Ett folk som ej vill dö
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ETT FOLK
SOM EJ VILL DÖ
-.~ T
DEN SLOVENSKA NATIONALITETEN HÅLLER PÅ
ATT UTPLÅNAS
Av ILLYRICUS
ATT Jugoslavien berett axelmakterna större bekymmer än något
annat ockuperat land torde vara allmänt bekant. Nästan dagligen
innehålla tidningarnas utrikessidor meddelanden om de blodiga
repressalier, varmed ockupationsmyndigheterna och deras vasallförvaltningar förgäves söka undertrycka frihetsrörelsen och »likvidera» de kämpande patriotgrupperna.
Men över Jugoslaviens nordvästra hörn, det lilla alplandet
Slovenien, har, alltsedan de militära operationerna på Balkan slutförts våren 1941, en olycksbådande tystnad lägrat sig. Något
enstaka telegram om massarkebuseringar eller derrationaliseringsåtgärder är allt vad som hörts om slovenernas öden. Orsaken därtill är uppenbar. Slovenien utgör nämligen för närvarande inte
ett för sig förvaltat, ockuperat område, inte ens en formellt halvautonom provins som till exempel Böhmen-Mähren; det har delats
mellan Tyskland, Italien och Ungern och administrativt inkorporerats i dessa länder som en integral del av dem. Det är alltså inte
att undra på att liksom en järnridå dragits ned för den slovenska
scenen. Slovenerna själva ha emellertid hemliga kommitteer i sina
större städer, som genom rapportörer på olika platser insamla
informationer om vad som tilldrar sig i landet!
Inalles synas slovenerna uppgå till 1,s miljoner, varav en tredjedel även före detta krig levt under tyskt, italienskt eller ungerskt
välde. Det är alltså ett av Europas minsta folk – om man nu
överhuvud skall anse dem som ett folk för sig och icke blott som
en stam eller gren av det sydslaviska. De tala ett med serbokroatiskan mycket närbesläktat språk – det skiljer sig från detta
1 Efterföljande uppgifter äro sammanställda dels ur tysk-italienska tidningsuppgifter, dels ur uppgifter som slovener utanför Slovenien fortlöpande hopsamlat.
241
.. __,..
lllyricus
knappast så mycket som danskan från svenskan, utan snarare som
norskt landsmål från norskt riksmåL Slovener, som äro verksamma i t. ex. Belgrad, behöva sålunda inte lära sig serbiska,
utan börja mycket snart automatiskt tala språket med lätt brytning.
Men även om slovenerna äro ett litet folk, vars existens knappast
är känd av den europeiska: allmänheten, äro de dock i hög grad
förtjänta av vårt intresse- och vår medkänsla. Det är ett idogt
och bildningstörstande, mycket fridsamt men samtidigt frihetsälskande folk, som har en högre levnadsstandard och står på en
högre genomsnittlig kulturnivå än något annat folk i Sydosteuropa. De ha ett mera utvecklat sinne för objektivitet och proportioner, större organisationsförmåga och mera benägenhet för samarbete än övriga folk i denna del av världen. Författaren till dessa
rader har en längre tid bott i Slovenien och personligen besökt
alla delar av deras lilla land, till vilket han är knuten genom
många personliga vänskapsband. Sällan träffar man på den europeiska kontinenten ett folk som gör ett så genomkultiverat intryck;
framför allt imponeras man av folkbildningsarbetet, de många
boklådorna och lånebiblioteken; mängden av tidningar, tidskrifter
och annan litteratur på slovenska nådde före kriget förbluffande
stora upplagor. Den högt utvecklade kooperationen och det intensiva utnyttjandet av varje tumsbredd produktiv jord befästa de
starka intrycken.
Ursprungligen torde slovenerna ha utgjort en del av det sydslaviska enhets- eller urfolk, som under medeltiden över Karpaterna och Pannoniska slätten sökte sig ned mot Medelhavet. Att
de historiskt kommo att vandra en annan väg än de övriga stammarna synes sedan ganska tidigt ha lett till en språklig differentiering. Redan på 900-talet torde slovenska språket ha varit klart
utformat och tydligt avvikit från den gamla halkansiaviskan –
därom vittna de s. k. Freisingerdokumenten, en religiös skrift av
år 1000, som är en av de överhuvud äldsta bevarade skriftliga
urkunderna på något slaviskt språk; och slovenskan har sedan
dess inte förändrats avsevärt. Man kan tämligen noga fastslå när
slovenerna togo sitt land i besittning; det skedde mellan 590 och
610. Nästan omedelbart synas de olika stammarna ha sammanslutit sig till en lös statlig enhet, den halvt legendariska konungen
Sarnos stora rike. Efter Sarnos död föll riket emellertid sönder;
under de närmaste seklerna synas slovenerna ha brett ut sig åt
alla håll, och spridd slovensk bosättning förekom ända upp i trak- 242
T
Ett folk som ej vill dö
terna av Wien och Salzburg och åt sydväst långt ned på Poslätten.
Framför allt expanderade de emellertid österut, där de befolkade
alpernas småkulliga förland.1
Någon ny slovensk statsbildning uppstod däremot inte; slovenerna kommo att växelvis stå i beroende av frankiska, bajerska
och slutligen österrikiska feodalfurstar – de hade också några
egna, såsom grevarna av Celje, vilka tidvis nådde viss makt och
inflytande –:– allt inom ramen av först det tysk-romerska, senare
det habsburgska riket. Intressant är att reformationen snabbt
vann gehör bland slovenerna. Den nedslogs emellertid eftertryckligt av katolska kyrkan. Den gången brändes all existerande
litteratur på slovenska språket på håle, varvid stora kulturvärden
gingo till spillo – precis som i våra dagar, 400 år senare. Den
gången var emellertid förföljelsen inte riktad mot det slovenska
språket som sådant, endast mot protestantismen, som också i stort
sett utrotades. En enda gång återfingo slovenerna ett visst slags
självständighet. Det var i samband med Napoleonkrigen, då den
franske kejsaren 1809 skapade »Illyriska provinserna» med slovenernas metropol, Ljubljana, som huvudstad och marskalk Marmont, hertigen av Ragusa, som furste. Med Napoleons fall störtade
Illyrien samman, Wienkongressen sammanförde området åter med
Habsburg, till en början som »Illyriska konungariket», sedan uppdelat på österrikiska kronland; slovenerna utgjorde hela befolkningen i Krain, större delen av den i södra Steiermark och södra
Kärnthen. Efter världskriget anslöto sig slovenerna i dessa områden frivilligt till Jugoslavien; Kärnthen, där den tysktalande
befolkningen hade övervikt, opterade dock för Österrike, varvid
även en del distrikt med slovensk majoritet följde med.
Inom jugoslaviska rikets ram hade slovenerna för första gången
på ett årtusende – bortsett från den illyriska episoden – vunnit
sin frihet. Men tusen års germanskt feodalt övervälde hade inte
förmått utplåna deras nationalitet, de hade aldrig låtit assimilera
sig, inte ens ytligt germanisera sig utan hade med enastående
1 Senare invandrade dit serbokroater som av turkarna trängts undan från Balkanhalvöns centralare delar, assimilerades av slovenerna och blandade sitt språk med
deras; så uppstod den »kajkaviska», slovenskan närstående dialekten av serbokroatiskan. I själva verket har befolkningen i Kroatiens kärnland, Hrvatsko Zagorje,
bygden omkring Zagreb, ett slovenskt urskikt; den består av kroatiserade slovener
ehuru den numera räknar sig som kroatisk; av den ursprungliga kroatiska stammen,
som talade »tsjakaviska», återstå blott några obetydliga spillror i Istrien på en del
öar vid norra Adriakusten.
243
18-43337. Svensk Tidskrift 1943.
·•
Jllyricus
-~;’- ~-~ ’
:….._——-~-
seghet bevarat sitt språk, sina sedvanor, sin folkliga kultur och
sitt nationella medvetande. I Jugoslavien fingo de nu full likställighet med övriga folkelement, och deras inflytande på statsledningen var mycket, kanske oproportionerligt stort. Slovenien utgjorde faktiskt en liten stat i staten. I hela det slovenska området
-efter 1929 en administr~tiv enhet under namn av Dravska Banovina, Dravabanatet – var slovenskan officiellt språk vid sidan
av, eller snarare framför serbokroatiskan: i kyrkorna och inför
rätta, i skolorna och i pressen användes praktiskt taget uteslutande
slovenska. Inte något som helst försök gjordes att undertrycka
den slovenska folkstammens särprägel, snarare befrämjades den
av statsmakterna. Slovenernas starka ställning inom det jugoslaviska riket baserades naturligtvis även på att deras land inte bara
kulturellt utan också ekonomiskt var den högst utvecklade delen
av riket; 40% av Jugoslaviens kolbrytning härrörde från området, som också levererade betydande kvantiteter bly- och zinkmalm och överhuvud var det starkast industrialiserade området i
Jugoslavien.
