med vatten
en gas, som kallas acetylen, vilken numera är på väg att bli ett av
teknikens viktigaste utgångsmaterial. Acetylen användes vid belysning, vid svetsning och är mellanstadiet vid ett stort antal konstmassor. Acetylen iir liksom gummi ett kolväte. Med hjälp av katalysatorer (= ämnen som med sin närvaro påskynda eller stegra en
kemisk process utan att sjtilva ingå i densamma) polymeriseras acetylen till ett kolväte som heter butadien. Detta ämne har stor likhet
med gummimolekylen isopren därigenom att det kan polymeriseras
till samma långa trådmolekyL Rutadien och natrium ha givit namnet
buna, som också är en polymerisationsprodukt av de båda ämnena.
Liksom naturgummit framställes buna såsom gummimjölk, latex.
Till denna gummimjölk siitter man någon syra, varvid gummit utnilles. Genom variationer vid butadienets polymerisering erhåller
bunan olika kvalitativa egenskaper, varför syntetiskt gummi kan
framställas så att det siirskilt passar för något bestämt syfte. Buna
kan iivcn framställas av kolhydrater, till exempel trä, socker eller
potatis, varvid dessa råvaror överföras till alkohol och denna till
butadien. Även petroleum kan genom »krackning» via metan eller
butan överföras till acetylen resp. butadicn, vilket sistnämnda kolväte alltså iir centralpunkten i förvandlingsprocessen.
Det syntetiska gummi som Sverige skall börja tillverka är neoprene,
den amerikanska Du Font-koncernens gummi. Råmaterialen äro
samma som för det tyska buna. Kol eller petroleum förädlas till
acetylen på kiint siitt. Acetylen blir alltså den egentliga utgångspunkten för vårt nya gummi. Med hjälp av katalysatorer överföras
acetylen och saltsyra (som innehåller klor) till klorbutadien eller
kloroprene. Detta ämne har liksom bunans mellanprodukt butadien
samma egenskaper som naturgummits isopren. Klorbutadien, som är
en omättad vätska, bibehåller sig inte länge utan övergår av sig självt
till en plastisk massa, neoprene, ett syntetiskt gummi. Med zinkvitt
kan detta sedan vulkaniseras och får då det vulkaniserade gummits
typiska egenskaper.
Framstiillningskostnaderna för syntetiskt gummi ställa sig cirka
tre gånger högre än naturgummits förkrigspriser. I gengäld har det
synnerligen förnämliga egenskaper. Slitstyrkan är hög – särskilt
vissa bunaslag ha i jämförelse med naturgummi ända till dubbel
slitstyrka. Naturgummit upplöses som bekant av bensin och oljor
och »åldras» av sol och luft. Det syntetiska gummit utmärker sig av
mer eller mindre okiinslighet mot bensin och oljor, syror och en rad
andra kemikalier. Det försvagas inte av hög temperatur och åldras
inte så hitt av solbestrålning och lnft som naturgummi.
Detta har gjort de syntetiska gummislagen överlägsna särskilt
717
··i”
lol ’ ,·
.; .f
Dagens frågor
inom den elektriska och kemiska industrin, där kvaliteten går före
priset. Neoprene har endast i obetydlig omfattning använts som bilgummi, emedan den stora amerikanska marknaden haft fri tillgång
till det billiga naturgummit. Några tekniska hinder föreligga emellertid inte för att låta bilarna rulla på däck, som gjorts av kalksten,
kol och vatten.
Erik Hilbert.
718
DAGENS FRÅGOR
Den 15 dec. 1941.
Hemvärnets nyrekrytering Med synnerligt intresse har underteck- – andra synpunkter. nad tagit del av områdesbefälhavaren
lektor Natan Valmins artikel under rubriken Dagens frågor i häft. 9
av denna tidskrift. Med synnerligt intresse, men också med rätt
mycken förvåning över de erfarenheter och påståenden, vilka han
lägger till grund för sin uppfattning och sina förslag. De i stort
sett nedslående erfarenheterna kan jag givetvis icke bestrida, då de
tydligen hämtats från hans eget verksamhetsfält. Men jag vill opponera mot att dessa erfarenheter läggas till grund för generaliserande
omdömen om hemvärnsrörelsens beskaffenhet och hemvärnets värde
och begagnas som motiv för framläggande av förslag, vilkas genomförande skulle innebära en fundamental omläggning av hela hemvärnsproblemet.
Kanske är det förmätet att vilja göra gällande att de erfarenheter
jag för egen del haft tillfälle att göra med större rätt kunna generaliseras. Men vad jag hört och sett också inom andra hemvärnskretsar
än den över vilken jag har förtroendet att föra befälet talar för att
läget i stort sett är detsamma på de flesta håll i vårt land som hos
oss i Göteborgskretsen. Detta läge karakteriseras rätt väl genom en
mening nederst å sid. 630 i lektor Valmins artikel: »Det är givet och
bevisat, att inom varje hemvärnsområde finnes en säker och pålitlig
stam av verkligt intresserade och allvarligt inställda hemvärnsmän,
folk som offra tid och kraft och ofta penningar med för att göra sig
fullt kompetenta att uppfylla sina plikter som hemortens närmaste
försvarare.» Detta är så sant som det är sagt, särskilt om man med
stam ej menar en liten kärntrupp utan den väsentliga delen av de
kontraktskrivna hemvärnsmännen. Men strax därefter kommer ett
annat påstående som jag icke tror att alltför många områdesbefälhavare vilja skriva under: »Men lika visst och känt är att inom varje
(kurs. av mig) område finns en hel del gott folk som icke äro inställda
på samma uppoffrande och plikttrogna sätt till hemvärnets innebörd
och uppgifter, närmast till de mer eller mindre regelbundet återkommande övningarna och alarmeringarna.» På de håll där verkligen
»en hel del folk» inom hemvärnet förhålla sig på det viset, måste
detta bero på att det befäl, på vilket det kommer an att ingjuta en
rätt anda hos truppen, har den slappa och toleranta syn som kommer
till uttryck i den omedelbart följande meningen: »I många fall kan
702
Dagens frågor
man naturligtvis icke förtänka dem om de utebliva och anse att
deras vilodag är avsedd i främsta rummet för rekreation eller rent
privata intressen.» Jag vill mena att man i högsta grad kan förtänka
mogna män, ja även ynglingar som vilja räknas som något värda,
om de förfallolöst gå ifrån högtidligt avgivna utfästelser därför att
de anse att vilodagen är till uteslutande för deras nöje och bekvämlighet. Om det finnes »hemvärnsområden där folk går ut och in i
hemvärnet ungefär som det för tillfället faller dem in» – jag vill
hoppas att de äro lätt räknade – må man laga att dessa områden
få ett befäl som kan rätta till detta missförhållande. Det är inte
ogörligt. Ty överallt i vårt land finnes det karlar av det rätta slaget.
Det gäller att få tag i dem och ställa in dem som stöttepelare i hemvärnets led och framför leden.
