Dagens frågor
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
·~·..::: .
DAGENS FRÅGOR
Den 23 sept. 1943.
Arbetsstyrkan fulltalig Justitieminister K. G. Westmans avgång
i Kanslihuset. kom att ge en intressant inblick både i en
samlingsregerings rekryteringsbekymmer och i noteringarna inom
bondeförbundet självt på dess ledande män. »Regeringskrisens» lösning blev i så måtto förvånande som det ansågs erforderligt att skaffa
två nya statsråd för att fylla vakansen efter ett statsråd, som varit
borta ett halvår utan att något större glapp i regeringsmaskineriet
därför uppstått. Konseljens numerär har därmed sprungit upp till
hela sexton man. Bemanningen på regeringsskutan är sålunda större
än det i grundlagen omnämnda utomordentliga statsråd, som funnos
till 1840 och då inkluderade även statssekreterarna, och inte så långt
ifrån Axel Oxenstiernas stora delibererande rådsförsamling. Konseljen synes ha blivit så stor att det t. o. m. visade sig besvärligt att
ge den nya konsulten, hr Axel Rubbestad, något för händer.
Nomineringen inom bondeförbundet synes ha varit förenad med
vissa besvär. Den som stod närmast i politisk rangordning, andrakammargruppens ordförande hr Svensson i Grönvik, vilken är· lika
blygsam i framträdandet som han är säker i åsikter, önskade inte
komma ifråga, och som realskäl torde han ha kunnat anföra försvagad
hälsa. Mycken uppmärksamhet ägnades före avgörandet åt den ohämmat framåtsträvande hr von Heland, och hans namn var tydligen
hr Brarustorps första offert – en offert, som statsministern dock ej
accepterade, troligen inte därför att den sörmländska godsägaren och
f. d. afrikanske plantageägaren skulle sakna behövliga insikter eller
energifonder. Med stor visshet kastade bondeförbundsledaren inte
fram hr von Helands namn i tro eller ens förhoppning att det skulle
godtas; troligen var det blott en artighet, som han ville visa sin nuvarande oförtrutnaste opponent. Bland övriga bondeförbundare torde
förste vice talmannen hr Gränebos samt förutvarande statsrådens
Heidings och Ljungdahls kandidaturer aldrig ha varit aktuella, även
om de skulle ha varit tänkbara. De egentliga kandidaterna voro nog
blott två: överdirektör Strindlund och hr Rubbestad. Den förre upprätthåller trots att han lämnat riksdagen allt fortfarande en mycket
livlig kontakt med bondeförbundsgruppen. Sannolikt ansågs dock
dalslänningen mera representativ för dagens bondeförbundspolitik –
ingen har ju frejdigare än han kastat sig in i riksdagsdebatterna,
och i andra kammaren har han på de sista åren varit den ojämförligt
flitigaste och samtidigt oförvägnaste talaren.
Ur parlamentarisk synpunkt – d. v. s. om tonvikten lägges på
vikten av att få in en äkta och auktoritativ företrädare för bondeförbundet i samlingsregeringen – måste valet av hr Rubbestad anses
som det naturligaste. Ingen har mera energiskt – och inte heller
516
Dagens frågor
mera ensidigt – förfäktat landsbygdsintressena mot städerna och
särskilt tjänstemännen. Hans oförskräckthet är en borgen för att
han inte kommer att försvinna in i regeringen som genom en falllucka. Tvärtom kommer han nog att ansenligt förlänga debatterna
i statsrådsberedningen -, säkerligen vida mer än 1/ts, och få se om
han inte också återinför seden med reservationer till statsrådsprotokollen ungefär i samma frekvens som i statsutskottet. Eftersom hr
Möller och hr Rubbestad äro ungefär lika oböjliga, finns det alla
utsikter till att den numera så förkättrade politiska harmonien inte
kommer att prägla samarbetet i socialdepartementet mellan departementschefen och hans nya biträde. Hr Rubbestad, som i sociala frå-
gor alltid tillhört bondeförbundets konservativaste falang, kommer
nog att vilja handlägga de socialärenden, han fått på sin lott, med
samma ibland berömvärda, ibland småskurna sparsinne, som han
aldrig tröttnat att predika i kammaren, även i de mest hopplösa och
oförsonliga sammanhang. Säga vad man vill om hr Rubbestad –
färglös är han inte, ej heller argumentlös när han retat upp kammaren. Och i striden brukar han visa inte bara humör utan även humor.
Till karakteristiken hör också att han är schartauan. Med hr Brarostorp företer han få, om ens några likheter – bortsett då ifrån att
bägge gått några klasser i läroverk. Hr Rubbestad är den mångkunnigare, grundligare, öppnare, envetnare, antagligen också den
arbetsammare. Hr Brarostorp är den smidigare, förtegnare, osäkrare men ändock bredspårigare. Många gånger brukar Kanslihuset
omskola gästspelande politiker. Fråga är dock, om regeringen på
länge fått någon i detta hänseende mer oemottaglig nykomling än
denne dalslandsbonde.
statsrådet Bergqvist var ganska självskriven som den nye justitieministern. Som administrativ kraft och som talarebegåvning fyller
han de högsta fordringar. Trots att han som konsult varit en mycket
flitig riksdagstalare – för att finna en motsvarighet får man nog gå
tillbaka till hr Pehr von Ehrenheim på 60-talet, vilken engagerades
som konsult just för att assistera som riksdagsorator – och trots
att han talat mycket i landet har man dock svårt att få någon markant
profil på honom som politiker. Vilken livsåskådningen bakom all
virtuositeten är vet man faktiskt inte. När riksdagen i år i mycket
väsentliga delar ändrade propositionerna om tvångsmedlen och den
villkorliga frigivningen accepterade och försvarade han ändringarna
med samma elegans som om det skulle ha gällt regeringsförslagen.
