Litteratur
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
EN MONUMENTAL KARL JOHANSBIOGRAFI
Anmälan av professor LUDVIG STAVENOW, Uppsala
Den första delen av Höjers stora Karl Johansbiografi, som utkom för
några sedan, skildrade sitt föremåls märkliga levnadsöden före valet
till svensk tronföljare eller »den franska tiden» av hans levnad. Helt
nyligen har biografien fortsatts genom en andra del, ägnad tronföljarvalet och kronprinstiden intill tronbestigningen.’
Denna nya del är liksom den föregående en mäktig volym som redan
genom sitt omfång inger respekt för författarens arbetsförmåga. Det
har förvisso krävts en stor energi för att inom så kort tid kunna
framlägga densamma. Visserligen behandlar den endast några få år
av Karl Johans liv men otvivelaktigt de mest innehållsrika och betydande, i själva verket höjdpunkten av hans levnadsbana. Förutsättningen härför har givetvis varit att docent Höjer sedan många år
tillbaka ägnat sin forskning åt just detta parti av Sveriges och Europas historia och genom sin gradualavhandling samt en mångfald speciella uppsatser och essayer belyst tidens politiska händelser, särskilt
Sveriges deltagande i det stora koalitionskriget mot Napoleon. Han
var därigenom särdeles väl rustad att giva en kring den svenska
kronprinsen koncentrerad skildring av dessa års diplomatiska och
militära företeelser. ·
Vad som främst imponerar vid ett studium av Höjers nya bok är
just den utomordentligt grundliga Qch vederhäftiga forskning som
ligger bakom densamma. Det har gällt att mitt ibland de många litterära, delvis halvt diktade eller legendariska skildringarna av en
underbar och fängslande levnadsbana lägga fram en verkligt vederhäftig berättelse, stödd på ett så vitt möjligt fullständigt och med
modern kritik sovrat och bedömt källmaterial. Detta har också lyckats.
författaren. Enligt planen är arbetet skrivet för en större bildad allmänhet och den vetenskapliga apparaten har därför icke fått tynga
själva texten. Men författaren har kunnat bifoga en detaljerad redogörelse för sina källor, inneslutande på samma gång en rikedom av
kritiska exkurser. För den historiska vetenskapen har denna källkritiska del ett särskilt och bestående värde i det att den ger varje
forskare möjlighet till kontroll och en välkommen ledning vid fortsatt
;;pecialforskning.
Främst bland de rika källor varur Höjer kunnat ösa står otvivelaktigt det Bernadotteska familjearkivet som här för första gången
kunnat i full utsträckning tillgodogöras för forskningen. Därigenom
har framför allt en säker och dokumenterad uppfattning av Karl
Johans egen åskådning, hans motiv vid varje viktigare avgörande och
1 Carl XIV Johan av Torvald T:son Höjer. Kronprinstiden. Norstedts.
506
~; . ~:… –~——_,.___.________
Litteratur
hans förhållande till samtida personer och problem kunnat vinnas.
För att nå en fullständig och allsidig bild av sitt föremåls verksamhet
under dessa år har han därjämte måst uppsöka det aktmaterial som
förefinnes i en stor mångfald av offentliga och privata arkiv och
bibliotek inom och utomlands förutom det att han haft att genomgå
den föregående utomordentligt rika ämneslitteraturen. Uppgiftens
svårighet ökas därav att dessa års komplicerade historia bjuder på
en mångfald problem kring vilka ända från början en livlig debatt
pågått och ännu pågår, stundom med ganska mycken lidelse och överdrift. Varje våldsammare kris i det europeiska statssystemets moderna utveckling alstrar en mångfald av motstridiga omdömen och
därmed uppgifter för en kommande forskning. De bliva desto svårlöstare ju mer själva källmaterialet i sig inrymmer skilda meningar
och påståenden och genom sin stora rikedom ökar mödan av kritisk
granskning. Detta gäller alldeles särskilt vår egen tids stora världshändelser men även, om ock i mindre mått, Napoleonstiden och särskilt
den kris vari det napoleonska världsväldet gick under. Marskalk
Bernadotte, dittills en andraplansfigur i det stora dramat, kom helt
plötsligt genom ödets nyck att få en huvudroll däri. Om den första
delen av biografin främst behandlat frågor av vikt för att förstå hans
tidigare öden, varvid källmaterialet oftast varit synnerligen fragmentariskt och problemen snarare av personlig art än av allmännare betydelse, är kronprins Karl ,Johans ställning i centrum av tidens händelser däremot förknippad med de mest djupgående spörsmål rörande
både honom personligen och tidens hela historia i dess relation till
hans verksamhet.
Höjer har belyst denna verksamhet på ett sätt som torde bliva en
beståndande vinning för historisk vetenskap. I detalj kan ju alltid
åtskilligt nytt komma att tilläggas. I värdesättning komma väl alltid
motsatta meningar att prägla en diskussion som ju får sin ständiga
eggelse i nya tidshändelser och deras återverkan på äldre historiska
företeelsers bedömande. Men den ingående, väl dokumenterade och
efter moderna kritiska krav gjorda berättelsen rubbas icke därav och
Höjers objektiva diskussion av de avgörande momenten i kronprins
Karl J ohans historia har skapat den fasta grundval på vilken en
följande debatt alltid måste röra sig. Därmed är också sagt att
Höjers arbete nått det bästa vitsord som kan givas ett modernt historiskt verk.
Vad stilen eller framställning·en beträffar är den såsom alltid i
Höjers arbeten vårdad, klar och enkel. Författaren älskar tydligen
ej att gå in i spekulationer om de möjligheter som städse framträda
såsom alternativ till det faktiskt skeende eller att söka fånga meningen
i det som sker under synpunkter som ett spekulativt betraktelsesätt av
historien alltid kan erbjuda. Händels~rna få tala för sig själva och
de handlande personernas motiv hämtas fram ur deras egna yttranden och skriftliga uttalanden, kritiskt fastställda så vitt möjligt som
deras innersta syften och tankar. Måhända kunde berättelsen här och
där vara mer koncentrerad och översiktlig. En alltför bred redovisning av diplomatiska underhandlingar med deras varandra korsande
507
.·; ;.,.. .., …;.
Litteratur
förslag, dunkla syften och svårtolkade överenskommelser verkar lätt
tröttande, särskilt i en skildring som avser en större läsekrets. Alldeles fria från en dylik tyngd äro vissa partier av Höjers skildring
icke, måhända beroende av att de på samma gång fått inrymma en
dold polemik mot avvikande åskådningar. Den nya delen av biografien är därför delvis något tunglästare än den förra. Men så rör den
sig också om så mycket betydelsefullare händelser och utgör i själva
verket på samma gång en ’översikt av en av den nyare historiens
viktigaste kriser.
Författaren antyder i sitt förord att några stora och märkliga nyh!’)ter som skulle väsentligen förändra en redan traditionell bild
knappast förefinnas i hans bok. Det var ej heller att vänta. När det
gäller så pass moderna tider som Napoleonsepoken har händelsernas
gång redan från början annoterats och kornmenterats av samtid och
eftervärld i så rikt mått att det knappast längre går att finna nya
märkliga eller överraskande fakta av större vikt, utan uppgiften blir
snarare att skingra missuppfattning och legend, ge säkrare besked
rörande omdiskuterade förhållanden samt även att med en rikedom
av kritiskt fastställda detaljer ge konkretion åt berättelsen och fylligare och sannare karakteristik av personligheter. Det är just vad
författaren gjort och både den negativa och positiva sidan av hans
forskningsuppgift har på lika förträffligt sätt beaktats. Hans berättelse är fylld av intressanta moment beträffande både händelsernas
förlopp och diskussionen av orsaker och motiv. Här nedan blir blott
tillfälle att dröja vid några väsentligare punkter däri.
