Rumänien i krigstid
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
RUMÄNIEN
I KRIGSTID
INTRYCK FRÅN EN RESA
Av generallöjtnant PONTUS REUTERSWA”RD, Drottningholm
FöR att rätt fatta det svåra läge, Rumänien i våra dagar befinner sig uti, måste man komma ihåg huru landet under Balkankrigen och första världskriget genom en krass, egoistisk politik
profiterade av sina grannars svårigheter. Denna politik hade helt
naturligt alstrat revanschkänslor hos dessa. Rumänien kände sig
till följd härav utsatt för ständigt tryck från Ungern, Ryssland
och Bulgarien. De stora minoriteterna i de nyförvärvade områ-
dena bidrogo till att komplicera läget, ehuru man dock under de
sista åren före andra världskriget sökte -bland annat genom bestämmelser för skol-, kyrko- och kulturella förhållanden i övrigt
samt även för de materiella betingelserna – att ordna minoritetsproblemet så rättvist som möjligt. Det efter första världskriget
uppbyggda säkerhetssystemet i form av ententer – s. k. lilla ententen, Balkanententen, förbundet med Polen – visade sig ej heller, allt eftersom det sattes på prov, vara av något värde. Samma
var förhållandet med Englands våren 1939 med frikostig hand
och självmant utlovade garanti för Rumäniens säkerhet och
gränser.
En kort återblick av händelserna från 1939 fram till det rysktyska krigets utbrott är kanske först på sin plats.
Den länge hotfulla situationen fick sin första utlösning i början av sommaren 1940, då Stalin krävde åter Bessarabien samt
dessutom Bukovina, som aldrig tillhört Ryssland; det sistnämnda
som »ränta» på lånet av Bessarabien. Efter att ha rådfört sig
med kronrådet, i vilket sitta politiska ledare, höga ämbetsmän
m. fl., beslöt konung Carol att utan svärdsslag avstå från de av ryssarna fordrade provinserna. Tillsammans förlorade Rumänien
härigenom omkring 50,000 kvadratkilometer och 3,465,000 invå-
nare. Till tecken på landets sorg hissades flaggan på slottstaket
404
~, _ __L__ _ _ _ _ _ _ _o…..o~.__________
Rumänien i krigstid
i Bukarest på halv stång. Carol sökte alltmera orientering mot
axelmakterna i förhoppning om deras stöd vid de snart väntade
anloppen från Ungern och Bulgarien. Den brittiska garantin uppsades och den axelvänlige J on Gigurtu blev utrikesminister.
I den hotfulla situation, i vilken fosterlandet nu befann sig,
kunde den i onåd varande och till sitt landställe förviste generalen Antonescu ej längre förhålla sig passiv utan vädjade i ett
öppet brev till konungen. I sista minuten besvor han Carol att,
innan det ännu var för sent, ändra sin politik och därmed bevara
landet från undergång. Konungens svar blev att Antonescu skulle
häktas och insättas på ett militärfängelse. I syfte att vinna Tysklands bevågenhet infördes en antisemitlagstiftning, som i hårdhet torde ha överträffat alla andra dylika.
Fristen blev emellertid kort. Redan i juli 1940 gjorde Ungern
och Bulgarien sina krav gällande. Trots rumänernas protest uttalade sig en i Wien samlad skiljedomstol under Ribbentrops
ledning för att större delen av Transsylvanien (Siebenbiirgen)
skulle tillfalla Ungern samt Syddobrudscha Bulgarien. Ännu en
gång, medan flaggan fortfarande var på halv stång för förlusten
av Bessarabien, tillkallade konung Carol kronrådet. Ehuru flera
röster, bl. a. ledarens för det nationella partiet Maniu, höjdes för
att man skulle med vapen i hand försvara sitt land, beslöt dock konungen att böja sig för skiljedomen.
Medan avståendet av Syddob~udscha till Bulgarien motsågs med
relativt lugn, då detta område till huvudsaklig del bebos av bulgarer, blev Wienbeslutet om Transsylvaniens avträdande en fruktansvärd chock. Omöjligheten att åstadkomma en rättvis lösning
av den sistnämnda frågan, enär i det omstridda området ungrare
och rumäner bo om varandra, hade ingivit den förhoppningen att
Hitler skulle i sista stund låta saken falla. Då så ej skedde bröt
det länge dolda hatet mot konungen ut i full låga. Demonstrationer – iscensatta av järngardet – ägde rum i Bukarest och på
flera andra ställen i landsorten.
