När Karl XI lade grunden till den estniska folkskolan
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÄR KARL XI LADE GRUNDEN
TILL DEN ESTNISKA FOLI(SKOLAN
NÅGRA BLAD UR DEN. SVENSKA STORMAKTSTIDENS KULTURHISTORIA
Av fil. lic. GRETA WIESELGREN, Lund
I VÅRA svenska skolor får vi lägga ner mycket arbete på att lära
oss det svenska östersjöväldets uppkomst och utveckling. Vi följer
på kartan alla de vägar de segrande svenska härarna tågade och glä-
der oss åt varje nytt landstycke, som erövrades, liksom vi sedan sörjer
över förlusterna och nederlagen. Men det fredliga svenska förvaltningsarbetet och det kulturella uppbyggandet glider vi förbi. Det är
ändå detta, som gjort den svenska tiden till en i stort sett lycklig
period i dessa länders historia. Vi vet, att Gustav Adolf upprättade
ett universitet i Dorpat och även förlade en hovrätt dit. Men om folkens inre liv får man ingen föreställning. Och ett studium av detta
ger dock trots tidens skrämmande bakgrund av okunnighet, vidskepelse och förtryck en helt annan mer levande och uppbygglig bild
från vår stormaktstid än den vi är vana vid. Ett sådant intressant
och av svenskarna relativt okänt kapitel är bildningssträvandena i
Estland på 1680-talet och försöken då att grunda en allmän folkskola
på landsbygden för landets estniska befolkning. – De skolor, som
fanns tidigare, avsåg blott städerna och var så gott som uteslutande
för den tyska och den mera fåtaliga svenska överklassen.
Liksom i Sverige var det i Baltikum kyrkan, som tog hand om den
folkliga undervisningen på landet. Var klockaren läskunnig, fick han
hjälpa prästen med undervisningen i sång och katekes. Särskilda
lokaler saknades. Först 1650 hade den första folkskolan grundats på
landsbygden, nämligen i svenskbygden på Nuckö, Noarootsi. En
föregångsman var .Johan Gezelius, sedermera biskop i Åbo. Under
sin tid som superintendent över Estland och Livland på 1660-talet
framlade han förslag om att skolor skulle upprättas i varje socken
liksom han ville att bibeln skulle översättas till estniska och lettiska.
Han fick dock inte den erforderliga ekonomiska hjälpen av Karl XI:s
förmyndare, men hans planer har säkert haft betydelse för den följande utvecklingen.
Ännu på 1670-talet var skolförhållandena bedrövliga. 1675 klagas
det över att inga skolor fanns på landsbygden och att folkskolorna
i städerna var under all kritik. 1674 fick Livland i Johann Fischer en
utomordentligt duktig karl till generalsuperintendent, d. v. s. högste
ledare för den kyrkliga styrelsen. Eftersom dåvarande Livland även
412
——- —–.—_·—~
När Karl XI lade grunden till den estniska folkskolan
omfattade det nuvarande södra Estland t. o. m. landskapet kring
Dorpat, Tartumaa, så kom hans verksamhet även esterna till godo –
det övriga Livland beboddes av letter. Han började med att organisera folkskolorna i Riga och fick även statligt understöd till andra
fattigskolor i städerna, samtidigt som det fastslogs, att dessa skulle
vara öppna även för andra än tyskarna. Upptagen som han var av
stora kyrkliga omändringar fick han inte tid att även ägna sig åt
landsbygdens skolfråga. Han understödde i stället de män, som på
1680-talet började sitt arbete för allmogens upplysning. I Lettland
var det prosten Gliick i Marienburg, som satte i gång med att grunda
skolor i större omfattning på landsbygden. Mera känt och mera
omfattande är emellertid det arbete, som en ung student samtidigt i
början på 1680-talet satte i gång med för esternas folkupplysning.
Det var en juris studiosus av svensk härstamning, Bengt Gottfried
Forselius, som blev grundaren av den estniska folkskolan. Forselius
var född i Estland omkring 1660 och var son till kyrkoherden i de av
svenskar bebodda socknarna Kors och St. Mattis, Johan Forselius.
Denne, som med stor sannolikhet härstammade från Österbotten, har
för övrigt skrivit ett värdefullt arbete om esternas gamla religion.
Bengt Gottfried F. kom redan från barndomen i nära kontakt med
esterna och behärskade deras språk, liksom tyskan, som han föredrog
framför svenskan som skriftspråk. Troligen hade han studerat vid
något tyskt universitet.
I själva verket utgick den stora rörelse, som F. satte i gång för att
grunda skolor för estnisk ungdom på landet, från svenskbygden.
Det var ju rätt naturligt, att den svenska regeringen lättare skulle
ge anslag åt skolor där. Gamle Forselius’ hem har säkert varit en
brinnande kulturhärd. Under hans sista tid hade efterträdaren och
svärsonen pastor Gabriel Herrlin – en smålänning från Kalmar –
intresserat sig livligt för den estniska befolkningen i sina församlingar. Ja, han var t. o. m. så starkt intresserad, att bönderna i
Västra Rågö klagade för kungen, att Herrlin endast tre gånger om
året predikade på svenska och i stället höll sig till det »otyska», d. v. s.
estniska tungomålet. Konsistorieprotokollen över klagomålet visar
dock, att Herrlin var fullständigt oskyldig: han predikade på estniska
helt enkelt därför att de svenska bönderna så sällan gick i kyrkan.
Herrlin förde också en hård kamp mot böndernas dryckenskap och
begärde myndigheternas inskridande häremot, vilket retade befolkningen. Men av protokollen framgår också vilken stor insats Herrlin
gjort för folkundervisningen, inte bara för den svenska utan även
och väl så mycket för den estniska. Vid Herrlins ankomst till församlingen hade endast en gammal gumma förstått att läsa men 1685
kunde de flesta unga män där, ester såväl som svenskar, både läsa
och sjunga och hade undervisats häri såväl av pastor Herrlin som av
dennes unge svåger, Bengt Gottfried Forselius. Vintern 1683-84 fick
inte mindre än 50 pojkar kostnadsfri undervisning i Herrlins hus.
