Demokratiska framstötar
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
»DEMOKRATISKA» FRAMSTÖTAR
DE IDEOLOGISKA motsättningarna ha under detta krig precis
som under det förra världskriget alltmer kommit att tillspetsas i
antinomien diktatur eller autoritärt styrelsesätt kontra folkstyret.
Att det röda Ryssland, där proletariatets diktatur efter det
marxistiska receptet realiserats, nu kämpar vid de demokratiska
västmakternas sida har inte åstadkommit större idepolitisk oreda
denna gång än när tsarernas Ryssland för ett kvartsekel sedan
stred i samma entente. I det svenska opinionslägret, där oviljan
mot autoritär styrelse är lika djupt rotad som vår egen folkstyrelse
är det, har den enskildes ställningstagande oftast instinktivt
bestämts just av folkfrihetens känslostämningar, även om det i
högsta grad också måst påverkas av allmänmänskliga reaktioner
mot krigförandes otroliga förtryck mot erövrade länder. Västmakternas framgångar på sistone eller, kanske riktigare, tron pi’t
att axelmakternas resurser äro trots fronternas hållfasthet på
upphällningen ha på sina håll redan grundmurat förvissningen
om att demokratien även denna gång skall segra. Redan synes
det för övrigt mycket troligt, nu liksom under förra kriget, att
de folkstyrda folken trots all bristande planläggning och all nödtvungen improvisation förmått att spontant mobilisera den inneboende potentiella kraften i folkdjupen i en helt annan grad än
vad de autoritärt styrda visat sig mäktiga. Och i denna segervisshet har demokratiens triumf liksom i förskott börjat diskonteras. Det demokratiska styrelsesättet var ännu för några år sedan
även i folkstyrda länder ett problem, åtminstone såtillvida att
kritiken från autoritärt sinnat håll utgjorde en ständig eggelse
till vaksamhet och självrannsakan. Problemdebatten har emellertid nu alldeles upphört. I stället för demokratisk självkritik har
trätt demokratisk självbelåtenhet.
Man frestas till dessa reflexioner på grund av några i och för
sig tämligen små men i sin art mycket belysande händelser under
årets riksdag. Nyligen beslöt den socialdemokratiska majoriteten
att skriva till regeringen om avskaffande av utskylds-, konkursoch fattigvårdsstrecken i vallagstiftningen. Det var inte fråga
om någon förutsättningslös utredning. Tvärtom – den begärda
utredningens mål var uttryckligen och tveklöst angivet i motiveringen till konstitutionsutskottets majoritetsutlåtande. Man skulle
ha kunnat förstå framstöten, om den begränsats till en objektiv
299
·•
»Demokratiska» framstötar
undersökning av de verkningar, som konkurs- och fattigvårdsstrecken numera fått; tvivelsutan ha särskilt folkpensioneringen
och lagen om kommunala pensionstillskott rubbat de gamla föreställningarna om »omhändertagande för varaktig försörjning»
samt skapat ojämnheter och kanske även orättvisor mellan våra
hjälpbehövande åldringar i rösträttshänseende. Mest anmärkningsvärt var dock kravet att fullständigt slopa den lilla rest av
utskyldscensus eller ordentlighetscensus, som ännu finnes kvar i
den svenska valrätten. Som bekant ströks vid författningsuppgörelsen under den Edenska ministärens tid all fordran på betalda
utskylder när det. gäller den politiska rösträtten, och det enda
som återstår är att erläggarrdet av ett av de tre senaste årens kommunala utskylder utgör villkor för kommunal rösträtt.
