Litteratur
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
.. ’ ·~
LITTERATUR
OPINIONSUNDERSÖKNINGARNAS PROBLEM
Av professor EINAR TEGEN, Stockholm
Opinionsundersökningar av typen Gallup ha under det sista decenniet energiskt bedrivits i Amerika och där väckt stort uppseende.
Eller kanske skall man snnrare säga: de ha numera så ingått i amerikanens medvetande att de förefalla honom som en del av själva den
demokratiska ordningen. Han har vant sig att i tidningarna finna
dessa regelbundet återkommande »polls» och att av dem inhämta, hur
>>folket» tänker i alla möjliga – och omöjliga – frågor. De ha också
spritt sig till andra länder, England, Australien, Kanada och – nu
senast – Sverige.
Dessa opinionsundersökningar ha nu också bedrivits under så lång
tid, av så många olika institut – jämte Gallup är Roper i tidskriften
Fortune den mest bekante- och i så stor omfattning, att man börjar
få ett ganska rikt material för den vetenskapliga bedömningen av
deras metoder och resultat, av deras förtjänster och svagheter. För
tre år sedan utgav Gallup och Rae en entusiastisk beskrivning av
opinionsundersökningarnas uppkomst, arbetssätt och funktion i samnäilet under den betecknande titeln »’l’he pulse of democracy». Den sedan några år utkommande utmärkta tidskriften Public Opinion Quarterly ägnar en stor del av sitt utrymme åt en vetenskaplig diskussion
av opinionsundersökningarnas problem. De personer, som stå mitt
uppe i arbetet, äro heller ingalunda blinda för arbetets svårigheter,
och de pröva sig fram med en mängd experiment och nya uppslag,
som också ventileras i litteraturen.
Byggande framför allt på detta amerikanska material och denna
amerikanska diskussion har Fritz Croner i en utmärkt skrift »Gallup
eller opinionsundersökningarnas problem» gett en framställning på
svenska av detta ej minst i Sverige högaktuella ämne. Vid sidan av
Gallups eget nyss nämnda arbete, som dock har en något annan karaktär, känner jag icke på något språk en sådan koncentrerad och översiktlig och samtidigt mångsidig presentation av frågan. Författaren
skildrar på ett intressant och populärt sätt och med en mängd konkreta exempel opinionsundersökningarnas uppkomst och historia,
deras arbetssätt, metodiska problem och resultat samt diskuterar
deras funktion i demokratin. Boken är avgjort kritiskt hållen men
förstår samtidigt att betona det som förf. anser vara av värde i dessa
undersökningar. Den har ursprungligen växt fram ur seminarieövningar, hållna av d:r Croner vid Stockholms Högskola, men sedan
kompletterats med nytt material.
J ag skall här icke uppehålla mig vid skildringen av tidskriften
Literary Digest’s »triumf och sammanbrott», hur dess massundersök- 270
Litteratur
, ningar, som under lång tid gav goda resultat och ibland nästan träffade prick, 1936 alldeles slog slint därför att man gick efter adresser
på bil- och teiefonägare och inte tog hänsyn till att det demokratiska
partiet drog till sig allt fler människor ur de lägre klasserna. Nästan
nervkittlande är berättelsen om Gallups förutsägelse detta år av huru
stora fel Literary Digest med sin metod skulle komma att begå, och
hur den slog in. Därmed kom Gallup fram i första linjen, och Literary
Digest försvann.
Det var den statistiska samplingsmetoden, som här firade sin första
stora seger i opinionsundersökningarnas historia. Det är icke nödvändigt a-tt dra in alltför stora massor i undersökningen. År blott urvalet
riktigt, d. v. s. en exakt representation av hela befolkningen från synpunkter, som äro relevanta för den uppställda frågan, så kan man
nöja sig med ett jämförelsevis litet antal tillfrågade personer. Det
är på denna ide som de moderna opinionsundersökningarna äro
byggda, och det är detta som gör att de kunna utföras i den omfattning som sker. I Amerika tillfrågas personer om alla möjliga ting,
men med den befolkning som Amerika har kan felen under förutsätt-’
ning av ett representativt urval hållas inom rimliga gränser med
några tusen personer tillfrågade.
Oroner framhåller nu emellertid att det representativa urvalet i
åtskilliga fall synes ha klickat redan vid valprognoserna. Det har av
en amerikansk forskare påpekats att Roper vid presidentvalet 1940
träffade rätt, tack vare tre samplingsfel, som upphävde varandra!
Valprognoserna äro f. ö. det enda område, där en verklig kontroll av
resultatets riktighet kan etableras, nämligen genom valen själva.
Vid s. k. »äkta» opinionsundersökningar har man ingen motsvarande
kontroll, men trots detta menar man att resultaten äro tillförlitliga
– därför att man tillämpar samma metod som vid valprognoserna,
där en kontroll sker. Den fråga som Oroner därvid ställer är om man
verkligen kan resonera på detta sätt. Han besvarar den nekande.
Det är icke säkert att de principer, efter vilka urvalet sker vid
valprognoserna, eller liknande principer av objektiv karaktär, som
fördelning efter landsdelar, kön, bostadsort (stad och land), ålder, inkomst, social och ekonomisk ställning, äro de allena utslagsgivande vid
utfrågandet av folks mening om Roosevelts politik i en viss fråga, om
U. S. A:s allierade, om Ryssland, om hur kriget skall föras, om sociala
reformer etc. Här måste enligt Oroner också psykologiska faktorer
och olika psykologiska typer tas med i beräkningen som utslagsgivande. Det räcker inte med att tro på att en sampling från de nämnda
objektiva statistiska synpunkterna »råkar» bli representativ även
i detta fall. Frågan torde stå öppen till diskussion. Det finns statistiker som mena att det räcker.
