Finland och Sverige
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FINLAND
OCH SVERIGE
FöR ett ytligt betraktelsesätt skulle det kunna förefalla som om de
känslor, vilka under Vinterkriget 1939-40 buro upp den stora folkrörelsen för Finland i vårt land, numera börjat ebba ut. Den enastående sympati och offervilja, som kom Finland till del från svensk
sida under dess första försvarskrig, har under det andra förbytts i
en reservation, som på sina håll kunnat göra intryck av kyla, eller
direkt avståndstagande. Detta innebär emellertid icke, att någon
mera utbredd meningsriktning inom vårt land skulle vilja göra
gällande, att Finland vid midsommaren 1941 egentligen hade kunnat handla på annat sätt än det då gjorde. Sveriges folk förstår
säkerligen allmänt, att Finland grep första tillfälle att göra slut
på den outhärdliga ryska interventionspolitik, som pågått alltsedan
freden i Moskva i mars 1940 och som varslade om Baltikums öde;
det förstår, att Finland i detta läge ansåg sig ha rätt att utnyttja
den uppkomna möjligheten att återtaga de orättfärdigt frånrövade
landsdelarna. Säkerligen skulle Sverige ha handlat precis på
samma sätt, om det efter ett överfall tvingats att avstå t. ex.
Skåne, Norrbotten eller Gotland och efteråt till yttermera visso
utsatts för en oupphörlig inblandning från den överfallande maktens sida. Ä ven om Finland genom omständigheternas spel lierade
sig med en av storkrigets makter- därtill den som året dessförinnan överfallit Danmark och Norge – har Finlands andra krig
trots vissa exkurser i proklamationer och tal ej kunnat ha annat
mål än Nordens integritet och frihet.
Det vore därför ett allvarligt misstag att tro, att det svenska
folkets intresse för Finland skulle på ett avgörande sätt ha minskats eller rent av ha upphört. ~ant är att Norges och Danmarks
lidanden så småningom trätt i forgrunden, liksom att svensk opinion velat avstå från sådana uttalanden i fallet Finland, vilka
skulle ha inneburit ett partitagande i kriget mellan Tyskland och
Ryssland. De varma känslorna för Finland finnas dock fortfarande, om än latenta. Barnhjälpen och adoptivsystemet vittna
Adressen till Svensk Tidskrifts redaktion ändras fr. o. m. den 11 november till
Karlavägan 21. Tel. Il 13 93. Red. av Svensk Tidskrift.
523
Finland och Sverige
härom. Det mest talande beviset är likväl den svenska diskussionen
kring Finlands fredsfråga. Den kan på sina håll ha varit missriktad, men det är utom all fråga, att den med några få undantag
dikterats av den uppriktigaste omtanke om Finlands framtid. Allt
eftersom Finlands läge blir mera utsatt och dess öde ter sig mera
ovisst, har insikten om den gamla samhörigheten med Finland
åter blivit levande.
Det är mot denna bakgrund man måste se den svenska diskussionen kring Finlands fredsfråga. Felet med denna debatt är heller
icke, som man på visst håll vill göra gällande, att den överhuvud
taget har kommit till. Den allvarligaste bristen är, att den understundom kommit att otillbörligt förenkla problemställningen. Frå-
gan om hur Finland skall kunna få den fred, som det finska folket
innerst inne önskar mer än någonting annat, är i själva verket till
ytterlighet komplicerad. Detta måste man inse för att kunna rättvist bedöma de svårigheter, med vilka den finska politiken har att
brottas. Den direkta fredslinjen är förknippad med tre stora problem, som i möjligaste mån måste lösas för att man skall kunna
nå ett ur finsk synpunkt godtagbart resultat. Det första av dessa
problem betingas av det finska folkets gärna optimistiska, efter
Sovjets svek och de egna krigsframgångarna självfallet inte så
lätt medgörliga inställning. Det andra problemet är Tysklands
ovillighet att släppa Finland ur sitt nuvarande grepp och riskera
en fullständig upplösning av alli_anssystemet. Det tredje är den
stora ovissheten om Sovjetunionens aktuella fredsvillkor och framtidsplaner- två ting som enligt exemplen från Baltikum visat sig
ej behöva vara identiska.