När konungen efter skiljedomen såg sin ställning starkt hotad
tillkallade han från dennes fängelse Antonescu. Efter en dramatisk audiens lämnade han slottet som diktator. Situationen tillspetsades emellertid snabbt och Carol Il beslöt att abdikera. Antonescu nödgades att till en början söka stöd hos järngardet. Dess
nominella chef, Horia Sima, och sex andra legionärer bereddes
plats i regeringen. Horia Sima, som lär vara en rätt obetydlig
person utan ledaregenskaper, blev vice konseljpresident. Intet po- 405
:-,#’, • ._ ””””’-·”””-””: <(;_
·~·
~· . .-;·,~—-
Pontus Reuterswärd
litiskt parti stod sålunda bakom diktatorn. De båda största partiernas ledare, Maniu och Bratianu, hade emellertid ställt i utsikt borgfred så länge Antonescu ledde landets öden enligt vissa
av dem framställda villkor. Antonescu hade aldrig varit medlem
av järngardet men han hade sympatiserat med Codreanu’s program – kamp mot korruptionen, moraliska standardens höjande
och skapande av större samhällsduglighet-vilket han även vid
flera tillfällen ärligt sagt ifrån. Förhållandet mellan Antonescu
och järngardet blev snart spänt, särskilt beträffande extremisterna
inom partiet, vilka icke ville foga sig uti Transsylvaniens avstående till Ungern samt krävde än kraftigare åtgärder mot judarna. Horia Sima manade till en början till lugn men fronderade snart öppet och ställde sig i januari 1941 i spetsen för ett
uppror mot regeringen. Antonescu betvingade detta med armens
hjälp och gick hårt fram. Ett stort antal legionärer stupade i
striden mot militären, flera hundra häktades och stränga domar
fälldes. Horia Sima flydde till utlandet. Legionärrörelsen förlorade åtminstone för en tid framåt allt inflytande.
Efter uppgörelsen med järngardet har Rumänien styrts av
duumvirerna, marskalken Jon Antonescu och vice konseljpresidenten Mihai Antonescu, vilken samtidigt är utrikesminister. De
äro ej släkt. Gemensamma åsikter och en ärlig önskan att gagna
fosterlandet och föra detsamma genom de oerhörda svårigheterna
ha förenat dessa båda män, om vilkas redbara strävanden endast
en mening torde finnas.
Då man sammanträffar med marskalk Antonescu finner man
en enkel, rättfram och sympatisk personlighet. Han är 59 år,
smärt och något under medellängd, med klarblå ögon och ljust
hår. Han ger intryck av fasthet och målmedvetenhet, om han
också ej kan rubriceras som en diktatortyp. I motsats till rumä-
nerna i allmänhet är han snarare få- än mångordig. Antonescu
karakteriseras såsom en varm patriot, hederlig och energisk med
mycket stor arbetsförmåga. Samtidigt har han dock gjort sig
känd för en viss envetenhet och stor självtillräcklighet. Redan
1907 blev Antonescu såsom ung officer bemärkt vid stillandet av
ett bondeuppror; vid försvaret av Bukarest under förra världskriget utövade han i högkvarteret, ehuru endast kapten i generalstaben, stort inflytande på operationerna. Senare sökte Anto- 406
.•
Rumänien i krigstid
nescu såsom generalstabschef och därefter krigsminister genomföra en del högst nödvändiga förbättringar inom försvarsväsendet. Förhållandet till konung Carol blev dock med tiden alltmera
spänt och Antonescu lämnade 1938 regeringen. Hans porträtt togs
ned från väggen i krigsministerns mottagningsrum. Han var i
onåd och befalld att vistas på sitt landställe. Antonescus strama
hållning och hans oförskräckthet att hålla fast vid sin ståndpunkt
även under tider, då detta kunnat bli ödesdigert för honom personligen, förskaffade honom en utomordentlig popularitet i såväl
militära som politiska kretsar. Marskalk Antonescu har deltagit
i fyra krig och fyra revolutioner; en i sanning händelserik levnad.
Medan marskalken till utseende och sätt snarare är en västerländsk typ, är vice konseljpresidenten Mihai Antonescu typen för
en rumän. Han är en några och fyrtio års man, mycket begåvad
och besittande en otrolig energi och verksamhetslust. Lyhörd för
folkstämningen tog emellertid Antonescu intryck av omsvängningen i folkmeningen på grund av de stora krigsoffren vid årsskiftet 1942-43, och motsättningar mellan marskalken och honom
lära ha kommit till uttryck. Meningsskiljaktigheterna synas dock
åtminstone tills vidare ha övervunnits.
Av intresse och i viss mån belysande för Mihai Antonescus inställning synas följande utdrag ur ett av denne hållet tal den
22 juni 1943 på andra årsdagen av krigsutbrottet kunna vara.
Han betonade härvid bl. a. marskalkens – »befriaren marskalken» – historiska uppgift att föra det rumänska folket genom
tidens svårigheter och tillförsäkra detsamma dess rätt. Vid
samma tillfälle erinrade han om våldshandlingar och obilliga krav
från Rysslands sida, som föregingo krigsutbrottet. Under hösten
1940, sedan Bessarabien avträtts, besatte sålunda ryssarna med
våld fyra öar i Donau och fordrade samtidigt i brysk ton kontroll av trafiken på Donau ända till Braila. Under april till juni
1941 utsattes landet för oupphörliga överflygningar, varjämte
utomordentligt starka ryska truppmassor uppmarscherade vid
gränsen. I detta svåra läge, då det gällde Rumäniens nationella
tillvaro, återstod för marskalken intet annat val, yttrade han, än
att söka stöd hos den enda makt, som kunde bjuda Sovjet motstånd, nämligen det stortyska riket. Det ligger för oss nära till
hands att i detta sammanhang göra en jämförelse med de utrikespolitiska förhållandena i Finland under vintern och våren 1941
samt med den utveckling, händelserna där genom omständigheternas tvång fingo.
