Aktuell kyrkodebatt
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
AKTUELL
KYRKODEBATT
Av teol. lic. ÅKE V. STRÖM, Uppsala
NÄR nuvarande biskopen, dåvarande docenten Gustaf Auh~n i början av 1910-talet arbetade på sin epokgörande avhandling »Till
belysning af den lutherska kyrkoiden», blev hari en gång av en celeber
tysk teologisk gästföreläsare i Uppsala tillfrågad, vad han sysslade
med. Då Aulen nämnde ämnet, replikerade Wilh. Herrmann: »Jag
lyckönskar den svenska teologien, som har tid att syssla med dylika
frågor.» Historien visar en hel del, bl. a. hur 1’öga svensk teologi, i
motsats till vad som på sistone påståtts och till skillnad från förhållandet i andra teologiska frågor, varit influerad av tysk forskning i
sitt arbete på kyrkofrågan.
I själva verket hade en rad svenska teologer med Einar Billing i
spetsen redan åren 1906-08 upptäckt, att frågan om kyrkan icke var
någon oväsentlig punkt, icke bara en organisatorisk eller sekundär
fråga i förhållande till de religiösa problemen utan en del av det
kristna budskapet. Söderblom, J. A. Eklund, Manfred Björkquist och
andra talade och skrevo om Svenska kyrkan på ett sätt som man inte
tidigare hört. I nationalkyrkan, som omfattar alla landets invånare,
som icke begärt sitt utträde, såg man en symbol för Guds förekommande nåd, hans direkta omvårdnad om vårt folk. I folkkyrkan, som
döper de små barnen och icke fordrar vissa religiösa och etiska kvalifikationer för medlemskap, såg man ett uttryck för evangeliets centrala tankar, tillämpade på vår tid’. Det var ungkyrklighetens stora
tid, då Eklund skrev »Fädernas kyrka i Sveriges land» och Björkquist
präglade slagordet »Sveriges folk – ett Guds folk». Det är oriktigt
att säga, att den ungkyrkliga väckelsen var en följdföreteelse till den
nationella 1905, men den stärkta nationalkänslan och de &ociala erfarenheterna från storstrejken 1909 ha sannolikt bidragit att rikta
blicken på värdet av en med staten förenad folkkyrka.
Givetvis rönte dessa tankar och strömningar starkt motstånd på frikyrkligt håll, särskilt kanske inom Svenska Missionsförbundet. I
Uppsala och här och var i land!’lt utkämpades heta debatter om statskyrka- frikyrka, d. v. s. kyrkans beroende av staten, eller om nationalkyrka – bekännarkyrka, d. v. s. kyrkans omfattning, ja, stundom
också om folkkyrka – sektkyrka, d.v. s. kyrkans religiösa struktur
och villkoren för medlemskap.
Så småningom mattades stridsivern. De ungkyrkliga studenterna
och frikyrkliga brushu:vudena från Uppsala samsades ofta bättre, när
de möttes som präster, resp. predikanter, i någon fredlig socken.
Söderbloms ekumeniska verk tog sikte också på inomsvensk enhet,
markerad i det yttre genom flera org-an med både kyrkliga och fri- 487
··’·· ·….. ,;·..~·~—il~–
”—’
Åke V. Ström
kyrkliga delegater. Och framför allt: man upptäckte å ömse håll, att
personlig tro, kristet liv och samhällsgagnande gärning kunde rymmas inom båda fållorna. En teoretisk utjämning och ett praktiskt
samarbete blev följden.
Nu synes läget ånyo tillspetsa sig. Och anledningen kan nu som
förra gången i första hand tillskrivas den svenska teologiens rastlösa
arbete. Frågan om kyrkan, hennes väsen och funktioner ha på de senare åren kommit i ett nytt läge, och hela problemet har fått en karaktär och en vikt, som ger det allmänintresse långt över det här skisserade kyrkopolitiska läget. Ett ståtligt monument över det teologiska
arbetet på detta område utgör den 450-sidiga volym »En bok om kyrkan. Av svenska teologer», som utkom i slutet av förra året och redan
rönt det för ett dylikt verk sällsynta ödet att utkomma i en andra
upplaga. Här ha samtliga professorer och så gott som alla docenter
i nytestamentlig exegetik och systematisk teologi vid våra båda universitet jämte några andra professorer och praktiska kyrkomän framlagt en allsidig utredning i populär form av kyrkaproblemet i Bibeln,
hos Luther och i nutiden. De många specialfrågorna såsom om ämbetet, gudstjänsten, sakramenten, bekännelsen, inordna sig väl i den
uppdragna ramen, liksom några bidrag om den nya grundsynens
konsekvenser för de brännande frågorna om kyrkans enhet och hennes förhållande till den borgerliga kallelsen, staten och rättsordningen.
Säkerligen kommer denna bok att för årtionden framåt bilda utgångspunkt för all diskussion i dessa ting samt kraftigt bidraga till att
närma teologi och kyrka till varandra och göra den förras arbete
fruktbart för kyrkans predikan, samhällsinsats och ställning bland
lekmännen. Tyvärr saknas en bibliografi, som skulle gjort boken
mera användbar för studieändamåL
Frågar man då, vad de nya rön och· tankar i korthet innebära, som
sammanfattats i Boken om kyrkan och stå i centrum i den aktuella
kyrkodebatten, skulle man kanske’främst kunna peka på tre punkter.
l. Kyrkan har redan från början varit kyrka. Detta innebär för det
första, att kyrkatanken föres tillbaka till Jesus själv. Under den
närmast föregående perioden i den nytestamentliga forskningens historia uppfattades kyrkan som ett jämförelsevis sent begrepp i kristendomens äldsta historia. Jesus, som enligt liarnaeks berömda formulering förkunnade »den himmelske Fadern och människosjälens oändliga värde», syntes icke ha haft någon avsikt att stifta en kyrka. Visserligen samlade han några troende och avgjorda lärjungar omkring
sig, men varje tanke på sakrament, ämbete eller institution var honom
främmande. Allt sådant uppkom efter hans död och infogades nödtorftigt i de bibliska texterna. Kyrkan betecknades som en felutveckling, ett avsteg från Jesu intentioner. »Jesus predikade Guds rike»,
sade Loisy, »men kyrkan kom i stället.»
På knappast någon punkt är den rent historiskt-vetenskapliga frontförändringen större än här. Redan genom den liberala teologiens likvidering fick man upp ögonen för att J esus icke i första hand ville
vara en profet och moralpredikant utan sitt folks Messias och Herre.
Nu ser man också, att kyrkatanken i själva verket redan låg inne- 488
Aktuell kyrkodebatt
sluten däri. Jesus ville samla Israel, men när det gamla folket förkastade honom, skapade han ett nytt folk i sin kyrka. Han kallade
iolv apostlar som representanter för de tolv stammarna och gav dem
ämbetsfullmakt att tala, handla och förlåta på hans vägnar. Han
instiftade den sista aftonen han levde en ny rituell och sakramental
förbundsmåltid till att vara kyrkans sammanhållande band, och han
måste på något sätt ha avsett, att dopet skulle ersätta hans personliga kallelse. Så kan prof. Fridrichsen uttala, att »först när man
iillbörligen uppmärksammar det kyrkogrundande i Jesu verksamhet,
blir det enhet, sammanhang, konkretion och mening i evangeliernas
bild av denna verksamhet».
Men att kyrkan redan från början var kyrka, betyder vidare, att den
icke i sin begynnelse var sekt, icke en samling avgjorda och rena.
Så hade man tidigare föreställt sig saken. Ännu Billing, som så gärna
talade och skrev om folkkyrkan såsom det bästa uttrycket i vår tid
för evangeliets kärntanke, Guds förekommande nåd, kunde icke se
urkyrkan annat än som en på individualistiskt sätt tillkommen sekt.