Sedan man nu genom en serie av vittnesbörd i :B~inland- de 33:s
skrivelse, statsminister Linkomies’ intervju och finansministerns
visserligen i form vresiga men i sak tydliga tal samt en del inlägg i den finska riksdagens debatter – fått besked om hur Finland är berett att utnyttja varje lägenhet till att få fred, är den
för oss svenskar väsentligaste frågan, vad Sverige kan göra för
att befordra Finlands rättmätiga sak, både i vårt eget och Nordens
intresse.
I främsta rummet förutsättes att svensk utrikesledning i mån av
finsk önskan skall lämna Finland allt det stöd, som kan ges vid
eventuella separatfredsförhandlingar. Möjligheterna för Sverige
att lämna sina bona officia äro troligen mindre än under Vinterkriget, då som bekant fredsförhandlingar faktiskt fördes i Stockholm under halvannan månad innan den olyckliga och hårda fre- 524
Finland och Sverige
den slöts i Moskva. Men inte förty kan det neutrala Sverige även
denna gång tänkas ha en betydelsefull förmedlande uppgift att
fylla. Även eljest har Sverige- inte minst genom vår utomordentliga diplomatiska representation i Moskva men även i andra stormaktshuvudstäder-en självfallen plikt att på allt sätt föra talan
för Finlands rättmätiga livsintressen. Så ofta som tillfällen ges
och förhållandena påkalla det måste det särskilt nu inför krigets
slutfas vara det oberoende och obundna Sveriges ofrånkomliga
plikt att vara en orädd talesman för de nordiska staterna och de
nordiska intressena.
Den andra uppgiften ligger på försörjningsplanet. Under hela
det pågående kriget har Finland för sin försörjning, och särskilt
då livsmedelsförsörjningen, varit beroende av Tyskland. statsminister Linkornies framhöll visserligen i sin bekanta intervju, att
Finland har sådana varulager, att det kan reda sig utan tillförsel
utifrån – under ett halvår. Men ett halvår är ingen lång tid, och
mannen på gatan frågar sig, i brist på varje klar försäkran om
hjälp från annat håll, vad som skall komma sedan. I Finland ser
man mot Sverige och vill gärna tro på möjligheten av vårt bistånd.
Det kan därför spela en stor roll, vilken hjälp Sverige är villigt
att lämna Finlands folk. För de krafter i Finland, som se landets
räddning i ett påskyndande av fredsfrågans lösning – helst innan
ryssarna eventuellt erövrat Estland och därigenom kunna pressa
Finland även från söder- skulle det vara avsevärt mycket lättare
att nå ett resultat, om de kunde peka på tydliga svenska uttalanden om att Sverige vore berett att hjälpa Finland med dess livsmedelsförsörjning i händelse av en finsk-rysk separatfred. Vi
skulle mycket misstaga oss, om inte Sverige vore redo att i dylikt
läge kraftigt bistå Finland.
Åven intresserar det i hög grad Finland, om Sverige är villigt
att ikläda sig några militära åtaganden. Säkerligen gör man sig
i Finland dock inte några överdrivna förhoppningar just nu piL
denna punkt. En tanke, som man emellertid tydligen icke anser
det uteslutet att Sverige skulle vilja taga under övervägande, är en
svensk skyddsockupation av Nordskandinavien, om de tyska trupperna skulle evakueras. Uppgiften skulle alltså vara densamma,
som Sverige erbjöd sig att utföra i Nordnorge under tysk-norska
kriget våren 1940 men som aldrig blev aktuell, sedan de engelska
trupperna i Narvik kapitulerat.
Självfallet tillkommer det inte svensk opinion att ge Finland
anvisningar om vilken utrikespolitik det skall föra. Men vi sven- 525
1 .. …__
’”’- ····~—……–
Finland och Sverige
skar skulle svika både oss själva och vårt finska broderfolk, om vi
icke gåvo vår mening till känna i en livsfråga, som är gemensam
för Finland och Sverige. Ett sådant tillldinnagivande får emellertid sitt rätta värde och sin verkliga betydelse först när det innebär
att vi på denna sidan Bottenhavet också vilja ta det ansvar, som är
förbundet med vårt ståndpunktstagande.
Den svenska diskussionen kring Finlands fredsfråga kan ha haft
sina fel och brister. Om dess slutsats blir, att Sveriges folk är berett att göra allt vad som står i dess makt för att efter en fred
stödja Finland, och därigenom underlätta att freden- en hederlig
fred – blir till, har den dock icke varit förgäves.
