Några anteckningar rörande politikens moralcodex
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—~~—-·-··-· —–
NÅGRA ANTECKNINGAR
RÖRANDE POLITIKENS MORALCODEX
Av minister R. ERICH, Helsingfors
OM TERMEN »politik» skall anses liktydig med uttrycket »statskonst», så torde den knappast tarva någon närmare definition;
»statskonst» är i själva verket ett så pass expressivt uttryck, att
dess innebörd knappast behöver förtydligas. De definitioner man
plägar ge av begreppet politik äro föga lyckade. I detta fall gäller
nog satsen d e f i n i t a s p e r i c u l o s a.
Det kunde i stället vara av intresse att sammanställa och analysera den mångfald av olikartade maximer och visdomsord, som
den politiska nomenklaturen från skilda epoker har att uppvisa
och som avse att tjäna såsom ett slags vägledning för dem, som
gjort till sin uppgift att mer eller mindre yrkesmässigt utöva
»politik» i dess mångskiftande utformningar.
S a l u s p o p u l i s u p r e m a l e x – så lydde den ståtliga
romarregeln, som av en senfödd arvtagare av den klassiska imperietanken, Mussolini, kan sägas ha utformats bl. a. i satsen:
»Tutto nello Stato, niente al di fuori dello Stato, niente contro lo
Stato» (»Staten är allt i allo; intet är utanför staten; intet får ske
emot staten»).- Statens absoluta prioritet och dess allmakt samt
därmed även rättfärdigandet av allt som kan antagas vara ägnat
att tjäna dess välgång, kan väl knappast eftertryckligare framhävas. Man påminnes kanske om vad författaren till »Il principe»
några sekler tidigare inskärpt hos furstar och väldigheter, »realpolitiska» grundsatser som i stora eller små realpolitiker funnit
otaliga adepter och eftersägare; hävdandet av statstanken, uppburen av härskaren, av fursten, utan hinder av rättslig eller
moralisk art; alla förpliktelser förfalla så snart de framstå så-
som oförenliga med sådana hänsyn. I denna riktning har man
väl tolkat bl. a. orden rörande friheten att, då statens fördel det
kräver, åsidosätta ingångna förpliktelser: »non mancarono cagione
legittime per colorare l’inosservanza». – »Då skall det icke saknas
legitima (d. v. s. till synes rättmätiga) grunder för att överskyla
fördragsstridigheten (trolösheten).» »Right or wrong, my country»
397
–.~ •· .;: .. ~z ’ ,…
,- ..;
R. Erich
är väl även en paroll, som, om än i något mindre krass form,
öppenhjärtligt uttrycker liknande maktpolitiska tankar.
En realpolitisk maxim av ofantlig bärvidd och inbjudande till
den mest omfattande tolkning och tillämpning innehålles i den
världskloke översteprästens allbekanta ord: »Det är bättre att en
man dör för folket än att he_la folket förgås.» Huru många gånger
har icke denna realpolitiska visdom medvetet eller omedvetet varit
vägledande för statsmän av större eller mindre mått och huru ofta
har icke samma tanke åberopats till stöd för handlingar, som för
den vanliga rättskänslan tett sig såsom svåra försyndelser. »Ändamålet helgar medlen» är ju en av såväl den kyrkliga som den
profana politiken mycket omhuldad sats; Henrik IV:s ryktbara
uttryck, att Paris är värt en mässa, ger en djup inblick i realpolitisk mentalitet. Huru mången statsman har icke i en eller
annan form, i ord eller handling, givit uttryck åt tanken, att
något som i och för sig är etiskt värdefullt, måste vika för ett
högre eller åtminstone ett allmännare intresse, eller att en
tvingande nödvändighet rättfärdigar en avvikelse från grundsatser, vilkas giltighet för den vanliga mänskliga samlevnaden
icke plägar ifrågasättas.
Det är ett välbekant faktum, att det i alla tider givits tänkare
av olika kunskapskategorier, som ställt sig i opposition mot läror,
vilka i sina yttersta konsekvenser utmynna i tanken, att det politiska görandet och låtandet, så snart det verkligen bör anses gälla
statens välfärd, icke finge vara underkastat några hämningar;
ytterst få äro väl i varje fall de, som på fullt allvar våga kräva
förbehållslös tillämpning av Bergspredikans krav icke blott på
förhållandet individer emellan, utan även på det offentliga livet.
F i a t j u s t i t i a, p e r e a t m u n d u s är ett kategoriskt imperativ som ljuder väl, men vars yttersta konsekvenser mycket
få torde vara benägna att förverkliga i den politiska realiteten.
