Keynes eller White
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KEYNES ELLER WHITE?
EXPANSION ELLER KONTRAKTION I DE FÖRENADE
NATIONERNAs VALUTAPLANER
4v tjänstemannen i Sveriges Riksbank, fil. kand.
HELMER DAHLBACK, Stockholm
BLAND de planer, som framförts för att bidraga till en lösning av
de internationella efterkrigsproblemen, ha de s. k. valutaplanerna tilldragit sig en berättigad uppmärksamhet. Lord Keynes har för den
engelska regeringens räkning utarbetat en »Proposal for an international clearing union». Denna plan, som allmänt kommit att benämnas
Keynesplanen, har i hög grad kommit att präglas av att man för Englands del måste söka skapa betingelser och finansiella hjälpmedel för
ett återuppbyggnadsarbete, som i annat fall måste komma att hindras
av landets tömda valutatillgångar och de oerhörda skulderna till USA.
Från USA har som motbud framförts den s. k. Morgenthau- eller
Whiteplanen, vilken synes ha utarbetats inom Treasury Department
under ledning av Harry D. White. Denna plan karakteriseras framför allt av att den söker skapa garantier mot en demonetisering av
USA:s väldiga guldtillgångar samt av en önskan att kunna utnyttja
de väldiga fordringar, som USA genom krigsleveranserna erhållit
gentemot sina allierade.
Gemensamt för båda planerna är emellertid en vilja att skapa ett
verkligt internationellt betalningsmedel samt en kortfristig kreditgivning, varigenom en stabilisering av valutakurserna skulle kunna
erhållas. Detta skulle onekligen medverka till en expansion inom
världshandeln. I den diskussion, som uppstått beträffande de båda
valutaplanerna har emellertid särskilt från tyskt håll framförts, att
medan Keynesplanen är starkt expansionistisk, så skulle däremot
Whiteplanen till sina verkningar bli kontraktionistisk, och med detta
anses \Vhiteplanen ha placerats utanför det praktiskt genomförbara.
Den engelska tidskriften Economist har märkligt nog kommit till ett
liknande resultat vid en jämförelse mellan de båda planerna. Denna
uppfattning kommer nedan att göras till föremål för några kritiska
rader, varvid problemet uteslutande kommer att behandlas ur internationell synvinkel.
ECONOl\HSTS UPPFATTNING.
Den av Economist framförda argumenteringen (Economist 1/5 1943)
lyder i korthet sålunda: Den brittiska planen erfordrar icke någon
insats från medlemmarnas sida vid clearingunionens bildande. Dessa
skola endast förklara sig vara beredda att mottaga betalning för t. ex.
ett exportöverskott gentemot ett annat land genom en kreditering i
clearingunionens böcker, varvid bokföringsenheten benämnes bancor.
Varje medlemsstat tilldelas en kvot, som till en början skall uppgå
562
”-c·
A’ .
Keynes eller White?
till 3/4 av resp. lands import och export i medeltal under de 3 senaste
åren före kriget och som senare kan förändras med anledning av handelsutvecklingen. Inom gränserna för denna kvot får ett land automatiskt kredit hos unionen och kan genom att verkställa överföringar
från krediten fullgöra internationella betalningar i bancor. Ett land,
som mottager sädana betalningar i bancor, krediteras härför i unionens böcker och kan vid en senare tidpunkt använda det innestående
beloppet för betalning av ett importöverskott. Ett banearkonto med
kreditsaldo blir därför en tillgång och kan som sådan bokföras hos
ett lands centralbank. På grund härav skulle clearingunionen kunna
skapa ny internationell köpkraft liksom en privatbank kan skapa
pengar genom att bevilja ett lån på längre tid och kreditera låntagaren å ett avista-konto för lånesumman.
Den amerikanska Whiteplanen förutsätter, att delägarna skola tillskjuta olika belopp till en internationell valutastabiliseringsfond,
vars totala belopp skulle utgöra 5 miljarder $. Varje delägares andel
skulle beräknas på basis av landets guld- och valutareserv, dess
nationalinkomst samt fluktuationerna i dess betalningsbalans. Enligt
den amerikanska planen skulle varje medlem vid verksamhetens början inbetala hälften av sin kvot i guld, det egna landets valuta och
statsobligationer. Även ett land med mycket små ekonomiska resur’ser
skulle bli tvunget att betala en viss lägre procent av sin andel i guld.
Detta skulle betyda en direkt och indirekt inskränkning av den tillgängliga köpkraften inom de olika länderna, vilket skulle innebära
kontraktiva tendenser för världshandeln. Detta skulle ej mildras i de
fall, då respektive kvot i större utsträckning finge täckas med landets
egen valuta, eftersom dessa medel ej skulle förbliva i landets ägo,
även om de finge kvarstå i detta land som stabiliseringsfondens depositioner. Den amerikanska planen skulle erfordra betydande anslag
av statsmedel i många länder för att dessa skulle kunna förvärva
delägarskap i fonden. Detta skulle däremot icke behöva bliva fallet
enligt den engelska planen.
Eftersom Keynesplanen ställer nyskapad internationell köpkraft till
förfogande för de länder, som erhålla en negativ bytesbalans, utan
att därför taga i anspråk mera av överskottsländernas köpkraft, än
som dessa ha beslutat sig för att inte använda, och den amerikanska
planen förutsätter inbetalning av andelarna till valutafonden, innan
någon av delägarna erhållit någonting tillbaka från stabiliseringsfonden, så skulle enligt Economist den engelska planen vara »deliberately and confessedly expansionist in object», medan däremot den
amerikanska llmight well be contractionist in effect».
DE EXPANSIVA VERKNINGARNA VID ETT GENOMFöRANDE
AV KEYNESPLANEN.
Låt oss först granska Keynesplanens expansiva krafter. I världshandeln omsattes före det nuvarande världskriget varor för c:a 40
miljarder f: årligen. Om världens samtliga länder skulle bli medlemmar av unionen, så borde summan av alla kvoterna bli c:a 25 a 30
563
~~-~~~———————–
Helmer Dahlbäck
miljarder :E. Av dessa komma minst hälften att tilldelas kreditorläuderna, varför den övre limiten beträffande av unionen skapad kredit
kommer att stanna vid c:a 12,5 miljarder :E. I realiteten minskas denna
siffra ytterligare, om clearingunionen kommer att använda de restriktiva medel, som förutsättas enligt planen och vilka skola träffa ett
land, som utnyttjar sin kredit med mera än en viss del av den bestämda kvoten.
Sålunda får en medlemsstats debetsaldo icke utan styrelsens medgivande ökas med större belopp än 1/4 av kvoten under ett år, och om
saldot under 2 år i genomsnitt har överstigit 1/4 av kvoten, får staten
rätt att utan styrelsens medgivande depreciera sin valuta med 5°/o
gentemot bancor, vilket bör minska debetsaldot för nästkommande år.
Om debetsaldot överstiger 1/2 av kvoten, kan landet tvingas att ställa
säkerhet i form av guld, utländsk valuta eller inhemsk valuta och
statsobligationer, allt efter som landet förmår prestera det ena eller
det andra. Som en förutsättning för att tillåta en medlem att beträffande utnyttjad kredit överskrida hälften av kvoten kan styrelsen
vidare föreskriva, att landet deprecierar sin valuta, inför kontroll
av kapitalrörelserna, om sådan ej redan förefinnes, eller överlämnar
guld eller andra likvida medel till clearingunionen för att utjämna
en del av skulden. I sådant fall kan även styrelsen rekommendera
landet att vidtaga åtgärder på den inhemska marknaden, vilka kunna
bidraga till uppkomsten av ett jämviktstillstånd. Har en medlems
debetsaldo i medeltal under minst l år överstigit 3/4 av kvoten och för
tillfället är relativt stort i förhållande till summan av samtliga debetsaldon inom unionen, eller ökas landets debetsaldo med tilltagande
hastighet, kan detta land åläggas vidtaga ytterligare åtgärder för att
förbättra relationerna inom betalningsbalansen. För den händelse att
landet icke lyckas att inom 2 år minska sin skuld hos clearingunionen,
kan det förklaras i bankrutt och ’får ej någon kredit hos unionen
förrän efter särskilt tillstånd från styrelsen.
Med ifrågavarande medel åsyftas en utjämning av krediterna hos
clearingunionen, varigenom dessa i realiteten nedbringas till c:a 4
miljarder :L Vidare bör bemärkas, att Keynes kompletterat sitt system
med åtgärder gentemot kreditorländerna, vilka nu för första gången
skola kunna ställas till ansvar för de eventuella diskrepanser i debetoch kreditsaldona, som bero på att dessa länder icke för varuköp eller
långivning ha utnyttjat de överskott, som de erhållit i bytesbalanserna. Borgenärsländer med aktivsaldon begränsas ej som gäldenärsländerna av någon limit, men om saldot under l år i genomsnitt överstiger hälften av dess kvot, kan clearingunionens styrelse rekommendera kreditutvidgning, appreciering av valutan eller en höjning av
inkomstnivån, tullsänkningar, eliminering av importrestriktioner, internationell kreditgivning m. m. Det ankommer dock på landet självt
att bestämma, om dessa medel skola komma till användning.
Såväl borgenärs- som gäldenärsländerna debiteras vidare en avgift
av l Ofo p. a. om saldot (debet eller kredit) överstiger 1/4 av kvoten.
Denna avgift ökas med ytterligare l Ofo p. a. å den del, som överstiger
hälften av kvoten. Efter tillstånd från styrelsen kan ett land med
564
~· .
Keynes eller White?
positivt saldo låna ut bancor till ett land med negativt saldo på de
villkor, som dessa länder kunna komma överens om. En dylik kreditgivning kommer säkerligen att befrämjas av att man allmänt kommer
att undvika denna kostnad. Avgiften kan ökas på debetbalanserna och
minskas på kreditbalanserna, om styrelsen finner, att unionens verksamhet har förorsakat en alltför kraftig expansion.
Ger10m de medel, som riktas mot borgenärsländerna, ansluter sig
Keynes i själva verket till den gamla hederliga guldmyntfoten, under
vilken ett inflöde av monetära medel i ett land förorsakade en expansion, som indicerade en ökad import eller en långfristig kreditgivning.
Det var detta system, som bröts sönder i och med att New York övertog platsen som världens finansiella centrum efter London och Paris.
Ä andra sidan går ju Keynes hela plan i stort sett ut på att skapa
ett rationellt betalningssystem, som kan tillåta de enskilda länderna
att föra en nationell penningpolitik samtidigt som de använda sig av
ett verkligt internationellt betalningsmedel med relativt stabila växelkurser mellan länderna.
Clearingunionens köpkraftsskapande förmåga kan icke bestridas.
Många länder komma efter kriget att ha svårt för att komma i gång
med en export, med vilken man kan betala den import, som är nödvändig för att fylla tömda lager och för att tillgodose det under kriget
eftersatta reinvesteringsbehovet. Detta gäller framförallt England;
det har under kriget förlorat större delen av de investeringar, som avkastade utländska valutor, och måste i framtiden exportera mycket
mera än förut för att kunna betala sin import. Ett genomförande av
Keynesplanen skulle för sådana länder innebära en möjlighet att
med hjälp av kortfristig kredit omedelbart företaga en stor del av
denna import utan motsvarande ökning av exporten, varigenom tid
skulle erhållas för den omställningsprocess, som säkerligen är nödvändig efter kriget.
Kreditorländerna komma visserligen att få kraftiga positiva saldon
hos clearingunionen, men dessa kunna icke tagas hem i guld utan
endast användas för betalning till medlemmar av unionen. Systemet
kommer att föranleda, att dessa saldon utnyttjas för en vidgad import
eller en utvidgad kreditgivning, varför uppkomsten av dessa tillgodohavanden verkar expanderande på världshandeln.
Clearingunionens kreditskapande förmåga innebär dock såsom princip intet nytt inom de internationella betalningarnas teori. Det har
i själva verket varit ganska vanligt under det senaste decenniet, att
en centralbank köpt ett belopp av ett annat lands valuta mot att sistnämnda land erhållit motsvarande gottskrift hos det förstnämnda
landets centralbank. Man har talat om att skapa en valuta gentemot
en annan valuta. Detta är ju en ömsesidig kreditgivning och härigenom
erhålles nyskapade internationella fordringar. På grund härav råka
emellertid kontrahenterna i ett viss ömsesidigt beroende av varandra,
vilket vid en senare tidpunkt kan bliva ensidigt med likviditetssvårigheter som följd. Därför är det till fördel för många länder, om detta
kreditskapande koncentreras till en clearingunion, så att de komma
att bliva skuldsatta till denna i stället för till enskilda länder.
565
H elmer Dahlbäck
De expansiva effekterna av ett dylikt förfarande äro uppenbara,
men vi ha sett huru Keynes med mångahanda medel söker motverka
en avsevärd kreditgivning av detta slag, som givetvis skulle kunna
fortsätta i allt högre grad, så länge de anslutna staterna voro villiga
att hålla tillgodohavanden hos unionen. Keynes säger själv, att systemet a priori är kritiskt inställt mot stora saldon, varvid han säkerligen haft i åtanke mellankrigsperiodens stora kortfristiga skulder,
vilka förorsakade häftiga kapitalrörelser mellan Europa och USA.
Han synes närmast vilja få till stånd ömsesidiga prestationer i varor,
men det är problematiskt, om detta är tillräckligt för tiden efter det
nuvarande världskriget. Med all sannolikhet måste en kraftig långfristig kreditgivning komma till stånd, och denna skulle mycket väl
kunna ordnas med ett utnyttjande av de möjligheter, :;om Keynesplanen lämnar.
Så snart ett lands kredit hos clearingunionen utsträckes till en viss
limit, kommer emellertid enligt Keynesplanen ett korrektiv att tvinga
landets löpande betalningsbalans tillbaka till ett jämviktsläge. Om
dessa jämviktsskapande medel bli ineffektiva, kan styrelsen nedskära
medlemmarnas kvoter för att minska den internationella köpkraften.
Genom clearingunionens förmåga att ställa bancor till forfogande
erhålles medel för en kvittning av de saldon, som erhållas i de lö-
pande betalningsbalanserna fördelade i rummet. Härigenom skapas
betingelser för en betalning av den triangulära handeln, som under
1930-talet till stor del varit försatt ur spel på grund av valutakontroll
och bilateral clearing. Då denna triangulära handel utgjorde ungefär
1/a av världshandeln, är det _givet, att Keynesplanen redan ur den
synpunkten kan anses vara expansionistisk. Detta skulle emellertid
vara fallet med införandet av varje verkligt internationell valuta.