En annan viktig angreppspunkt för kritiken utgör valet av undersökningsämnen och frågornas formulering. Gallup har bl. a. rest det
kravet, att spörsmålen böra omfatta frågor, »vilka man kan vänta
att folket skall ha bildat sig en uppfattning om» och att de böra »i
möjligaste mån anknyta till vanliga människors alldagliga erfarenheter». Men samtidigt fordrar han, att spörsmålen skola vara »av
271
.-
’ ~~ ’T ~c-..:,_T:::_:·~,: n;;~..,..-~:;-·'”:”~—,-~~0~ -~~ –~ ,- .’-~… ~
~} ’–’.
Litteratur
allmänt intresse». Då man nu enligt Oroner tolkat detta sistnämnda
krav så att spörsmålen böra ha nyhetsvärde, så kommer man ofta i
strid med det förstnämnda kravet. Det är ingalunda sagt, att folket
i gemen bildat sig en uppfattning om allt som har nyhetsvärde. Detta
framgår också vid intervjuerna genom det stora procenttalet »vet
inte»-svar. Och inte nog härmed, man kan i dylika fall fråga sig.
om icke många av de bestämda ja- och nej-svaren i själva verket äro
svar på måfå. Så särskilt, där detaljkunskaper äro erforderliga. Man
vill gärna ha en »opinion», och svarar på frågan, även där man inte
har någon. Det som har betydelse för »regeringen» eller någon annan
stereotypiserad myndighet har heller ingalunda alltid betydelse för
eller anknyter till »vanliga människors alldagliga erfarenheter».
När Oroner kommer in på frågornas formulering, ett av opinionsundersökarna mycket diskuterat problem, anför han som exempel
på en oriktigt formulerad fråga det svenska Gallupinstitutets undersökning angående fritt näringsliv. Oroner behandlar också »intervjuarnas och intervjuernas vanskligheter» och redogör på ett intressant sätt för den på senare tid i Amerika brukade jurymetoden.
Oroner är av den uppfattningen att opinionsundersökningar i egentlig mening, även om man måste ställa sig kritisk i mycket till den
tillämpning de överhuvud ha fått, dock ha ett större berättigande i
Amerika än i Sverige. De kunna i Amerika utgöra ett medel att låta
folket ge sin mening tillkänna gentemot det inflytande som utövas
av partimaskiner, som det ej kan kontrollera, »påtryckningsgrupper»
och trånga lokala intressen. Å ven mot legislaturer, misstänkta för
korruption, kunna de vara ett korrektiv. Amerikanarens naturrättsligt betonade individualistiska och mot varje »makthavare» misstänksamma inställning gör det också naturligt för honom att använda
sig av detta medel emot parlamentet. I Sverige åter, där parlamentet
i mer egentlig mening är folkets representativa organ för utövandet
av suveräniteten, blir det enligt Oroner meningslöst att låta folket
hävda sig mot »makthavaren»-parlamentet. Partierna inta också
en annan ställning i Sverige, och »pressure-groups» i amerikansk mening saknas.
En intressant jämförelse med referendum på grundval av Brusewitz’ och Tingstens arbeten är lärorik men måste här helt förbigås.
Resultatet är att referenduminstitutet, så som det tillämpats i Schweiz
och Amerika, inte motsvarat förväntningarna under den moderna
tidens mera komplicerade förhållanden. Opinionsundersökningarna
äro ett finare instrument, men de ha enligt Oroner sin huvudsakliga
betydelse såsom ideologianalys, d. v. s. för att utröna medborgarnas
(ofta skeva) föreställningar om verkligheten, icke i akt och mening att
låta resultaten få avgörande och vägledande politisk betydelse utan
för att få en grund att stå på vid den uppfostran av medborgarna till
självständig omdömesförmåga och det vidgande av deras kunskaper.
som äro konstitutiva för demokratin och en förutsättning för den
fria diskussionen. I denna mening ha de betydelse för demokratin.
Opinionsmätningar med »decisiv» och vägledande karaktär förutsätta
kunskaper, men om sådana icke kunna förutsättas i de flesta spörsmål
272
— -~~
1 ·— —
Litteratur
av allmänt intresse, allraminst i detaljfrågor, så måste mätningarna
’ inskränkas till vad de kunna ge, nämligen insikt i människors föreställningar, »situationsdefinitioner» och värderingar. Därvid fordras
emellertid noggrannhet i registreringen av åsikterna, och så skulle
»den våldsamma indelningen enligt ja- nej-alternativet till stor del
förlora sin betydelse, då uppgiften ju snarare skulle bli att ordna
svaren enligt en slags skala med smärre ’opinionsintervaller’ än att
pressa in dem i ett alterna:tivschema». En dylik metod, »som gör föreställningsnyanserna åtkomliga» och eliminerar en hel del av anmärkningarna, användes, så som Oroner antyder, av Hadley Oantrils institut
vid universitetet i Princeton, The Office of Public Opinion Research,
och jordbruksdepartementet i Washington. Utrymmet tillåter mig icke
att här berätta om metoder och arbete vid dessa centraler, så som jag
lärde känna dem under mina studier där våren och sommaren 1942.
Det vore säkerligen också önskvärt att vårt svenska Gallupinstitut
mera kunde tillämpa dylika metoder. Gallup själv står ej främmande
för dem, ett tecken är att svaren beledsagande »comments» mer och
mer få rum å hans frågeformulär. Ä ven s. k. open-ending questions
(utan fastlagt svarsschema) förekomma där, om ock sporadiskt.