Man är likväl å andra sidan benägen att i det längsta bestrida,
att den politiska verksamheten i högre grad borde få vara obunden av etiska normer. Detta krav hävdas nog främst i länder
utan egna maktpolitiska aspirationer, m. a. o. i »småstater», om
man nu vill använda detta ofta missbrukade uttryck. För den
mest extrema rigoristen är det sedan av underordnad betydelse,
huruvida det i verkligheten finnes någon möjlighet att i fråga
om politiken vidhålla en obetingad etisk renlärighet. Man framhåller gärna, och det på mycket goda grunder, att politiken skall
vara hederlig, »honnete», men vill därmed icke bestrida att den
398
___…..~~” . –~1:~-L—-~—–.ji——…-••
Några anteckningar rörande politikens moralcodex
måste vara skicklig, smidig eller »elastisk»; huruvida den därmed
förbundna opportunismen stundom kan vara ägnad att göra intrång på »hederligheten» i dess absoluta bemärkelse, är väl en
fråga för sig. Sammanjämkningen erbjuder icke några svårigheter.
Vi skola övergå till en ny variant av visdomsorden rörande
den politiska kunskapen på gott och ont. Vad kan väl icke inrymmas i den allbekanta Bismarckska satsen att politiken är »die
Kunst des Möglichen»1 Vem vill väl i fråga om politiken ens
försöka sig på uppgiften att med några regler i n a b s t r a c t o
avgöra, var gränsen för det »möjliga» skall dragas, vare sig det
gäller den fysiska eller den etiska sidan av fråganT »A l’impossible, nul n’est tenu», heter det, men vad är i statslivet möjligt
och vad är omöjligU Man opererar här med ytterst relativa
begrepp och postulat.
»Det bästa är ofta det godas fiende» är likaså en sentens, som
lämpligen kan åberopas även såsom stöd för en typisk opportunitetspolitik, som icke är alltför nogräknad i fråga om principer
och eftergifter eller medel i allmänhet. Det har uttalats skarpa
ord om »kompromissens ånd» (Ibsen), men huru vill man kunna
utesluta detta speciellt för partipolitiken karakteristiska instrument utan att beröva hela maskineriet dess aktionsförmåga1 Heter
det t. ex. i en författningslag, att riksdagsmännen skola handla
såsom rätt och sanning fordra eller såsom envars övertygelse
bjuder, så skall väl en sådan maxim näppeligen kunna tolkas
såsom ett förkastande av all s. k. kohandelspolitik, för att använda
ett vulgärt uttryckssätt. Förhölle det sig verkligen på sådant
sätt, då borde man väl med en suck fastslå verkningslösheten av
dylika vackra moralbud och måhända t. o. m. i sanningskärlekens
namn påyrka att de, såsom oförenliga med den politiska verksamheten, borde ur lagtexterna avlägsnas.
Med det ovansagda skall självfallet icke bestridas, att de politiska gottköpskompromisserna ofta vidlådas av smaklösa och
t. o. m. groteska drag. Härtill kommer, att de rena tillfälligheternas spel kan göra sig gällande på ett föga lyckligt sätt, bl. a.
i lagstiftningen. I det moderna statslivet med dess stridiga intressen och deras stridbara målsmän skall man väl fåfängt petitionera om avlägsnandet av denna driftkraft i hela systemet. I
varje fall borde en högre politisk moral här verka såsom korrektiv.
Begreppet »Övermäktigt hinder», force majeure, har ju hem- 399
…
~——– ——
R. Erich
ortsrätt såväl i den juridiska doktrinen som i lagstiftningen,
utan att någon förmår genom en allmän regel fastställa, när en
omständighet av detta slag är förhanden. Huru ofta ser man
sig icke i politiken – icke minst i våra dagar – föranlåten att
taga sin tillflykt till en motivering eller ursäkt av denna innebörd. Härvid kan man emBllertid icke undgå att fastslå, att det
»Övermäktiga» elementet (som ju icke behöver sammanfalla med
det omöjliga), i det politiska livet är mycket mindre bestämt och
mycket mera omfattande, än i rättslivet i egentlig mening. Den
betydande risk, som kan vara förenad med ett visst handlande,
får ofta ersätta det i egentlig mening övermäktiga; det politiska
handlandets oavvisliga »elasticitet» kan inställa sig såsom en välkommen formel. Enligt tidningsreferat har prins Wilhelm på
»Norges dag» i Stockholm yttrat bl. a.: »Den skulden (till Norge)
växer dag för dag, så länge vi byter timliga värden på bekostnad
av moraliska.» Vem skall väl bestrida, att just ett avvägande
av olika värden mot varandra ofta framstår såsom en politisk
nödvändighet och att vissa legitima intressen bli lidande, i vilken
riktning avgörandet än må utfalla. Och vem kan väl därvid
uppställa allmänna normerf
Mången aktningsvärd politiker skall väl vara föga benägen
att medge att han på egen och andras politiska verksamhet anlägger en måttstock, som väsentligen avviker från vad han i det
enskilda livet anser riktigt, men sist och slutligen torde det icke
vara möjligt att göra gällande en fullständig överensstämmelse
i fråga om livsförändringen i det ena och det andra fallet. Och
man har måhända skäl att fråga sig, huruvida den, som i detta
avseende icke vill medge någon olikhet mellan de etiska krav
som i samhället erkännas i fråga om det ena eller det andra området, därmed verkligen ger bevis på samma uppriktighet och
sanningskärlek, som han gärna fordrar av de förkättrade »politikerna».