Han skrev: »Man slöt sig tillsamman en och en till en förening, en
kultförening», och han vågade icke räkna urkyrkan som folkkyrka,
varmed han menade ett samfund som »inte uppställer såsom krav för
iillhörigheten till kyrkan något visst uppnått stadium i intellektuellt,
religiöst eller sedligt hänseende». Som en direkt polemik mot denna
uppfattning låter det, då doc. Nils J ohanssons undersökning av frågan
»Vilka hörde till den urkristna kyrkanh utmynnar i resultatet, »att
det ej var vissa kvalifikationer i bekännelse eller livsföring, som
skapade medlemskap i den urkristna kyrkan». Det var i stället Jesu
personliga kallelse och utkorelse, som gav medlemskap. Och efter
Jesu bortgång trädde dopet in på kallelsens plats. Urkyrkan var en
folkkyrka, där kravet på tro, bekännelse och rent liv kommer som en
följd av mealemskap och dop, icke som förutsättning därför. Tydliga
belägg för detta faktum ha vi i Jesu liknelser om ogräset i vetet och
noten i havet, Pauli vana att benämna också avfälliga och villfarande
församlingar och enskilda »kallade och heliga» m. m.
Har man sålunda i den äldsta kyrkan blivit kristen genom dopet
utan all egen förskyllan eller värdighet, så faller därvid nytt ljus
över frågan om barndopets ålder. Också här har man ju länge varit
böjd att se skeptiskt på det historiska sambandet med urkyrkan. I
själva Nya testamentet nämnes intet uttryckligt exempel på dop av
små barn. Och så menade man, att barndopet var en eftergift åt senare tiders beroende av de hellenistiska mysteriernas magiska riter
och att sådan praxis i varje fall var en omöjlighet i den äldsta församlingen med dess krav på individuell tro och anslutning. – Nej,
säger den nya forskningen. Barndopet är utan tvivel ursprungligt.
Det jämställes i Kol. 2: 11 f. med omskärelsen, som ju företogs på
späda. Det var helt enkelt för den kollektivistiskt inställda judiska
urkyrkan en självklar sak, att barn fingo följa föräldrarna i en sådan
sak. Och framför allt: berättelsen om hur Jesus välsignar barnen har
kommit med i evangeliet just som motbevis mot en i sen apostolisk tid
uppdykande tveksamhet på denna punkt. Så skriver doc. Johansson:
489
ij.,
. ~-
,:;•. •··~—..-
Ake V. Ström
»Debatten om barndopet i urkristendomen har ej sin grund i källornas
tystnad i denna fråga. Den beror, när allt kommer omkring, på att
man på somliga håll uppställt vissa krav på Kristusbekännelse eller
vissa andra kvalifikationer hos den som skulle bli medlem av samfundet. Om man ej utgått från dessa krav, skulle man näppeligen ha
gjort gällande, att barnen ej tillhörde den urkristna kyrkan eller att
de ej upptogos som medlemmar däri på samma sätt som vuxna.»
Ursprungliga i kyrkan äro också några andra av hennes livsviktiga funktioner: ämbetet och kulten. Den klippa, på vilken Jesus enligt ordet till Petrus skall grunda sin kyrka, är just ämbetet, kyrkans
ryggrad, som har att i tjänst åt bröderna å Kristi vägnar förvalta
ord och sakrament och utdela hans förlåtelse. Och om det urkristna
gudstjänstlivet i nytestamentlig tid skriver doc.· Sjöberg: »En personlig kristendom löst från den kultiska grundvalen, är något, som över
huvud taget ej faller inom blickfältet. Det nya livet är aldrig utan
samband med den kultiska gemenskapen kring den levande Herren.»
2. Tron på kyrkan är en del av den kristna tron. Det är emellertid
inte bara den exegetiska forskningen, som deltar i arbetet på kyrkotankens nyorientering. Också dogmhistorien och den systematiska
teologin lämna värdefulla bidrag och medverka till omvärderingen.
Ty under den närmast föregående epoken av religiöst tänkande, som
liksom kulturlivet över huvud präglades av en renodlad individualism.
framstod kristendomen såsom en enbart individuell angelägenhet, en
sak mellan den enskilda själen och Gud. Under sådana förhållanden
kom den punkt i Trons artiklar, som talar om »en helig allmännelig
kyrka», att inta en synnerligen· svag ställning. Kyrkan var det yttre
organisatoriska medlet för den enskildes religiösa och sedliga fullkomning. Man talade ofta om kyrkosamfunden som byggnadsställningar, dömda att försvinna, när deh personliga religionens tempel
stod färdigt. (Utgångspunkten synes vara en vantolkning av Luthers.
ord om »de yttre sedvänjorna i en kristens liv» i »Om en kristen människas frihet».)
Nu framhåller man för det första, att kyrkotanken rent historiskt
sett varit en viktig del av den kristna tron under dess höjdlägen.
Vid sidan av urkristendomen träder här Luther i förgrunden. För
det andra betonar man, att också en analys av den kristna tron själv
för till ett erkännande av kyrkans nödvändighet. »Kyrkan såsom trosföremål», säger prof. Lindroth, »är att hänföra till de grundläggande
axiom, de grundsatser, utan vilka vi över huvud icke kunna tala om
kristendom.» Vi känna ingen annan förbindelse mellan Gud och den
enskilde. I denna mening ligger det obetingad sanning i Cyprianus’
ord: »Den som icke har kyrkan till moder, kan icke ha Gud till fader.»
Vad är då denna kyrka, som är ett trosföremål och som sådant en
nödvändig beståndsdel av den kristna·tront Klart är, att hon icke
är identisk med något visst samfund, t. ex. den svenska kyrkan. Det
är, s’å vitt vi våga döma, den romerska kyrkans stora fel, att hon exklusivt identifierar sig själv med Kristi kyrka. Men å andra sidan
avvisar det nyare kyrkotänkandet en utväg, som länge varit vanlig:
att skilja mellan synlig och osynlig kyrka, mellan de yttre kyrko- 490
”-:-·
Aktuell kyrkodebatt
samfunden och deras medlemmar å ena sidan och å den andra den
sanna, inre kyrkan, »väsenskyrkan», som består av de sant troende.
En sådan distinktion är främmande för både Nya testamentet och
Luther. När det i dessa sammanhang talas om kyrkan, är det »fråga
om den konkreta, faktiska kyrkan, som utgår från Kristus och hans
apostlar och som bygger på Ordet och sakramentet. förvaltade genom
ämbetet» (Aulen). Vi känna ingen annan kyrka än den som tar gestalt
i de konkreta samfunden, och vi ha ingen rätt eller möjlighet att bland
deras medlemmar skilja mellan troende och icke troende. Varje så-
dant skiljande och därmed hela distinktionen synlig – osynlig kyrka
bygger på en individualistisk syn och utgår från uppfattningen av tro,
·Omvändelse och medlemskap såsom mänskliga prestationer och kvalifikationer. Det framhålles åter och åter i »En bok om kyrkan», att
”kyrkan är Guds verk, hans skapelse, ja, hans egentliga verk i världen.
Tre citat må belysa, hur man tänker sig kyrkan såsom totaliteten av
-det andeliv Kristus fört in i världen, ja, såsom inkarnationen av den
levande Herren: »Kyrkan är – så kunna vi sammanfatta – enligt
Luther intet annat än Guds rike i dess jordiska form, representant i
-denna värld och denna tidsålder av den tillkommande» (Lindroth).
»Den kristna kyrkan kan aldrig fattas blott med utgångspunkt från
-den enskilda själens välfärd och frälsning; den kan ej betraktas såsom
en anstalt för denna frälsning eller såsom ett medel därför. Ej heller
kan den ses såsom en samling av enskilda, frälsta människor. . . Kyrkan blir genom ord och sakrament vägen för Kristi närvaro och verkande bland människorna. Och där Gud verkar genom kyrkan, födas
och v·erka nya människor» (Bring). »Kyrkan är Kristus, såsom han
.efter sin uppståndelse är närvarande hos oss och möter oss här på
jorden» (Nygren).