Härom berättar han själv i ett brev till biskopen i Reval, att det var
i hans hus, som det »begyntes med skolväsendet för den estniska ungdomen»; det hade dock varit förenat med stor möda och besvär på
413
. ;.. ’··- .
————————————–
Greta Wieselgren
grund av de rykten som spreds, att pojkarna så fort de väl lärt läsa
måste till sjöss som soldater. Herrlin måste från predikstolen säga
ifrån att varken han eller Forselius skulle ha så mycket som ett ägg
för besväret.
I samråd med kyrkoherde Herrlin utformade Forselius riktlinjer
och detaljer i sitt omfattande skolprogram. De viktigaste punkterna
var: grundandet av folkskolor i alla socknar på landet, utbildandet
av egna lärare med ordnade ekonomiska förhållanden samt utgivandet av pedagogiskt tillfredsställande läroböcker.
Redan 1684 kunde Forselius sätta sin plan att utbilda lärare i verket. Han grundade då ett lärarseminarium för estniska lärare och
klockare. Härtill lyckades han få understöd av Karl XI, som både
anslog en gård åt anstalten, nämligen det intill Dorpat liggande
Biskopshov (Piiskopi mois), där seminariet tills vidare inrymdes, och
lämnade underhåll till det från kronans egna magasin. I Sverige
saknas motstycke härtill vid denna tid. I Lettland upprättade prosten
Gliiclc liknande skolor, ehuru man känner mindre till deras verksamhet.
Självfallet var det inte tal om något seminarium i nutida mening.
Det var i själva verket en tvåårig folkskola, där undervisningen omfattade läsning, räkning, skrivning, katekes och biblisk historia samt
sång och bokbinderi. Efter två års undervisning kunde de bästa
eleverna skickas ut till de församlingar, som önskade en skollärare.
Det viktiga var, att denna skola blev en medelpunkt för de folkliga
bildningssträvandena. Forselius blev dess föreståndare. Han måste
själv gå omkring och tigga lärjungar av bönderna. 1684 skickade
v. Fersen i Palupera en duktig pojke Ignatius J aak till seminariet.
Denne blev sedermera en av de mera bemärkta bland de estniska
lärarna och verkade på olika platser i landet. Så sent som 1727, under
den ryska tiden, återfordrade v. Rennenkampf honom som livegen.
Tyvärr kunde seminariet ej upprätthållas mer än n{Igra år. Redan
1688 måste det nedläggas. Men rlessförinnan hade 160 elever utbildats.
Forselius omkom samma år genom olyckshändelse och troligen var
väl detta orsaken till att verksamheten ej kunde fortsättas.
För att ytterligare intressera myndigheterna för sina skolplaner
företog Forselius i december 1686 en resa till Stockholm och tog då
med sig ett par av sina elever, två estniska skolpojkar, som han föreställde för sin gynnare Gerth, biskopen av :BJstland och änkedrottningens hovpredikant- en man som annars inte befattade sig alltför
mycket med de estniska angelägenheterna, eftersom han föredrog att
sköta dessa från den kungliga huvudstaden. ]Jmellertid förhörde
Gerth pojkarna i deras färdigheter att läsa och skriva och ställde
t. o. m. om att Forselius och pojkarna fick företräde hos kungen.
Tack vare sina ansträngningar lyckades Forselius – säkerligen på
uppdrag av Herrlin – utverka en kunglig befallning till ståthållare
Tungel i Reval att uppföra skolhus i Kors och St. Mattis. Tungel
fick order att tillhålla bönderna att lämna material till skolhus vid
de båda kyrkorna. Sedan början gjorts i dessa två socknar, som genom reduktionen tillfallit kronan, skulle skolhus även anläggas på
andra ställen i landet. Dessutom skulle den blivande läraren för
414
När Karl XI lade grunden till den estniska folkskolan
dessa skolor få ett årsanslag av 50 daler silvermynt. Själva skolans
storlek angavs också noga: Huset skall vara 3 famnar långt och lika
brett, med två rum liggande mitt för varandra; dessutom skulle huset
vara försett med en förstuga. Trots att befallning utgått att bygget
skulle påskyndas, blev det likväl fördröjt, beroende på att ett par
herrar v. Höveln förbjöd bönderna att ta virket i skogarna eller ge
mark åt bygget. De vägrade således i praktiken att erkänna kronans
rättigheter över de indragna godsen. På sina håll ställde sig nämligen adeln mycket avvisande till att de infödda skulle få skolundervisning. Dels var man rädd för ökade utgifter till lärare och skolor,
dels befarade man, att upplysningen skulle ge folket farliga ledare,
och dels fruktade man att mista arbetskraft. Dock måste man erkänna, att det var åtskilliga även bland adeln, som vände sig till Forselins för att få lärare på sina gods för att undervisa tjänarnas och
böndernas barn.
I Sverige hade den nya kyrkolagen antagits 1686. Därmed blev en
bättre grund lagd för folkundervisningen, och myndigheternas intresse för att ordna skol- och kyrkaförhållandena även ute i provinserna ökades. På kungens initiativ genomdrev generalguvernör
Hastfebr 1687 på den livländska lantdagen, att skola skulle upprättas
i varje socken i Livland. Ridderskapet gav även nödtvunget sitt
samtycke till att lämna naturaförmåner åt skolmästaren, liksom tomt
och material till skolhus. Biskop Gerth genomdrev en kunglig förordning 1689, enligt vilken generalguvernören över Estland uppmanades,
att se till att även här skolor upprättades i varje socken.