Men endast 2 /a av det slovenska folket fick njuta friheten ii::wm
Jugoslaviens gränser; den återstående tredjedelen var uppdelad
mellan Italien, Tyskland (Österrike) och Ungern. I Italien funnos
sålunda enligt slovenernas egen statistik 475,000 slovener. Italienarna uppgåvo naturligtvis en lägre siffra: 300,000. Därvid är
emellertid att märka att den slovenska befolkningen i Italien alltsedan fascismens genombrott varit utsatt för en intensiv denationaliseringspolitik. Jag har själv i bil genomkorsat alla delar av deras
italienska bosättningsområde och fått det intrycket att praktiskt
hela Istriens befolkning är slovensk (med undantag av en del av
stadsbefolkningen vid kusten), likaså större delen av befolkningen
mellan Isonzo och jugoslaviska gränsen (provinsen Gorizia, slov.
Goritsa) och en betydande del av befolkningen i östra delen av
provinsen Udine, ja, man träffar slovensk bosättning nästan ända
fram till Venedigs portar. Och i Triest är slovenska synbarligen
modersmålet för en stor del av stadens befolkning; slovenerna
själva säga »lågt räknat en tredjedel». Men deras läge var inte
gynnsamt, sannolikt utgjorde slovenerna i Italien före detta krigs
utbrott Europas hårdast undertryckta nationella minoritet; bl. a.
deporterades samtliga deras ledande personligheter och överhuvud
ett stort antal intellektuella till Lipariska öarna eller andra koncentrationsläger.
I norr levde de 125,000 slovenerna i Kärnthen däremot under
244
TYSKA RIKET
-~
Ett folk som ej vill dö
SLOVENSKT OMRÅDE
f;j.~;:~~~:J!W) annekterat av ltal;en
~
~
[23
” Tyskland
” Ungern
Kompakt slovensk bosättning utanför jugoslaviska riksgränsen.
Siffrorna ange antal slovener inom
de olika områdena.
relativt drägliga förhållanden – på den österrikiska republikens
tid. Sedan Österrike införlivats med Tyskland förvärrades situationen även här. På den ungerska sidan gränsen funnos blott ett
mindre antal slovener, cirka 6,500, som man givr,tvis försökte
madjarisera.
Så snart de militära operationerna våren 1941 i huvudsak slutförts, uppdelades Slovenien mellan Tyskland, Italien och Ungern.
Tyskland tog naturligtvis lejonparten, hela området norr om Savafloden, alltså nedre Steiermark och övre Krain. Men gränsen följer
inte floden- söder om denna ha tyskarna försäkrat sig om en del
245
Q
Illyricus
.,,..t; .. ”t
-’
viktiga brohuvuden, sannolikt främst av militära skäl, men möjligen också av ekonomiska. Ett av distrikten söder om Sava,
Litija, äger nämligen värdefulla blymalmsförekomster. Överhuvud ligga samtliga gruvor och mineralförekomster av värde
-däribland det stora Zagorje-Trbovlje-Hrastnik koldistriktet med
Trbovlje (Trifail)gruvorna, som före kriget gav 2,5 milj. ton årligen, bly- och zinkgruvorna vid Mezjitsa och antimonfyndigheterna i Trojana-liksom de viktigaste åkerbruksdistrikten inom
den av tyskarna annekterade zonen. Den räknar 880,000 invånare
och har uppdelats i två gau: Untersteiermark och Oberkrain.
Italien fick det glesare befolkade, skogrikare nedre Krain med
230,000 invånare och kallar det nu »provinsen Lqbiana» (efter
slovenernas huvudstad Ljubljana som ligger inom den italienska
zonen), medan Ungern fick ett hörn i nordost, området norr om
Savas biflod Mur, Prekomurje, med 90,000 invånare. I och med
att denna uppdelning genomförts, befinna sig nu över en miljon
slovener under tyskt välde, 700,000 under italienskt och närmare
100,000 under ungerskt.
Omedelbart efter landets styckning började kapplöpningen om
vem som snabbast skulle kunna utplåna den slovenska nationaliteten. Tyskarna leda med gott försprång.
Syftet med den tyska politiken i Slovenien har varit att så snabbt
och fullständigt som möjligt förtyska land och folk. Man går till
och med så långt att man helt enkelt inte vill erkänna det slovenska folkets existens; dess förhållande till Tyska riket bestämmes »av befolkningens övervägande germanska blod (!) och av den
uppgift i rikets tjänst som denna gränsbygd har att fylla», heter
det. Och i ett upprop, som ledaren för Hoimatshund i Steiermark
i oktober 1942 publicerade i Marburger Zeitung, utropar han: »Ni
äro inga slovener! Ni äro ett led i den tyska folkgemenskapen.»
Den som kan tala tyska och trots detta använder en främmande
dialekt (!) behandlas som sabotör och uteslutes ur den tyska folkgemenskapen. Kan man det inte, så är det bara att lära sig det
så fort som möjligt: »en miljon slovener kan ju inte begära att
100 miljoner tyskar skall lära sig deras ’dialekt’, heter det».
Tyskarna ha lagt sig till med den jord som slovenerna under
tusen år brutit och odlat, bebyggt och bebott. Den första och viktigaste åtgärden vidtogs omedelbart som tyskarna satt sig i besittning av landet. Med stöd av ett dekret, utfärdat redan i maj 1941,
konfiskerades jord och överhuvud fast egendom, som innehades av slovener, till förmån för tyska riket och i avsikt att
246
.. ~ 1
Ett folk som ej vill dö
befästa tyskheten i landet. Konfiskationen omfattade inte bara
statlig, kommunal och privat egendom utan även all sådan, tillhörande katolska kyrkan och dess religiösa ordnar, kloster och
froinma stiftelser. Därmed var grunden lagd för förtyskningspolitiken.
Nästa led i förtyskningen var bortförandet av slovener. Så
snart de militära operationerna slutförts, deporterades 41,000 slovener, särskilt sådana som voro i jugoslavisk statstjänst eller gjort
sig kända som nitiska jugoslaviska patrioter. Kort därpå evakuerades hela befolkningen – omkring 65,000 personer – i kretsarna
Brezjitse, Krsjko och Litijal, ävensom en del av invånarna i de
större städerna såsom Maribor, Celje, Ptjuj och Kamnik och på
Karavankernas sydsluttningar, inalles ett tiotusental. Dessutom
deporterades ytterligare 10,000 slovener från Kärnthen; senare ha
också en hel del anhöriga till guerillakrigare deporterats. De
deporterade fingo endast 12 timmars frist att göra sig resklara och
tillätos inte att föra med sig mer än 25 kilo personliga effekter
och en penningsumma, till värdet motsvarande 25 svenska kronor.
I regel splittrades familjerna, så att fäder sändes med en, mödrar
med en annan, barn med en tredje transport; ingen fick veta vart
hans anhöriga fördes. Destinationen torde i allmänhet ha varit
Polen, men en del fördes också till det inre av Tyskland.
I deras ställe inflyttades »folktyskar» från Bessarabien och Sydtyrolen, t. o. m. rikstyskar, väsentligen från Thiiringen. Och i juni
1942 kunde gauleitern för Untersteiermark, dr Dberreither, vid ett
besök hos de inflyttade tyska kolonisterna med glädje konstatera
»sin tillfredsställelse med de lyckade åtgärderna, vilka krönts med
uppbyggandet av ett starkt tyskt fäste vid rikets sydgräns, åtgärder som- ehuru de vilka drabbats därav kanske kunna finna dem
hårda – skola skänka lycka och välstånd åt kommande generationers tyskar».
Det är inte att undra på att många flydde hellre än de inväntade
tvångsevakuering eller deportation. Inalles 38,000 slovener uppges
sålunda våren 1941 ha lämnat sitt hemland. De flesta sökte sig
till Serbien och åtskilliga lyckades verkligen ta sig dit trots alla
svårigheter. De blevo utomordentligt hjärtligt mottagna – lik- 1 Dessa tre kretsar ligga egendomligt nog samtliga söder om Savafloden, mellan
denna och den nya gränsen till Italien. J?et förefaller som om det hade varit tyskarna angeläget att just denna viktiga gränszon, detta brohuvud, skulle vara bebott
uteslutande av tyskar.
247
.·• ..-’!’ ,’1 ,. .. , …….
. _.L
lllyricus
som för övrigt också en del kroater som hellre än att underkasta
sig quislingregimen i sitt eget land sökte en fristad i Serbien. På
den som själv bevittnat hur dessa flyktingar mottogos och härbärgerades i det av luftbombardemangen raserade Belgrad, vars
egna invånare knappt hade tak över huvudet och bröd för dagen,
gjorde serbernas hjälpsamhet och offervilja ett outplånligt intryck.
Vid germaniseringen har först och främst det högtstående, välorganiserade slovenska undervisningsväsendet helt förtyskats.
Lärarna vid läroverk och högre undervisningsanstalter och ett
hundratal folkskollärare kastades i fängelse eller deporterades.
