Hotet mot Finland och Balticum
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HOTET MOT FINLAND
OCH BALTICUM
RYSSARNAS framträngande söder om Ilmensjön, med anfallsriktning mot Lettland, och tyskarnas ~ om nu de ryska uppgifterna äro riktiga~ hävande av belägringen av Leningrad behöva
inte innebära något förestående tyskt sammanbrott på ostfronten.
Men de kunna också, hastigare än många måhända velat tro, aktualisera problem, som ligga Sverige och Norden nära.
I främsta rummet måste vi svenskar tänka på Finlands läge.
Skulle Leningradbelägringen hävas kan Finland på Näset och
längre norrut hotas av en offensiv från frigjorda trupper ur den
visserligen tröttkörda men denna gång stridsvana Röda armen.
Om Finlands förhållande till axelmakterna då komme under omprövning skulle det inte överraska. Men även Sveriges ställning
till ett för livet kämpande Finland måste obevekligen bli än mer
brännande än under hundradagarskriget för tre år sedan. Inför
perspektivet av en ockupation kommer det finska folket helt visst
att slåss för sin frihet med samma hjältemod som då. Ingen vet,
hur långt västmakterna vilja ge sitt skydd åt ett Finland, mot vilket en segrande Stalin skulle sätta in en koncentrerad stöt. Ingen
kan bestämt ange, hur stor den goodwill är som Finlands folk
skaffade sig ute i världen under det heroiska vinterkriget. Ett
torde dock vara visst: skulle övermakten bli för stor och hjälp
utifrån ej stå att erhålla, kommer Sverige säkerligen att från det
östra broderlandet få ta emot en flyktingsström av oanade mått.
Närmast synes dock Balticum hotat. Det kan tänkas att tyskarna för att spara folk och materiel vilja förkorta sin jättefront
i öster och under de ryska armeernas tryck dra sig tillbaka bakom
Dunalinjen för att stanna längs den kortaste vägen mellan Östersjön och Svarta havet. Hotet skulle sålunda primärt rikta sig mot
Estland och Lettland. Precis som under det förra världskriget
skulle dessa länder på nytt få byta herrar flera gånger under
samma krig och bli ett genomtågsland för främmande härmassor.
Åmna de baltiska folken denna gång värja sig mot ett förnyat
13
,. .·. ·.
Hotet mot Finland och Balticum
ryskt besättningstagande~ De sakna ju artilleri, luftvärn, flyg,
pansarvapen och annan modern krigsmateriel. Svaret blir sannolikt beroende på om de kunna påräkna tysk hjälp i dessa avseenden. Gevär ha de säkerligen gömt, deras och särskilt esternas
skjutskicklighet är väl dokumenterad, långvarig militärutbildning
fingo de före kriget i statligå eller frivilliga förband, och särskilt
letterna höllos under tsartiden för att vara det ryska väldets bästa
krigare. Tillsammans ha de tre folken ungefär sex miljoner invå-
nare. Visserligen kunde ryssarna 1940-41 föra bort ett hundratusental personer och säkerligen ha några tiotusental balter frivilligt sökt sig på tyskarnas sida till ostfronten. Men rent kvantitativt skulle de baltiska folken kunna sätta upp en ingalunda
oansenlig arme. Även om de skulle inse det hopplösa i ett försvar,
särskilt då med tanke på att de sakna Finlands mera naturliga
gränsskydd, skulle ett väpnat motstånd framför allt kunna tänkas
få symbolisk betydelse, såsom en manifestation eller legitimation
av dessa randfolks krav att få leva ett eget nationellt liv och fortsätta det storartade kulturella och ekonomiska återuppbyggande,
som utmärkte 20- och 30-talens frihetsår.
För de flesta nu ockuperade länder lever alltid det hoppet att
seger åtminstone för en av maktkonstellationerna skulle betyda
frihetens återvinnande. För Balticum lyser det ingen sådan ljusstrimma i krigets mörker. Segrar Hitler, frukta dessa folk att inlemmas i Stortyskland; segrar Stalin, förestår dem ödet att införlivas i Sovjetunionen såsom andra delstater. Att folkflertalet
fruktar ·det senare ännu mera än det förra torde vara visst. Nationernas självbestämningsrätt – ententens krigsmål under förra
kriget – tyckas inga krigförande, inte ens Atlantdeklarationens
statsmän, nu vilja tillämpa på dessa folk, som dock ingenting
förbrutit men väl dokumenterat sin statsbyggande kraft. Esternas
dröm från 1940 att få ingå en union med det etniskt och språkligt
närbesläktade Finland stäckte tyskarna utan förbarmande.