Oroner medger emellertid till sist, att det ges en grupp av opinionsfrågor »vilkas svar i ganska stor utsträckning även skulle kunna
accepteras som vägledande», nämligen där spörsmålen »ligga så nära
de tillfrågades eget erfarenhetsområde, att några ideologiska förvrängningar av verkligheten inte behöver befaras». Frågorna böra
vidare »avse de tillfrågades villighet att handla på visst sätt». Exempel på dylika frågor är Gallups berömda frågeserie angående könssjukdomarnas bekämpande 1936—-38. Vidare kunna frågor angående
faktiska data enligt Oroner lämna acceptabla resultat. Dessa äro emellertid inga opinionsfrågor.
Man kan givetvis diskutera Oroners bedömande av de möjligheter
som stå till buds för opinionsundersökningarna. Att hans varningar
i olika avseenden äro välgrundade, torde vara otvivelaktigt. Det
svenska Gallupinstitutet kommer säkerligen också att utnyttja de
kritiska lärdomar som hans skrift ger. Det startade i en tid, som var
föga gynnsam för restriktionslöst frågande ooh ohämmade svar och
har förvisso lidit därav. Det amerikanska Gallupinstitutet, som kan
lägga huvudvikten å livsviktiga frågor i en kritisk situation och noggrant följa opinionsskiftningarna i dessa frågor, verkar på ett helt
annat sätt realitetsbundet och realpolitiskt. Det hade säkert varit
bättre, om man i Sverige dröjt en tid och startat på en bredare bas och
med större möjlighet till fria frågeställningar.
Personligen är jag sympatiskt stämd mot undersökningar av detta
slag. J ag har sett för mycket av arbetet efter dessa linjer i Amerika
och där mött för många intelligenta och kritiska, initiativrika och reformivriga unga människor på detta arbetsfält för att jag skulle
kunna avfärda det som en modenyck. Jag tror också, att Oroner är
väl sträng, då han begränsar opinionsundersökningar med vägledande
karaktär till frågor som röra de tillfrågades egen villighet att handla
på visst sätt. Jag tror nämligen, att det ges situationer, där det kan
273
. ·••. t#
—————- —·-
…..
Litteratur
vara av vikt att på detta direkta och snabba sätt få reda på medborgarnas allmänna och principiella inställning i aktuella och diskuterade politiska frågor, och även att det är möjligt att i sådana fall
vinna relativt tillförlitliga svar, om frågorna enkelt och klart formuleras och ej. förutsätta detaljkunskaper. Att lära känna stämningen
i folket och opinionens allmänna inriktning och tendens i aktuella
frågor av avgörande vikt .kan ge ryggrad åt politiken. Ingen har
menat att opinionsundersö~ningarna skulle ersätta de representativa
organen och vara i sista hand avgörande. Men de kunna ge värdefulla
upplysningar om huru långt opinionen i en viss fråga hunnit. Jag tror
också liksom Gallup, att det enkla folket ibland ser längre, klarare och
mera fördomsfritt än politikerna, som bitit sig fast i trånga och förlegade synpunkter. I Amerika ha »the Gallup polis» i många fall visat
vägen för dröjande och tveksamma kongressmän i livsviktiga frågor, ej
minst i sådana som röra Amerikas insats i nuvarande världskris.
Men givetvis fordras det alltid av undersökningen, att den går fram
med största omsikt och kritik och ej förutsätter för mycket kunskap
om detaljer. Och har Oroners aktualisering av den amerikanska
diskussionen kunnat bidraga till att ge de svenska opinionsundersökningarna en vidgad kritisk blick och en bredare vetenskaplig bas,
så har den redan därmed gjort sin nytta. J ag tror för min del att den
därutöver kan få en vidare betydelse. Även om den i vissa fall skulle
ha skjutit över målet, ger den med s1n kritiska hållning och sitt
ganska respektlösa grepp på frågorna ett starkt incitament till diskussion av viktiga problem, viktiga både för demokrati och vetenskap.
Einar Tegen.
Fritz Groner: Gallup eller opinionsundersökningarnas problem. Stockholm 1943.
Natur och kultur. Pris kr. 7: 50.
»MÄNNISKAN ÄR SIG EVIGT LIK»
För ingen tidigare svensk generation har vägen till antikens
Grekland och dess rika kulturliv så jämnats som för nutidens
svenskar. Skalder och vetenskapsmän ha mobiliserat sina bästa
krafter för uppgiften. Claes Lindskog har översatt Thukydides,
Herodotos och Platon; Emil Zilliacus Aischylos; Hjalmar Gullberg Euripides och Sofokles; Ivar Harrie Plutarchos och i samarbete
med Gullberg även Aristofanes. Samtidigt ha Martin P:son Nilsson,
Claes Lindskog, Hans Larsson, Ernst Nachmanson, Malte Jacobson,
Axel Persson, Gunnar Rudberg, Emil Zilliacus, Axel Boethius och
Ivar Harrie m. fl. i populärvetenskapliga skrifter kartlagt och analyserat olika företeelser inom det antika Greklands kulturvärld. Skulle
nutidens svenskar sakna förståelse för Hellas, så beror det för visso
icke på några försummelser från antikforskningens sida.
274
Litteratur
I sin senaste essaysamling Människan är sig evigt lik (Gebers Förlag) har Claes Lindskog givit oss ännu några grekiska studier, präglade av den tankens klarhet, den stilens friskhet, den forskningens
bredd och den blickens· vidsynthet, som äro Claes Lindskogs kännetecken. Redan titeln antyder, att författaren i främsta rummet dröjer
vid de primära livs- och kultursidorna – ty det är ju inom dessa,
som titelns tes främst gäller. J u högre upp man kommer i kulturföreteelsernas rangskala, desto mera kommer differentieringen till synes.