407
.)
– -·- ·–·—–~—~~———————
Pontus Reuterswärd
Den endast några och tjugo år gamle konung Mikael torde praktiskt taget stå helt utanför regeringsbestyren. Beviljandet av
amnesti, utdelande av ordnar samt utnämningar vid hovet äro
hans enda prerogativ. Han uppträder sällan offentligt. Det säges
att konungen vid faderns abdikation livligt önskade få följa denne
i landsflykten men att m~rskalk Antonescu satte sig däremot.
Konungens moder, som bekant dotter till Konstantin av Grekland, som trenne gånger nödgades gå i landsflykt, är synnerligen
respekterad och anses fylla sin svåra uppgift med mycken takt.
Ett rykte, att det skulle finnas ett politiskt hovparti under drottningens ledning, torde vara helt gripet ur luften.
*
Rumänerna ha gjort en stor militär insats i kriget. Icke mindre
än omkring 40 divisioner torde ha kämpat på tyskarnas sida.
Arm{ms prestige, som genom de upprepade landavträdelserna utan
svärdsslag fick en allvarlig knäck, har stärkts och dess moral
har bättre än man kunnat vänta bestått provet. Den rumänska
soldaten har visat sig vara bra, uthållig och förnöjsam. Vad man
ser av trupp i hemlandet i dessa dagar gör ett synnerligen gott
militärt intryck, så även den i stor utsträckning ordnade bevakningen utefter järnvägslinjer, vid broar etc. samt de talrika arbetsstyrkorna. En i ögonen fallande förbättring i truppens hållning har ägt rum under krigsåren.
Enligt offentliggjorda meddelanden ha förlusterna varit synnerligen stora. Bl. a. hava 25 generaler och 40 överstar stupat, siffror som vittna om krigets hårdhet men även om dess fordran
att det högre befälet måste hålla sig långt framme för att kunna
följa de ofta snabbt skiftande lägena och bevara ledningen. Till
de stora förlusterna har i hög grad bidragit den rumänska armens otillfredsställande materiella utrustning, främst dess brist
dels på tillräckligt kraftiga pansarvärnsvapen och stridsvagnar
dels på flyg. Av särskild effekt synes å den ryska sidan ha varit
granatkastare av grov kaliber samt en ny stridsvagn, mot vilken
rumänerna ej förfogade över tillräckligt kraftiga vapen.
Man värdesätter högt de stupades insats för fosterlandet, dess
frihet och dess ära, och man hyllar deras minne. På Kristi Himmelsfärdsdag voro åminnelsegudstjänster ordnade i städerna och
på landsbygden. I varje samhälle, även det minsta, hade man
samlats för att högtidlighålla de fallnas minne. Allt som oftast
408
Rumänien i krigstid
liras de bortgångna genom förlänandet efter döden av högre grad
eller någon orden.
I hemlandet och det under Rumäniens förvaltning stående
Transnistrien (mellan Dnjestr och Bug) pågår reorganisation av
de divisioner, som i de hårda striderna nordväst och söder om
Stalingrad blevo illa åtgångna. Någon brist på folk i värnpliktsåldern föreligger ej; vissa svårigheter torde däremot framträda
vid fyllandet av befälsbehovet och naturligen även i fråga om
materiel. Beträffande materielersättningen lär man i huvudsak
vara beroende av Tyskland. Detta förhållande säges ge anledning
till meningsskiljaktigheter de båda länderna emellan. Medan
Tyskland helt naturligt önskar att så många rumänska divisioner som möjligt deltaga på ostfronten är det ett starkt rumänskt
intresse att äga försvarskrafter i behåll vid ett kommande fredsslut, då man väntar sig svårlösta frågor ej blott med Ryssland
utan även och kanske ännu mera med Ungern.
*
De inrikespolitiska förhållandena hava under hösten och vintern 1942-43 varit pressade. De stora förlusterna under kriget,
det irritationsmoment, som Tyskland utövar, och den starka censuren, som gör att ett otal rykten florera trots myndigheternas
försök att genom kommunikeer upplysa allmänheten, måste sätta
spår efter sig. Detta är särskilt förhållandet i de större städerna.
På landsbygden är det lugnare vartill i viss mån bidrager att
folket i allmänhet ej har radio. Några gånger under veckan är i
stället i byarna tillfälle berett att åhöra en gemensam radioutsändning, varvid ofta någon präst eller skollärare lämnar ytterligare meddelanden. Det tyska greppet om Rumäniens ekonomiska
liv har hårdnat mer och mer; även i det rumänska bankväsendet
lära tyskarna på sista tiden vunnit insteg.
I detta sammanhang kan nämnas att rumänerna äro mycket
känsliga för uttalanden i den utländska pressen. Särskilt iakttages den neutrala. – Uttalandena i svenska pressen ha vid flera
tillfällen väckt irritation och i ej ringa grad sårat rumänerna.