Men mer än dessa förordningar betydde Forselius’ oförtrutna arbete. Så fort denne återkom från Stockholm till Estland, började han
att kraftigt bearbeta prästerna i de olika församlingarna. Samtidigt
utarbetade han en ny stavningsmetod och utgav en ny abc-bok på
estniska. I sina rapporter till biskop Gerth har han bilagt en hel rad
med brev från kyrkliga personer, som berättar om skolförhållandena
i sina församlingar. Från Kors’ pastorat hos sin svåger Herrlin har
Forselius sommaren 1687 skickat sin första rapport till Gerth. Han
har rest kring i det estniska Livland, och där har under vinterns lopp
inte mindre än 11 pastorer hållit undervisning för estniska skolbarn
efter Forselius’ nya metod och ytterligare 7 har lovat att för den
kommande vintern anställa elever från hans seminarium för att undervisa i sina församlingar. Flera, som tidigare haft den gamla undervisningsmetoden, har nu övergått till den nya. Till skollokaler
har man haft gamla kyrko- och klockarboställen eller t. o. m. rior
-lador, där man tröskade säden. Barnen har underhållits delvis av
föräldrarna men delvis också av adeln. De har själva varit kockar
och skött eldarna. Läroböcker har också ställts till deras förfogande.
En god bild av förhållandena ger den tyske prosten Rauscberts
skildring från trakten söder om Dorpat. ,Jag översätter ur brevet:
»Hur nödvändiga skolorna är för bondbarnen här i landet, måste var och en
förstå, som inser kyrkans stora svårigheter. Det är ju klart att de, som sitta
i mörkret och i dödens skugga, böra genom skolorna desto lättare komma till
Ljuset och frälsning av Guds nåd. – Sedan Forselius förra hösten skickat
415
’t . ~.:.J.. .
f:-;_
Greta Wieselgren
gossen Bengt Adamsson till mig har en god början gjorts, fastän pojken endast var 15 år gammal och själv fick sköta undervisningen. Skolhus fanns
inte, utan till undervisningslokal tog jag det gamla härbret mellan klöverängen och prästgården, medan rian blev sovkammare . . . Bönderna kunde inte
begripa att eleverna – åtskilliga var redan över 20 år och skäggiga karlar,
andra jämngamla med ovannämnda Bengt – skulle uppträda med passande
sedsamhet och vilja lära, fastän de inte hotades med spö eller sträng tuktan.
Men deras fruktan kom på skain. När man förut behövt ta i med hårdhandskarna för ungefär 6 tyska skolpojkar, så kan man förundra sig över att
ett helt rum fullt av otyska, dvs. estniska barn kunde regeras av en så liten
pojke. Bengt har också gjort sitt allra bästa, så att de flesta eleverna på den
här vintern kommit lika långt som de i Lettland, som undervisats av tyskar,
på två vintrar, vilket jag själv kunnat konstatera på min Riga-resa för 14 dar
sedan. Då hörde jag också av generalsuperintendenten (således }1’ischer), att
han var av samma mening som jag och att han ville, att man alltid skulle ha
ester till skollärare på grund av tyskarnas lättja och obeständighet. Här lärde
de alfabetet på en timma, behövde inte abc-boken efter 5 veckor och läste
tämligen flytande efter 10 veckor. Generalsuperintendenten har givit mig i
uppdrag att till hösten visitera mina församlingar särskilt med hänsyn till skolförhållandena. J ag skall också bemöda mig om, att två skolor upprättas här
i Sagnitz, även om jag själv åter måste ta av mina egna inkomster. J ag skall
också vid min visitation se till, att skolor upprättas i de övriga församlingarna
i prosteriet. – – -»
Pastor Bokelmann, också tysk, berättar även om esternas lätthet att
lära: »Då våra tyska barn behöva ett år och mer och deras undervisning ofta drar stora omkostnader, innan de väl lärt sig läsa, så har
denne lille pojke Tönno lärt 12 barn under denna vinter från trettondagen till nu — brevet är daterat den 30 april – så väl, att de nästan
alla blivit färdiga … J ag tackar Gud, att skolorna i detta land också
för bönderna fått en så god början. Den estniska skolan skall bli
färdig den här sommaren, om jag också skall bygga huset för egna
medel. Till hösten är 20 barn redan anmälda.»
Det praktiska arbetet med att grunda skolor och skicka ut lärare
överallt på den estniska landsbygden gick framåt med stormsteg.
Man skulle kunna tala om en stor nationell väckelse bland esterna
med pastorerna som ledare och hjälpare. Till nationaliteten var dessa
övervägande tyskar med sympatier för såväl svenskarna som de infödda samt till ett mindre antal svenskar. Tack vare det stöd, som så-
väl biskop Gerth som superintendent Fischer gav Forselius, efterkom
de flesta prästerna Forselius’ uppmaning att inlämna skriftlig rapport över skolförhållandena. I augusti 1688 kunde också Forselius
skicka in utdrag från inte mindre än 28 brev från prostar och pastorer
i estniska församlingar. Breven bär vittne om en strålande bildningslust hos den estniska ungdomen och det estniska folket samt om den
stora entusiasm, som besjälade prästerskapet. Denna samling brev
är ett vackert kulturmonument, som väl få folk kan uppvisa maken
till under detta århundrade. Jag tar mig därför friheten att göra
några citat från dem.
Från Pernau skriver prosten Freyer: »..• Med de nya skolorna
ha vi nu kommit så långt, att sedan jul har nu i april 40 bondpojkar,
däribland två vuxna karlar, lärt sig fullständigt läsa och även de
416
.~.
När Karl XI lade grunden till den estniska folkskolan
sent tillkomna behärska helt att stava. Flera ha kommit så långt, att
de kan börja undervisa andra… Måtte Gud hjälpa att verket kan
genomföras … trots att djävulen på allehanda sätt söker hindra det
dels genom herrskapen på adelsgårdarna dels genom bönderna själva
dels genom sådana som inte tycker om att anstränga sig» (detta var
riktat mot de präster, som ställde sig avvisande). Prosten Broocmann
berättar, att sammanlagt över 100 lärt sig läsa endast i hans socken.
En annan berättar om en kvinna på ön Vrangö, som tjänat i Reval
och där lärt läsa av barnen i huset, sedan kommit hem och lärt åtskilliga estniska barn att läsa, vilka sedan i sin tur lärt både
sina föräldrar och andra. En stallknekt på 30 år har lagt bort
piskan och satt sig på skolbänken, skriver prosten Rauschert, som
berättar vidare, att herdarna går och läser ur böcker medan de valla
kräken. En annan skriver, att lusten att lära läsa är så stor bland
den estniska ungdomen, att också pigorna och andra flickor börjat
lära, och var helst en pojke lärt läsa i någon gård, så börjar han genast lära sina bröder och systrar. .Även andra brev berättar, att
m[mga flickor också fått vara med om undervisningen.