På olika områden visar också Lindskogs framställning, hur utvecklingen går vidare till nya livsformer. Det förtjänar emellertid alltid
att hållas i sikte, att den mänskliga naturgrunden tidernaJs omskiftelse
till trots i huvudsak är densamma och att den häxan alltid kommer
igen. Det är denna illusionsfria sats, som Claes Lindskog vill understryka – och världen skulle ha undgått många desillusioner, om denna
historiens beska lärdom mera allmänt hade anammats. Kanske bör
man emellertid icke heller glömma, att människornas många illusioner
driva utvecklingen vidare och därigenom bliva en i hög grad historieskapande makt. Det är visserligen sant, vad en grekisk vis en gång
har sagt, att det är en sjukdom hos själen att älska oåtkomliga ting.
Men om illusionerna gäller, vad lord Acton en gång sagt om de bästa
av dem, om idealen, att de visserligen icke bli realiserade, men att
striden om dem bestämmer historiens gång.
På det religionshistoriska området ger Lindskog små intressanta
överblickar över odödlighetstrons och nemesislärans utveckling hos
antikens hellener. Lindskog gör gällande att odödlighetstanken kommer
in i den grekiska tankevärlden österifrån, i sammanhang med Dianysoskulten och den orfiska folkrörelsen. Människans gudomliga själ
fick övertaga den odödlighet, som tidigare endast tillerkänts gudarna.
Sin fulla utveckling får tanken genom Platon, särskilt i hans dialog
Faidon. Därifrån har den gått vidare till andra religions- och kulturkretsar.
Nemesistanken är mera främmande för vår moderna tankevärld,
ehuru den var en central punkt ännu i Linnes livsåskådning. Lindskog följer även denna tankes hellenska historia. Med sin rika belä-
senhet och sin förmåga av säkra distinktioner redovisar han nemesistankens många varianter från antiken till Linne.
Redan Lindskogs religionshistoriska perspektiv föra läsaren in i
hellenismens vardagsvärld, ty nemesistanken och odödlighet·släran
hade för visso sina djupa förankringar i folkets breda lager och dess
vardagsliv. Essäerna om Arbetets ära och om Aspasia och kvinnofrågan i Aten ge oss kanske dock än djupare inblickar i hellenismens
sociala urgrund. Artikeln om Aspasia leder lätt tanken till Lindskogs
lysande essäsamling »Grekiska kvinnogestalter». Till dessa studier
sluter sig värdigt den förnäma artikeln om Sokrates. Det är en rikt
nyanserad bild, som Lindskog här ger oss av det antika Greklands
kanske största gestalt. Men samtidigt har den en klarhet och en
konkretion, som gör den till ett konstverk.
Samlingens sista avdelning utgöres av en serie dagspolitiska artiklar från de båda världskrigen. Det är måhända tvivelaktigt, om
275
20-43337. Svensk Tidskrift 1943.
…. ·
-.-… .-•
·•
Litteratur
»människan är sig evigt lik». Det är emellertid säkert, att författaren
av denna essä·samling visar samma rika humanistiska bildning,
samma humana livssyn och samma förnämliga stilkonst vare sig han
skildrar antika ödestragedier eller moderna världskrig. Så har Lindskog skänkt oss en bok, som väl förtjänar att räddas från bokflodens
översvämning och läsas av dem, som önska klarhet och sammanhang
i historiens rika, brokiga värld.
G. A.
KORT OM BÖCKER
Med R. Hummerhielm, Nordisk folkrättslig litteratur
19 O0-3 9 (efter förf:s frånfälle utg. av Nils Nilsson Stjernquist) ha
vi fått en mycket nyttig bibliografisk översikt över bidragen från de
nordiska länderna till den folkrättsliga litteraturen under de fyra
första decennierna av detta århundrade. Omfånget jävar den ibland
hörda meningen, att dessa skulle vara få. Och kvalitativt intar den
nordiska folkrättsliga litteraturen ett framstående rum – man behöver endast erinra om namnen Ake Hammarskjöld, östen Unden,
Chr. Lange, Axel Möller, F. Castberg, A. Rrestad och R. Erich, för att
nu bara nämna ett par representanter från vart och ett av de nordiska länderna. Bibliografien börjar med 1900, då tanken på en internationell rätt och tron på dess möjligheter vinner allmännare utbredning och blir var mans egendom, och slutar med 1939 – sällan har
ett arbetes kronologiska avslutning så fullständigt sammanfallit med
den faktiska verkligheten.
Det väcker vemodiga känslor att initiativtagaren till arbetet, Ragnar Hummerhielm, ej före sin mänskligt att döma alltför tidiga bortgång i mars 1941 i tryck hann få se arbetet, som han nedlagt många
års intresse och möda på. Men med odelad tillfredsställelse lägger
man det från sig, när man konstaterat den goda frukten av hans möda
och det grannlaga och samvetsgranna sätt, på vilken den inbärgats.
av hans kunnige kamrat Nils Nilsson Stjernquist.
Bror Olsson.
Professor Gunnar Myrdals skrift A m e r i k a m i t t i v ä r l d e n
är visserligen ohejdat tendentiös men tillhör den aktuella litteratur,
som ingen vaken åskådare av världshändelserna kan underlåta att ta
del av. Hans prognoser om Amerika flöda, kanske ibland för prognosens egen skull. Men de flesta angå även oss och vårt eget lands.
framtid.