Klagan över skyttarnes uteblivande från hemvärnsrörelsen är icke
så befogad som lektor Valmin synes anse. J ag har haft glädjen inspektera hemvärnsförband i bohuslänska bygder, där hela rader av
guldmärken lyst på hemvärnsrockarna. Och vi ha i Göteborg fått
röna det största intresse från skytterörelsens och de aktiva skyttarnes
sida. Det lider intet tvivel om att vi vid nyrekrytering skola få in
ännu många icke värnpliktiga skyttar. Det börjar nog redan »stå
klart för envar som äger och kan hantera ett gevär och som icke
på annat sätt blivit tagen i anspråk för vår beredskap att hans plats
är i hemvärnet».
Påstående att det från början blivit så att »landstormsungdomen
icke känt sig tillräckligt uppskattad av hemvärnets lokala ledning»
är icke överensstämmande med det verkliga förhållandet på de håll
där jag känner till läget. Hos oss i Göteborg har samarbete från
första stund varit etablerat mellan hemvärnet och landstormsungdomen, och de båda organisationerna ha mötts i ett initiativ till ett
fast och regelbundet sammanknytande i former om vilka de enats
såsom lämpliga och ömsesidigt tilltalande.
Beträffande förfoganderättslagens tillämpning på hemvärnets vapenanskaffning kunna vi nog, med tanke på det friktionsfria samarbete med skytterörelsen som för hemvärnet är oundgängligen nödvändigt, vara glada åt att förhastade och irriterande åtgärder av
detta slag ej kommit till användning.
Hur man kunnat komma därhän att nödgas »konstatera, att det
(manskap) som hemvärnet fått nöja sig med ofta är just vad som
blivit över sedan luftskydd o. s. v. tagit sitt» har jag med utgångspunkt från förhållandena i våra orter svårt att förstå. Det är i
författningarna sörjt för att hemvärnet skall ha förmånsrätt till
vapendugliga män. Enda villkoret är att de inom luftskyddet etc.
sätta annat lämpligt folk i sitt ställe, även kvinnor som ägna sig
för ifrågavarande uppgifter. Fall ha förekommit då vi i hemvärnet
haft att träffa ett arrangemang med luftskyddets vederbörande, och
detta har alltid kunnat ske i samförstånd och med gott resultat. Man
får i hemvärnsarbetet söka förena fasthet med mjukhet och smidighet, ej förse sig på svårigheterna och ta onödigt hårt på ting och
personer.
703
1
~~-:& r l. i…..!f.
·l’t.a ., ’
.1
Dagens frågor
Det har synts mig lämpligt att göra dessa randanteckningar till
lektor Valmins artikel för att från en annan inom hemvärnet arbetandes erfarenhet belysa några av de spörsmål han framdragit. Sedan
detta skett ber jag att få övergå till huvudfrågan: hemvärnets rekryteringsproblem. Detta kommer alltid att vara akut, alldenstund de
unga årsklasserna undan för 11ndan komma in i värnpliktsåldern och
de äldre medlemmarna efter vartannat falla bort på grund av förminskad vigör.
Just nu har visserligen ett extra bekymmer tillkommit genom att
tidigare frikallade och uppskovsberättigade inkallats till utbildning
och beredskapstjänst och lämnat luckor efter sig i hemvärnets led.
Men vi ha icke anledning att i det nuvarande läget se mörkt på rekryteringsfrågan. Hemvärnets värde och betydelse för vårt försvar är
allmänt insett. Hemvärnet har tillvunnit sig respekt och uppbäres,
som det är lätt att övertyga sig om, av aktning och sympati inom
de vidaste medborgarkretsar. Det har blivit hedersamt att vara hemvärnsman. Vi kunna bygga på denna goda grund vid det arbete för
nyrekrytering som vi måste ägna ett levande intresse och aldrig
släppa. Intet tyder f. n. på att vi ej skola kunna hålla hemvärnet
vid avsedd styrka. Det är svårt att förutspå hur det kan komma att
gå i en framtid, vars förhållanden vi icke ha möjlighet att nu bedöma.
Men ett torde vara tämligen säkert, och det är att, om försvarsviljan
i en given situation domnar på nytt, hemvärnets vidmakthållande
icke skulle kunna skyddas genom en lagstiftning som gjorde medlemskap i hemvärnet obligatorisk för män i åldern fyrtiosex till
femtio år. Skulle icke vid en nedskärning av värnplikten denna
tvångsenrollering av sena årsklasser omedelbart komma att avskaffas
såsom särskilt obekväm och irriterande~ Och ha vi icke sett, hurusom det lilla som i 1914 års härordning åtgjorts för att på obligatorisk
väg höja landstormens effektivitet fortast möjligt sattes ur funktion
vid nedrustningen~ Det var den frivilliga landstormsrörelsen som
höll landstormen vid liv genom sin befälsutbildning och sina ungdorusavdelningar.
Vad skulle man uppnå med att införa obligatoriskt medlemskap
i hemvärnen Till att börja med skulle man få ett hemvärn som vore
alldeles för stort i förhållande till det vi nu ha och som man ansett
sig ha möjlighet att utrusta och organisera. Dess organisation skulle
näppeligen kunna anförtros åt eller påläggas oavlönade och frivilliga
krafter. Detta obligatoriska he’mvärn skulle vara sammansatt av
alla de element, goda och mindre goda, som självfallet måste rymmas
i en värnpliktarme. Man var, som vi veta, vid hemvärnets upprättande mycket angelägen att skaffa sig garantier för att det skulle bli
rekryterat av pålitliga ärliga svenskar. Man var med allt fog obenägen att lämna ut, till förvaring i hemmen, gevär och automatvapen
åt folk, vilkas rättskaffens nationella sinnelag man ej kunde lita på.
Granskningen av de till hemvärnet anmälda anförtroddes och är
alltjämt anförtrodd åt kommunala myndigheter som icke utan omsorgsfull prövning anbefalla någon att få ett vapen om hand och
öva sig i dess bruk. I linjearmen har man truppen under ständig
704
… –w
——~– —–~——-~ –~—–
Dagens frågor
kontroll av befäl. De enskilda männen kunna ej hur de vilja dra
iväg med sina vapen eller sammansluta sig i väpnade band. Redan
av det skäl som nu angivits är det orimligt att organisera ett obligatoriskt hemvärn med de arbetsformer och uppgifter som hemvärnet
nu har och måste ha. En kombination av frivillig och obligatorisk
hemvärnstrupp synes helt förkastlig. Det skulle ovillkorligen skära
sig mellan dessa två kategorier, av vilka den frivilliga med rätta
-skulle känna sig stå i en särklass.
De frivilliga hemvärnsmännen ha sin främsta styrka i frivilligheten.
De utgöra moraliskt sett – vilka kvalifikationer de i övrigt må äga
– en elittrupp. De ha från förstone identifierat sin fria vilja med
de krav fosterlandets försvar kan ställa på en medborgare, också
det yttersta kravet att »med liv och blod konung och fädernesland
försvara». Och därför kan intet vara dem angelägnare än, för att
.använda krigsmannaerinrans ord, »väl bereda sig för krigets värv».