Där har också förekommit rena fabler. »Rumänien- en vulkan»
rubricerades en lång artikel i en känd västkusttidning. Artikeln
är författad av en ungrare; redan detta säger mycket. Denne författare gör gällande, att Rumänien i början av 1943 genomgick
en kris av såväl politisk som ekonomisk och andlig art. Flera
409
Pontus Reuterswärd
namngivna högre ämbetsmän hade fått schavottera på offentliga
platser för underslev och förskingring, fjättrade vid en skampåle
med påskriften »Tjuv» eller »Utpressare». Samma sanningsvittne
visste även att berätta om en s. k. »malagambistisk rörelse», »en
blandning av Messias’ lära, revolutionär förkunnelse och politiBk
terror», som gripit omkring sig bland landbefolkningen. Vidare
skulle den framstående bondeledaren Julius Maniu ha slutit en
allians- »visserligen av taktisk art men dock en allians» -med
järngardets styrande män. Maniu skulle därefter ha blivit arresterad. En stor del av detta, som i propagandasyfte serveras den
svenska läsaren, är med säkerhet endast dikt. Lika mycket sanning är påståendet – för att taga ett exempel av mycket färskt
datum- att marskalk Antonescu givit order om att den rumänska
armen skulle lägga ned vapnen, så snart den första allierade soldaten satt sin fot på rumänsk mark. En sådan befallning torde
aldrig komma att gå över hans läppar. Mycket har också kannstöpts om marskalkens sjukdom. Sanningen är den, att han under vistelsen vid fronten i Sydryssland erhöll malaria, som efter
vad han själv sagt nu är fullständigt botad. Ett bevis härför
torde kunna vara den omfattande inspektionsresa han under en
stor del av juni företagit.
Med denna sommars inträde ter sig den mycket brännande livsmedelsfrågan väsentligt fördelaktigare än förut. Efter tre då-
liga år är skörden i år trots kylig och regnig maj lovande.
Knappheten på vissa varor såsom bröd, smör och kött är dock
märkbar och levnadsomkostnaderna ha stigit enormt, ända till i
vissa fall 4 gånger före kriget. Vid senaste årsskiftet införd bensinransonering har vållat betydande svårigheter i trafikhänseende, så mycket mera som ersättningsbränsle ej står till buds.
Kraftiga besparingsåtgärder ha vidtagits, statsutgifterna lära
ha minskats med 20 °/o, vilket för oss kan vara ett lärorikt observandum. I gynnsam riktning har verkat statens och allmänhetens
alltmera visade intresse för de mobiliserades familjer samt för
invalider och andra sårade. Antonescu har även trots kriget genomfört vissa ekonomiska förbättringar, såsom lönereglering för
statsanställda samt extra understöd åt pensionerade. I dessa dagar har en jordreform genomförts i Transnistrien. Efter en inspektion utfärdade marskalken den 15 juni i Odessa såsom ett erkännande för den lojalitet, som befolkningen inom denna förutvarande ryska provins ådagalagt under de gångna två åren, ett
dekret, vari den tillförsäkras fritt bruk av den jord, som den hit- 410
{:·
Rumänien i krigstid
tills under statlig arbetsledning skött, mot lämnande av en mindre
arrendeavgift. Vidare ha åtgärder vidtagits för att förbättra bostadsförhållandena för arbetarebefolkningen i städerna. Alla
tjänstemän och arbetare tillförsäkras delaktighet i produktionsöverskottet och slutligen utlovas trosfrihet, skolundervisning på
modersmålet samt rättighet att utöva handel.
Det återuppbyggnadsarbete, som här utförts under rumänsk ledning och under pågående krig, har redan givit förvånansvärt goda
resultat.
När den tyska offensiven i juni 1941 tog sin början ropade den
rumänska krigsmakten och för övrigt hela folket på krig. Till
en början voro alla entusiastiska. Man ville få revansch på arvfienden Ryssland, och man drömde om en militärpromenad vid
Tysklands sida. När framgångarna kommo i slutet av juli 1941
grepos sinnena av chauvinism. Skapandet av ett Stor-Rumänien
började att hägra för många. Det säges dock att de gamla politiska partiledarna och andra med dem varnade för planer på en
utvidgning öster om Dnjestr. Man spårar även i detta fall en viss
likhet med förhållandenas utveckling i Finland. Ryssarna bjödo
emellertid ett oväntat starkt och segt motstånd, krigslyckan vände
och rumänerna fingo uppleva stora motgångar och svåra förluster. Efter två års krig och umbäranden längta de efter fred.
Även om folket skulle önska det kan Rumänien nu säkerligen inte
bryta med Tyskland. Det som i dessa dagar eljest främst håller nationen samman och sporrar till nya ansträngningar och
offer, är det inneboende hatet mot bolsjevismen. Den förstörelse
ryssarna vid Bessarabiens utrymmande läto denna bördiga provins undergå har starkt upprört det rumänska folket. Man har
även ännu i minnet ryssarnas svek under första världskriget mot
sin allierade, Rumänien, när de vägrade att låta ej långt från
Bukarest grupperade ryska divisioner komma de hårt trängda
rumänerna till hjälp vid huvudstadens försvar mot de tyska härmassorna.