Såsom huvudskäl för utskyldsstreckets slopande anfördes att
det inte gör någon åtskillnad mellan försumliga och oförvållat
resterande, och som bevis härför åberopades i sin tur stegringen
av de resterandes antal under lågkonjunkturer. Möjligen ligger
det ett korn av sanning i detta. Men säkerligen bli dessa verkningar i framtiden vida mindre än förr, sedan skattebetalningskassorna som man hoppas fått verka en tid. Socialdemokraterna
ha dock aldrig lagt i dagen något intresse att särskilja försumliga
och icke försumliga skatteskolkare. Åtskilliga uppslag härom ha
framlagts under de sista årtiondena, bl. a. om att i lag närmare
ange icke diskvalificerande restantieorsaker, t. ex. arbetslöshet och
sjukdom, men socialdemokraterna ha avvisat dem alla. Skälen till
denna ovilja mot saklig prövning ha varit svåra att förstå. I årets
andrakammardebatt gav dock den inflytelserike hr Fast en förklaring. Enligt hans mening gjorde det ingenting om några obehöriga röstade. Den stora massan ordentliga skattebetalare dominerade dock och rektifierade förvisso i det långa loppet alla felutslag. Ur statens synpunkt vore det rent av endast en fördel, om
ansvaret för det allmännas angelägenheter utspreds på så stor del
av befolkningen som möjligt.
Med en dylik motivering -som i och för sig skulle räcka att
ge alla rättsinkapabla, sinnessjuka frigångare och andra rösträtt- har man inte bara avlägsnat sig långt från en traditionslinje i den svenska rösträttsrörelsens historia, nämligen att rösträtten inte skall betraktas såsom den enskilde individens naturliga
tillgång utan såsom ett instrument för det allmännas eller statsnyttans intressen. Man har även fullständigt givit upp den sekelgamla svenska principen om ett ovillkorligt samband mellan
medborgarrätt och medborgarplikt. Det är inte tänkbart att ett upp- 300
»Demokratiska» framstötar
givande av detta samband står i överensstämmelse med det folkliga rättsmedvetandet. Kravet på erlagda avgifter som betingelse·
för rösträtt upprätthålles t. ex. i ekonomiska föreningar och i viss
grad även i fackföreningarna. Vad skall exempelvis en jordbrukare tycka, om han tvingas erlägga sin garantiskatt utan att ha
haft någon motsvarande inkomst eller ens någon inkomst alls,
ifall andra bättre situerade få rösta fastän de lyckats dra sig
undan skattebetalningenT Problemet har till yttermera visso fått
en större och allvarligare tyngd sedan skatterna numer stegrats;
de ordentliga skattebetalarna ha fått ett dubbelt intresse av att
det allmännas utgifter hållas tillbaka och att inga obehöriga öva
inflytande på beskattningen. Att på vid gavel öppna dörren mellan restlängden och röstlängden måste därför betraktas som ett
principiellt vådligt steg i rakt motsatt riktning till vad demokratiens ansvarsplikt kräver i detta finansiellt tryckande tidsläge.
Lika förvånande var det motionsvis framförda, av många socialdemokrater- däribland hr Åkerberg-stödda kravet på att avskaffa kyrkofullmäktigeinstitutionen och överlämna de kyrkliga
angelägenheterna åt stads- eller kommunalfullmäktige. Ett större
intrång på den svenska kyrkans självstyrelse och ett större brott
mot månghundraårig tradition skulle inte kunna tänkas. Som
enda verkliga motiv för ingreppet anfördes att de röstberättigade
inte slutit upp vid de kyrkliga valen i samma omfattning som vid
de (politiserade) kommunala. Motivet är med andra ord inte sakligt utan krasst partipolitiskt. Möjligt är dock att den väntade
kommunala nyindelningen stäcker planerna; den kyrkliga indelningen, uppbyggd som den är kring de gamla sockenkyrkorna,
lärer nämligen sannolikt bli bestående, och i den mån den kyrkliga och den borgerliga kommunens gränser ej längre sammanfalla
som hittills kunna sekulariseringsprojekten ej gärna sättas i verket.
Vi ha ansett det nödigt att fästa uppmärksamheten på dessa
formaldemokratiska framstötar. Visserligen fordrar rättvisan att
andra och gynnsammare tidstecken noteras, t. ex. den ökade sakligheten, de partipolitiska intressenas minskade utrymme vid utnämningar och domarevalens frigörande från partiintressen. Men
de bägge nämnda framstötarna – gjorda trots samlingsregeringens inrikespolitiska borgfred – röra vid känsliga punkter i vår
folkstyrelse och antasta som fundamentala ansedda principer för
denna. Forcerandet av dessa radikala krav trots kriget – eller
måhända på grund av krigslyckans skiftningar – varslar inte
gott för framtiden. Det kan ge dem rätt, som städse ropat ut tvivel på. demokratiens förmåga av självbesinning och självkontroll.