Vad skall man då sist och slutligen säga om de icke sällan
förekommande tillvitelserna, att politiken är ))Ull sale metier»,
att den fördärvar karaktärer o. s. v. Någon meningsskiljaktighet
kan väl icke råda därom, att åtminstone enligt den uppfattning,
som bör vara rådande i en kultur- och rättsstat, det skarpaste
ogillande måste drabba den politiker, som begagnar ))politiken»
såsom medel att befordra egna själviska intressen. Ett hänsynslöst tillgodoseende av det egna partiets förmenta fördelar skall
icke heller kunna göra anspråk på att godtagas av en upplyst
400
Några anteckningar rörande politikens moralcodex
opmwn. Frågan kommer då att gälla, huruvida och i vilken
omfattning statens och samhällets fördel, om vilken såväl i princip
som i ett givet fall mycket olika åsikter kunna göra sig gällande,
kan åberopas såsom stöd för en specifik »politisk moral» avvikande från den allmänna. Man får väl här för det första taga
hänsyn till relativiteten och föränderligheten i alla mänskliga
förhållanden. Vad som hos ett folk gäller såsom förpliktande
etisk norm, betraktas av ett annat folk såsom något indifferent,
och under olika tidsskeden göra sig olika uppfattningar gällande.
Men även under likartade förhållanden synes det vara en inrotad
uppfattning, att det politiska handlandet i viss mån tillämpar
en egen moralcodex, som icke i allo överensstämmer med den i
samhället allmänt erkända. Huru långt avvikelserna kunna
sträcka sig och var gränsen går, därom torde ingen tilltro sig
möjligheten att uttala någon uppfattning med anspråk på allmängiltighet. Den som i sitt handlande icke vill åsidosätta alla
moraliska hämningar, är väl närmast hänvisad till att taga sin
tillflykt till det egna samvetet och den egna rättskänslan; att
det subjektiva momentet då kommer att göra sig starkt gällande,
är ju självklart. Särskilt i ett vanskligt läge kunna naturligtvis
svåra pliktkollisioner inträffa.
Principiellt är man väl vid sådant förhållande hänvisad till
att inslå en gyllene medelväg mellan de motsatta extrema uppfattningarna och hamnar väl då i en kompromisslösning icke
olik den, som så ofta betraktas såsom själva kvintessensen i all
politik, såvitt den icke slår över i ren våldsutövning. Gör den
detta, så kan politiken med fullt skäl sägas upphöra att vara
politik, ty denna bör kännetecknas icke blott av en utvidgad frihet, utan även av förnuft och moderation. »Politik» är icke liktydigt med godtycke, rättslöshet och – i sista hand – anarki.
Just till ett sådant tillstånd äl’ emellertid en hämningslös omoralisk politik, »jenseits von Gut und Böse» under exceptionellt svåra
förhållanden ägnad att leda.
Man må här tala om moralisk eklekticism, men ingen vill väl
påstå, att någon av de politiska maximer, som här ovan berörts,
vore ägnad att giva någon säker vägledning.
I ett samhälle med fast rättsordning och rättskultur skola väl
de svåraste olägenheter, som ofta anses vidlåda politiken, kunna
framgångsrikt undvikas. Trolöshet och ohederlighet äro egenskaper, som lyckligtvis icke kunna anses vara kännetecknande
t. ex. för nordisk politik, där det offentliga livets män väl i stort
401
…,
…~ :·· ,..·
. –
’.·..:….