E. H.
276
LITTERATUR
OPINIONSUNDERSÖKNINGARNAS PROBLEM
Av professor EINAR TEGEN, Stockholm
Opinionsundersökningar av typen Gallup ha under det sista decenniet energiskt bedrivits i Amerika och där väckt stort uppseende.
Eller kanske skall man snnrare säga: de ha numera så ingått i amerikanens medvetande att de förefalla honom som en del av själva den
demokratiska ordningen. Han har vant sig att i tidningarna finna
dessa regelbundet återkommande »polls» och att av dem inhämta, hur
>>folket» tänker i alla möjliga – och omöjliga – frågor. De ha också
spritt sig till andra länder, England, Australien, Kanada och – nu
senast – Sverige.
Dessa opinionsundersökningar ha nu också bedrivits under så lång
tid, av så många olika institut – jämte Gallup är Roper i tidskriften
Fortune den mest bekante- och i så stor omfattning, att man börjar
få ett ganska rikt material för den vetenskapliga bedömningen av
deras metoder och resultat, av deras förtjänster och svagheter. För
tre år sedan utgav Gallup och Rae en entusiastisk beskrivning av
opinionsundersökningarnas uppkomst, arbetssätt och funktion i samnäilet under den betecknande titeln »’l’he pulse of democracy». Den sedan några år utkommande utmärkta tidskriften Public Opinion Quarterly ägnar en stor del av sitt utrymme åt en vetenskaplig diskussion
av opinionsundersökningarnas problem. De personer, som stå mitt
uppe i arbetet, äro heller ingalunda blinda för arbetets svårigheter,
och de pröva sig fram med en mängd experiment och nya uppslag,
som också ventileras i litteraturen.
Byggande framför allt på detta amerikanska material och denna
amerikanska diskussion har Fritz Croner i en utmärkt skrift »Gallup
eller opinionsundersökningarnas problem» gett en framställning på
svenska av detta ej minst i Sverige högaktuella ämne. Vid sidan av
Gallups eget nyss nämnda arbete, som dock har en något annan karaktär, känner jag icke på något språk en sådan koncentrerad och översiktlig och samtidigt mångsidig presentation av frågan. Författaren
skildrar på ett intressant och populärt sätt och med en mängd konkreta exempel opinionsundersökningarnas uppkomst och historia,
deras arbetssätt, metodiska problem och resultat samt diskuterar
deras funktion i demokratin. Boken är avgjort kritiskt hållen men
förstår samtidigt att betona det som förf. anser vara av värde i dessa
undersökningar. Den har ursprungligen växt fram ur seminarieövningar, hållna av d:r Croner vid Stockholms Högskola, men sedan
kompletterats med nytt material.
J ag skall här icke uppehålla mig vid skildringen av tidskriften
Literary Digest’s »triumf och sammanbrott», hur dess massundersök- 270
Litteratur
, ningar, som under lång tid gav goda resultat och ibland nästan träffade prick, 1936 alldeles slog slint därför att man gick efter adresser
på bil- och teiefonägare och inte tog hänsyn till att det demokratiska
partiet drog till sig allt fler människor ur de lägre klasserna. Nästan
nervkittlande är berättelsen om Gallups förutsägelse detta år av huru
stora fel Literary Digest med sin metod skulle komma att begå, och
hur den slog in. Därmed kom Gallup fram i första linjen, och Literary
Digest försvann.
Det var den statistiska samplingsmetoden, som här firade sin första
stora seger i opinionsundersökningarnas historia. Det är icke nödvändigt a-tt dra in alltför stora massor i undersökningen. År blott urvalet
riktigt, d. v. s. en exakt representation av hela befolkningen från synpunkter, som äro relevanta för den uppställda frågan, så kan man
nöja sig med ett jämförelsevis litet antal tillfrågade personer. Det
är på denna ide som de moderna opinionsundersökningarna äro
byggda, och det är detta som gör att de kunna utföras i den omfattning som sker. I Amerika tillfrågas personer om alla möjliga ting,
men med den befolkning som Amerika har kan felen under förutsätt-’
ning av ett representativt urval hållas inom rimliga gränser med
några tusen personer tillfrågade.
Oroner framhåller nu emellertid att det representativa urvalet i
åtskilliga fall synes ha klickat redan vid valprognoserna. Det har av
en amerikansk forskare påpekats att Roper vid presidentvalet 1940
träffade rätt, tack vare tre samplingsfel, som upphävde varandra!
Valprognoserna äro f. ö. det enda område, där en verklig kontroll av
resultatets riktighet kan etableras, nämligen genom valen själva.
Vid s. k. »äkta» opinionsundersökningar har man ingen motsvarande
kontroll, men trots detta menar man att resultaten äro tillförlitliga
– därför att man tillämpar samma metod som vid valprognoserna,
där en kontroll sker. Den fråga som Oroner därvid ställer är om man
verkligen kan resonera på detta sätt. Han besvarar den nekande.
Det är icke säkert att de principer, efter vilka urvalet sker vid
valprognoserna, eller liknande principer av objektiv karaktär, som
fördelning efter landsdelar, kön, bostadsort (stad och land), ålder, inkomst, social och ekonomisk ställning, äro de allena utslagsgivande vid
utfrågandet av folks mening om Roosevelts politik i en viss fråga, om
U. S. A:s allierade, om Ryssland, om hur kriget skall föras, om sociala
reformer etc. Här måste enligt Oroner också psykologiska faktorer
och olika psykologiska typer tas med i beräkningen som utslagsgivande. Det räcker inte med att tro på att en sampling från de nämnda
objektiva statistiska synpunkterna »råkar» bli representativ även
i detta fall. Frågan torde stå öppen till diskussion. Det finns statistiker som mena att det räcker.