301
.·
DE IDEOLOGISKA motsättningarna ha under detta krig precis
som under det förra världskriget alltmer kommit att tillspetsas i
antinomien diktatur eller autoritärt styrelsesätt kontra folkstyret.
Att det röda Ryssland, där proletariatets diktatur efter det
marxistiska receptet realiserats, nu kämpar vid de demokratiska
västmakternas sida har inte åstadkommit större idepolitisk oreda
denna gång än när tsarernas Ryssland för ett kvartsekel sedan
stred i samma entente. I det svenska opinionslägret, där oviljan
mot autoritär styrelse är lika djupt rotad som vår egen folkstyrelse
är det, har den enskildes ställningstagande oftast instinktivt
bestämts just av folkfrihetens känslostämningar, även om det i
högsta grad också måst påverkas av allmänmänskliga reaktioner
mot krigförandes otroliga förtryck mot erövrade länder. Västmakternas framgångar på sistone eller, kanske riktigare, tron pi’t
att axelmakternas resurser äro trots fronternas hållfasthet på
upphällningen ha på sina håll redan grundmurat förvissningen
om att demokratien även denna gång skall segra. Redan synes
det för övrigt mycket troligt, nu liksom under förra kriget, att
de folkstyrda folken trots all bristande planläggning och all nödtvungen improvisation förmått att spontant mobilisera den inneboende potentiella kraften i folkdjupen i en helt annan grad än
vad de autoritärt styrda visat sig mäktiga. Och i denna segervisshet har demokratiens triumf liksom i förskott börjat diskonteras. Det demokratiska styrelsesättet var ännu för några år sedan
även i folkstyrda länder ett problem, åtminstone såtillvida att
kritiken från autoritärt sinnat håll utgjorde en ständig eggelse
till vaksamhet och självrannsakan. Problemdebatten har emellertid nu alldeles upphört. I stället för demokratisk självkritik har
trätt demokratisk självbelåtenhet.
Man frestas till dessa reflexioner på grund av några i och för
sig tämligen små men i sin art mycket belysande händelser under
årets riksdag. Nyligen beslöt den socialdemokratiska majoriteten
att skriva till regeringen om avskaffande av utskylds-, konkursoch fattigvårdsstrecken i vallagstiftningen. Det var inte fråga
om någon förutsättningslös utredning. Tvärtom – den begärda
utredningens mål var uttryckligen och tveklöst angivet i motiveringen till konstitutionsutskottets majoritetsutlåtande. Man skulle
ha kunnat förstå framstöten, om den begränsats till en objektiv
299
·•
»Demokratiska» framstötar
undersökning av de verkningar, som konkurs- och fattigvårdsstrecken numera fått; tvivelsutan ha särskilt folkpensioneringen
och lagen om kommunala pensionstillskott rubbat de gamla föreställningarna om »omhändertagande för varaktig försörjning»
samt skapat ojämnheter och kanske även orättvisor mellan våra
hjälpbehövande åldringar i rösträttshänseende. Mest anmärkningsvärt var dock kravet att fullständigt slopa den lilla rest av
utskyldscensus eller ordentlighetscensus, som ännu finnes kvar i
den svenska valrätten. Som bekant ströks vid författningsuppgörelsen under den Edenska ministärens tid all fordran på betalda
utskylder när det. gäller den politiska rösträtten, och det enda
som återstår är att erläggarrdet av ett av de tre senaste årens kommunala utskylder utgör villkor för kommunal rösträtt.
Såsom huvudskäl för utskyldsstreckets slopande anfördes att
det inte gör någon åtskillnad mellan försumliga och oförvållat
resterande, och som bevis härför åberopades i sin tur stegringen
av de resterandes antal under lågkonjunkturer. Möjligen ligger
det ett korn av sanning i detta. Men säkerligen bli dessa verkningar i framtiden vida mindre än förr, sedan skattebetalningskassorna som man hoppas fått verka en tid. Socialdemokraterna
ha dock aldrig lagt i dagen något intresse att särskilja försumliga
och icke försumliga skatteskolkare. Åtskilliga uppslag härom ha
framlagts under de sista årtiondena, bl. a. om att i lag närmare
ange icke diskvalificerande restantieorsaker, t. ex. arbetslöshet och
sjukdom, men socialdemokraterna ha avvisat dem alla. Skälen till
denna ovilja mot saklig prövning ha varit svåra att förstå. I årets
andrakammardebatt gav dock den inflytelserike hr Fast en förklaring. Enligt hans mening gjorde det ingenting om några obehöriga röstade. Den stora massan ordentliga skattebetalare dominerade dock och rektifierade förvisso i det långa loppet alla felutslag. Ur statens synpunkt vore det rent av endast en fördel, om
ansvaret för det allmännas angelägenheter utspreds på så stor del
av befolkningen som möjligt.