R. Erich
sett kunna sägas utmärka sig för större rättrådighet och ordhållighet, ansvarskänsla och måttfullhet än vad fallet varit eller
är i månget annat land.1 Detta är säkerligen icke utan samband
med den medborgerliga frihet och de rättstraditioner, som utmärka samhällslivet i dessa länder och i följd av vilka en regim
av våld och godtycke, som i ett nordiskt land etableras av en
främmande inkräktare, så djupt kränker såväl rättsmedvetandet
som samhällsmoralen. Här är det icke minst domstolarnas oberoende som är av oskattbar betydelse. Hävdandet av individens
elementära rättigheter, som i vår tid bestridas av rasande rasteoretiker och hänsynslösa våldsmän, har i våra samhällen bildat
ett lyckligt korrektiv mot de svåraste missbruk av makten.
Lag och rätt måste sätta en gräns för det politiska livet. Under
vilka förutsättningar en revolutionär omstörtning skall anses så-
som absolut nödvändig och därför tillåtlig, är ett spörsmål, som
inga rättsfilosofiska spekulationer förmått eller förmår på ett
allmängiltigt sätt besvara, men i varje fall är en lagbunden ordning som består provet icke blott under normala tider utan även
under kritiska förhållanden av ett värde, som knappast kan överskattas. Lagbunden ordning och obunden politik äro oförenliga
motsatser.
Det skall väl i allmänhet icke kunna bestridas, att risken
för att den hämningslösa politiken tar överhanden i ett land,
a p r i o r i kan anses vara större. i ett litet land än i en stat med
s. k. universella intressen. I det förra är nationen själv rent
folkpsykologiskt i regel benägen att föredraga ordning och frid
framför oberäkneliga politiska risker. Det är väl icke heller för
mycket sagt, att i en stormakt en statsman ofta kommer att befinna sig i särskilt svåra pliktkollisioner, icke blott då det gäller
egna handlingar utan även det han är tvungen att tolerera. Man
må blott ägna en tanke åt den statliga verksamhet, som går under
namnet secret service eller andra motsvarande benämningar och
där ändamålet ofta får helga medlen på ett sätt som kan stå i
skarp motsättning till erkända etiska normer. Det är icke alltid
så lätt att bevara den ideella syn på statslivet, som bör fordras
av varje verklig statsman.
• ••
1 Nils Herlitz har i sitt arbete Svensk frihet, 1943, uttalat beaktansvärda tankar
bl. a. om rättfärdighetskravet i statslivet och om rättsmedvetandets bristande enhet·
lighet.
402
Några anteckningar rörande politikens moralcodex
I det internationella livet finner den hämningslösa politiken otvivelaktigt sitt främsta spelrum, så länge staternas inbördes förhållanden ytterst behärskas av det av statsindividuellt godtycke
beroende kriget. Mången liten stat har fått erfara de fruktansvärda verkningarna av de uppgörelser, »kompromisser», som på
dess bekostnad ingåtts av hänsynslösa politiker, beredda att i det
egna folkets förmenta intresse åsidosätta av ålder erkänd mellanfolklig rätt och etik. Hämningslös våldspolitik och laglöshet å
ena sidan, det »förutsättningslösa» (rättsligt indifferenta) kriget
å andra sidan äro i själva verket oupplösligt förbundna med
varandra. Så länge kriget får behålla sin av rättsliga förutsättningar oberoende karaktär och krigsfaran står hotande i bakgrunden, kommer den renodlade »realpolitiken» att bibehålla sin
maktställning, närmast i det internationella livet, men även så-
som en oundviklig följd därav, ofta även i det interna statslivet.
Det pågående kriget har i själva verket ådagalagt, att det råder
ett oavvisligt samband mellan revolutionärt godtycke i det inre
och ohämmad maktutövning på det mellanfolkliga området. Kriget omstörtar även den inomstatliga rätten såväl i det krigförande
landet självt som alldeles särskilt i ett härtaget land, vars befolkning ofta får se sin rättsordning nedbruten eller förvanskad. Den
tanke, som finnes uttalad i Nationernas förbunds pakt, att varje
krig eller krigshot är något som berör det mänskliga samfundet
i dess helhet, har under det nuvarande kriget på det mest eklatanta
sätt bekräftats. Samtidigt har själva rättsordningens enhetlighet,
den mellanfolkliga och den inomstatliga rättens beroende av varandra, bekräftats på ett sätt, som borde på det allvarligaste beaktas
av dem som efter krigets upphörande kommer att stå inför uppgiften att skapa något nytt och mera hållbart. »Les principes
generaux du droit et de l’equite», rättvisans och billighetens allmänna grundsatser, redan tidigare erkända även i allmänna internationella överenskommelser, måste även i staternas inbördes förhållanden kunna göra sig gällande på ett helt annat sätt än hitintills.
403
29- 43~75. Svensk Tidskrift 1943.