En annan viktig angreppspunkt för kritiken utgör valet av undersökningsämnen och frågornas formulering. Gallup har bl. a. rest det
kravet, att spörsmålen böra omfatta frågor, »vilka man kan vänta
att folket skall ha bildat sig en uppfattning om» och att de böra »i
möjligaste mån anknyta till vanliga människors alldagliga erfarenheter». Men samtidigt fordrar han, att spörsmålen skola vara »av
271
.-
’ ~~ ’T ~c-..:,_T:::_:·~,: n;;~..,..-~:;-·'”:”~—,-~~0~ -~~ –~ ,- .’-~… ~
~} ’–’.
Litteratur
allmänt intresse». Då man nu enligt Oroner tolkat detta sistnämnda
krav så att spörsmålen böra ha nyhetsvärde, så kommer man ofta i
strid med det förstnämnda kravet. Det är ingalunda sagt, att folket
i gemen bildat sig en uppfattning om allt som har nyhetsvärde. Detta
framgår också vid intervjuerna genom det stora procenttalet »vet
inte»-svar. Och inte nog härmed, man kan i dylika fall fråga sig.
om icke många av de bestämda ja- och nej-svaren i själva verket äro
svar på måfå. Så särskilt, där detaljkunskaper äro erforderliga. Man
vill gärna ha en »opinion», och svarar på frågan, även där man inte
har någon. Det som har betydelse för »regeringen» eller någon annan
stereotypiserad myndighet har heller ingalunda alltid betydelse för
eller anknyter till »vanliga människors alldagliga erfarenheter».
När Oroner kommer in på frågornas formulering, ett av opinionsundersökarna mycket diskuterat problem, anför han som exempel
på en oriktigt formulerad fråga det svenska Gallupinstitutets undersökning angående fritt näringsliv. Oroner behandlar också »intervjuarnas och intervjuernas vanskligheter» och redogör på ett intressant sätt för den på senare tid i Amerika brukade jurymetoden.
Oroner är av den uppfattningen att opinionsundersökningar i egentlig mening, även om man måste ställa sig kritisk i mycket till den
tillämpning de överhuvud ha fått, dock ha ett större berättigande i
Amerika än i Sverige. De kunna i Amerika utgöra ett medel att låta
folket ge sin mening tillkänna gentemot det inflytande som utövas
av partimaskiner, som det ej kan kontrollera, »påtryckningsgrupper»
och trånga lokala intressen. Å ven mot legislaturer, misstänkta för
korruption, kunna de vara ett korrektiv. Amerikanarens naturrättsligt betonade individualistiska och mot varje »makthavare» misstänksamma inställning gör det också naturligt för honom att använda
sig av detta medel emot parlamentet. I Sverige åter, där parlamentet
i mer egentlig mening är folkets representativa organ för utövandet
av suveräniteten, blir det enligt Oroner meningslöst att låta folket
hävda sig mot »makthavaren»-parlamentet. Partierna inta också
en annan ställning i Sverige, och »pressure-groups» i amerikansk mening saknas.
En intressant jämförelse med referendum på grundval av Brusewitz’ och Tingstens arbeten är lärorik men måste här helt förbigås.
Resultatet är att referenduminstitutet, så som det tillämpats i Schweiz
och Amerika, inte motsvarat förväntningarna under den moderna
tidens mera komplicerade förhållanden. Opinionsundersökningarna
äro ett finare instrument, men de ha enligt Oroner sin huvudsakliga
betydelse såsom ideologianalys, d. v. s. för att utröna medborgarnas
(ofta skeva) föreställningar om verkligheten, icke i akt och mening att
låta resultaten få avgörande och vägledande politisk betydelse utan
för att få en grund att stå på vid den uppfostran av medborgarna till
självständig omdömesförmåga och det vidgande av deras kunskaper.
som äro konstitutiva för demokratin och en förutsättning för den
fria diskussionen. I denna mening ha de betydelse för demokratin.
Opinionsmätningar med »decisiv» och vägledande karaktär förutsätta
kunskaper, men om sådana icke kunna förutsättas i de flesta spörsmål
272
— -~~
1 ·— —
Litteratur
av allmänt intresse, allraminst i detaljfrågor, så måste mätningarna
’ inskränkas till vad de kunna ge, nämligen insikt i människors föreställningar, »situationsdefinitioner» och värderingar. Därvid fordras
emellertid noggrannhet i registreringen av åsikterna, och så skulle
»den våldsamma indelningen enligt ja- nej-alternativet till stor del
förlora sin betydelse, då uppgiften ju snarare skulle bli att ordna
svaren enligt en slags skala med smärre ’opinionsintervaller’ än att
pressa in dem i ett alterna:tivschema». En dylik metod, »som gör föreställningsnyanserna åtkomliga» och eliminerar en hel del av anmärkningarna, användes, så som Oroner antyder, av Hadley Oantrils institut
vid universitetet i Princeton, The Office of Public Opinion Research,
och jordbruksdepartementet i Washington. Utrymmet tillåter mig icke
att här berätta om metoder och arbete vid dessa centraler, så som jag
lärde känna dem under mina studier där våren och sommaren 1942.
Det vore säkerligen också önskvärt att vårt svenska Gallupinstitut
mera kunde tillämpa dylika metoder. Gallup själv står ej främmande
för dem, ett tecken är att svaren beledsagande »comments» mer och
mer få rum å hans frågeformulär. Ä ven s. k. open-ending questions
(utan fastlagt svarsschema) förekomma där, om ock sporadiskt.