Först möter oss då den underbara sagan om huru den franska
marskalken, uppkomlingen från ett sydfranskt lågborgerligt hem under revolutionens upprörda sociala omviilvningar, helt plötsligt och
i strid med den svenska regeringens ’en gång fattade beslut och redan
bekantgjorda förslag kom att utses till den urgamla svenska kronans
blivande innehavare. Berättelsen härom är städse lika spännande
och förvånansvärd, hur ofta den än skildras. Från svensk sida har
allt som kunnat belysa händelseförloppet hemma vid riksmötet i Örebro redan längesedan framdragits ur arkiven och enskildas gömmor
och rikligen kommenterats. Ä ven från fransk sida har tilldragelsen
i hög grad beaktats, men både marskalk Bernadottes egen verksamhet sedan planerna på hans val kommo till hans kännedom och kanske
framför allt Napoleons hållning – det otvivelaktigt viktigaste problemet – varit rätt litet kända och undersökta. Höjer visar att både
Bernadotte energiskt ehuru självfallet så hemligt som saken krävde
arbetat för sin kandidatur och att Napoleon, som visserligen hade att
taga hänsyn till sin mäktige allierade kejsar Alexander och sin trogna
bundsförvant kungen av Danmark samt därjämte stod inför ett svårt
val bland de sina om en fransk prins eller marskalk från svenskt håll
verkligen åstundades, funnit klokast att icke officiellt göra något
bestämt uttalande som i tid kunde nå Sverige men dock indirekt och
under hand låta antyda att Bernadottes val överensstämde med hans
önskan. Att Napoleon icke alldeles gärna såg valet länkas just på
508
Litteratur
Bernadotte som han misstänkte såsom en hemlig motståndare och
rival är ganska uppenbart, men någon annan av sina närmaste hade
han knappt att rekommendera då hans styvson Eugene Beauharnais,
vicekonungen av Italien, vid en diskret förfrågan visade sig ovillig.
Allt som det spröda materialet härom kan upplysa har skarpsinnigt
och övertygande framlagts på ett sätt som ganska definitivt löser de
invecklade spörsmålen.
Huvudintresset vid bokens studium riktar sig sedan mot ett av den
moderna svenska historiens mest omdebatterade problem, 1812 års
politik och dess förutsättningar. Det är här fråga om Karl J ohans
främsta personliga insats i vårt lands öden. Förberedelserna till den
märkliga omkastningen i svensk politik i strid mot traditioner och
säkerligen ock mot en ganska enhällig folkmening gå i själva verket
tillbaka till tiden för Karl J ohans ankomst. Han har tydligen ganska
snart fått klart för sig huru prekärt den svenska statens läge var
efter freden i Fredrikshamn, inklämt som landet var mellan den
dansk-norska staten och ett Ryssland som atom östersjöländerna behärskade hela Finland och därtill ett gott stycke av nordligaste Sverige. Bristen i rikets inre organisation var därjämte uppenbar och
vittnade om en svaghet som närmade sig en fullkomlig upplösning av
den urgamla rättsordningen. Här var tydligen ett kraftigt ingrepp
av nöden om den lilla svenska staten skulle bestå i längden inför tidens
upprörda stormar.
Den franska marskalken kände det europeiska lägets inre spänning
och faror på ett helt annat sätt än de oerfarna svenska män som
sutto vid ledningen. Han var fullt medveten om att ett utbrott av en
storeuropeisk kris förestod och han kände väl till svagheten i Napoleons till synes så lysande ställning och de inre fientliga krafter som
arbetade på att undergräva det franska kejsardömet. Det blev därför
hans bestämda övertygelse att det populära programmet av Finlands
återerövring med fransk hjälp hade ringa utsikt att förverkligas och
att det endast skulle medföra nya olyckor eller en i längden ohållbar
ställning. Ett förvärv av Norge, som även det tillhörde den svenska
politikens gamla önskemål, skulle då på ett effektivare sätt frigöra
den svenska staten ur dess farliga läge och giva den en mer tryggad
tillvaro. ]1 rågan var blott huru ett dylikt program skulle kunna
realiseras, med eller mot Napoleon, med eller mot Ryssland och England. Utan ett aktivt ingripande i den stora politikens motsatser var
i varje händelse en verklig förbättring av läget omöjlig.
Tiden var ännu icke mogen för ett bestämt partitagande vid den
nya tronföljarens ankomst. Hans första år blev därför ett utomordentligt svårt och krävande skede i hans liv. Motsatsen mellan Napoleon
och Alexander skärptes blott allt mer under år 1811 utan att ännu
medföra en formlig brytning. Lockelser och anbud kommo i mer eller
mindre förtäckt form från båda hållen: Kanske både Norge och Finland kunde förvärvas, kanske delar av bådadera eller endera. Även
förvärv på tysk mark kunde ifrågakomma såsom bytesobjekt mot
delar av Norge vid ett kommande tillfälle. Kombinationernas möjlighet var stor och 1811 års trevande underhandlingar åt båda hållen
509
– ….
Litteratur
utmärktes av märkliga omkastningar i planer och förslag allt efter
konjunkturernas växling.
Det var ett oerhört farligt och spännande spel varpå den svenska
politiken inlåtit sig då den förberedde ett aktivt ställningstagande i
en förestående storeuropeisk konflikt. Höjer har trängt djupt in i
dessa långvariga, svåra och växlingsrika förhandlingar och ingående
skildrat deras förlopp med anförande av belysande citat ur akterna,
främst Karl Johans egna brev. Så mycket synes med ganska stor
visshet framgå av hans undersökning att Karl Johan icke någonsin
under dessa förhandlingar släppte tanken på Norges förvärv i någon
form. Att Napoleon icke kunde förmås överge sin danska bundsförvant och tillmötesgå detta krav var tydlig’eil en av anledningarna till
att Karl Johan icke kunde söka en lösning av den svenska statens
yttre livsproblem genom en anslutning till honom. När så följande
år den europeiska krisen kom till utbrott blevo allianstraktaten i
Petersburg och de märkliga avtalen vid mötet i Abo det givna logiska
resultatet av Karl J ohans diplomati.
Detta avgörande steg, 1812 års politik, var från början och kommer
antagligen allt framgent att bliva föremål för olika bedömande. Höjer
uttalar icke någon egen subjektiv mening härom. Han vill blott skildra
underhandlingarnas förlopp och finna de avgörande motiven främst
hos den svenska politikens ledare men även hos de andra huvudagerande. Icke desto mindre får läsaren mer eller mindre omedvetet intrycket av att författaren icke blott söker förklara den svenska politiken utan även försvara densamma eller i alla händelser finner
skälen emot en anslutning till Frankrike ganska väl grundade. Helt
säkert voro de också det. Det torde böra medgivas även om man samtidigt tillstår för sig själv att man därvid fäller ett omdöme som icke
kan frigöras från kunskapen om den stora kampens utgång. Det var
väl också knappast en anslutning till Napoleon i hopp om Finlands
återerövring – vartill de svenska statsmännen utan Karl Johans
ledning antagligen skulle drivits av den franska politiken – som
utgjorde det statsmannamässiga alternativet till Karl Johans politik
utan en väpnad neutralitet som vid krisens höjdpunkt genom hot eller
lockelse att övergå till krigsdeltagande skulle kunnat förmå Ryssland
att frivilligt avstå Finland eller åtminstone medge en fördelaktig
gränsreglering i norr och åländska öarnas återlämnande. Å ven en
dylik möjlighet skymtar i det politiska kaleidoskopets många formationer. Huruvida en dylik vinst, som åtminstone av kejsar Alexandei”
personligen torde fattats såsom en svår dekonfityr, skulle blivit beståndande efter den utgång som striden fick och väl fått även om
Karl Johans Sverige ej deltagit däri, må väl anses ovisst. Men säkerligen låg dock däri ett nationellt program av verkligt värde.