J a, redan en eliminering av alla v.alutarestriktioner och clearingbestämmelser skulle säkerligen föranleda ett återupptagande av den
triangulära handeln under förutsättning givetvis, att även rena kvantitativa regleringar beträffande varuhandeln elimineras.
Mitt i alla restriktioner ha vi t. ex. i Sverige under senare år med
Slovakien haft en expanderande handel, som resulterat i ett importöverskott, vilket betalats med fria svenska kronor. Dessa ha av Slovakien använts för varuinköp i bl. a. Schweiz, som därmed delvis betalat vårt exportöverskott på detta land. Det fordras dock tydligen
något mera, för att en valutaplan skall kunna karakteriseras som
utpräglat expansionistisk. Som redan förut antytts, bör detta vara
en internationell kreditgivning, som räcker över längre tidsintervall.
LANGFRISTIG KREDITGIVNING ENLIGT KEYNESPLANEN.
Enligt Keynesplanen erhålles främst en kvittning av de positiva
och negativa saldon, vilka erhållas i bytesbalanserna mellan länderna,
och därtill en kortfristig kredit, som för högst något eller några år
täcker det av handeln indicerade kapitalbehovet. Härigenom skulle
visserligen gäldenärsländerna erhålla någon tids andrum, men efter
566
L
Keynes eller White?
denna tidsfrist skulle· stabiliseringsproblemet åter bli aktuellt. Höggradigt expansiv skulle därför Keynesplanen bli, om dess maskineri
kombinerades med en internationell kreditgivning, som spände över
längre tidsperioder. Detta skulle kunna ernås enligt följande linjer:
l) Genom en kreditgivning i de nationella myntslagen innan en avräkning i bancor kommer till stånd.
2) Genom transferering från ett land till ett annat av bancortillgodohavanden, som skapats antingen genom exportöverskott eller genom
att guld överlämnats till clearingunionen.
3) Genom att borgenärsländernas baneartillgodohavanden av unionen utlånas direkt till gäldenärsländer eller överlämnas till ett internationellt organ, som sedan i sin tur verkställer en sådan kreditgivning.
En kreditgivning enligt den första linjen är icke utesluten, då
Keynesplanen tillåter såväl privata innehav i utländsk valuta som
privat valutahandel, nota bene om de berörda länderna tillåta något
sådant. Härigenom skulle erhållas en kreditgivning, varvid den låntagande staten kunde använda lånebeloppet för köp i andra länder
än det långivande. Detta göres dock ganska illusoriskt genom att
planen framhåller önskvärdheten av allmän valutakontroll; de olika
medlemmarna skola ju endast undantagsvis få hålla depositioner i
England och USA, som överskrida vanliga »working balances». En
kreditgivning i det långivande landets valuta med fixerad användning av lånebeloppet för varuköp i det långivande landet är dock
icke utesluten enligt planen. Denna form torde vid ett genomförande
av Keynesplanen bli lämpligast för smärre stater med ett överskottssparande. Härigenom kunna de undvika ett alltför starkt beroende
av clearingunionens styrelse. (Jämför Sverige gentemot de nordiska
länderna.)
En direkt kreditgivning enligt den andra linjen, d. v. s. genom överföring av bancor, förutsätter för parternas vidkommande »consultation with the Governing Board». Då utjämningen av baneor-saldon
vidare förutsättes äga rum genom medlemmarnas centralbanker via
clearingunionen, kommer detta säkerligen att befästa den ställning,
som den statliga eller politiskt färgade kreditgivningen erhållit gentemot den privata under senare år.
Då efterkrigstiden med stor sannolikhet kommer att präglas av nödvändigheten att företaga även »humanitära» kapitalrörelser, torde det
enligt Keynes vara lämpligt att överlåta större delen av den internationella kreditgivningen på särskilda organ, som få till uppgift att
verkställa såväl produktiva som »humanitära» kapitalrörelser i bancor till av kriget härjade länder. Clearingunionen kan antingen själv
låna ut en del av kreditorländernas överskottssaldon i bancor till
sådana länder eller överlämna sådana tillgodohavanden till ett särskilt organ för kreditgivning. Ett institut för »humanitära» kapitalrörelser skulle kunna lämnas samma kreditmöjligheter hos unionen
som de olika medlemmarna, varigenom hjälpverksamheten gemensamt
skulle kunna bäras av de till unionen anslutna staterna och ej lastas
på något enstaka land.
567
,_f’••
~…. ….. 1;,
·r .•i,
Helmer Dahlbäck
VALUTAKONTROLL FÖR ATT KON’fROLLERA KAPITALRöRELSER.
Enligt Keynes böra de kortfristiga, autonoma kapitalrörelserna, som
utgöras av en överflyttning av flyktkapital och spekulativt kapital,
förhindras genom att alla medlemmar av clearingunionen var för sig
införa en kontroll av valutatilldelningen, om en sådan ej redan finnes.
För att en sådan kontroll ·skall bli effektiv, bör den utsträckas till
samtliga transaktioner, även om det kan anses lämpligt att införa
ett generellt tillstånd beträffande varutransaktioner. Clearingunionen
kommer icke att utöva någon direkt kontroll beträffande de internationella kapitalrörelserna. En kontroll av dessa från varje medlems
sida förutsättes dock enligt planen, ehuru på varje medlem överlåtes
att avgöra huru långt denna kontroll bör utsträckas.
Målet för denna kontroll skulle vara: dels att förhindra långfristiga
kapitalrörelser från skuldländer, som icke ha möjlighet att prestera
det reella underlaget, d. v. s. frambringa ett exportöverskott av varor,
dels att förhindra autonoma, kortfristiga kapitalrörelser från såväl
gäldenärs- som borgenärsländer.
Genom att de autonoma kapitalrörelserna eliminerades, skulle sä-
kerligen ett ökat förtroende erhållas på de olika kreditmarknaderna
av internationell betydelse. Å andra sidan skulle en sådan kontroll
i mycket hög grad gå ut över den privata långivning, som söker
verklig investering. De hittillsvarande engelska och amerikanska valutastabiliseringsfonderna ha dock före kriget utfört ett så effektivt
arbete för att utan direkt valutakontroll insulera den inhemska marknaden, att man kan ifrågasätta nödvändigheten av att införa en allmän valutakontroll för att hindra de autonoma kapitalrörelserna att
verka jämviktsstörande.
GULDET SOM EXPANSIV FAKTOR ENLIGT KEYNESPLANEN.
Keynesplanen tillåter medlemmarna att öka sina tillgodohavanden i
bancor genom att till unionen överlämna guld. Genom att värdet av
bancor av clearingunionens styrelse fixerats till en viss vikt fint
guld, kunna de guldproducerande länderna stabilisera sina bytesbalanser och sin ekonomi. Mycket av det guld, som nu steriliserats och ej har någon monetär funktion, kommer via clearingunionen
att kunna lösgöras för att bli ett medel, varmed köpkraft överföres
mellan länderna vid såväl medellång som långfristig kreditgivning
enligt den förut nämnda andra linjen. I jämförelse med det inflytande,
som erhålles genom på detta sätt mobiliserat guld, torde de verkningar, som erhållas genom eventuella växlingar i guldproduktionens
storlek, bli av mera underordnad betydelse.
Genom utlåning av bancortillgodohavanden, som skapats genom insättning av guld, erhålles e1i utbyggnad av den kreditgivning, som
indicerades av de »automatiska» krediterna hos unionen. En alltför
kraftig ansvällning av dessa bancortillgodohavanden med åtföljande
568
Keynes eller White?
kreditgivning kan regleras genom en procentuell återbetalning i guld
från unionens sida eller genom en förändring av bancorns värde i
förhållande till guld.
Guldet är dock överflödigt för att genomföra Keynesplanen. En
tillräcklig kreditgivning skulle kunna erhållas genom att öka medlemmarnas kvoter och samla kreditsaldona i bancor för utlåning enligt den tredje linjen. Guldet har tydligen kommit med i sammanhanget för att man någonstans måste göra av det med hänsyn till
USA:s stora innehav. En demonetisering av guldet är en orimlighet
för de allierade nationerna.
Om bancortillgodohavanden skapats genom insättning av guld, så
kan ej sedan ett dylikt tillgodohavande tagas ut i guld utan endast
transfereras till ett annat bancor-konto. Clearingunionen skulle annars utsättas för den risken, att flera länder samtidigt önskade konvertera bancortillgodohavanden till guld, vilket skulle kunna föranleda en ej önskvärd nedpressning av totala mängden bancortillgodohavanden och krediter i förhållande till unionens innehav av
guld, vilket skulle förorsaka depressiva verkningar på världshandeln.
DE EXPANSIVA VERKNINGARNA VID ETT GENOMFöRANDE
AV WHITEPLANEN.
Om vi nu taga del av Whiteplanen, så finna vi först, att delägarna
i den amerikanska stabiliseringsfonden vid starten skola inbetala
hälften av de kvoter, som tilldelats dem, och senare kunna uppmanas
att betala in ytterligare delar av denna kvot, om fondens styrelse så
beslutar. Dessa medlemmarnas kvoter kunna till sin storlek ändras
{lfter beslut ·med 4/s majoritet av styrelsen.
Den omedelbara betalningen skall verkställas med följande tillgångar: 12,5 °/o i guld, 12,5 °/o i det egna landets valuta och 25 °/o i det
egna landets statsobligationer. Ett land, som har en guldkassa, som
understiger 300 miljoner $, behöver dock endast betala in 7,5 °/o i guld
och ett land, som har mindre än 100 miljoner $, behöver endast bidraga
med 5 Ofo, varvid den del, som skall betalas i landets egen valuta, ökas
i motsvarande grad. Om ett land så önskar, kan det få betala in hela
sin andel i guld.
Meningen är, att ifrågavarande tillskott av fonden skola användas
för att stabilisera medlemmarnas valutor genom köp och försäljningar på de olika valutamarknaderna; stabiliseringsfonden skall
bärvidlag ställa valutor till förfogande för en utjämning av de saldon,
som uppkomma i de löpande betalningsbalanserna mellan länderna.
Fonden skall med andra ord i första hand tjänstgöra som ett »clearinghouse» för de olika medlemmarnas centralbanker. Det är emellertid
endast meningen, att de s. k. spetsarna på valutamarknaderna skola
utjämnas via centralbankerna och stabiliseringsfonden. Handeln med
valutor i övrigt skall verkställas mellan allmänheten och affärsbankerna.
569
40-43766. Svensk Tidskrift 1943.
:(-:__:r
.·•
Helmer Dahlbäck
Härigenom erhålles liksom under Keynesplanen möjlighet för en
betalning av den triangulära handeln. Men denna utjämning i rummet av de löpande betalningsbalanserna skulle näppeligen fordra så
stora tillgångar som de, vilka enligt Whiteplanen skola överlämnas
av delägarna. Genom fondens verksamhet kan erhållas en kortfristig
kreditgivning av liknande art, som de »automatiska» krediterna enligt
Keynesplanen. Ett land, som erhållit ett importöverskott gentemot
den övriga världen, kan för sin egen valuta hos stabiliseringsfonden
få köpa de utländska valutor eller det guld, som det behöver för att
kunna betala ifrågavarande importöverskott. Däremot ligger det i
systemets natur, att de tillgångar, som av landet vid starten har inbetalats på dess kvot till stabiliseringsfonden, ej få disponeras av
detta land. Ifrågavarande tillgångar skola ju av stabiliseringsfonden
användas för försäljning eller investering.
Varje delägarstat har rätt att under första verksamhetsåret använda
sin egen valuta för inköp hos fonden av andra valutor eller guld upp
till gränsen för den överenskomna kvoten. Exportlandet kan således
erhålla betalning i sin egen valuta eller guld, varjämte det i stabiliseringsfondens böcker kan gottgöras för beloppet. Medel till ifrågavarande valutaförsäljningar erhåller stabiliseringsfonden från de av
medlemmarna vid starten inbetalade tillgångarna, vilka valutatekniskt skola vara fullt fria, d. v. s. kunna av fonden säljas till vilket
land som helst.
Dessutom kan fonden upptaga lån och emittera egna obligationer i
delägarländerna för att skaffa valutor, förutsatt att ifrågavarande
länder äro villiga att medverka till ett sådant förfarande. Ett land
med ett debetsaldo gentemot samtliga övriga medlemmar kommer
således att betala in sin egen valuta till stabiliseringsfonden, som i
motsvarande grad minskar sina tillgångar i guld och andra länders
valutor; dessa tillfalla de länder; som ha överskott i den löpande
betalningsbalansen. Det väsentliga är, att sammansättningen av stabiliseringsfondens innehav av utländska valutor och obligationer förskjutes från vissa valutor till andra.
Vid efterfrågan från engelsk sida av dollar, som resulterar i köp
från fonden, kommer dennas innehav av f att ökas och i motsvarande
grad att minskas beträffande $ och guld. När de engelska köpen av
$ mot f hos fonden uppnått den föreskrivna limiten, får man hos
styrelsen anhålla om ytterligare »kredit» eller genom fondens förmedling söka ernå direkta krediter i $ eller guld. stabiliseringsfonden
använder i första hand de vid starten överlämnade $-valutorna för·
att täcka denna efterfrågan. Har USA inbetalat sin kvot med enbart
guld, så torde den engelska efterfrågan på $-valuta kunna täckas
med guld. USA kan väl knappast neka att mottaga guld som likvid
för ett exportöverskott. Genom ifrågavarande förfarande erhålles
onekligen en utjämning även i tiden med starkt expansionistiska verkningar på den internationella handeln. Cruxet är framförallt, att ett
lands valuta kan begagnas som betalningsmedel av fonden och övriga
medlemmar, men blir kredit, om den icke utnyttjas som betalnings–
medel under en viss tidsperiod.
570
l
Keynes eller White?
WHITEPLANENS MEDEL FÖR EN STABILISERING AV
BETALNINGSBALANSERNA.
Whiteplanen har emellertid liksom Keynesplanen eu mekanism för
att motverka ·alltför expansiva verkningar av den internationella
kreditutvidgning, som erhålles genom stabiliseringsfondens verksamhet. Fondens nyförvärv av ett lands valuta får under fondens första
verksamhetsår ej överskrida landets kvot, under de 2 första åren ej
överskrida 150 °/o av kvoten och därefter ej 200 Ofo. Ett delägareland kan
dock efter medgiv.ande från fondens direktion få överskrida dessa
gränser, dels om landet lovar att vidtaga av fonden rekommenderade
åtgärder för att korrigera snedvridningen av landets bytesbalans,
dels om det finnes grundad anledning förmoda, att bytesbalansen
inom rimlig tid kommer att förbättras, så att landet erhåller valutor
och guld, varmed det kan köpa tillbaka sin egen valuta från fonden.