Oroner medger emellertid till sist, att det ges en grupp av opinionsfrågor »vilkas svar i ganska stor utsträckning även skulle kunna
accepteras som vägledande», nämligen där spörsmålen »ligga så nära
de tillfrågades eget erfarenhetsområde, att några ideologiska förvrängningar av verkligheten inte behöver befaras». Frågorna böra
vidare »avse de tillfrågades villighet att handla på visst sätt». Exempel på dylika frågor är Gallups berömda frågeserie angående könssjukdomarnas bekämpande 1936—-38. Vidare kunna frågor angående
faktiska data enligt Oroner lämna acceptabla resultat. Dessa äro emellertid inga opinionsfrågor.
Man kan givetvis diskutera Oroners bedömande av de möjligheter
som stå till buds för opinionsundersökningarna. Att hans varningar
i olika avseenden äro välgrundade, torde vara otvivelaktigt. Det
svenska Gallupinstitutet kommer säkerligen också att utnyttja de
kritiska lärdomar som hans skrift ger. Det startade i en tid, som var
föga gynnsam för restriktionslöst frågande ooh ohämmade svar och
har förvisso lidit därav. Det amerikanska Gallupinstitutet, som kan
lägga huvudvikten å livsviktiga frågor i en kritisk situation och noggrant följa opinionsskiftningarna i dessa frågor, verkar på ett helt
annat sätt realitetsbundet och realpolitiskt. Det hade säkert varit
bättre, om man i Sverige dröjt en tid och startat på en bredare bas och
med större möjlighet till fria frågeställningar.
Personligen är jag sympatiskt stämd mot undersökningar av detta
slag. J ag har sett för mycket av arbetet efter dessa linjer i Amerika
och där mött för många intelligenta och kritiska, initiativrika och reformivriga unga människor på detta arbetsfält för att jag skulle
kunna avfärda det som en modenyck. Jag tror också, att Oroner är
väl sträng, då han begränsar opinionsundersökningar med vägledande
karaktär till frågor som röra de tillfrågades egen villighet att handla
på visst sätt. Jag tror nämligen, att det ges situationer, där det kan
273
. ·••. t#
—————- —·-
…..
Litteratur
vara av vikt att på detta direkta och snabba sätt få reda på medborgarnas allmänna och principiella inställning i aktuella och diskuterade politiska frågor, och även att det är möjligt att i sådana fall
vinna relativt tillförlitliga svar, om frågorna enkelt och klart formuleras och ej. förutsätta detaljkunskaper. Att lära känna stämningen
i folket och opinionens allmänna inriktning och tendens i aktuella
frågor av avgörande vikt .kan ge ryggrad åt politiken. Ingen har
menat att opinionsundersö~ningarna skulle ersätta de representativa
organen och vara i sista hand avgörande. Men de kunna ge värdefulla
upplysningar om huru långt opinionen i en viss fråga hunnit. Jag tror
också liksom Gallup, att det enkla folket ibland ser längre, klarare och
mera fördomsfritt än politikerna, som bitit sig fast i trånga och förlegade synpunkter. I Amerika ha »the Gallup polis» i många fall visat
vägen för dröjande och tveksamma kongressmän i livsviktiga frågor, ej
minst i sådana som röra Amerikas insats i nuvarande världskris.
Men givetvis fordras det alltid av undersökningen, att den går fram
med största omsikt och kritik och ej förutsätter för mycket kunskap
om detaljer. Och har Oroners aktualisering av den amerikanska
diskussionen kunnat bidraga till att ge de svenska opinionsundersökningarna en vidgad kritisk blick och en bredare vetenskaplig bas,
så har den redan därmed gjort sin nytta. J ag tror för min del att den
därutöver kan få en vidare betydelse. Även om den i vissa fall skulle
ha skjutit över målet, ger den med s1n kritiska hållning och sitt
ganska respektlösa grepp på frågorna ett starkt incitament till diskussion av viktiga problem, viktiga både för demokrati och vetenskap.
Einar Tegen.
Fritz Groner: Gallup eller opinionsundersökningarnas problem. Stockholm 1943.
Natur och kultur. Pris kr. 7: 50.
»MÄNNISKAN ÄR SIG EVIGT LIK»
För ingen tidigare svensk generation har vägen till antikens
Grekland och dess rika kulturliv så jämnats som för nutidens
svenskar. Skalder och vetenskapsmän ha mobiliserat sina bästa
krafter för uppgiften. Claes Lindskog har översatt Thukydides,
Herodotos och Platon; Emil Zilliacus Aischylos; Hjalmar Gullberg Euripides och Sofokles; Ivar Harrie Plutarchos och i samarbete
med Gullberg även Aristofanes. Samtidigt ha Martin P:son Nilsson,
Claes Lindskog, Hans Larsson, Ernst Nachmanson, Malte Jacobson,
Axel Persson, Gunnar Rudberg, Emil Zilliacus, Axel Boethius och
Ivar Harrie m. fl. i populärvetenskapliga skrifter kartlagt och analyserat olika företeelser inom det antika Greklands kulturvärld. Skulle
nutidens svenskar sakna förståelse för Hellas, så beror det för visso
icke på några försummelser från antikforskningens sida.
274
Litteratur
I sin senaste essaysamling Människan är sig evigt lik (Gebers Förlag) har Claes Lindskog givit oss ännu några grekiska studier, präglade av den tankens klarhet, den stilens friskhet, den forskningens
bredd och den blickens· vidsynthet, som äro Claes Lindskogs kännetecken. Redan titeln antyder, att författaren i främsta rummet dröjer
vid de primära livs- och kultursidorna – ty det är ju inom dessa,
som titelns tes främst gäller. J u högre upp man kommer i kulturföreteelsernas rangskala, desto mera kommer differentieringen till synes.