Varje tal om att denna kyrkosyn skulle avtrubba det personliga ansvaret är nu emellertid missvisande. Där den fått prägla den kyrkliga
förkunnelsen, har den ofta ingått en lycklig förening med personlig
väckelse- och avgörelsepredikan (se t. ex. Giertz, Kyrkofromhet, 1940,
O. Hartman, I tid och otid, 1941). Just därför, att man enligt urkristen
och luthersk syn inte får skilja mellan subjektivt och objektivt, Guds
verkande ocl:i: människans svar, ligger det personliga ansvaret inneslutet i kyrkan och hennes gåvor. Den som fått del av Jesu personliga kallelse, d. v. s. hans kyrkas personliga kallelse genom dopet, som
ju efter Jesu bortgång motsvarar hans personliga tilltal, står i avgörelsens situation. Och den som redan är i kyrkan, står i daglig
ofrånkomligt hotande ansvarsställning: bliv vad du redan är, nämligen en levande lem i kroppen. Avfall är undergång, även om det,
genom Guds nåd, icke omedelbart utesluter den enskilde ur kyrkan.
Den icke-kristne har icke samma ansvar. Just kyrkomedlemmen, som
i dopet fått sitt outplånliga märke, har ansvaret för hur han lever
efter kyrkans livsordning.
3. Kyrkosynen har vittgående inflytelser. Av en äldre teologi betraktades kyrkofrågan som en detalj, utan egentligt inflytande vare
sig på trosliv eller profana frågor. Nu åter visar det sig, att »kyrkofrågan icke bara är en specialfråga, utan att den kyrkosyn, som för- 491
……… ’ ..!: ~ …
.~
Åke V. Ström
fäktas, har sina konsekvenser för totalåskådningen» (Aulfin). Ett uppvisande av hur detta i praktiken ter sig, skulle här föra för långt.
Det kan blott erinras om att Boken om kyrkan innehåller uppsatser
om Kyrka och stat, Kyrkan och rättsordningen, Kyrkan och kallelsen,
där det konkret visar sig, hur den evangeliska kyrkosynen ger riktlinjer för den kristnes deltagande i det borgerliga livet. En av dessa
uppsatser, prof. Nygrens »Staten och kyrkan», stod att läsa i denna
tidskrift n :r 2, 1942. ·
Den kyrkosyn, vars huvudlinjer här i korthet antytts, utgör som
nämnts den svenska exegetiska och systematiska universitetsteologins
samlade bidrag till kyrkoproblemet. Den framlägges i Boken om kyrkan i en så gott som helt opolemisk form. Med rätta säger biskop
Aulen i inledningsorden: »Alla sidoblickar åt ena eller andra hållet,
alla överväganden om hur det eller det skall uppfattas från skilda
läger, från gammaltroende, högkyrkliga, lågkyrkliga, kulturella, frikyrkliga, ekumener, politiker av olika riktningar o. s. v. – allt sådant
måste vika för det rent sakliga intresse, som icke vill någonting annat
än att kyrkan skall framträda sådan som den verkligen är.»
Trots detta har denna rent sakliga kyrkosyn icke kunnat undgå att
framkalla debatt och protester från åtskilliga håll. Denna debatt började redan före bokens tillkomst. Bo Giertz torde vara den som i sin
bok »Kristi kyrka», 1939, först gav offentlighet åt det nya som rörde
sig i teologien. Hans bok och vad som i övrigt kunde sippra ut om det
teologiska forskningsarbetet, t. ex. genom pressen, rönte helt naturligt stark opposition från sektkyrkligt håll. En temperamentsfull
motskrift mot Giertz kom 1940: »Fördjupad kyrkosyn» av fil. lic.
A. Eeg-Olofsson. I Svenska Morgonbladet förekom under tiden 9-23
dec. 1941 en artikelserie med skarpa utfall, särskilt mot den exegetiska
frontförändringen, med bidrag av bl. a. fil. lic. Ivar W ennfors, rektor
N. J. Nordström och biskop Torsten Bohlin, som betecknade den nya
kyrkosynen som »en ohållbar exegetisk konstruktion». Med eller utan
polemisk tendens utvecklades den sektkyrkliga uppfattningen i en
rad skrifter, t. ex. Rich. Larsson, »Frikyrklig förnyelse», 1939, N. J.
Nordström, »Fäderneslandets majestät och Guds kyrka», 1941, Joh.
Gustafsson, »Den nytestamentliga församlingstanken», 1942, Berndt
Sörenson, »Kyrkliga strömningar och baptistisk tro», 1942.
Det är ingen tillfällighet, att två av de sistnämnda författarna äro
baptister. Under kyrkadebatterna på 1910-talet, då frågan framför
allt gällde organisation och kristen motivering för de olika samfunden, var det väl mest Svenska Missionsförbundet, som intog stridsställning. Nu, när huvudfrågan gäller urkyrkans karaktär och bl. a.
barndopets bibliska stöd, känna framför allt baptisterna sina positioner hotade. Baptismen är ju också den rörelse, som mest konsekvent
bygger på den distinktion mellan nåd och tro, respektive erbjuden och
mottagen nåd, som tcologien i anslutning till Skriften och Luther
förkastar. Nu äger baptismen en teologisk företrädare, professorn i
kyrkohistoria i Uppsala, Gunnar Westin, och det var då naturligt, att
han skulle ta till orda i debatten. Han gjorde det först i n:r 40
492
.~·
Aktuell kyrkodebatt
av tidningen Idun 1942, där han i allmänna ordalag lät misstanken
för nazism falla på den nyare exegetiken, och han upprepade den
med tydligare syftning i en artikel i Dagens Nyheter l juli
1943, som bl. a. ville avslöja, att vi nu fått »auktoritetstroende kyrkoteologer även i Norden, där man alltid villigt följt teologiens rörelser
i Tyskland. . . Det stämde alldeles med efterkrigstidens trötta, resignerade tillflykt till partiet och folkkollektivet, till den nya mytus,
som svepte allt i behaglig halvskymning utanför det spörjande förnuftets invändningar. För teologer av denna typ blev kyrkan vad
partiet eller folket blev för politikerna.» En ganska kraftig beskyllning, när bland »teologer av denna typ» räknas Gustaf Aulen,
Anders Nygren och Anton Fridrichsen, som knappast ge anledning
till misstankar för nazism eller sympatier för Rosenbergs Mythus!
Emellertid har prof. Westin nu även utgivit en 38-sidig broschyr
om kyrkan i Nya testamentet, »I urkristen tid. Församling- sakrament- tjänster». Denna är mig veterligt det enda exemplet hittills
på ett försök till sektkyrklig argumentation mot den härskande kyrkoexegesen och må därför något belysas.
Prof. Westinger sig in i en hastig terminologisk diskussion. »Kristendomen var en ny ’riktning’, hairesis, hod6s, såsom uttrycken i grekiska texten äro … Dessa beteckningar voro inga uttryck för kultförsamlingar utan betydde grupper av människor, särriktningar, partier.» Nu förhåller det sig emellertid så, att överallt, där hairesis i
N. T. användes om kyrkan, ligger ordet i motståndarnas mun och avvisas uttryckligen av Paulus enligt Apg. 24:14. Med samma rätt
kunde man alltså påstå, att Jesus enligt N. T. var besatt av en ond
ande (Joh. 9: 48). Som självbeteckning använde urkyrkan däremot
ekklesia, ett från Gamla testamentets grekiska översättning direkt
lånat ord, som betyder folkkyrka, den till kultiska och rättsliga akter
samlade folkmenigheten. Detta faktum söker Westin undgå dels
genom att påpeka, att ekklesia i profangrekiskan betydde »minoritetskrets», »utan någon som helst kultisk anstrykning» (detta
ursprung intresserar ju föga), dels genom att påstå, att ordet i N. T.
betyder »en frälsad skara» och där »gällde kallade personer, icke en
institution». Då det kultiska och överpersonliga i det nytestamentliga
ekklesiabegreppet just är en av exegetikens huvudsatser, springer ju
olikheten i öppen dag.- I fortsättningen framställes urkyrkim såsom
en demokratisk, individualistisk och oliturgisk baptistförsamling.