Det föregående gäller dock endast under förutsättning att fonden har
tillräckligt av den valuta som efterfrågas, i annat fall måste en rättvis fördelning företagas. För ifrågavarande kreditmöjligheter få
delägarna betala l Ofo p. a. i guld, om beloppet överstiger den för landet
bestämda kvoten, varjämte för denna del skall ställas vissa säkerheter.
Om stabiliseringsfondens innehav av en viss valuta sjunker under
15 Ofo av detta lands kvot, efter det att fonden för köp av ytterligare
sådan valuta har använt såväl de ursprungligen överlämnade obligationerna, som det vid samma tillfälle överlämnade guldet, så skall
fonden till ifrågavarande land överlämna en rapport beträffande läget
och rekommendera åtgärder, som kunna förbättra fondens innehav
av detta lands valuta. Ifrågavarande rapport skall utsändas till samtliga medlemmar av fonden. Det förutsättes, att delägarstaterna omedelbart och noggrant skola uppmärksamma dessa rekommendationer
och vidare, att fondens styrelse skall rättvist fördela en valuta bland
medlemmarna, om brist uppkommer. För att de utländska valutorna
skola effektivt utnyttjas skall varje land vara skyldigt att till fonden
hembjuda alla valutor, som landet förvärvat, sedan det anslutit sig
till fonden, vilken kan acceptera eller avslå ett sådant erbjudande.
Beträffande Whites korrektiv faller främst i ögonen, att planen
endast använder sig av en human övertalning gentemot kreditorländer, som ej utnyttja tillgångar, erhållna i handeln med gäldenärsländer. Vidare att planen lämnar debitorländerna relativt stora kreditmöjligheter.
Om man antager, att hälften av kvoterna kommer att utnyttjas för
krediter, så uppgå ju kreditmöjligheterna under första året till 2,5
miljarder $, andra året till 3,7 miljarder $ och därefter till 5 miljarder
$. Men häremot står ju endast fondens innehav av guld, valutor och
värdepapper till ett sammanlagt belop.p av 2,5 miljarder $. Planen
förutsätter tydligen att kreditorländerna komma att satsa mer än
hälften av de sammanlagda inbetalningarna å kvoterna. Det förutsättes även, att fonden i nödfall kan upptaga lån i ett visst lands valuta eller sälja av fonden emitterade obligationer till de olika länderna, varjämte styrelsen efter beslut med 3/4 majoritet kan anmoda
571
–..<.
. t._:); •
….· t ’ ,._ ./
Helmer Dahlbäck
medlemmarna att satsa resterande 2,5 miljarder å de fixerade kvoterna.
stabiliseringsfondens kreditgivning är därför icke bunden av de ursprungligen överlämnade tillgångarna.
Genom dessa olika möjligheter skapas betingelser för en kvittning
av de saldon, som uppkomma i ländernas löpande betalningsbalanser,
varjämte även en kortfristig kreditgivning kan erhållas med en utjämning i tiden. För dessa tvenne uppgifter synes Whiteplanen vara
väl rustad, även om kreditmöjligheterna av angiven art äro något
mera vidsträckta och kanske verka något mera automatiskt enligt
Keynesplanen. Något fog finnes dock ej för att ett genomförande av
Whiteplanen skulle medföra kontraktiva verkningar enligt vad vi
nedan skola finna.
ERHALLAS KONTRAKTlYA VERKNINGAR VID ETT GENOMFöRANDE AV WHITEPLANEN’
Eftersom ett land vid stabiliseringsfondens start måste överlämna
tillgångar utan att få någonting åter och sedan vid negativ bytesbalans måste köpa utländsk valuta och guld, måste väl det internationella köpkrafttillskottets expansiva verkan på världshandeln motsvaras av kontraktiva verkningar på gäldenärsländernas inhemska
marknader~ Dessa kontraktiva verkningar skulle väl sedan i sin tur
verka kontraktivt på världshandeln och motverka de förut nämnda expansiva verkningarna~
Om man tillsvidare bortser från guldet, så skulle givetvis kontraktiva verkningar erhållas, om man vid fondens start minskade den
inhemska kapitaldispositionen inom ett land för att överföra en del
av densamma till stabiliseringsfonden. Men skulle man uppbringa
denna köpkraft genom att försälja ·obligationer eller genom att upptaga skatter~ Något så halsbrytande torde det näppeligen bli tal om,
utan det naturliga torde i stället vara, att fonden erhåller det egna
landets valuta genom nyskapad kredit i form av t. ex. gottskrift på
ett konto hos landets centralbank, vilken som motfordran bokför motsvarande del av landets till stabiliseringsfonden inbetalade kvot. Så
länge stabiliseringsfonden håller denna fordran hos centralbanken
som potentiell köpkraft, erhålles givetvis ingen inverkan på landets
inre kreditmarknad.
De statsobligationer, som skola överlämnas till fonden, kunna erhållas antingen genom nyemissioner eller genom uppköp på marknaden. Med all sannolikhet blir det nyemitterade obligationer eller
skattkammarväxlar, som komma att överlämnas till stabiliseringsfonden, liksom den lokala engelska stabiliseringsfonden vid starten 1932
utrustades med krediter och skattkammarväxlar, utan att den engelska .
kreditmarknaden behövde tagas i anspråk.
Vid delinbetalningen av kvoterna skulle de länder, som ha mindre
guldkassor, slippa undan med endast 5°/o betalning i denna form.
Dessa guldinbetalningar kunna knappast få kontraktiva verkningar.
Det lär välnäppeligen numera finnas några länder, som ha ett omedelbart samband mellan cirkulerande betalningsmedel och guldkassa.
572
~; . -··—-· ____…..__.________
Keynes eller White’
Kan ej gnld erhållas från tillgängliga behållningar eller genom betalningsbalansen med andra länder, t. ex. Ryssland eller Sydafrika, så
kommer säkerligen USA att till eventuella medlemmar sälja tillräckligt
med guld mot dessa länders egen valuta. Man bör i detta sammanhang
påminna sig att de europeiska. neutrala ländernas spärrade tillgodohavanden i USA uppgå till c:a 2,3 miljarder $, vilka tillgångar huvudsakligen ägas av respektive centralbanker, som till stor del redan ha
förvandlat dem till guld. Det förefaller under sådana förhållanden
uppenbart, att det är överdrift, när man på visst håll förklarar, att
det är omöjligt att verkställa dessa guldinbetalningar till stabiliseringsfonden.
De länder, som ha stora guldförråd, skulle kunna få betala hela sin
kvot i guld, om de så önskade. Större delen av det guld, som överlämnas till fonden för täckning av kvoterna, kommer därför att utgöras
av guld, som förut varit »sterilized». Man kan i det sammanhanget
erinra om att USA antagligen kommer att betala hela sin kvot i guld,
c:a 2 miljarder $. Detta kommer säkerligen att erhållas från de guldförråd, som ej tillåtits spela någon monetär roll på den amerikanska
marknaden, utan uppsugits av den amerikanska valutastabiliseringsfonden, vars ledare just är den amerikanska planens upphovsman,
Harry D. White. Den internationella stabiliseringsfonden erhåller
således med all sannolikhet nyskapad internationell kredit jämte nymobiliserat guld vid verksamhetens början. Här skulle man verkligen
kunna använda Keynes’ ord om sin plan, nämligen att »hoarding»
ersättes med en kreditmekanism.
Det är tänkbart, att ett borgenärsland under vissa förhållanden icke
godtager egna statsobligationer som likvid för ett exportöverskott,
varför stabiliseringsfonden i så fall blir tvungen att sälja sådana
obligationer på ifrågavarande lands marknad för att erhålla kapitaldisposition. För en sådan försäljning fordras dock tillstånd från det
land, i vilket försäljningen skall verkställas. Eventuellt kunna de
deflationistiska verkningarna av en sådan försäljning motverkas genom motsvarande köp från respektive centralbanks sida till dess att
denna kapitaldisposition via exportöverskottet återvinnes från utlandet. Vid ett inflöde av guld och det egna landets valuta på grund
av ett exportöverskott är annars en expansiv verkan given. Ett sådant
inflöde behöver dock ej motverkas, då det är en följd av rent produktiva betingelser, och möjligheten av en överflyttning av flyktkapital
och spekulativt kapital har eliminerats.
De valutaköp, som ett land måste verkställa hos stabiliseringsfonden
för att kunna betala ett importöverskott, kunna givetvis ·medföra
kontraktiva verkningar på landets inhemska kreditmarknad. De valutor, som centralbanken med skapad kredit erhållit från stabiliseringsfonden, säljas givetvis sedan till·importörerna, varigenom köpkraft bindes i importerade varor. Men detta köpkraftsbortfall är ju
under normala förhållanden ett led i landets mekanism för att få debet
och kredit i bytesbalansen att väga jämnt och torde väl ej heller på
lång sikt kunna undvikas enligt Keynesplanen, som ju liksom Whiteplanen förutsätter att valutahandeln skall fortgå som förut mellan
573
~..,’ ·;·. ——–·
Helmer Dahlbäck
privatbankerna och allmänheten, under det att valutamarknaden skall
koncentreras till centralbankerna. Möjligheten av att ett sådant köpkraftsbortfall på kort sikt kan motverkas beröres nedan.
GULDETS ROLL SOM EXPANSIV FAKTOR ENLIGT WHITEPLANEN.
Whiteplanen förutsätter, att delägarna mot överlämnande av guld
kunna förvärva unitas-tillgodohavanden hos stabiliseringsfonden.
Fondens räkenskaper föras i denna enhet, vars oföränderliga värde har
fixerats till 10 gulddollar. Sådana unitas-tillgodohavanden kunna
användas för täckning av underskott i bytesbalanserna eller för utlåning till andra medlemmar. Här finnes således möjlighet att mobilisera ytterligare »sterilized» guld.
Under det att Keynesplanen förutsatte, att barreor icke fick tagas
ut i guld, föreskriver däremot Whiteplanen, att unitas-tillgodohavanden, som skapats genom överlämnande av guld eller genom insättningar av unitas, alltid äro konvertibla i guld eller valutor. Härigenom kommer säkerligen mera guld att komma till monetär användning än enligt Keynesplanen. Detta indiceras ytterligare av det faktum, att enligt Keynesplanen bancorns värde i guld är föränderligt,
varför ett innehav av barreortillgodohavanden blir förenat med kursrisk.
Skulle då icke uttag av unitas i guld föranleda kontraktiva verkningar~ Det är svårt att se några skäl härför. Det guld, som på detta
sätt tillföres överskottsländer eller låntagare via stabiliseringsfonden,
har icke som under den gamla guldmyntfoten tvångsvis lämnat något
land. Det har tvärtom frivilligt överlämnats till stabiliseringsfonden,
som alltid har dessa unitas-tillgodohavanden täckta med guld. För
övrigt kommer det mottagande landet i de flesta fall att låta guldet
stå kvar hos fonden som ett unitas-tillgodohavande, eftersom risken
för kursförluster har eliminerats genom enhetens oföränderliga guldvärde. Om ett sådant unitas-tillgodohavande lånas ut till ett annat
land, som därmed betalar ett importöverskott, kan det mottagande
landet i sin tur låna ut de förvärvade unitas-tillgodohavandena. På
det sättet skulle på basis av det frivilligt överlämnade guldet kunna
erhållas en kreditbyggnad, kompletterande den kreditgivning, som
skapas genom att de vid fondens start överlämnade tillgångarna utnyttjas.
EN LANGFRISTIG KREDr’TGIVNING EFTER ETT GENOMFöRANDE AV WHITEPLANEN.
Hur är då Whiteplanens inställning till en kreditgivning, som spänner över längre tidsperioderT Endast i undantagsfall och efter beslut
med 4/s majoritet av styrelsen säljer stabiliseringsfonden utländsk
valuta till ett land mot detta lands egen valuta, om dessa utländska
valutor skola användas för transferering av kapital eller amortering
574
l
Keynes eller White?
av skulder, och detta av fondens styrelse anses gynnsamt ur allmänna
ekonomiska grunder. Detta skulle således innebära ett hinder för
ett land att verkställa kapitalrörelser till ett annat land, varvid som
valuta för lånet lämnas utländsk valuta eller guld, som av det låntagande landet skulle kunna användas för betalning av en triangulär
handel.
Genom detta restriktiva moment hindras dock ej en kreditgivning,
som kommer till stånd genom att ett land till förmån för ett annat
land lämnar krediter i sin egen valuta för köp i det långivande landet.
Härigenom erhålles visserligen ett underskott i bytesbalansen för det
låntagande landet, men denna brist behöver ej täckas med utländska
valutor eller guld, då bristen är täckt å kapitalbalansen innan varuströmmen kommit till stånd.
Begränsningen i rätten att med landets egen valuta hos stabiliseringsfonden förvärva utländska valutor och guld för kapitaltransferering har tydligen blivit en följd av en önskan att förhindra autonoma, kortfristiga kapitalrörelser. Whiteplanen går tvärtom ut på
att skapa betingelser för en långfristig kreditgivning, som söker verklig investering, »international flow of productive capita!».
Denna långfristiga kreditgivning skulle efter ett genomförande av
Whiteplanen kunna verkställas efter följande linjer:
l) genom beviljandet av krediter i det långivande landets valuta
med fixerad skyldighet för det låntagande landet att använda likviden för varuköp i det förstnämnda landet;
2) genom överföring till det låntagande landet av dettas egen eller
andra länders valuta, under garanti för att det icke är fråga om
autonoma, kortfristiga kapitalrörelser;
3) genom överföring till låntagaren av utländska valutor, som långivaren efter medgivande från styrelsen erhållit genom köp mot sin
egen valuta hos stabiliseringsfonden;
4) genom överföring tilllåntagaren av unitas-tillgodohavanden, som
skapats genom guldinsättningar hos stabiliseringsfonden;
5) genom ett internationellt organ för kreditgivning, som erhållit
medel från stabiliseringsfo.nden och som verkställer en internationell
kreditgivning i samband med återuppbyggnadsarbetet och hjälpverksamheten efter kriget.