526
OCH SVERIGE
FöR ett ytligt betraktelsesätt skulle det kunna förefalla som om de
känslor, vilka under Vinterkriget 1939-40 buro upp den stora folkrörelsen för Finland i vårt land, numera börjat ebba ut. Den enastående sympati och offervilja, som kom Finland till del från svensk
sida under dess första försvarskrig, har under det andra förbytts i
en reservation, som på sina håll kunnat göra intryck av kyla, eller
direkt avståndstagande. Detta innebär emellertid icke, att någon
mera utbredd meningsriktning inom vårt land skulle vilja göra
gällande, att Finland vid midsommaren 1941 egentligen hade kunnat handla på annat sätt än det då gjorde. Sveriges folk förstår
säkerligen allmänt, att Finland grep första tillfälle att göra slut
på den outhärdliga ryska interventionspolitik, som pågått alltsedan
freden i Moskva i mars 1940 och som varslade om Baltikums öde;
det förstår, att Finland i detta läge ansåg sig ha rätt att utnyttja
den uppkomna möjligheten att återtaga de orättfärdigt frånrövade
landsdelarna. Säkerligen skulle Sverige ha handlat precis på
samma sätt, om det efter ett överfall tvingats att avstå t. ex.
Skåne, Norrbotten eller Gotland och efteråt till yttermera visso
utsatts för en oupphörlig inblandning från den överfallande maktens sida. Ä ven om Finland genom omständigheternas spel lierade
sig med en av storkrigets makter- därtill den som året dessförinnan överfallit Danmark och Norge – har Finlands andra krig
trots vissa exkurser i proklamationer och tal ej kunnat ha annat
mål än Nordens integritet och frihet.
Det vore därför ett allvarligt misstag att tro, att det svenska
folkets intresse för Finland skulle på ett avgörande sätt ha minskats eller rent av ha upphört. ~ant är att Norges och Danmarks
lidanden så småningom trätt i forgrunden, liksom att svensk opinion velat avstå från sådana uttalanden i fallet Finland, vilka
skulle ha inneburit ett partitagande i kriget mellan Tyskland och
Ryssland. De varma känslorna för Finland finnas dock fortfarande, om än latenta. Barnhjälpen och adoptivsystemet vittna
Adressen till Svensk Tidskrifts redaktion ändras fr. o. m. den 11 november till
Karlavägan 21. Tel. Il 13 93. Red. av Svensk Tidskrift.
523
Finland och Sverige
härom. Det mest talande beviset är likväl den svenska diskussionen
kring Finlands fredsfråga. Den kan på sina håll ha varit missriktad, men det är utom all fråga, att den med några få undantag
dikterats av den uppriktigaste omtanke om Finlands framtid. Allt
eftersom Finlands läge blir mera utsatt och dess öde ter sig mera
ovisst, har insikten om den gamla samhörigheten med Finland
åter blivit levande.
Det är mot denna bakgrund man måste se den svenska diskussionen kring Finlands fredsfråga. Felet med denna debatt är heller
icke, som man på visst håll vill göra gällande, att den överhuvud
taget har kommit till. Den allvarligaste bristen är, att den understundom kommit att otillbörligt förenkla problemställningen. Frå-
gan om hur Finland skall kunna få den fred, som det finska folket
innerst inne önskar mer än någonting annat, är i själva verket till
ytterlighet komplicerad. Detta måste man inse för att kunna rättvist bedöma de svårigheter, med vilka den finska politiken har att
brottas. Den direkta fredslinjen är förknippad med tre stora problem, som i möjligaste mån måste lösas för att man skall kunna
nå ett ur finsk synpunkt godtagbart resultat. Det första av dessa
problem betingas av det finska folkets gärna optimistiska, efter
Sovjets svek och de egna krigsframgångarna självfallet inte så
lätt medgörliga inställning. Det andra problemet är Tysklands
ovillighet att släppa Finland ur sitt nuvarande grepp och riskera
en fullständig upplösning av alli_anssystemet. Det tredje är den
stora ovissheten om Sovjetunionens aktuella fredsvillkor och framtidsplaner- två ting som enligt exemplen från Baltikum visat sig
ej behöva vara identiska.