De äro av hela sin själ soldater. Kan man med säkerhet säga det- :Samma om alla de män som av tvång skulle drivas under hemvärnets
fanor, för dem kanske förhatliga, medan de för de frivilliga äro kära
’{)Ch dyrbara’ Och är det möjligt att mellan dessa män som utan
glädje göra sin tvungna plikt, och dem, som med liv och lust bära
·de bördor de själva tagit på sig, skapa det kamratskap som sammansvetsar en trupp och som inom hemvärnet uppnått en sällspord
styrka’ Icke heller vore det lätt att inom denna heterogena trupp
åstadkomma den disciplin som är naturlig mellan män som frivilligt
ställt sig i ledet och som erkänna en av sina egna såsom ledare, därför att de i honom se en kamrat, besjälad av den vilja som är deras
egen, redo att ta ansvaret för dem, men utan anspråk på företräden
eller maktbefogenhet för maktens skull. Den demokratiska prägel,
man önskar att hemvärnet skall ha, kan icke behållas i samma grad
·som nu, om dess frivillighet upphör eller dess trupp sammansättes
av både tvångsvis uttagna och frivilliga. Man bleve nödsakad att
ge det hela samma karaktär som linjearmen, men utan att kunna ge
·den dess ordning och fasthet. Man vill icke gärna tänka sig in i alla
-de besvärligheter och motbjudande komplikationer det skulle föra
med sig om man rubbade de nuvarande grundvalarna för hemvärnet.
Alla som känna något till hemvärnet intyga enstämmigt att de
:aldrig mött en villigare och mera arbetsglad trupp. När hemvärnskurser hållits vid etablissement, där linjetrupp funnits förlagd, har
dennas befäl gärna framhållit, att det varit en glädje att ha hemvärnet som gäster, emedan det verkat föredömligt för deras manskap.
’Tror någon att icke de tvungna hemvärnsmännen skulle dämpa ivern
och arbetsglädjen hos de frivilliga’ Eller att ett helt obligatoriskt
hemvärn skulle ge linjearmen ett lika vackert föredöme i plikttrohet
och lust att öva och lära’
Lektor Valmin framkommer med ett förslag att göra gymnasieungdomen till kärnan och blomman av hela landets hemvärn. Han
vill göra »läroverkshemvärn» och anser upprättandet av sådana som
den bästa lösningen av hemvärnets rekryteringsproblem, vad städerna
beträffar. Visst är man glad åt gymnasieungdomen, och visst vill
705
·~·~.:::· i’
1~·~·–’ ’ lj.\llo _-;_ ..,_
-~
”” ll ’ ’
.l
Dagens frågor
man ha den, liksom deras jämnåriga, arbetarungdomen, med i hemvärnet. Men man skulle göra de unga för stor ära genom att tilldela
dem rollen som kärnan i hemvärnet. Kärnan – det är nog kärnkarlarna, de stadiga, starka och beslutsamma mannar, som bistert
sammanbitna skulle gå ut, om det gällde, för att värna hem och arbetsplatser. _
Och vi vilja inom hemvärnet helst undvika att skapa formationer
som äga en ensidig klassprägeL Vi vilja blanda läroverksgossar och
ynglingar som börjat att tjäna sitt bröd inom det praktiska livet,
liksom vi i leden ställa in män av de mest olika samhällsgrupper
och låta dem känna det kamratskap som skär tvärs över klass- och
yrkesintressen. Hemvärnet skall med sina frivilliga skaror av unga
och äldre liksom innesluta vår värnpliktsarme från båda sidor. Det
skall ge möjlighet för ynglingarna att av egen håg förbereda sig
för soldatens värv, det skall bereda deras fäder tillfälle att vidmakthålla de soldategenskaper de utbildat i värnpliktstjänsten. Hemvärnet
skall inom sig samla den redobognaste och mest pålitliga fria försvarsviljan och låta den bli en kraftkälla och tillgång i fredens och
i ofredens tider.
Axel L. RomdahL
Rysslands ekono- Det är väl känt, att Ukraina var Rysslands kornmiska förluster. bod. Mindre bekant är den förskjutning, som sedan första världskrigets år ägt rum inom de ryska åkerbruksområdena. Enligt Sovjetstatistiken, som man givetvis alltid måste ta
med ett visst förbehåll, har den totala åkerbruksarealen från 1913
till1938 ökats med 8 milj. hektar (från 94,4 till102,4 milj. hektar). Av
ökningen kommer på Uralområdet 3,2 milj. hektar, på Västsibirien 3,7
milj. hektar och på Ostsibirien 1,7 milj. Den spannmålsbärande arealen
i Ukraina torde icke ha utvidgats under denna period, ett nytt bevis
för att sovjetrysk agrarpolitik föga bestämts av rationella synpunkter. Enligt den sista folkräkningen omfattar Ukrainas befolkning
18,2 procent av Sovjetunionens totala befolkning; de ukrainska distriktens andel av veteproduktionen belöpte sig år 1937 till 21,5 procent,
inom vissa kulturer högst 18,9 procent. Ryssland skulle följaktligen
genom förlusten av de ukrainska områdena ha förlorat blott omkring
1/s av sin åkerbruksareal, tillika den bästa åkerbruksjorden i hela
Ryssland. Mycket större och känsligare är förlusten av de sockerproducerande områdena. Ukraina försörjde nämligen så gott som
hela Ryssland med detta näringsmedel. Man vet ej, hur stora lager
socker och spannmål Sovjetunionen hade i behåll vid tiden för ockupationen och i vad mån dessa förråd kunde räddas. Av skildringar
i dagspressen har man dock fått veta, att stora förråd förstörts av
de egna ryska trupperna i enlighet med Stalins order.
Särskilt hårt drabbad blev den ryska industrien. Man kan nog
säga, att Dneprostroj härvidlag var den kännbaraste förlusten. Den
706
Dagens frågor
väldiga kraftstationen hade en kapacitet på 558,000 kilowatt och var
den största i hela Europa. Den försörjde ett stort antal industriföretag vid Dnjepr med elektrisk kraft, däribland de betydelsefulla
ukrainska industriorterna Dnepropetrowsk, Kriworog och Nikopol.
Dneprostroj var Sovjetunionens och femårsplanens stolthet. Måhända
icke utan rätt, alldeles oavsett att llSkadegörelseprocesser» på sin tid
öppnades mot ett större antal ingenjörer och tekniker på grund av
l>oekonomiska metoder>l vid verkets uppbyggnad, varvid rättegångarna ändade med drakoniska åtgärder mot de anklagade. Bland andra
stora elektriska kraftstationer i Sovjetunionen, vilka just nu hotas
att inringas av de tyska trupperna och gå ryssarna förlustiga, kan
man nämna Sterowsk och Sussisk i Donbäckenet, vilkas kapacitet
håller 157,000 resp. 150,000 kilowatt. De försörja Donbäckenets industrier med elektrisk energi. Planer voro å bane att förbinda
Dneprostroj med Donbäckenet, men ännu så sent som 1939 hade dessa
arbeten icke slutförts.