I direkt strid med Apg. 21: 26 förklaras, att »allra minst den kristne
Paulus har lämnat något exempel på offerhandlingar i templet». Naturligtvis förnekas barndopets, det hierarkiska ämbetets och liturgiens
roll i urkyrkan, och missionen kallas »den kristna individualismens
segertåg från ort till ort». Viktigare är, att Westin fortfarande anser
urkyrkan »fri från sådana som avveko från kristen tro och kristet
leverne», fortfarande urgerar skillnaden mellan mänskligt och gudomligt initiativ, mellan tro och nåd (t. ex. som villkor för dopet) och
mellan »andlig auktoritet» och »ämbetsauktoritet», under det att exegeterna hävda, att tro enligt N. T. betyder att dela kyrkans tro, och
att tron skänkes som en Guds gåva i kyrkan. Att ha Anden betyder
493
,_·.-:-”·.
Ake V. Ström
att ha del i det andeliv som pulserar i kyrkan, att öva kärlek betyder
att låta sig genomströmmas av den kärlek, som lever i kyrkan och
bildar enheten i kyrkan. Både tron och kärleken äro kyrkliga funktioner, olösbara från sambandet med den levande Herren och hans
kropp, som är kyrkan. – W estin visar sig här starkt beroende av den
s. k. religionshistoriska skolan inom sekelskiftets exegetik, som »tecknade en bild av den nytestamentliga församlingen ungefär i stil med
en modern pingstförsamling: Det var en grov karikatyr» (Fridrichsen).
Från helt andra utgångspunkter har en viss dold kritik riktats mot
Boken om kyrkan i en alldeles färsk liten bok av professorn i Gamla
testamentets exegetik i Lund, Joh. Lindblom, med titeln »Ekklesia.
En biblisk studie till belysning av kyrkoproblemet». Här har mycket
av den nya synens egendom flyttats in inom den gamla ramen. Prof.
Lindblom betonar urkyrkans, eller som han hellre vill uttrycka sig,
ekklesians, eskatologiska karaktär, dess egenskap av att vara »den
osynlige Kristus’ synliga uppenbarelseform här på jorden», dess
helighetsuppfattning, som kunde »tolerera även ovärdiga församlingsmedlemmar, både uppenbara syndare och irrlärare», dess grundval
i Jesu egen förkunnelse och gärning, m. m.- Men i mycket tar Lindblom sitt fäste i övergivna positioner. Han underskattar sålunda den
äldsta kyrkans organisation och ämbetsteologi, talar på gammalt vis
om »en samverkan mellan Gud, Kristus och Anden å ena sidan och
församlingen eller dess representanter å den andra», när det gäller
ämbetenas tillsättning, och ställer sig tvivlande till spädbarnsdop i
urkyrkan. Lindblom erkänner, att berättelsen om hur Jesus välsignar
barnen bevarats för att legitimera en faktisk rit, men för att undgå
den enda rimliga konsekvensen, barndop från begynnelsen, lägger
han fram en ren hypotes om en handpåläggningsrit, varmed de odöpta
(och därmed okristna) barnen skulle ha fått »mottaga andlig välsignelse». Boken har med instämmande välkomnats av prof. Westini
Sv. Morgonbladet 18 sept. och av biskop Bohlin i Sv. Dagbladet 19 sept.
Till sist några ord om den aktuella kyrkadebattens praktiska och
kyrkopolitiska konsekvenser. Läget har ju ända sedan frikyrklighetens framträdande varit det, att man snarast inom både kyrka och
frikyrka betraktat den sektkyrkliga församlingsordningen såsom mest
nytestamentlig. Ännu Billing menade ju, att man i början »slöt sig
tillsammans en och en till en förening». Därför sökte man på kyrkligt
håll hävda sin kyrkaform genom satsen, att N. T:s ordningar voro
tidsbundna och ej behövde följas. Detta ville och vilja frikyrkamännen icke erkänna. När det därför från vetenskapens sida fastslås,
att »den frikyrkliga pretentionen på att konsekvent följa Nya testamentet var en illusion, beroende på inläsning i texterna av en senare
tids tankar» (Aulen), och att urkyrkan företedde många strukturella
drag, som bäst bevarats i folkkyrkan, har läget tydligen radikalt förändrats. För frikyrkligheten innebär det, att en viktig grund för separationen ryckts undan, för folkkyrkan, att hon med större frimodighet kan arbeta vidare i medvetande om att trots all ofullkomlighet
vara en legitim gren av Kristi kyrka.
494
Aktuell kyrkodebatt
Mera kan icke sägas. Kyrkomännen få nämligen icke göra samma
fel som frikyrkligheten och frånkänna sekterna delaktighet i kyrkan.
Därför skriver också biskop Aulen: »De frikyrkliga samfunden äro
’heliga’, delar av den ena, heliga allmänneliga kyrkan, icke på grund
av deras kyrkoteori eller på grund av deras samfundsmedlemmars
subjektiva ’helighet’, utan på grund av att Ordet och sakramenten här
äro verksamma.» Med denna utgångspunkt måste den s. k. ekumeniska
frågan lösas. Svenska kyrkan måste kunna kräva att både av sina
egna medlemmar och av sekterna bli betraktad som lika fullgott kristen, lika nytestamentlig som de senare. Det är t. ex. beklagligt, då baptisten Sörenson i sin ovannämnda broschyr med stöd på auktoritativt
håll stämplar det som »hållningslöshet» att frikyrklig ungdom vid
vissa ungdomsmöten deltagit i kyrkans nattvard eller begära kyrklig
vigsel och begravning. Men å andra sidan måste det med kraft sägas
ifrån, att sekternas väckelse- och omvändelsekrav och deras appell
till personlig tro och avgjort kristet liv icke är något som skiljer
eller får skilja kyrkan och dem. Här måste kyrkan erkänna, att hon
har mycket att lära av frikyrklig personalism och intensitet.
Hur den ekumeniska frågan i detalj skalllösas är ett svårt problem,
som just nu upptages till omprövning. Det naturliga och mest tilltalande vore väl, att de nuvarande frikyrkorna organiserade sig som
lojala gemenskapsgrupper inom folkkyrkans ram. Redan Luther hade
tankar i denna riktning, och i danska kyrkan har utvecklingen tagit
denna form. Ett liknande förslag har nyligen väckts av metodisten
lektor J. Julen i en tänkvärd artikel »Kristen samsyn», i n:r 6 av
»Kristet samhällsliv». Alla skulle döpas som barn och tillhöra kyrkan,
men sedan kunde man genom en frivillig bekännelseakt få tillträde
»till en trängre gemenskap och känna både det personliga stödet av
andra och uppfordran till personlig insats».
Såvitt jag förstår, kan man ur kyrklig synpunkt icke ha något att
invända mot kretsar av personligt troende inom kyrkans ram, förutsatt att de icke förrätta dop. Paulus säger ju uttryckligen, att partier
(haireseis) måste finnas (l Kor. 11: 19; här använder aposteln ordet
Juiiresis, icke som beteckning på hela kyrkan). Men hur skulle ett
sådant förslag mottagas på ledande frikyrkligt håll~ Eeg-Olofsson
uppställer frågan: »Kan inte frikyrkoröreisen nöja sig med att vara
ett komplement till Svenska Kyrkan, alltså en verksamhet inom kyrkans ram~» (Fördjupad· kyrkosyn, s. 45) men synes besvara den nekande, bl. a. genom hänvisning till att sektformen är »det enda fulllödiga uttrycket för den kyrkotanke, som möter i Nya testamentet …
Kravet på att erkänna andra utformningar som lika berättigade är
därför utesluten.» Tyvärr stå väl här metodisterna, som i hela sin
församlingsstruktur stå en kyrklig syn närmast, ännu ensamma bland
de frikyrkliga om en sådan vilja till nytestamentlig församlingsordning. Men därför får arbetet på samfÖrstånd icke uppges. Om ärlighet och sanning vara längst, bör också den nu aktuella kyrkodebatten,
där positionerna sällsynt klart utformats, kunna bilda utgångspunkt
för ömsesidig respekt och förståelse, ja, kanske till ett samgående,
vad det lider.