Ingen tvivlar på att han kommer att tekniskt bli en mycket framstående justitieminister, liksom att ·han kommer att damma i departementets hyllor för bordlagda betänkanden. Men riksdagen står nog
tämligen allmänt frågande inför hans intentioner.
Sanning och lögn I den nationalsocialistiska propagandan för
om Ukraina. hemmafrontens stärkande spelar givetvis Ukraina
en stor roll. Den tyska pressens Ukrainareportage har varit och är
alltjämt utstofferat enligt den av Goebbels angivna parollen: hellre
behagliga lögner än obehagliga sanningar. En tysk tidning försökte
517
u’ ’.J.. ······~——
Dagens frågor
emellertid att ge en objektiv bild av det verkliga läget i Ukraina. Det
var Frankfurter Zeitung. Men Goebbels rasade. Tidningen fick sin
dödsdom. Det hjälpte inte, att Frankfurter Zeitungs redaktion kunde
hänvisa till några artiklar, som strikt följt Goebbels propagandadirektiv och där resultatet av den tyska administrationen i Ukraina kallades »ett mirakel».
Enligt dessa artiklar, skr-ivna innan redaktionen började opponera
sig mot den goebbelska principen, att terrängen bör rätta sig efter
kartan, skulle de ryska trupperna ha så gott som ödelagt Ukraina,
då tyskarna ryckte in i landet. Maskinerna voro förstörda, hette det
i Frankfurter Zeitung före avfallet, och för de motorer och traktorer,
som kunde repareras, fattades drivmedel. Man måste i stor utsträckning använda kor som dragdjur, enär det rådde en skriande brist på
hästar och oxar. Antalet arbetare var också avsevärt decimerat.
Och nu kommer den första obehagliga sanningen som kan utläsar.
mellan raderna: större delen av den ukrainska ungdomen föredrog
sovjetregimen framför främlingsregemente. De bästa årgångarna
följde vid den tyska invasionen de ryska armeerna för att med dem
kämpa för fosterjordens befrielse. I den officiellt skrivande tyska
pressen hette det däremot, att det ukrainska folket och framför allt
de unga hälsade tyskarna som Ukrainas räddare.
Som bekant mobiliserades de arbetsföra män och kvinnor, som av
tyskarna hindrades att lämna det ockuperade Ukraina, dels för återuppbyggnad av raserade städer, fabriker och järnvägar, dels för arbete i Tyskland, där nu l a 2 millioner ukrainare äro tvångsanställda
i industrien och jordbruket. I Frankfurter Zeitungs Ukrainareportage
skildrades öppenhjärtigt »de hjärtslitande scener, som utspelades, då
en familjemedlem skulle resa till Tyskland». »Med all kraft», skrev
Frankfurter Zeitungs orädde korrespondent, »klamra sig dessa människor fast vid hemmet och fädernejorden». Denna obehagliga sanning n:r 2 slog ihjäl den av hr Goebbels inspirerade propagandafrasen, att »ukrainarna frivilligt åtagit sig att arbeta i Tyskland och
med glädje följt ganledare Sauckels maning att deltaga i betvingandet
av Europas fiender».
Påståendet att ukrainska män frivilligt begivit sig till Tyskland
vederlägges också av ett i tidningen Siidost-Echo publicerat reportage, där det heter: »I Ukraina ha årgångarna 1922-25 inkallats till
2-årig arbetstjänst, som skall utföras antingen i Tyskland eller i de
ockuperade östdistrikten. Den ukrainska ungdomens arbetstjänst är
organiserad enligt de maximer, som tillämpas i Tyskland.»
Den citerade tidningen lämnar även några uppgifter om årets skörd
i Ukraina, som tyskarna nu bärga i ett rasande tempo och transportera
till Tyskland, sannolikt utan någon sentimental hänsyn till den ukrainska befolkningens livsmedelsbehov. Enligt Siidost-Echo har vintersäden lidit svårt av ogynnsamma väderleksförhållanden. Ett propagandablad framhåller emellertid, att vädret på sista tiden blivit
bättre. Propagandapressen meddelar också, att de bönder, som »frivilligt» deltagit i bekämpandet av ryssarna fått löfte om äganderätt
till en viss jordareaL Villkoren synas dock vara sådana, att ägande- 518
”.
Dagens frågor
rätten blir så gott som illusorisk. För avlämnande åv jordbruksprodukter få bönderna licenser enligt ett av den tyska administrationen
tillämpat premiesystem. Med dessa licenser kunna bönderna köpa
vissa varor i de av administrationen etablerade butikerna. Men varufördelningen är underkastad en rigorös kontroll. Graden av vederbörandes undergivenhet är bestämmande vid distributionen. Systemet
avser att korrumpera befolkningen. Frankfurter Zeitung skrev före
tidningens dödsdom: »Att ukrainarna ömsesidigt anklaga varandra,
ja, att medlemmar av samma familj inför tyska polisen beskylla
varandra för olagliga handlingar, är mycket vanligt och», tillade
tidningen med frejdigt mod, »genom myndigheternas löfte om belö-
ning synes återhållsamhet i detta hänseende kunna stävjas». Alltså:
man vill med mutor uppmuntra angiveriet. Detta tycks vara premiesystemets egentliga uppgift. Att döma av reportagen i en del neutrala tidningar har emellertid varubristen försvårat premiesystemets
tillämpning i avsedd omfattning. Förseelser beivras med känd tysk
stränghet. En tysk korrespondent skriver, att ukrainarna anse prygelstraffet vara värre än dödsstraffet.
Ovanstående notiser utgöra ett litet bidrag till propagandan i krig.