… _ ; ,r, t
NÅGRA ANTECKNINGAR
RÖRANDE POLITIKENS MORALCODEX
Av minister R. ERICH, Helsingfors
OM TERMEN »politik» skall anses liktydig med uttrycket »statskonst», så torde den knappast tarva någon närmare definition;
»statskonst» är i själva verket ett så pass expressivt uttryck, att
dess innebörd knappast behöver förtydligas. De definitioner man
plägar ge av begreppet politik äro föga lyckade. I detta fall gäller
nog satsen d e f i n i t a s p e r i c u l o s a.
Det kunde i stället vara av intresse att sammanställa och analysera den mångfald av olikartade maximer och visdomsord, som
den politiska nomenklaturen från skilda epoker har att uppvisa
och som avse att tjäna såsom ett slags vägledning för dem, som
gjort till sin uppgift att mer eller mindre yrkesmässigt utöva
»politik» i dess mångskiftande utformningar.
S a l u s p o p u l i s u p r e m a l e x – så lydde den ståtliga
romarregeln, som av en senfödd arvtagare av den klassiska imperietanken, Mussolini, kan sägas ha utformats bl. a. i satsen:
»Tutto nello Stato, niente al di fuori dello Stato, niente contro lo
Stato» (»Staten är allt i allo; intet är utanför staten; intet får ske
emot staten»).- Statens absoluta prioritet och dess allmakt samt
därmed även rättfärdigandet av allt som kan antagas vara ägnat
att tjäna dess välgång, kan väl knappast eftertryckligare framhävas. Man påminnes kanske om vad författaren till »Il principe»
några sekler tidigare inskärpt hos furstar och väldigheter, »realpolitiska» grundsatser som i stora eller små realpolitiker funnit
otaliga adepter och eftersägare; hävdandet av statstanken, uppburen av härskaren, av fursten, utan hinder av rättslig eller
moralisk art; alla förpliktelser förfalla så snart de framstå så-
som oförenliga med sådana hänsyn. I denna riktning har man
väl tolkat bl. a. orden rörande friheten att, då statens fördel det
kräver, åsidosätta ingångna förpliktelser: »non mancarono cagione
legittime per colorare l’inosservanza». – »Då skall det icke saknas
legitima (d. v. s. till synes rättmätiga) grunder för att överskyla
fördragsstridigheten (trolösheten).» »Right or wrong, my country»
397
–.~ •· .;: .. ~z ’ ,…
,- ..;
R. Erich
är väl även en paroll, som, om än i något mindre krass form,
öppenhjärtligt uttrycker liknande maktpolitiska tankar.
En realpolitisk maxim av ofantlig bärvidd och inbjudande till
den mest omfattande tolkning och tillämpning innehålles i den
världskloke översteprästens allbekanta ord: »Det är bättre att en
man dör för folket än att he_la folket förgås.» Huru många gånger
har icke denna realpolitiska visdom medvetet eller omedvetet varit
vägledande för statsmän av större eller mindre mått och huru ofta
har icke samma tanke åberopats till stöd för handlingar, som för
den vanliga rättskänslan tett sig såsom svåra försyndelser. »Ändamålet helgar medlen» är ju en av såväl den kyrkliga som den
profana politiken mycket omhuldad sats; Henrik IV:s ryktbara
uttryck, att Paris är värt en mässa, ger en djup inblick i realpolitisk mentalitet. Huru mången statsman har icke i en eller
annan form, i ord eller handling, givit uttryck åt tanken, att
något som i och för sig är etiskt värdefullt, måste vika för ett
högre eller åtminstone ett allmännare intresse, eller att en
tvingande nödvändighet rättfärdigar en avvikelse från grundsatser, vilkas giltighet för den vanliga mänskliga samlevnaden
icke plägar ifrågasättas.
Det är ett välbekant faktum, att det i alla tider givits tänkare
av olika kunskapskategorier, som ställt sig i opposition mot läror,
vilka i sina yttersta konsekvenser utmynna i tanken, att det politiska görandet och låtandet, så snart det verkligen bör anses gälla
statens välfärd, icke finge vara underkastat några hämningar;
ytterst få äro väl i varje fall de, som på fullt allvar våga kräva
förbehållslös tillämpning av Bergspredikans krav icke blott på
förhållandet individer emellan, utan även på det offentliga livet.
F i a t j u s t i t i a, p e r e a t m u n d u s är ett kategoriskt imperativ som ljuder väl, men vars yttersta konsekvenser mycket
få torde vara benägna att förverkliga i den politiska realiteten.