495
35- 43645. Svensk Tidskrift 1943.
r–
KYRKODEBATT
Av teol. lic. ÅKE V. STRÖM, Uppsala
NÄR nuvarande biskopen, dåvarande docenten Gustaf Auh~n i början av 1910-talet arbetade på sin epokgörande avhandling »Till
belysning af den lutherska kyrkoiden», blev hari en gång av en celeber
tysk teologisk gästföreläsare i Uppsala tillfrågad, vad han sysslade
med. Då Aulen nämnde ämnet, replikerade Wilh. Herrmann: »Jag
lyckönskar den svenska teologien, som har tid att syssla med dylika
frågor.» Historien visar en hel del, bl. a. hur 1’öga svensk teologi, i
motsats till vad som på sistone påståtts och till skillnad från förhållandet i andra teologiska frågor, varit influerad av tysk forskning i
sitt arbete på kyrkofrågan.
I själva verket hade en rad svenska teologer med Einar Billing i
spetsen redan åren 1906-08 upptäckt, att frågan om kyrkan icke var
någon oväsentlig punkt, icke bara en organisatorisk eller sekundär
fråga i förhållande till de religiösa problemen utan en del av det
kristna budskapet. Söderblom, J. A. Eklund, Manfred Björkquist och
andra talade och skrevo om Svenska kyrkan på ett sätt som man inte
tidigare hört. I nationalkyrkan, som omfattar alla landets invånare,
som icke begärt sitt utträde, såg man en symbol för Guds förekommande nåd, hans direkta omvårdnad om vårt folk. I folkkyrkan, som
döper de små barnen och icke fordrar vissa religiösa och etiska kvalifikationer för medlemskap, såg man ett uttryck för evangeliets centrala tankar, tillämpade på vår tid’. Det var ungkyrklighetens stora
tid, då Eklund skrev »Fädernas kyrka i Sveriges land» och Björkquist
präglade slagordet »Sveriges folk – ett Guds folk». Det är oriktigt
att säga, att den ungkyrkliga väckelsen var en följdföreteelse till den
nationella 1905, men den stärkta nationalkänslan och de &ociala erfarenheterna från storstrejken 1909 ha sannolikt bidragit att rikta
blicken på värdet av en med staten förenad folkkyrka.
Givetvis rönte dessa tankar och strömningar starkt motstånd på frikyrkligt håll, särskilt kanske inom Svenska Missionsförbundet. I
Uppsala och här och var i land!’lt utkämpades heta debatter om statskyrka- frikyrka, d. v. s. kyrkans beroende av staten, eller om nationalkyrka – bekännarkyrka, d. v. s. kyrkans omfattning, ja, stundom
också om folkkyrka – sektkyrka, d.v. s. kyrkans religiösa struktur
och villkoren för medlemskap.
Så småningom mattades stridsivern. De ungkyrkliga studenterna
och frikyrkliga brushu:vudena från Uppsala samsades ofta bättre, när
de möttes som präster, resp. predikanter, i någon fredlig socken.
Söderbloms ekumeniska verk tog sikte också på inomsvensk enhet,
markerad i det yttre genom flera org-an med både kyrkliga och fri- 487
··’·· ·….. ,;·..~·~—il~–
”—’
Åke V. Ström
kyrkliga delegater. Och framför allt: man upptäckte å ömse håll, att
personlig tro, kristet liv och samhällsgagnande gärning kunde rymmas inom båda fållorna. En teoretisk utjämning och ett praktiskt
samarbete blev följden.
Nu synes läget ånyo tillspetsa sig. Och anledningen kan nu som
förra gången i första hand tillskrivas den svenska teologiens rastlösa
arbete. Frågan om kyrkan, hennes väsen och funktioner ha på de senare åren kommit i ett nytt läge, och hela problemet har fått en karaktär och en vikt, som ger det allmänintresse långt över det här skisserade kyrkopolitiska läget. Ett ståtligt monument över det teologiska
arbetet på detta område utgör den 450-sidiga volym »En bok om kyrkan. Av svenska teologer», som utkom i slutet av förra året och redan
rönt det för ett dylikt verk sällsynta ödet att utkomma i en andra
upplaga. Här ha samtliga professorer och så gott som alla docenter
i nytestamentlig exegetik och systematisk teologi vid våra båda universitet jämte några andra professorer och praktiska kyrkomän framlagt en allsidig utredning i populär form av kyrkaproblemet i Bibeln,
hos Luther och i nutiden. De många specialfrågorna såsom om ämbetet, gudstjänsten, sakramenten, bekännelsen, inordna sig väl i den
uppdragna ramen, liksom några bidrag om den nya grundsynens
konsekvenser för de brännande frågorna om kyrkans enhet och hennes förhållande till den borgerliga kallelsen, staten och rättsordningen.
Säkerligen kommer denna bok att för årtionden framåt bilda utgångspunkt för all diskussion i dessa ting samt kraftigt bidraga till att
närma teologi och kyrka till varandra och göra den förras arbete
fruktbart för kyrkans predikan, samhällsinsats och ställning bland
lekmännen. Tyvärr saknas en bibliografi, som skulle gjort boken
mera användbar för studieändamåL
Frågar man då, vad de nya rön och· tankar i korthet innebära, som
sammanfattats i Boken om kyrkan och stå i centrum i den aktuella
kyrkodebatten, skulle man kanske’främst kunna peka på tre punkter.
l. Kyrkan har redan från början varit kyrka. Detta innebär för det
första, att kyrkatanken föres tillbaka till Jesus själv. Under den
närmast föregående perioden i den nytestamentliga forskningens historia uppfattades kyrkan som ett jämförelsevis sent begrepp i kristendomens äldsta historia. Jesus, som enligt liarnaeks berömda formulering förkunnade »den himmelske Fadern och människosjälens oändliga värde», syntes icke ha haft någon avsikt att stifta en kyrka. Visserligen samlade han några troende och avgjorda lärjungar omkring
sig, men varje tanke på sakrament, ämbete eller institution var honom
främmande. Allt sådant uppkom efter hans död och infogades nödtorftigt i de bibliska texterna. Kyrkan betecknades som en felutveckling, ett avsteg från Jesu intentioner. »Jesus predikade Guds rike»,
sade Loisy, »men kyrkan kom i stället.»
På knappast någon punkt är den rent historiskt-vetenskapliga frontförändringen större än här. Redan genom den liberala teologiens likvidering fick man upp ögonen för att J esus icke i första hand ville
vara en profet och moralpredikant utan sitt folks Messias och Herre.
Nu ser man också, att kyrkatanken i själva verket redan låg inne- 488
Aktuell kyrkodebatt
sluten däri. Jesus ville samla Israel, men när det gamla folket förkastade honom, skapade han ett nytt folk i sin kyrka. Han kallade
iolv apostlar som representanter för de tolv stammarna och gav dem
ämbetsfullmakt att tala, handla och förlåta på hans vägnar. Han
instiftade den sista aftonen han levde en ny rituell och sakramental
förbundsmåltid till att vara kyrkans sammanhållande band, och han
måste på något sätt ha avsett, att dopet skulle ersätta hans personliga kallelse. Så kan prof. Fridrichsen uttala, att »först när man
iillbörligen uppmärksammar det kyrkogrundande i Jesu verksamhet,
blir det enhet, sammanhang, konkretion och mening i evangeliernas
bild av denna verksamhet».
Men att kyrkan redan från början var kyrka, betyder vidare, att den
icke i sin begynnelse var sekt, icke en samling avgjorda och rena.
Så hade man tidigare föreställt sig saken. Ännu Billing, som så gärna
talade och skrev om folkkyrkan såsom det bästa uttrycket i vår tid
för evangeliets kärntanke, Guds förekommande nåd, kunde icke se
urkyrkan annat än som en på individualistiskt sätt tillkommen sekt.