De kasta ett ljus över det mörker, varmed krigsledningen anser sig
behöva skyla mindre uppbyggliga förehavanden. Notiserna äro
ägnade att förstärka det intryck, som man hittills kunnat få av de
fåtaliga objektiva skildringarna av den tyska ockupationen i Ukraina,
nämligen att de vinster för livsmedelsförsörjningen och krigsproduktionen, som tyskarna gjort där, knappast svara mot de enorma offren
av människoliv och materiel och i vart fall inte tillnärmelsevis ha
infriat de högt spända förväntningarna.
Finsk syn på Atlant- Sedan en längre tid tillbaka har inte minst i
deklarationen. den svenska pressen förts en livlig diskussion
om Finlands möjligheter att dra sig ur kriget och sluta en separatfred med Sovjetunionen och de andra stater med vilka Finland formellt är i krig – Storbritannien, de brittiska Dominions jämte Indien
samt Tjeckoslovakien (på grund av den tjeckoslovakiska regeringens
proklamation i London den 16 dec. 1941, i vilken krigstillstånd förklarades råda mellan Tjeckoslovakien och alla länder, som äro i krig
med Storbritannien, Förenta staterna och Sovjetunionen).
Alla uppgifter, som kunna bidraga till att kasta ljus över frågan
om Finlands trygghetsproblem i samband med en eventuell separatfred, äro därvid av värde. Det i;ir därför av särskilt intresse att vi
sedan några dagar äga tillgång till en auktoritativ finsk tolkning
av ett för de Förenade Nationernas fredsplanering så avgörande
dokument som Atlantdeklarationen. För kort tid sedan offentliggjorde nämligen professor Rafael Erich i Helsinkin Sanornat under
rubriken »Atlantdeklarationen» en ingående granskning av detta aktstycke. Professor Erich var under åren 1928-36 finsk minister i Stockholm och därefter i Rom samt utsågs 1938 till domare i den Fasta
Mellanfolkliga Domstolen i Haag, och måste således anses besitta
en särskild kompetens, när det gäller att tolka ett dokument av denna
519
u’ ,;J._ ,;’, ~,·,—–
,•
Dagens frågor
art. Hans omdömen i artikeln präglas av en i det stora hela påfallande
positiv kritik. Vad som för svensk opinion ytterligare förhöjer värdet
av professor Erichs artikel, är att han i den anlägger granskningen
ur småstatens – speciellt Finlands – synvinkel.
Detta framgår bl. a. när han säger, att Atlantdeklarationen uttalar
många riktiga – ehuru ingalunda egentligen nya – grundsatser,
»men den rymmer även en del allvarliga faromoment, vilka i synnerhet små stater ha skäl att noga beakta och för vilkas avvärjande de
borde handla gemensamt, samtidigt som de borde understryka deklarationens positiva synpunkter (kurs. här), vilka icke borde få åsidosättas eller genom en oredlig tolkning försvagas».
En inte minst för Finland politiskt viktig omständighet är att samtlika de Förenade Nationerna den l januari 1942 undertecknade i
Washington ett »tilläggsprotokoll» till Atlantdeklarationen. I detta
förklarade sig dessa stater förpliktade »att använda alla sina militära
eller ekonomiska resurser mot de medlemmar av tremaktspakten och
deras anhängare», med vilka de befunno sig i krig samt »att icke ingå
separat vapenstillestånd eller separatfred med fienderna».
Härtill fogar professer Erich den kommentaren, att man med denna
allmänna anslutning ville ge Atlantdeklarationen en vidare räckvidd.
»Hur pass uppriktigt var och en för sin del anslutit sig till den är
måhända en annan fråga.» Trots att anslutningarna icke föranlett
någon parlamentarisk behandling inom respektive stater, måste de
anses vara internationellt bindande för dessa. Hur det blir med förverkligandet av förpliktelserna är en annan fråga, och Erich antecknar, att vissa symptom på sista tiden synas ge anledning till tvivel
på att man samvetsgrant ämnar rätta sig efter dem.
De territoriella punkterna i Atlantdeklarationen (l och 2) fastslå,
att de anslutna staterna icke eftersträva någon expansion, vare sig
territoriell eller »av annat slag», samt att territoriella förändringar
blott få ske i den mån de stå i samklang med vederbörande folks fritt
uttalade önskemål.
Orden »av annat slag» förmodar Erich avse en spärr mot upprättandet av s. k. »inflytelse- och intressesfärer», medan han däremot icke
anser det vara klart, vad som avses med »vederbörande folks» önskemål. Skall suveränitetsprincipen tillämpas, d. v. s. att t. ex. den polska
staten i sitt förkrigsskick skall avgöra om folkomröstningar skola
få äga rum inom dess område, eller bör principen om de nationella
minoriteternas självbestämningsrätt givas företräde~
Deklarationens krav på att suveräna rättigheter och självstyrelse
skola återställas åt de folk, som med våld berövats dem, avser utan
tvivel, säger Erich, närmast de stater, som på grund av kriget råkat
i faktisk underkastelse. Han anser dock, att det är tvivelaktigt om
»Ryssland som sovjetstat eller i annan gestalt skall samtycka till att
se denna princip tillämpad på sig själv», men det finnes ett korrektiv,
och det är »den positiva anda, vari enligt vissa uppgifter t. ex. Estlands och Lettlands ställning och nationella strävanden bedömas i
England och Amerika, (vilket) synes ge stöd åt tolkningen, att dessa
stormakter åtminstone icke ha ämnat offra nämnda länder åt Sovjet- 520
Dagens frågor
unionen, utan förbleve trogna den princip de förkunnat; hur stark
påtryckning sistnämnda stat kan utöva återstår att se».