15.7. 43.
411
I KRIGSTID
INTRYCK FRÅN EN RESA
Av generallöjtnant PONTUS REUTERSWA”RD, Drottningholm
FöR att rätt fatta det svåra läge, Rumänien i våra dagar befinner sig uti, måste man komma ihåg huru landet under Balkankrigen och första världskriget genom en krass, egoistisk politik
profiterade av sina grannars svårigheter. Denna politik hade helt
naturligt alstrat revanschkänslor hos dessa. Rumänien kände sig
till följd härav utsatt för ständigt tryck från Ungern, Ryssland
och Bulgarien. De stora minoriteterna i de nyförvärvade områ-
dena bidrogo till att komplicera läget, ehuru man dock under de
sista åren före andra världskriget sökte -bland annat genom bestämmelser för skol-, kyrko- och kulturella förhållanden i övrigt
samt även för de materiella betingelserna – att ordna minoritetsproblemet så rättvist som möjligt. Det efter första världskriget
uppbyggda säkerhetssystemet i form av ententer – s. k. lilla ententen, Balkanententen, förbundet med Polen – visade sig ej heller, allt eftersom det sattes på prov, vara av något värde. Samma
var förhållandet med Englands våren 1939 med frikostig hand
och självmant utlovade garanti för Rumäniens säkerhet och
gränser.
En kort återblick av händelserna från 1939 fram till det rysktyska krigets utbrott är kanske först på sin plats.
Den länge hotfulla situationen fick sin första utlösning i början av sommaren 1940, då Stalin krävde åter Bessarabien samt
dessutom Bukovina, som aldrig tillhört Ryssland; det sistnämnda
som »ränta» på lånet av Bessarabien. Efter att ha rådfört sig
med kronrådet, i vilket sitta politiska ledare, höga ämbetsmän
m. fl., beslöt konung Carol att utan svärdsslag avstå från de av ryssarna fordrade provinserna. Tillsammans förlorade Rumänien
härigenom omkring 50,000 kvadratkilometer och 3,465,000 invå-
nare. Till tecken på landets sorg hissades flaggan på slottstaket
404
~, _ __L__ _ _ _ _ _ _ _o…..o~.__________
Rumänien i krigstid
i Bukarest på halv stång. Carol sökte alltmera orientering mot
axelmakterna i förhoppning om deras stöd vid de snart väntade
anloppen från Ungern och Bulgarien. Den brittiska garantin uppsades och den axelvänlige J on Gigurtu blev utrikesminister.
I den hotfulla situation, i vilken fosterlandet nu befann sig,
kunde den i onåd varande och till sitt landställe förviste generalen Antonescu ej längre förhålla sig passiv utan vädjade i ett
öppet brev till konungen. I sista minuten besvor han Carol att,
innan det ännu var för sent, ändra sin politik och därmed bevara
landet från undergång. Konungens svar blev att Antonescu skulle
häktas och insättas på ett militärfängelse. I syfte att vinna Tysklands bevågenhet infördes en antisemitlagstiftning, som i hårdhet torde ha överträffat alla andra dylika.
Fristen blev emellertid kort. Redan i juli 1940 gjorde Ungern
och Bulgarien sina krav gällande. Trots rumänernas protest uttalade sig en i Wien samlad skiljedomstol under Ribbentrops
ledning för att större delen av Transsylvanien (Siebenbiirgen)
skulle tillfalla Ungern samt Syddobrudscha Bulgarien. Ännu en
gång, medan flaggan fortfarande var på halv stång för förlusten
av Bessarabien, tillkallade konung Carol kronrådet. Ehuru flera
röster, bl. a. ledarens för det nationella partiet Maniu, höjdes för
att man skulle med vapen i hand försvara sitt land, beslöt dock konungen att böja sig för skiljedomen.
Medan avståendet av Syddob~udscha till Bulgarien motsågs med
relativt lugn, då detta område till huvudsaklig del bebos av bulgarer, blev Wienbeslutet om Transsylvaniens avträdande en fruktansvärd chock. Omöjligheten att åstadkomma en rättvis lösning
av den sistnämnda frågan, enär i det omstridda området ungrare
och rumäner bo om varandra, hade ingivit den förhoppningen att
Hitler skulle i sista stund låta saken falla. Då så ej skedde bröt
det länge dolda hatet mot konungen ut i full låga. Demonstrationer – iscensatta av järngardet – ägde rum i Bukarest och på
flera andra ställen i landsorten.