1812 års uppgörelser rubbades ganska snart. Dess huvudtanke att
genom ett hastigt angrepp på Danmark med rysk hjälp förvärva
Norge innan en svensk här ingrep i Tyskland till Rysslands och koalitationens bistånd kunde till följd av händelsernas snabba utveckling
ej förverkligas. Angreppet mot Danmark ·måste eftersättas deltagandet i den stora världskampen, och Norges förvärv rycktes i ett
510
—-……–…….—————-~–~~–~~-
Litteratur
ovisst fjärran. Den svenska insatsen i fälttåget har icke minst varit
föremål för diskussion. Karl J ohans stora militära anseende gav
honom från början en framskjuten ställning inom koalitionens högsta
ledning. Det har varit en omstridd fråga i vad mån den stora fälttågsplanen varit hans verk eller icke. Författaren har i denna punkt
kunnat stödja sig på ett synnerligen rikt och ingående meningsutbyte
främst bland tyska och österrikiska militärhistoriker, vilket ganska
bestämt stannat vid att erkänna Karl Johans andel däri såsom den
främsta. Karl Johan stod nu på höjdpunkten av sin bana när han
med ett självständigt befäl över en betydande arme av koalitionens
trupper deltog i den avgörande kampen mot Napoleon. Hans ledning
av nordarmen har visserligen varit utsatt för många skilda meningar,
färgade i hög grad av personliga och nationella prestigehänsyn. Utan
tvivel hade Karl J ohan såsom fältherre sina brister vid sidan av stora
och lysande förtjänster, främst måhända en väl långt driven försiktighet som i den våldsamma och hastigt förlöpande kampanjen mot
tidens yppersta militära snille stundtals syntes förlama och fördröja
nordarmens verksamhet. Han var därjämte icke fri från en ömtålighet om makten och överdriven känslighet för kritik som försvårade
samarbetet med de under honom ställda preussiska och ryska generalerna. Men tydligen var hans dröjande och återhållande ledning i
flera fall synnerligen väl motiverad gent emot den för stora ivern
hos hans medbefälhavare. I stort sett torde han på ett utmärkt sätt
ha löst sin uppgift i det världshistoriskt betydelsefulla fälttåg som
ändade med Napoleons definitiva nederlag vid Leipzig.
Svårare att bedöma är Karl J ohans uppträdande i fortsättningen
när striden överfördes till västra Tyskland och in på Frankrikes eget
område. De förbundna makternas behov av den svenska kronprinsens
personliga förmåga och erfarenhet och av den relativt obetydliga
svenska styrka som han disponerade minskades efter den stora segern
ganska hastigt. Hans prestige var nog också åtskilligt rubbad genom
det klander som riktats mot hans härföring. Han behöll visserligen
ledningen av nordarmen, vars roll blev att frigöra nordvästra Tyskland och Nederländerna för att norr ifrån rycka in i Frankrike, men
armens styrka minskades efterhand genom att stora delar av hans
trupper drogos därifrån och ställdes under annat befäl. Själv hade
han sina egna syften att fullfölja, väl medveten om att ett längre
dröjsmål att bevaka dem kunde under snart helt ändrade förhållanden
beröva honom hela den vinst som Sveriges insats i kampen avsett
och traktater utlovade. I detta svåra läge var det åter hans personliga
avgörande som löste svårigheten, i det att han med åsidosättande av
kampen mot Napoleon föll in i Holstein och avtvang konung Fredrik
freden i Kiel som i princip lösgjorde Norge från Danmark och stipulerade dess förening med Sverige.
Samtidigt med denna djärva och självständiga aktion trädde även
ett annat mål, i än högre grad personligt, fram i den svenska kronprinsens planer. Det var den hägrande utsikten att efter Napoleons
väntade fall själv få övertaga ledningen av Frankrikes öden. Denna
tanke, som åtminstone tidtals hade ett stöd i Alexanders vänskap och
511
36-43645. Svensk Tidskrift 1943.
!· …. ~ ,”,/”· , .·;—lillilli-·
Litteratur
uppfattning av det franska problemet, omfattades av Karl Johan med
en verklig iver och inverkade utan tvivel i ganska hög grad på hans
hållning ända fram tills slutkampen i Frankrike var avgjord och den
legitima restaurationen genom Englands och Österrikes beslut blivit
koalitionens program. Det är icke svårt att förstå den lockelse som en
fransk tronbestigning eller ett övertagande i annan form av ledningen
av Frankrikes öden innebar: för Karl Johan som dock var och förblev
fransman hela sitt liv igenom. Svårare är att förstå att hans klara
intellekt kunde tro på varaktigheten av en det franska folket på-
tvingad styrelse av en man som varit med bland de främsta att krossa
dess ärorika armeer och mest lysande maktställning. Måhända litade
han på personliga förbindelser inom landet och gamla meriter därest
ett val skulle ske. De små antydningar om att hans kandidatur varit
aktuell synas icke peka hän på någon större anslutning. Huru därmed
än förhåller sig, var hans dröm att i sitt gamla hemland få efterträda
sin fallna rival otvivelaktigt en verklig åstundan hos honom under de
veckor som föregingo avgörandet i Frankrike. Utan inflytande på
hans görande och låtande såsom den svenska politikens ledare och
den allierade nordarmens högste, om ock numera något kringskurne
chef har hoppet om Frankrikes krona icke varit. Både de utländska
krigarna och statsmännen kring honom och hans svenska rådgivare
och vänner hade åtskilligt att anmärka rörande hans hållning.
Hela denna episod i Karl J ohans liv som varit ganska litet känd,
i äldre litteratur måhända avsiktligt förbigången, har genom Hö-
jer blivit fullt klarlagd så vitt det sparsamma materialet medgiver.
Höjers kloka och förstående uppfattning därav har först gett detta
moment i Karl Johans bana ·dess riktiga proportioner. Genom hans
framställning har äntligen Karl Johans strävan att nå detta mål för
sin ärelystnad fått sin verkliga b.etydelse i förhållande till andra
viktiga syften som bestämt hans uppträdande opartiskt fastställd och
väl avvägd. Karl Johans franska politik »nådde aldrig utöver trevare
och förberedelser», och full klarhet har han tydligen ej själv haft om
den ställning han borde intaga om ledningen av Frankrikes öden
anförtrotts honom. Att han, om en monarkisk ställning eller rollen
såsom republikens president vägrades honom, kunde tänka på den
blygsammare uppgiften att vara en ledande makthavare vid sidan av
den restaurerade bourbonske konungen och även förhandlade därom.
vittnar icke blott om ärelystnad utan snarare om livligheten av hans
åstundan att gagna sitt fosterland i dess förnedringstillstånd och om
tilltron till egen förmåga att kunna göra detta. Något svek av sina
förpliktelser mot Sverige avsåg han icke och den stora uppgiften att
skapa åt detta rike en mer tryggad yttre ställning lämnade kan icke
ett ögonblick ur sikte.
Att Karl Johan mitt bland stridande intressen och viljor lyckades
föra sitt främsta politiska syfte igenom i och med uppgörelsen i Kiel
vittnar om en verklig statsmannabegåvning vid sidan av obestridda
fältherreegenskaper. Huru svår uppgiften i själva verket var, visade
sig bäst i fortsättningen när det gällde att verkligen genomföra landets besittningstagande. Det var härvid mindre det helt naturliga.
512
Litteratur
nationella motståndet från Norges folk än den i Europa växande
känslan för legitimitetens rätt och de politiska intressen som främst
inom England och Ryssland ställde sig emot en förening av de båda
nordiska rikena som utgjorde den verkliga svårigheten. Avgörandet
i Norge som slutgiltigt framtvangs genom det korta norska fälttåget
har sedan länge varit ett grundligt genomdebatterat problem. Höjer
har icke kunnat väsentligen berika den bild av den svensk-norska
unionens tillkomst som forskningen redan vunnit, men hans gedigna
framställning bestyrker det bestämda intrycket av att unionen sådan
den blev var Karl J ohans personliga verk. Såväl förtjänsten av att
den verkligen trots alla hinder kom till stånd som de uppenbara brister som vidlådde dess rättsliga formulering och högst väsentligt förringade dess värde och framtidsutsikter få tillskrivas Karl Johan och
hans iver att få verket igenom. Brådska var onekligen hela tiden av
nöden och aktionen i sin helhet framträder starkt såsom ett moment
i den storeuropeiska krisen. Höjer har skickligt lyckats fånga och
framhäva den väsentliga betingelse för dess tillkomst som detta större
sammanhang utgjorde.