Den sjätte punkten, som talar om krossarrdet av nazismens tyranni
och skapandet av ett fredstillstånd som realiserar principen om frihet
från fruktan och nöd, skisserar enligt Erich ej konstruktivt någon ny
ordning, utan beskriver endast »det planerade idealiska trygghetstillståndet, som väl är lätt att beskriva, men svårt att förverkliga».
Endast en fast allmän internationell organisation kan göra detta,
fastslår Erich kategoriskt, och tillfogar, att »det i overksamhet hänsjunkna Nationernas förbund vore ägnat att utgöra en lämplig grundval för det nya förbundet». Den allmänna säkerheten på det internationella området får icke överlämnas till ett konsortium av stormakter på entreprenad. »Trygghetens upprätthållande kräver visserligen en användbar internationell exekutiv makt samt en vidsträckt
domsrätt av större räckvidd än vad som kunde ske i Nationernas
förbund, men kollektiviteten bör betyda, att dessa uppgifter icke bero
av några få stormakters vilja och aktivitet.»
Den specifikt finska ståndpunkten deklarerar Erich åter, när han
om de ovan berörda punkterna sammanfattningsvis säger, att de proklamera många riktiga grundsatser till efterföljelse, »men då de för
att betyda något i praktiken naturligtvis måste skapa förpliktelser
även för Ryssland, är det absolut nödvändigt att de demokratiska
staterna också draga försorg om att denna stormakt, av vars förhållande till sina åtaganden även vårt land har rätt dåliga erfarenheter,
icke skall kunna frigöra sig från sina förpliktelser den nu tillsammans med de övriga åtagit sig>>.
Om deklarationens ekonomiska program som det framlagts i punkterna 4 >>(lika tillgång till världens råvaror»), 5 (>>internationell samverkan på det ekonomiska området») och 7 (>>havens frihet>>) har Erich
endast lovord.
Punkt 8 om tvångsavrustning av angriparstater i avvaktan på att
ett permanent säkerhetssystem upprättas och att bruket av våld i
de mellanfolkliga relationerna avskaffas »synes kunna föranleda missbruk, vilka göra jämlikheten och rättsskyddet ganska betydelselösa»
enligt Erichs uppfattning. Bruket av allt slags våld kan inte avlägsnas. »Det vore ett ’slag i luften’.» En förnuftig fordran är »att
bruket av maktmedel skulle förbjudas för alla enskilda stater och
.anförtros ett världsomfattande gemensamt organ, som på basen av
en internationell rättsordning skulle handha den internationella exekutiva makten>>. – >>I formuleringen avslöjas den ödets ironi, att
Sovjetunionen genom sin anslut~ing är med om att döma andra
stater – naturligtvis icke sig själv – för gjorda anfall eller anfallsavsikter. Själva tanken att de olika staterna skulle kunna direkt
indelas i fredliga och aggressiva är ju i någon mån konstlad. Det
viktigaste är här tydligen att endast de stater som förutsättas ha förlorat kriget skola avväpnas och avrustas.>> Erich fruktar, att ett
rustningsmonopol för segrarstaterna lätt skulle tendera att utsträckas
till området för de strategiska råvarorna och därifrån till det ekonomiska livet i dess helhet med åsidosättande av vissa grundsatser i
521
. ”’· . (;- ..
~——-~——————————
Dagens frågor
deklarationens tidigare punkter. »Detta faktum är ett allvarligt memento även för ’neutrala’ stater», säger han varnande.
Dessa nackdelar skulle väl försvinna, sedan det tillämnade allmänna
säkerhetssystemet skapats och kommit i funktion, men om tidpunkten
härför vet man ju ingenting. Själva avrustningsförfarandet kan innebära stora faror, och Erich frågar sig därvid: »Skulle dess verkställare
i en värld full av hat och raseri äga någon självbehärskning~ Skulle
ett besegrat självmedvetet folk underkasta sig det, ett folk som av
ett dylikt desperat slutskede i striden kunde bringas till fullständig
förtvivlan och sporras till det yttersta motstånd?» Å ven i något annat
land än de besegrade kunna följdverkningar av kriget i form av
anarki och hungersnöd nödvändiggöra väpnad intervention, som endast skulle förvärra läget, förklarar Erich.
Det normala förfarandet i fråga om avrustningen skulle givetvis
vara, att den utfördes av en ockupationsstyrka enligt bestämmelser
som fastslagits i en vapenvila eller interimsfred. Men härvid är faran,
att »ju hänsynslösare och mera fientligt sinnad den makt vore, som
uppehälle en dylik ockupation, desto tyngre lidanden skulle den förorsaka». Risken för motstånd bleve lätt lika stor som i många länder
under ockupationsförfarandet under kriget. Därjämte föreligger en
risk för att ockupationsmakten grundlägger en »inflytelsesfär» i landet i fråga.
Professor Erich avslutar sin granskning av Atlantdeklarationen med
att betona sin tro och sina förhoppningar på att Förenta staterna
skall känna sitt ansvar och därför rida spärr mot försök från andra
staters sida att genom åsidosättande eller genom oredlig tolkning
försvaga de löften i Atlantdeklarationen, som kanske främst små-
staterna satt sitt hopp till. »De stormakter från vilka deklarationen
emanerar äro på ett särskilt sätt ansvariga härför. Den krigförande
stormakt, Amerikas Förenta stater, som har väsentliga förutsättningar
att rättvisare än andra bedöma förhållandena i Europa, skulle säkert
anse sig förpliktad att sörja för att rimlighetens krav och förutsättningarna för en bättre framtid ej åsidosattes; särskilt kan man förutsätta att nämnda stormakt skulle anse det vara sin skyldighet att
draga försorg om en rättvis behandling av småstaterna.»