Pastor Herrlin skriver på svenska bl. a. följande:
»l mina socknar är nu en god del, som kan läsa i bok utom de 50 och 25
som här lärt hava i mina rior. Ty jag wt, att i St. Mattie socken äro 60
stycken, som läsa i bok och här vid Korskyrkan 84 stycken. Nu lära de också
andra hemma och när barnen gå vall, lära de också varandra. Det märkvärdiga är dock två stycken tiggare, som krypa på fötterna. De har också lärt
läsa och lära nu i sin tur andra. Med skolestugorna, vilka vår nådige konung
haver förordnat bygga, är så vida kommit, att här i Aro förmedelst försträckning av mina egna medel så har huset kommit under ett gott brädetak och
skorstenen halft uppmurad etc. – – – J ag försäkrar, att om Hans Högvördighet biskopen och landsens fäder vilja verket befordra och Kongl. Maj. se
i nåder till det, så kommer dessa blinda ester på sådant sätt föras till Evangeiii ljus, att inom några år kommer här i varje socken att finnas flera, som
kunna läsa i bok, än det på vissa håll finns i Sverige.»
När pastor Herrlin helt milt talar om de blinda esterna, så finner
man hos åtskilliga tyska pastorer betydligt kraftigare uttryck, såsom
de i synd och ovetandets gyttja sjunkna, de på helvetets rand svä-
vande själarna. I själva verket fanns det fortfarande många hedningar bland infödingarna, och det blev därför i högre grad än på
andra håll ett rent religiöst önskemål att lära befolkningen läsa.
Även Forselius gör en jämförelse med förhållandena i Sverige.
Han hoppas att den tiden skall komma, då varje människa, som är
vid sina sinnens fulla bruk, också skall kunna läsa. Om man blott
röjer undan allt onödigt och småaktigt motstånd, kan man säkert
hoppas att det skall bli bättre förhållanden i Est- och Livland än
dittills i Sverige och Finland, där de flesta inte kunna läsa, vilket
han själv kunnat iaktta på sin genomresa.
Sammanlagt är det omkring 1,100, som efter pastorernas rapporter
blivit undervisade under denna korta tid. De bevarade protokollen
från kyrkavisitationerna visa också hur läskunnigheten bredde ut
sig under de närmast följande åren.
417
~. ’·
.u. ;-· •:·
.,
.•
Greta Wieselgren
Jag kan inte här gå närmare in på Forselius’ strid för en estnisk
stavningsreform och en ny undervisningsmetod. Här kämpade han
en svår kamp mot det benhårda konservativa konsistoriet i Reval,
som under prosten Heidrichs järnhand avslog varje försök till reformer. Heidrichs motto var: »Alle Änderung ist verdächtig!» – Alla
förändringar böra misstros. – Vid Forselius’ sida stod den unge
Adrian Virginius, översättar~n av Nya Testamentet till estniska.
Han översatte direkt från grekiskan och fick sin översättning tryckt
med Fischers hjälp. Revalkonsistoriet fordrade en renlärig översättning efter Luthers tyska översättning och lyckades även genomdriva
en kunglig resolution om att denna skulle läggas till grund. På
samma sätt fordrade konsistoriet, att den tyska bibelöversättningen,
även när det gällde stavningen, skulle vara norm för den estniska
stavningen, något som måste förefalla oss absurt när det gäller två
varandra så främmande språk. Forselius fordrade däremot en ljudenlig stavning efter den talade estniskan. Sin abc-bok tryckte han
emellertid endast delvis efter sina principer, och ändock höll man
hans moderata ändringar för ytterst farliga och fordrade att den liksom den nyutgivna bibelöversättningen av Virginius skulle konfiskeras. – Det blev ändå Forselius’ stavning, som blev den segrande.
Desto lättare hade Forselius att vinna förståelse för sitt praktiska
skolarbete. Detta var nog helt i Karl XI:s egen linje. Omvårdnaden
av det enkla folket och dess bildningsbehov låg kungen alltid varmt
om hjärtat. Sensommaren 1688 var Forselius åter i Stockholm och i
september fick han kunglig fullmakt som inspektor över folkskolorna
på landet i Estland och Livland. Han fick rätt att överallt på landsbygden, där han fann det nödigt, grunda nya skolor samt hålla uppsikt över skolväsendet och inkomma med reformförslag. Dessutom
tillförsäkrades han ett visst årligt u,nderhåll. Forselius hann dock
aldrig utöva sitt ämbete. Han drunknade på överresan till Estland.
I november gick ryktet i Reval att den båt, Forselius seglat med, gått
till botten med man och allt. Det visade sig vara sant.
För den estniska folkskolans vidare utveckling var Forselius’ död
utan tvivel ett hårt slag. I de senare striderna saknar man den enhetliga ledning, som Forselius som inspektor borde ha kunnat ta. En
säker grund var dock lagd, och man kunde arbeta vidare. Efter den
svenska kyrkolagens införande, först i Estland 1692 och något senare
i Livland, blev det lättare för landets styrelse att fordra anslag av
godsägarna till skolhusbyggen och underhåll av lärare. Lagenligt
hade också läraren rätt till ett stycke jord. Likväl var hans ekonomiska ställning fortfarande mycket osäker. Mot slutet av svensktiden
fanns så gott som i varje socken ett skolhus, på sina ställen t. o. m.
flera. Desto mera beklagansvärd var den stora förödelse, som drabbade Estland först genom den stora hungersnöden 1696-97, då barn
och vuxna dog massvis, och därefter under det stora nordiska kriget,
då allt inriktades på landets försvar, skolhusen förstördes och
lärarna dogo eller flydde. – Trots krig, pest och hungersnöd hade
dock den estniska folkskolan vuxit så in i folkmedvetandet, att man
senare åter kunde börja bygga på den lagda grunden.