En biografisk skildring är ju nödvändigtvis grupperad kring en
central gestalt. Den avser att belysa en viss persons liv och verk.
Men den kan också på samma gång giva en översikt, låt vara från
en begränsad synpunkt, av mångfalden av samtida händelser och
ideströmningar och därigenom lättare fjättra läsarens intresse och
fantasi än en allmän, mer detaljerad eller mer abstrakt skildring av
tidens hela historia förmår. Just detta är biografiens styrka att den
begränsar berättelsen om den outtömligt rika verkligheten under en
viss epok till en betydande personlighets insatser däri och ändock
kan meddela ett intryck av hela epokens väsentliga innebörd. Det
blir naturligtvis en fragmentarisk, ofta ensidig bild av tidsskedet som
vinnes, men bilden blir givetvis rikare ju mer betydande den person är kring vilken berättelsen koncentreras och vars livsöde djupare
och intimare är förbundet med tidens hela liv. Det gäller den politiska
biografien lika väl som varje levnadsteckning av andra kulturlivets
betydande gestalter. Därför har också den biografiska skildringen
blivit en alltmer använd och populär metod att belysa gångna tidsskedens liv och ge konkreta ehuru begränsade bidrag till deras
historia.
Torvald Höjers berättelse om Karl Johans levnad intill tronbestigningen är ett sådant mäktigt bidrag till svensk och allmän historia
och bör utan tvekan räknas till. de mest betydande biografier som
vårt lands litteratur har att uppvisa. Det torde också få erkännas
att det är svårt att finna någon utländsk politisk biografi som vilår
på så allsidig och grundlig kännedom om sitt ämne. Berättelsen vittnar därjämte om en sällsynt objektivitet- en egenskap som vid biografiska skildringar kanske tillhör de mer sällsynta. Det mogna, väl
skolade omdömet sviker icke på någon punkt och någon annan tendens kan icke spåras än att finna sanningen enligt den moderna
historiska vetenskapens krav.
513
……
Litteratu1·
Karl .Tohans personlighet framstår i denna del givetvis vida klarare
än i den föregående. Under sin franska tid fick han icke tillfälle att
fullt visa sin förmåga och intaga en ledande ställning vare sig på det
politiska eller militära området. Han stod i skuggan av Napoleons
mäktigare gestalt och tilläts icke, lika litet som någon annan, att spela
en verkligt självständig roll vid dennes sida. Såsom svensk tronföljare
blev hans ställning helt annan. Först nu fick han tillfälle att fullt
visa vad han dugde till och utveckla sin inneboende fulla kraft och
rikedomen av betydande egenskaper.
I och för sig inbjöd ställningen som tronföljare ingalunda därtill.
Hans företrädare, den så plötsligt bortgångne Karl August, hade icke
spelat någon roll i det politiska livet alls. Annorlunda ställde det
sig för den franska krigarefurste som kallades hit just för att giva
en kraftigare ledning åt den svenska staten. För honom själv var det
självfallet att genast taga en dylik ledning. De formella och begränsade befogenheter såsom högsta befälhavare näst konungen över krigsmakten, plats i statsrådet och förordnande till regent under konungens
sjukdom – det sista för övrigt icke överensstämmande med grundlagens dåvarande lydelse – voro icke den verkliga grunden härför.
Det var makten av hans personlighet som gjorde honom till den styrande, särskilt i allt som rörde militära och yttre politiska ting. Man
kan till och med vara frestad att tala om Karl Johans diktatur under
de år som den stora yttre krisen varade.
Otvivelaktigt voro de svenska män som sutto i regeringen eller på
rikets främsta administrativa poster utmärkt hederliga och fosterlandsälskande män, samtliga för övrigt högt bildade aristokrater och
byråkrater i olika nyanser, men ingen av dem hade någon större kännedom om den stora politikens spörsmål eller någon vana vid självständig verksamhet eller förmåga åv initiativ och mod att göra en
mening gällande- säkerligen en följd av enväldets nivellerande och
tyngande regim. Den auktoritet den nya kronprinsen förvärvade på
grund av sin personliga överlägsenhet, sin självkänsla och sin erfarenhet blev därför från början utomordentlig. Denna främling, frigjord
från gamla traditioner och slentrian, från nedärvda fördomar eller
populära önskemål, återgav nästan med ens den kraft åt den svenska
regeringsmakten som den saknat sedan Gustav III:s dagar och förlänade i själva verket efterhand ett starkt tycke av monarkiskt övervälde åt den nya författningen som de första åren efter statsvälvningen närmast såg ut att utveckla sig till ett ständervälde liknande
frihetstidens. Det blev hastigt nog slut på den inre upplösningen och
en märklig sammanfattning av det svenska folkets krafter och mitt
bland all ovisshet och planlöshet beträffande rikets yttre politik
samlade en kraftig ledning både regering och folk nästan utan opposition kring ett bestämt program som förde in den svenska staten i en
stoT politisk aktion trots dess svaga ekonomi och stora fredsbehov.
Icke mindre märklig var den auktoritet med vilken den svenska tronföljaren rörde sig bland den stora koalitionens mäktiga furstar, krigarhövdingar och statsmän och bland dess många stridiga viljor i huvudsak :l’ick sina avsikter igenom. Hans framfärd ligger så fullständigt
514
Litteratur
över mvan för samtida svenska politiker att de stora resultat som
vunnos måste tillskrivas honom allena. Det är också främst på grund
härav som han städse kommer att nämnas bland vart folks stora hövdingar.
Höjers teckning lämnar ett starkt intryck av en betydande personlighet, en statsman och krigare över vanliga mått. Men den fördöljer
ingalunda svagheterna i Karl Johans väsen, främst hans alltför uppbrusande lynne, hans otålighet och överdrivna misstänksamhet. Helt
säkert var han ingalunda lätt att samarbeta med vare sig för de
svenskar som omgåvo honom eller de många utländska generaler och
ministrar med vilka han hade att umgås och förhandla. Icke heller
kan han fritagas från en väl stark omsorg om sin och sin familjs
ekonomi vid de förhandlingar som definitivt reglerade fredsslut och
skadestånd. Men visserligen hade han starka skäl för sina krav på
ersättning för de förluster som hans övergång i svensk tjänst och brytningen med Napoleon medfört. Diskussionen om rättmätigheten i
dessa anspråk uteblev ingalunda och Karl Johans egen tolkning av
vissa överenskommelser rörande penningersättning från utländska
makter till den svenska staten torde nog förbliva omstridd. Om härvid en ingalunda omotiverad benägenhet att stärkg sin och den nya
dynastiens ekonomiska ställning framträder, förenar den sig med en
sällsynt liberalitet mot enskilda personer eller för allmänna syften.
Karl Johan hör till de stora historiska personlig·heter som endast
vinna på att allsidigt och objektivt granskas och om vilka det gäller
att framhållandet av brister och misstag endast gör dem mer mänskliga
och mer förståeliga utan att förringa deras storhet och verkliga förtjänster.
Historiker av facket såväl som alla andra som äro intresserade av
historisk forskning och historiska skildringar hava allt skäl att med
synnerlig tillfredsställelse och tacksamhet mottaga elen nya. delen av
Höjers monumentala Karl J ohansbiografi. Den är en heder för svensk
vetenskap. Den önskan må här till sist få uttalas att författaren får
tillfälle att slutföra densamma genom en skildring även av Karl J ohans levnad och verksamhet såsom Sveriges och Norges konung.