Carl-Erik Almström.
522
DAGENS FRÅGOR
Den 23 sept. 1943.
Arbetsstyrkan fulltalig Justitieminister K. G. Westmans avgång
i Kanslihuset. kom att ge en intressant inblick både i en
samlingsregerings rekryteringsbekymmer och i noteringarna inom
bondeförbundet självt på dess ledande män. »Regeringskrisens» lösning blev i så måtto förvånande som det ansågs erforderligt att skaffa
två nya statsråd för att fylla vakansen efter ett statsråd, som varit
borta ett halvår utan att något större glapp i regeringsmaskineriet
därför uppstått. Konseljens numerär har därmed sprungit upp till
hela sexton man. Bemanningen på regeringsskutan är sålunda större
än det i grundlagen omnämnda utomordentliga statsråd, som funnos
till 1840 och då inkluderade även statssekreterarna, och inte så långt
ifrån Axel Oxenstiernas stora delibererande rådsförsamling. Konseljen synes ha blivit så stor att det t. o. m. visade sig besvärligt att
ge den nya konsulten, hr Axel Rubbestad, något för händer.
Nomineringen inom bondeförbundet synes ha varit förenad med
vissa besvär. Den som stod närmast i politisk rangordning, andrakammargruppens ordförande hr Svensson i Grönvik, vilken är· lika
blygsam i framträdandet som han är säker i åsikter, önskade inte
komma ifråga, och som realskäl torde han ha kunnat anföra försvagad
hälsa. Mycken uppmärksamhet ägnades före avgörandet åt den ohämmat framåtsträvande hr von Heland, och hans namn var tydligen
hr Brarustorps första offert – en offert, som statsministern dock ej
accepterade, troligen inte därför att den sörmländska godsägaren och
f. d. afrikanske plantageägaren skulle sakna behövliga insikter eller
energifonder. Med stor visshet kastade bondeförbundsledaren inte
fram hr von Helands namn i tro eller ens förhoppning att det skulle
godtas; troligen var det blott en artighet, som han ville visa sin nuvarande oförtrutnaste opponent. Bland övriga bondeförbundare torde
förste vice talmannen hr Gränebos samt förutvarande statsrådens
Heidings och Ljungdahls kandidaturer aldrig ha varit aktuella, även
om de skulle ha varit tänkbara. De egentliga kandidaterna voro nog
blott två: överdirektör Strindlund och hr Rubbestad. Den förre upprätthåller trots att han lämnat riksdagen allt fortfarande en mycket
livlig kontakt med bondeförbundsgruppen. Sannolikt ansågs dock
dalslänningen mera representativ för dagens bondeförbundspolitik –
ingen har ju frejdigare än han kastat sig in i riksdagsdebatterna,
och i andra kammaren har han på de sista åren varit den ojämförligt
flitigaste och samtidigt oförvägnaste talaren.
Ur parlamentarisk synpunkt – d. v. s. om tonvikten lägges på
vikten av att få in en äkta och auktoritativ företrädare för bondeförbundet i samlingsregeringen – måste valet av hr Rubbestad anses
som det naturligaste. Ingen har mera energiskt – och inte heller
516
Dagens frågor
mera ensidigt – förfäktat landsbygdsintressena mot städerna och
särskilt tjänstemännen. Hans oförskräckthet är en borgen för att
han inte kommer att försvinna in i regeringen som genom en falllucka. Tvärtom kommer han nog att ansenligt förlänga debatterna
i statsrådsberedningen -, säkerligen vida mer än 1/ts, och få se om
han inte också återinför seden med reservationer till statsrådsprotokollen ungefär i samma frekvens som i statsutskottet. Eftersom hr
Möller och hr Rubbestad äro ungefär lika oböjliga, finns det alla
utsikter till att den numera så förkättrade politiska harmonien inte
kommer att prägla samarbetet i socialdepartementet mellan departementschefen och hans nya biträde. Hr Rubbestad, som i sociala frå-
gor alltid tillhört bondeförbundets konservativaste falang, kommer
nog att vilja handlägga de socialärenden, han fått på sin lott, med
samma ibland berömvärda, ibland småskurna sparsinne, som han
aldrig tröttnat att predika i kammaren, även i de mest hopplösa och
oförsonliga sammanhang. Säga vad man vill om hr Rubbestad –
färglös är han inte, ej heller argumentlös när han retat upp kammaren. Och i striden brukar han visa inte bara humör utan även humor.
Till karakteristiken hör också att han är schartauan. Med hr Brarostorp företer han få, om ens några likheter – bortsett då ifrån att
bägge gått några klasser i läroverk. Hr Rubbestad är den mångkunnigare, grundligare, öppnare, envetnare, antagligen också den
arbetsammare. Hr Brarostorp är den smidigare, förtegnare, osäkrare men ändock bredspårigare. Många gånger brukar Kanslihuset
omskola gästspelande politiker. Fråga är dock, om regeringen på
länge fått någon i detta hänseende mer oemottaglig nykomling än
denne dalslandsbonde.
statsrådet Bergqvist var ganska självskriven som den nye justitieministern. Som administrativ kraft och som talarebegåvning fyller
han de högsta fordringar. Trots att han som konsult varit en mycket
flitig riksdagstalare – för att finna en motsvarighet får man nog gå
tillbaka till hr Pehr von Ehrenheim på 60-talet, vilken engagerades
som konsult just för att assistera som riksdagsorator – och trots
att han talat mycket i landet har man dock svårt att få någon markant
profil på honom som politiker. Vilken livsåskådningen bakom all
virtuositeten är vet man faktiskt inte. När riksdagen i år i mycket
väsentliga delar ändrade propositionerna om tvångsmedlen och den
villkorliga frigivningen accepterade och försvarade han ändringarna
med samma elegans som om det skulle ha gällt regeringsförslagen.