Han skrev: »Man slöt sig tillsamman en och en till en förening, en
kultförening», och han vågade icke räkna urkyrkan som folkkyrka,
varmed han menade ett samfund som »inte uppställer såsom krav för
iillhörigheten till kyrkan något visst uppnått stadium i intellektuellt,
religiöst eller sedligt hänseende». Som en direkt polemik mot denna
uppfattning låter det, då doc. Nils J ohanssons undersökning av frågan
»Vilka hörde till den urkristna kyrkanh utmynnar i resultatet, »att
det ej var vissa kvalifikationer i bekännelse eller livsföring, som
skapade medlemskap i den urkristna kyrkan». Det var i stället Jesu
personliga kallelse och utkorelse, som gav medlemskap. Och efter
Jesu bortgång trädde dopet in på kallelsens plats. Urkyrkan var en
folkkyrka, där kravet på tro, bekännelse och rent liv kommer som en
följd av mealemskap och dop, icke som förutsättning därför. Tydliga
belägg för detta faktum ha vi i Jesu liknelser om ogräset i vetet och
noten i havet, Pauli vana att benämna också avfälliga och villfarande
församlingar och enskilda »kallade och heliga» m. m.
Har man sålunda i den äldsta kyrkan blivit kristen genom dopet
utan all egen förskyllan eller värdighet, så faller därvid nytt ljus
över frågan om barndopets ålder. Också här har man ju länge varit
böjd att se skeptiskt på det historiska sambandet med urkyrkan. I
själva Nya testamentet nämnes intet uttryckligt exempel på dop av
små barn. Och så menade man, att barndopet var en eftergift åt senare tiders beroende av de hellenistiska mysteriernas magiska riter
och att sådan praxis i varje fall var en omöjlighet i den äldsta församlingen med dess krav på individuell tro och anslutning. – Nej,
säger den nya forskningen. Barndopet är utan tvivel ursprungligt.
Det jämställes i Kol. 2: 11 f. med omskärelsen, som ju företogs på
späda. Det var helt enkelt för den kollektivistiskt inställda judiska
urkyrkan en självklar sak, att barn fingo följa föräldrarna i en sådan
sak. Och framför allt: berättelsen om hur Jesus välsignar barnen har
kommit med i evangeliet just som motbevis mot en i sen apostolisk tid
uppdykande tveksamhet på denna punkt. Så skriver doc. Johansson:
489
ij.,
. ~-
,:;•. •··~—..-
Ake V. Ström
»Debatten om barndopet i urkristendomen har ej sin grund i källornas
tystnad i denna fråga. Den beror, när allt kommer omkring, på att
man på somliga håll uppställt vissa krav på Kristusbekännelse eller
vissa andra kvalifikationer hos den som skulle bli medlem av samfundet. Om man ej utgått från dessa krav, skulle man näppeligen ha
gjort gällande, att barnen ej tillhörde den urkristna kyrkan eller att
de ej upptogos som medlemmar däri på samma sätt som vuxna.»
Ursprungliga i kyrkan äro också några andra av hennes livsviktiga funktioner: ämbetet och kulten. Den klippa, på vilken Jesus enligt ordet till Petrus skall grunda sin kyrka, är just ämbetet, kyrkans
ryggrad, som har att i tjänst åt bröderna å Kristi vägnar förvalta
ord och sakrament och utdela hans förlåtelse. Och om det urkristna
gudstjänstlivet i nytestamentlig tid skriver doc.· Sjöberg: »En personlig kristendom löst från den kultiska grundvalen, är något, som över
huvud taget ej faller inom blickfältet. Det nya livet är aldrig utan
samband med den kultiska gemenskapen kring den levande Herren.»
2. Tron på kyrkan är en del av den kristna tron. Det är emellertid
inte bara den exegetiska forskningen, som deltar i arbetet på kyrkotankens nyorientering. Också dogmhistorien och den systematiska
teologin lämna värdefulla bidrag och medverka till omvärderingen.
Ty under den närmast föregående epoken av religiöst tänkande, som
liksom kulturlivet över huvud präglades av en renodlad individualism.
framstod kristendomen såsom en enbart individuell angelägenhet, en
sak mellan den enskilda själen och Gud. Under sådana förhållanden
kom den punkt i Trons artiklar, som talar om »en helig allmännelig
kyrka», att inta en synnerligen· svag ställning. Kyrkan var det yttre
organisatoriska medlet för den enskildes religiösa och sedliga fullkomning. Man talade ofta om kyrkosamfunden som byggnadsställningar, dömda att försvinna, när deh personliga religionens tempel
stod färdigt. (Utgångspunkten synes vara en vantolkning av Luthers.
ord om »de yttre sedvänjorna i en kristens liv» i »Om en kristen människas frihet».)
Nu framhåller man för det första, att kyrkotanken rent historiskt
sett varit en viktig del av den kristna tron under dess höjdlägen.
Vid sidan av urkristendomen träder här Luther i förgrunden. För
det andra betonar man, att också en analys av den kristna tron själv
för till ett erkännande av kyrkans nödvändighet. »Kyrkan såsom trosföremål», säger prof. Lindroth, »är att hänföra till de grundläggande
axiom, de grundsatser, utan vilka vi över huvud icke kunna tala om
kristendom.» Vi känna ingen annan förbindelse mellan Gud och den
enskilde. I denna mening ligger det obetingad sanning i Cyprianus’
ord: »Den som icke har kyrkan till moder, kan icke ha Gud till fader.»
Vad är då denna kyrka, som är ett trosföremål och som sådant en
nödvändig beståndsdel av den kristna·tront Klart är, att hon icke
är identisk med något visst samfund, t. ex. den svenska kyrkan. Det
är, s’å vitt vi våga döma, den romerska kyrkans stora fel, att hon exklusivt identifierar sig själv med Kristi kyrka. Men å andra sidan
avvisar det nyare kyrkotänkandet en utväg, som länge varit vanlig:
att skilja mellan synlig och osynlig kyrka, mellan de yttre kyrko- 490
”-:-·
Aktuell kyrkodebatt
samfunden och deras medlemmar å ena sidan och å den andra den
sanna, inre kyrkan, »väsenskyrkan», som består av de sant troende.
En sådan distinktion är främmande för både Nya testamentet och
Luther. När det i dessa sammanhang talas om kyrkan, är det »fråga
om den konkreta, faktiska kyrkan, som utgår från Kristus och hans
apostlar och som bygger på Ordet och sakramentet. förvaltade genom
ämbetet» (Aulen). Vi känna ingen annan kyrka än den som tar gestalt
i de konkreta samfunden, och vi ha ingen rätt eller möjlighet att bland
deras medlemmar skilja mellan troende och icke troende. Varje så-
dant skiljande och därmed hela distinktionen synlig – osynlig kyrka
bygger på en individualistisk syn och utgår från uppfattningen av tro,
·Omvändelse och medlemskap såsom mänskliga prestationer och kvalifikationer. Det framhålles åter och åter i »En bok om kyrkan», att
”kyrkan är Guds verk, hans skapelse, ja, hans egentliga verk i världen.
Tre citat må belysa, hur man tänker sig kyrkan såsom totaliteten av
-det andeliv Kristus fört in i världen, ja, såsom inkarnationen av den
levande Herren: »Kyrkan är – så kunna vi sammanfatta – enligt
Luther intet annat än Guds rike i dess jordiska form, representant i
-denna värld och denna tidsålder av den tillkommande» (Lindroth).
»Den kristna kyrkan kan aldrig fattas blott med utgångspunkt från
-den enskilda själens välfärd och frälsning; den kan ej betraktas såsom
en anstalt för denna frälsning eller såsom ett medel därför. Ej heller
kan den ses såsom en samling av enskilda, frälsta människor. . . Kyrkan blir genom ord och sakrament vägen för Kristi närvaro och verkande bland människorna. Och där Gud verkar genom kyrkan, födas
och v·erka nya människor» (Bring). »Kyrkan är Kristus, såsom han
.efter sin uppståndelse är närvarande hos oss och möter oss här på
jorden» (Nygren).