515
… .;·. ·~—-··-
EN MONUMENTAL KARL JOHANSBIOGRAFI
Anmälan av professor LUDVIG STAVENOW, Uppsala
Den första delen av Höjers stora Karl Johansbiografi, som utkom för
några sedan, skildrade sitt föremåls märkliga levnadsöden före valet
till svensk tronföljare eller »den franska tiden» av hans levnad. Helt
nyligen har biografien fortsatts genom en andra del, ägnad tronföljarvalet och kronprinstiden intill tronbestigningen.’
Denna nya del är liksom den föregående en mäktig volym som redan
genom sitt omfång inger respekt för författarens arbetsförmåga. Det
har förvisso krävts en stor energi för att inom så kort tid kunna
framlägga densamma. Visserligen behandlar den endast några få år
av Karl Johans liv men otvivelaktigt de mest innehållsrika och betydande, i själva verket höjdpunkten av hans levnadsbana. Förutsättningen härför har givetvis varit att docent Höjer sedan många år
tillbaka ägnat sin forskning åt just detta parti av Sveriges och Europas historia och genom sin gradualavhandling samt en mångfald speciella uppsatser och essayer belyst tidens politiska händelser, särskilt
Sveriges deltagande i det stora koalitionskriget mot Napoleon. Han
var därigenom särdeles väl rustad att giva en kring den svenska
kronprinsen koncentrerad skildring av dessa års diplomatiska och
militära företeelser. ·
Vad som främst imponerar vid ett studium av Höjers nya bok är
just den utomordentligt grundliga Qch vederhäftiga forskning som
ligger bakom densamma. Det har gällt att mitt ibland de många litterära, delvis halvt diktade eller legendariska skildringarna av en
underbar och fängslande levnadsbana lägga fram en verkligt vederhäftig berättelse, stödd på ett så vitt möjligt fullständigt och med
modern kritik sovrat och bedömt källmaterial. Detta har också lyckats.
författaren. Enligt planen är arbetet skrivet för en större bildad allmänhet och den vetenskapliga apparaten har därför icke fått tynga
själva texten. Men författaren har kunnat bifoga en detaljerad redogörelse för sina källor, inneslutande på samma gång en rikedom av
kritiska exkurser. För den historiska vetenskapen har denna källkritiska del ett särskilt och bestående värde i det att den ger varje
forskare möjlighet till kontroll och en välkommen ledning vid fortsatt
;;pecialforskning.
Främst bland de rika källor varur Höjer kunnat ösa står otvivelaktigt det Bernadotteska familjearkivet som här för första gången
kunnat i full utsträckning tillgodogöras för forskningen. Därigenom
har framför allt en säker och dokumenterad uppfattning av Karl
Johans egen åskådning, hans motiv vid varje viktigare avgörande och
1 Carl XIV Johan av Torvald T:son Höjer. Kronprinstiden. Norstedts.
506
~; . ~:… –~——_,.___.________
Litteratur
hans förhållande till samtida personer och problem kunnat vinnas.
För att nå en fullständig och allsidig bild av sitt föremåls verksamhet
under dessa år har han därjämte måst uppsöka det aktmaterial som
förefinnes i en stor mångfald av offentliga och privata arkiv och
bibliotek inom och utomlands förutom det att han haft att genomgå
den föregående utomordentligt rika ämneslitteraturen. Uppgiftens
svårighet ökas därav att dessa års komplicerade historia bjuder på
en mångfald problem kring vilka ända från början en livlig debatt
pågått och ännu pågår, stundom med ganska mycken lidelse och överdrift. Varje våldsammare kris i det europeiska statssystemets moderna utveckling alstrar en mångfald av motstridiga omdömen och
därmed uppgifter för en kommande forskning. De bliva desto svårlöstare ju mer själva källmaterialet i sig inrymmer skilda meningar
och påståenden och genom sin stora rikedom ökar mödan av kritisk
granskning. Detta gäller alldeles särskilt vår egen tids stora världshändelser men även, om ock i mindre mått, Napoleonstiden och särskilt
den kris vari det napoleonska världsväldet gick under. Marskalk
Bernadotte, dittills en andraplansfigur i det stora dramat, kom helt
plötsligt genom ödets nyck att få en huvudroll däri. Om den första
delen av biografin främst behandlat frågor av vikt för att förstå hans
tidigare öden, varvid källmaterialet oftast varit synnerligen fragmentariskt och problemen snarare av personlig art än av allmännare betydelse, är kronprins Karl ,Johans ställning i centrum av tidens händelser däremot förknippad med de mest djupgående spörsmål rörande
både honom personligen och tidens hela historia i dess relation till
hans verksamhet.
Höjer har belyst denna verksamhet på ett sätt som torde bliva en
beståndande vinning för historisk vetenskap. I detalj kan ju alltid
åtskilligt nytt komma att tilläggas. I värdesättning komma väl alltid
motsatta meningar att prägla en diskussion som ju får sin ständiga
eggelse i nya tidshändelser och deras återverkan på äldre historiska
företeelsers bedömande. Men den ingående, väl dokumenterade och
efter moderna kritiska krav gjorda berättelsen rubbas icke därav och
Höjers objektiva diskussion av de avgörande momenten i kronprins
Karl J ohans historia har skapat den fasta grundval på vilken en
följande debatt alltid måste röra sig. Därmed är också sagt att
Höjers arbete nått det bästa vitsord som kan givas ett modernt historiskt verk.
Vad stilen eller framställning·en beträffar är den såsom alltid i
Höjers arbeten vårdad, klar och enkel. Författaren älskar tydligen
ej att gå in i spekulationer om de möjligheter som städse framträda
såsom alternativ till det faktiskt skeende eller att söka fånga meningen
i det som sker under synpunkter som ett spekulativt betraktelsesätt av
historien alltid kan erbjuda. Händels~rna få tala för sig själva och
de handlande personernas motiv hämtas fram ur deras egna yttranden och skriftliga uttalanden, kritiskt fastställda så vitt möjligt som
deras innersta syften och tankar. Måhända kunde berättelsen här och
där vara mer koncentrerad och översiktlig. En alltför bred redovisning av diplomatiska underhandlingar med deras varandra korsande
507
.·; ;.,.. .., …;.
Litteratur
förslag, dunkla syften och svårtolkade överenskommelser verkar lätt
tröttande, särskilt i en skildring som avser en större läsekrets. Alldeles fria från en dylik tyngd äro vissa partier av Höjers skildring
icke, måhända beroende av att de på samma gång fått inrymma en
dold polemik mot avvikande åskådningar. Den nya delen av biografien är därför delvis något tunglästare än den förra. Men så rör den
sig också om så mycket betydelsefullare händelser och utgör i själva
verket på samma gång en ’översikt av en av den nyare historiens
viktigaste kriser.
Författaren antyder i sitt förord att några stora och märkliga nyh!’)ter som skulle väsentligen förändra en redan traditionell bild
knappast förefinnas i hans bok. Det var ej heller att vänta. När det
gäller så pass moderna tider som Napoleonsepoken har händelsernas
gång redan från början annoterats och kornmenterats av samtid och
eftervärld i så rikt mått att det knappast längre går att finna nya
märkliga eller överraskande fakta av större vikt, utan uppgiften blir
snarare att skingra missuppfattning och legend, ge säkrare besked
rörande omdiskuterade förhållanden samt även att med en rikedom
av kritiskt fastställda detaljer ge konkretion åt berättelsen och fylligare och sannare karakteristik av personligheter. Det är just vad
författaren gjort och både den negativa och positiva sidan av hans
forskningsuppgift har på lika förträffligt sätt beaktats. Hans berättelse är fylld av intressanta moment beträffande både händelsernas
förlopp och diskussionen av orsaker och motiv. Här nedan blir blott
tillfälle att dröja vid några väsentligare punkter däri.
