Permanent riksdag
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PERMANENT
RIKSDAG?
TANKEN på en ordinarie höstsession i riksdagen har fått oförmodad aktualitet genom att en majoritet i konstitutionsutskottet
rekommenderar riksdagen en utredningsskrivelse i ämnet. Visserligen säger sig denna majoritet förutsätta att införandet av en
ordinarie höstsession skall leda till en motsvarande minskning av
vårsessionen. Men ingen lär tro därpå innerst inne. Måhända
är någon förkortning av vintersessionen i framtiden sannolik eller
tänkbar, åtminstone om man till jämförelse skulle välja de senaste
krisriksdagarna, som varat ända in i juli månad. Men säkerligen
blir den totala riksdagstiden betydligt förlängd, och om man frånser den långa semestertiden under sommaren synes vårt land på
god väg mot den permanenta riksdagen.
Kan det finnas något verkligt behov av denna nyordningT Rent
arbetstekniskt är det ganska svårt att hitta bärande skäl härför.
Naturligtvis har antalet riksdagsfrågor ökats med tiden, i takt
med statsverksamhetens utvidgning, och naturligtvis vore det inte
rimligt att nu försöka nedpressa riksdagstiden till de fyra månader
eller mindre, som registrerades under 1800-talet. Men därför är
det inte sagt att inte arbetet även i fortsättningen skulle kunna
medhinnas på en session, som sträckte sig cirka fem månader
framåt, d. v. s. till början av juni. Förseningarna under de sista
krisåren ha nämligen inte berott på eftersläpning i utskotten och
riksdagen utan på eftersläpning i kanslihuset, där propositionskvarnen malt ända fram i början av juni- oftast troligen av skäl
som varit godtagbara. Förseningarna under krisåren ha därför
inte haft något sammanhang med riksdagens arbetsintensitet. I
själva verket har intensiteten dock sjunkit avsevärt på sistone
i så måtto, att lördagen – och delvis fredagseftermiddagarna –
nu som regel av landsortsriksdagsmännen tillbringas i hembygden,
medan ända in på 30-talet lördagarna och inte minst lördagsnätterna voronormala arbetsplena. Måhända är det ur många andra
synpunkter önskligt att riksdagsmännen beredas bättre tillfällen
än förut att sköta sitt arbete och sina uppdrag i hembygden, men
601
’;,, ;·.
Permanent riksdag?
faktiskt har hela riksdagsarbetet numera normalt koncentrerats
till tre och en halv dag i veckan (tisdag-fredag f. m.), varför det
nuvarande arbetsschemat innesluter en dold tidsreserv. Någonting orimligt låge i varje fall inte i att hela fredagarna rationellt
tillvaratages. Även utskottsorganisationen kunde gärna undersökas än en gång, med le_dning av aktuella erfarenheter. Den nuvarande arbetsfördelningen innebär ju ett slags kategoriklyvning,
till stor del byggd på anciennitetsprincipen. En uppdelning sker
så, att en del riksdagsmän överbelastas med arbete, medan andra
dömas till partiellt arbetslösa. Även om förhållandena i detta hänseende avsevärt förbättrats på sistone, bl. a. efter utökningen av
suppleanttalen i de ständiga utskotten, och även om en viss lärotid
kan försvaras för nybörjarna, skulle riksdagen aldrig i något ämbetsverk tillåta sådant slöseri med arbetskraft som f. n. förekommer i dess egen institution. Vad vore naturligare än att den »fulla
sysselsättningens» problem arrgrepes av folkrepresentanterna även
med avseende på dem själva~ Kanske kunde en rationalisering
nås även genom en dylik översyn av utskottsorganisationen, helst
som koncentrationen av ärendena till några få utskott kan betyda
minskade möjligheter till grundlig behandling – statsutskottets
plenarbehandling av åttonde huvudtiteln brukar inte ta längre tid
än kamrarnas. Intet tvivel kan råda om att t. ex. uppdelningen
1918 av lagutskottet på två var en klok reform.
Att nu driva fram en ordinarie höstsession synes därför förhastat. Rönen från krisåren med.dessas exceptionella förhållanden
-de ständigt flödande, alltid brådskande propositionerna- kunna
inte gärna läggas till grund för normala fredsförhållanden, då
regeringen säkerligen blott undantagsvis kan åberopa giltiga skäl
för att komma med »senfärdiga» propositioner. Riktigare måste
vara att först undersöka möjligheterna till arbetsreformer inom
vintersessionens ram. Utöver de ovan nämnda anvisningarna
skulle ökad effektivitet kunna tänkas nås genom att vintersessionen framflyttades till den l december; därigenom skulle utskottsarbetet kunna börja omedelbart efter jul, och den nuvarande tomgången under riksdagens första månader elimineras. En sådan
framflyttning är något helt annat än en obligatorisk fortsättning
på sensommaren av vintersessionen.