Vid en jämförelse med motsvarande möjligheter enligt Keynesplanen torde framgå, att Whiteplanen i högre grad än Keynesplanen
skulle möjliggöra privata »produktiva» kapitalrörelser.
WHITEPLANEN öNSKAR ELIMINERA VALDTAKONTROLL
OCH BILATERAL CLEARING SAMT MOBILISERA KRIGSTILLGODOHAVANDEN.
Vi ha förut sett huru Keynesplanen av rädsla för de autonoma,
kortfristiga kapitalrörelserna tillåter, ja, principiellt rent av förutsätter en allmän valutakontroll i de anslutna länderna med en koncentrering av valutamarknaden till centralbankerna. Whiteplanen går
575
Helmer Dahlbäck
ej så långt i detta hänseende, utan förutsätter i stället, att delägarstaterna skola slopa all valutakontroll och bilateral clearing. Varje
medlem skall självmant eller efter påtryckning från fondens sida upphöra med dylika regleringar, så att en fri valutamarknad kan erhållas.
Beträffande kapitalrörelserna förutsättes dock enligt Whiteplanen
en kontroll för att eliminera överflyttningar av flyktkapital och spekulativt kapital mellan länderna. Ett verkligt tekniskt samarbete
förutsättes komma till stånd mellan de länder, som efter tillstånd från
fondens styrelse införa eller fortsätta en kontroll av dessa kapitalrörelser. Ett led i denna kontroll är en ömsesidig rapportgivning
mellan medlemmarna beträffande stora privata innehav av utländska
valutor. Liksom Keynesplanen siktar tydligen Whiteplanen på att
söka fullständigt eliminera de autonoma, kortfristiga kapitalrörelserna. Man vill undvika en kapitalflykt i likhet med den franska
under 1930-talet och skydda USA mot en häftig repatriering av flyktkapital.
Valutakontroll och bilateral clearing utgjorde obestridligen de mest
negativa sidorna i mellankrigstidens internationella betalningsförhållanden, vilka verkade starkt sammanpressande på världshandeln.
Keynes påstår sig ju med sin valutaplan vilja rycka undan grunden
för nödvändigheten av sådana restriktioner men är samtidigt så smidig, att han i sin plan tillåter att medlemmarna bibehålla såväl valutakontroll som clearing. Whiteplanen förutsätter däremot ett effektivt
ställningstagande gentemot regleringar av angivet slag och är därför
i detta fall mera expansionistisk än Keynesplanen.
Whiteplanen förutsätter dessutom en mobilisering av vissa skulder,
som uppkommit i samband med världskriget särskilt genom Englands
omfattande köp i USA och tagit formen av s.k. »Abnormal War
Balances». Innehavare av sådana· tillgodohavanden kunna få dessa
frigjorda med betalning till 100 Ofo i unitas genom att överlämna dem
till stabiliseringsfonden. Detta sker dock endast under förutsättning
att innehavarna förklara sig villiga att från fonden återköpa 40 Ofo
av ifrågavarande tillgångar med 2 Ofo årligen under 20 år, varvid betalning skall erläggas i guld eller utländska.valutor. Av resterande behållning skola 40 Ofo återköpas av gäldenärslandet från fonden med
2 Ofo per år. Aterköpen skola icke taga sin början förrän 3 år efter
försäljningen. De 2 Ofo, som återköpas av den ursprungliga innehavaren, anses kunna användas som fri valuta. Efter 23 år kan fonden fritt
förfoga över resterande 20 Ofo av den ursprungliga behållningen, vilken
även tidigare kan tillgripas, om fondens innehav av tillgångar i
samma valuta sjunkit till15 Ofo av resp. kvot eller gäldenärslandet medgivit ett frigivande.
Keynesplanen talar i detta fall svävande om, att man bör lämna
gäldenärslandet möjlighet att betala sina skulder i bancor, utan att
därigenom dess ursprungliga kreditmöjligheter enligt planen skulle
minskas, eller att betalningarna skulle fördelas över en längre tidrymd. Härmed avses sannolikt, att gäldenärslandet skulle erhålla en
ytterligare kreditkvot hos unionen, från vilken betalningar i bancor
kunde verkställas till kreditorländerna.
576
~; .
Keynes eller White?
Om gäldenärsländerna skulle bli tvungna att likvidera detta slags
krediter inom en relativt begränsad tidrymd, skulle den reala transfereringen komma till stånd genom en högst intensifierad varuexport
till kreditorländerna. Åven i detta fall förefaller Whiteplanen kunna
föranleda omedelbara expansiva verkningar, eftersom borgenärsländerna omedelbart erhålla full likvid i unitas för överlåtelsen av
dessa tillgångar. Genom att borgenärerna erhålla unitas för »Abnorma! War Balances» utökas den internationella köpkraften, vilket befrämjar handeln, så att gäldenärsländerna få lättare att betala med
varor. Gäldenärsländerna komma däremot endast att successivt behöva fullgöra en del av betalningen i reala prestationer, vilket synes
vara förenligt med den viktiga art. VII i »Mutual Aid Agreement» av
23/2 1942 mellan USA och Storbritannien, vilken förutsätter, att »the
terms and conditions thereof shall be such as not to burden commerce
between the two countries, but to promote mutually advantageous
economic relations between them and the betterment of worldwide
economic relations».
DE BADA VALUTAPLANERNA öNSKA INFöRA STABILA
VÅXELKURSER, SOM ENDAST SKOLA FöRÅNDRAS VID
STARKA FÖRÅNDRINGAR I BETINGELSERNA FöR HANDELN.
Båda valutaplanerna syfta till att uppnå stabila växelkurser, vilka
anses komma att verka stimulerande på handelsutvecklingen. Enligt
Keynesplanen skola medlemsstaterna vid starten inbördes komma
överens om värdet av sina valutor gentemot bancor och guld. Hur
denna värdering skulle åstadkommas utsäges dock ej. Keynes framhåller emellertid, att om lönerna och prisnivån i pengar räknat kommit ur jämvikt i förhållande till andra länder, så måste en förän:dring av valutans värde komma till stånd. Detta ger ju en antydan
om huru värderingen skulle verkställas.
Whiteplanen angiver däremot klart och tydligt, att stabiliseringsfonden vid starten skall bestämma till vilka unitas-kurser den kommer
att köpa och sälja utländska valutor och guld, varigenom valutornas
relativa värden komma att bestämmas av stabiliseringsfonden. Icke
heller denna plan lämnar något besked om hur man skall komma
fram till en riktig värdesättning av valutorna.
Det är dock ganska uppenbart, att en riktig fixering av kurserna
kommer att underlättas av att ländernas egna valutaexperter böra
ha kommit till klarhet om i vilken mån »barter terms of trade» har
förändrats under kriget. Genoni en jämförelse mellan produktionskostnaderna i ett land (d. v. s. den monetära ersättningen till produktionsfaktorerna och dessa faktorers effektivitet) med de priser, som
gälla i andra länder, kan man bestämma kvantiteten och värdet av
·den mängd varor, som det är möjligt att exportera med en viss vinst.
Med ledning av de krav, som komma att ställas beträffande sysselsättning, löner och vinster i ett land, bör det ej vara något oöverstigligt hinder att bestämma de utgångsvärden, som böra gälla be- 577
-~'”’·,, .. ”···1.’··. ·…,
·~·..:~ ’
H elmer Dahlbäck
träffande valutorna. Vetenskapsmännens objektiva konstateranden
på detta område komma säkerligen ej att negligeras av de internationella organisationer, som de båda valutaplanerna inaugurera.
En stabilisering av växelkurserna kommer till en del att indiceras
genom att l) autonoma, kortfristiga kapitalrörelser elimineras genom
kontrollåtgärder, 2) långfristiga kapitalrörelser komma att taga formen av statliga eller statligt kontrollerade lån, som endast få användas för varuköp i det långivande landet.
Men härigenom skapas större möjligheter för att enligt valutaplanerna stabilisera valutakurserna genom att ställa internationell kredit
till gäldenärsländernas förfogande. Om man betraktar ett land, som
på grund av höjd kostnadsnivå, minskad produktivitet eller en prissänkning i utlandet erhåller ett större importöverskott, så erhålles
vid guldmyntfot resp. fri myntfot följande verkningar med avseende
på de internationella monetära relationerna:
Vid guldmyntfot förorsakar importöverskottet en kursförändring
med en förskjutning i priset mellan guld och valutor till förmån för
de senare, varför landet till stor del kommer att betala importöverskottet med guld. Vid bestämda relationer mellan guldinnehav och
utelöpande betalningsmedel förorsakar detta ofta primära och sekundära deflationistiska verkningar på landets inre kreditmarknad. Så-
dana verkningar bli också följden av att ett land med olika åtgärder
söker förhindra ett guldutflöde. Vid fri myntfot erhålles ofta genom
kursförändring på grund av importöverskottet en kvittning av landets
utländska fordringar och skulder. Bibehållas valutakurserna oförändrade, bli kostnadssänkande åtgärder med depressiva tendenser
nödvändiga. Vid såväl guldmyntfot som fri myntfot erhålles en
kapitalimport, som täcker resterande underskott i betalningsbalansen.
Denna kapitalimport indiceras antingen av en förändring av valutakurserna eller av en höjning av räntesatserna.
De båda valutaplanerna anvisa härvidlag en medelväg. Landet får
möjlighet att utan kursförändring eller räntehöjning erhålla kortfristig kredit för täckning av underskottet i den löpande betalningsbalansen. Genom att kredit på detta sätt automatiskt ställes till landets förfogande, bortfaller på kort sikt nödvändigheten av en kursförändring, och man erhåller en stabilisering av valutans yttre värde,
utan att landets inhemska kostnadsnivå behöver nämnvärt påverkas.
De betalningar till utlandet, som av centralbanken verkställas i barreor
eller unitas, behöva nämligen ej få motsvarande verkan på landets
inre kreditmarknad, om detta icke anses önskvärt. Detta kan dock
endast fortgå under en begränsad period. Importöverskottet kommer
nämligen under ifrågavarande förhållanden att ökas, varför landet
snart har· uppnått den limit, som uppdragits för den kredit, som lämnas från stabiliseringsfonden resp. clearingunionen.
Efter någon tids förlopp aktualiseras därför: åtgärder på den inhemska marknaden, långfristig kapitalimport via fonden resp. unionen
eller en förändring av valutans värde i förhållande till barreor eller
unitas. Tillfälliga eller konjunkturella förändringar i betingelserna
för handeln böra i många fall kunna mötas med de möjligheter till
578
Keynes eller White?
kapitalimport, som erbjudas enligt valutaplanerna, medan däremot
strukturella förändringar nödvändiggöra antingen förändringar av
valutakurserna eller åtgärder, som bringa landets produktionskostnader i nivå med utlandets. Enligt Keynesplanen synas konjunkturella
verkningarav denna art kunna mötas med dels internationell kredit,
dels moderata växelkursförskjutningar. Enligt Whiteplanen skola
dylika verkningar uteslutande mötas med internationell kredit, som
eventuellt har hopkopplats med åtgärder på landets inhemska marknad. Möjligheten av att stabiliseringsfonden resp. clearingunionen
vid en allmän konjunkturförsämring utökar de berörda ländernas
kreditkvoter synes i detta sammanhang böra beaktas.
Enligt Whiteplanen medgives en förändring av valutans värde utöver de gränser, som fastställts av fonden, endast efter tillstånd från
fondens styrelse med 4/s majoritet, om verkligt djupgående orsaker ha
bidragit till en fundamental jämviktsrubbning. Härmed avses tydligen strukturella förändringar i betingelserna för handeln. Även
Keynesplanen avser, att under sådana förhållanden valutakurserna
skola efter tillstånd från unionens styrelse justeras med anledning av
det förändrade läget. Båda planerna medgiva tydligen förändringar
i växelkurserna på grund av strukturella förändringar i »barter terms
of trade». Detta bör säkra rimliga relationer mellan de olika valutornas värden.
AUTONOMA VÅXELKURSFöRÄNDRINGAR SKOLA FÖRHINDRAS.
Enligt Keynesplanen måste ett land ha erhållit en debetbalans under
2 år, som i genomsnitt överstiger 1/4 av kreditkvoten, för att få företaga en växelkursändring med högst 5 Ofo utan särskilt tillstånd från
unionens styrelse. Tidsperioden torde ha avpassats med hänsyn till
att man önskar förhindra okynnesdepreciering i samband med valutadumping eller planlösa budgetunderskott.
I detta hänseende är Whiteplanen än mera restriktiv. För varje
växelkursförändring erfordras tillstånd från fondens styrelse. Vid en
självständig depreciering utan sådant tillstånd måste ett land till
stabiliseringsfonden inbetala det belopp i det egna landets valuta,
med vilket värdet av stabiliseringsfondens tillgångar i denna valuta
har minskats. Meningen är, att stabiliseringsfondens tillgångar icke
skola förändras i värde, genom att ett land självständigt förändrar
sin valutas yttre värde. Okynnesdepreciering på andra länders bekostnad torde genom detta till stor del ha omöjliggjorts. Parentetiskt kan
framhållas, att i annat sammanhang framkommit tydliga tecken på
att USA icke kommer att tillåta att sniärre länder som Sverige och
Schweiz begagna sig av förändringar i växelkurserna som ett konjunkturpolitiskt instrument. Av det föregående torde framgå, att de
båda valutaplanerna icke uppställt stabila växelkurser som ett självändamål. Man synes tvärtom ha åstadkommit ett ganska smidigt
maskineri och eftersträvar endast stabila växelkurser så länge dessa
579
if· .•.
Helmer Dahlbäck
äro till förmån för handelns utveckling. Så snart dessa med hänsyn
till ländernas olikartade progressivitet kommit ur jämvikt, skall en
justering komma till stånd.
”
”
Rent teoretiskt förefaller det, som om båda valutaplanerna vid ett
genomförande skulle ha utsikt att lyckas skapa ett internationellt
betalningsmedel samt betingelser för en långfristig kreditgivning efter
kriget. Under förutsättning att detta kombinerades med att själva
varuhandeln befriades från restriktiva regleringar, så skulle härigenom en allmän ekonomisk expansion kunna erhållas på det internationella området. Whiteplanen torde till sina verkningar bliva väl
så expansionistisk som Keynesplanen, men anknyter i högre grad än
den senare planen till de fria former av internationella betalningar,
som kvarstodo under 1930-talet. Av praktiska skäl komma därför med
stor sannolikhet efterkrigstidens internationella valutaproblem att
lösas i nära anslutning till de linjer, som uppdragits i den amerikanska Whiteplanen.