Ingen tvivlar på att han kommer att tekniskt bli en mycket framstående justitieminister, liksom att ·han kommer att damma i departementets hyllor för bordlagda betänkanden. Men riksdagen står nog
tämligen allmänt frågande inför hans intentioner.
Sanning och lögn I den nationalsocialistiska propagandan för
om Ukraina. hemmafrontens stärkande spelar givetvis Ukraina
en stor roll. Den tyska pressens Ukrainareportage har varit och är
alltjämt utstofferat enligt den av Goebbels angivna parollen: hellre
behagliga lögner än obehagliga sanningar. En tysk tidning försökte
517
u’ ’.J.. ······~——
Dagens frågor
emellertid att ge en objektiv bild av det verkliga läget i Ukraina. Det
var Frankfurter Zeitung. Men Goebbels rasade. Tidningen fick sin
dödsdom. Det hjälpte inte, att Frankfurter Zeitungs redaktion kunde
hänvisa till några artiklar, som strikt följt Goebbels propagandadirektiv och där resultatet av den tyska administrationen i Ukraina kallades »ett mirakel».
Enligt dessa artiklar, skr-ivna innan redaktionen började opponera
sig mot den goebbelska principen, att terrängen bör rätta sig efter
kartan, skulle de ryska trupperna ha så gott som ödelagt Ukraina,
då tyskarna ryckte in i landet. Maskinerna voro förstörda, hette det
i Frankfurter Zeitung före avfallet, och för de motorer och traktorer,
som kunde repareras, fattades drivmedel. Man måste i stor utsträckning använda kor som dragdjur, enär det rådde en skriande brist på
hästar och oxar. Antalet arbetare var också avsevärt decimerat.
Och nu kommer den första obehagliga sanningen som kan utläsar.
mellan raderna: större delen av den ukrainska ungdomen föredrog
sovjetregimen framför främlingsregemente. De bästa årgångarna
följde vid den tyska invasionen de ryska armeerna för att med dem
kämpa för fosterjordens befrielse. I den officiellt skrivande tyska
pressen hette det däremot, att det ukrainska folket och framför allt
de unga hälsade tyskarna som Ukrainas räddare.
Som bekant mobiliserades de arbetsföra män och kvinnor, som av
tyskarna hindrades att lämna det ockuperade Ukraina, dels för återuppbyggnad av raserade städer, fabriker och järnvägar, dels för arbete i Tyskland, där nu l a 2 millioner ukrainare äro tvångsanställda
i industrien och jordbruket. I Frankfurter Zeitungs Ukrainareportage
skildrades öppenhjärtigt »de hjärtslitande scener, som utspelades, då
en familjemedlem skulle resa till Tyskland». »Med all kraft», skrev
Frankfurter Zeitungs orädde korrespondent, »klamra sig dessa människor fast vid hemmet och fädernejorden». Denna obehagliga sanning n:r 2 slog ihjäl den av hr Goebbels inspirerade propagandafrasen, att »ukrainarna frivilligt åtagit sig att arbeta i Tyskland och
med glädje följt ganledare Sauckels maning att deltaga i betvingandet
av Europas fiender».
Påståendet att ukrainska män frivilligt begivit sig till Tyskland
vederlägges också av ett i tidningen Siidost-Echo publicerat reportage, där det heter: »I Ukraina ha årgångarna 1922-25 inkallats till
2-årig arbetstjänst, som skall utföras antingen i Tyskland eller i de
ockuperade östdistrikten. Den ukrainska ungdomens arbetstjänst är
organiserad enligt de maximer, som tillämpas i Tyskland.»
Den citerade tidningen lämnar även några uppgifter om årets skörd
i Ukraina, som tyskarna nu bärga i ett rasande tempo och transportera
till Tyskland, sannolikt utan någon sentimental hänsyn till den ukrainska befolkningens livsmedelsbehov. Enligt Siidost-Echo har vintersäden lidit svårt av ogynnsamma väderleksförhållanden. Ett propagandablad framhåller emellertid, att vädret på sista tiden blivit
bättre. Propagandapressen meddelar också, att de bönder, som »frivilligt» deltagit i bekämpandet av ryssarna fått löfte om äganderätt
till en viss jordareaL Villkoren synas dock vara sådana, att ägande- 518
”.
Dagens frågor
rätten blir så gott som illusorisk. För avlämnande åv jordbruksprodukter få bönderna licenser enligt ett av den tyska administrationen
tillämpat premiesystem. Med dessa licenser kunna bönderna köpa
vissa varor i de av administrationen etablerade butikerna. Men varufördelningen är underkastad en rigorös kontroll. Graden av vederbörandes undergivenhet är bestämmande vid distributionen. Systemet
avser att korrumpera befolkningen. Frankfurter Zeitung skrev före
tidningens dödsdom: »Att ukrainarna ömsesidigt anklaga varandra,
ja, att medlemmar av samma familj inför tyska polisen beskylla
varandra för olagliga handlingar, är mycket vanligt och», tillade
tidningen med frejdigt mod, »genom myndigheternas löfte om belö-
ning synes återhållsamhet i detta hänseende kunna stävjas». Alltså:
man vill med mutor uppmuntra angiveriet. Detta tycks vara premiesystemets egentliga uppgift. Att döma av reportagen i en del neutrala tidningar har emellertid varubristen försvårat premiesystemets
tillämpning i avsedd omfattning. Förseelser beivras med känd tysk
stränghet. En tysk korrespondent skriver, att ukrainarna anse prygelstraffet vara värre än dödsstraffet.
Ovanstående notiser utgöra ett litet bidrag till propagandan i krig.