I deras ställe ha ett tusental tyska lärare och lärarinnor importerats. Och inte nog med att tyska blivit det enda undervisningsspråket i skolorna; man har även anordnat obligatoriska kurser i
tyska för vuxna genom »hemortsförbunden», och dessa kurser äro
alla slovener, som inte redan förut behärska tyska, tvungna att
genomgå. Redan vintern 1941–42 mota;des 130,000 vuxna slovener
in i denna tvångsundervisning. Men även mot det slovenska språ-
ket överhuvud föres ett utrotn~ngskrig utan någon misskund.
Samtliga offentliga och halvprivata bibliotek liksom även alla
större privata boksamlingar ha konfiskerats. På slovenska eller
serbokroatiska tryckta böcker ha hopsamlats och offentligen
bränts på torgen i städer och byar. Inga tidningar eller böcker,
överhuvud inga trycksaker få numera utges på slovenska språket.
Att använda slovenska i tryck är principiellt förbjudet. Slovenska
språket får inte talas på allmänna gator och platser eller i offentliga lokaler; den som ertappas därmed riskerar det strängaste
straff. Slovenska språket är på sin höjd förvisat till hemmen.
Sådant är slovenernas läge i Nyordningens Europa. Må läsaren
sätta sig in i vad det innebär för ett kulturfolk att vid straffhot
förbjudas att tala sitt eget tungomål.
Men inte nog därmed. Tiotusentals barn i åldern 2 till10 år ha
skickats till Tyskland för att effektivt »omskolas» i tysk miljö.
Vilket öde 12,000 av dessa barn ha mött är okänt; föräldrarna ha
inte deras adresser och ha inte hört något av dem efter borttransporten.
Dråpslag ha även riktats mot dem som varit den slovenska
nationalkänslans bärare och lett det storartade folkbildnings- och
folkupplysningsarbetet, d. v. s. i första hand det katolska prästerskapet och därjämte städernas borgerliga intelligens, två grupper
som i ädel tävlan hållit slovenernas nationella medvetande levande
under den habsburgska tiden. Av 764 präster i aktiv tjänst inom
248
.;> T
Ett folk som ej vill dö
det av tyskarna annekterade området ha de flesta kastats i
fängelse eller förts till koncentrationsläger eller förvisats till
Kroatien. Endast var tjugonde präst i den tyska delen av Slovenien torde få utöva sitt kall. Flertalet kyrkor äro stängda och
gudstjänst kan endast hållas efter speciell anhållan hos de lokala
myndigheterna. Den borgerliga intelligensen har det inte bättre
ställt. Av mer än hundra advokater ha endast fyra tillåtits kvarstanna inom landet och blott en enda medgivits rätt att fortsätta
sin verksamhet som advokat. Inom andra fria yrken är det ännu
sämre ställt. Av slovenska skriftställare, journalister och konstnärer torde numera ingen enda befinna sig på fri fot i sitt eget
land.
Sedan juni 1942 har den slovenska manliga ungdomen i stor utsträckning tvångsmobiliserats inte bara för arbete inom den tyska
rustningsindustrin utan även för militär fronttjänstgöring. I Tunis
ha de allierade i år tagit talrika nyrekryterade slovenska fångar,
tillhörande inte bara italienska utan också tyska förband. Det
slovenska manskapet har inte insatts i direkt vapentjänst- därtill
saknade det givetvis både nödvändig träning och erforderlig kamplust – utan i stället använts för att rensa minfält och dylikt!
Redan vid ingången av detta år hade ett antal slovener och slovenskor i åldern mellan 16 och 40 år tvångsmobiliserats; antalet
torde ha legat mellan 12,000 och 20,000. Men i mars i år har tvångsmobiliseringen avsevärt utsträckts: enligt förordningar, som utfärdats av områdets båda tyska gauleiter, skall hela den slovenska
befolkningen mellan 16 och 50 år tvångsmobiliseras till »Europas
försvar». Om någon tredskar komma alla övriga medlemmar av
vederbörandes familj att häktas och avrättas.
Det nuvarande tyska förtrycket har utlöst en sådan förbittring,
att slovenerna, Europas kanske fredligaste folk, gripit till vapen
för att försöka värja sin rätt. Sabotagedåd mot järnvägslinjerna,
som användas för axelns trupptransporter och mot industrianläggningar som av tyskarna utnyttjas för tillverkning av krigsmateriel
och militära förnödenheter, höra till ordningen för dagen. Och
följande de övriga jugoslavernas exempel ha också slovenerna
öppnat guerillakrig i stor skala mot inkräktarna; partisangrupper
ha bildats över hela landet och bekämpa ockupationstrupperna
med oerhörd förbittring. Men det väpnade motståndet har naturligtvis framkallat fruktansvärda repressalier.
I närheten av byn Rasjitsa nQrr om Ljubljana hade i fjol två
tyska polismän blivit dödade av guerillakrigare. Nar detta kom
249
·.
lllyricus
till tyskarnas kännedom skickades en »straffexpedition» genast till
byn, som räknade 65 boningshus och 521 invånare. Byn omringades, 64 av dess manliga bebyggare infångades och arkebuserades på kyrkplatsen. Därefter bombarderades byn så omsorgsfullt
att vartenda hus jämnades med jorden. De överlevande deporterades sedan till okänd o:z:t. I januari 1942 fick man för sig att
guerillaskarorna fått understöd från byn Drazgosje, som räknade
88 boningshus och 444 invånare. Även denna by omringades av
trupper och artilleri och utsattes för ett förödande bombardemang
tills hela byn var jämnad med jorden. Senare påträffades 83 kvinnor och barn, som irrade omkring i den djupa snön i skogarna i
närheten. De bortfördes till Tyskland och ha seder~era inte avhörts. Samtliga övriga invånare i byn hade dödats. Detta är ett
par exempel. Fram till ingången av detta år hade inalles 28 byar
förstörts av ockupationsmakten. 8,000 civila hade fått släppa livet
till under »operationerna mot guerillakrigarna».
Dessutom har naturligtvis i Slovenien liksom i andra delar av
Jugoslavien systemet att ta gisslan tillämpats så snart någon tysk
soldat blivit dödad.1
Våldsdåd av annat slag ha inte heller saknats. Alla minnesmärken, överhuvud alla tecken som vittnade om Sloveniens samhörighet med Jugoslavien ha förstörts – däribland den världsberömde jugoslaviske bildhuggaren Mestrovitjs staty över kung
Peter I i Ljubljana – eller avlägsnats och spårlöst försvunnit.
Även slovenska kvinnor ha på många håll varit fullständigt
rättslösa. Sålunda berättas det om, hur den tyska militären i maj
1941 i den lilla staden Kranj hopsamlade en mängd unga flickor
på måfå på gatorna och i hemmen och förde dem till skolhuset,
där man försåg dem med märket FOM (Freies Offiziersmädchen),
resp. FMM (Freies Militärmädchen) på vänstra armen. Deras öde
är sedan dess okänt. Liknande fall ha också rapporterats från
andra garnisonsstäder.
Tillsammans beräknas det på slovenskt håll, att ungefär 200,000
eller en femtedel fallit offer för nyordningen, därav cirka 130,000
genom deportation, nära 40,000 genom flykt och cirka 20,000 genom
1 Enbart under oktober månad 1942 avrättades sålunda i Maribor, den största
staden inom den tyska zonen, 172 som gisslan hållna personer. Och i den lilla industristaden Celje hade dessförinnan – den 15 september – inte mindre än 150 personer arkebuserats som repressalie för att ett militärt transporttåg sprängts i luften;
säkerligen hade inte många av dem, kanske inte en enda, haft någon förbindelse med
utövarna av sabotaget eller ens förhandskännedom därom.
250
,
’
Ett folk som ej vill dö
att fängslas eller föras till koncentrationsläger eller på arbetskommendering. Antalet avrättade enligt tyskt erkännande fram
till l aug. 1942 utgör 1,973 personer.
Efter krigsutbrottet 1939 och sedan Jugoslavien förlorat sina
tidigare möjligheter att för den goda grannsämjans skull påverka
Italien skärpte italienarna sin derrationaliseringspolitik i de slovenska gebiten. Särskilt slovenska intellektuella fördes då till
koncentrationsläger i det inre av Italien. Ockupationen våren 1941
av södra delen av Slovenien stöddes av effektiv vapenmakt. För
att kunna behärska en knapp kvarts miljon slovener förlade man
fyra reguljära italienska divisioner jämte några tusen man milistrupper samt rikligt med gendarmeri och polis, i allt nära ett
hundratusental italienare – mer än en uniformerad italienare på
varje vuxen slovensk man – till »den autonoma provinsen
Lubiana» (Ljubljana), som fick en överkommissarie i spetsen för
förvaltningen. Det italienska väldet tedde sig, åtminstone på papperet, till en början emellertid tämligen milt. Privategendomen
lämnades sålunda i stort sett oantastad, än mindre ville de katolska
italienarna förgripa sig på kyrkans rättigheter och ägodelar, och
prästerskapet fick i regel fortsätta sin ämbetsutövning; slovenska
kulturella organisationer kunde också i allmänhet fullfölja sin
verksamhet, ehuru under överinseende av italienska kommissarier.