Förlusten av Kriworog får väl räknas som det hårdaste slaget mot
rysk järnindustri. Kriworog är beläget i närheten av Donezområdets
kolfält, och dess järnmalm kännetecknas av sin höga kvalitet. Kriworogområdet levererade de sista åren före kriget 60 procent av hela
Sovjetrysslands järnmalmutvinning. Av icke ringare betydelse var
Kriworog för gjutjärnsproduktionen; i hela Ukraina belöpte sig före
kriget gjutjärnsproduktionen till 60 procent av hela Sovjetrysslands,
varav en stor del föll på Kriworog. En jätteförlust är vidare ockupationen av järngruvorna i distriktet Kertsch, vilkas lager äro dubbelt
så stora som Kriworogs och vilkas kvalitet är mycket hög.
Naturligtvis har den svarta metallindustrien gjort icke oväsentliga
framsteg i Ural och Sibirien under det sista årtiondet. Men dess
produktionskapacitet är för ringa för att någorlunda kunna ersätta
de stora förlusterna i Ukraina. Dessutom äro kommunikationsförhållandena i Ural och Sibirien relativt svagt utvecklade. Vidare få dessa
distrikt räkna med större råvarusvårigheter vid metallverkens försörjning.
Även den ryska maskinbyggnadsindustrien har fått vidkännas
svåra förluster. Därvid tänke man i främsta rummet på de stora
metall- och maskinbyggnadsfabrikerna i Dnepropetrowsk, Nikolajew
och Charkow. I Dnepropetrowsk finns eller rättare fanns det metallverk, som sysselsatte över 12,000 arbetare. Mycket kända voro också
de stora vagnfabrikerna i Dnepropetrowsk och Nikolajew liksom
varven i Nikolajew. Charkow var ett utomordentligt viktigt centrum
för maskinbyggnadsindustrien. Det representerade lokomotivbyggnad, traktorbyggnad, verktygsmaskiner, elektriska maskiner, bergverksmaskiner, lantbruksmaskiner och cykelfabriker;. i övrigt äger
Charkow ett flertal fabriker i finmekaniska branschen och talrika
företag tillhörande lätta industrien och livsmedelsindustrien. Till de
viktigaste maskinfabrikerna höra elektromekaniska fabriken i Charkow, generatorturbinfabrikerna i Charkow, som byggt Sovjetunionens
mäktigaste turbiner upp till 100,000 hästkrafter, lokomotivfabrikerna,
traktorfabrikerna, borrmaskinsfabrikerna, lantbruksmaskinfabrikerna
707
., ’
– – – – – – – – – – —~–
.1
Dagens frågor
»Serp och Molot», bergverksfabriken »Två schakt», ett flertal verk
för ersättningsdelar, kemiska apparater, cykelfabriker, kirurgiska
instrumentfabriker m. m. Redan i strukturen av Charkowverkens
olika produktionsgrenar kan man registrera deras närhet till Donazbäckenets kolfält, de viktigaste järnhyttorna och en fruktbar jordbruksbygd. J ordbrukets produkter förädlades i Charkows talrika
fabriker i konserv-, tobak-: växtolje-, läder- och skobranscherna;
dessutom hade Charkow en stor hampfabrik.
De viktigaste centra för Rysslands metall- och maskinindustri
med gammal industriell tradition koncentreras eljest kring Moskva
och Leningrad. Båda städerna kämpa nu för livet mot de belägrande
eller framträngande tyskarna. Huruvida fabrikerna nu lida brist på
råvaror för driften är svårt att bedöma. Om tyskarna lyckas ockupera dessa städer skulle det betyda dråpslaget för den ryska metalloch maskinindustrien.
Bland övriga industri- och handelscentra, som antingen gått förlorade för Ryssland eller till stora delar lagts i ruiner, äro Odessa,
Kiev och Kertsch att nämna. Särskilt svår måste Ryssland känna
förlusten av Odessa. Denna moderna storstad äger en av Rysslands
viktigaste hamnar, som blott fryser till l a 2 månader vintertid.
Hamnen i Odessa var av största betydelse för samfärdseln med
Kaukasus.
Till detta kommer förlusten av de baltiska republikerna och de
polska områdena, som annekterades av Ryssland under detta krig.
Dessa gebit kunna dock icke betraktas som ryska i egentlig mening,
något som också gäller om de under rysk-finska kriget erövrade
delarna av Finland. Man kan emellertid knappast tala om förluster
härvidlag, emedan den sovjetryska politiken i de erövrade områdena
blott föga bekymrade sig om att bygga upp en hushållning på rationell grund. Så mycket mer lamslogos där de produktiva krafterna
under ryskt herravälde.
Katolicismen Robbes berömda epigram, att den katolska kyrkan är
i nutiden. det döda imperiets spöke, som sitter krönt och med
spira på dess ruiner, täcker väl alltjämt den populära föreställningen
om denna kyrka, särskilt i länder, vilka liksom vårt inte har henne
direkt inom synfältet. Det är förresten påfallande, hur ofta 1500- och
1600-talens protestantiska propaganda med dess karikatyrmässiga
bilder går igen. Författaren till den förtjänstfulla bok om katolicismen i nutiden, på vilken här uppmärksamheten skall fästast, anför
Bunyans skildring av jätten Påve – d. v. s. den katolska kyrkan –
som visserligen ännu är kvar i livet, »men så skröplig och styv i sina
’ S. von Engeström, Katolicismen i nutiden. Sthlm, Albert Bonniers förlag, 1941.
(Orientering i aktuella ämnen.) Pris 6: 25. Inb. 8: -.
708
———-,=——————’1\’C:!–……!””’!’!’==·;:;;:·.:;,.•.,.••~-….–…………—~~·”’ ~.,,………………………..iiiiiiiiiiiiiiii;;;;:=—
Dagens frågor
leder både till följd av ålder och av de många stötar, som han fått i
yngre dar, att han numera kan göra föga mer än sitta i öppningen
till sin håla, grinande åt de vägfarande, som gå förbi, och bitande i
sina naglar, därför att han icke kan komma åt dem». Riktigt anmärker författaren, professor Sigfrid von Engeström, att om Bunyan
haft rätt, borde jätten Påve vid detta laget ha varit död.
Men katolska kyrkan är långt ifrån död eller ens ålderdomssvag.
I von Engeströms ytterst instruktiva, välproportionerade och objektivt skrivna bok framstår hon tvärtom som levande, rörlig och anpassningsduglig. Bättre än de flesta andra samfund har hon infogat
sig i den moderna tiden och tillmötesgår mera lyhört än många andra
tidens djupare behov. Just denna sida har von Engeström utförligt
belyst; Det är egentligen så en populär bok om ett alltid aktuellt
ämne skall skrivas: intet väsentligt utelämnat, intet oväsentligt överdrivet, inga överlägsna eller illa motiverade värdeomdömen. Svensk
allmänhet har äntligen fått ett hjälpmedel att orientera sig i ett ingalunda lätt samtidsproblem, om vilket för övrigt den svenska litteraturen är sorgligt fattig och därtill tendentiös i ena eller andra riktningen.
von Engeström börjar med ett inledande kapitel om katolicismens
världsfamnande anspråk och behandlar i en rad självständiga kapitel
dess lära, kult och ställning till samhällsfrågorna för att i ett slutkapitel redogöra för bärande krafter i katolicismen.