Först möter oss då den underbara sagan om huru den franska
marskalken, uppkomlingen från ett sydfranskt lågborgerligt hem under revolutionens upprörda sociala omviilvningar, helt plötsligt och
i strid med den svenska regeringens ’en gång fattade beslut och redan
bekantgjorda förslag kom att utses till den urgamla svenska kronans
blivande innehavare. Berättelsen härom är städse lika spännande
och förvånansvärd, hur ofta den än skildras. Från svensk sida har
allt som kunnat belysa händelseförloppet hemma vid riksmötet i Örebro redan längesedan framdragits ur arkiven och enskildas gömmor
och rikligen kommenterats. Ä ven från fransk sida har tilldragelsen
i hög grad beaktats, men både marskalk Bernadottes egen verksamhet sedan planerna på hans val kommo till hans kännedom och kanske
framför allt Napoleons hållning – det otvivelaktigt viktigaste problemet – varit rätt litet kända och undersökta. Höjer visar att både
Bernadotte energiskt ehuru självfallet så hemligt som saken krävde
arbetat för sin kandidatur och att Napoleon, som visserligen hade att
taga hänsyn till sin mäktige allierade kejsar Alexander och sin trogna
bundsförvant kungen av Danmark samt därjämte stod inför ett svårt
val bland de sina om en fransk prins eller marskalk från svenskt håll
verkligen åstundades, funnit klokast att icke officiellt göra något
bestämt uttalande som i tid kunde nå Sverige men dock indirekt och
under hand låta antyda att Bernadottes val överensstämde med hans
önskan. Att Napoleon icke alldeles gärna såg valet länkas just på
508
Litteratur
Bernadotte som han misstänkte såsom en hemlig motståndare och
rival är ganska uppenbart, men någon annan av sina närmaste hade
han knappt att rekommendera då hans styvson Eugene Beauharnais,
vicekonungen av Italien, vid en diskret förfrågan visade sig ovillig.
Allt som det spröda materialet härom kan upplysa har skarpsinnigt
och övertygande framlagts på ett sätt som ganska definitivt löser de
invecklade spörsmålen.
Huvudintresset vid bokens studium riktar sig sedan mot ett av den
moderna svenska historiens mest omdebatterade problem, 1812 års
politik och dess förutsättningar. Det är här fråga om Karl J ohans
främsta personliga insats i vårt lands öden. Förberedelserna till den
märkliga omkastningen i svensk politik i strid mot traditioner och
säkerligen ock mot en ganska enhällig folkmening gå i själva verket
tillbaka till tiden för Karl J ohans ankomst. Han har tydligen ganska
snart fått klart för sig huru prekärt den svenska statens läge var
efter freden i Fredrikshamn, inklämt som landet var mellan den
dansk-norska staten och ett Ryssland som atom östersjöländerna behärskade hela Finland och därtill ett gott stycke av nordligaste Sverige. Bristen i rikets inre organisation var därjämte uppenbar och
vittnade om en svaghet som närmade sig en fullkomlig upplösning av
den urgamla rättsordningen. Här var tydligen ett kraftigt ingrepp
av nöden om den lilla svenska staten skulle bestå i längden inför tidens
upprörda stormar.
Den franska marskalken kände det europeiska lägets inre spänning
och faror på ett helt annat sätt än de oerfarna svenska män som
sutto vid ledningen. Han var fullt medveten om att ett utbrott av en
storeuropeisk kris förestod och han kände väl till svagheten i Napoleons till synes så lysande ställning och de inre fientliga krafter som
arbetade på att undergräva det franska kejsardömet. Det blev därför
hans bestämda övertygelse att det populära programmet av Finlands
återerövring med fransk hjälp hade ringa utsikt att förverkligas och
att det endast skulle medföra nya olyckor eller en i längden ohållbar
ställning. Ett förvärv av Norge, som även det tillhörde den svenska
politikens gamla önskemål, skulle då på ett effektivare sätt frigöra
den svenska staten ur dess farliga läge och giva den en mer tryggad
tillvaro. ]1 rågan var blott huru ett dylikt program skulle kunna
realiseras, med eller mot Napoleon, med eller mot Ryssland och England. Utan ett aktivt ingripande i den stora politikens motsatser var
i varje händelse en verklig förbättring av läget omöjlig.
Tiden var ännu icke mogen för ett bestämt partitagande vid den
nya tronföljarens ankomst. Hans första år blev därför ett utomordentligt svårt och krävande skede i hans liv. Motsatsen mellan Napoleon
och Alexander skärptes blott allt mer under år 1811 utan att ännu
medföra en formlig brytning. Lockelser och anbud kommo i mer eller
mindre förtäckt form från båda hållen: Kanske både Norge och Finland kunde förvärvas, kanske delar av bådadera eller endera. Även
förvärv på tysk mark kunde ifrågakomma såsom bytesobjekt mot
delar av Norge vid ett kommande tillfälle. Kombinationernas möjlighet var stor och 1811 års trevande underhandlingar åt båda hållen
509
– ….
Litteratur
utmärktes av märkliga omkastningar i planer och förslag allt efter
konjunkturernas växling.
Det var ett oerhört farligt och spännande spel varpå den svenska
politiken inlåtit sig då den förberedde ett aktivt ställningstagande i
en förestående storeuropeisk konflikt. Höjer har trängt djupt in i
dessa långvariga, svåra och växlingsrika förhandlingar och ingående
skildrat deras förlopp med anförande av belysande citat ur akterna,
främst Karl Johans egna brev. Så mycket synes med ganska stor
visshet framgå av hans undersökning att Karl Johan icke någonsin
under dessa förhandlingar släppte tanken på Norges förvärv i någon
form. Att Napoleon icke kunde förmås överge sin danska bundsförvant och tillmötesgå detta krav var tydlig’eil en av anledningarna till
att Karl Johan icke kunde söka en lösning av den svenska statens
yttre livsproblem genom en anslutning till honom. När så följande
år den europeiska krisen kom till utbrott blevo allianstraktaten i
Petersburg och de märkliga avtalen vid mötet i Abo det givna logiska
resultatet av Karl J ohans diplomati.
Detta avgörande steg, 1812 års politik, var från början och kommer
antagligen allt framgent att bliva föremål för olika bedömande. Höjer
uttalar icke någon egen subjektiv mening härom. Han vill blott skildra
underhandlingarnas förlopp och finna de avgörande motiven främst
hos den svenska politikens ledare men även hos de andra huvudagerande. Icke desto mindre får läsaren mer eller mindre omedvetet intrycket av att författaren icke blott söker förklara den svenska politiken utan även försvara densamma eller i alla händelser finner
skälen emot en anslutning till Frankrike ganska väl grundade. Helt
säkert voro de också det. Det torde böra medgivas även om man samtidigt tillstår för sig själv att man därvid fäller ett omdöme som icke
kan frigöras från kunskapen om den stora kampens utgång. Det var
väl också knappast en anslutning till Napoleon i hopp om Finlands
återerövring – vartill de svenska statsmännen utan Karl Johans
ledning antagligen skulle drivits av den franska politiken – som
utgjorde det statsmannamässiga alternativet till Karl Johans politik
utan en väpnad neutralitet som vid krisens höjdpunkt genom hot eller
lockelse att övergå till krigsdeltagande skulle kunnat förmå Ryssland
att frivilligt avstå Finland eller åtminstone medge en fördelaktig
gränsreglering i norr och åländska öarnas återlämnande. Å ven en
dylik möjlighet skymtar i det politiska kaleidoskopets många formationer. Huruvida en dylik vinst, som åtminstone av kejsar Alexandei”
personligen torde fattats såsom en svår dekonfityr, skulle blivit beståndande efter den utgång som striden fick och väl fått även om
Karl Johans Sverige ej deltagit däri, må väl anses ovisst. Men säkerligen låg dock däri ett nationellt program av verkligt värde.