De kasta ett ljus över det mörker, varmed krigsledningen anser sig
behöva skyla mindre uppbyggliga förehavanden. Notiserna äro
ägnade att förstärka det intryck, som man hittills kunnat få av de
fåtaliga objektiva skildringarna av den tyska ockupationen i Ukraina,
nämligen att de vinster för livsmedelsförsörjningen och krigsproduktionen, som tyskarna gjort där, knappast svara mot de enorma offren
av människoliv och materiel och i vart fall inte tillnärmelsevis ha
infriat de högt spända förväntningarna.
Finsk syn på Atlant- Sedan en längre tid tillbaka har inte minst i
deklarationen. den svenska pressen förts en livlig diskussion
om Finlands möjligheter att dra sig ur kriget och sluta en separatfred med Sovjetunionen och de andra stater med vilka Finland formellt är i krig – Storbritannien, de brittiska Dominions jämte Indien
samt Tjeckoslovakien (på grund av den tjeckoslovakiska regeringens
proklamation i London den 16 dec. 1941, i vilken krigstillstånd förklarades råda mellan Tjeckoslovakien och alla länder, som äro i krig
med Storbritannien, Förenta staterna och Sovjetunionen).
Alla uppgifter, som kunna bidraga till att kasta ljus över frågan
om Finlands trygghetsproblem i samband med en eventuell separatfred, äro därvid av värde. Det i;ir därför av särskilt intresse att vi
sedan några dagar äga tillgång till en auktoritativ finsk tolkning
av ett för de Förenade Nationernas fredsplanering så avgörande
dokument som Atlantdeklarationen. För kort tid sedan offentliggjorde nämligen professor Rafael Erich i Helsinkin Sanornat under
rubriken »Atlantdeklarationen» en ingående granskning av detta aktstycke. Professor Erich var under åren 1928-36 finsk minister i Stockholm och därefter i Rom samt utsågs 1938 till domare i den Fasta
Mellanfolkliga Domstolen i Haag, och måste således anses besitta
en särskild kompetens, när det gäller att tolka ett dokument av denna
519
u’ ,;J._ ,;’, ~,·,—–
,•
Dagens frågor
art. Hans omdömen i artikeln präglas av en i det stora hela påfallande
positiv kritik. Vad som för svensk opinion ytterligare förhöjer värdet
av professor Erichs artikel, är att han i den anlägger granskningen
ur småstatens – speciellt Finlands – synvinkel.
Detta framgår bl. a. när han säger, att Atlantdeklarationen uttalar
många riktiga – ehuru ingalunda egentligen nya – grundsatser,
»men den rymmer även en del allvarliga faromoment, vilka i synnerhet små stater ha skäl att noga beakta och för vilkas avvärjande de
borde handla gemensamt, samtidigt som de borde understryka deklarationens positiva synpunkter (kurs. här), vilka icke borde få åsidosättas eller genom en oredlig tolkning försvagas».
En inte minst för Finland politiskt viktig omständighet är att samtlika de Förenade Nationerna den l januari 1942 undertecknade i
Washington ett »tilläggsprotokoll» till Atlantdeklarationen. I detta
förklarade sig dessa stater förpliktade »att använda alla sina militära
eller ekonomiska resurser mot de medlemmar av tremaktspakten och
deras anhängare», med vilka de befunno sig i krig samt »att icke ingå
separat vapenstillestånd eller separatfred med fienderna».
Härtill fogar professer Erich den kommentaren, att man med denna
allmänna anslutning ville ge Atlantdeklarationen en vidare räckvidd.
»Hur pass uppriktigt var och en för sin del anslutit sig till den är
måhända en annan fråga.» Trots att anslutningarna icke föranlett
någon parlamentarisk behandling inom respektive stater, måste de
anses vara internationellt bindande för dessa. Hur det blir med förverkligandet av förpliktelserna är en annan fråga, och Erich antecknar, att vissa symptom på sista tiden synas ge anledning till tvivel
på att man samvetsgrant ämnar rätta sig efter dem.
De territoriella punkterna i Atlantdeklarationen (l och 2) fastslå,
att de anslutna staterna icke eftersträva någon expansion, vare sig
territoriell eller »av annat slag», samt att territoriella förändringar
blott få ske i den mån de stå i samklang med vederbörande folks fritt
uttalade önskemål.
Orden »av annat slag» förmodar Erich avse en spärr mot upprättandet av s. k. »inflytelse- och intressesfärer», medan han däremot icke
anser det vara klart, vad som avses med »vederbörande folks» önskemål. Skall suveränitetsprincipen tillämpas, d. v. s. att t. ex. den polska
staten i sitt förkrigsskick skall avgöra om folkomröstningar skola
få äga rum inom dess område, eller bör principen om de nationella
minoriteternas självbestämningsrätt givas företräde~
Deklarationens krav på att suveräna rättigheter och självstyrelse
skola återställas åt de folk, som med våld berövats dem, avser utan
tvivel, säger Erich, närmast de stater, som på grund av kriget råkat
i faktisk underkastelse. Han anser dock, att det är tvivelaktigt om
»Ryssland som sovjetstat eller i annan gestalt skall samtycka till att
se denna princip tillämpad på sig själv», men det finnes ett korrektiv,
och det är »den positiva anda, vari enligt vissa uppgifter t. ex. Estlands och Lettlands ställning och nationella strävanden bedömas i
England och Amerika, (vilket) synes ge stöd åt tolkningen, att dessa
stormakter åtminstone icke ha ämnat offra nämnda länder åt Sovjet- 520
Dagens frågor
unionen, utan förbleve trogna den princip de förkunnat; hur stark
påtryckning sistnämnda stat kan utöva återstår att se».