Med en dylik motivering -som i och för sig skulle räcka att
ge alla rättsinkapabla, sinnessjuka frigångare och andra rösträtt- har man inte bara avlägsnat sig långt från en traditionslinje i den svenska rösträttsrörelsens historia, nämligen att rösträtten inte skall betraktas såsom den enskilde individens naturliga
tillgång utan såsom ett instrument för det allmännas eller statsnyttans intressen. Man har även fullständigt givit upp den sekelgamla svenska principen om ett ovillkorligt samband mellan
medborgarrätt och medborgarplikt. Det är inte tänkbart att ett upp- 300
»Demokratiska» framstötar
givande av detta samband står i överensstämmelse med det folkliga rättsmedvetandet. Kravet på erlagda avgifter som betingelse·
för rösträtt upprätthålles t. ex. i ekonomiska föreningar och i viss
grad även i fackföreningarna. Vad skall exempelvis en jordbrukare tycka, om han tvingas erlägga sin garantiskatt utan att ha
haft någon motsvarande inkomst eller ens någon inkomst alls,
ifall andra bättre situerade få rösta fastän de lyckats dra sig
undan skattebetalningenT Problemet har till yttermera visso fått
en större och allvarligare tyngd sedan skatterna numer stegrats;
de ordentliga skattebetalarna ha fått ett dubbelt intresse av att
det allmännas utgifter hållas tillbaka och att inga obehöriga öva
inflytande på beskattningen. Att på vid gavel öppna dörren mellan restlängden och röstlängden måste därför betraktas som ett
principiellt vådligt steg i rakt motsatt riktning till vad demokratiens ansvarsplikt kräver i detta finansiellt tryckande tidsläge.
Lika förvånande var det motionsvis framförda, av många socialdemokrater- däribland hr Åkerberg-stödda kravet på att avskaffa kyrkofullmäktigeinstitutionen och överlämna de kyrkliga
angelägenheterna åt stads- eller kommunalfullmäktige. Ett större
intrång på den svenska kyrkans självstyrelse och ett större brott
mot månghundraårig tradition skulle inte kunna tänkas. Som
enda verkliga motiv för ingreppet anfördes att de röstberättigade
inte slutit upp vid de kyrkliga valen i samma omfattning som vid
de (politiserade) kommunala. Motivet är med andra ord inte sakligt utan krasst partipolitiskt. Möjligt är dock att den väntade
kommunala nyindelningen stäcker planerna; den kyrkliga indelningen, uppbyggd som den är kring de gamla sockenkyrkorna,
lärer nämligen sannolikt bli bestående, och i den mån den kyrkliga och den borgerliga kommunens gränser ej längre sammanfalla
som hittills kunna sekulariseringsprojekten ej gärna sättas i verket.
Vi ha ansett det nödigt att fästa uppmärksamheten på dessa
formaldemokratiska framstötar. Visserligen fordrar rättvisan att
andra och gynnsammare tidstecken noteras, t. ex. den ökade sakligheten, de partipolitiska intressenas minskade utrymme vid utnämningar och domarevalens frigörande från partiintressen. Men
de bägge nämnda framstötarna – gjorda trots samlingsregeringens inrikespolitiska borgfred – röra vid känsliga punkter i vår
folkstyrelse och antasta som fundamentala ansedda principer för
denna. Forcerandet av dessa radikala krav trots kriget – eller
måhända på grund av krigslyckans skiftningar – varslar inte
gott för framtiden. Det kan ge dem rätt, som städse ropat ut tvivel på. demokratiens förmåga av självbesinning och självkontroll.
301
.·