Varje tal om att denna kyrkosyn skulle avtrubba det personliga ansvaret är nu emellertid missvisande. Där den fått prägla den kyrkliga
förkunnelsen, har den ofta ingått en lycklig förening med personlig
väckelse- och avgörelsepredikan (se t. ex. Giertz, Kyrkofromhet, 1940,
O. Hartman, I tid och otid, 1941). Just därför, att man enligt urkristen
och luthersk syn inte får skilja mellan subjektivt och objektivt, Guds
verkande ocl:i: människans svar, ligger det personliga ansvaret inneslutet i kyrkan och hennes gåvor. Den som fått del av Jesu personliga kallelse, d. v. s. hans kyrkas personliga kallelse genom dopet, som
ju efter Jesu bortgång motsvarar hans personliga tilltal, står i avgörelsens situation. Och den som redan är i kyrkan, står i daglig
ofrånkomligt hotande ansvarsställning: bliv vad du redan är, nämligen en levande lem i kroppen. Avfall är undergång, även om det,
genom Guds nåd, icke omedelbart utesluter den enskilde ur kyrkan.
Den icke-kristne har icke samma ansvar. Just kyrkomedlemmen, som
i dopet fått sitt outplånliga märke, har ansvaret för hur han lever
efter kyrkans livsordning.
3. Kyrkosynen har vittgående inflytelser. Av en äldre teologi betraktades kyrkofrågan som en detalj, utan egentligt inflytande vare
sig på trosliv eller profana frågor. Nu åter visar det sig, att »kyrkofrågan icke bara är en specialfråga, utan att den kyrkosyn, som för- 491
……… ’ ..!: ~ …
.~
Åke V. Ström
fäktas, har sina konsekvenser för totalåskådningen» (Aulfin). Ett uppvisande av hur detta i praktiken ter sig, skulle här föra för långt.
Det kan blott erinras om att Boken om kyrkan innehåller uppsatser
om Kyrka och stat, Kyrkan och rättsordningen, Kyrkan och kallelsen,
där det konkret visar sig, hur den evangeliska kyrkosynen ger riktlinjer för den kristnes deltagande i det borgerliga livet. En av dessa
uppsatser, prof. Nygrens »Staten och kyrkan», stod att läsa i denna
tidskrift n :r 2, 1942. ·
Den kyrkosyn, vars huvudlinjer här i korthet antytts, utgör som
nämnts den svenska exegetiska och systematiska universitetsteologins
samlade bidrag till kyrkoproblemet. Den framlägges i Boken om kyrkan i en så gott som helt opolemisk form. Med rätta säger biskop
Aulen i inledningsorden: »Alla sidoblickar åt ena eller andra hållet,
alla överväganden om hur det eller det skall uppfattas från skilda
läger, från gammaltroende, högkyrkliga, lågkyrkliga, kulturella, frikyrkliga, ekumener, politiker av olika riktningar o. s. v. – allt sådant
måste vika för det rent sakliga intresse, som icke vill någonting annat
än att kyrkan skall framträda sådan som den verkligen är.»
Trots detta har denna rent sakliga kyrkosyn icke kunnat undgå att
framkalla debatt och protester från åtskilliga håll. Denna debatt började redan före bokens tillkomst. Bo Giertz torde vara den som i sin
bok »Kristi kyrka», 1939, först gav offentlighet åt det nya som rörde
sig i teologien. Hans bok och vad som i övrigt kunde sippra ut om det
teologiska forskningsarbetet, t. ex. genom pressen, rönte helt naturligt stark opposition från sektkyrkligt håll. En temperamentsfull
motskrift mot Giertz kom 1940: »Fördjupad kyrkosyn» av fil. lic.
A. Eeg-Olofsson. I Svenska Morgonbladet förekom under tiden 9-23
dec. 1941 en artikelserie med skarpa utfall, särskilt mot den exegetiska
frontförändringen, med bidrag av bl. a. fil. lic. Ivar W ennfors, rektor
N. J. Nordström och biskop Torsten Bohlin, som betecknade den nya
kyrkosynen som »en ohållbar exegetisk konstruktion». Med eller utan
polemisk tendens utvecklades den sektkyrkliga uppfattningen i en
rad skrifter, t. ex. Rich. Larsson, »Frikyrklig förnyelse», 1939, N. J.
Nordström, »Fäderneslandets majestät och Guds kyrka», 1941, Joh.
Gustafsson, »Den nytestamentliga församlingstanken», 1942, Berndt
Sörenson, »Kyrkliga strömningar och baptistisk tro», 1942.
Det är ingen tillfällighet, att två av de sistnämnda författarna äro
baptister. Under kyrkadebatterna på 1910-talet, då frågan framför
allt gällde organisation och kristen motivering för de olika samfunden, var det väl mest Svenska Missionsförbundet, som intog stridsställning. Nu, när huvudfrågan gäller urkyrkans karaktär och bl. a.
barndopets bibliska stöd, känna framför allt baptisterna sina positioner hotade. Baptismen är ju också den rörelse, som mest konsekvent
bygger på den distinktion mellan nåd och tro, respektive erbjuden och
mottagen nåd, som tcologien i anslutning till Skriften och Luther
förkastar. Nu äger baptismen en teologisk företrädare, professorn i
kyrkohistoria i Uppsala, Gunnar Westin, och det var då naturligt, att
han skulle ta till orda i debatten. Han gjorde det först i n:r 40
492
.~·
Aktuell kyrkodebatt
av tidningen Idun 1942, där han i allmänna ordalag lät misstanken
för nazism falla på den nyare exegetiken, och han upprepade den
med tydligare syftning i en artikel i Dagens Nyheter l juli
1943, som bl. a. ville avslöja, att vi nu fått »auktoritetstroende kyrkoteologer även i Norden, där man alltid villigt följt teologiens rörelser
i Tyskland. . . Det stämde alldeles med efterkrigstidens trötta, resignerade tillflykt till partiet och folkkollektivet, till den nya mytus,
som svepte allt i behaglig halvskymning utanför det spörjande förnuftets invändningar. För teologer av denna typ blev kyrkan vad
partiet eller folket blev för politikerna.» En ganska kraftig beskyllning, när bland »teologer av denna typ» räknas Gustaf Aulen,
Anders Nygren och Anton Fridrichsen, som knappast ge anledning
till misstankar för nazism eller sympatier för Rosenbergs Mythus!
Emellertid har prof. Westin nu även utgivit en 38-sidig broschyr
om kyrkan i Nya testamentet, »I urkristen tid. Församling- sakrament- tjänster». Denna är mig veterligt det enda exemplet hittills
på ett försök till sektkyrklig argumentation mot den härskande kyrkoexegesen och må därför något belysas.
Prof. Westinger sig in i en hastig terminologisk diskussion. »Kristendomen var en ny ’riktning’, hairesis, hod6s, såsom uttrycken i grekiska texten äro … Dessa beteckningar voro inga uttryck för kultförsamlingar utan betydde grupper av människor, särriktningar, partier.» Nu förhåller det sig emellertid så, att överallt, där hairesis i
N. T. användes om kyrkan, ligger ordet i motståndarnas mun och avvisas uttryckligen av Paulus enligt Apg. 24:14. Med samma rätt
kunde man alltså påstå, att Jesus enligt N. T. var besatt av en ond
ande (Joh. 9: 48). Som självbeteckning använde urkyrkan däremot
ekklesia, ett från Gamla testamentets grekiska översättning direkt
lånat ord, som betyder folkkyrka, den till kultiska och rättsliga akter
samlade folkmenigheten. Detta faktum söker Westin undgå dels
genom att påpeka, att ekklesia i profangrekiskan betydde »minoritetskrets», »utan någon som helst kultisk anstrykning» (detta
ursprung intresserar ju föga), dels genom att påstå, att ordet i N. T.
betyder »en frälsad skara» och där »gällde kallade personer, icke en
institution». Då det kultiska och överpersonliga i det nytestamentliga
ekklesiabegreppet just är en av exegetikens huvudsatser, springer ju
olikheten i öppen dag.- I fortsättningen framställes urkyrkim såsom
en demokratisk, individualistisk och oliturgisk baptistförsamling.