Man är likväl å andra sidan benägen att i det längsta bestrida,
att den politiska verksamheten i högre grad borde få vara obunden av etiska normer. Detta krav hävdas nog främst i länder
utan egna maktpolitiska aspirationer, m. a. o. i »småstater», om
man nu vill använda detta ofta missbrukade uttryck. För den
mest extrema rigoristen är det sedan av underordnad betydelse,
huruvida det i verkligheten finnes någon möjlighet att i fråga
om politiken vidhålla en obetingad etisk renlärighet. Man framhåller gärna, och det på mycket goda grunder, att politiken skall
vara hederlig, »honnete», men vill därmed icke bestrida att den
398
___…..~~” . –~1:~-L—-~—–.ji——…-••
Några anteckningar rörande politikens moralcodex
måste vara skicklig, smidig eller »elastisk»; huruvida den därmed
förbundna opportunismen stundom kan vara ägnad att göra intrång på »hederligheten» i dess absoluta bemärkelse, är väl en
fråga för sig. Sammanjämkningen erbjuder icke några svårigheter.
Vi skola övergå till en ny variant av visdomsorden rörande
den politiska kunskapen på gott och ont. Vad kan väl icke inrymmas i den allbekanta Bismarckska satsen att politiken är »die
Kunst des Möglichen»1 Vem vill väl i fråga om politiken ens
försöka sig på uppgiften att med några regler i n a b s t r a c t o
avgöra, var gränsen för det »möjliga» skall dragas, vare sig det
gäller den fysiska eller den etiska sidan av fråganT »A l’impossible, nul n’est tenu», heter det, men vad är i statslivet möjligt
och vad är omöjligU Man opererar här med ytterst relativa
begrepp och postulat.
»Det bästa är ofta det godas fiende» är likaså en sentens, som
lämpligen kan åberopas även såsom stöd för en typisk opportunitetspolitik, som icke är alltför nogräknad i fråga om principer
och eftergifter eller medel i allmänhet. Det har uttalats skarpa
ord om »kompromissens ånd» (Ibsen), men huru vill man kunna
utesluta detta speciellt för partipolitiken karakteristiska instrument utan att beröva hela maskineriet dess aktionsförmåga1 Heter
det t. ex. i en författningslag, att riksdagsmännen skola handla
såsom rätt och sanning fordra eller såsom envars övertygelse
bjuder, så skall väl en sådan maxim näppeligen kunna tolkas
såsom ett förkastande av all s. k. kohandelspolitik, för att använda
ett vulgärt uttryckssätt. Förhölle det sig verkligen på sådant
sätt, då borde man väl med en suck fastslå verkningslösheten av
dylika vackra moralbud och måhända t. o. m. i sanningskärlekens
namn påyrka att de, såsom oförenliga med den politiska verksamheten, borde ur lagtexterna avlägsnas.
Med det ovansagda skall självfallet icke bestridas, att de politiska gottköpskompromisserna ofta vidlådas av smaklösa och
t. o. m. groteska drag. Härtill kommer, att de rena tillfälligheternas spel kan göra sig gällande på ett föga lyckligt sätt, bl. a.
i lagstiftningen. I det moderna statslivet med dess stridiga intressen och deras stridbara målsmän skall man väl fåfängt petitionera om avlägsnandet av denna driftkraft i hela systemet. I
varje fall borde en högre politisk moral här verka såsom korrektiv.
Begreppet »Övermäktigt hinder», force majeure, har ju hem- 399
…
~——– ——
R. Erich
ortsrätt såväl i den juridiska doktrinen som i lagstiftningen,
utan att någon förmår genom en allmän regel fastställa, när en
omständighet av detta slag är förhanden. Huru ofta ser man
sig icke i politiken – icke minst i våra dagar – föranlåten att
taga sin tillflykt till en motivering eller ursäkt av denna innebörd. Härvid kan man emBllertid icke undgå att fastslå, att det
»Övermäktiga» elementet (som ju icke behöver sammanfalla med
det omöjliga), i det politiska livet är mycket mindre bestämt och
mycket mera omfattande, än i rättslivet i egentlig mening. Den
betydande risk, som kan vara förenad med ett visst handlande,
får ofta ersätta det i egentlig mening övermäktiga; det politiska
handlandets oavvisliga »elasticitet» kan inställa sig såsom en välkommen formel. Enligt tidningsreferat har prins Wilhelm på
»Norges dag» i Stockholm yttrat bl. a.: »Den skulden (till Norge)
växer dag för dag, så länge vi byter timliga värden på bekostnad
av moraliska.» Vem skall väl bestrida, att just ett avvägande
av olika värden mot varandra ofta framstår såsom en politisk
nödvändighet och att vissa legitima intressen bli lidande, i vilken
riktning avgörandet än må utfalla. Och vem kan väl därvid
uppställa allmänna normerf
Mången aktningsvärd politiker skall väl vara föga benägen
att medge att han på egen och andras politiska verksamhet anlägger en måttstock, som väsentligen avviker från vad han i det
enskilda livet anser riktigt, men sist och slutligen torde det icke
vara möjligt att göra gällande en fullständig överensstämmelse
i fråga om livsförändringen i det ena och det andra fallet. Och
man har måhända skäl att fråga sig, huruvida den, som i detta
avseende icke vill medge någon olikhet mellan de etiska krav
som i samhället erkännas i fråga om det ena eller det andra området, därmed verkligen ger bevis på samma uppriktighet och
sanningskärlek, som han gärna fordrar av de förkättrade »politikerna».