Den mycket träffande redogörelsen för de bärande krafterna i katolicismen ger på samma gång förklaringen till katolicismens under
senare år allt starkare ställning i katolska länder och till de talrika
konversionerna inom och utom dessa. Bredvid en i breda lager härskande massiv religiös indifferentism – den finns ju också i protestantiska länder – finner man en katolsk renässans, uppburen, särskilt
i Frankrike, av en rad inflytelserika och talangfulla författare och
förstärkt av parallellföreteelser inom samtida filosofi och naturvetenskap, särskilt Bergsons filosofi.1 Oppositionen mot materialism och
intellektualism har i stor utsträckning kommit katolicismen till godo.
Katolska kyrkans auktoritet har också visat sig besitta en utomordentlig dragningskraft. Ofta bottna, som von Engeström framhåller, övergångarna till katolicismen i våra dagar i uppskattning av
kyrkans starka auktoritet, medan naturligtvis samtidigt övergångar
i motsatt riktning bero på konflikter med just denna auktoritet. Det
är alldeles säkert, att katolicismen i lydnadskravet har en av sina
största tillgångar. När det från protestantiskt håll invändes, att det
obetingade underkastaodet under detta lydnadskrav är ett utslag av
individens oförmåga och obenägenhet att taga på sig uppgiften att
1 Bergsons betydelse härutinnan utvecklas av t. ex. den främste representanten
för den katolska filosofien i Frankrike, Jacques Maritain, i ett nyligen på svenska
utgivet arbete om nutidsmänniskans tro i form av självdeklarationer av en rad
ledande tänkare och författare i olika länder (Sverige representerat av Hans Larsson och Finland av Rolf Lagerborg) : »Min tro. En bok om livsdskddningar. Med
förord av Alf Ahlberg.» Sthlm, ~atur och kultur, 1941. Pris 6: 75. Inb. 9: 25.
709
.•. –~· .f
Dagens frågor
själv besinna sig på sin andliga ställning och normerna för sitt sedliga handlande, kan man invända, att i de högsta frågorna bli de flesta
av oss aldrig annat än barn, som behöva andras ledning. En annan
dragningskraft är katolicismens universalism – Hugh Benson har
i sina »Confessions» betygat, att denna var avgörande för hans övergång till katolicismen. Och äntligen fängslar den katolska kyrkan
med sin kult, som mer än på ·andra håll sker tillmötesgår behovet av
åskådlighet och påtaglighet och talar direkt till känsla och fantasi.
Men samtidigt har katolska kyrkan just i denna egenskap av karakteristik kultreligion en av sina sårbara punkter, för vilket man på
katolskt håll ingalunda är alldeles blind.
överhuvud får man emellertid vid studiet av våra dagars katolicism
den uppfattningen, att reformkrav sällan resas, och denna uppfattning förstärkes vid läsningen av von Engeströms bok. Det är naturligtvis alldeles riktigt, att författaren endast i förbigående behandlar
den mäktiga rörelse omkring sekelskiftet att modernisera katolicismen, som gick under namnet »modernismen». Men det är fråga, om
inte de faktiskt existerande ansatserna tillliknande rörelser- härvid
har det väl hittills stannat – inom nutida katolicism varit förtjänta
av ett omnämnande. Katolicismens egenskap av obestridd enhetskyrka
har kanske nu något överdrivits, så att läsaren får det intrycket, att
riktigheten av lära, kult och moral aldrig ifrågasättes i inomkatolska
kretsar. Att katolska kyrkan liksom andra samfund då och då känner
sig oroad och störd visar bl. a. den uppseendeväckande exkommunikationen av professor Joseph Wittig 1926.
Från sista åren föreligger dessutom ett par teologiska inlägg i
modernistisk anda, som framkallat en livlig diskussion, nämligen
»Der Katholizismus. Sein Stirb und Werde» (1937) och »Der Katholizismus der Zukunft» (1940). I dessa arbeten, för vilka ett par kända
protestantiska teologer stå som utgivare men som till författare ha
katolska teologer och lekmän, göres det katolska lärosystemet till
föremål för en ingående kritisk granskning och ganska vittgående
krav på kultens modernisering resas- bl. a. kräves en plats för modersmålet i liturgien-, celibatets uppmjukning, en katolsk folkbibel
o. s. v. Från katolskt håll har naturligtvis både kritik och reformförslag i stort sett avvisats: dock har en betydande katolsk teolog,
den nyligen avlidne professor A. Rademacher, ställt sig sympatisk till
andan i åtskilligt. Betecknande är, att den katolska »Theologische
Revue» vägrade plats för recensionen och att den i stället inflöt i
Heilers »Eine heilige Kirche». Det återstår att se, om inläggen för
katolska kyrkans vidkommande skola få lika efemära och obetydliga
följder som på sin tid modernismen.
Bror Olsson.
Grekland Det enhetsverk, som Metaxas lyckats skapa inom det
i nödtider. förut politiskt splittrade grekiska folket, nådde sin kulmen,
då han den 28 oktober 1940 vägrade att böja sig för Italiens ultimatum.
710
Dagens frågor
Grekerna mötte upp som en man till försvar av sin frihet. Enligt
ögonvittnens skildringar var folkets entusiasm i högsta grad gripande.
Alla ville bringa offer på fosterlandets altare. Boldaterna offrade
sin hälsa och sitt liv, de civila sitt arbete och sina pengar. Många
vore de som gåvo allt vad de ägde, det som skulle skänka dem en
tryggad ålderdom.
Den första segern ingöt självförtroende och övertygade grekerna
om att de ej voro sämre än sina förfäder vid Marathon och Salamis.
Förtroendet för Metaxas var obegränsat. Hans plötsliga bortgång i
slutet av januari, mitt under kriget, var därför en oerhörd förlust
för det grekiska folket. Man kände att han var oersättlig och i dessa
dagar torde ej så få greker anse, att landet aldrig skulle ha bragts
i den nuvarande situationen, om Metaxas levat. Trots detta hårda
slag höll man ut månad efter månad till förvåning för dem som spått
att grekernas motståndskraft skulle vara bruten, sedan den första
entusiasmen svalnat.
:Med förhållandena väl förtrogna höllo före, att religionen utövade
stort inflytande på grekernas moral. Mer än i andra länder är nämligen religionen i Grekland en maktfaktor. En kort tid före krigsutbrottet hade en händelse inträffat, som djupt gripit folket. Samma
dag – den 15 augusti 1940 – då en stor religiös högtidlighet ägde
rum på ön Tinos till Madonnans ära, torpederades den i Tinos hamn
liggande grekiska kryssaren »Helli», som man tog för givet, av italienarna. En djup harm grep det grekiska folket över den dödliga
förolämpning som tillfogats den Heliga Jungfrun och man ville
hämnas skymfen. Man tyckte sig också förnimma den heliga vrede
som gripit Madonnan och den oemotståndliga kraft som hon ingöt
hos folket. Gripna av dessa känslor tyckte sig många soldater se den
Heliga Jungfrun gå framför sig under anfallen, och så smittsam var
denna psykos att t. o. m. italienska fångar lära påstått sig hava sett
en svartklädd kvinna mitt i kulregnet i spetsen för de grekiska skyttelinjerna.