Mot höstriksdagar talar också – såsom Svensk Tidskrift redan
för ett par år sedan inskärpte – att sådana »parlament» lätt
skulle bli ett oting ur arbetsfördelningens synpunkt. Under
förutsättning att budgetåret fortfarande börjar den l juli, måste
602
Permanent riksdag?
budgetutskottens väsentligaste arbetsuppgifter alltid fullgöras
före sommaren. Däremot kunna lagfrågor givetvis behandlas lika
lätt på hösten som på vintern. Följden bleve troligast, att budgetutskotten och deras stora besättningar skulle bli arbetslediga på
hösten men lagutskotten åtminstone relativt arbetslediga på vintern. Ordinarie höstsessioner skulle alltså på sitt sätt bli en upprepning av de nuvarande höstriksdagarnas snedbelastade sysselsättning av folkrepresentanterna. De trängande frågornas ringa
antal har oundvikligen gjort en mängd riksdagsmän arbetslösa vid
krisens höstsessioner, men att normalisera detta abderitiska tillstånd kan inte gärna vara något framtidsprogram. Att höstriksdagarna därjämte måste bli ett hinderligt intrång i regeringens
arbete och lugna riksdagsförberedelser är så uppenbart, att det
ej behöver särskilt understrykas.
Rent principiellt kan en så gott som permanent riksdag inte
vara något eftersträvansvärt ens ur demokratisk synpunkt, såvitt
inga tillfälliga skäl göra en extra riksdagsinkallelse på hösten
nödvändig och så länge det inte letts i bevis att andra tänkbara
reformer äro otillräckliga. Hålles riksdag året runt utom på sommaren, blir det allt svårare att rekrytera riksdagen med företrä-
dare för alla slags stånd och intressen. Yrkespolitikerna skulle då
få den chans, som de aldrig förut haft hos oss; ty i intet annat
land ha de politiska advokaterna haft så svårt att slå igenom som
i Sverige. Ju längre riksdagarna bli, desto mer måste riksdagsmännen bli beroende av den politiska försörjningen och desto
större blir faran även för deras politiska oberoende. Åven om de
redbaraste motiv skulle förestava den nu aktuella reformen, är
det omöjligt att på lång sikt blunda för denna fara.
603
·;·. ··—……..–
RIKSDAG?
TANKEN på en ordinarie höstsession i riksdagen har fått oförmodad aktualitet genom att en majoritet i konstitutionsutskottet
rekommenderar riksdagen en utredningsskrivelse i ämnet. Visserligen säger sig denna majoritet förutsätta att införandet av en
ordinarie höstsession skall leda till en motsvarande minskning av
vårsessionen. Men ingen lär tro därpå innerst inne. Måhända
är någon förkortning av vintersessionen i framtiden sannolik eller
tänkbar, åtminstone om man till jämförelse skulle välja de senaste
krisriksdagarna, som varat ända in i juli månad. Men säkerligen
blir den totala riksdagstiden betydligt förlängd, och om man frånser den långa semestertiden under sommaren synes vårt land på
god väg mot den permanenta riksdagen.
Kan det finnas något verkligt behov av denna nyordningT Rent
arbetstekniskt är det ganska svårt att hitta bärande skäl härför.
Naturligtvis har antalet riksdagsfrågor ökats med tiden, i takt
med statsverksamhetens utvidgning, och naturligtvis vore det inte
rimligt att nu försöka nedpressa riksdagstiden till de fyra månader
eller mindre, som registrerades under 1800-talet. Men därför är
det inte sagt att inte arbetet även i fortsättningen skulle kunna
medhinnas på en session, som sträckte sig cirka fem månader
framåt, d. v. s. till början av juni. Förseningarna under de sista
krisåren ha nämligen inte berott på eftersläpning i utskotten och
riksdagen utan på eftersläpning i kanslihuset, där propositionskvarnen malt ända fram i början av juni- oftast troligen av skäl
som varit godtagbara. Förseningarna under krisåren ha därför
inte haft något sammanhang med riksdagens arbetsintensitet. I
själva verket har intensiteten dock sjunkit avsevärt på sistone
i så måtto, att lördagen – och delvis fredagseftermiddagarna –
nu som regel av landsortsriksdagsmännen tillbringas i hembygden,
medan ända in på 30-talet lördagarna och inte minst lördagsnätterna voronormala arbetsplena. Måhända är det ur många andra
synpunkter önskligt att riksdagsmännen beredas bättre tillfällen
än förut att sköta sitt arbete och sina uppdrag i hembygden, men
601
’;,, ;·.