580
A’ . -·
EXPANSION ELLER KONTRAKTION I DE FÖRENADE
NATIONERNAs VALUTAPLANER
4v tjänstemannen i Sveriges Riksbank, fil. kand.
HELMER DAHLBACK, Stockholm
BLAND de planer, som framförts för att bidraga till en lösning av
de internationella efterkrigsproblemen, ha de s. k. valutaplanerna tilldragit sig en berättigad uppmärksamhet. Lord Keynes har för den
engelska regeringens räkning utarbetat en »Proposal for an international clearing union». Denna plan, som allmänt kommit att benämnas
Keynesplanen, har i hög grad kommit att präglas av att man för Englands del måste söka skapa betingelser och finansiella hjälpmedel för
ett återuppbyggnadsarbete, som i annat fall måste komma att hindras
av landets tömda valutatillgångar och de oerhörda skulderna till USA.
Från USA har som motbud framförts den s. k. Morgenthau- eller
Whiteplanen, vilken synes ha utarbetats inom Treasury Department
under ledning av Harry D. White. Denna plan karakteriseras framför allt av att den söker skapa garantier mot en demonetisering av
USA:s väldiga guldtillgångar samt av en önskan att kunna utnyttja
de väldiga fordringar, som USA genom krigsleveranserna erhållit
gentemot sina allierade.
Gemensamt för båda planerna är emellertid en vilja att skapa ett
verkligt internationellt betalningsmedel samt en kortfristig kreditgivning, varigenom en stabilisering av valutakurserna skulle kunna
erhållas. Detta skulle onekligen medverka till en expansion inom
världshandeln. I den diskussion, som uppstått beträffande de båda
valutaplanerna har emellertid särskilt från tyskt håll framförts, att
medan Keynesplanen är starkt expansionistisk, så skulle däremot
Whiteplanen till sina verkningar bli kontraktionistisk, och med detta
anses \Vhiteplanen ha placerats utanför det praktiskt genomförbara.
Den engelska tidskriften Economist har märkligt nog kommit till ett
liknande resultat vid en jämförelse mellan de båda planerna. Denna
uppfattning kommer nedan att göras till föremål för några kritiska
rader, varvid problemet uteslutande kommer att behandlas ur internationell synvinkel.
ECONOl\HSTS UPPFATTNING.
Den av Economist framförda argumenteringen (Economist 1/5 1943)
lyder i korthet sålunda: Den brittiska planen erfordrar icke någon
insats från medlemmarnas sida vid clearingunionens bildande. Dessa
skola endast förklara sig vara beredda att mottaga betalning för t. ex.
ett exportöverskott gentemot ett annat land genom en kreditering i
clearingunionens böcker, varvid bokföringsenheten benämnes bancor.
Varje medlemsstat tilldelas en kvot, som till en början skall uppgå
562
”-c·
A’ .
Keynes eller White?
till 3/4 av resp. lands import och export i medeltal under de 3 senaste
åren före kriget och som senare kan förändras med anledning av handelsutvecklingen. Inom gränserna för denna kvot får ett land automatiskt kredit hos unionen och kan genom att verkställa överföringar
från krediten fullgöra internationella betalningar i bancor. Ett land,
som mottager sädana betalningar i bancor, krediteras härför i unionens böcker och kan vid en senare tidpunkt använda det innestående
beloppet för betalning av ett importöverskott. Ett banearkonto med
kreditsaldo blir därför en tillgång och kan som sådan bokföras hos
ett lands centralbank. På grund härav skulle clearingunionen kunna
skapa ny internationell köpkraft liksom en privatbank kan skapa
pengar genom att bevilja ett lån på längre tid och kreditera låntagaren å ett avista-konto för lånesumman.
Den amerikanska Whiteplanen förutsätter, att delägarna skola tillskjuta olika belopp till en internationell valutastabiliseringsfond,
vars totala belopp skulle utgöra 5 miljarder $. Varje delägares andel
skulle beräknas på basis av landets guld- och valutareserv, dess
nationalinkomst samt fluktuationerna i dess betalningsbalans. Enligt
den amerikanska planen skulle varje medlem vid verksamhetens början inbetala hälften av sin kvot i guld, det egna landets valuta och
statsobligationer. Även ett land med mycket små ekonomiska resur’ser
skulle bli tvunget att betala en viss lägre procent av sin andel i guld.
Detta skulle betyda en direkt och indirekt inskränkning av den tillgängliga köpkraften inom de olika länderna, vilket skulle innebära
kontraktiva tendenser för världshandeln. Detta skulle ej mildras i de
fall, då respektive kvot i större utsträckning finge täckas med landets
egen valuta, eftersom dessa medel ej skulle förbliva i landets ägo,
även om de finge kvarstå i detta land som stabiliseringsfondens depositioner. Den amerikanska planen skulle erfordra betydande anslag
av statsmedel i många länder för att dessa skulle kunna förvärva
delägarskap i fonden. Detta skulle däremot icke behöva bliva fallet
enligt den engelska planen.
Eftersom Keynesplanen ställer nyskapad internationell köpkraft till
förfogande för de länder, som erhålla en negativ bytesbalans, utan
att därför taga i anspråk mera av överskottsländernas köpkraft, än
som dessa ha beslutat sig för att inte använda, och den amerikanska
planen förutsätter inbetalning av andelarna till valutafonden, innan
någon av delägarna erhållit någonting tillbaka från stabiliseringsfonden, så skulle enligt Economist den engelska planen vara »deliberately and confessedly expansionist in object», medan däremot den
amerikanska llmight well be contractionist in effect».
DE EXPANSIVA VERKNINGARNA VID ETT GENOMFöRANDE
AV KEYNESPLANEN.
Låt oss först granska Keynesplanens expansiva krafter. I världshandeln omsattes före det nuvarande världskriget varor för c:a 40
miljarder f: årligen. Om världens samtliga länder skulle bli medlemmar av unionen, så borde summan av alla kvoterna bli c:a 25 a 30
563
~~-~~~———————–
Helmer Dahlbäck
miljarder :E. Av dessa komma minst hälften att tilldelas kreditorläuderna, varför den övre limiten beträffande av unionen skapad kredit
kommer att stanna vid c:a 12,5 miljarder :E. I realiteten minskas denna
siffra ytterligare, om clearingunionen kommer att använda de restriktiva medel, som förutsättas enligt planen och vilka skola träffa ett
land, som utnyttjar sin kredit med mera än en viss del av den bestämda kvoten.
Sålunda får en medlemsstats debetsaldo icke utan styrelsens medgivande ökas med större belopp än 1/4 av kvoten under ett år, och om
saldot under 2 år i genomsnitt har överstigit 1/4 av kvoten, får staten
rätt att utan styrelsens medgivande depreciera sin valuta med 5°/o
gentemot bancor, vilket bör minska debetsaldot för nästkommande år.
Om debetsaldot överstiger 1/2 av kvoten, kan landet tvingas att ställa
säkerhet i form av guld, utländsk valuta eller inhemsk valuta och
statsobligationer, allt efter som landet förmår prestera det ena eller
det andra. Som en förutsättning för att tillåta en medlem att beträffande utnyttjad kredit överskrida hälften av kvoten kan styrelsen
vidare föreskriva, att landet deprecierar sin valuta, inför kontroll
av kapitalrörelserna, om sådan ej redan förefinnes, eller överlämnar
guld eller andra likvida medel till clearingunionen för att utjämna
en del av skulden. I sådant fall kan även styrelsen rekommendera
landet att vidtaga åtgärder på den inhemska marknaden, vilka kunna
bidraga till uppkomsten av ett jämviktstillstånd. Har en medlems
debetsaldo i medeltal under minst l år överstigit 3/4 av kvoten och för
tillfället är relativt stort i förhållande till summan av samtliga debetsaldon inom unionen, eller ökas landets debetsaldo med tilltagande
hastighet, kan detta land åläggas vidtaga ytterligare åtgärder för att
förbättra relationerna inom betalningsbalansen. För den händelse att
landet icke lyckas att inom 2 år minska sin skuld hos clearingunionen,
kan det förklaras i bankrutt och ’får ej någon kredit hos unionen
förrän efter särskilt tillstånd från styrelsen.
Med ifrågavarande medel åsyftas en utjämning av krediterna hos
clearingunionen, varigenom dessa i realiteten nedbringas till c:a 4
miljarder :L Vidare bör bemärkas, att Keynes kompletterat sitt system
med åtgärder gentemot kreditorländerna, vilka nu för första gången
skola kunna ställas till ansvar för de eventuella diskrepanser i debetoch kreditsaldona, som bero på att dessa länder icke för varuköp eller
långivning ha utnyttjat de överskott, som de erhållit i bytesbalanserna. Borgenärsländer med aktivsaldon begränsas ej som gäldenärsländerna av någon limit, men om saldot under l år i genomsnitt överstiger hälften av dess kvot, kan clearingunionens styrelse rekommendera kreditutvidgning, appreciering av valutan eller en höjning av
inkomstnivån, tullsänkningar, eliminering av importrestriktioner, internationell kreditgivning m. m. Det ankommer dock på landet självt
att bestämma, om dessa medel skola komma till användning.
Såväl borgenärs- som gäldenärsländerna debiteras vidare en avgift
av l Ofo p. a. om saldot (debet eller kredit) överstiger 1/4 av kvoten.
Denna avgift ökas med ytterligare l Ofo p. a. å den del, som överstiger
hälften av kvoten. Efter tillstånd från styrelsen kan ett land med
564
~· .
Keynes eller White?
positivt saldo låna ut bancor till ett land med negativt saldo på de
villkor, som dessa länder kunna komma överens om. En dylik kreditgivning kommer säkerligen att befrämjas av att man allmänt kommer
att undvika denna kostnad. Avgiften kan ökas på debetbalanserna och
minskas på kreditbalanserna, om styrelsen finner, att unionens verksamhet har förorsakat en alltför kraftig expansion.
Ger10m de medel, som riktas mot borgenärsländerna, ansluter sig
Keynes i själva verket till den gamla hederliga guldmyntfoten, under
vilken ett inflöde av monetära medel i ett land förorsakade en expansion, som indicerade en ökad import eller en långfristig kreditgivning.
Det var detta system, som bröts sönder i och med att New York övertog platsen som världens finansiella centrum efter London och Paris.
Ä andra sidan går ju Keynes hela plan i stort sett ut på att skapa
ett rationellt betalningssystem, som kan tillåta de enskilda länderna
att föra en nationell penningpolitik samtidigt som de använda sig av
ett verkligt internationellt betalningsmedel med relativt stabila växelkurser mellan länderna.
Clearingunionens köpkraftsskapande förmåga kan icke bestridas.
Många länder komma efter kriget att ha svårt för att komma i gång
med en export, med vilken man kan betala den import, som är nödvändig för att fylla tömda lager och för att tillgodose det under kriget
eftersatta reinvesteringsbehovet. Detta gäller framförallt England;
det har under kriget förlorat större delen av de investeringar, som avkastade utländska valutor, och måste i framtiden exportera mycket
mera än förut för att kunna betala sin import. Ett genomförande av
Keynesplanen skulle för sådana länder innebära en möjlighet att
med hjälp av kortfristig kredit omedelbart företaga en stor del av
denna import utan motsvarande ökning av exporten, varigenom tid
skulle erhållas för den omställningsprocess, som säkerligen är nödvändig efter kriget.
Kreditorländerna komma visserligen att få kraftiga positiva saldon
hos clearingunionen, men dessa kunna icke tagas hem i guld utan
endast användas för betalning till medlemmar av unionen. Systemet
kommer att föranleda, att dessa saldon utnyttjas för en vidgad import
eller en utvidgad kreditgivning, varför uppkomsten av dessa tillgodohavanden verkar expanderande på världshandeln.
Clearingunionens kreditskapande förmåga innebär dock såsom princip intet nytt inom de internationella betalningarnas teori. Det har
i själva verket varit ganska vanligt under det senaste decenniet, att
en centralbank köpt ett belopp av ett annat lands valuta mot att sistnämnda land erhållit motsvarande gottskrift hos det förstnämnda
landets centralbank. Man har talat om att skapa en valuta gentemot
en annan valuta. Detta är ju en ömsesidig kreditgivning och härigenom
erhålles nyskapade internationella fordringar. På grund härav råka
emellertid kontrahenterna i ett viss ömsesidigt beroende av varandra,
vilket vid en senare tidpunkt kan bliva ensidigt med likviditetssvårigheter som följd. Därför är det till fördel för många länder, om detta
kreditskapande koncentreras till en clearingunion, så att de komma
att bliva skuldsatta till denna i stället för till enskilda länder.
565
H elmer Dahlbäck
De expansiva effekterna av ett dylikt förfarande äro uppenbara,
men vi ha sett huru Keynes med mångahanda medel söker motverka
en avsevärd kreditgivning av detta slag, som givetvis skulle kunna
fortsätta i allt högre grad, så länge de anslutna staterna voro villiga
att hålla tillgodohavanden hos unionen. Keynes säger själv, att systemet a priori är kritiskt inställt mot stora saldon, varvid han säkerligen haft i åtanke mellankrigsperiodens stora kortfristiga skulder,
vilka förorsakade häftiga kapitalrörelser mellan Europa och USA.
Han synes närmast vilja få till stånd ömsesidiga prestationer i varor,
men det är problematiskt, om detta är tillräckligt för tiden efter det
nuvarande världskriget. Med all sannolikhet måste en kraftig långfristig kreditgivning komma till stånd, och denna skulle mycket väl
kunna ordnas med ett utnyttjande av de möjligheter, :;om Keynesplanen lämnar.
Så snart ett lands kredit hos clearingunionen utsträckes till en viss
limit, kommer emellertid enligt Keynesplanen ett korrektiv att tvinga
landets löpande betalningsbalans tillbaka till ett jämviktsläge. Om
dessa jämviktsskapande medel bli ineffektiva, kan styrelsen nedskära
medlemmarnas kvoter för att minska den internationella köpkraften.
Genom clearingunionens förmåga att ställa bancor till forfogande
erhålles medel för en kvittning av de saldon, som erhållas i de lö-
pande betalningsbalanserna fördelade i rummet. Härigenom skapas
betingelser för en betalning av den triangulära handeln, som under
1930-talet till stor del varit försatt ur spel på grund av valutakontroll
och bilateral clearing. Då denna triangulära handel utgjorde ungefär
1/a av världshandeln, är det _givet, att Keynesplanen redan ur den
synpunkten kan anses vara expansionistisk. Detta skulle emellertid
vara fallet med införandet av varje verkligt internationell valuta.