Den sjätte punkten, som talar om krossarrdet av nazismens tyranni
och skapandet av ett fredstillstånd som realiserar principen om frihet
från fruktan och nöd, skisserar enligt Erich ej konstruktivt någon ny
ordning, utan beskriver endast »det planerade idealiska trygghetstillståndet, som väl är lätt att beskriva, men svårt att förverkliga».
Endast en fast allmän internationell organisation kan göra detta,
fastslår Erich kategoriskt, och tillfogar, att »det i overksamhet hänsjunkna Nationernas förbund vore ägnat att utgöra en lämplig grundval för det nya förbundet». Den allmänna säkerheten på det internationella området får icke överlämnas till ett konsortium av stormakter på entreprenad. »Trygghetens upprätthållande kräver visserligen en användbar internationell exekutiv makt samt en vidsträckt
domsrätt av större räckvidd än vad som kunde ske i Nationernas
förbund, men kollektiviteten bör betyda, att dessa uppgifter icke bero
av några få stormakters vilja och aktivitet.»
Den specifikt finska ståndpunkten deklarerar Erich åter, när han
om de ovan berörda punkterna sammanfattningsvis säger, att de proklamera många riktiga grundsatser till efterföljelse, »men då de för
att betyda något i praktiken naturligtvis måste skapa förpliktelser
även för Ryssland, är det absolut nödvändigt att de demokratiska
staterna också draga försorg om att denna stormakt, av vars förhållande till sina åtaganden även vårt land har rätt dåliga erfarenheter,
icke skall kunna frigöra sig från sina förpliktelser den nu tillsammans med de övriga åtagit sig>>.
Om deklarationens ekonomiska program som det framlagts i punkterna 4 >>(lika tillgång till världens råvaror»), 5 (>>internationell samverkan på det ekonomiska området») och 7 (>>havens frihet>>) har Erich
endast lovord.
Punkt 8 om tvångsavrustning av angriparstater i avvaktan på att
ett permanent säkerhetssystem upprättas och att bruket av våld i
de mellanfolkliga relationerna avskaffas »synes kunna föranleda missbruk, vilka göra jämlikheten och rättsskyddet ganska betydelselösa»
enligt Erichs uppfattning. Bruket av allt slags våld kan inte avlägsnas. »Det vore ett ’slag i luften’.» En förnuftig fordran är »att
bruket av maktmedel skulle förbjudas för alla enskilda stater och
.anförtros ett världsomfattande gemensamt organ, som på basen av
en internationell rättsordning skulle handha den internationella exekutiva makten>>. – >>I formuleringen avslöjas den ödets ironi, att
Sovjetunionen genom sin anslut~ing är med om att döma andra
stater – naturligtvis icke sig själv – för gjorda anfall eller anfallsavsikter. Själva tanken att de olika staterna skulle kunna direkt
indelas i fredliga och aggressiva är ju i någon mån konstlad. Det
viktigaste är här tydligen att endast de stater som förutsättas ha förlorat kriget skola avväpnas och avrustas.>> Erich fruktar, att ett
rustningsmonopol för segrarstaterna lätt skulle tendera att utsträckas
till området för de strategiska råvarorna och därifrån till det ekonomiska livet i dess helhet med åsidosättande av vissa grundsatser i
521
. ”’· . (;- ..
~——-~——————————
Dagens frågor
deklarationens tidigare punkter. »Detta faktum är ett allvarligt memento även för ’neutrala’ stater», säger han varnande.
Dessa nackdelar skulle väl försvinna, sedan det tillämnade allmänna
säkerhetssystemet skapats och kommit i funktion, men om tidpunkten
härför vet man ju ingenting. Själva avrustningsförfarandet kan innebära stora faror, och Erich frågar sig därvid: »Skulle dess verkställare
i en värld full av hat och raseri äga någon självbehärskning~ Skulle
ett besegrat självmedvetet folk underkasta sig det, ett folk som av
ett dylikt desperat slutskede i striden kunde bringas till fullständig
förtvivlan och sporras till det yttersta motstånd?» Å ven i något annat
land än de besegrade kunna följdverkningar av kriget i form av
anarki och hungersnöd nödvändiggöra väpnad intervention, som endast skulle förvärra läget, förklarar Erich.
Det normala förfarandet i fråga om avrustningen skulle givetvis
vara, att den utfördes av en ockupationsstyrka enligt bestämmelser
som fastslagits i en vapenvila eller interimsfred. Men härvid är faran,
att »ju hänsynslösare och mera fientligt sinnad den makt vore, som
uppehälle en dylik ockupation, desto tyngre lidanden skulle den förorsaka». Risken för motstånd bleve lätt lika stor som i många länder
under ockupationsförfarandet under kriget. Därjämte föreligger en
risk för att ockupationsmakten grundlägger en »inflytelsesfär» i landet i fråga.
Professor Erich avslutar sin granskning av Atlantdeklarationen med
att betona sin tro och sina förhoppningar på att Förenta staterna
skall känna sitt ansvar och därför rida spärr mot försök från andra
staters sida att genom åsidosättande eller genom oredlig tolkning
försvaga de löften i Atlantdeklarationen, som kanske främst små-
staterna satt sitt hopp till. »De stormakter från vilka deklarationen
emanerar äro på ett särskilt sätt ansvariga härför. Den krigförande
stormakt, Amerikas Förenta stater, som har väsentliga förutsättningar
att rättvisare än andra bedöma förhållandena i Europa, skulle säkert
anse sig förpliktad att sörja för att rimlighetens krav och förutsättningarna för en bättre framtid ej åsidosattes; särskilt kan man förutsätta att nämnda stormakt skulle anse det vara sin skyldighet att
draga försorg om en rättvis behandling av småstaterna.»
Carl-Erik Almström.
522