Sedan man nu genom en serie av vittnesbörd i :B~inland- de 33:s
skrivelse, statsminister Linkomies’ intervju och finansministerns
visserligen i form vresiga men i sak tydliga tal samt en del inlägg i den finska riksdagens debatter – fått besked om hur Finland är berett att utnyttja varje lägenhet till att få fred, är den
för oss svenskar väsentligaste frågan, vad Sverige kan göra för
att befordra Finlands rättmätiga sak, både i vårt eget och Nordens
intresse.
I främsta rummet förutsättes att svensk utrikesledning i mån av
finsk önskan skall lämna Finland allt det stöd, som kan ges vid
eventuella separatfredsförhandlingar. Möjligheterna för Sverige
att lämna sina bona officia äro troligen mindre än under Vinterkriget, då som bekant fredsförhandlingar faktiskt fördes i Stockholm under halvannan månad innan den olyckliga och hårda fre- 524
Finland och Sverige
den slöts i Moskva. Men inte förty kan det neutrala Sverige även
denna gång tänkas ha en betydelsefull förmedlande uppgift att
fylla. Även eljest har Sverige- inte minst genom vår utomordentliga diplomatiska representation i Moskva men även i andra stormaktshuvudstäder-en självfallen plikt att på allt sätt föra talan
för Finlands rättmätiga livsintressen. Så ofta som tillfällen ges
och förhållandena påkalla det måste det särskilt nu inför krigets
slutfas vara det oberoende och obundna Sveriges ofrånkomliga
plikt att vara en orädd talesman för de nordiska staterna och de
nordiska intressena.
Den andra uppgiften ligger på försörjningsplanet. Under hela
det pågående kriget har Finland för sin försörjning, och särskilt
då livsmedelsförsörjningen, varit beroende av Tyskland. statsminister Linkornies framhöll visserligen i sin bekanta intervju, att
Finland har sådana varulager, att det kan reda sig utan tillförsel
utifrån – under ett halvår. Men ett halvår är ingen lång tid, och
mannen på gatan frågar sig, i brist på varje klar försäkran om
hjälp från annat håll, vad som skall komma sedan. I Finland ser
man mot Sverige och vill gärna tro på möjligheten av vårt bistånd.
Det kan därför spela en stor roll, vilken hjälp Sverige är villigt
att lämna Finlands folk. För de krafter i Finland, som se landets
räddning i ett påskyndande av fredsfrågans lösning – helst innan
ryssarna eventuellt erövrat Estland och därigenom kunna pressa
Finland även från söder- skulle det vara avsevärt mycket lättare
att nå ett resultat, om de kunde peka på tydliga svenska uttalanden om att Sverige vore berett att hjälpa Finland med dess livsmedelsförsörjning i händelse av en finsk-rysk separatfred. Vi
skulle mycket misstaga oss, om inte Sverige vore redo att i dylikt
läge kraftigt bistå Finland.
Åven intresserar det i hög grad Finland, om Sverige är villigt
att ikläda sig några militära åtaganden. Säkerligen gör man sig
i Finland dock inte några överdrivna förhoppningar just nu piL
denna punkt. En tanke, som man emellertid tydligen icke anser
det uteslutet att Sverige skulle vilja taga under övervägande, är en
svensk skyddsockupation av Nordskandinavien, om de tyska trupperna skulle evakueras. Uppgiften skulle alltså vara densamma,
som Sverige erbjöd sig att utföra i Nordnorge under tysk-norska
kriget våren 1940 men som aldrig blev aktuell, sedan de engelska
trupperna i Narvik kapitulerat.
Självfallet tillkommer det inte svensk opinion att ge Finland
anvisningar om vilken utrikespolitik det skall föra. Men vi sven- 525
1 .. …__
’”’- ····~—……–
Finland och Sverige
skar skulle svika både oss själva och vårt finska broderfolk, om vi
icke gåvo vår mening till känna i en livsfråga, som är gemensam
för Finland och Sverige. Ett sådant tillldinnagivande får emellertid sitt rätta värde och sin verkliga betydelse först när det innebär
att vi på denna sidan Bottenhavet också vilja ta det ansvar, som är
förbundet med vårt ståndpunktstagande.
Den svenska diskussionen kring Finlands fredsfråga kan ha haft
sina fel och brister. Om dess slutsats blir, att Sveriges folk är berett att göra allt vad som står i dess makt för att efter en fred
stödja Finland, och därigenom underlätta att freden- en hederlig
fred – blir till, har den dock icke varit förgäves.
526