Och i skolorna erkändes slovenskan som undervisningsspråk vid
sidan av italienska. Det är därför inte att undra på att många
slovener flydde från det till Tyskland »angeschlossene» området
till det italienska gebitet.
Men dessa relativt lugna och gynnsamma förhållanden togo ett
brått slut i början av fjolåret. I m~tj 1942 blev en italienska funnen
dödad i Ljubljana. Utan att företaga någon grundlig undersökninglätomyndigheterna genast skjuta 24 slovener, valda på måfå
bland stadens borgare – senare lär det ha visat sig att kvinnan
mördats av sin egen man i ett anfall av svartsjuka! I samma
månad enleverades 48 unga flickor, tillhörande välsituerade famHjer i Ljubljana, och fördes till den s. k. Belgiska kasernen i staden,
där de missbrukades av de italienska officerarna. De arma flickornas föräldrar gjorde efteråt en framställning till påven; den ledde
till att de skyldiga officerarna förflyttades till en annan garnison.
Men därmed kunde ju det gjorda inte göras ogjort och hela
Ljubljana sjöd av harm.
Dessa och liknande händelser på olika platser men också guerilla- 251
.’
~~.J–· – — –
lllyricus
förbandens framgångar i övriga delar av Jugoslavien ledde till att
allt flera slovener inom den italienska zonen flydde till skogarna
och upptog guerillakamp mot inkräktarna. Inom kort antog den
allt hårdare former och fick allt större anslutning. Inalles 12,000
man beräknas ha anslutit sig till guerillastyrkorna inom den
italienska zonen och det dröjde inte länge innan de lyckades tillkämpa sig fullständigt herravälde över de tre bergigaste och
skogigaste kretsarna i sydöstra delen av området, Novo Mesto,
Kotsjevje och Tsjernomelj. Följden blev naturligtvis de hårdaste
repressalier från italiensk sida. Efter tyskt mönster infördes nu
systemet med gisslan, som arkebuserades så snart någon sabotageakt inrapporterats eller väpnat motstånd förekommit på någon
ort: bland dem som fallit offer för systemet torde finnas åtskilliga
universitetsprofessorer, skriftställare, konstnärer, advokater –
Sloveniens intellektuella elit. I motsats till tyskarna ha italienarna inte tillkännagivit namnen på de arkebuserade; otaliga slovenska familjer sväva därför i fasansfull ångest för de sinas öde.
I juni 1942 förkunnade Mussolini själv i ett tal i Gorizia (Goritssa)
att en allmän offensiv mot guerillaförbanden skulle sättas i gång
och hotade i samband därmed med repressalier »av samma slag
som dem vilka romerska caesarer utövade mot motspänstiga barbarstammar genom att avliva samtliga deras manliga medlemmar». Kort efter detta tal utfärdades ett dekret som gav de
italienska trupperna rätt att utan vidare skjuta ned envar som
uppenbarade sig i närheten av järnvägslinjerna eller andra militära
objekt. Nu börjades också med »rensningsaktioner» i stor stil; och
enligt slovenerna utförde hemliga italienska agenter härvidlag
själva sabotagehandlingar eller provocerade fram sådana från
befolkningens sida, varefter då,den togos till intäkt för avrättningar och rensningar. I samband därmed röjdes »gator» om en
kilometers bredd längs de viktigare järnvägslinjerna genom att
all skog och annan växtlighet brändes för att skydda transporterna
mot överfall från friskarornas sida. Hela distrikt förhärjades med
eld och svärd – inalles har omkring en tredjedel av den odlade
marken i den italienska zonen ödelagts. 158 byar ha jämnats med
marken intill utgången av 1942. Det innebär att omkring 5,000
slovenska allmogefamiljer förlorat allt vad de hade och ägde, och
att 20,000 människor gjorts husvilla. Och denna kamp mot »kommunisterna» har därtill enligt den italienske generalen Robattis
rapporter fordrat 8,000 dödsoffer bland den civila befolkningen.
Men därvid ha de italienska trupperna trots sin förkrossande nu- 252
-.-:~ T
Ett folk som ej vill dö
merära och materiella överlägsenhet aldrig vågat inlåta sig på en
öppen drabbning med väpnade guerillastyrkor utan alltid hållit
sig på defensiven och i stället omringat och tillintetgjort byar och
deras värnlösa befolkning.
Även andra metoder ha använts för att nedslå befolkningens
motståndsvilja. Ett par tusen slovener ha sålunda kastats i
fängelse och ett par tiotusental ha deporterats till italienska kon- ~entrationsläger, huvudsakligen till Padova, Tarvisio, Rinnacio
QCh ett stort nyupprättat läger på ön Rab i den av Italien ockuperade delen av Dalmatien. Förhållandena i dessa koncentrationsläger äro fruktansvärda – enligt upplysningar som lämnats av
representanter för den slovenska katolska kyrkan, vilka fått tillstånd att besöka dem. De internerade ha nödgats tillbringa även
de kallaste vinterdagar under bar himmel utan annat skydd mot
väder och vind än sina egna gångkläder och en del trasiga filtar.
Tyfus och andra infektionssjukdomar härja och ingen läkarvård
har funnits att tillgå. Kosten är lika knapp som dålig: den dagliga
matransonen består i regel av 100 gr. bröd och 50 gr. makaroni
– fettämnen, kött och grönsaker förekomma nästan aldrig på
matsedeln. Svältdöden hotar tusentals slovener, i synnerhet på ön
Rab, där förhållandena äro allra värst och där flera kvinnor och
barn äro internerade. Bland dessa barn är dödlighetsprocenten
skrämmande hög. Från Slovenien ha, trots det utomordentligt
svåra försörjningsläget, tiotusentals matpaket sänts per post till
interneringslägren. Så vitt de kyrkliga delegaterna kunnat fastslå, hade fram till början av detta år inte ett enda nått adressaterna utan »förkommit».
Det totala antalet offer för nyordningen ställer sig efter det
senaste årets händelser relativt ungefär lika högt i den italienska
zonen som i den tyska; också här kan man räkna med »avgång»
av omkring en femtedel av hela befolkningen, eller 45,000 personer,
varav ungefär 30,000 deporterats; antalet avrättade gisslan enligt
den lokala pressen är 821 och antalet »kommunister» som avrättats 658.
I dessa på slovenskt håll hopsamlade siffror ha icke inbegripits
de slovener, som fallit offer i de områden, som annekterades av
Italien redan 1919. Även där har frihetskampen flammat upp och
inte kunnat nedslås. Under tiden från krigsutbrottet fram till
utgången av 1942 har där ytterligare 197 gisslan arkebuserats och
nära ett tiotusental deporterats. Därtill ha 19 byar med 835
boningshus jämnats med jorden. Slutligen kan nämnas att om- 253
.}
Illyricus
kring 40,000 slovener från detta område tvingats till aktiv italiensk
militärtjänst, varvid de bl. a. använts för sådana farliga uppgifter såsom rensning av minfält och liknande.
Det öde, som drabbat de närmare 100,000 slovenerna under
ungerskt herravälde, skiljer sig något men inte så mycket från det
som drabbat deras olycksbröder under tyskt och italienskt välde.
Ä ven ungrarna ha försökt utplåna slovenskt språk och slovensk
kultur i det område de annekterat. Sålunda har skolundervisningen madjariserats; inemot ett tusental intellektuella ha deporterats till det inre av Ungern. Den jugoslaviska agrarreformen,
varigenom de feodala storgodsen styckades och fördelades på små-
bönder och lantarbetare, har upphävts och den ungerska lantadeln
har återfått sina storgods.
Trots erövrarnas alla drakoniska åtgärder och blodiga repressalier har slovenernas frihetsrörelse inte kunnat nedslås. Den
behärskade och förvaltade i mars 1943 fortfarande kretsarna Novet
Mesto och Kotsjevje nära kroatiska gränsen, liksom kretsarna
Tsrni Vrh och Ilirska Bistritsa i Istrien nära den gamla gränsen
mellan Italien och Jugoslavien; i de övriga delarna av det ockuperade området verka partisanförband oförtrutet och nya sabotagedåd utföras snart sagt dagligen, även i de större städernas och
garnisonsorternas grannskap.
Det slovenska folket tycktes dödsdömt. Det har under de två
senaste åren varit bortglömt av världen, liksom tidigare under
tusen år av tyskt herravälde. Men dess hårda öden har inte förmått bryta dess livsvilja. Det har inte förlorat tron på sig självt,
på sin rätt att leva, att tala sitt modersmål, att hävda sin folkliga
kultur och sin nationella egenart. Ä ven om axelmakterna skulle
vinna en fullständig seger, skall det icke upphöra att hoppas på
en ljusare framtid i frihetens och den sydslaviska gemenskapens
tecken. Och skulle – vilket alla slovener äro övertygade om –
utvecklingen ta en annan riktning, vänta de att efter freden få
se alla av slovener bebyggda områden, alltså även Triest, förenade
i en ny och större sydslavisk federation.