När konungen efter skiljedomen såg sin ställning starkt hotad
tillkallade han från dennes fängelse Antonescu. Efter en dramatisk audiens lämnade han slottet som diktator. Situationen tillspetsades emellertid snabbt och Carol Il beslöt att abdikera. Antonescu nödgades att till en början söka stöd hos järngardet. Dess
nominella chef, Horia Sima, och sex andra legionärer bereddes
plats i regeringen. Horia Sima, som lär vara en rätt obetydlig
person utan ledaregenskaper, blev vice konseljpresident. Intet po- 405
:-,#’, • ._ ””””’-·”””-””: <(;_
·~·
~· . .-;·,~—-
Pontus Reuterswärd
litiskt parti stod sålunda bakom diktatorn. De båda största partiernas ledare, Maniu och Bratianu, hade emellertid ställt i utsikt borgfred så länge Antonescu ledde landets öden enligt vissa
av dem framställda villkor. Antonescu hade aldrig varit medlem
av järngardet men han hade sympatiserat med Codreanu’s program – kamp mot korruptionen, moraliska standardens höjande
och skapande av större samhällsduglighet-vilket han även vid
flera tillfällen ärligt sagt ifrån. Förhållandet mellan Antonescu
och järngardet blev snart spänt, särskilt beträffande extremisterna
inom partiet, vilka icke ville foga sig uti Transsylvaniens avstående till Ungern samt krävde än kraftigare åtgärder mot judarna. Horia Sima manade till en början till lugn men fronderade snart öppet och ställde sig i januari 1941 i spetsen för ett
uppror mot regeringen. Antonescu betvingade detta med armens
hjälp och gick hårt fram. Ett stort antal legionärer stupade i
striden mot militären, flera hundra häktades och stränga domar
fälldes. Horia Sima flydde till utlandet. Legionärrörelsen förlorade åtminstone för en tid framåt allt inflytande.
Efter uppgörelsen med järngardet har Rumänien styrts av
duumvirerna, marskalken Jon Antonescu och vice konseljpresidenten Mihai Antonescu, vilken samtidigt är utrikesminister. De
äro ej släkt. Gemensamma åsikter och en ärlig önskan att gagna
fosterlandet och föra detsamma genom de oerhörda svårigheterna
ha förenat dessa båda män, om vilkas redbara strävanden endast
en mening torde finnas.
Då man sammanträffar med marskalk Antonescu finner man
en enkel, rättfram och sympatisk personlighet. Han är 59 år,
smärt och något under medellängd, med klarblå ögon och ljust
hår. Han ger intryck av fasthet och målmedvetenhet, om han
också ej kan rubriceras som en diktatortyp. I motsats till rumä-
nerna i allmänhet är han snarare få- än mångordig. Antonescu
karakteriseras såsom en varm patriot, hederlig och energisk med
mycket stor arbetsförmåga. Samtidigt har han dock gjort sig
känd för en viss envetenhet och stor självtillräcklighet. Redan
1907 blev Antonescu såsom ung officer bemärkt vid stillandet av
ett bondeuppror; vid försvaret av Bukarest under förra världskriget utövade han i högkvarteret, ehuru endast kapten i generalstaben, stort inflytande på operationerna. Senare sökte Anto- 406
.•
Rumänien i krigstid
nescu såsom generalstabschef och därefter krigsminister genomföra en del högst nödvändiga förbättringar inom försvarsväsendet. Förhållandet till konung Carol blev dock med tiden alltmera
spänt och Antonescu lämnade 1938 regeringen. Hans porträtt togs
ned från väggen i krigsministerns mottagningsrum. Han var i
onåd och befalld att vistas på sitt landställe. Antonescus strama
hållning och hans oförskräckthet att hålla fast vid sin ståndpunkt
även under tider, då detta kunnat bli ödesdigert för honom personligen, förskaffade honom en utomordentlig popularitet i såväl
militära som politiska kretsar. Marskalk Antonescu har deltagit
i fyra krig och fyra revolutioner; en i sanning händelserik levnad.
Medan marskalken till utseende och sätt snarare är en västerländsk typ, är vice konseljpresidenten Mihai Antonescu typen för
en rumän. Han är en några och fyrtio års man, mycket begåvad
och besittande en otrolig energi och verksamhetslust. Lyhörd för
folkstämningen tog emellertid Antonescu intryck av omsvängningen i folkmeningen på grund av de stora krigsoffren vid årsskiftet 1942-43, och motsättningar mellan marskalken och honom
lära ha kommit till uttryck. Meningsskiljaktigheterna synas dock
åtminstone tills vidare ha övervunnits.
Av intresse och i viss mån belysande för Mihai Antonescus inställning synas följande utdrag ur ett av denne hållet tal den
22 juni 1943 på andra årsdagen av krigsutbrottet kunna vara.
Han betonade härvid bl. a. marskalkens – »befriaren marskalken» – historiska uppgift att föra det rumänska folket genom
tidens svårigheter och tillförsäkra detsamma dess rätt. Vid
samma tillfälle erinrade han om våldshandlingar och obilliga krav
från Rysslands sida, som föregingo krigsutbrottet. Under hösten
1940, sedan Bessarabien avträtts, besatte sålunda ryssarna med
våld fyra öar i Donau och fordrade samtidigt i brysk ton kontroll av trafiken på Donau ända till Braila. Under april till juni
1941 utsattes landet för oupphörliga överflygningar, varjämte
utomordentligt starka ryska truppmassor uppmarscherade vid
gränsen. I detta svåra läge, då det gällde Rumäniens nationella
tillvaro, återstod för marskalken intet annat val, yttrade han, än
att söka stöd hos den enda makt, som kunde bjuda Sovjet motstånd, nämligen det stortyska riket. Det ligger för oss nära till
hands att i detta sammanhang göra en jämförelse med de utrikespolitiska förhållandena i Finland under vintern och våren 1941
samt med den utveckling, händelserna där genom omständigheternas tvång fingo.