418
TILL DEN ESTNISKA FOLI(SKOLAN
NÅGRA BLAD UR DEN. SVENSKA STORMAKTSTIDENS KULTURHISTORIA
Av fil. lic. GRETA WIESELGREN, Lund
I VÅRA svenska skolor får vi lägga ner mycket arbete på att lära
oss det svenska östersjöväldets uppkomst och utveckling. Vi följer
på kartan alla de vägar de segrande svenska härarna tågade och glä-
der oss åt varje nytt landstycke, som erövrades, liksom vi sedan sörjer
över förlusterna och nederlagen. Men det fredliga svenska förvaltningsarbetet och det kulturella uppbyggandet glider vi förbi. Det är
ändå detta, som gjort den svenska tiden till en i stort sett lycklig
period i dessa länders historia. Vi vet, att Gustav Adolf upprättade
ett universitet i Dorpat och även förlade en hovrätt dit. Men om folkens inre liv får man ingen föreställning. Och ett studium av detta
ger dock trots tidens skrämmande bakgrund av okunnighet, vidskepelse och förtryck en helt annan mer levande och uppbygglig bild
från vår stormaktstid än den vi är vana vid. Ett sådant intressant
och av svenskarna relativt okänt kapitel är bildningssträvandena i
Estland på 1680-talet och försöken då att grunda en allmän folkskola
på landsbygden för landets estniska befolkning. – De skolor, som
fanns tidigare, avsåg blott städerna och var så gott som uteslutande
för den tyska och den mera fåtaliga svenska överklassen.
Liksom i Sverige var det i Baltikum kyrkan, som tog hand om den
folkliga undervisningen på landet. Var klockaren läskunnig, fick han
hjälpa prästen med undervisningen i sång och katekes. Särskilda
lokaler saknades. Först 1650 hade den första folkskolan grundats på
landsbygden, nämligen i svenskbygden på Nuckö, Noarootsi. En
föregångsman var .Johan Gezelius, sedermera biskop i Åbo. Under
sin tid som superintendent över Estland och Livland på 1660-talet
framlade han förslag om att skolor skulle upprättas i varje socken
liksom han ville att bibeln skulle översättas till estniska och lettiska.
Han fick dock inte den erforderliga ekonomiska hjälpen av Karl XI:s
förmyndare, men hans planer har säkert haft betydelse för den följande utvecklingen.
Ännu på 1670-talet var skolförhållandena bedrövliga. 1675 klagas
det över att inga skolor fanns på landsbygden och att folkskolorna
i städerna var under all kritik. 1674 fick Livland i Johann Fischer en
utomordentligt duktig karl till generalsuperintendent, d. v. s. högste
ledare för den kyrkliga styrelsen. Eftersom dåvarande Livland även
412
——- —–.—_·—~
När Karl XI lade grunden till den estniska folkskolan
omfattade det nuvarande södra Estland t. o. m. landskapet kring
Dorpat, Tartumaa, så kom hans verksamhet även esterna till godo –
det övriga Livland beboddes av letter. Han började med att organisera folkskolorna i Riga och fick även statligt understöd till andra
fattigskolor i städerna, samtidigt som det fastslogs, att dessa skulle
vara öppna även för andra än tyskarna. Upptagen som han var av
stora kyrkliga omändringar fick han inte tid att även ägna sig åt
landsbygdens skolfråga. Han understödde i stället de män, som på
1680-talet började sitt arbete för allmogens upplysning. I Lettland
var det prosten Gliick i Marienburg, som satte i gång med att grunda
skolor i större omfattning på landsbygden. Mera känt och mera
omfattande är emellertid det arbete, som en ung student samtidigt i
början på 1680-talet satte i gång med för esternas folkupplysning.
Det var en juris studiosus av svensk härstamning, Bengt Gottfried
Forselius, som blev grundaren av den estniska folkskolan. Forselius
var född i Estland omkring 1660 och var son till kyrkoherden i de av
svenskar bebodda socknarna Kors och St. Mattis, Johan Forselius.
Denne, som med stor sannolikhet härstammade från Österbotten, har
för övrigt skrivit ett värdefullt arbete om esternas gamla religion.
Bengt Gottfried F. kom redan från barndomen i nära kontakt med
esterna och behärskade deras språk, liksom tyskan, som han föredrog
framför svenskan som skriftspråk. Troligen hade han studerat vid
något tyskt universitet.
I själva verket utgick den stora rörelse, som F. satte i gång för att
grunda skolor för estnisk ungdom på landet, från svenskbygden.
Det var ju rätt naturligt, att den svenska regeringen lättare skulle
ge anslag åt skolor där. Gamle Forselius’ hem har säkert varit en
brinnande kulturhärd. Under hans sista tid hade efterträdaren och
svärsonen pastor Gabriel Herrlin – en smålänning från Kalmar –
intresserat sig livligt för den estniska befolkningen i sina församlingar. Ja, han var t. o. m. så starkt intresserad, att bönderna i
Västra Rågö klagade för kungen, att Herrlin endast tre gånger om
året predikade på svenska och i stället höll sig till det »otyska», d. v. s.
estniska tungomålet. Konsistorieprotokollen över klagomålet visar
dock, att Herrlin var fullständigt oskyldig: han predikade på estniska
helt enkelt därför att de svenska bönderna så sällan gick i kyrkan.
Herrlin förde också en hård kamp mot böndernas dryckenskap och
begärde myndigheternas inskridande häremot, vilket retade befolkningen. Men av protokollen framgår också vilken stor insats Herrlin
gjort för folkundervisningen, inte bara för den svenska utan även
och väl så mycket för den estniska. Vid Herrlins ankomst till församlingen hade endast en gammal gumma förstått att läsa men 1685
kunde de flesta unga män där, ester såväl som svenskar, både läsa
och sjunga och hade undervisats häri såväl av pastor Herrlin som av
dennes unge svåger, Bengt Gottfried Forselius. Vintern 1683-84 fick
inte mindre än 50 pojkar kostnadsfri undervisning i Herrlins hus.