J a, redan en eliminering av alla v.alutarestriktioner och clearingbestämmelser skulle säkerligen föranleda ett återupptagande av den
triangulära handeln under förutsättning givetvis, att även rena kvantitativa regleringar beträffande varuhandeln elimineras.
Mitt i alla restriktioner ha vi t. ex. i Sverige under senare år med
Slovakien haft en expanderande handel, som resulterat i ett importöverskott, vilket betalats med fria svenska kronor. Dessa ha av Slovakien använts för varuinköp i bl. a. Schweiz, som därmed delvis betalat vårt exportöverskott på detta land. Det fordras dock tydligen
något mera, för att en valutaplan skall kunna karakteriseras som
utpräglat expansionistisk. Som redan förut antytts, bör detta vara
en internationell kreditgivning, som räcker över längre tidsintervall.
LANGFRISTIG KREDITGIVNING ENLIGT KEYNESPLANEN.
Enligt Keynesplanen erhålles främst en kvittning av de positiva
och negativa saldon, vilka erhållas i bytesbalanserna mellan länderna,
och därtill en kortfristig kredit, som för högst något eller några år
täcker det av handeln indicerade kapitalbehovet. Härigenom skulle
visserligen gäldenärsländerna erhålla någon tids andrum, men efter
566
L
Keynes eller White?
denna tidsfrist skulle· stabiliseringsproblemet åter bli aktuellt. Höggradigt expansiv skulle därför Keynesplanen bli, om dess maskineri
kombinerades med en internationell kreditgivning, som spände över
längre tidsperioder. Detta skulle kunna ernås enligt följande linjer:
l) Genom en kreditgivning i de nationella myntslagen innan en avräkning i bancor kommer till stånd.
2) Genom transferering från ett land till ett annat av bancortillgodohavanden, som skapats antingen genom exportöverskott eller genom
att guld överlämnats till clearingunionen.
3) Genom att borgenärsländernas baneartillgodohavanden av unionen utlånas direkt till gäldenärsländer eller överlämnas till ett internationellt organ, som sedan i sin tur verkställer en sådan kreditgivning.
En kreditgivning enligt den första linjen är icke utesluten, då
Keynesplanen tillåter såväl privata innehav i utländsk valuta som
privat valutahandel, nota bene om de berörda länderna tillåta något
sådant. Härigenom skulle erhållas en kreditgivning, varvid den låntagande staten kunde använda lånebeloppet för köp i andra länder
än det långivande. Detta göres dock ganska illusoriskt genom att
planen framhåller önskvärdheten av allmän valutakontroll; de olika
medlemmarna skola ju endast undantagsvis få hålla depositioner i
England och USA, som överskrida vanliga »working balances». En
kreditgivning i det långivande landets valuta med fixerad användning av lånebeloppet för varuköp i det långivande landet är dock
icke utesluten enligt planen. Denna form torde vid ett genomförande
av Keynesplanen bli lämpligast för smärre stater med ett överskottssparande. Härigenom kunna de undvika ett alltför starkt beroende
av clearingunionens styrelse. (Jämför Sverige gentemot de nordiska
länderna.)
En direkt kreditgivning enligt den andra linjen, d. v. s. genom överföring av bancor, förutsätter för parternas vidkommande »consultation with the Governing Board». Då utjämningen av baneor-saldon
vidare förutsättes äga rum genom medlemmarnas centralbanker via
clearingunionen, kommer detta säkerligen att befästa den ställning,
som den statliga eller politiskt färgade kreditgivningen erhållit gentemot den privata under senare år.
Då efterkrigstiden med stor sannolikhet kommer att präglas av nödvändigheten att företaga även »humanitära» kapitalrörelser, torde det
enligt Keynes vara lämpligt att överlåta större delen av den internationella kreditgivningen på särskilda organ, som få till uppgift att
verkställa såväl produktiva som »humanitära» kapitalrörelser i bancor till av kriget härjade länder. Clearingunionen kan antingen själv
låna ut en del av kreditorländernas överskottssaldon i bancor till
sådana länder eller överlämna sådana tillgodohavanden till ett särskilt organ för kreditgivning. Ett institut för »humanitära» kapitalrörelser skulle kunna lämnas samma kreditmöjligheter hos unionen
som de olika medlemmarna, varigenom hjälpverksamheten gemensamt
skulle kunna bäras av de till unionen anslutna staterna och ej lastas
på något enstaka land.
567
,_f’••
~…. ….. 1;,
·r .•i,
Helmer Dahlbäck
VALUTAKONTROLL FÖR ATT KON’fROLLERA KAPITALRöRELSER.
Enligt Keynes böra de kortfristiga, autonoma kapitalrörelserna, som
utgöras av en överflyttning av flyktkapital och spekulativt kapital,
förhindras genom att alla medlemmar av clearingunionen var för sig
införa en kontroll av valutatilldelningen, om en sådan ej redan finnes.
För att en sådan kontroll ·skall bli effektiv, bör den utsträckas till
samtliga transaktioner, även om det kan anses lämpligt att införa
ett generellt tillstånd beträffande varutransaktioner. Clearingunionen
kommer icke att utöva någon direkt kontroll beträffande de internationella kapitalrörelserna. En kontroll av dessa från varje medlems
sida förutsättes dock enligt planen, ehuru på varje medlem överlåtes
att avgöra huru långt denna kontroll bör utsträckas.
Målet för denna kontroll skulle vara: dels att förhindra långfristiga
kapitalrörelser från skuldländer, som icke ha möjlighet att prestera
det reella underlaget, d. v. s. frambringa ett exportöverskott av varor,
dels att förhindra autonoma, kortfristiga kapitalrörelser från såväl
gäldenärs- som borgenärsländer.
Genom att de autonoma kapitalrörelserna eliminerades, skulle sä-
kerligen ett ökat förtroende erhållas på de olika kreditmarknaderna
av internationell betydelse. Å andra sidan skulle en sådan kontroll
i mycket hög grad gå ut över den privata långivning, som söker
verklig investering. De hittillsvarande engelska och amerikanska valutastabiliseringsfonderna ha dock före kriget utfört ett så effektivt
arbete för att utan direkt valutakontroll insulera den inhemska marknaden, att man kan ifrågasätta nödvändigheten av att införa en allmän valutakontroll för att hindra de autonoma kapitalrörelserna att
verka jämviktsstörande.
GULDET SOM EXPANSIV FAKTOR ENLIGT KEYNESPLANEN.
Keynesplanen tillåter medlemmarna att öka sina tillgodohavanden i
bancor genom att till unionen överlämna guld. Genom att värdet av
bancor av clearingunionens styrelse fixerats till en viss vikt fint
guld, kunna de guldproducerande länderna stabilisera sina bytesbalanser och sin ekonomi. Mycket av det guld, som nu steriliserats och ej har någon monetär funktion, kommer via clearingunionen
att kunna lösgöras för att bli ett medel, varmed köpkraft överföres
mellan länderna vid såväl medellång som långfristig kreditgivning
enligt den förut nämnda andra linjen. I jämförelse med det inflytande,
som erhålles genom på detta sätt mobiliserat guld, torde de verkningar, som erhållas genom eventuella växlingar i guldproduktionens
storlek, bli av mera underordnad betydelse.
Genom utlåning av bancortillgodohavanden, som skapats genom insättning av guld, erhålles e1i utbyggnad av den kreditgivning, som
indicerades av de »automatiska» krediterna hos unionen. En alltför
kraftig ansvällning av dessa bancortillgodohavanden med åtföljande
568
Keynes eller White?
kreditgivning kan regleras genom en procentuell återbetalning i guld
från unionens sida eller genom en förändring av bancorns värde i
förhållande till guld.
Guldet är dock överflödigt för att genomföra Keynesplanen. En
tillräcklig kreditgivning skulle kunna erhållas genom att öka medlemmarnas kvoter och samla kreditsaldona i bancor för utlåning enligt den tredje linjen. Guldet har tydligen kommit med i sammanhanget för att man någonstans måste göra av det med hänsyn till
USA:s stora innehav. En demonetisering av guldet är en orimlighet
för de allierade nationerna.
Om bancortillgodohavanden skapats genom insättning av guld, så
kan ej sedan ett dylikt tillgodohavande tagas ut i guld utan endast
transfereras till ett annat bancor-konto. Clearingunionen skulle annars utsättas för den risken, att flera länder samtidigt önskade konvertera bancortillgodohavanden till guld, vilket skulle kunna föranleda en ej önskvärd nedpressning av totala mängden bancortillgodohavanden och krediter i förhållande till unionens innehav av
guld, vilket skulle förorsaka depressiva verkningar på världshandeln.
DE EXPANSIVA VERKNINGARNA VID ETT GENOMFöRANDE
AV WHITEPLANEN.
Om vi nu taga del av Whiteplanen, så finna vi först, att delägarna
i den amerikanska stabiliseringsfonden vid starten skola inbetala
hälften av de kvoter, som tilldelats dem, och senare kunna uppmanas
att betala in ytterligare delar av denna kvot, om fondens styrelse så
beslutar. Dessa medlemmarnas kvoter kunna till sin storlek ändras
{lfter beslut ·med 4/s majoritet av styrelsen.
Den omedelbara betalningen skall verkställas med följande tillgångar: 12,5 °/o i guld, 12,5 °/o i det egna landets valuta och 25 °/o i det
egna landets statsobligationer. Ett land, som har en guldkassa, som
understiger 300 miljoner $, behöver dock endast betala in 7,5 °/o i guld
och ett land, som har mindre än 100 miljoner $, behöver endast bidraga
med 5 Ofo, varvid den del, som skall betalas i landets egen valuta, ökas
i motsvarande grad. Om ett land så önskar, kan det få betala in hela
sin andel i guld.
Meningen är, att ifrågavarande tillskott av fonden skola användas
för att stabilisera medlemmarnas valutor genom köp och försäljningar på de olika valutamarknaderna; stabiliseringsfonden skall
bärvidlag ställa valutor till förfogande för en utjämning av de saldon,
som uppkomma i de löpande betalningsbalanserna mellan länderna.
Fonden skall med andra ord i första hand tjänstgöra som ett »clearinghouse» för de olika medlemmarnas centralbanker. Det är emellertid
endast meningen, att de s. k. spetsarna på valutamarknaderna skola
utjämnas via centralbankerna och stabiliseringsfonden. Handeln med
valutor i övrigt skall verkställas mellan allmänheten och affärsbankerna.
569
40-43766. Svensk Tidskrift 1943.
:(-:__:r
.·•
Helmer Dahlbäck
Härigenom erhålles liksom under Keynesplanen möjlighet för en
betalning av den triangulära handeln. Men denna utjämning i rummet av de löpande betalningsbalanserna skulle näppeligen fordra så
stora tillgångar som de, vilka enligt Whiteplanen skola överlämnas
av delägarna. Genom fondens verksamhet kan erhållas en kortfristig
kreditgivning av liknande art, som de »automatiska» krediterna enligt
Keynesplanen. Ett land, som erhållit ett importöverskott gentemot
den övriga världen, kan för sin egen valuta hos stabiliseringsfonden
få köpa de utländska valutor eller det guld, som det behöver för att
kunna betala ifrågavarande importöverskott. Däremot ligger det i
systemets natur, att de tillgångar, som av landet vid starten har inbetalats på dess kvot till stabiliseringsfonden, ej få disponeras av
detta land. Ifrågavarande tillgångar skola ju av stabiliseringsfonden
användas för försäljning eller investering.
Varje delägarstat har rätt att under första verksamhetsåret använda
sin egen valuta för inköp hos fonden av andra valutor eller guld upp
till gränsen för den överenskomna kvoten. Exportlandet kan således
erhålla betalning i sin egen valuta eller guld, varjämte det i stabiliseringsfondens böcker kan gottgöras för beloppet. Medel till ifrågavarande valutaförsäljningar erhåller stabiliseringsfonden från de av
medlemmarna vid starten inbetalade tillgångarna, vilka valutatekniskt skola vara fullt fria, d. v. s. kunna av fonden säljas till vilket
land som helst.
Dessutom kan fonden upptaga lån och emittera egna obligationer i
delägarländerna för att skaffa valutor, förutsatt att ifrågavarande
länder äro villiga att medverka till ett sådant förfarande. Ett land
med ett debetsaldo gentemot samtliga övriga medlemmar kommer
således att betala in sin egen valuta till stabiliseringsfonden, som i
motsvarande grad minskar sina tillgångar i guld och andra länders
valutor; dessa tillfalla de länder; som ha överskott i den löpande
betalningsbalansen. Det väsentliga är, att sammansättningen av stabiliseringsfondens innehav av utländska valutor och obligationer förskjutes från vissa valutor till andra.
Vid efterfrågan från engelsk sida av dollar, som resulterar i köp
från fonden, kommer dennas innehav av f att ökas och i motsvarande
grad att minskas beträffande $ och guld. När de engelska köpen av
$ mot f hos fonden uppnått den föreskrivna limiten, får man hos
styrelsen anhålla om ytterligare »kredit» eller genom fondens förmedling söka ernå direkta krediter i $ eller guld. stabiliseringsfonden
använder i första hand de vid starten överlämnade $-valutorna för·
att täcka denna efterfrågan. Har USA inbetalat sin kvot med enbart
guld, så torde den engelska efterfrågan på $-valuta kunna täckas
med guld. USA kan väl knappast neka att mottaga guld som likvid
för ett exportöverskott. Genom ifrågavarande förfarande erhålles
onekligen en utjämning även i tiden med starkt expansionistiska verkningar på den internationella handeln. Cruxet är framförallt, att ett
lands valuta kan begagnas som betalningsmedel av fonden och övriga
medlemmar, men blir kredit, om den icke utnyttjas som betalnings–
medel under en viss tidsperiod.
570
l
Keynes eller White?
WHITEPLANENS MEDEL FÖR EN STABILISERING AV
BETALNINGSBALANSERNA.
Whiteplanen har emellertid liksom Keynesplanen eu mekanism för
att motverka ·alltför expansiva verkningar av den internationella
kreditutvidgning, som erhålles genom stabiliseringsfondens verksamhet. Fondens nyförvärv av ett lands valuta får under fondens första
verksamhetsår ej överskrida landets kvot, under de 2 första åren ej
överskrida 150 °/o av kvoten och därefter ej 200 Ofo. Ett delägareland kan
dock efter medgiv.ande från fondens direktion få överskrida dessa
gränser, dels om landet lovar att vidtaga av fonden rekommenderade
åtgärder för att korrigera snedvridningen av landets bytesbalans,
dels om det finnes grundad anledning förmoda, att bytesbalansen
inom rimlig tid kommer att förbättras, så att landet erhåller valutor
och guld, varmed det kan köpa tillbaka sin egen valuta från fonden.