407
.)
– -·- ·–·—–~—~~———————
Pontus Reuterswärd
Den endast några och tjugo år gamle konung Mikael torde praktiskt taget stå helt utanför regeringsbestyren. Beviljandet av
amnesti, utdelande av ordnar samt utnämningar vid hovet äro
hans enda prerogativ. Han uppträder sällan offentligt. Det säges
att konungen vid faderns abdikation livligt önskade få följa denne
i landsflykten men att m~rskalk Antonescu satte sig däremot.
Konungens moder, som bekant dotter till Konstantin av Grekland, som trenne gånger nödgades gå i landsflykt, är synnerligen
respekterad och anses fylla sin svåra uppgift med mycken takt.
Ett rykte, att det skulle finnas ett politiskt hovparti under drottningens ledning, torde vara helt gripet ur luften.
*
Rumänerna ha gjort en stor militär insats i kriget. Icke mindre
än omkring 40 divisioner torde ha kämpat på tyskarnas sida.
Arm{ms prestige, som genom de upprepade landavträdelserna utan
svärdsslag fick en allvarlig knäck, har stärkts och dess moral
har bättre än man kunnat vänta bestått provet. Den rumänska
soldaten har visat sig vara bra, uthållig och förnöjsam. Vad man
ser av trupp i hemlandet i dessa dagar gör ett synnerligen gott
militärt intryck, så även den i stor utsträckning ordnade bevakningen utefter järnvägslinjer, vid broar etc. samt de talrika arbetsstyrkorna. En i ögonen fallande förbättring i truppens hållning har ägt rum under krigsåren.
Enligt offentliggjorda meddelanden ha förlusterna varit synnerligen stora. Bl. a. hava 25 generaler och 40 överstar stupat, siffror som vittna om krigets hårdhet men även om dess fordran
att det högre befälet måste hålla sig långt framme för att kunna
följa de ofta snabbt skiftande lägena och bevara ledningen. Till
de stora förlusterna har i hög grad bidragit den rumänska armens otillfredsställande materiella utrustning, främst dess brist
dels på tillräckligt kraftiga pansarvärnsvapen och stridsvagnar
dels på flyg. Av särskild effekt synes å den ryska sidan ha varit
granatkastare av grov kaliber samt en ny stridsvagn, mot vilken
rumänerna ej förfogade över tillräckligt kraftiga vapen.
Man värdesätter högt de stupades insats för fosterlandet, dess
frihet och dess ära, och man hyllar deras minne. På Kristi Himmelsfärdsdag voro åminnelsegudstjänster ordnade i städerna och
på landsbygden. I varje samhälle, även det minsta, hade man
samlats för att högtidlighålla de fallnas minne. Allt som oftast
408
Rumänien i krigstid
liras de bortgångna genom förlänandet efter döden av högre grad
eller någon orden.
I hemlandet och det under Rumäniens förvaltning stående
Transnistrien (mellan Dnjestr och Bug) pågår reorganisation av
de divisioner, som i de hårda striderna nordväst och söder om
Stalingrad blevo illa åtgångna. Någon brist på folk i värnpliktsåldern föreligger ej; vissa svårigheter torde däremot framträda
vid fyllandet av befälsbehovet och naturligen även i fråga om
materiel. Beträffande materielersättningen lär man i huvudsak
vara beroende av Tyskland. Detta förhållande säges ge anledning
till meningsskiljaktigheter de båda länderna emellan. Medan
Tyskland helt naturligt önskar att så många rumänska divisioner som möjligt deltaga på ostfronten är det ett starkt rumänskt
intresse att äga försvarskrafter i behåll vid ett kommande fredsslut, då man väntar sig svårlösta frågor ej blott med Ryssland
utan även och kanske ännu mera med Ungern.
*
De inrikespolitiska förhållandena hava under hösten och vintern 1942-43 varit pressade. De stora förlusterna under kriget,
det irritationsmoment, som Tyskland utövar, och den starka censuren, som gör att ett otal rykten florera trots myndigheternas
försök att genom kommunikeer upplysa allmänheten, måste sätta
spår efter sig. Detta är särskilt förhållandet i de större städerna.
På landsbygden är det lugnare vartill i viss mån bidrager att
folket i allmänhet ej har radio. Några gånger under veckan är i
stället i byarna tillfälle berett att åhöra en gemensam radioutsändning, varvid ofta någon präst eller skollärare lämnar ytterligare meddelanden. Det tyska greppet om Rumäniens ekonomiska
liv har hårdnat mer och mer; även i det rumänska bankväsendet
lära tyskarna på sista tiden vunnit insteg.
I detta sammanhang kan nämnas att rumänerna äro mycket
känsliga för uttalanden i den utländska pressen. Särskilt iakttages den neutrala. – Uttalandena i svenska pressen ha vid flera
tillfällen väckt irritation och i ej ringa grad sårat rumänerna.