Härom berättar han själv i ett brev till biskopen i Reval, att det var
i hans hus, som det »begyntes med skolväsendet för den estniska ungdomen»; det hade dock varit förenat med stor möda och besvär på
413
. ;.. ’··- .
————————————–
Greta Wieselgren
grund av de rykten som spreds, att pojkarna så fort de väl lärt läsa
måste till sjöss som soldater. Herrlin måste från predikstolen säga
ifrån att varken han eller Forselius skulle ha så mycket som ett ägg
för besväret.
I samråd med kyrkoherde Herrlin utformade Forselius riktlinjer
och detaljer i sitt omfattande skolprogram. De viktigaste punkterna
var: grundandet av folkskolor i alla socknar på landet, utbildandet
av egna lärare med ordnade ekonomiska förhållanden samt utgivandet av pedagogiskt tillfredsställande läroböcker.
Redan 1684 kunde Forselius sätta sin plan att utbilda lärare i verket. Han grundade då ett lärarseminarium för estniska lärare och
klockare. Härtill lyckades han få understöd av Karl XI, som både
anslog en gård åt anstalten, nämligen det intill Dorpat liggande
Biskopshov (Piiskopi mois), där seminariet tills vidare inrymdes, och
lämnade underhåll till det från kronans egna magasin. I Sverige
saknas motstycke härtill vid denna tid. I Lettland upprättade prosten
Gliiclc liknande skolor, ehuru man känner mindre till deras verksamhet.
Självfallet var det inte tal om något seminarium i nutida mening.
Det var i själva verket en tvåårig folkskola, där undervisningen omfattade läsning, räkning, skrivning, katekes och biblisk historia samt
sång och bokbinderi. Efter två års undervisning kunde de bästa
eleverna skickas ut till de församlingar, som önskade en skollärare.
Det viktiga var, att denna skola blev en medelpunkt för de folkliga
bildningssträvandena. Forselius blev dess föreståndare. Han måste
själv gå omkring och tigga lärjungar av bönderna. 1684 skickade
v. Fersen i Palupera en duktig pojke Ignatius J aak till seminariet.
Denne blev sedermera en av de mera bemärkta bland de estniska
lärarna och verkade på olika platser i landet. Så sent som 1727, under
den ryska tiden, återfordrade v. Rennenkampf honom som livegen.
Tyvärr kunde seminariet ej upprätthållas mer än n{Igra år. Redan
1688 måste det nedläggas. Men rlessförinnan hade 160 elever utbildats.
Forselius omkom samma år genom olyckshändelse och troligen var
väl detta orsaken till att verksamheten ej kunde fortsättas.
För att ytterligare intressera myndigheterna för sina skolplaner
företog Forselius i december 1686 en resa till Stockholm och tog då
med sig ett par av sina elever, två estniska skolpojkar, som han föreställde för sin gynnare Gerth, biskopen av :BJstland och änkedrottningens hovpredikant- en man som annars inte befattade sig alltför
mycket med de estniska angelägenheterna, eftersom han föredrog att
sköta dessa från den kungliga huvudstaden. ]Jmellertid förhörde
Gerth pojkarna i deras färdigheter att läsa och skriva och ställde
t. o. m. om att Forselius och pojkarna fick företräde hos kungen.
Tack vare sina ansträngningar lyckades Forselius – säkerligen på
uppdrag av Herrlin – utverka en kunglig befallning till ståthållare
Tungel i Reval att uppföra skolhus i Kors och St. Mattis. Tungel
fick order att tillhålla bönderna att lämna material till skolhus vid
de båda kyrkorna. Sedan början gjorts i dessa två socknar, som genom reduktionen tillfallit kronan, skulle skolhus även anläggas på
andra ställen i landet. Dessutom skulle den blivande läraren för
414
När Karl XI lade grunden till den estniska folkskolan
dessa skolor få ett årsanslag av 50 daler silvermynt. Själva skolans
storlek angavs också noga: Huset skall vara 3 famnar långt och lika
brett, med två rum liggande mitt för varandra; dessutom skulle huset
vara försett med en förstuga. Trots att befallning utgått att bygget
skulle påskyndas, blev det likväl fördröjt, beroende på att ett par
herrar v. Höveln förbjöd bönderna att ta virket i skogarna eller ge
mark åt bygget. De vägrade således i praktiken att erkänna kronans
rättigheter över de indragna godsen. På sina håll ställde sig nämligen adeln mycket avvisande till att de infödda skulle få skolundervisning. Dels var man rädd för ökade utgifter till lärare och skolor,
dels befarade man, att upplysningen skulle ge folket farliga ledare,
och dels fruktade man att mista arbetskraft. Dock måste man erkänna, att det var åtskilliga även bland adeln, som vände sig till Forselins för att få lärare på sina gods för att undervisa tjänarnas och
böndernas barn.
I Sverige hade den nya kyrkolagen antagits 1686. Därmed blev en
bättre grund lagd för folkundervisningen, och myndigheternas intresse för att ordna skol- och kyrkaförhållandena även ute i provinserna ökades. På kungens initiativ genomdrev generalguvernör
Hastfebr 1687 på den livländska lantdagen, att skola skulle upprättas
i varje socken i Livland. Ridderskapet gav även nödtvunget sitt
samtycke till att lämna naturaförmåner åt skolmästaren, liksom tomt
och material till skolhus. Biskop Gerth genomdrev en kunglig förordning 1689, enligt vilken generalguvernören över Estland uppmanades,
att se till att även här skolor upprättades i varje socken.