Om dessa stater förunnats att få leva i fred, skulle de inom den
närmaste tiden ha kunnat fira 25:årsminnet av den nationella
friheten- Litauens självständighet proklamerades den 16 februari
i år för tjugofem år sedan. Hur annorlunda tedde sig inte dessa
folks framtid under förra kriget! Då kunde deras självständighetssträvanden fritt diskuteras överallt. Litauerna fingo inför öppen
ridå förbereda frihetsplanerna vid konferenser i Petersburg redan
under tsartiden, alltså innan bolsjevikerna under sin första tid
vitt och brett ordade om de förtryckta nationella minoriteternas
14
H otet mot Finland och Balticum
frigörelse. I Tyskland arbetade under kriget åtminstone vänsterpartierna, t. ex. Scheidemann, i samma riktning. I den anglosachsiska och särskilt den amerikanska pressen propagerade och
debatterade emigranterna från Balticum öppet och med officiellt
stöd samma sak. Och svensk press sysselsatte sig gärna och
med ohöljt intresse med samma problem (här skall blott hänvisas
till .flera uppsatser i Svensk Tidskrift, bl. a. 1919 av den blivande
statspresidenten Smetona om litauernas frihetskamp). Nu är det
dödstyst i hela världen om dessa folks framtidsöde. Den undertryckta pressen i Tyskland och Ryssland måste hålla god min inför
respektive staters hämningslösa erövrarplaner. I västmakternas
länder vill inte ens den fria pressen stöta Stalin för pannan. I
Sverige tror man inte på möjligheten att balternas frihet kan
restaureras och har därför resignerat, trots att just Sverige måste
ha det största strategiska intresse av en fri barriär på andra sidan
Östersjön liksom ett allmänt intresse att få fullfölja de ekonomiska
och kulturella förbindelserna med dessa vänskapligt sinnade länder, som alltid sett upp till Sverige som mönsterlandet. Men mest
förfäras man av att de gamla liberala, humanistiskt färgade uppfattningarna om nationaliteternas och de små .folkens rätt helt
övergetts och förgätits. Bättre och hemskare än mycket annat
åskådliggör detta skillnaden mellan det förra och det nuvarande
världskrigets mentaliteter. Det ställer i klaraste belysning våldets
och maktens och intressenas triumf över gamla rättsideaL Det
öppnar perspektiv även över det öde, som kan vederfaras andra
stater än de tre baltiska republikerna.
15
2- 42899. Svenslc Tidskrift 1943.
.·
OCH BALTICUM
RYSSARNAS framträngande söder om Ilmensjön, med anfallsriktning mot Lettland, och tyskarnas ~ om nu de ryska uppgifterna äro riktiga~ hävande av belägringen av Leningrad behöva
inte innebära något förestående tyskt sammanbrott på ostfronten.
Men de kunna också, hastigare än många måhända velat tro, aktualisera problem, som ligga Sverige och Norden nära.
I främsta rummet måste vi svenskar tänka på Finlands läge.
Skulle Leningradbelägringen hävas kan Finland på Näset och
längre norrut hotas av en offensiv från frigjorda trupper ur den
visserligen tröttkörda men denna gång stridsvana Röda armen.
Om Finlands förhållande till axelmakterna då komme under omprövning skulle det inte överraska. Men även Sveriges ställning
till ett för livet kämpande Finland måste obevekligen bli än mer
brännande än under hundradagarskriget för tre år sedan. Inför
perspektivet av en ockupation kommer det finska folket helt visst
att slåss för sin frihet med samma hjältemod som då. Ingen vet,
hur långt västmakterna vilja ge sitt skydd åt ett Finland, mot vilket en segrande Stalin skulle sätta in en koncentrerad stöt. Ingen
kan bestämt ange, hur stor den goodwill är som Finlands folk
skaffade sig ute i världen under det heroiska vinterkriget. Ett
torde dock vara visst: skulle övermakten bli för stor och hjälp
utifrån ej stå att erhålla, kommer Sverige säkerligen att från det
östra broderlandet få ta emot en flyktingsström av oanade mått.
Närmast synes dock Balticum hotat. Det kan tänkas att tyskarna för att spara folk och materiel vilja förkorta sin jättefront
i öster och under de ryska armeernas tryck dra sig tillbaka bakom
Dunalinjen för att stanna längs den kortaste vägen mellan Östersjön och Svarta havet. Hotet skulle sålunda primärt rikta sig mot
Estland och Lettland. Precis som under det förra världskriget
skulle dessa länder på nytt få byta herrar flera gånger under
samma krig och bli ett genomtågsland för främmande härmassor.
Åmna de baltiska folken denna gång värja sig mot ett förnyat
13
,. .·. ·.