Det föregående gäller dock endast under förutsättning att fonden har
tillräckligt av den valuta som efterfrågas, i annat fall måste en rättvis fördelning företagas. För ifrågavarande kreditmöjligheter få
delägarna betala l Ofo p. a. i guld, om beloppet överstiger den för landet
bestämda kvoten, varjämte för denna del skall ställas vissa säkerheter.
Om stabiliseringsfondens innehav av en viss valuta sjunker under
15 Ofo av detta lands kvot, efter det att fonden för köp av ytterligare
sådan valuta har använt såväl de ursprungligen överlämnade obligationerna, som det vid samma tillfälle överlämnade guldet, så skall
fonden till ifrågavarande land överlämna en rapport beträffande läget
och rekommendera åtgärder, som kunna förbättra fondens innehav
av detta lands valuta. Ifrågavarande rapport skall utsändas till samtliga medlemmar av fonden. Det förutsättes, att delägarstaterna omedelbart och noggrant skola uppmärksamma dessa rekommendationer
och vidare, att fondens styrelse skall rättvist fördela en valuta bland
medlemmarna, om brist uppkommer. För att de utländska valutorna
skola effektivt utnyttjas skall varje land vara skyldigt att till fonden
hembjuda alla valutor, som landet förvärvat, sedan det anslutit sig
till fonden, vilken kan acceptera eller avslå ett sådant erbjudande.
Beträffande Whites korrektiv faller främst i ögonen, att planen
endast använder sig av en human övertalning gentemot kreditorländer, som ej utnyttja tillgångar, erhållna i handeln med gäldenärsländer. Vidare att planen lämnar debitorländerna relativt stora kreditmöjligheter.
Om man antager, att hälften av kvoterna kommer att utnyttjas för
krediter, så uppgå ju kreditmöjligheterna under första året till 2,5
miljarder $, andra året till 3,7 miljarder $ och därefter till 5 miljarder
$. Men häremot står ju endast fondens innehav av guld, valutor och
värdepapper till ett sammanlagt belop.p av 2,5 miljarder $. Planen
förutsätter tydligen att kreditorländerna komma att satsa mer än
hälften av de sammanlagda inbetalningarna å kvoterna. Det förutsättes även, att fonden i nödfall kan upptaga lån i ett visst lands valuta eller sälja av fonden emitterade obligationer till de olika länderna, varjämte styrelsen efter beslut med 3/4 majoritet kan anmoda
571
–..<.
. t._:); •
….· t ’ ,._ ./
Helmer Dahlbäck
medlemmarna att satsa resterande 2,5 miljarder å de fixerade kvoterna.
stabiliseringsfondens kreditgivning är därför icke bunden av de ursprungligen överlämnade tillgångarna.
Genom dessa olika möjligheter skapas betingelser för en kvittning
av de saldon, som uppkomma i ländernas löpande betalningsbalanser,
varjämte även en kortfristig kreditgivning kan erhållas med en utjämning i tiden. För dessa tvenne uppgifter synes Whiteplanen vara
väl rustad, även om kreditmöjligheterna av angiven art äro något
mera vidsträckta och kanske verka något mera automatiskt enligt
Keynesplanen. Något fog finnes dock ej för att ett genomförande av
Whiteplanen skulle medföra kontraktiva verkningar enligt vad vi
nedan skola finna.
ERHALLAS KONTRAKTlYA VERKNINGAR VID ETT GENOMFöRANDE AV WHITEPLANEN’
Eftersom ett land vid stabiliseringsfondens start måste överlämna
tillgångar utan att få någonting åter och sedan vid negativ bytesbalans måste köpa utländsk valuta och guld, måste väl det internationella köpkrafttillskottets expansiva verkan på världshandeln motsvaras av kontraktiva verkningar på gäldenärsländernas inhemska
marknader~ Dessa kontraktiva verkningar skulle väl sedan i sin tur
verka kontraktivt på världshandeln och motverka de förut nämnda expansiva verkningarna~
Om man tillsvidare bortser från guldet, så skulle givetvis kontraktiva verkningar erhållas, om man vid fondens start minskade den
inhemska kapitaldispositionen inom ett land för att överföra en del
av densamma till stabiliseringsfonden. Men skulle man uppbringa
denna köpkraft genom att försälja ·obligationer eller genom att upptaga skatter~ Något så halsbrytande torde det näppeligen bli tal om,
utan det naturliga torde i stället vara, att fonden erhåller det egna
landets valuta genom nyskapad kredit i form av t. ex. gottskrift på
ett konto hos landets centralbank, vilken som motfordran bokför motsvarande del av landets till stabiliseringsfonden inbetalade kvot. Så
länge stabiliseringsfonden håller denna fordran hos centralbanken
som potentiell köpkraft, erhålles givetvis ingen inverkan på landets
inre kreditmarknad.
De statsobligationer, som skola överlämnas till fonden, kunna erhållas antingen genom nyemissioner eller genom uppköp på marknaden. Med all sannolikhet blir det nyemitterade obligationer eller
skattkammarväxlar, som komma att överlämnas till stabiliseringsfonden, liksom den lokala engelska stabiliseringsfonden vid starten 1932
utrustades med krediter och skattkammarväxlar, utan att den engelska .
kreditmarknaden behövde tagas i anspråk.
Vid delinbetalningen av kvoterna skulle de länder, som ha mindre
guldkassor, slippa undan med endast 5°/o betalning i denna form.
Dessa guldinbetalningar kunna knappast få kontraktiva verkningar.
Det lär välnäppeligen numera finnas några länder, som ha ett omedelbart samband mellan cirkulerande betalningsmedel och guldkassa.
572
~; . -··—-· ____…..__.________
Keynes eller White’
Kan ej gnld erhållas från tillgängliga behållningar eller genom betalningsbalansen med andra länder, t. ex. Ryssland eller Sydafrika, så
kommer säkerligen USA att till eventuella medlemmar sälja tillräckligt
med guld mot dessa länders egen valuta. Man bör i detta sammanhang
påminna sig att de europeiska. neutrala ländernas spärrade tillgodohavanden i USA uppgå till c:a 2,3 miljarder $, vilka tillgångar huvudsakligen ägas av respektive centralbanker, som till stor del redan ha
förvandlat dem till guld. Det förefaller under sådana förhållanden
uppenbart, att det är överdrift, när man på visst håll förklarar, att
det är omöjligt att verkställa dessa guldinbetalningar till stabiliseringsfonden.
De länder, som ha stora guldförråd, skulle kunna få betala hela sin
kvot i guld, om de så önskade. Större delen av det guld, som överlämnas till fonden för täckning av kvoterna, kommer därför att utgöras
av guld, som förut varit »sterilized». Man kan i det sammanhanget
erinra om att USA antagligen kommer att betala hela sin kvot i guld,
c:a 2 miljarder $. Detta kommer säkerligen att erhållas från de guldförråd, som ej tillåtits spela någon monetär roll på den amerikanska
marknaden, utan uppsugits av den amerikanska valutastabiliseringsfonden, vars ledare just är den amerikanska planens upphovsman,
Harry D. White. Den internationella stabiliseringsfonden erhåller
således med all sannolikhet nyskapad internationell kredit jämte nymobiliserat guld vid verksamhetens början. Här skulle man verkligen
kunna använda Keynes’ ord om sin plan, nämligen att »hoarding»
ersättes med en kreditmekanism.
Det är tänkbart, att ett borgenärsland under vissa förhållanden icke
godtager egna statsobligationer som likvid för ett exportöverskott,
varför stabiliseringsfonden i så fall blir tvungen att sälja sådana
obligationer på ifrågavarande lands marknad för att erhålla kapitaldisposition. För en sådan försäljning fordras dock tillstånd från det
land, i vilket försäljningen skall verkställas. Eventuellt kunna de
deflationistiska verkningarna av en sådan försäljning motverkas genom motsvarande köp från respektive centralbanks sida till dess att
denna kapitaldisposition via exportöverskottet återvinnes från utlandet. Vid ett inflöde av guld och det egna landets valuta på grund
av ett exportöverskott är annars en expansiv verkan given. Ett sådant
inflöde behöver dock ej motverkas, då det är en följd av rent produktiva betingelser, och möjligheten av en överflyttning av flyktkapital
och spekulativt kapital har eliminerats.
De valutaköp, som ett land måste verkställa hos stabiliseringsfonden
för att kunna betala ett importöverskott, kunna givetvis ·medföra
kontraktiva verkningar på landets inhemska kreditmarknad. De valutor, som centralbanken med skapad kredit erhållit från stabiliseringsfonden, säljas givetvis sedan till·importörerna, varigenom köpkraft bindes i importerade varor. Men detta köpkraftsbortfall är ju
under normala förhållanden ett led i landets mekanism för att få debet
och kredit i bytesbalansen att väga jämnt och torde väl ej heller på
lång sikt kunna undvikas enligt Keynesplanen, som ju liksom Whiteplanen förutsätter att valutahandeln skall fortgå som förut mellan
573
~..,’ ·;·. ——–·
Helmer Dahlbäck
privatbankerna och allmänheten, under det att valutamarknaden skall
koncentreras till centralbankerna. Möjligheten av att ett sådant köpkraftsbortfall på kort sikt kan motverkas beröres nedan.
GULDETS ROLL SOM EXPANSIV FAKTOR ENLIGT WHITEPLANEN.
Whiteplanen förutsätter, att delägarna mot överlämnande av guld
kunna förvärva unitas-tillgodohavanden hos stabiliseringsfonden.
Fondens räkenskaper föras i denna enhet, vars oföränderliga värde har
fixerats till 10 gulddollar. Sådana unitas-tillgodohavanden kunna
användas för täckning av underskott i bytesbalanserna eller för utlåning till andra medlemmar. Här finnes således möjlighet att mobilisera ytterligare »sterilized» guld.
Under det att Keynesplanen förutsatte, att barreor icke fick tagas
ut i guld, föreskriver däremot Whiteplanen, att unitas-tillgodohavanden, som skapats genom överlämnande av guld eller genom insättningar av unitas, alltid äro konvertibla i guld eller valutor. Härigenom kommer säkerligen mera guld att komma till monetär användning än enligt Keynesplanen. Detta indiceras ytterligare av det faktum, att enligt Keynesplanen bancorns värde i guld är föränderligt,
varför ett innehav av barreortillgodohavanden blir förenat med kursrisk.
Skulle då icke uttag av unitas i guld föranleda kontraktiva verkningar~ Det är svårt att se några skäl härför. Det guld, som på detta
sätt tillföres överskottsländer eller låntagare via stabiliseringsfonden,
har icke som under den gamla guldmyntfoten tvångsvis lämnat något
land. Det har tvärtom frivilligt överlämnats till stabiliseringsfonden,
som alltid har dessa unitas-tillgodohavanden täckta med guld. För
övrigt kommer det mottagande landet i de flesta fall att låta guldet
stå kvar hos fonden som ett unitas-tillgodohavande, eftersom risken
för kursförluster har eliminerats genom enhetens oföränderliga guldvärde. Om ett sådant unitas-tillgodohavande lånas ut till ett annat
land, som därmed betalar ett importöverskott, kan det mottagande
landet i sin tur låna ut de förvärvade unitas-tillgodohavandena. På
det sättet skulle på basis av det frivilligt överlämnade guldet kunna
erhållas en kreditbyggnad, kompletterande den kreditgivning, som
skapas genom att de vid fondens start överlämnade tillgångarna utnyttjas.
EN LANGFRISTIG KREDr’TGIVNING EFTER ETT GENOMFöRANDE AV WHITEPLANEN.
Hur är då Whiteplanens inställning till en kreditgivning, som spänner över längre tidsperioderT Endast i undantagsfall och efter beslut
med 4/s majoritet av styrelsen säljer stabiliseringsfonden utländsk
valuta till ett land mot detta lands egen valuta, om dessa utländska
valutor skola användas för transferering av kapital eller amortering
574
l
Keynes eller White?
av skulder, och detta av fondens styrelse anses gynnsamt ur allmänna
ekonomiska grunder. Detta skulle således innebära ett hinder för
ett land att verkställa kapitalrörelser till ett annat land, varvid som
valuta för lånet lämnas utländsk valuta eller guld, som av det låntagande landet skulle kunna användas för betalning av en triangulär
handel.
Genom detta restriktiva moment hindras dock ej en kreditgivning,
som kommer till stånd genom att ett land till förmån för ett annat
land lämnar krediter i sin egen valuta för köp i det långivande landet.
Härigenom erhålles visserligen ett underskott i bytesbalansen för det
låntagande landet, men denna brist behöver ej täckas med utländska
valutor eller guld, då bristen är täckt å kapitalbalansen innan varuströmmen kommit till stånd.
Begränsningen i rätten att med landets egen valuta hos stabiliseringsfonden förvärva utländska valutor och guld för kapitaltransferering har tydligen blivit en följd av en önskan att förhindra autonoma, kortfristiga kapitalrörelser. Whiteplanen går tvärtom ut på
att skapa betingelser för en långfristig kreditgivning, som söker verklig investering, »international flow of productive capita!».
Denna långfristiga kreditgivning skulle efter ett genomförande av
Whiteplanen kunna verkställas efter följande linjer:
l) genom beviljandet av krediter i det långivande landets valuta
med fixerad skyldighet för det låntagande landet att använda likviden för varuköp i det förstnämnda landet;
2) genom överföring till det låntagande landet av dettas egen eller
andra länders valuta, under garanti för att det icke är fråga om
autonoma, kortfristiga kapitalrörelser;
3) genom överföring till låntagaren av utländska valutor, som långivaren efter medgivande från styrelsen erhållit genom köp mot sin
egen valuta hos stabiliseringsfonden;
4) genom överföring tilllåntagaren av unitas-tillgodohavanden, som
skapats genom guldinsättningar hos stabiliseringsfonden;
5) genom ett internationellt organ för kreditgivning, som erhållit
medel från stabiliseringsfo.nden och som verkställer en internationell
kreditgivning i samband med återuppbyggnadsarbetet och hjälpverksamheten efter kriget.
Vid en jämförelse med motsvarande möjligheter enligt Keynesplanen torde framgå, att Whiteplanen i högre grad än Keynesplanen
skulle möjliggöra privata »produktiva» kapitalrörelser.