254
SOM EJ VILL DÖ
-.~ T
DEN SLOVENSKA NATIONALITETEN HÅLLER PÅ
ATT UTPLÅNAS
Av ILLYRICUS
ATT Jugoslavien berett axelmakterna större bekymmer än något
annat ockuperat land torde vara allmänt bekant. Nästan dagligen
innehålla tidningarnas utrikessidor meddelanden om de blodiga
repressalier, varmed ockupationsmyndigheterna och deras vasallförvaltningar förgäves söka undertrycka frihetsrörelsen och »likvidera» de kämpande patriotgrupperna.
Men över Jugoslaviens nordvästra hörn, det lilla alplandet
Slovenien, har, alltsedan de militära operationerna på Balkan slutförts våren 1941, en olycksbådande tystnad lägrat sig. Något
enstaka telegram om massarkebuseringar eller derrationaliseringsåtgärder är allt vad som hörts om slovenernas öden. Orsaken därtill är uppenbar. Slovenien utgör nämligen för närvarande inte
ett för sig förvaltat, ockuperat område, inte ens en formellt halvautonom provins som till exempel Böhmen-Mähren; det har delats
mellan Tyskland, Italien och Ungern och administrativt inkorporerats i dessa länder som en integral del av dem. Det är alltså inte
att undra på att liksom en järnridå dragits ned för den slovenska
scenen. Slovenerna själva ha emellertid hemliga kommitteer i sina
större städer, som genom rapportörer på olika platser insamla
informationer om vad som tilldrar sig i landet!
Inalles synas slovenerna uppgå till 1,s miljoner, varav en tredjedel även före detta krig levt under tyskt, italienskt eller ungerskt
välde. Det är alltså ett av Europas minsta folk – om man nu
överhuvud skall anse dem som ett folk för sig och icke blott som
en stam eller gren av det sydslaviska. De tala ett med serbokroatiskan mycket närbesläktat språk – det skiljer sig från detta
1 Efterföljande uppgifter äro sammanställda dels ur tysk-italienska tidningsuppgifter, dels ur uppgifter som slovener utanför Slovenien fortlöpande hopsamlat.
241
.. __,..
lllyricus
knappast så mycket som danskan från svenskan, utan snarare som
norskt landsmål från norskt riksmåL Slovener, som äro verksamma i t. ex. Belgrad, behöva sålunda inte lära sig serbiska,
utan börja mycket snart automatiskt tala språket med lätt brytning.
Men även om slovenerna äro ett litet folk, vars existens knappast
är känd av den europeiska: allmänheten, äro de dock i hög grad
förtjänta av vårt intresse- och vår medkänsla. Det är ett idogt
och bildningstörstande, mycket fridsamt men samtidigt frihetsälskande folk, som har en högre levnadsstandard och står på en
högre genomsnittlig kulturnivå än något annat folk i Sydosteuropa. De ha ett mera utvecklat sinne för objektivitet och proportioner, större organisationsförmåga och mera benägenhet för samarbete än övriga folk i denna del av världen. Författaren till dessa
rader har en längre tid bott i Slovenien och personligen besökt
alla delar av deras lilla land, till vilket han är knuten genom
många personliga vänskapsband. Sällan träffar man på den europeiska kontinenten ett folk som gör ett så genomkultiverat intryck;
framför allt imponeras man av folkbildningsarbetet, de många
boklådorna och lånebiblioteken; mängden av tidningar, tidskrifter
och annan litteratur på slovenska nådde före kriget förbluffande
stora upplagor. Den högt utvecklade kooperationen och det intensiva utnyttjandet av varje tumsbredd produktiv jord befästa de
starka intrycken.
Ursprungligen torde slovenerna ha utgjort en del av det sydslaviska enhets- eller urfolk, som under medeltiden över Karpaterna och Pannoniska slätten sökte sig ned mot Medelhavet. Att
de historiskt kommo att vandra en annan väg än de övriga stammarna synes sedan ganska tidigt ha lett till en språklig differentiering. Redan på 900-talet torde slovenska språket ha varit klart
utformat och tydligt avvikit från den gamla halkansiaviskan –
därom vittna de s. k. Freisingerdokumenten, en religiös skrift av
år 1000, som är en av de överhuvud äldsta bevarade skriftliga
urkunderna på något slaviskt språk; och slovenskan har sedan
dess inte förändrats avsevärt. Man kan tämligen noga fastslå när
slovenerna togo sitt land i besittning; det skedde mellan 590 och
610. Nästan omedelbart synas de olika stammarna ha sammanslutit sig till en lös statlig enhet, den halvt legendariska konungen
Sarnos stora rike. Efter Sarnos död föll riket emellertid sönder;
under de närmaste seklerna synas slovenerna ha brett ut sig åt
alla håll, och spridd slovensk bosättning förekom ända upp i trak- 242
T
Ett folk som ej vill dö
terna av Wien och Salzburg och åt sydväst långt ned på Poslätten.
Framför allt expanderade de emellertid österut, där de befolkade
alpernas småkulliga förland.1
Någon ny slovensk statsbildning uppstod däremot inte; slovenerna kommo att växelvis stå i beroende av frankiska, bajerska
och slutligen österrikiska feodalfurstar – de hade också några
egna, såsom grevarna av Celje, vilka tidvis nådde viss makt och
inflytande –:– allt inom ramen av först det tysk-romerska, senare
det habsburgska riket. Intressant är att reformationen snabbt
vann gehör bland slovenerna. Den nedslogs emellertid eftertryckligt av katolska kyrkan. Den gången brändes all existerande
litteratur på slovenska språket på håle, varvid stora kulturvärden
gingo till spillo – precis som i våra dagar, 400 år senare. Den
gången var emellertid förföljelsen inte riktad mot det slovenska
språket som sådant, endast mot protestantismen, som också i stort
sett utrotades. En enda gång återfingo slovenerna ett visst slags
självständighet. Det var i samband med Napoleonkrigen, då den
franske kejsaren 1809 skapade »Illyriska provinserna» med slovenernas metropol, Ljubljana, som huvudstad och marskalk Marmont, hertigen av Ragusa, som furste. Med Napoleons fall störtade
Illyrien samman, Wienkongressen sammanförde området åter med
Habsburg, till en början som »Illyriska konungariket», sedan uppdelat på österrikiska kronland; slovenerna utgjorde hela befolkningen i Krain, större delen av den i södra Steiermark och södra
Kärnthen. Efter världskriget anslöto sig slovenerna i dessa områden frivilligt till Jugoslavien; Kärnthen, där den tysktalande
befolkningen hade övervikt, opterade dock för Österrike, varvid
även en del distrikt med slovensk majoritet följde med.
Inom jugoslaviska rikets ram hade slovenerna för första gången
på ett årtusende – bortsett från den illyriska episoden – vunnit
sin frihet. Men tusen års germanskt feodalt övervälde hade inte
förmått utplåna deras nationalitet, de hade aldrig låtit assimilera
sig, inte ens ytligt germanisera sig utan hade med enastående
1 Senare invandrade dit serbokroater som av turkarna trängts undan från Balkanhalvöns centralare delar, assimilerades av slovenerna och blandade sitt språk med
deras; så uppstod den »kajkaviska», slovenskan närstående dialekten av serbokroatiskan. I själva verket har befolkningen i Kroatiens kärnland, Hrvatsko Zagorje,
bygden omkring Zagreb, ett slovenskt urskikt; den består av kroatiserade slovener
ehuru den numera räknar sig som kroatisk; av den ursprungliga kroatiska stammen,
som talade »tsjakaviska», återstå blott några obetydliga spillror i Istrien på en del
öar vid norra Adriakusten.
243
18-43337. Svensk Tidskrift 1943.
·•
Jllyricus
-~;’- ~-~ ’
:….._——-~-
seghet bevarat sitt språk, sina sedvanor, sin folkliga kultur och
sitt nationella medvetande. I Jugoslavien fingo de nu full likställighet med övriga folkelement, och deras inflytande på statsledningen var mycket, kanske oproportionerligt stort. Slovenien utgjorde faktiskt en liten stat i staten. I hela det slovenska området
-efter 1929 en administr~tiv enhet under namn av Dravska Banovina, Dravabanatet – var slovenskan officiellt språk vid sidan
av, eller snarare framför serbokroatiskan: i kyrkorna och inför
rätta, i skolorna och i pressen användes praktiskt taget uteslutande
slovenska. Inte något som helst försök gjordes att undertrycka
den slovenska folkstammens särprägel, snarare befrämjades den
av statsmakterna. Slovenernas starka ställning inom det jugoslaviska riket baserades naturligtvis även på att deras land inte bara
kulturellt utan också ekonomiskt var den högst utvecklade delen
av riket; 40% av Jugoslaviens kolbrytning härrörde från området, som också levererade betydande kvantiteter bly- och zinkmalm och överhuvud var det starkast industrialiserade området i
Jugoslavien.