Vad skall man då sist och slutligen säga om de icke sällan
förekommande tillvitelserna, att politiken är ))Ull sale metier»,
att den fördärvar karaktärer o. s. v. Någon meningsskiljaktighet
kan väl icke råda därom, att åtminstone enligt den uppfattning,
som bör vara rådande i en kultur- och rättsstat, det skarpaste
ogillande måste drabba den politiker, som begagnar ))politiken»
såsom medel att befordra egna själviska intressen. Ett hänsynslöst tillgodoseende av det egna partiets förmenta fördelar skall
icke heller kunna göra anspråk på att godtagas av en upplyst
400
Några anteckningar rörande politikens moralcodex
opmwn. Frågan kommer då att gälla, huruvida och i vilken
omfattning statens och samhällets fördel, om vilken såväl i princip
som i ett givet fall mycket olika åsikter kunna göra sig gällande,
kan åberopas såsom stöd för en specifik »politisk moral» avvikande från den allmänna. Man får väl här för det första taga
hänsyn till relativiteten och föränderligheten i alla mänskliga
förhållanden. Vad som hos ett folk gäller såsom förpliktande
etisk norm, betraktas av ett annat folk såsom något indifferent,
och under olika tidsskeden göra sig olika uppfattningar gällande.
Men även under likartade förhållanden synes det vara en inrotad
uppfattning, att det politiska handlandet i viss mån tillämpar
en egen moralcodex, som icke i allo överensstämmer med den i
samhället allmänt erkända. Huru långt avvikelserna kunna
sträcka sig och var gränsen går, därom torde ingen tilltro sig
möjligheten att uttala någon uppfattning med anspråk på allmängiltighet. Den som i sitt handlande icke vill åsidosätta alla
moraliska hämningar, är väl närmast hänvisad till att taga sin
tillflykt till det egna samvetet och den egna rättskänslan; att
det subjektiva momentet då kommer att göra sig starkt gällande,
är ju självklart. Särskilt i ett vanskligt läge kunna naturligtvis
svåra pliktkollisioner inträffa.
Principiellt är man väl vid sådant förhållande hänvisad till
att inslå en gyllene medelväg mellan de motsatta extrema uppfattningarna och hamnar väl då i en kompromisslösning icke
olik den, som så ofta betraktas såsom själva kvintessensen i all
politik, såvitt den icke slår över i ren våldsutövning. Gör den
detta, så kan politiken med fullt skäl sägas upphöra att vara
politik, ty denna bör kännetecknas icke blott av en utvidgad frihet, utan även av förnuft och moderation. »Politik» är icke liktydigt med godtycke, rättslöshet och – i sista hand – anarki.
Just till ett sådant tillstånd äl’ emellertid en hämningslös omoralisk politik, »jenseits von Gut und Böse» under exceptionellt svåra
förhållanden ägnad att leda.
Man må här tala om moralisk eklekticism, men ingen vill väl
påstå, att någon av de politiska maximer, som här ovan berörts,
vore ägnad att giva någon säker vägledning.
I ett samhälle med fast rättsordning och rättskultur skola väl
de svåraste olägenheter, som ofta anses vidlåda politiken, kunna
framgångsrikt undvikas. Trolöshet och ohederlighet äro egenskaper, som lyckligtvis icke kunna anses vara kännetecknande
t. ex. för nordisk politik, där det offentliga livets män väl i stort
401
…,
…~ :·· ,..·
. –
’.·..:….