WHITEPLANEN öNSKAR ELIMINERA VALDTAKONTROLL
OCH BILATERAL CLEARING SAMT MOBILISERA KRIGSTILLGODOHAVANDEN.
Vi ha förut sett huru Keynesplanen av rädsla för de autonoma,
kortfristiga kapitalrörelserna tillåter, ja, principiellt rent av förutsätter en allmän valutakontroll i de anslutna länderna med en koncentrering av valutamarknaden till centralbankerna. Whiteplanen går
575
Helmer Dahlbäck
ej så långt i detta hänseende, utan förutsätter i stället, att delägarstaterna skola slopa all valutakontroll och bilateral clearing. Varje
medlem skall självmant eller efter påtryckning från fondens sida upphöra med dylika regleringar, så att en fri valutamarknad kan erhållas.
Beträffande kapitalrörelserna förutsättes dock enligt Whiteplanen
en kontroll för att eliminera överflyttningar av flyktkapital och spekulativt kapital mellan länderna. Ett verkligt tekniskt samarbete
förutsättes komma till stånd mellan de länder, som efter tillstånd från
fondens styrelse införa eller fortsätta en kontroll av dessa kapitalrörelser. Ett led i denna kontroll är en ömsesidig rapportgivning
mellan medlemmarna beträffande stora privata innehav av utländska
valutor. Liksom Keynesplanen siktar tydligen Whiteplanen på att
söka fullständigt eliminera de autonoma, kortfristiga kapitalrörelserna. Man vill undvika en kapitalflykt i likhet med den franska
under 1930-talet och skydda USA mot en häftig repatriering av flyktkapital.
Valutakontroll och bilateral clearing utgjorde obestridligen de mest
negativa sidorna i mellankrigstidens internationella betalningsförhållanden, vilka verkade starkt sammanpressande på världshandeln.
Keynes påstår sig ju med sin valutaplan vilja rycka undan grunden
för nödvändigheten av sådana restriktioner men är samtidigt så smidig, att han i sin plan tillåter att medlemmarna bibehålla såväl valutakontroll som clearing. Whiteplanen förutsätter däremot ett effektivt
ställningstagande gentemot regleringar av angivet slag och är därför
i detta fall mera expansionistisk än Keynesplanen.
Whiteplanen förutsätter dessutom en mobilisering av vissa skulder,
som uppkommit i samband med världskriget särskilt genom Englands
omfattande köp i USA och tagit formen av s.k. »Abnormal War
Balances». Innehavare av sådana· tillgodohavanden kunna få dessa
frigjorda med betalning till 100 Ofo i unitas genom att överlämna dem
till stabiliseringsfonden. Detta sker dock endast under förutsättning
att innehavarna förklara sig villiga att från fonden återköpa 40 Ofo
av ifrågavarande tillgångar med 2 Ofo årligen under 20 år, varvid betalning skall erläggas i guld eller utländska.valutor. Av resterande behållning skola 40 Ofo återköpas av gäldenärslandet från fonden med
2 Ofo per år. Aterköpen skola icke taga sin början förrän 3 år efter
försäljningen. De 2 Ofo, som återköpas av den ursprungliga innehavaren, anses kunna användas som fri valuta. Efter 23 år kan fonden fritt
förfoga över resterande 20 Ofo av den ursprungliga behållningen, vilken
även tidigare kan tillgripas, om fondens innehav av tillgångar i
samma valuta sjunkit till15 Ofo av resp. kvot eller gäldenärslandet medgivit ett frigivande.
Keynesplanen talar i detta fall svävande om, att man bör lämna
gäldenärslandet möjlighet att betala sina skulder i bancor, utan att
därigenom dess ursprungliga kreditmöjligheter enligt planen skulle
minskas, eller att betalningarna skulle fördelas över en längre tidrymd. Härmed avses sannolikt, att gäldenärslandet skulle erhålla en
ytterligare kreditkvot hos unionen, från vilken betalningar i bancor
kunde verkställas till kreditorländerna.
576
~; .
Keynes eller White?
Om gäldenärsländerna skulle bli tvungna att likvidera detta slags
krediter inom en relativt begränsad tidrymd, skulle den reala transfereringen komma till stånd genom en högst intensifierad varuexport
till kreditorländerna. Åven i detta fall förefaller Whiteplanen kunna
föranleda omedelbara expansiva verkningar, eftersom borgenärsländerna omedelbart erhålla full likvid i unitas för överlåtelsen av
dessa tillgångar. Genom att borgenärerna erhålla unitas för »Abnorma! War Balances» utökas den internationella köpkraften, vilket befrämjar handeln, så att gäldenärsländerna få lättare att betala med
varor. Gäldenärsländerna komma däremot endast att successivt behöva fullgöra en del av betalningen i reala prestationer, vilket synes
vara förenligt med den viktiga art. VII i »Mutual Aid Agreement» av
23/2 1942 mellan USA och Storbritannien, vilken förutsätter, att »the
terms and conditions thereof shall be such as not to burden commerce
between the two countries, but to promote mutually advantageous
economic relations between them and the betterment of worldwide
economic relations».
DE BADA VALUTAPLANERNA öNSKA INFöRA STABILA
VÅXELKURSER, SOM ENDAST SKOLA FöRÅNDRAS VID
STARKA FÖRÅNDRINGAR I BETINGELSERNA FöR HANDELN.
Båda valutaplanerna syfta till att uppnå stabila växelkurser, vilka
anses komma att verka stimulerande på handelsutvecklingen. Enligt
Keynesplanen skola medlemsstaterna vid starten inbördes komma
överens om värdet av sina valutor gentemot bancor och guld. Hur
denna värdering skulle åstadkommas utsäges dock ej. Keynes framhåller emellertid, att om lönerna och prisnivån i pengar räknat kommit ur jämvikt i förhållande till andra länder, så måste en förän:dring av valutans värde komma till stånd. Detta ger ju en antydan
om huru värderingen skulle verkställas.
Whiteplanen angiver däremot klart och tydligt, att stabiliseringsfonden vid starten skall bestämma till vilka unitas-kurser den kommer
att köpa och sälja utländska valutor och guld, varigenom valutornas
relativa värden komma att bestämmas av stabiliseringsfonden. Icke
heller denna plan lämnar något besked om hur man skall komma
fram till en riktig värdesättning av valutorna.
Det är dock ganska uppenbart, att en riktig fixering av kurserna
kommer att underlättas av att ländernas egna valutaexperter böra
ha kommit till klarhet om i vilken mån »barter terms of trade» har
förändrats under kriget. Genoni en jämförelse mellan produktionskostnaderna i ett land (d. v. s. den monetära ersättningen till produktionsfaktorerna och dessa faktorers effektivitet) med de priser, som
gälla i andra länder, kan man bestämma kvantiteten och värdet av
·den mängd varor, som det är möjligt att exportera med en viss vinst.
Med ledning av de krav, som komma att ställas beträffande sysselsättning, löner och vinster i ett land, bör det ej vara något oöverstigligt hinder att bestämma de utgångsvärden, som böra gälla be- 577
-~'”’·,, .. ”···1.’··. ·…,
·~·..:~ ’
H elmer Dahlbäck
träffande valutorna. Vetenskapsmännens objektiva konstateranden
på detta område komma säkerligen ej att negligeras av de internationella organisationer, som de båda valutaplanerna inaugurera.
En stabilisering av växelkurserna kommer till en del att indiceras
genom att l) autonoma, kortfristiga kapitalrörelser elimineras genom
kontrollåtgärder, 2) långfristiga kapitalrörelser komma att taga formen av statliga eller statligt kontrollerade lån, som endast få användas för varuköp i det långivande landet.
Men härigenom skapas större möjligheter för att enligt valutaplanerna stabilisera valutakurserna genom att ställa internationell kredit
till gäldenärsländernas förfogande. Om man betraktar ett land, som
på grund av höjd kostnadsnivå, minskad produktivitet eller en prissänkning i utlandet erhåller ett större importöverskott, så erhålles
vid guldmyntfot resp. fri myntfot följande verkningar med avseende
på de internationella monetära relationerna:
Vid guldmyntfot förorsakar importöverskottet en kursförändring
med en förskjutning i priset mellan guld och valutor till förmån för
de senare, varför landet till stor del kommer att betala importöverskottet med guld. Vid bestämda relationer mellan guldinnehav och
utelöpande betalningsmedel förorsakar detta ofta primära och sekundära deflationistiska verkningar på landets inre kreditmarknad. Så-
dana verkningar bli också följden av att ett land med olika åtgärder
söker förhindra ett guldutflöde. Vid fri myntfot erhålles ofta genom
kursförändring på grund av importöverskottet en kvittning av landets
utländska fordringar och skulder. Bibehållas valutakurserna oförändrade, bli kostnadssänkande åtgärder med depressiva tendenser
nödvändiga. Vid såväl guldmyntfot som fri myntfot erhålles en
kapitalimport, som täcker resterande underskott i betalningsbalansen.
Denna kapitalimport indiceras antingen av en förändring av valutakurserna eller av en höjning av räntesatserna.
De båda valutaplanerna anvisa härvidlag en medelväg. Landet får
möjlighet att utan kursförändring eller räntehöjning erhålla kortfristig kredit för täckning av underskottet i den löpande betalningsbalansen. Genom att kredit på detta sätt automatiskt ställes till landets förfogande, bortfaller på kort sikt nödvändigheten av en kursförändring, och man erhåller en stabilisering av valutans yttre värde,
utan att landets inhemska kostnadsnivå behöver nämnvärt påverkas.
De betalningar till utlandet, som av centralbanken verkställas i barreor
eller unitas, behöva nämligen ej få motsvarande verkan på landets
inre kreditmarknad, om detta icke anses önskvärt. Detta kan dock
endast fortgå under en begränsad period. Importöverskottet kommer
nämligen under ifrågavarande förhållanden att ökas, varför landet
snart har· uppnått den limit, som uppdragits för den kredit, som lämnas från stabiliseringsfonden resp. clearingunionen.
Efter någon tids förlopp aktualiseras därför: åtgärder på den inhemska marknaden, långfristig kapitalimport via fonden resp. unionen
eller en förändring av valutans värde i förhållande till barreor eller
unitas. Tillfälliga eller konjunkturella förändringar i betingelserna
för handeln böra i många fall kunna mötas med de möjligheter till
578
Keynes eller White?
kapitalimport, som erbjudas enligt valutaplanerna, medan däremot
strukturella förändringar nödvändiggöra antingen förändringar av
valutakurserna eller åtgärder, som bringa landets produktionskostnader i nivå med utlandets. Enligt Keynesplanen synas konjunkturella
verkningarav denna art kunna mötas med dels internationell kredit,
dels moderata växelkursförskjutningar. Enligt Whiteplanen skola
dylika verkningar uteslutande mötas med internationell kredit, som
eventuellt har hopkopplats med åtgärder på landets inhemska marknad. Möjligheten av att stabiliseringsfonden resp. clearingunionen
vid en allmän konjunkturförsämring utökar de berörda ländernas
kreditkvoter synes i detta sammanhang böra beaktas.
Enligt Whiteplanen medgives en förändring av valutans värde utöver de gränser, som fastställts av fonden, endast efter tillstånd från
fondens styrelse med 4/s majoritet, om verkligt djupgående orsaker ha
bidragit till en fundamental jämviktsrubbning. Härmed avses tydligen strukturella förändringar i betingelserna för handeln. Även
Keynesplanen avser, att under sådana förhållanden valutakurserna
skola efter tillstånd från unionens styrelse justeras med anledning av
det förändrade läget. Båda planerna medgiva tydligen förändringar
i växelkurserna på grund av strukturella förändringar i »barter terms
of trade». Detta bör säkra rimliga relationer mellan de olika valutornas värden.
AUTONOMA VÅXELKURSFöRÄNDRINGAR SKOLA FÖRHINDRAS.
Enligt Keynesplanen måste ett land ha erhållit en debetbalans under
2 år, som i genomsnitt överstiger 1/4 av kreditkvoten, för att få företaga en växelkursändring med högst 5 Ofo utan särskilt tillstånd från
unionens styrelse. Tidsperioden torde ha avpassats med hänsyn till
att man önskar förhindra okynnesdepreciering i samband med valutadumping eller planlösa budgetunderskott.
I detta hänseende är Whiteplanen än mera restriktiv. För varje
växelkursförändring erfordras tillstånd från fondens styrelse. Vid en
självständig depreciering utan sådant tillstånd måste ett land till
stabiliseringsfonden inbetala det belopp i det egna landets valuta,
med vilket värdet av stabiliseringsfondens tillgångar i denna valuta
har minskats. Meningen är, att stabiliseringsfondens tillgångar icke
skola förändras i värde, genom att ett land självständigt förändrar
sin valutas yttre värde. Okynnesdepreciering på andra länders bekostnad torde genom detta till stor del ha omöjliggjorts. Parentetiskt kan
framhållas, att i annat sammanhang framkommit tydliga tecken på
att USA icke kommer att tillåta att sniärre länder som Sverige och
Schweiz begagna sig av förändringar i växelkurserna som ett konjunkturpolitiskt instrument. Av det föregående torde framgå, att de
båda valutaplanerna icke uppställt stabila växelkurser som ett självändamål. Man synes tvärtom ha åstadkommit ett ganska smidigt
maskineri och eftersträvar endast stabila växelkurser så länge dessa
579
if· .•.
Helmer Dahlbäck
äro till förmån för handelns utveckling. Så snart dessa med hänsyn
till ländernas olikartade progressivitet kommit ur jämvikt, skall en
justering komma till stånd.
”
”
Rent teoretiskt förefaller det, som om båda valutaplanerna vid ett
genomförande skulle ha utsikt att lyckas skapa ett internationellt
betalningsmedel samt betingelser för en långfristig kreditgivning efter
kriget. Under förutsättning att detta kombinerades med att själva
varuhandeln befriades från restriktiva regleringar, så skulle härigenom en allmän ekonomisk expansion kunna erhållas på det internationella området. Whiteplanen torde till sina verkningar bliva väl
så expansionistisk som Keynesplanen, men anknyter i högre grad än
den senare planen till de fria former av internationella betalningar,
som kvarstodo under 1930-talet. Av praktiska skäl komma därför med
stor sannolikhet efterkrigstidens internationella valutaproblem att
lösas i nära anslutning till de linjer, som uppdragits i den amerikanska Whiteplanen.
580
A’ . -·