Men endast 2 /a av det slovenska folket fick njuta friheten ii::wm
Jugoslaviens gränser; den återstående tredjedelen var uppdelad
mellan Italien, Tyskland (Österrike) och Ungern. I Italien funnos
sålunda enligt slovenernas egen statistik 475,000 slovener. Italienarna uppgåvo naturligtvis en lägre siffra: 300,000. Därvid är
emellertid att märka att den slovenska befolkningen i Italien alltsedan fascismens genombrott varit utsatt för en intensiv denationaliseringspolitik. Jag har själv i bil genomkorsat alla delar av deras
italienska bosättningsområde och fått det intrycket att praktiskt
hela Istriens befolkning är slovensk (med undantag av en del av
stadsbefolkningen vid kusten), likaså större delen av befolkningen
mellan Isonzo och jugoslaviska gränsen (provinsen Gorizia, slov.
Goritsa) och en betydande del av befolkningen i östra delen av
provinsen Udine, ja, man träffar slovensk bosättning nästan ända
fram till Venedigs portar. Och i Triest är slovenska synbarligen
modersmålet för en stor del av stadens befolkning; slovenerna
själva säga »lågt räknat en tredjedel». Men deras läge var inte
gynnsamt, sannolikt utgjorde slovenerna i Italien före detta krigs
utbrott Europas hårdast undertryckta nationella minoritet; bl. a.
deporterades samtliga deras ledande personligheter och överhuvud
ett stort antal intellektuella till Lipariska öarna eller andra koncentrationsläger.
I norr levde de 125,000 slovenerna i Kärnthen däremot under
244
TYSKA RIKET
-~
Ett folk som ej vill dö
SLOVENSKT OMRÅDE
f;j.~;:~~~:J!W) annekterat av ltal;en
~
~
[23
” Tyskland
” Ungern
Kompakt slovensk bosättning utanför jugoslaviska riksgränsen.
Siffrorna ange antal slovener inom
de olika områdena.
relativt drägliga förhållanden – på den österrikiska republikens
tid. Sedan Österrike införlivats med Tyskland förvärrades situationen även här. På den ungerska sidan gränsen funnos blott ett
mindre antal slovener, cirka 6,500, som man givr,tvis försökte
madjarisera.
Så snart de militära operationerna våren 1941 i huvudsak slutförts, uppdelades Slovenien mellan Tyskland, Italien och Ungern.
Tyskland tog naturligtvis lejonparten, hela området norr om Savafloden, alltså nedre Steiermark och övre Krain. Men gränsen följer
inte floden- söder om denna ha tyskarna försäkrat sig om en del
245
Q
Illyricus
.,,..t; .. ”t
-’
viktiga brohuvuden, sannolikt främst av militära skäl, men möjligen också av ekonomiska. Ett av distrikten söder om Sava,
Litija, äger nämligen värdefulla blymalmsförekomster. Överhuvud ligga samtliga gruvor och mineralförekomster av värde
-däribland det stora Zagorje-Trbovlje-Hrastnik koldistriktet med
Trbovlje (Trifail)gruvorna, som före kriget gav 2,5 milj. ton årligen, bly- och zinkgruvorna vid Mezjitsa och antimonfyndigheterna i Trojana-liksom de viktigaste åkerbruksdistrikten inom
den av tyskarna annekterade zonen. Den räknar 880,000 invånare
och har uppdelats i två gau: Untersteiermark och Oberkrain.
Italien fick det glesare befolkade, skogrikare nedre Krain med
230,000 invånare och kallar det nu »provinsen Lqbiana» (efter
slovenernas huvudstad Ljubljana som ligger inom den italienska
zonen), medan Ungern fick ett hörn i nordost, området norr om
Savas biflod Mur, Prekomurje, med 90,000 invånare. I och med
att denna uppdelning genomförts, befinna sig nu över en miljon
slovener under tyskt välde, 700,000 under italienskt och närmare
100,000 under ungerskt.
Omedelbart efter landets styckning började kapplöpningen om
vem som snabbast skulle kunna utplåna den slovenska nationaliteten. Tyskarna leda med gott försprång.
Syftet med den tyska politiken i Slovenien har varit att så snabbt
och fullständigt som möjligt förtyska land och folk. Man går till
och med så långt att man helt enkelt inte vill erkänna det slovenska folkets existens; dess förhållande till Tyska riket bestämmes »av befolkningens övervägande germanska blod (!) och av den
uppgift i rikets tjänst som denna gränsbygd har att fylla», heter
det. Och i ett upprop, som ledaren för Hoimatshund i Steiermark
i oktober 1942 publicerade i Marburger Zeitung, utropar han: »Ni
äro inga slovener! Ni äro ett led i den tyska folkgemenskapen.»
Den som kan tala tyska och trots detta använder en främmande
dialekt (!) behandlas som sabotör och uteslutes ur den tyska folkgemenskapen. Kan man det inte, så är det bara att lära sig det
så fort som möjligt: »en miljon slovener kan ju inte begära att
100 miljoner tyskar skall lära sig deras ’dialekt’, heter det».
Tyskarna ha lagt sig till med den jord som slovenerna under
tusen år brutit och odlat, bebyggt och bebott. Den första och viktigaste åtgärden vidtogs omedelbart som tyskarna satt sig i besittning av landet. Med stöd av ett dekret, utfärdat redan i maj 1941,
konfiskerades jord och överhuvud fast egendom, som innehades av slovener, till förmån för tyska riket och i avsikt att
246
.. ~ 1
Ett folk som ej vill dö
befästa tyskheten i landet. Konfiskationen omfattade inte bara
statlig, kommunal och privat egendom utan även all sådan, tillhörande katolska kyrkan och dess religiösa ordnar, kloster och
froinma stiftelser. Därmed var grunden lagd för förtyskningspolitiken.
Nästa led i förtyskningen var bortförandet av slovener. Så
snart de militära operationerna slutförts, deporterades 41,000 slovener, särskilt sådana som voro i jugoslavisk statstjänst eller gjort
sig kända som nitiska jugoslaviska patrioter. Kort därpå evakuerades hela befolkningen – omkring 65,000 personer – i kretsarna
Brezjitse, Krsjko och Litijal, ävensom en del av invånarna i de
större städerna såsom Maribor, Celje, Ptjuj och Kamnik och på
Karavankernas sydsluttningar, inalles ett tiotusental. Dessutom
deporterades ytterligare 10,000 slovener från Kärnthen; senare ha
också en hel del anhöriga till guerillakrigare deporterats. De
deporterade fingo endast 12 timmars frist att göra sig resklara och
tillätos inte att föra med sig mer än 25 kilo personliga effekter
och en penningsumma, till värdet motsvarande 25 svenska kronor.
I regel splittrades familjerna, så att fäder sändes med en, mödrar
med en annan, barn med en tredje transport; ingen fick veta vart
hans anhöriga fördes. Destinationen torde i allmänhet ha varit
Polen, men en del fördes också till det inre av Tyskland.
I deras ställe inflyttades »folktyskar» från Bessarabien och Sydtyrolen, t. o. m. rikstyskar, väsentligen från Thiiringen. Och i juni
1942 kunde gauleitern för Untersteiermark, dr Dberreither, vid ett
besök hos de inflyttade tyska kolonisterna med glädje konstatera
»sin tillfredsställelse med de lyckade åtgärderna, vilka krönts med
uppbyggandet av ett starkt tyskt fäste vid rikets sydgräns, åtgärder som- ehuru de vilka drabbats därav kanske kunna finna dem
hårda – skola skänka lycka och välstånd åt kommande generationers tyskar».
Det är inte att undra på att många flydde hellre än de inväntade
tvångsevakuering eller deportation. Inalles 38,000 slovener uppges
sålunda våren 1941 ha lämnat sitt hemland. De flesta sökte sig
till Serbien och åtskilliga lyckades verkligen ta sig dit trots alla
svårigheter. De blevo utomordentligt hjärtligt mottagna – lik- 1 Dessa tre kretsar ligga egendomligt nog samtliga söder om Savafloden, mellan
denna och den nya gränsen till Italien. J?et förefaller som om det hade varit tyskarna angeläget att just denna viktiga gränszon, detta brohuvud, skulle vara bebott
uteslutande av tyskar.
247
.·• ..-’!’ ,’1 ,. .. , …….
. _.L
lllyricus
som för övrigt också en del kroater som hellre än att underkasta
sig quislingregimen i sitt eget land sökte en fristad i Serbien. På
den som själv bevittnat hur dessa flyktingar mottogos och härbärgerades i det av luftbombardemangen raserade Belgrad, vars
egna invånare knappt hade tak över huvudet och bröd för dagen,
gjorde serbernas hjälpsamhet och offervilja ett outplånligt intryck.
Vid germaniseringen har först och främst det högtstående, välorganiserade slovenska undervisningsväsendet helt förtyskats.
Lärarna vid läroverk och högre undervisningsanstalter och ett
hundratal folkskollärare kastades i fängelse eller deporterades.