Men mer än dessa förordningar betydde Forselius’ oförtrutna arbete. Så fort denne återkom från Stockholm till Estland, började han
att kraftigt bearbeta prästerna i de olika församlingarna. Samtidigt
utarbetade han en ny stavningsmetod och utgav en ny abc-bok på
estniska. I sina rapporter till biskop Gerth har han bilagt en hel rad
med brev från kyrkliga personer, som berättar om skolförhållandena
i sina församlingar. Från Kors’ pastorat hos sin svåger Herrlin har
Forselius sommaren 1687 skickat sin första rapport till Gerth. Han
har rest kring i det estniska Livland, och där har under vinterns lopp
inte mindre än 11 pastorer hållit undervisning för estniska skolbarn
efter Forselius’ nya metod och ytterligare 7 har lovat att för den
kommande vintern anställa elever från hans seminarium för att undervisa i sina församlingar. Flera, som tidigare haft den gamla undervisningsmetoden, har nu övergått till den nya. Till skollokaler
har man haft gamla kyrko- och klockarboställen eller t. o. m. rior
-lador, där man tröskade säden. Barnen har underhållits delvis av
föräldrarna men delvis också av adeln. De har själva varit kockar
och skött eldarna. Läroböcker har också ställts till deras förfogande.
En god bild av förhållandena ger den tyske prosten Rauscberts
skildring från trakten söder om Dorpat. ,Jag översätter ur brevet:
»Hur nödvändiga skolorna är för bondbarnen här i landet, måste var och en
förstå, som inser kyrkans stora svårigheter. Det är ju klart att de, som sitta
i mörkret och i dödens skugga, böra genom skolorna desto lättare komma till
Ljuset och frälsning av Guds nåd. – Sedan Forselius förra hösten skickat
415
’t . ~.:.J.. .
f:-;_
Greta Wieselgren
gossen Bengt Adamsson till mig har en god början gjorts, fastän pojken endast var 15 år gammal och själv fick sköta undervisningen. Skolhus fanns
inte, utan till undervisningslokal tog jag det gamla härbret mellan klöverängen och prästgården, medan rian blev sovkammare . . . Bönderna kunde inte
begripa att eleverna – åtskilliga var redan över 20 år och skäggiga karlar,
andra jämngamla med ovannämnda Bengt – skulle uppträda med passande
sedsamhet och vilja lära, fastän de inte hotades med spö eller sträng tuktan.
Men deras fruktan kom på skain. När man förut behövt ta i med hårdhandskarna för ungefär 6 tyska skolpojkar, så kan man förundra sig över att
ett helt rum fullt av otyska, dvs. estniska barn kunde regeras av en så liten
pojke. Bengt har också gjort sitt allra bästa, så att de flesta eleverna på den
här vintern kommit lika långt som de i Lettland, som undervisats av tyskar,
på två vintrar, vilket jag själv kunnat konstatera på min Riga-resa för 14 dar
sedan. Då hörde jag också av generalsuperintendenten (således }1’ischer), att
han var av samma mening som jag och att han ville, att man alltid skulle ha
ester till skollärare på grund av tyskarnas lättja och obeständighet. Här lärde
de alfabetet på en timma, behövde inte abc-boken efter 5 veckor och läste
tämligen flytande efter 10 veckor. Generalsuperintendenten har givit mig i
uppdrag att till hösten visitera mina församlingar särskilt med hänsyn till skolförhållandena. J ag skall också bemöda mig om, att två skolor upprättas här
i Sagnitz, även om jag själv åter måste ta av mina egna inkomster. J ag skall
också vid min visitation se till, att skolor upprättas i de övriga församlingarna
i prosteriet. – – -»
Pastor Bokelmann, också tysk, berättar även om esternas lätthet att
lära: »Då våra tyska barn behöva ett år och mer och deras undervisning ofta drar stora omkostnader, innan de väl lärt sig läsa, så har
denne lille pojke Tönno lärt 12 barn under denna vinter från trettondagen till nu — brevet är daterat den 30 april – så väl, att de nästan
alla blivit färdiga … J ag tackar Gud, att skolorna i detta land också
för bönderna fått en så god början. Den estniska skolan skall bli
färdig den här sommaren, om jag också skall bygga huset för egna
medel. Till hösten är 20 barn redan anmälda.»
Det praktiska arbetet med att grunda skolor och skicka ut lärare
överallt på den estniska landsbygden gick framåt med stormsteg.
Man skulle kunna tala om en stor nationell väckelse bland esterna
med pastorerna som ledare och hjälpare. Till nationaliteten var dessa
övervägande tyskar med sympatier för såväl svenskarna som de infödda samt till ett mindre antal svenskar. Tack vare det stöd, som så-
väl biskop Gerth som superintendent Fischer gav Forselius, efterkom
de flesta prästerna Forselius’ uppmaning att inlämna skriftlig rapport över skolförhållandena. I augusti 1688 kunde också Forselius
skicka in utdrag från inte mindre än 28 brev från prostar och pastorer
i estniska församlingar. Breven bär vittne om en strålande bildningslust hos den estniska ungdomen och det estniska folket samt om den
stora entusiasm, som besjälade prästerskapet. Denna samling brev
är ett vackert kulturmonument, som väl få folk kan uppvisa maken
till under detta århundrade. Jag tar mig därför friheten att göra
några citat från dem.
Från Pernau skriver prosten Freyer: »..• Med de nya skolorna
ha vi nu kommit så långt, att sedan jul har nu i april 40 bondpojkar,
däribland två vuxna karlar, lärt sig fullständigt läsa och även de
416
.~.
När Karl XI lade grunden till den estniska folkskolan
sent tillkomna behärska helt att stava. Flera ha kommit så långt, att
de kan börja undervisa andra… Måtte Gud hjälpa att verket kan
genomföras … trots att djävulen på allehanda sätt söker hindra det
dels genom herrskapen på adelsgårdarna dels genom bönderna själva
dels genom sådana som inte tycker om att anstränga sig» (detta var
riktat mot de präster, som ställde sig avvisande). Prosten Broocmann
berättar, att sammanlagt över 100 lärt sig läsa endast i hans socken.
En annan berättar om en kvinna på ön Vrangö, som tjänat i Reval
och där lärt läsa av barnen i huset, sedan kommit hem och lärt åtskilliga estniska barn att läsa, vilka sedan i sin tur lärt både
sina föräldrar och andra. En stallknekt på 30 år har lagt bort
piskan och satt sig på skolbänken, skriver prosten Rauschert, som
berättar vidare, att herdarna går och läser ur böcker medan de valla
kräken. En annan skriver, att lusten att lära läsa är så stor bland
den estniska ungdomen, att också pigorna och andra flickor börjat
lära, och var helst en pojke lärt läsa i någon gård, så börjar han genast lära sina bröder och systrar. .Även andra brev berättar, att
m[mga flickor också fått vara med om undervisningen.