1812 års uppgörelser rubbades ganska snart. Dess huvudtanke att
genom ett hastigt angrepp på Danmark med rysk hjälp förvärva
Norge innan en svensk här ingrep i Tyskland till Rysslands och koalitationens bistånd kunde till följd av händelsernas snabba utveckling
ej förverkligas. Angreppet mot Danmark ·måste eftersättas deltagandet i den stora världskampen, och Norges förvärv rycktes i ett
510
—-……–…….—————-~–~~–~~-
Litteratur
ovisst fjärran. Den svenska insatsen i fälttåget har icke minst varit
föremål för diskussion. Karl J ohans stora militära anseende gav
honom från början en framskjuten ställning inom koalitionens högsta
ledning. Det har varit en omstridd fråga i vad mån den stora fälttågsplanen varit hans verk eller icke. Författaren har i denna punkt
kunnat stödja sig på ett synnerligen rikt och ingående meningsutbyte
främst bland tyska och österrikiska militärhistoriker, vilket ganska
bestämt stannat vid att erkänna Karl Johans andel däri såsom den
främsta. Karl Johan stod nu på höjdpunkten av sin bana när han
med ett självständigt befäl över en betydande arme av koalitionens
trupper deltog i den avgörande kampen mot Napoleon. Hans ledning
av nordarmen har visserligen varit utsatt för många skilda meningar,
färgade i hög grad av personliga och nationella prestigehänsyn. Utan
tvivel hade Karl J ohan såsom fältherre sina brister vid sidan av stora
och lysande förtjänster, främst måhända en väl långt driven försiktighet som i den våldsamma och hastigt förlöpande kampanjen mot
tidens yppersta militära snille stundtals syntes förlama och fördröja
nordarmens verksamhet. Han var därjämte icke fri från en ömtålighet om makten och överdriven känslighet för kritik som försvårade
samarbetet med de under honom ställda preussiska och ryska generalerna. Men tydligen var hans dröjande och återhållande ledning i
flera fall synnerligen väl motiverad gent emot den för stora ivern
hos hans medbefälhavare. I stort sett torde han på ett utmärkt sätt
ha löst sin uppgift i det världshistoriskt betydelsefulla fälttåg som
ändade med Napoleons definitiva nederlag vid Leipzig.
Svårare att bedöma är Karl J ohans uppträdande i fortsättningen
när striden överfördes till västra Tyskland och in på Frankrikes eget
område. De förbundna makternas behov av den svenska kronprinsens
personliga förmåga och erfarenhet och av den relativt obetydliga
svenska styrka som han disponerade minskades efter den stora segern
ganska hastigt. Hans prestige var nog också åtskilligt rubbad genom
det klander som riktats mot hans härföring. Han behöll visserligen
ledningen av nordarmen, vars roll blev att frigöra nordvästra Tyskland och Nederländerna för att norr ifrån rycka in i Frankrike, men
armens styrka minskades efterhand genom att stora delar av hans
trupper drogos därifrån och ställdes under annat befäl. Själv hade
han sina egna syften att fullfölja, väl medveten om att ett längre
dröjsmål att bevaka dem kunde under snart helt ändrade förhållanden
beröva honom hela den vinst som Sveriges insats i kampen avsett
och traktater utlovade. I detta svåra läge var det åter hans personliga
avgörande som löste svårigheten, i det att han med åsidosättande av
kampen mot Napoleon föll in i Holstein och avtvang konung Fredrik
freden i Kiel som i princip lösgjorde Norge från Danmark och stipulerade dess förening med Sverige.
Samtidigt med denna djärva och självständiga aktion trädde även
ett annat mål, i än högre grad personligt, fram i den svenska kronprinsens planer. Det var den hägrande utsikten att efter Napoleons
väntade fall själv få övertaga ledningen av Frankrikes öden. Denna
tanke, som åtminstone tidtals hade ett stöd i Alexanders vänskap och
511
36-43645. Svensk Tidskrift 1943.
!· …. ~ ,”,/”· , .·;—lillilli-·
Litteratur
uppfattning av det franska problemet, omfattades av Karl Johan med
en verklig iver och inverkade utan tvivel i ganska hög grad på hans
hållning ända fram tills slutkampen i Frankrike var avgjord och den
legitima restaurationen genom Englands och Österrikes beslut blivit
koalitionens program. Det är icke svårt att förstå den lockelse som en
fransk tronbestigning eller ett övertagande i annan form av ledningen
av Frankrikes öden innebar: för Karl Johan som dock var och förblev
fransman hela sitt liv igenom. Svårare är att förstå att hans klara
intellekt kunde tro på varaktigheten av en det franska folket på-
tvingad styrelse av en man som varit med bland de främsta att krossa
dess ärorika armeer och mest lysande maktställning. Måhända litade
han på personliga förbindelser inom landet och gamla meriter därest
ett val skulle ske. De små antydningar om att hans kandidatur varit
aktuell synas icke peka hän på någon större anslutning. Huru därmed
än förhåller sig, var hans dröm att i sitt gamla hemland få efterträda
sin fallna rival otvivelaktigt en verklig åstundan hos honom under de
veckor som föregingo avgörandet i Frankrike. Utan inflytande på
hans görande och låtande såsom den svenska politikens ledare och
den allierade nordarmens högste, om ock numera något kringskurne
chef har hoppet om Frankrikes krona icke varit. Både de utländska
krigarna och statsmännen kring honom och hans svenska rådgivare
och vänner hade åtskilligt att anmärka rörande hans hållning.
Hela denna episod i Karl J ohans liv som varit ganska litet känd,
i äldre litteratur måhända avsiktligt förbigången, har genom Hö-
jer blivit fullt klarlagd så vitt det sparsamma materialet medgiver.
Höjers kloka och förstående uppfattning därav har först gett detta
moment i Karl Johans bana ·dess riktiga proportioner. Genom hans
framställning har äntligen Karl Johans strävan att nå detta mål för
sin ärelystnad fått sin verkliga b.etydelse i förhållande till andra
viktiga syften som bestämt hans uppträdande opartiskt fastställd och
väl avvägd. Karl Johans franska politik »nådde aldrig utöver trevare
och förberedelser», och full klarhet har han tydligen ej själv haft om
den ställning han borde intaga om ledningen av Frankrikes öden
anförtrotts honom. Att han, om en monarkisk ställning eller rollen
såsom republikens president vägrades honom, kunde tänka på den
blygsammare uppgiften att vara en ledande makthavare vid sidan av
den restaurerade bourbonske konungen och även förhandlade därom.
vittnar icke blott om ärelystnad utan snarare om livligheten av hans
åstundan att gagna sitt fosterland i dess förnedringstillstånd och om
tilltron till egen förmåga att kunna göra detta. Något svek av sina
förpliktelser mot Sverige avsåg han icke och den stora uppgiften att
skapa åt detta rike en mer tryggad yttre ställning lämnade kan icke
ett ögonblick ur sikte.
Att Karl Johan mitt bland stridande intressen och viljor lyckades
föra sitt främsta politiska syfte igenom i och med uppgörelsen i Kiel
vittnar om en verklig statsmannabegåvning vid sidan av obestridda
fältherreegenskaper. Huru svår uppgiften i själva verket var, visade
sig bäst i fortsättningen när det gällde att verkligen genomföra landets besittningstagande. Det var härvid mindre det helt naturliga.
512
Litteratur
nationella motståndet från Norges folk än den i Europa växande
känslan för legitimitetens rätt och de politiska intressen som främst
inom England och Ryssland ställde sig emot en förening av de båda
nordiska rikena som utgjorde den verkliga svårigheten. Avgörandet
i Norge som slutgiltigt framtvangs genom det korta norska fälttåget
har sedan länge varit ett grundligt genomdebatterat problem. Höjer
har icke kunnat väsentligen berika den bild av den svensk-norska
unionens tillkomst som forskningen redan vunnit, men hans gedigna
framställning bestyrker det bestämda intrycket av att unionen sådan
den blev var Karl J ohans personliga verk. Såväl förtjänsten av att
den verkligen trots alla hinder kom till stånd som de uppenbara brister som vidlådde dess rättsliga formulering och högst väsentligt förringade dess värde och framtidsutsikter få tillskrivas Karl Johan och
hans iver att få verket igenom. Brådska var onekligen hela tiden av
nöden och aktionen i sin helhet framträder starkt såsom ett moment
i den storeuropeiska krisen. Höjer har skickligt lyckats fånga och
framhäva den väsentliga betingelse för dess tillkomst som detta större
sammanhang utgjorde.