I deras ställe ha ett tusental tyska lärare och lärarinnor importerats. Och inte nog med att tyska blivit det enda undervisningsspråket i skolorna; man har även anordnat obligatoriska kurser i
tyska för vuxna genom »hemortsförbunden», och dessa kurser äro
alla slovener, som inte redan förut behärska tyska, tvungna att
genomgå. Redan vintern 1941–42 mota;des 130,000 vuxna slovener
in i denna tvångsundervisning. Men även mot det slovenska språ-
ket överhuvud föres ett utrotn~ngskrig utan någon misskund.
Samtliga offentliga och halvprivata bibliotek liksom även alla
större privata boksamlingar ha konfiskerats. På slovenska eller
serbokroatiska tryckta böcker ha hopsamlats och offentligen
bränts på torgen i städer och byar. Inga tidningar eller böcker,
överhuvud inga trycksaker få numera utges på slovenska språket.
Att använda slovenska i tryck är principiellt förbjudet. Slovenska
språket får inte talas på allmänna gator och platser eller i offentliga lokaler; den som ertappas därmed riskerar det strängaste
straff. Slovenska språket är på sin höjd förvisat till hemmen.
Sådant är slovenernas läge i Nyordningens Europa. Må läsaren
sätta sig in i vad det innebär för ett kulturfolk att vid straffhot
förbjudas att tala sitt eget tungomål.
Men inte nog därmed. Tiotusentals barn i åldern 2 till10 år ha
skickats till Tyskland för att effektivt »omskolas» i tysk miljö.
Vilket öde 12,000 av dessa barn ha mött är okänt; föräldrarna ha
inte deras adresser och ha inte hört något av dem efter borttransporten.
Dråpslag ha även riktats mot dem som varit den slovenska
nationalkänslans bärare och lett det storartade folkbildnings- och
folkupplysningsarbetet, d. v. s. i första hand det katolska prästerskapet och därjämte städernas borgerliga intelligens, två grupper
som i ädel tävlan hållit slovenernas nationella medvetande levande
under den habsburgska tiden. Av 764 präster i aktiv tjänst inom
248
.;> T
Ett folk som ej vill dö
det av tyskarna annekterade området ha de flesta kastats i
fängelse eller förts till koncentrationsläger eller förvisats till
Kroatien. Endast var tjugonde präst i den tyska delen av Slovenien torde få utöva sitt kall. Flertalet kyrkor äro stängda och
gudstjänst kan endast hållas efter speciell anhållan hos de lokala
myndigheterna. Den borgerliga intelligensen har det inte bättre
ställt. Av mer än hundra advokater ha endast fyra tillåtits kvarstanna inom landet och blott en enda medgivits rätt att fortsätta
sin verksamhet som advokat. Inom andra fria yrken är det ännu
sämre ställt. Av slovenska skriftställare, journalister och konstnärer torde numera ingen enda befinna sig på fri fot i sitt eget
land.
Sedan juni 1942 har den slovenska manliga ungdomen i stor utsträckning tvångsmobiliserats inte bara för arbete inom den tyska
rustningsindustrin utan även för militär fronttjänstgöring. I Tunis
ha de allierade i år tagit talrika nyrekryterade slovenska fångar,
tillhörande inte bara italienska utan också tyska förband. Det
slovenska manskapet har inte insatts i direkt vapentjänst- därtill
saknade det givetvis både nödvändig träning och erforderlig kamplust – utan i stället använts för att rensa minfält och dylikt!
Redan vid ingången av detta år hade ett antal slovener och slovenskor i åldern mellan 16 och 40 år tvångsmobiliserats; antalet
torde ha legat mellan 12,000 och 20,000. Men i mars i år har tvångsmobiliseringen avsevärt utsträckts: enligt förordningar, som utfärdats av områdets båda tyska gauleiter, skall hela den slovenska
befolkningen mellan 16 och 50 år tvångsmobiliseras till »Europas
försvar». Om någon tredskar komma alla övriga medlemmar av
vederbörandes familj att häktas och avrättas.
Det nuvarande tyska förtrycket har utlöst en sådan förbittring,
att slovenerna, Europas kanske fredligaste folk, gripit till vapen
för att försöka värja sin rätt. Sabotagedåd mot järnvägslinjerna,
som användas för axelns trupptransporter och mot industrianläggningar som av tyskarna utnyttjas för tillverkning av krigsmateriel
och militära förnödenheter, höra till ordningen för dagen. Och
följande de övriga jugoslavernas exempel ha också slovenerna
öppnat guerillakrig i stor skala mot inkräktarna; partisangrupper
ha bildats över hela landet och bekämpa ockupationstrupperna
med oerhörd förbittring. Men det väpnade motståndet har naturligtvis framkallat fruktansvärda repressalier.
I närheten av byn Rasjitsa nQrr om Ljubljana hade i fjol två
tyska polismän blivit dödade av guerillakrigare. Nar detta kom
249
·.
lllyricus
till tyskarnas kännedom skickades en »straffexpedition» genast till
byn, som räknade 65 boningshus och 521 invånare. Byn omringades, 64 av dess manliga bebyggare infångades och arkebuserades på kyrkplatsen. Därefter bombarderades byn så omsorgsfullt
att vartenda hus jämnades med jorden. De överlevande deporterades sedan till okänd o:z:t. I januari 1942 fick man för sig att
guerillaskarorna fått understöd från byn Drazgosje, som räknade
88 boningshus och 444 invånare. Även denna by omringades av
trupper och artilleri och utsattes för ett förödande bombardemang
tills hela byn var jämnad med jorden. Senare påträffades 83 kvinnor och barn, som irrade omkring i den djupa snön i skogarna i
närheten. De bortfördes till Tyskland och ha seder~era inte avhörts. Samtliga övriga invånare i byn hade dödats. Detta är ett
par exempel. Fram till ingången av detta år hade inalles 28 byar
förstörts av ockupationsmakten. 8,000 civila hade fått släppa livet
till under »operationerna mot guerillakrigarna».
Dessutom har naturligtvis i Slovenien liksom i andra delar av
Jugoslavien systemet att ta gisslan tillämpats så snart någon tysk
soldat blivit dödad.1
Våldsdåd av annat slag ha inte heller saknats. Alla minnesmärken, överhuvud alla tecken som vittnade om Sloveniens samhörighet med Jugoslavien ha förstörts – däribland den världsberömde jugoslaviske bildhuggaren Mestrovitjs staty över kung
Peter I i Ljubljana – eller avlägsnats och spårlöst försvunnit.
Även slovenska kvinnor ha på många håll varit fullständigt
rättslösa. Sålunda berättas det om, hur den tyska militären i maj
1941 i den lilla staden Kranj hopsamlade en mängd unga flickor
på måfå på gatorna och i hemmen och förde dem till skolhuset,
där man försåg dem med märket FOM (Freies Offiziersmädchen),
resp. FMM (Freies Militärmädchen) på vänstra armen. Deras öde
är sedan dess okänt. Liknande fall ha också rapporterats från
andra garnisonsstäder.
Tillsammans beräknas det på slovenskt håll, att ungefär 200,000
eller en femtedel fallit offer för nyordningen, därav cirka 130,000
genom deportation, nära 40,000 genom flykt och cirka 20,000 genom
1 Enbart under oktober månad 1942 avrättades sålunda i Maribor, den största
staden inom den tyska zonen, 172 som gisslan hållna personer. Och i den lilla industristaden Celje hade dessförinnan – den 15 september – inte mindre än 150 personer arkebuserats som repressalie för att ett militärt transporttåg sprängts i luften;
säkerligen hade inte många av dem, kanske inte en enda, haft någon förbindelse med
utövarna av sabotaget eller ens förhandskännedom därom.
250
,
’
Ett folk som ej vill dö
att fängslas eller föras till koncentrationsläger eller på arbetskommendering. Antalet avrättade enligt tyskt erkännande fram
till l aug. 1942 utgör 1,973 personer.
Efter krigsutbrottet 1939 och sedan Jugoslavien förlorat sina
tidigare möjligheter att för den goda grannsämjans skull påverka
Italien skärpte italienarna sin derrationaliseringspolitik i de slovenska gebiten. Särskilt slovenska intellektuella fördes då till
koncentrationsläger i det inre av Italien. Ockupationen våren 1941
av södra delen av Slovenien stöddes av effektiv vapenmakt. För
att kunna behärska en knapp kvarts miljon slovener förlade man
fyra reguljära italienska divisioner jämte några tusen man milistrupper samt rikligt med gendarmeri och polis, i allt nära ett
hundratusental italienare – mer än en uniformerad italienare på
varje vuxen slovensk man – till »den autonoma provinsen
Lubiana» (Ljubljana), som fick en överkommissarie i spetsen för
förvaltningen. Det italienska väldet tedde sig, åtminstone på papperet, till en början emellertid tämligen milt. Privategendomen
lämnades sålunda i stort sett oantastad, än mindre ville de katolska
italienarna förgripa sig på kyrkans rättigheter och ägodelar, och
prästerskapet fick i regel fortsätta sin ämbetsutövning; slovenska
kulturella organisationer kunde också i allmänhet fullfölja sin
verksamhet, ehuru under överinseende av italienska kommissarier.