R. Erich
sett kunna sägas utmärka sig för större rättrådighet och ordhållighet, ansvarskänsla och måttfullhet än vad fallet varit eller
är i månget annat land.1 Detta är säkerligen icke utan samband
med den medborgerliga frihet och de rättstraditioner, som utmärka samhällslivet i dessa länder och i följd av vilka en regim
av våld och godtycke, som i ett nordiskt land etableras av en
främmande inkräktare, så djupt kränker såväl rättsmedvetandet
som samhällsmoralen. Här är det icke minst domstolarnas oberoende som är av oskattbar betydelse. Hävdandet av individens
elementära rättigheter, som i vår tid bestridas av rasande rasteoretiker och hänsynslösa våldsmän, har i våra samhällen bildat
ett lyckligt korrektiv mot de svåraste missbruk av makten.
Lag och rätt måste sätta en gräns för det politiska livet. Under
vilka förutsättningar en revolutionär omstörtning skall anses så-
som absolut nödvändig och därför tillåtlig, är ett spörsmål, som
inga rättsfilosofiska spekulationer förmått eller förmår på ett
allmängiltigt sätt besvara, men i varje fall är en lagbunden ordning som består provet icke blott under normala tider utan även
under kritiska förhållanden av ett värde, som knappast kan överskattas. Lagbunden ordning och obunden politik äro oförenliga
motsatser.
Det skall väl i allmänhet icke kunna bestridas, att risken
för att den hämningslösa politiken tar överhanden i ett land,
a p r i o r i kan anses vara större. i ett litet land än i en stat med
s. k. universella intressen. I det förra är nationen själv rent
folkpsykologiskt i regel benägen att föredraga ordning och frid
framför oberäkneliga politiska risker. Det är väl icke heller för
mycket sagt, att i en stormakt en statsman ofta kommer att befinna sig i särskilt svåra pliktkollisioner, icke blott då det gäller
egna handlingar utan även det han är tvungen att tolerera. Man
må blott ägna en tanke åt den statliga verksamhet, som går under
namnet secret service eller andra motsvarande benämningar och
där ändamålet ofta får helga medlen på ett sätt som kan stå i
skarp motsättning till erkända etiska normer. Det är icke alltid
så lätt att bevara den ideella syn på statslivet, som bör fordras
av varje verklig statsman.
• ••
1 Nils Herlitz har i sitt arbete Svensk frihet, 1943, uttalat beaktansvärda tankar
bl. a. om rättfärdighetskravet i statslivet och om rättsmedvetandets bristande enhet·
lighet.
402
Några anteckningar rörande politikens moralcodex
I det internationella livet finner den hämningslösa politiken otvivelaktigt sitt främsta spelrum, så länge staternas inbördes förhållanden ytterst behärskas av det av statsindividuellt godtycke
beroende kriget. Mången liten stat har fått erfara de fruktansvärda verkningarna av de uppgörelser, »kompromisser», som på
dess bekostnad ingåtts av hänsynslösa politiker, beredda att i det
egna folkets förmenta intresse åsidosätta av ålder erkänd mellanfolklig rätt och etik. Hämningslös våldspolitik och laglöshet å
ena sidan, det »förutsättningslösa» (rättsligt indifferenta) kriget
å andra sidan äro i själva verket oupplösligt förbundna med
varandra. Så länge kriget får behålla sin av rättsliga förutsättningar oberoende karaktär och krigsfaran står hotande i bakgrunden, kommer den renodlade »realpolitiken» att bibehålla sin
maktställning, närmast i det internationella livet, men även så-
som en oundviklig följd därav, ofta även i det interna statslivet.
Det pågående kriget har i själva verket ådagalagt, att det råder
ett oavvisligt samband mellan revolutionärt godtycke i det inre
och ohämmad maktutövning på det mellanfolkliga området. Kriget omstörtar även den inomstatliga rätten såväl i det krigförande
landet självt som alldeles särskilt i ett härtaget land, vars befolkning ofta får se sin rättsordning nedbruten eller förvanskad. Den
tanke, som finnes uttalad i Nationernas förbunds pakt, att varje
krig eller krigshot är något som berör det mänskliga samfundet
i dess helhet, har under det nuvarande kriget på det mest eklatanta
sätt bekräftats. Samtidigt har själva rättsordningens enhetlighet,
den mellanfolkliga och den inomstatliga rättens beroende av varandra, bekräftats på ett sätt, som borde på det allvarligaste beaktas
av dem som efter krigets upphörande kommer att stå inför uppgiften att skapa något nytt och mera hållbart. »Les principes
generaux du droit et de l’equite», rättvisans och billighetens allmänna grundsatser, redan tidigare erkända även i allmänna internationella överenskommelser, måste även i staternas inbördes förhållanden kunna göra sig gällande på ett helt annat sätt än hitintills.
403
29- 43~75. Svensk Tidskrift 1943.
… _ ; ,r, t