På olika områden visar också Lindskogs framställning, hur utvecklingen går vidare till nya livsformer. Det förtjänar emellertid alltid
att hållas i sikte, att den mänskliga naturgrunden tidernaJs omskiftelse
till trots i huvudsak är densamma och att den häxan alltid kommer
igen. Det är denna illusionsfria sats, som Claes Lindskog vill understryka – och världen skulle ha undgått många desillusioner, om denna
historiens beska lärdom mera allmänt hade anammats. Kanske bör
man emellertid icke heller glömma, att människornas många illusioner
driva utvecklingen vidare och därigenom bliva en i hög grad historieskapande makt. Det är visserligen sant, vad en grekisk vis en gång
har sagt, att det är en sjukdom hos själen att älska oåtkomliga ting.
Men om illusionerna gäller, vad lord Acton en gång sagt om de bästa
av dem, om idealen, att de visserligen icke bli realiserade, men att
striden om dem bestämmer historiens gång.
På det religionshistoriska området ger Lindskog små intressanta
överblickar över odödlighetstrons och nemesislärans utveckling hos
antikens hellener. Lindskog gör gällande att odödlighetstanken kommer
in i den grekiska tankevärlden österifrån, i sammanhang med Dianysoskulten och den orfiska folkrörelsen. Människans gudomliga själ
fick övertaga den odödlighet, som tidigare endast tillerkänts gudarna.
Sin fulla utveckling får tanken genom Platon, särskilt i hans dialog
Faidon. Därifrån har den gått vidare till andra religions- och kulturkretsar.
Nemesistanken är mera främmande för vår moderna tankevärld,
ehuru den var en central punkt ännu i Linnes livsåskådning. Lindskog följer även denna tankes hellenska historia. Med sin rika belä-
senhet och sin förmåga av säkra distinktioner redovisar han nemesistankens många varianter från antiken till Linne.
Redan Lindskogs religionshistoriska perspektiv föra läsaren in i
hellenismens vardagsvärld, ty nemesistanken och odödlighet·släran
hade för visso sina djupa förankringar i folkets breda lager och dess
vardagsliv. Essäerna om Arbetets ära och om Aspasia och kvinnofrågan i Aten ge oss kanske dock än djupare inblickar i hellenismens
sociala urgrund. Artikeln om Aspasia leder lätt tanken till Lindskogs
lysande essäsamling »Grekiska kvinnogestalter». Till dessa studier
sluter sig värdigt den förnäma artikeln om Sokrates. Det är en rikt
nyanserad bild, som Lindskog här ger oss av det antika Greklands
kanske största gestalt. Men samtidigt har den en klarhet och en
konkretion, som gör den till ett konstverk.
Samlingens sista avdelning utgöres av en serie dagspolitiska artiklar från de båda världskrigen. Det är måhända tvivelaktigt, om
275
20-43337. Svensk Tidskrift 1943.
…. ·
-.-… .-•
·•
Litteratur
»människan är sig evigt lik». Det är emellertid säkert, att författaren
av denna essä·samling visar samma rika humanistiska bildning,
samma humana livssyn och samma förnämliga stilkonst vare sig han
skildrar antika ödestragedier eller moderna världskrig. Så har Lindskog skänkt oss en bok, som väl förtjänar att räddas från bokflodens
översvämning och läsas av dem, som önska klarhet och sammanhang
i historiens rika, brokiga värld.
G. A.
KORT OM BÖCKER
Med R. Hummerhielm, Nordisk folkrättslig litteratur
19 O0-3 9 (efter förf:s frånfälle utg. av Nils Nilsson Stjernquist) ha
vi fått en mycket nyttig bibliografisk översikt över bidragen från de
nordiska länderna till den folkrättsliga litteraturen under de fyra
första decennierna av detta århundrade. Omfånget jävar den ibland
hörda meningen, att dessa skulle vara få. Och kvalitativt intar den
nordiska folkrättsliga litteraturen ett framstående rum – man behöver endast erinra om namnen Ake Hammarskjöld, östen Unden,
Chr. Lange, Axel Möller, F. Castberg, A. Rrestad och R. Erich, för att
nu bara nämna ett par representanter från vart och ett av de nordiska länderna. Bibliografien börjar med 1900, då tanken på en internationell rätt och tron på dess möjligheter vinner allmännare utbredning och blir var mans egendom, och slutar med 1939 – sällan har
ett arbetes kronologiska avslutning så fullständigt sammanfallit med
den faktiska verkligheten.
Det väcker vemodiga känslor att initiativtagaren till arbetet, Ragnar Hummerhielm, ej före sin mänskligt att döma alltför tidiga bortgång i mars 1941 i tryck hann få se arbetet, som han nedlagt många
års intresse och möda på. Men med odelad tillfredsställelse lägger
man det från sig, när man konstaterat den goda frukten av hans möda
och det grannlaga och samvetsgranna sätt, på vilken den inbärgats.
av hans kunnige kamrat Nils Nilsson Stjernquist.
Bror Olsson.
Professor Gunnar Myrdals skrift A m e r i k a m i t t i v ä r l d e n
är visserligen ohejdat tendentiös men tillhör den aktuella litteratur,
som ingen vaken åskådare av världshändelserna kan underlåta att ta
del av. Hans prognoser om Amerika flöda, kanske ibland för prognosens egen skull. Men de flesta angå även oss och vårt eget lands.
framtid.
E. H.
276