Och i skolorna erkändes slovenskan som undervisningsspråk vid
sidan av italienska. Det är därför inte att undra på att många
slovener flydde från det till Tyskland »angeschlossene» området
till det italienska gebitet.
Men dessa relativt lugna och gynnsamma förhållanden togo ett
brått slut i början av fjolåret. I m~tj 1942 blev en italienska funnen
dödad i Ljubljana. Utan att företaga någon grundlig undersökninglätomyndigheterna genast skjuta 24 slovener, valda på måfå
bland stadens borgare – senare lär det ha visat sig att kvinnan
mördats av sin egen man i ett anfall av svartsjuka! I samma
månad enleverades 48 unga flickor, tillhörande välsituerade famHjer i Ljubljana, och fördes till den s. k. Belgiska kasernen i staden,
där de missbrukades av de italienska officerarna. De arma flickornas föräldrar gjorde efteråt en framställning till påven; den ledde
till att de skyldiga officerarna förflyttades till en annan garnison.
Men därmed kunde ju det gjorda inte göras ogjort och hela
Ljubljana sjöd av harm.
Dessa och liknande händelser på olika platser men också guerilla- 251
.’
~~.J–· – — –
lllyricus
förbandens framgångar i övriga delar av Jugoslavien ledde till att
allt flera slovener inom den italienska zonen flydde till skogarna
och upptog guerillakamp mot inkräktarna. Inom kort antog den
allt hårdare former och fick allt större anslutning. Inalles 12,000
man beräknas ha anslutit sig till guerillastyrkorna inom den
italienska zonen och det dröjde inte länge innan de lyckades tillkämpa sig fullständigt herravälde över de tre bergigaste och
skogigaste kretsarna i sydöstra delen av området, Novo Mesto,
Kotsjevje och Tsjernomelj. Följden blev naturligtvis de hårdaste
repressalier från italiensk sida. Efter tyskt mönster infördes nu
systemet med gisslan, som arkebuserades så snart någon sabotageakt inrapporterats eller väpnat motstånd förekommit på någon
ort: bland dem som fallit offer för systemet torde finnas åtskilliga
universitetsprofessorer, skriftställare, konstnärer, advokater –
Sloveniens intellektuella elit. I motsats till tyskarna ha italienarna inte tillkännagivit namnen på de arkebuserade; otaliga slovenska familjer sväva därför i fasansfull ångest för de sinas öde.
I juni 1942 förkunnade Mussolini själv i ett tal i Gorizia (Goritssa)
att en allmän offensiv mot guerillaförbanden skulle sättas i gång
och hotade i samband därmed med repressalier »av samma slag
som dem vilka romerska caesarer utövade mot motspänstiga barbarstammar genom att avliva samtliga deras manliga medlemmar». Kort efter detta tal utfärdades ett dekret som gav de
italienska trupperna rätt att utan vidare skjuta ned envar som
uppenbarade sig i närheten av järnvägslinjerna eller andra militära
objekt. Nu börjades också med »rensningsaktioner» i stor stil; och
enligt slovenerna utförde hemliga italienska agenter härvidlag
själva sabotagehandlingar eller provocerade fram sådana från
befolkningens sida, varefter då,den togos till intäkt för avrättningar och rensningar. I samband därmed röjdes »gator» om en
kilometers bredd längs de viktigare järnvägslinjerna genom att
all skog och annan växtlighet brändes för att skydda transporterna
mot överfall från friskarornas sida. Hela distrikt förhärjades med
eld och svärd – inalles har omkring en tredjedel av den odlade
marken i den italienska zonen ödelagts. 158 byar ha jämnats med
marken intill utgången av 1942. Det innebär att omkring 5,000
slovenska allmogefamiljer förlorat allt vad de hade och ägde, och
att 20,000 människor gjorts husvilla. Och denna kamp mot »kommunisterna» har därtill enligt den italienske generalen Robattis
rapporter fordrat 8,000 dödsoffer bland den civila befolkningen.
Men därvid ha de italienska trupperna trots sin förkrossande nu- 252
-.-:~ T
Ett folk som ej vill dö
merära och materiella överlägsenhet aldrig vågat inlåta sig på en
öppen drabbning med väpnade guerillastyrkor utan alltid hållit
sig på defensiven och i stället omringat och tillintetgjort byar och
deras värnlösa befolkning.
Även andra metoder ha använts för att nedslå befolkningens
motståndsvilja. Ett par tusen slovener ha sålunda kastats i
fängelse och ett par tiotusental ha deporterats till italienska kon- ~entrationsläger, huvudsakligen till Padova, Tarvisio, Rinnacio
QCh ett stort nyupprättat läger på ön Rab i den av Italien ockuperade delen av Dalmatien. Förhållandena i dessa koncentrationsläger äro fruktansvärda – enligt upplysningar som lämnats av
representanter för den slovenska katolska kyrkan, vilka fått tillstånd att besöka dem. De internerade ha nödgats tillbringa även
de kallaste vinterdagar under bar himmel utan annat skydd mot
väder och vind än sina egna gångkläder och en del trasiga filtar.
Tyfus och andra infektionssjukdomar härja och ingen läkarvård
har funnits att tillgå. Kosten är lika knapp som dålig: den dagliga
matransonen består i regel av 100 gr. bröd och 50 gr. makaroni
– fettämnen, kött och grönsaker förekomma nästan aldrig på
matsedeln. Svältdöden hotar tusentals slovener, i synnerhet på ön
Rab, där förhållandena äro allra värst och där flera kvinnor och
barn äro internerade. Bland dessa barn är dödlighetsprocenten
skrämmande hög. Från Slovenien ha, trots det utomordentligt
svåra försörjningsläget, tiotusentals matpaket sänts per post till
interneringslägren. Så vitt de kyrkliga delegaterna kunnat fastslå, hade fram till början av detta år inte ett enda nått adressaterna utan »förkommit».
Det totala antalet offer för nyordningen ställer sig efter det
senaste årets händelser relativt ungefär lika högt i den italienska
zonen som i den tyska; också här kan man räkna med »avgång»
av omkring en femtedel av hela befolkningen, eller 45,000 personer,
varav ungefär 30,000 deporterats; antalet avrättade gisslan enligt
den lokala pressen är 821 och antalet »kommunister» som avrättats 658.
I dessa på slovenskt håll hopsamlade siffror ha icke inbegripits
de slovener, som fallit offer i de områden, som annekterades av
Italien redan 1919. Även där har frihetskampen flammat upp och
inte kunnat nedslås. Under tiden från krigsutbrottet fram till
utgången av 1942 har där ytterligare 197 gisslan arkebuserats och
nära ett tiotusental deporterats. Därtill ha 19 byar med 835
boningshus jämnats med jorden. Slutligen kan nämnas att om- 253
.}
Illyricus
kring 40,000 slovener från detta område tvingats till aktiv italiensk
militärtjänst, varvid de bl. a. använts för sådana farliga uppgifter såsom rensning av minfält och liknande.
Det öde, som drabbat de närmare 100,000 slovenerna under
ungerskt herravälde, skiljer sig något men inte så mycket från det
som drabbat deras olycksbröder under tyskt och italienskt välde.
Ä ven ungrarna ha försökt utplåna slovenskt språk och slovensk
kultur i det område de annekterat. Sålunda har skolundervisningen madjariserats; inemot ett tusental intellektuella ha deporterats till det inre av Ungern. Den jugoslaviska agrarreformen,
varigenom de feodala storgodsen styckades och fördelades på små-
bönder och lantarbetare, har upphävts och den ungerska lantadeln
har återfått sina storgods.
Trots erövrarnas alla drakoniska åtgärder och blodiga repressalier har slovenernas frihetsrörelse inte kunnat nedslås. Den
behärskade och förvaltade i mars 1943 fortfarande kretsarna Novet
Mesto och Kotsjevje nära kroatiska gränsen, liksom kretsarna
Tsrni Vrh och Ilirska Bistritsa i Istrien nära den gamla gränsen
mellan Italien och Jugoslavien; i de övriga delarna av det ockuperade området verka partisanförband oförtrutet och nya sabotagedåd utföras snart sagt dagligen, även i de större städernas och
garnisonsorternas grannskap.
Det slovenska folket tycktes dödsdömt. Det har under de två
senaste åren varit bortglömt av världen, liksom tidigare under
tusen år av tyskt herravälde. Men dess hårda öden har inte förmått bryta dess livsvilja. Det har inte förlorat tron på sig självt,
på sin rätt att leva, att tala sitt modersmål, att hävda sin folkliga
kultur och sin nationella egenart. Ä ven om axelmakterna skulle
vinna en fullständig seger, skall det icke upphöra att hoppas på
en ljusare framtid i frihetens och den sydslaviska gemenskapens
tecken. Och skulle – vilket alla slovener äro övertygade om –
utvecklingen ta en annan riktning, vänta de att efter freden få
se alla av slovener bebyggda områden, alltså även Triest, förenade
i en ny och större sydslavisk federation.
254