I direkt strid med Apg. 21: 26 förklaras, att »allra minst den kristne
Paulus har lämnat något exempel på offerhandlingar i templet». Naturligtvis förnekas barndopets, det hierarkiska ämbetets och liturgiens
roll i urkyrkan, och missionen kallas »den kristna individualismens
segertåg från ort till ort». Viktigare är, att Westin fortfarande anser
urkyrkan »fri från sådana som avveko från kristen tro och kristet
leverne», fortfarande urgerar skillnaden mellan mänskligt och gudomligt initiativ, mellan tro och nåd (t. ex. som villkor för dopet) och
mellan »andlig auktoritet» och »ämbetsauktoritet», under det att exegeterna hävda, att tro enligt N. T. betyder att dela kyrkans tro, och
att tron skänkes som en Guds gåva i kyrkan. Att ha Anden betyder
493
,_·.-:-”·.
Ake V. Ström
att ha del i det andeliv som pulserar i kyrkan, att öva kärlek betyder
att låta sig genomströmmas av den kärlek, som lever i kyrkan och
bildar enheten i kyrkan. Både tron och kärleken äro kyrkliga funktioner, olösbara från sambandet med den levande Herren och hans
kropp, som är kyrkan. – W estin visar sig här starkt beroende av den
s. k. religionshistoriska skolan inom sekelskiftets exegetik, som »tecknade en bild av den nytestamentliga församlingen ungefär i stil med
en modern pingstförsamling: Det var en grov karikatyr» (Fridrichsen).
Från helt andra utgångspunkter har en viss dold kritik riktats mot
Boken om kyrkan i en alldeles färsk liten bok av professorn i Gamla
testamentets exegetik i Lund, Joh. Lindblom, med titeln »Ekklesia.
En biblisk studie till belysning av kyrkoproblemet». Här har mycket
av den nya synens egendom flyttats in inom den gamla ramen. Prof.
Lindblom betonar urkyrkans, eller som han hellre vill uttrycka sig,
ekklesians, eskatologiska karaktär, dess egenskap av att vara »den
osynlige Kristus’ synliga uppenbarelseform här på jorden», dess
helighetsuppfattning, som kunde »tolerera även ovärdiga församlingsmedlemmar, både uppenbara syndare och irrlärare», dess grundval
i Jesu egen förkunnelse och gärning, m. m.- Men i mycket tar Lindblom sitt fäste i övergivna positioner. Han underskattar sålunda den
äldsta kyrkans organisation och ämbetsteologi, talar på gammalt vis
om »en samverkan mellan Gud, Kristus och Anden å ena sidan och
församlingen eller dess representanter å den andra», när det gäller
ämbetenas tillsättning, och ställer sig tvivlande till spädbarnsdop i
urkyrkan. Lindblom erkänner, att berättelsen om hur Jesus välsignar
barnen bevarats för att legitimera en faktisk rit, men för att undgå
den enda rimliga konsekvensen, barndop från begynnelsen, lägger
han fram en ren hypotes om en handpåläggningsrit, varmed de odöpta
(och därmed okristna) barnen skulle ha fått »mottaga andlig välsignelse». Boken har med instämmande välkomnats av prof. Westini
Sv. Morgonbladet 18 sept. och av biskop Bohlin i Sv. Dagbladet 19 sept.
Till sist några ord om den aktuella kyrkadebattens praktiska och
kyrkopolitiska konsekvenser. Läget har ju ända sedan frikyrklighetens framträdande varit det, att man snarast inom både kyrka och
frikyrka betraktat den sektkyrkliga församlingsordningen såsom mest
nytestamentlig. Ännu Billing menade ju, att man i början »slöt sig
tillsammans en och en till en förening». Därför sökte man på kyrkligt
håll hävda sin kyrkaform genom satsen, att N. T:s ordningar voro
tidsbundna och ej behövde följas. Detta ville och vilja frikyrkamännen icke erkänna. När det därför från vetenskapens sida fastslås,
att »den frikyrkliga pretentionen på att konsekvent följa Nya testamentet var en illusion, beroende på inläsning i texterna av en senare
tids tankar» (Aulen), och att urkyrkan företedde många strukturella
drag, som bäst bevarats i folkkyrkan, har läget tydligen radikalt förändrats. För frikyrkligheten innebär det, att en viktig grund för separationen ryckts undan, för folkkyrkan, att hon med större frimodighet kan arbeta vidare i medvetande om att trots all ofullkomlighet
vara en legitim gren av Kristi kyrka.
494
Aktuell kyrkodebatt
Mera kan icke sägas. Kyrkomännen få nämligen icke göra samma
fel som frikyrkligheten och frånkänna sekterna delaktighet i kyrkan.
Därför skriver också biskop Aulen: »De frikyrkliga samfunden äro
’heliga’, delar av den ena, heliga allmänneliga kyrkan, icke på grund
av deras kyrkoteori eller på grund av deras samfundsmedlemmars
subjektiva ’helighet’, utan på grund av att Ordet och sakramenten här
äro verksamma.» Med denna utgångspunkt måste den s. k. ekumeniska
frågan lösas. Svenska kyrkan måste kunna kräva att både av sina
egna medlemmar och av sekterna bli betraktad som lika fullgott kristen, lika nytestamentlig som de senare. Det är t. ex. beklagligt, då baptisten Sörenson i sin ovannämnda broschyr med stöd på auktoritativt
håll stämplar det som »hållningslöshet» att frikyrklig ungdom vid
vissa ungdomsmöten deltagit i kyrkans nattvard eller begära kyrklig
vigsel och begravning. Men å andra sidan måste det med kraft sägas
ifrån, att sekternas väckelse- och omvändelsekrav och deras appell
till personlig tro och avgjort kristet liv icke är något som skiljer
eller får skilja kyrkan och dem. Här måste kyrkan erkänna, att hon
har mycket att lära av frikyrklig personalism och intensitet.
Hur den ekumeniska frågan i detalj skalllösas är ett svårt problem,
som just nu upptages till omprövning. Det naturliga och mest tilltalande vore väl, att de nuvarande frikyrkorna organiserade sig som
lojala gemenskapsgrupper inom folkkyrkans ram. Redan Luther hade
tankar i denna riktning, och i danska kyrkan har utvecklingen tagit
denna form. Ett liknande förslag har nyligen väckts av metodisten
lektor J. Julen i en tänkvärd artikel »Kristen samsyn», i n:r 6 av
»Kristet samhällsliv». Alla skulle döpas som barn och tillhöra kyrkan,
men sedan kunde man genom en frivillig bekännelseakt få tillträde
»till en trängre gemenskap och känna både det personliga stödet av
andra och uppfordran till personlig insats».
Såvitt jag förstår, kan man ur kyrklig synpunkt icke ha något att
invända mot kretsar av personligt troende inom kyrkans ram, förutsatt att de icke förrätta dop. Paulus säger ju uttryckligen, att partier
(haireseis) måste finnas (l Kor. 11: 19; här använder aposteln ordet
Juiiresis, icke som beteckning på hela kyrkan). Men hur skulle ett
sådant förslag mottagas på ledande frikyrkligt håll~ Eeg-Olofsson
uppställer frågan: »Kan inte frikyrkoröreisen nöja sig med att vara
ett komplement till Svenska Kyrkan, alltså en verksamhet inom kyrkans ram~» (Fördjupad· kyrkosyn, s. 45) men synes besvara den nekande, bl. a. genom hänvisning till att sektformen är »det enda fulllödiga uttrycket för den kyrkotanke, som möter i Nya testamentet …
Kravet på att erkänna andra utformningar som lika berättigade är
därför utesluten.» Tyvärr stå väl här metodisterna, som i hela sin
församlingsstruktur stå en kyrklig syn närmast, ännu ensamma bland
de frikyrkliga om en sådan vilja till nytestamentlig församlingsordning. Men därför får arbetet på samfÖrstånd icke uppges. Om ärlighet och sanning vara längst, bör också den nu aktuella kyrkodebatten,
där positionerna sällsynt klart utformats, kunna bilda utgångspunkt
för ömsesidig respekt och förståelse, ja, kanske till ett samgående,
vad det lider.
495
35- 43645. Svensk Tidskrift 1943.
r–