Pastor Herrlin skriver på svenska bl. a. följande:
»l mina socknar är nu en god del, som kan läsa i bok utom de 50 och 25
som här lärt hava i mina rior. Ty jag wt, att i St. Mattie socken äro 60
stycken, som läsa i bok och här vid Korskyrkan 84 stycken. Nu lära de också
andra hemma och när barnen gå vall, lära de också varandra. Det märkvärdiga är dock två stycken tiggare, som krypa på fötterna. De har också lärt
läsa och lära nu i sin tur andra. Med skolestugorna, vilka vår nådige konung
haver förordnat bygga, är så vida kommit, att här i Aro förmedelst försträckning av mina egna medel så har huset kommit under ett gott brädetak och
skorstenen halft uppmurad etc. – – – J ag försäkrar, att om Hans Högvördighet biskopen och landsens fäder vilja verket befordra och Kongl. Maj. se
i nåder till det, så kommer dessa blinda ester på sådant sätt föras till Evangeiii ljus, att inom några år kommer här i varje socken att finnas flera, som
kunna läsa i bok, än det på vissa håll finns i Sverige.»
När pastor Herrlin helt milt talar om de blinda esterna, så finner
man hos åtskilliga tyska pastorer betydligt kraftigare uttryck, såsom
de i synd och ovetandets gyttja sjunkna, de på helvetets rand svä-
vande själarna. I själva verket fanns det fortfarande många hedningar bland infödingarna, och det blev därför i högre grad än på
andra håll ett rent religiöst önskemål att lära befolkningen läsa.
Även Forselius gör en jämförelse med förhållandena i Sverige.
Han hoppas att den tiden skall komma, då varje människa, som är
vid sina sinnens fulla bruk, också skall kunna läsa. Om man blott
röjer undan allt onödigt och småaktigt motstånd, kan man säkert
hoppas att det skall bli bättre förhållanden i Est- och Livland än
dittills i Sverige och Finland, där de flesta inte kunna läsa, vilket
han själv kunnat iaktta på sin genomresa.
Sammanlagt är det omkring 1,100, som efter pastorernas rapporter
blivit undervisade under denna korta tid. De bevarade protokollen
från kyrkavisitationerna visa också hur läskunnigheten bredde ut
sig under de närmast följande åren.
417
~. ’·
.u. ;-· •:·
.,
.•
Greta Wieselgren
Jag kan inte här gå närmare in på Forselius’ strid för en estnisk
stavningsreform och en ny undervisningsmetod. Här kämpade han
en svår kamp mot det benhårda konservativa konsistoriet i Reval,
som under prosten Heidrichs järnhand avslog varje försök till reformer. Heidrichs motto var: »Alle Änderung ist verdächtig!» – Alla
förändringar böra misstros. – Vid Forselius’ sida stod den unge
Adrian Virginius, översättar~n av Nya Testamentet till estniska.
Han översatte direkt från grekiskan och fick sin översättning tryckt
med Fischers hjälp. Revalkonsistoriet fordrade en renlärig översättning efter Luthers tyska översättning och lyckades även genomdriva
en kunglig resolution om att denna skulle läggas till grund. På
samma sätt fordrade konsistoriet, att den tyska bibelöversättningen,
även när det gällde stavningen, skulle vara norm för den estniska
stavningen, något som måste förefalla oss absurt när det gäller två
varandra så främmande språk. Forselius fordrade däremot en ljudenlig stavning efter den talade estniskan. Sin abc-bok tryckte han
emellertid endast delvis efter sina principer, och ändock höll man
hans moderata ändringar för ytterst farliga och fordrade att den liksom den nyutgivna bibelöversättningen av Virginius skulle konfiskeras. – Det blev ändå Forselius’ stavning, som blev den segrande.
Desto lättare hade Forselius att vinna förståelse för sitt praktiska
skolarbete. Detta var nog helt i Karl XI:s egen linje. Omvårdnaden
av det enkla folket och dess bildningsbehov låg kungen alltid varmt
om hjärtat. Sensommaren 1688 var Forselius åter i Stockholm och i
september fick han kunglig fullmakt som inspektor över folkskolorna
på landet i Estland och Livland. Han fick rätt att överallt på landsbygden, där han fann det nödigt, grunda nya skolor samt hålla uppsikt över skolväsendet och inkomma med reformförslag. Dessutom
tillförsäkrades han ett visst årligt u,nderhåll. Forselius hann dock
aldrig utöva sitt ämbete. Han drunknade på överresan till Estland.
I november gick ryktet i Reval att den båt, Forselius seglat med, gått
till botten med man och allt. Det visade sig vara sant.
För den estniska folkskolans vidare utveckling var Forselius’ död
utan tvivel ett hårt slag. I de senare striderna saknar man den enhetliga ledning, som Forselius som inspektor borde ha kunnat ta. En
säker grund var dock lagd, och man kunde arbeta vidare. Efter den
svenska kyrkolagens införande, först i Estland 1692 och något senare
i Livland, blev det lättare för landets styrelse att fordra anslag av
godsägarna till skolhusbyggen och underhåll av lärare. Lagenligt
hade också läraren rätt till ett stycke jord. Likväl var hans ekonomiska ställning fortfarande mycket osäker. Mot slutet av svensktiden
fanns så gott som i varje socken ett skolhus, på sina ställen t. o. m.
flera. Desto mera beklagansvärd var den stora förödelse, som drabbade Estland först genom den stora hungersnöden 1696-97, då barn
och vuxna dog massvis, och därefter under det stora nordiska kriget,
då allt inriktades på landets försvar, skolhusen förstördes och
lärarna dogo eller flydde. – Trots krig, pest och hungersnöd hade
dock den estniska folkskolan vuxit så in i folkmedvetandet, att man
senare åter kunde börja bygga på den lagda grunden.
418