Hotet mot Finland och Balticum
ryskt besättningstagande~ De sakna ju artilleri, luftvärn, flyg,
pansarvapen och annan modern krigsmateriel. Svaret blir sannolikt beroende på om de kunna påräkna tysk hjälp i dessa avseenden. Gevär ha de säkerligen gömt, deras och särskilt esternas
skjutskicklighet är väl dokumenterad, långvarig militärutbildning
fingo de före kriget i statligå eller frivilliga förband, och särskilt
letterna höllos under tsartiden för att vara det ryska väldets bästa
krigare. Tillsammans ha de tre folken ungefär sex miljoner invå-
nare. Visserligen kunde ryssarna 1940-41 föra bort ett hundratusental personer och säkerligen ha några tiotusental balter frivilligt sökt sig på tyskarnas sida till ostfronten. Men rent kvantitativt skulle de baltiska folken kunna sätta upp en ingalunda
oansenlig arme. Även om de skulle inse det hopplösa i ett försvar,
särskilt då med tanke på att de sakna Finlands mera naturliga
gränsskydd, skulle ett väpnat motstånd framför allt kunna tänkas
få symbolisk betydelse, såsom en manifestation eller legitimation
av dessa randfolks krav att få leva ett eget nationellt liv och fortsätta det storartade kulturella och ekonomiska återuppbyggande,
som utmärkte 20- och 30-talens frihetsår.
För de flesta nu ockuperade länder lever alltid det hoppet att
seger åtminstone för en av maktkonstellationerna skulle betyda
frihetens återvinnande. För Balticum lyser det ingen sådan ljusstrimma i krigets mörker. Segrar Hitler, frukta dessa folk att inlemmas i Stortyskland; segrar Stalin, förestår dem ödet att införlivas i Sovjetunionen såsom andra delstater. Att folkflertalet
fruktar ·det senare ännu mera än det förra torde vara visst. Nationernas självbestämningsrätt – ententens krigsmål under förra
kriget – tyckas inga krigförande, inte ens Atlantdeklarationens
statsmän, nu vilja tillämpa på dessa folk, som dock ingenting
förbrutit men väl dokumenterat sin statsbyggande kraft. Esternas
dröm från 1940 att få ingå en union med det etniskt och språkligt
närbesläktade Finland stäckte tyskarna utan förbarmande.
Om dessa stater förunnats att få leva i fred, skulle de inom den
närmaste tiden ha kunnat fira 25:årsminnet av den nationella
friheten- Litauens självständighet proklamerades den 16 februari
i år för tjugofem år sedan. Hur annorlunda tedde sig inte dessa
folks framtid under förra kriget! Då kunde deras självständighetssträvanden fritt diskuteras överallt. Litauerna fingo inför öppen
ridå förbereda frihetsplanerna vid konferenser i Petersburg redan
under tsartiden, alltså innan bolsjevikerna under sin första tid
vitt och brett ordade om de förtryckta nationella minoriteternas
14
H otet mot Finland och Balticum
frigörelse. I Tyskland arbetade under kriget åtminstone vänsterpartierna, t. ex. Scheidemann, i samma riktning. I den anglosachsiska och särskilt den amerikanska pressen propagerade och
debatterade emigranterna från Balticum öppet och med officiellt
stöd samma sak. Och svensk press sysselsatte sig gärna och
med ohöljt intresse med samma problem (här skall blott hänvisas
till .flera uppsatser i Svensk Tidskrift, bl. a. 1919 av den blivande
statspresidenten Smetona om litauernas frihetskamp). Nu är det
dödstyst i hela världen om dessa folks framtidsöde. Den undertryckta pressen i Tyskland och Ryssland måste hålla god min inför
respektive staters hämningslösa erövrarplaner. I västmakternas
länder vill inte ens den fria pressen stöta Stalin för pannan. I
Sverige tror man inte på möjligheten att balternas frihet kan
restaureras och har därför resignerat, trots att just Sverige måste
ha det största strategiska intresse av en fri barriär på andra sidan
Östersjön liksom ett allmänt intresse att få fullfölja de ekonomiska
och kulturella förbindelserna med dessa vänskapligt sinnade länder, som alltid sett upp till Sverige som mönsterlandet. Men mest
förfäras man av att de gamla liberala, humanistiskt färgade uppfattningarna om nationaliteternas och de små .folkens rätt helt
övergetts och förgätits. Bättre och hemskare än mycket annat
åskådliggör detta skillnaden mellan det förra och det nuvarande
världskrigets mentaliteter. Det ställer i klaraste belysning våldets
och maktens och intressenas triumf över gamla rättsideaL Det
öppnar perspektiv även över det öde, som kan vederfaras andra
stater än de tre baltiska republikerna.
15
2- 42899. Svenslc Tidskrift 1943.
.·