En biografisk skildring är ju nödvändigtvis grupperad kring en
central gestalt. Den avser att belysa en viss persons liv och verk.
Men den kan också på samma gång giva en översikt, låt vara från
en begränsad synpunkt, av mångfalden av samtida händelser och
ideströmningar och därigenom lättare fjättra läsarens intresse och
fantasi än en allmän, mer detaljerad eller mer abstrakt skildring av
tidens hela historia förmår. Just detta är biografiens styrka att den
begränsar berättelsen om den outtömligt rika verkligheten under en
viss epok till en betydande personlighets insatser däri och ändock
kan meddela ett intryck av hela epokens väsentliga innebörd. Det
blir naturligtvis en fragmentarisk, ofta ensidig bild av tidsskedet som
vinnes, men bilden blir givetvis rikare ju mer betydande den person är kring vilken berättelsen koncentreras och vars livsöde djupare
och intimare är förbundet med tidens hela liv. Det gäller den politiska
biografien lika väl som varje levnadsteckning av andra kulturlivets
betydande gestalter. Därför har också den biografiska skildringen
blivit en alltmer använd och populär metod att belysa gångna tidsskedens liv och ge konkreta ehuru begränsade bidrag till deras
historia.
Torvald Höjers berättelse om Karl Johans levnad intill tronbestigningen är ett sådant mäktigt bidrag till svensk och allmän historia
och bör utan tvekan räknas till. de mest betydande biografier som
vårt lands litteratur har att uppvisa. Det torde också få erkännas
att det är svårt att finna någon utländsk politisk biografi som vilår
på så allsidig och grundlig kännedom om sitt ämne. Berättelsen vittnar därjämte om en sällsynt objektivitet- en egenskap som vid biografiska skildringar kanske tillhör de mer sällsynta. Det mogna, väl
skolade omdömet sviker icke på någon punkt och någon annan tendens kan icke spåras än att finna sanningen enligt den moderna
historiska vetenskapens krav.
513
……
Litteratu1·
Karl .Tohans personlighet framstår i denna del givetvis vida klarare
än i den föregående. Under sin franska tid fick han icke tillfälle att
fullt visa sin förmåga och intaga en ledande ställning vare sig på det
politiska eller militära området. Han stod i skuggan av Napoleons
mäktigare gestalt och tilläts icke, lika litet som någon annan, att spela
en verkligt självständig roll vid dennes sida. Såsom svensk tronföljare
blev hans ställning helt annan. Först nu fick han tillfälle att fullt
visa vad han dugde till och utveckla sin inneboende fulla kraft och
rikedomen av betydande egenskaper.
I och för sig inbjöd ställningen som tronföljare ingalunda därtill.
Hans företrädare, den så plötsligt bortgångne Karl August, hade icke
spelat någon roll i det politiska livet alls. Annorlunda ställde det
sig för den franska krigarefurste som kallades hit just för att giva
en kraftigare ledning åt den svenska staten. För honom själv var det
självfallet att genast taga en dylik ledning. De formella och begränsade befogenheter såsom högsta befälhavare näst konungen över krigsmakten, plats i statsrådet och förordnande till regent under konungens
sjukdom – det sista för övrigt icke överensstämmande med grundlagens dåvarande lydelse – voro icke den verkliga grunden härför.
Det var makten av hans personlighet som gjorde honom till den styrande, särskilt i allt som rörde militära och yttre politiska ting. Man
kan till och med vara frestad att tala om Karl Johans diktatur under
de år som den stora yttre krisen varade.
Otvivelaktigt voro de svenska män som sutto i regeringen eller på
rikets främsta administrativa poster utmärkt hederliga och fosterlandsälskande män, samtliga för övrigt högt bildade aristokrater och
byråkrater i olika nyanser, men ingen av dem hade någon större kännedom om den stora politikens spörsmål eller någon vana vid självständig verksamhet eller förmåga åv initiativ och mod att göra en
mening gällande- säkerligen en följd av enväldets nivellerande och
tyngande regim. Den auktoritet den nya kronprinsen förvärvade på
grund av sin personliga överlägsenhet, sin självkänsla och sin erfarenhet blev därför från början utomordentlig. Denna främling, frigjord
från gamla traditioner och slentrian, från nedärvda fördomar eller
populära önskemål, återgav nästan med ens den kraft åt den svenska
regeringsmakten som den saknat sedan Gustav III:s dagar och förlänade i själva verket efterhand ett starkt tycke av monarkiskt övervälde åt den nya författningen som de första åren efter statsvälvningen närmast såg ut att utveckla sig till ett ständervälde liknande
frihetstidens. Det blev hastigt nog slut på den inre upplösningen och
en märklig sammanfattning av det svenska folkets krafter och mitt
bland all ovisshet och planlöshet beträffande rikets yttre politik
samlade en kraftig ledning både regering och folk nästan utan opposition kring ett bestämt program som förde in den svenska staten i en
stoT politisk aktion trots dess svaga ekonomi och stora fredsbehov.
Icke mindre märklig var den auktoritet med vilken den svenska tronföljaren rörde sig bland den stora koalitionens mäktiga furstar, krigarhövdingar och statsmän och bland dess många stridiga viljor i huvudsak :l’ick sina avsikter igenom. Hans framfärd ligger så fullständigt
514
Litteratur
över mvan för samtida svenska politiker att de stora resultat som
vunnos måste tillskrivas honom allena. Det är också främst på grund
härav som han städse kommer att nämnas bland vart folks stora hövdingar.
Höjers teckning lämnar ett starkt intryck av en betydande personlighet, en statsman och krigare över vanliga mått. Men den fördöljer
ingalunda svagheterna i Karl Johans väsen, främst hans alltför uppbrusande lynne, hans otålighet och överdrivna misstänksamhet. Helt
säkert var han ingalunda lätt att samarbeta med vare sig för de
svenskar som omgåvo honom eller de många utländska generaler och
ministrar med vilka han hade att umgås och förhandla. Icke heller
kan han fritagas från en väl stark omsorg om sin och sin familjs
ekonomi vid de förhandlingar som definitivt reglerade fredsslut och
skadestånd. Men visserligen hade han starka skäl för sina krav på
ersättning för de förluster som hans övergång i svensk tjänst och brytningen med Napoleon medfört. Diskussionen om rättmätigheten i
dessa anspråk uteblev ingalunda och Karl Johans egen tolkning av
vissa överenskommelser rörande penningersättning från utländska
makter till den svenska staten torde nog förbliva omstridd. Om härvid en ingalunda omotiverad benägenhet att stärkg sin och den nya
dynastiens ekonomiska ställning framträder, förenar den sig med en
sällsynt liberalitet mot enskilda personer eller för allmänna syften.
Karl Johan hör till de stora historiska personlig·heter som endast
vinna på att allsidigt och objektivt granskas och om vilka det gäller
att framhållandet av brister och misstag endast gör dem mer mänskliga
och mer förståeliga utan att förringa deras storhet och verkliga förtjänster.
Historiker av facket såväl som alla andra som äro intresserade av
historisk forskning och historiska skildringar hava allt skäl att med
synnerlig tillfredsställelse och tacksamhet mottaga elen nya. delen av
Höjers monumentala Karl J ohansbiografi. Den är en heder för svensk
vetenskap. Den önskan må här till sist få uttalas att författaren får
tillfälle att slutföra densamma genom en skildring även av Karl J ohans levnad och verksamhet såsom Sveriges och Norges konung.
515
… .;·. ·~—-··-