Där har också förekommit rena fabler. »Rumänien- en vulkan»
rubricerades en lång artikel i en känd västkusttidning. Artikeln
är författad av en ungrare; redan detta säger mycket. Denne författare gör gällande, att Rumänien i början av 1943 genomgick
en kris av såväl politisk som ekonomisk och andlig art. Flera
409
Pontus Reuterswärd
namngivna högre ämbetsmän hade fått schavottera på offentliga
platser för underslev och förskingring, fjättrade vid en skampåle
med påskriften »Tjuv» eller »Utpressare». Samma sanningsvittne
visste även att berätta om en s. k. »malagambistisk rörelse», »en
blandning av Messias’ lära, revolutionär förkunnelse och politiBk
terror», som gripit omkring sig bland landbefolkningen. Vidare
skulle den framstående bondeledaren Julius Maniu ha slutit en
allians- »visserligen av taktisk art men dock en allians» -med
järngardets styrande män. Maniu skulle därefter ha blivit arresterad. En stor del av detta, som i propagandasyfte serveras den
svenska läsaren, är med säkerhet endast dikt. Lika mycket sanning är påståendet – för att taga ett exempel av mycket färskt
datum- att marskalk Antonescu givit order om att den rumänska
armen skulle lägga ned vapnen, så snart den första allierade soldaten satt sin fot på rumänsk mark. En sådan befallning torde
aldrig komma att gå över hans läppar. Mycket har också kannstöpts om marskalkens sjukdom. Sanningen är den, att han under vistelsen vid fronten i Sydryssland erhöll malaria, som efter
vad han själv sagt nu är fullständigt botad. Ett bevis härför
torde kunna vara den omfattande inspektionsresa han under en
stor del av juni företagit.
Med denna sommars inträde ter sig den mycket brännande livsmedelsfrågan väsentligt fördelaktigare än förut. Efter tre då-
liga år är skörden i år trots kylig och regnig maj lovande.
Knappheten på vissa varor såsom bröd, smör och kött är dock
märkbar och levnadsomkostnaderna ha stigit enormt, ända till i
vissa fall 4 gånger före kriget. Vid senaste årsskiftet införd bensinransonering har vållat betydande svårigheter i trafikhänseende, så mycket mera som ersättningsbränsle ej står till buds.
Kraftiga besparingsåtgärder ha vidtagits, statsutgifterna lära
ha minskats med 20 °/o, vilket för oss kan vara ett lärorikt observandum. I gynnsam riktning har verkat statens och allmänhetens
alltmera visade intresse för de mobiliserades familjer samt för
invalider och andra sårade. Antonescu har även trots kriget genomfört vissa ekonomiska förbättringar, såsom lönereglering för
statsanställda samt extra understöd åt pensionerade. I dessa dagar har en jordreform genomförts i Transnistrien. Efter en inspektion utfärdade marskalken den 15 juni i Odessa såsom ett erkännande för den lojalitet, som befolkningen inom denna förutvarande ryska provins ådagalagt under de gångna två åren, ett
dekret, vari den tillförsäkras fritt bruk av den jord, som den hit- 410
{:·
Rumänien i krigstid
tills under statlig arbetsledning skött, mot lämnande av en mindre
arrendeavgift. Vidare ha åtgärder vidtagits för att förbättra bostadsförhållandena för arbetarebefolkningen i städerna. Alla
tjänstemän och arbetare tillförsäkras delaktighet i produktionsöverskottet och slutligen utlovas trosfrihet, skolundervisning på
modersmålet samt rättighet att utöva handel.
Det återuppbyggnadsarbete, som här utförts under rumänsk ledning och under pågående krig, har redan givit förvånansvärt goda
resultat.
När den tyska offensiven i juni 1941 tog sin början ropade den
rumänska krigsmakten och för övrigt hela folket på krig. Till
en början voro alla entusiastiska. Man ville få revansch på arvfienden Ryssland, och man drömde om en militärpromenad vid
Tysklands sida. När framgångarna kommo i slutet av juli 1941
grepos sinnena av chauvinism. Skapandet av ett Stor-Rumänien
började att hägra för många. Det säges dock att de gamla politiska partiledarna och andra med dem varnade för planer på en
utvidgning öster om Dnjestr. Man spårar även i detta fall en viss
likhet med förhållandenas utveckling i Finland. Ryssarna bjödo
emellertid ett oväntat starkt och segt motstånd, krigslyckan vände
och rumänerna fingo uppleva stora motgångar och svåra förluster. Efter två års krig och umbäranden längta de efter fred.
Även om folket skulle önska det kan Rumänien nu säkerligen inte
bryta med Tyskland. Det som i dessa dagar eljest främst håller nationen samman och sporrar till nya ansträngningar och
offer, är det inneboende hatet mot bolsjevismen. Den förstörelse
ryssarna vid Bessarabiens utrymmande läto denna bördiga provins undergå har starkt upprört det rumänska folket. Man har
även ännu i minnet ryssarnas svek under första världskriget mot
sin allierade, Rumänien, när de vägrade att låta ej långt från
Bukarest grupperade ryska divisioner komma de hårt trängda
rumänerna till hjälp vid huvudstadens försvar mot de tyska härmassorna.
15.7. 43.
411