Huru annorlunda gestaltade sig icke förhållandena för den, som i
höstas gjorde ett besök i Grekland. Ett talande bevis härpå gav
Akropolis, där vid sidan av den grekiska flaggan vajade två stormakters, Tysklands och Italiens. Ehuru ockupationen i huvudsak
blev anförtrodd till Italien, finnas dock på några viktiga platser tyska
besättningstrupper, varjämte en stor del av Tracien är ockuperat av
Bulgarien. I detta sammanhang må nämnas att det första vapenstilleståndsfördraget, som uppgjordes i Larissa mellan överbefälhavaren för de tyska trupperna och chefen för grekiska huvudarmen, innehöll bl. a. bestämmelsen att italienarna icke skulle beredas tillfälle
deltaga i ockupationen. Detta fördrag godkändes emellertid .icke av
den grekiska regeringen, som det sades på tillskyndan av den brittiska
överbefälhavaren. Följden blev kampens fortsättande ytterligare
några dagar och väsentligt strängare villkor vid de slutgiltiga förhandlingarna. Grekernas medfödda förmåga att anpassa sig gör att
jämfört med vissa andra ockuperade länder några större friktioner
ej syntes förefinnas. Grekerna tycktes foga sig i sitt öde. Delvis
711
52- 41770. Svensk Tidskrift 1941.
f, … …
.f
Dagens frågor
torde detta även bero på att de främmande soldaterna uppföra sig
synnerligen väl, korrekt och disciplinerat.
Efter kapitulationen upplöstes den grekiska armen. Officerarna
fingo behålla sina vapen, truppen avväpnades och fördes till sina
hemorter. Av officerskåren användes nu en del i krigsdepartementet,
några i civil statstjänst och slutligen en mindre del i det till 6,000 man
uppgående gendarmeriet som ”uppsättes av grekerna. Flertalet torde
dock vara utan arbete. Alla åtnjuta fortfarande lön. Den forne överbefälhavaren, general Papagos, levde såsom privatman i Athen under
anspråkslösa förhållanden. Ehuru numera utan verksamhet betraktas
han alltjämt av officerskåren såsom dess högsta målsman. Det enda
grekiska militära inslaget i gatubilden i Athen var evzoner, som
bestredo vakttjänst vid de kungliga slotten. Ockupationstrupperna
voro däremot talrikt representerade.
Med undantag av Saloniki, Larissa, Pirams, vissa hamnar i Sydgrekland samt flygplatser och städer på Kreta gjorde de grekiska
orter, som besöktes, ej intryck av krigets härjningar. Särskilt staden
Larissa var mycket illa medfaren- man såg knappast något oskadat
hus – men de största skadorna torde där hava uppkommit genom
en jordbävning, som följde omedelbart på ett italienskt bombardemang. Så mycket svårare var förödelsen å förbindelserna. Sprängning av landsvägs- och järnvägsbroar, tunnlar, viadukter samt vägförstöringar på svårtillgängliga platser hade av de återtågande brittiska trupperna gjorts med den största grundlighet. Då endast en
järnväg leder norrifrån till Athen och vägsystemet i hela landet är
föga utvecklat hava dessa förstöringsarbeten verkat i högsta grad
förlamande på verksamheten inom skilda områden. Härtill kommer
att någon biltrafik i brist på bensin och surrogatbränsle så gott som
icke äger rum. Man är praktiskt taget för transporterna hänvisad
till hästfordon, vilka äro av primitiv beskaffenhet och i regel dragna
av utmärglade dragdjur. .Även sjöförbindelserna hava nästan helt
avstannat.
Regeringschef är förre befälhavaren för grekiska Epirusarmen, general Tsolakoglu. Regeringens ställning är naturligen ytterligt svår
och dess inflytande mycket begränsat. Provinsguvernörerna äro
greker. Det civila livet har på nästan alla områden ännu icke kommit i normala gängor. skolundervisningen var i regel inställd, enär
skollokalerna begagnades för militära ändamål. Man beklagade detta
så mycket mera som den endast sedan några år tillbaka införda
obligatoriska skolundervisningen omfattats med stort intresse. Aktningsvärda försök att bedriva undervisningen i det fria kunde man
på flera ställen iakttaga.
Karakteristiskt var alltjämt det pulserande gatulivet i städerna.
Från tidigt på morgonen till mörkläggningen på aftonen vimlade
det av människor på gatorna och kafeerna voro fullsatta. Man flanerade, språkade, gjorde affärer och politiserade. Greken älskar att
tala politik.
När man iakttog dessa tillsynes sorglösa och sysslolösa skaror i
en av kriget härjad miljö, föreföll det onekligen egendomligt att
712
l …………_
Dagens frågor
detta folk varit mäktigt sådana prestationer under kriget. En förklaring kan möjligen vara att finna i det sätt, på vilket inkallandet
av de värnpliktige ägde rum. Enligt mobiliseringsplanen togs nämligen i första hand i anspråk lantbefolkningen samt värnpliktige
från de norra delarna av landet. Dessa äro i särskild grad vana att
uthärda strapatser. De i:iro uppfostrade i ett bergigt och kargt land
– tre fjärdedelar av Greklands yta är täckt med berg – och hava
sedan barndomen klättrat uppför branter, där inga andra soldater
än härför särskilt utbildade kunna taga sig fram. Rent fantastisk
är deras förmåga att livnära sig med litet. Bröd, doppat i olivolja,
några lökar och litet ost i:ir en tillfredsställande kost för en grekisk
soldat.
Ett tragiskt inslag i gatubilden var de många invaliderna. Man
räknade med minst 4,000, som efter kriget på grund av frostskador
undergått amputation av någon lem. Orsakerna till det stora antalet
torde vara att söka i den ovanligt stränga vintern men även i vätan,
dyn och gyttjan under hösten och våren. Bristande utrustning bidrog
även i hög grad. Skodon och strumpor voro av dålig beskaffenhet och
i otillräckliga kvantiteter. Någon vinterutrustning existerade praktiskt taget icke. Slutligen föranledde bristande kunskap i behandling
av kylskador många gånger till förhastade amputationer. På den
italienska sidan var förhållandet i detta avseende ännu bedrövligare.
I samband härmed må nämnas att den svenska Greklandshjälpen
bl. a. inriktat sig på att översända proteser till Grekland.
Den grekiska landsbygden gjorde ett fattigt intryck. Boningshusen
voro av mycket primitiv beskaffenhet, i regel försedda med fallfärdiga
halmtak. Bohaget var det enklast möjliga. En jämförelse med lantbefolkningens villkor i Sverige låter sig icke göra, men Grekland stod
även mycket efter Bulgarien i detta hänseende. Fälten voro av den
stekande sommarsolen helt förbrända. Det föreföll ofattbart, att de
stora kreaturs- och fårhjordarna kunde livnära sig på de fullständigt
gulnade betesfiilten. I allmänhet var det mycket ont om vatten. Vegetationen i floddalarna var däremot rik.