Permanent riksdag?
faktiskt har hela riksdagsarbetet numera normalt koncentrerats
till tre och en halv dag i veckan (tisdag-fredag f. m.), varför det
nuvarande arbetsschemat innesluter en dold tidsreserv. Någonting orimligt låge i varje fall inte i att hela fredagarna rationellt
tillvaratages. Även utskottsorganisationen kunde gärna undersökas än en gång, med le_dning av aktuella erfarenheter. Den nuvarande arbetsfördelningen innebär ju ett slags kategoriklyvning,
till stor del byggd på anciennitetsprincipen. En uppdelning sker
så, att en del riksdagsmän överbelastas med arbete, medan andra
dömas till partiellt arbetslösa. Även om förhållandena i detta hänseende avsevärt förbättrats på sistone, bl. a. efter utökningen av
suppleanttalen i de ständiga utskotten, och även om en viss lärotid
kan försvaras för nybörjarna, skulle riksdagen aldrig i något ämbetsverk tillåta sådant slöseri med arbetskraft som f. n. förekommer i dess egen institution. Vad vore naturligare än att den »fulla
sysselsättningens» problem arrgrepes av folkrepresentanterna även
med avseende på dem själva~ Kanske kunde en rationalisering
nås även genom en dylik översyn av utskottsorganisationen, helst
som koncentrationen av ärendena till några få utskott kan betyda
minskade möjligheter till grundlig behandling – statsutskottets
plenarbehandling av åttonde huvudtiteln brukar inte ta längre tid
än kamrarnas. Intet tvivel kan råda om att t. ex. uppdelningen
1918 av lagutskottet på två var en klok reform.
Att nu driva fram en ordinarie höstsession synes därför förhastat. Rönen från krisåren med.dessas exceptionella förhållanden
-de ständigt flödande, alltid brådskande propositionerna- kunna
inte gärna läggas till grund för normala fredsförhållanden, då
regeringen säkerligen blott undantagsvis kan åberopa giltiga skäl
för att komma med »senfärdiga» propositioner. Riktigare måste
vara att först undersöka möjligheterna till arbetsreformer inom
vintersessionens ram. Utöver de ovan nämnda anvisningarna
skulle ökad effektivitet kunna tänkas nås genom att vintersessionen framflyttades till den l december; därigenom skulle utskottsarbetet kunna börja omedelbart efter jul, och den nuvarande tomgången under riksdagens första månader elimineras. En sådan
framflyttning är något helt annat än en obligatorisk fortsättning
på sensommaren av vintersessionen.
Mot höstriksdagar talar också – såsom Svensk Tidskrift redan
för ett par år sedan inskärpte – att sådana »parlament» lätt
skulle bli ett oting ur arbetsfördelningens synpunkt. Under
förutsättning att budgetåret fortfarande börjar den l juli, måste
602
Permanent riksdag?
budgetutskottens väsentligaste arbetsuppgifter alltid fullgöras
före sommaren. Däremot kunna lagfrågor givetvis behandlas lika
lätt på hösten som på vintern. Följden bleve troligast, att budgetutskotten och deras stora besättningar skulle bli arbetslediga på
hösten men lagutskotten åtminstone relativt arbetslediga på vintern. Ordinarie höstsessioner skulle alltså på sitt sätt bli en upprepning av de nuvarande höstriksdagarnas snedbelastade sysselsättning av folkrepresentanterna. De trängande frågornas ringa
antal har oundvikligen gjort en mängd riksdagsmän arbetslösa vid
krisens höstsessioner, men att normalisera detta abderitiska tillstånd kan inte gärna vara något framtidsprogram. Att höstriksdagarna därjämte måste bli ett hinderligt intrång i regeringens
arbete och lugna riksdagsförberedelser är så uppenbart, att det
ej behöver särskilt understrykas.
Rent principiellt kan en så gott som permanent riksdag inte
vara något eftersträvansvärt ens ur demokratisk synpunkt, såvitt
inga tillfälliga skäl göra en extra riksdagsinkallelse på hösten
nödvändig och så länge det inte letts i bevis att andra tänkbara
reformer äro otillräckliga. Hålles riksdag året runt utom på sommaren, blir det allt svårare att rekrytera riksdagen med företrä-
dare för alla slags stånd och intressen. Yrkespolitikerna skulle då
få den chans, som de aldrig förut haft hos oss; ty i intet annat
land ha de politiska advokaterna haft så svårt att slå igenom som
i Sverige. Ju längre riksdagarna bli, desto mer måste riksdagsmännen bli beroende av den politiska försörjningen och desto
större blir faran även för deras politiska oberoende. Åven om de
redbaraste motiv skulle förestava den nu aktuella reformen, är
det omöjligt att på lång sikt blunda för denna fara.
603
·;·. ··—……..–