Underhållssvårigheterna voro oerhört stora, oaktat, enligt uppgifter
från flera håll, ockupationstrupperna i huvudsak ombesörjde sitt underhåll genom tillförsel hemifrån. Orsakerna till svårigheterna ansågos främst vara brist på transportmöjligheter. Följande uppgifter,
hämtade från en av Röda korset i Grekland gjord sammanfattning, äro
ägnade att belysa svårigheterna. Av de ransonerade varorna erhålles
– hittills åtminstone – en brödportion på 190 gram per dag. Före
kriget beriiknade man dagsportionen bröd till 650 a 800 gram. Då för
millioner greker brödet är den väsentliga födan måste en så kraftig
reducering av brödportionen leda till att huvuddelen av befolkningen
blir undernärd, siirskilt som det är uteslutet att kompensera bristen
på bröd med annan föda. Så har t. ex. under en tid av fem månader
kött endast utdelats tre a fyra gånger med 100 a 150 gram per person.
Trots att myndigheterna bestämt höga priser åt jordbrukarna för
alla livsmedel, saluföres i den offentliga marknaden icke mycket
annat än frukt, tomater och pumpor. Inflationen är i gång och hotar
713
.. ’
.!
Dagens frågor
att öka snabbt. I smyghandeln – den svarta marknaden – betalas
svindlande priser. Här nedan angivna stegring sedan april ger en
bild av läget:
Pris i april Pris i oktober
Kött …………….. 60 drakmer per kg. 300 drakmer per kg.
Potatis …………… 8 )) )) )) 100 )) )) ),
Smör …………….. 130 )) )) )) 1,100 )) )) ))
Fisk …………….. 40 )) )) )) 350 ))
Ost ……………… 80 )) )) )) 450 )) )) ))
(Ett hundra drakmer motsvarar omkring tre kronor.)
Det är uppenbart att dessa priser endast kunna betalas av de burgna
i samhället; tillgången å livsmedel är för övrigt så knapp att den
förslår endast till en ringa del av befolkningen.
Den nästan fullständiga bristen på bränsle försvårar ytterligare
situationen. Kokning får ej längre ske med gas och endast 1/s av den
vanliga förbrukningen av elektrisk kraft får förekomma. För uppvärmning av bostäderna finnas praktiskt taget inga förråd av kol,
koks eller ved. Grekiska folket måste därför till största delen vara
berett att »frysa sig igenom» vintern, som under januari-mars kan
vara mycket kall. Kylan är så mycket mer besvärande, som bostä-
derna äro uppförda mera med hänsyn till den tropiska hettan under
sommaren än till att möta vinterns köld.
De med livsmedels- och bränslebristen förknippade svårigheterna
göra sig främst kännbara beträffande barn, ungdom och sjuka. Trots
energiska försök från myndigheternas sida att träda hjälpande emellan är faktiskt en hel generation ungdom i fara att gå under. Läkarna
förutspå redan nu allvarliga följdsjukdomar.
Så lider åter det grekiska folket som så många gånger förut under
sin korta tillvaro såsom självständig stat av följderna av ett olyckligt
krig. Man fick en stark känsla av att detta folk aldrig hunnit hämta
sig från de med korta tidsmellanrum återkommande krigen och än
mindre förmått att åstadkomma sociala reformer och förbättringar
inom samhällslivet. Huru olika ställa sig icke förhållandena i vårt
land! Det svenska folket har vid en jämförelse för visso riklig anledning till självrannsakan och tacksamhet.
Den bästa önskan, man därför kan uttala för det frihetsälskande,
livskraftiga och tappra grekiska folket är att försynen måtte skänka
detsamma lugn och ro till det återuppbyggnadsarbete, som det trängtar efter.
Pontus Reuterswärd.
Syntetiskt Vårt lands normala konsumtion av gummi uppgår till
gummi. ungefär 10,000 ton om året. Det är ju sett ur världsproduktionens synpunkt en ringa kvantitet, som skulle kunna fraktas
714
Dagens frågor
på ett enda fartyg. Trots detta är vår hushållning med gummi för
närvarande ytterst ansträngd och inom ett halvt eller ett år torde
gummisituationen vara den svenska försörjningens mest kritiska
punkt.
Gummi intar en nyckelställning inom det nutida samhällslivet.
Detta karakteriseras som bekant av ett högt utvecklat transportväsen
och i detta spelar bilen en avgörande roll. Den elektriska industrin
svarar för oersättliga organ i det nutida livet – telefon, radio, motorer, ljus, kraft – och för dessa organs funktion är gummi såsom
isoleringsmaterial en förutsättning. Även inom läkekonsten spelar
gummi en betydande roll. Om gummit tryter medför det sålunda en
allvarlig förlamning av vårt näringsliv.
Man har anledning ställa sig skeptisk mot framtida importmöjligheter av gummi. Även om vi kunna utverka de nödiga transporttillstånden, så är frågan inte ur världen. Det förhåller sig nämligen så
att inte mindre än 90 procent av hela världsproduktionen av gummi
ligger koncentrerad till det område, som nu är utomordentligt starkt
hotat av den japanska expansionen. Krigsutbrottet mellan västmakterna och Japan innebär att världens gummiproduktionscentra ligga
i stridslinjen. Västmakterna få nu falla tillbaka på sina lager och
på det syntetiska gummit.
Tack vare teknikens framsteg under senare årtionden har emellertid
den industrialiserade världen frigjort sig från fullständigt beroende
av Malaekas och Nederländska Indiens gummi. Det är nämligen nu
fullt tekniskt möjligt att på syntetisk väg framställa gummi, som
till och med är naturgummit kvalitativt överlägset. Det syntetiska
gummit har även varit dyrare, men det är en underordnad fråga då
existensen står på spel.
Världens samtliga stormakter ha redan en väl utvecklad och i vissa
fall stor industri för syntetiskt gummi. Såväl Tyskland som Sovjet
torde vara »självförsörjande» i fråga om gummi – den civila konsumtionen måste dock starkt begränsas. U. S. A. har också på ett
tidigt stadium sökt frigöra sig från beroendet av den brittisk-holländska gummiproduktionen. Elektroindustrins krav på ett kvalitativt
bättre isoleringsmaterial än naturgummi har också drivit fram den
syntetiska gummiindustrin. Förenta Staternas och särskilt Englands
produktionskapacitet av syntetiskt gummi torde emellertid ännu vara
ytterst liten i förhållande till behovet. Västmakternas eftergivningspolitik mot Japan får ses ur denna synpunkt.
Även Sverige skall nu börja producera syntetiskt gummi. För en
tid sedan meddelades i pressen att staten anslagit en mindre summa
för att finansiera förberedelserna till laboratoriearbetet. En rad
kända svenska företag ha ställt såväl medel som kemister och laboratorier till förfogande.
I och för sig gäller det inte uppfinna syntetiskt gummi utan att
utexperimentera en lämplig fabrikationsmetod. Det syntetiska gummits principer och formler äro varje kulturfolks egendom. Den praktiska metoden att erhålla ett högvärdigt gummi är emellertid vederbörande länders resp. tillverkares hemlighet. Sålunda äga tyskarna
715
;,j·.
.i-.”’
;:.·
’ .
Dagens frågor
förmågan att göra ett gummi – buna – som på ett glänsande sätt
löst deras gummiproblem. Buna är inte bara ett överlägset gummi,
det kan även framställas snabbare än något annat syntetiskt gummi.
Såvtil råvarorna för buna som den allmänna produktionsföljden äro
kända, men en del avgörande detaljer känner övriga världen inte till.
Syntetiskt gummi framställes ur mycket vanliga råvaror, nämligen
kalksten, kol och vatten. Å ven ·trä, jordbruksprodukter och petroleum
kunna duga såsom utgångsmaterial. Det är närmast en pris- och förekomstfråga. Billigast torde emellertid kalksten, kol och vatten ställa
sig, även om därtill fordras elektrisk energi.
Det finns två olika huvudtyper av syntetiskt gummi: det tyska
syntetiska gummit, buna, är den ena typen och det amerikanska
neoprene kan sägas vara representativt för den andra gruppen. Buna
polymeriseras med natrium. Neoprene innehåller klor. Båda slagen
kunna göras av kalksten och kol.
Under förra kriget tillverkade tyskarna ett gummisurrogat, s. k.
metylgummi. Detta var naturgummit underlägset i avgörande stycken och får alltså karakteriseras som surrogat. Buna och neoprene
äro inga surrogat utan sjiilvständiga artiklar. De äro på kemiskteknisk väg framställda plastiska massor med egenskaper som likna
naturgummits, fast de överträffa i många viktiga fall detta.
Gummi består av grundämnena kol och väte. Dessa förekomma i
naturen i överflöd och i en otalig massa kombinationer. ’l’rots gummits enkla beståndsdelar är det emellertid mycket kornplicerat byggt.
Gummits natur var okänd ända tills vår världsberömde landsman
professor ’rhe Svedberg i Uppsala med sin ultraseparator lyckades få en inblick i de högmolekylära ämnenas natur. Tidigare
visste man att gummi uppbyggdes av ’isopren, ett omättat kolväte
vars molekyl bestod av 5 kol- och 8 väteatomer. Dessa isoprenmolekyler äro i gummit polymeriserade (polymerisation= att sammansluta flera lika molekyler till en större molekyl) till de jättemolekyler
vi kalla gummi. Hur många isoprenmolekyler gummi bestod av
lyckades dock ingen klargöra. Endast gummiväxterna kunde därför
förvandla isopren till gummi. Prof. Svedberg konstruerade 1926 en
separator, som roterade med en hastighet av 2,700 varv i sekunden
och som åstadkom en kraft mer iin en miljon gånger större än jordens
dragningskraft. Då gummi centrifugerades i denna apparat slets
gummimolekylen itu av centrifugalkraften och gummits obinda x,
antalet isoprenmolekyler i jiittemolekylen, kunde på ett sinnrikt sätt
avslöjas. Beträffande gummits karakteristiska egenskap, elasticiteten,
kunde man faststicilla att den grundade sig på gummimolekylens form
av en lång tråd. Vid polymerisationen bindas alltsä isopremnolekylerna samman till en lång tråd.
lVled utgångspunkt från dessa erfarenheter blev det inte kemisternas
uppgift att till varje pris göra naturgummi på syntetisk väg utan
framför allt att framställa ett kolväte, som kan polymeriseras till en
sådan jättetrådmolekyL Diirmed kom arbetet in på nya vägar.
Tyskarna gjorde före världskriget på kemisk vtig isopren och polymeriserade det till ett gummisurrogat De uppnådde dock inte gum- 716
Dagens frågor
mits goda egenskaper, emedan >>trådens» längd inte blev naturgummits.
Det moderna syntetiska gummit eftersträvar inte att efterbilda
naturligt gummi utan i stället att göra ämnen med gummiegenskaper.
Detta har lyckats bättre. Framställningens huvuddrag har följande
utseende. Vid buna: koks och kalk brännas i den elektriska ljusbågen
samman och bli kalciumkarbid. Denna ger vid förening med vatten
en gas, som kallas acetylen, vilken numera är på väg att bli ett av
teknikens viktigaste utgångsmaterial. Acetylen användes vid belysning, vid svetsning och är mellanstadiet vid ett stort antal konstmassor. Acetylen iir liksom gummi ett kolväte. Med hjälp av katalysatorer (= ämnen som med sin närvaro påskynda eller stegra en
kemisk process utan att sjtilva ingå i densamma) polymeriseras acetylen till ett kolväte som heter butadien. Detta ämne har stor likhet
med gummimolekylen isopren därigenom att det kan polymeriseras
till samma långa trådmolekyL Rutadien och natrium ha givit namnet
buna, som också är en polymerisationsprodukt av de båda ämnena.
Liksom naturgummit framställes buna såsom gummimjölk, latex.
Till denna gummimjölk siitter man någon syra, varvid gummit utnilles. Genom variationer vid butadienets polymerisering erhåller
bunan olika kvalitativa egenskaper, varför syntetiskt gummi kan
framställas så att det siirskilt passar för något bestämt syfte. Buna
kan iivcn framställas av kolhydrater, till exempel trä, socker eller
potatis, varvid dessa råvaror överföras till alkohol och denna till
butadien. Även petroleum kan genom »krackning» via metan eller
butan överföras till acetylen resp. butadicn, vilket sistnämnda kolväte alltså iir centralpunkten i förvandlingsprocessen.
Det syntetiska gummi som Sverige skall börja tillverka är neoprene,
den amerikanska Du Font-koncernens gummi. Råmaterialen äro
samma som för det tyska buna. Kol eller petroleum förädlas till
acetylen på kiint siitt. Acetylen blir alltså den egentliga utgångspunkten för vårt nya gummi. Med hjälp av katalysatorer överföras
acetylen och saltsyra (som innehåller klor) till klorbutadien eller
kloroprene. Detta ämne har liksom bunans mellanprodukt butadien
samma egenskaper som naturgummits isopren. Klorbutadien, som är
en omättad vätska, bibehåller sig inte länge utan övergår av sig självt
till en plastisk massa, neoprene, ett syntetiskt gummi. Med zinkvitt
kan detta sedan vulkaniseras och får då det vulkaniserade gummits
typiska egenskaper.
Framstiillningskostnaderna för syntetiskt gummi ställa sig cirka
tre gånger högre än naturgummits förkrigspriser. I gengäld har det
synnerligen förnämliga egenskaper. Slitstyrkan är hög – särskilt
vissa bunaslag ha i jämförelse med naturgummi ända till dubbel
slitstyrka. Naturgummit upplöses som bekant av bensin och oljor
och »åldras» av sol och luft. Det syntetiska gummit utmärker sig av
mer eller mindre okiinslighet mot bensin och oljor, syror och en rad
andra kemikalier. Det försvagas inte av hög temperatur och åldras
inte så hitt av solbestrålning och lnft som naturgummi.
Detta har gjort de syntetiska gummislagen överlägsna särskilt
717
··i”
lol ’ ,·
.; .f
Dagens frågor
inom den elektriska och kemiska industrin, där kvaliteten går före
priset. Neoprene har endast i obetydlig omfattning använts som bilgummi, emedan den stora amerikanska marknaden haft fri tillgång
till det billiga naturgummit. Några tekniska hinder föreligga emellertid inte för att låta bilarna rulla på däck, som gjorts av kalksten,
kol och vatten.
Erik Hilbert.
718